Nya fynd från nostalgilådan

Vid en titt i nostalgilådan hittade jag mina poesialbum. Jag har två stycken sparade från min barndom. När jag bläddrar i dem känner jag starkt doften från en svunnen tid. Alla småflickor hade en sådan bok. Det här är min första bok, som jag fick av min kusin Urban, när jag fyllde nio år. Boken lämnade man till sina vänner för att de skulle skriva en vers och gärna göra några vackra bilder. En del klistrade in bokmärken. Men verserna var viktigast. De kunde handla om lyckönskningar i livet, gärna med att man skulle tänka sig för och inte göra något dumt. Men det kunde också vara skojverser, t.ex. den mycket vanliga:


Jag vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne.
Men om denna pinnen brister
laga den med Karlssons klister.


En del verser handlade om att man inte alltid skulle ha samma efternamn, dvs en tillönskan att man skulle bli gift en gång i framtiden. Då kunde det heta så här:


Må din väg bli ljus och solig
och din gubbe fet och rolig.


Pojkarna hade inga poesiböcker, men någon gång kunde de nedlåta sig att skriva i någons bok. En enda pojke ha skrivit i min bok. Det var min klasskamrat Rolf Julander, numera känd som bagarn i Sandhult. Han skrev så här rart:


Lyckan kommer, lyckan går
lycklig den som Vendla får.



Ibland lämnade man boken till en vuxen. Oftast föräldrar, mor- och farföräldrar och någon lärare. En av mina lärare var Rut Medeby. Hon skrev den här dikten med tillägg:


"Härligt är endast det unga och sanna,
skönaste fröjden är oskuldens fröjd.
Ungdomens oskuld erövrar allena
livets förklarade, strålande höjd.
Ljuvaste drömmar om sällhet och ära,
kronan av livet, o ungdom är du.
Lycklig är den, som i åldern kan bära
glad dina törnfria rosor ännu."


Sen lade hon till: "Lycklig den, vars huvud är med hjärtat i förbund!"



Pappa skrev i båda mina poesiböcker och i båda framhöll han glädjen med att höra mig sjunga och spela. Han var själv helt omusikalisk, men han uppskattade mycket musik och sång. Jag scannade hans vers, men eftersom han hade en mycket egenartad handstil, väljer jag att skriva rent den nedan:
Eftersom jag tittat i din poesi, måste jag väl skriva några rader däri.
När jag hör dig spela på piano och fiol, då är det så roligt, då är du pappas sol.
Fortsätt som du börjat och ge inte upp för motgång,
skingra sorg för andra med din musik och sång.


De finaste alstren i min poesibok, var sådana som skrevs av flickor som även kunde illustrera. De här flickorna var lite äldre än jag och det är uppenbart att de tyckte det var roligt att göra detta. Det var flickor, som jag inte kände så väl, men de var nästan som proffs och alla ville ha verser från dem. Jag har flera sådana i boken och här kommer ett par exempel.

Nya skor

På måndag har jag tid på ortopedverkstaden. Jag ska få nya inlägg till mina värkande fötter. Därför gick jag idag och köpte ett par nya Ecco-skor. De ska hålla ett tag har jag tänkt och jag ska gå många rundor i stan och i Annelundsparken med dem.
När vi kom hem efter shoppingrundan berättade maken en historia från sin barndom, som rörde mitt hjärta.
En av hans äldre systrar, Hannas och Levis fjärde barn, som var född 1929, fick ett par nya skor när hon var i de tidiga tonåren. Hon var så glad och lycklig för sina skor att hon lade dem under huvudkudden, när hon gick till sängs.
Jag tycker att detta är ett riktigt tidsdokument. Det torde ha hänt i början av 1940-talet. Att få nya skor var en viktig händelse. I det lilla nybyggarhemmet i Lappland, med många barn att försörja, fanns inte möjlighet att ge alla barn nya skor alltför ofta.
Vilka barn idag lägger sina nya skor under huvudkudden? Inte så många tror jag. Inte jag heller när jag var barn. Men jag kan ändå känna igen känslan. Det var något speciellt att få något nytt, som var mitt alldeles eget.
Nu går jag omkrin g på värkande fötter och gläds åt mina nya skor. Men jag lägger dem inte under huvudkudden annat än i tanken.

Äntligen ett vårtecken!

Solen sken, det var vindstilla och talgoxen visslade. Då tog vi ut balkongstolarna, maken gick och inhandlade tjeckiskt öl, vi började längta till Prag, som är en mysig vårstad och plötsligt kändes det att vintern började avlägsna sig.

Tänk att några plusgrader kan göra så mycket!

Nära och långt borta

En av mina närmaste anförvanter vet jag väldigt lite om. Det är min farfar. Mycket tidigt fick jag erfara att jag inte hade någon farfar. Jag hade mormor och morfar mycket nära och jag hade farmor, som vi ofta hälsade på, men farfar - han fanns inte. Han hade dött långt, långt innan jag föddes, redan 1918, när min pappa bara var fem år.

Det fanns ett enda fotografi på Johan Karlsson, Andorslid, som hängde på väggen i farmors rum. Det var en suddig förstoring på en bister man i svart mustasch, men det var svårt att få någon riktig uppfattning om hur han hade sett ut. Jag undrade redan då hur han hade varit. Att fråga farmor blev väl aldrig av. Pappa hade bara några väldigt suddiga minnen av sin far.

Att han dog vid 45 års ålder i spanska sjukan, det visste vi. Vi gick ibland till graven på Örby kyrkogård, men inte så ofta som till en del andra gravar. Farfar hade funnits en gång, men han var mycket, mycket avlägsen.

Långt senare, när jag själv nått mogen ålder, fick jag fotot ovan. Det var min yngste farbror Filip, en trogen släkt- och hembygdsforskare, som fått tag på bilden. Den föreställer ett gäng arbetare, som är sysselsatta med att bygga Kungsfors kraftverk i Viskan nära Skene. Kraftverket ligger bara någon knapp kilometer från Johans hem. Mannen längst fram vid skottkärran, tvåa från höger, är min farfar.

Jag blev riktigt rörd, när jag första gången såg bilden på min farfar. Man ser verkligen hur han såg ut. Jag letade efter likheter med pappa, som inte var riktigt lik något av de andra syskonen. Han var inte heller det minsta lik farmor. Men nu såg jag likheter och det första jag såg var händerna. De stora grova starka arbetarhänderna är precis som pappas. Den bestämda hållningen, en stark man i sina bästa år.

För något år sedan läste jag om spanska sjukan, att de flesta offren var just män i arbetsför ålder. Man vet väl inte varför det förhöll sig så, men farfar var den ende i familjen som drabbades. Det var långt före vaccinering och modern sjukvård. Därför fick jag aldrig lära känna honom. Men jag kan fortsätta att fantisera om honom.

Grundlurade......

..... kände vi oss, maken och jag, när vi igår hörde nyheten om de livstidsinstängda lammen. Här har vi gått och propagerat för lammkött såsom varande det mest naturliga, godaste och ekologiskt rätta köttet från djur, som går ute och betar naturligt gräs och sly och samtidigt håller ängar och hagar öppna. Och så får man veta att vissa fårfarmare har hållit sina tackor och lamm inne i flera år. Visst, man kan säga "hur dum får man va?" Det är klart att i den mån det säljs färskt svenskt lammkött till påsk, så kan inte de lammen ha hunnit beta färskt gräs!
Dessutom har det gått ännu längre. Nu visar det sig att farmarna vill kapa svansarna på tackorna för det går inte att hålla dem rena i utrymmen med tre kvadratmeter per tacka med lamm. Och så vill dom föra in en ny ras med lite ull från Sydafrika. Denna ras är behäftad med något slags smitta, vilket gör att man inte kan ta in dom i Sverige, utan embryon från denna ras opereras in i svenska får! Var tar naturligheten vägen?! Hela hanteringen applåderas av jordbruksminister Eskil Erlandsson, som säger att svenska fårfarmare är föregångare på området.
Jag frågar mig, vad är det för fel på fruset kött? Det kan man ju köpa från Nya Zeeland, fraktat med flyg från andra sidan jordklotet. Hellre äter jag fruset kött från normalt uppfödda svenska lamm. Vilken tur i bedrövelsen, att det finns småfarmare, som inte drivs av pengarna framför allt. Men hur länge finns dom kvar? Jag uppmanar till bojkott av färskt svenskt lammkött i påsk och hoppas att många har lite kvar i frysen sen i höstas!

Friskisbullar

Brödet tog slut så jag tog mig för att baka nytt när jag kom hem från jobbet (jo, just det, var inne och jobbade på förmiddagen). Eftersom en del som smakat mina friskisbullar har uppskattat dom och bett om receptet så ska jag lämna ut det här. Det är en vidareutveckling av ett recept som jag läst på ett fibrexpaket, men eftersom man inte alltid kan få tag på fibrex har jag blandat i lite andra saker i mitt recept.

Det här behöver man till 32 bullar:

2 pkt jäst

1 l vatten

½ dl flytande margarin

1 dl vetegroddar

1 dl krossade linfrön

1 dl solroskärnor

2-3 msk brödsirap (kan uteslutas om man vill ha osötat bröd)

2 tsk salt

2 tsk brödkrydda

ca 1½ l vetemjöl special

Så här gör man:

*Smula sönder jästen i stor bunke. Värm vattnet till fingerljumt och slå över jästen. Tillsätt flytande margarin och lös upp jästen i vätskan.

* Tillsätt vetegroddar, krossade linfrön, solrosfrön, sirap, salt och brödkrydda och rör om så allt blandas.

* Arbeta in mjölet till en ganska lös deg. Mjölmåttet är inte exakt, för jag mäter aldrig utan det går på känn. Degen skall vara lös, men får inte rinna. Låt jäsa ca ½ timme.

*Häll ut ganska mycket mjöl på bakbordet och lägg ut den jästa degen i mjölet. Arbeta in mer mjöl tills degen håller ihop och går att hantera. Dela degen i fyra delar. Forma varje del till en rund längd och dela varje längd i 8 bitar.

* Lägg bitarna med snittsidan uppåt på plåt med bakpapper och låt jäsa ca 15 minuter, baka därefter i 225-250 grader varm ugn i 10-12 minuter.

* Låt bullarna svalna under duk.

Tips: Man kan byta ut vetegroddar, linfrö och solroskärnor mot annat man gillar. Jag har också prövat t.ex. müsli, havregryn, nötter och russin.

Jag tog en promenad utan broddar....

..... för jag hoppades att isen skulle vara borta från trottoarerna nu. Det såg så fint ut när jag stod i köksfönstret och tittade ut. Solen strålade från klarblå himmel, det såg lite blött ut i modden på gatan utanför och skatorna grejade i boet utanför vår port. Jag avlägsnade broddarna från skorna och beredde mig på en härlig vårpromenad. Kameran fick hänga med så att jag kunde bevaka de första vårtecknen.
Faktum är, att när jag väl kom ut, kändes det inte så vårligt. Det blåste snålt, så fort jag kom till ett skuggparti, ser jag isen ligga kvar på trottoarerna och några vårtecken att fotografera, kunde jag inte hitta. Inte en tillstymmelse till något grönt, bara smutsig snö och visserligen lite rinnande smältvatten, men också en hel del is på Viskan, där änderna vispade runt bland flaken.
Jag gick hela hälsorundan och det var först när jag kom in på Lilla Brogatan, som jag hittade ett motiv för kameran. Butiken Ränder och Trender hade skyltat så här trevligt på trottoaren och påminde om att det inte är mer än drygt två veckor till påsk. Och på radion säger dom att det ska regna till helgen. Hoppet är inte ute!

Sociala media

Det pratas och skrivs så mycket om sociala media nu för tiden. Då menas i allmänhet, bloggar och facebook och twitter och annat i den stilen. Men jag har upptäckt ett socialt medium till.

Det handlar om gåstavar. Jag märkte det så fort jag började använda dom på ställen där det går annat folk också. Inte när maken är med, nänä. Men när jag går ensam får jag ofta små trevliga nickar och leenden av framför allt äldre herrar, som själva går med stavar. Det är ungefär som alla motorcyklister hälsar på varandra ute på vägarna, även fast man inte känner varandra. Det är en slags samhörighet - vi som går med stavar!

Igår gick det ett steg längre. När jag kom ut från arbetsterapin, satt två gentlemän vid var sitt bord i kaféet i entréhallen. När jag stannade till några sekunder för att ta på mig handskar och stavar, kände jag att den närmste av dem iakttog mig. Jag tittade tillbaka och log lite och då kommer det ofelbart "Har du tappat skidorna?!" Jag är ju inte alldeles tappad bakom en vagn, så jag svarade väl något i samma stil tillbaka och sen var snacket igång. Vi hann avhandla en del om för- och nackdelar med stavar, om vintern och snön och andra angelägna ting. Efter en stund kunde den andre gubben inte bärga sig utan reste sig från sin plats och blandade sig i samtalet. "Jag har också ett par stavar", sa han, "men problemet är att dom springer ifrån mig. Hjärtat hinner inte med."

Nähä, så kan det vara. Men mitt hjärta värmdes lite av de vänliga gubbarna. När jag gick hem smälte snön och jag fick kliva över pölarna. Jag tänkte på gubbarna och började gnola på Kaj Gullmars På en byväg om våren, så jag glömde att jag hade ont i knät och kände att våren nog är på väg i alla fall.

Vad ska vi med naturen till?

Den frågan ställdes i radions program Tendens idag. När jag först hörde frågan, kändes det så självklart, men sedan visade det sig att det visst inte är enkelt att besvara. En del av de intervjuade personerna i programmet mådde rent av illa när de kom ut i naturen. En del ville bara vara i stan. En del var rädda att något otäckt skulle hända och en del, som jag, kände frid och lugn. Jag tänkte att jag bäst skulle svara på frågan genom att ta fram några bilder ur mitt arkiv. Bilden ovan illustrerar en vårkväll på hygget, när vi gick ut för att lyssna till kattugglorna. Att stå under himlen med den nedåtgående solen, liksom en vinterkväll under stjärnhimlen, och känna ödmjukheten och litenheten inför den väldiga rymden, är för mig en fantastisk upplevelse.

Att vistas i naturen ger mig tillfälle att möta djurlivet, att känna samhörigheten med fåglarna, umgås med änderna vid strandkanten eller studera småfåglarna vid fröautomaten.....

liksom rådjuren, som kommer och hälsar på.

Jag känner mig som en del av kretsloppet, när löven multnar i komposten och jag kan hämta läckerheter till matbordet från skog och äng.

Och året om får jag tillfällen till estetiska och sensuella upplevelser som ger mig avkoppling, ro och till och med ibland visar mig på livets mening.

Vår i luften!?

Vi har haft ett par riktigt sköna dagar i stugan. Mycket snö fortfarande, vi får pulsa från gården och älgarna lägger beslag på vårt upptrampade spår, så det blir djupa gropar, som man får passa sig för. Men nu känns det ändå som om våren är på väg. Maken har skottat fram växthuset, så jag har kommit in och börjat röja inför kommande frösådd, det känns så underbart att åtminstone få tänka på att komma igång i trädgården.
Vi badade förstås bastu, men is- och snötäcke ligger fortfarande alltför djupt för att vi ska få till en vak och doppa oss i. Men lite uteliv vid bastun blev det när maken tog fram en plåt, lade den på den höga snödrivan och gjorde en liten grillhärd för vår inköpta suomen makkara, som avnjöts efter första sittningen. Visst är han mysig i toppmössa, badrock och graningekängor!?

Och över alltihopa på den knallblå himlen strålar moder marssol!

Gullklimpen skulle fotas

Jag håller på och röjer i mitt rum. Detta på grund av att jag skaffat mig en ny liten behändig dator och maken ska få in sin burk med förstoringsprogram och stor skärm på arm till sig, så jag ska få det lite rymligare i mitt rum. Nu hittade jag nya grejer till bloggen. I en mapp i hyllan låg en del material, som jag tagit fram till min käre brors 50-årsdag för tre år sedan. Bl.a. detta foto, som dock inte kom till användning vid det tillfället.

Bilden är tagen av Mats Höglund i Örby. Han jobbade i Berntssons Foto i Kinna och fotograferade också därutöver hemma hos folk, vid evenemang i Folkets Hus och annat av intresse.

Bilden på de tre syskonen i soffan är tagen i juni 1957. Det viktigaste fotoobjektet var den knubbige lille klimpen mellan sina storasystrar. Han är ett halvår gammal. Själv är jag femton och syrran skulle fylla tretton senare på året. Jag tror att bilden är tagen i samband med skolavslutning. Jag hade slutat andra året i realskolan och syrran hade slutat sexan. Jag kommer ihåg min klänning, som jag sytt själv. Det var en s.k. skjortklänning med smala mörkrosa ränder. Syrran hade en nysydd klänning med s.k. optiskt mönster, som började bli modernt i slutet av 50-talet.

Men, som sagt, det var den lille tjockisen som skulle fotograferas. Därför började alltihop med honom. Han hade suttit i sin barnstol och Mats hade fotograferat honom från alla håll och kanter. Sedan blev hela familjen fotograferad, inklusive farmor, som också var med och skulle förevigas med sitt yngsta barnbarn och det sista som hon fick uppleva. (Farmor dog ett år senare.)

Alltså, när turen kom till syskonfotograferingen hade klimpen börjat tröttna. Jag minns att vi fick hålla honom i ett ganska stadigt grepp, för att han över huvud taget skulle sitta still. Han ser också lite irriterad ut och det var nog i grevens tid som Mats Höglund fick till den här bilden.

Vi var ändå rätt förtjusta i vår lillebror. Han var fem år, när jag lämnade hemmet för gott. Det tog några år tills vi etablerat en riktig vuxenkontakt. Men trots åldersskillnaden (han är faktiskt närmare mina barn än mig i ålder) och trots att vi bott långt ifrån varandra under framför allt hans barndom, har vi alltid stått nära varandra. Och nu är vi också nära geografiskt igen, och jag gläds åt hans barn och barnbarn, som vore de mina egna.

Monarkins makt

Jag köpte den här boken, Cecilia Åse: Monarkins makt - nationell gemenskap i svensk demokrati, från Republikanska föreningens bokhandel. Nu har jag läst ut den och funnit den mycket intressant. Den förklarar en hel del, varför vi har svårt att göra oss av med monarkin och paradoxen som ligger i det faktum, att vi håller oss med en sådan förlegad institution i en modern demokrati. Jag citerar baksidestexten:

"Att Sverige är en monarki tar vi ofta för givet, som om det vore något självklart och naturligt.Och kanske är det inte så konstigt - kungahuset har blivit en del av vårt vardagsliv: kungafamiljen är avbildad på mynt och frimärken, de syns på löpsedlar och i pompösa TV-sändningar. Det finns också en stark föreställning om att det egentligen inte spelar någon roll att Sverige har ett kungahus, eftersom kungen inte har någon formell makt.

I Monarkins makt utmanas bilden av den svenska monarkin som politiskt ointressant och oförarglig. Här skärskådar statsvetare Cecilia Åse vad det innebär för demokratin att statschefsämbetet ärvs inom en utvald släkt. Vad skulle det betyda om kungens privilegier istället var möjliga att köpa? Och varför blir vi egentligen så glada över att Victoria ska gifta sig?"

Cecilia Åse har fått stöd för den forskning som ligger till grund för Monarkins makt från Vetenskapsrådet och från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse. Hon presenteras så här på omslaget:

"Cecilia Åse är forskare och föreläser i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hon har tidigare publicerat Makten att se - om kropp och kvinnlighet i lagens namn (2000) och har också skrivit boken Politikens paradoxer (1996) med Maria Wendt."

Monarkins makt har hon tillägnat sin mamma, Anita Åse.

Ett gammalt foto igen

Jag hittade en ny bild i mina gömmor. Jag har ingen aning om vilka tjejerna är, men troligen är det ungdomsvänner till min mormor Selma. På baksidan kan man läsa att kortet är adresserat till henne.

Jag lägger ut bilden på bloggen enbart därför att jag tycker dom är så snygga, där dom stassat iväg till fotografen i sina finaste klänningar.

Det trodde jag aldrig!

Nu är OS över och därmed detta intensiva tv-tittande. Jo, vi är lite vintersportfreak, maken och jag, särskilt skidor och särskilt sådana som körs på längden. Och visst var det helt fantastiska stunder vid tv:n under dess två veckor.

Vi har klarat oss bra med en vanlig TV och basutbudet som erbjuds av Com Hem i vårt hus. Håller oss mest till SVT och någon gång 3:an och 4:an. Men eftersom vi inte är så förtjusta i reklamavbrotten - ja, maken är direkt avståndstagande - blir det mest public service.

Det har aldrig någonsin varit tal om att vi skulle utöka vårt kanalinnehav. Vi tittar ju knappt på de kanaler vi redan nu har tillgång till.

Men tro det eller ej - en trevlig kille på Com Hem har fått mig att ta en provprenumeration på två månader på HELA DERAS KANALUTBUD! Det var faktiskt riktigt förmånligt. Eftersom jag är s.k. combo, dvs jag har både bredband, tv och telefon hos Com Hem, så skulle tillägget bara kosta 60 kronor i månaden. Och eftersom jag som sagt är combo, så behöver jag inte betala den billigaste avgiften, dvs fast avgift för telefonen 30 kr. Alltså kostar kanalutbudet i praktiken bara 30 kr. Därtill kommer att jag har fått en box, enl. trevliga killen värd ca 2000 för den symboliska summan av 1 krona. Boxen får jag behålla, även om jag säger upp abonnemanget. Jag var förstås noga att kolla, att dessa villkor ska gälla även om jag fortsätter abonnemanget efter de två provmånaderna.

Så nu sitter vi här med 171 kanaler (och faktiskt mycket bättre bild)!

Det trodde jag aldrig!!