Vinprovning

I fredags var det avslutning för säsongen i vårt vinprovargäng. Detta ägde rum ute i Tämta, en "bonnaby" norr om Borås. Vi skulle prova grillviner och äta grillat därtill. Det blev ganska snabbt en uppsluppen stämning. Kvällens värd, Urban, bjöd in oss i sin gamla potatiskällare. Ja, den innehåller inte potatis längre, men däremot bord och bänkar och stora ljusstakar och -kronor, så det blir riktigt mysigt. Vi bjöds en alkoholsvag drink, för som Urban deklarerade, "man ska inte förstöra smaklökarna med sprit före provningen". Urbans syster, Kerstin, bjöd på ett mycket gott tilltugg, små krustader som var värmda med grönmögelost och hjortronsylt. Riktigt mumsigt.
Sedan bänkade vi oss inomhus vid ett dignande bord med sallader, små färskpotatisar som rullats i pesto och parmesan och så småningom också grillad fläskfilé.
Vinerna då? Jo, det blev ett vitt, ett rosé och ett rött, alla ur box den här gången.
Jag hade tagit med dragspelet och alla var pigga på att sjunga, så det blev livat värre. Kom i säng omkring kl. två på natten efter en glad kväll och jag tackar vännerna som bidrog till detta, bl.a...


.... kvällens värd, Urban,


....den glada värdinnan, Kerstin och...


Kerstins make Hans-Ove och min make Inge, som inte träffats förut, men som fann varandra i många glada skratt.

Nu blommar det i Annelundsparken...

....står det på vackra plakat vid entréerna till den stora parken. Vi tog en promenad där efter att tvättmaskinerna gått igång, och se så fina azaleorna är!

Fåglar och politik igen

Jag lade ut lite brödkanter på fågelbordet i morse (ja, fröautomaten är borttagen till förmån för en ampel med blommor), och vips dök vinterfåglarna upp igen. Plötsligt satt den röde domherren och bröstade sig på elkabeln, som maken har dragit via fågelbordet till pumpen vid sjöstranden. Nöjt konstaterar jag hur den röde välvilligt delar med sig till de små grönsiskorna. De har uppenbarligen kommit överens om att inte överkonsumera, utan är rädda om tillgångarna. Men så dyker hackspetten upp igen, kör bort de andra (som även inkluderar en talgoxe), och roffar åt sig allt som finns på bordet. Hackspetten - han är slav under konsumismens ideologi. Håhå, jaja, sånt folk det finns! Och tyvärr är det hackspetten som regerar.

Kamerun

När vi är i Malmö brukar det alltid bli ett besök i Malmö Konsthall. Så även denna gång, fast det inte var planerat. Men konsthallen ligger så bra till och det är lätt att slinka in. Genom de stora fönstren ser man bra in i hallen och det är alltid något spännande som lockar.
Konstnären som nu är aktuell heter Pascale Marthine Tayou och kommer från Kamerun, men bor numera i Gent i Belgien. Han arbetar med skulpturer och storskaliga installationer. Verken är gjorda av återvunnet material och Tayou använder också målningar och filmer i sina installationer.

Verken som visas i Malmö är nya och direkt skapade för Malmö Konsthall. I utställningen använder Tayou sig av naturliga ljud, från t.ex. fåglar och vatten, för att belysa hur människans rörelser och urbana strukturer påverkar vår miljö. Han använder också fabrikstillverkat material, vanligen hämtat från bensinmackar och byggnadsplatser, och omformar detta till djurliknande varelser. Detta vittnar om konstnärens intresse för produktion och naturresurser, och det ger installationerna en tydligare samhällskritisk prägel genom sin kritik av överproduktion.

Tayou för en nomadiserad tillvaro och presenterar intryck från sitt hemland Kamerun och andra länder han passerat under sitt liv. Han pekar på olika nivåer i våra kulturer och våra kulturella identiteter och överbrygger i sina verk kulturella klyftor och identitetsskillnader.

Denna konstnär var helt ny för oss och mycket intressant. Jag har gjort ett sammandrag ovan av presentationen i utställningskatalogen. Av den framgår också att utställningen har genomförts bl.a. i samarbete med elever från Östra Grvie folkhögskola, vilket gläder en gammal folkbildningssjäl.

Mat, människor och grodor....

.... i Kungsparken i Malmö. Detta har vi varit med om under den gångna helgen.
Vår sedvanliga gökotta tillsammans med bästa vännerna är en tradition sedan vi bodde och arbetade i Holsbybrunn, Vetlanda. Nu bor de i Malmö och vi i Borås, men vi fortsätter att fira gökotta varje år. Detta ska vi göra till döddagar, har vi bestämt. I Malmö är platsen för denna tidiga morgonfrukost i det gröna, Kungsparken. En vacker park mitt i storstaden. Dit drog vi vid halv åtta-tiden med ryggsäck, dramaten och Lasses cykel med dignande väskor, alla fulla med mat, dryck tallrikar duk, sittunderlag m.m.
Vi hittade en fin plats under en blommande kastanj. Det hade regnat lite under natten, men bänken runt kastanjens stam var nästan torr och vi dukade som vanligt upp vår medhavda matsäck. Måltiden tar flera timmar, si så där fyra fem, och sen går vi hem och sover på maten.
Denna gång blev det väldigt trevligt på hemvägen. I en vacker damm spelade en ofantlig massa grodor. För första gången använde jag filmfunktionen på min kamera och fick både bild och ljud. Fantastiskt - detta blir bra för bloggen, tänkte jag. Men det tog en sådan evinnerlig tid att lägga in den, så jag tröttnade. Däremot fick jag en bild på en fantastiskt trevlig man, som vi träffade vi groddammen. Han heter José, är spanjor och konstnär, i första hand fotograf. Han har sitt "kontor" på ett par parkbänkar i Kungsparken, dit han går varje dag.
Förutom att jag inte fick in grodfilmen (jag ska försöka en annan dag från en annan dator) hamnade dessutom de andra bilderna i fel ordning. Men här är dom i alla fall:

José och Inge i samspråk

Gugge, Lasse och Inge avnjutande vår läckra buffé...

...som syns på denna bild.

Kropp utan tänder eller tänder utan kropp?

När man behöver vård av sina tänder undrar man om dessa inte hör till kroppen! Varför ska man betala så oskäligt mycket mer för att få gaddarna reparerade, när det bara kostar en hundring att gå till doktorn och få övriga delar av kroppen omsedda? Ja, några tior till, om det handlar om en specialist, men ändå. Och tänderna, liksom övriga delar av kroppen håller inte lika bra ihop när man börjar bli gammal. Politiker från olika läger har i åratal pratat och lovat att komma med en tandvårdsreform, som ska gälla äldre personer. Dom har visst börjat så smått, men det märker man inte när man ska betala räkningen. Jag börjar misstänka att tandläkarna höjer priserna i minst samma omfattning.

Inom en månad har jag nu plötsligt utgifter för tänderna, som jag inte alls räknat med och som i ett huj spräcker budgeten:
1. En gammal lagning rasar kostnad 1.640:-
2. En vanlig genomgång av mitt tandstatus inkl. röntgen och polering av tänderna:
390:- (och detta var extrapris eftersom jag var ny patient på den kliniken, ordinarie pris var 575:-)
3. Undersökningen gav vid handen att jag hade en del tandsten och några fickor i tandköttet som borde åtgärdas. Detta ska utföras hos en tandhygienist om ett par veckor och ska kosta 1.100:-.
Summa summarum 3.130:- för högst ordinära ingrepp. Maken var tvungen att rotfylla en tand för ett tag sedan, kostnad 3.700:-!
Min tandläkarskräck ökar med åldern. Inte för att det gör ont, men för att man riskerar att bli ruinerad! Om man inte ska låta tänderna rasa förstås. Men det torde bli svårt att njuta av den goda renstek vi åt i helgen, om man måste inta den flytande. Så vad gör man!?

Vårfint

Vi har börjat med det som är nästan det roligaste i trädgården på hela året - plantera och göra fint. Se bara....

....maken har snickrat en fin pallkrage, jämnat marken och lagt sten, för att jag ska få fin plats för mina kryddor...

....jag har planterat fönsterlådorna med dessa ljuvliga dubbla petunior och ...

....naturen själv fixar till det så fint med skir, blommande harsyra över en mossbelupen gammal stubbe.

Vedens lustgård

Bor man i en stuga i skogen, är man mycket beroende av att ha tillgång till ved. I vårt fall både till uppvärmning och bastubad. Varje vår är det ett evigt sågande och klyvande för att vi ska håva in den rikedom det innebär att ha torr ved till vintern. Vid skogspromenaderna håller man utkik efter grenar som lämnats kvar vid avverkningar. "Men så mycket fin ved det ligger här!" utbrister man och är det inte alltför långt hemifrån, så släpar man kanske med sig en björkslana lagom stor att räcka till ett bastubad.
Men nu är det slut med släpandet. Vi fick köpa en post av vår snälle granne. OCH NU HAR VI VED SÅ DET RÄCKER I VÅR LIVSTID! Nu kan vi lugnt gå förbi grenar och pinnar vi ser i skogen. Högen på bilden är bara en del av det hela. Maken har lämnat in motorsågen på service för att vara fit for fight, när han ska gripa sig an detta sifysosverk. Så alla grannar i Sävshult - bered er på motorljud från Västra Sävshults strand 1 under denna sommar! Själv känner jag mig redan varm och trygg vid tanken på denna rikedom.

Politik i fågelvärlden

Jag sitter på verandatrappen och studerar fågellivet. Det är ett veritabelt krig f.n. Holkkriget pågår. Blåmesar, talgoxar och nötväckor har redan etablerat sig i sina bostäder. Då kommer invandraren från Afrika, den svartvita flugsnapparen och lägger sig i urinnevånarnas organisation. Det finns lediga holkar, men flugsnapparen vill gärna leva som svenskarna och nöjer sig inte med vad som blir över. Blåmesen är mest aggresiv. "Han beter sig som en sverigedemokrat" säger maken. Och det ligger något i det. Man riktigt hör hur den blågula blåmesen ondgör sig över svartskallen som kommer och tar över det svenska samhället. "Dom kan väl hålla sig i Afrika och inte komma här och ta våra holkar" tycks han mena.
Den röda domherren intar en annan hållning. Han sitter tryggt på fröautomaten och släpper fram alla möjliga. Visserligen behöver han inte slåss med flugsnapparn, som helst håller sig till sin egen animala kost och ratar svenskens underliga matvanor. Men ändå, domherren beter sig solidariskt. "Maten räcker till oss alla, bara vi fördelar resurserna rättvist" säger den röde.
Sen kommer hackspetten. Han är inte så mycket för solidariteten utan tänker mest på sig själv. Han tolererar det mesta, bara han själv tjänar på det. I egenskap av sin storlek kan han göra som han vill. "Här kommer jag" säger han "sitt kvar om ni behagar, jag tar ändå vad jag vill ha".

Jag vet, man ska inte förmänskliga djur. Men - jag har sagt det förut - fåglar är inte bara djur, de är nästan som människor. Och lite fantasier kan man väl få ägna sig åt så här i vårtider?!

Våren framskrider......

... det fick vi bevis på vid morgonpromenaden idag. Efter en tidig morgon på bilprovningen med bilen godkänd, kändes det som om fötterna gick så väldigt lätt. Och trots den relativa kylan fick vi ändå många bevis på att det går framåt. Se bara...

De japanska körsbärsträden blommar vid kyrktrappan...

... och i Annelundsparken breder vitsippsmattorna överdådigt ut sig...

...och skogslönnen knoppas så ljuvligt.

Under de röda fanorna

Det var ett härligt 1:a majfirande i år, trots det kylslagna vädret. Men det aviserade regnet uteblev, stämningen var hög, talkörerna och musikkåren hördes över stan och årets talare, Morgan Johansson, talade hoppfullt om att återta regeringsmakten och rensa bort alliansens alla misslyckade åtgärder under den gångna mantatperioden.
Jag älskar 1:a maj! De röda fanorna, glada och hoppfulla människor, musiken, den gemensamma sången, Internationalen, när vi tar varandra i händerna och ler uppmuntrande mot varandra. För mig är inte partipolitiken det väsentliga, även om det blir mycket av det särskilt under ett valår. Nej, det är människorna, sammanhållningen, optimismen, den uppriktiga tron på att vi tillsammans kan utveckla samhället i riktning mot solidaritet med varandra och med människor över hela världen.
Tyvärr krånglade datorn och ville inte lägga in de tre sista bilderna, som jag hade tänkt. Men det gör ingenting. Det var några bilder från tåget när vi passerade Allégatan, Sandwalls plats och entrén över bron in till Stadsparken. Men nedan kan i i alla fall se...

... den ståtliga fanborgen, som var så stor att jag bara fick med hälften...

...Försångarna till Arbetets Söner och Internationalen med Ingwer Kliche som ackompanjatör (fast det syns visst lite dåligt)...

...och till slut min vän och f.d. kollega, Leila Pekkala, som stolt bär Borås Finska Socialdemokraters tjusiga fana.

Vårbukett

Igår på Valborgsmässoafton plockade jag den första blombuketten i trädgården för i år. Det blev en liten samling vitsippor, scilla och pärlhyacinter. Blommorna satte jag i en vas, som jag tog vara på när vi gick igenom mammas grejer efter hennes död. Den lilla oansenliga vasen hade varit min mormors. Den brukade stå på chiffonjén och när vi hade plockat vitsippor på våren och kom hem till mormor med dom, satte hon alltid sipporna i den här vasen. Det är kanske lite barnsligt, men sådana småsaker blir allt viktigare för mig.