God mat en lördagskväll

Det blir lite improviserat så här en lördag i semestertider efter att ha rört på oss och sedan haft gäster i en vecka. Det har blivit rester, i och för sig inte att förakta, och lite plockmat. Det enda nya vi köpte för denna måltid var två skivor lammstek av svenskt kött. Fritösen har varit livligt använd dessa dagar. Men friteringen måste ske utomhus, eftersom vi inte har någon fläkt i köket. Det blir emellertid trevlig samvaro vid grillen samtidigt. Nu blev det en förrätt på en avocado med räkmajonäs (ja, inte bara majonäs, smetana fick också ingå och gräslök från kryddgården förstås) toppad med en skiva kallrökt lax, lime och dill. Till det ett glas svalt vitt vin.

Varmrätten blev alltså ett par grillade lamnskivor med friterad färskpotatis, lite kryddsmör, som var kvar sedan son och sonhustru var här. Annas komposition passade utmärkt till lammet. Och som grädde på moset avnjöt vi de första mogna tomaterna från växthuset. Små gula delikatesser. Till detta drack vi ett underbart vin, som vi fått av vännerna Kristina och Jan från deras resa i Italien i våras. Ett Veronese av yppersta klass, långt bättre än de numera så populära amaronevinerna, som översvämmar marknaden. Jag tycker att etiketten på flaskan är så fin. Den visar att huvuddruvan är Corvina med en liten touch av merlot och cabernet. Om jag förstår italienskan rätt är det ett vin med unika och oefterhärmeliga egenskaper.

Nu ska vi avnjuta en efterrätt med glass och smultron plockade i vår egen trädgård! Kan det bli bättre?

Hinner inte blogga

Det har varit dåligt med bloggandet på sista tiden. Det kommer nog bli så ytterligare några dagar. Värmeböljan verkar hålla i sig ett tag till. Sedan mitt senaste inlägg har det hänt en hel del. Vi har varit en sväng till huvudstaden och dess omgivningar, vi har haft stugan full med trevliga gäster och vi tog en tur till vårt favoritbad vid kusten, nämligen Getterön i Varberg. Och det har varit varmt, varmt och skönt och är så fortfarande.

Som jag tror, de flesta andra, har jag längtat efter en varm sommar. Ett tag i våras var jag riktigt ängslig att det skulle bli en regnsommar igen. Och det regnade 100 mm veckorna efter midsommar. Men det gjorde bara gott, för sen kom värmen! Och den har livat upp både kropp och själ. Så nu ska jag njuta ett tag till. Enligt SMHI ska det regna lite de närmaste dagarna och visst behöver vi lite regn också. Då kanske det blir lite mer blogginlägg. Men till dess - gör som jag, njut av värmen och livet!

Visfestival

I fredags var vi på visfestival. Det var länge sen sist. Visfestivaler hör inte till vanligheten nu för tiden. Men det har ju alltid funnits visentusiaster, även om antalet varierat. Sedan fem år tillbaka finns en festival i den lilla byn Fänneslunda mellan Ulricehamn och Borås. Eldsjälen bakom det dela heter Stefan Sandström. Han ger verkligen skäl till det epitetet. Nu för femte året i rad lägger han ner massor med tid och pengar, för att vi visälskare ska få en riktigt härlig upplevelse vid den gamla kyrkoruinen i Fänneslunda.

Arrangören har haft otur med vädret tidigare, men nu strålade solen och bjöd in till musikgemenskapen från sin allra bästa sida. Det började med tävlingen Visupp, en tävling för unga musiktalanger med eget komponerat material. Det visade sig att alla deltagare hade gått någon form av utbildning, framför allt på olika folkhögskolor, vilket gläder ett gammalt folkbildarhjärta.

Ja, sedan fortsatte det med alltmer kända röster. En tjej som tidigare haft framgång i Visupp var Anne-li And. Hon tolkade sina egna och andras visor med en fantastisk röst och utstrålning. Henne vill vi höra mer av.

Det blev ganska så kyligt framåt kvällen. Vi fick hämta filtar och sittdynor i bilen och kura ihop oss tätt tillsammans. Men artisterna värmde och det blev en härlig stämning.

Ingen kunde dock slå Lasse Tennander. Jag har inte tidigare hört honom live och det blev en fantastisk upplevelse. Vilken röst och utstrålning, för att inte tala om hans gitarrspel. Hans egna visor är härliga att lyssna till både vad det gäller musik och texter. Men den starkaste upplevelsen var hans tolkning av Evert Taubes "Så länge skutan kan gå". När Lasse presenterade den visan förbjöd han oss i publiken att sjunga med. "I så fall får ni göra det tyst" sa han, "för detta är ingen allsångslåt!"

Och vilken känsla det blev. Den visan innehåller så mycket av levnadskonst och för mig, blev det just nu lite extra känsligt. Den berör ju det som jag, på ett sätt försökte formulera i mitt förra inlägg. Tack Lasse Tennander för den tolkningen.

Jag blev också förtjust i den glade göteborgaren från Haga, Matts Westling. Jag hade faktiskt inte hört talas om honom och det blev en positiv överraskning. Jag länkar till en låt, som tydligen är en av hans kändare. Flera i publiken sjöng med i "Perfekt". Klicka bara på länken nedan, så får ni höra!

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=im-v-KZZfww

Sommarprogram och smultron

Igår morse plockade jag de första mogna smultronen på tomten. Finns det något ljuvligare än att gå ut i daggvått gräs och leta upp smultronplantorna bland buskarna. Och få ihop så pass mycket att man kan lägga dem i frukostfilen. Vilken lycka!

Dagen innan hade jag lyssnat på sommarprogrammet med Kristian Gidlund. Det var en omtumlande upplevelse. En ung man, inte ens fyllda trettio, i väntan på döden. Jag har inte läst hans blogg och inte heller boken, som bygger på bloggen. Jag var alltså inte förberedd på vad som kunde vänta mig. En skapande människa, så full av tankar och känslor, som han så omedelbart och rakt kunde förmedla till lyssnarna. Starkast blev det på slutet, när han funderade på sina nära och kära. Hur de skulle hantera det, om han skulle vara med dem på något sätt, hur begravningen skulle vara - han hade berättat om sina önskemål. Men allra djupast grep det mig, när han läste upp ett brev, skrivet till det barn han aldrig skulle få och som därmed aldrig skulle födas.

Jag tänkte på allt detta, när jag plockade smultronen. Hur kort livet är även när man är över sjuttio. Hur fort det har gått. Hur länge sedan det var, fast jag minns det som det var igår, när jag sprang i backarna runt på Stenbäcken och plockade smultron. Hur gott det smakade, liksom det gör nu. Hur närvarande naturen var, liksom nu, hur bäcken porlade. Och hur tacksam jag är att jag ännu kan uppleva allt detta, det stora i det lilla, med alla mina sinnen i behåll.