Nu bryter vi tystnaden...

Den 13 september ägnade SocialAktion en heldag åt fattigdom utifrån barnens perspektiv. Den 21 oktober sändes hela konferensen i Kunskapskanalen på SVT. Jag tog del av slutet av sändningen och kände mig mycket engagerad.

De tre sista inslagen från konferensen, vilka var de jag såg, berörde mig mycket. Först var det  Katarina Thorèn, från Socialhögskolan, Stockholms universitet, som talade om den situation som nu råder, när allt färre i Sverige har rätt till A-kassa och sjukförsäkring. Detta medför i sin tur att allt fler söker försörjningsstöd genom Socialtjänsten.

Sen kom socialarbetare Gabriella Mattsson, som berättade om nätverket, Nu bryter vi tystnaden. Underrubriken löd: "Socialsekreterarnas vånda". Gabriella berättade om alla de verktyg de på pappret ska ha till hands allt utifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter till den svenska socialtjänstlagen (SoL). Verkligheten är dock långt ifrån idealen. Det som styr socialarbetarnas vardag, när de ska tillämpa regler och lagar för sina klienters bästa, är ofta det politiskt beslutade budgettaket.

Igår fick vi höra i radion, hur biståndshandläggare inom äldreomsorgen sliter ut sig under mängden av ärenden, medan de gamla inte får den vård och omsorg de behöver och är så väl förtjänta av. En av handläggarna uttryckte det så här: "Jag har fler ärenden på bordet, när jag åker hem, än vad jag hade när jag kom på morgonen."

Jag är ju själv socionom i botten och jag förstår nu att socialsekreterarnas verklighet är betydligt tuffare än de var när jag var nybakad i mitten av 1960-talet. Det har jag förstått, inte minst genom min dotter som sliter på en socialförvaltning i Stockholmsområdet. Ont om tid, omöjligt att få budgeten att räcka till de allra mest nödvändiga åtgärderna. Allt det som Gabriella Mattson och Katarina Thorén förde fram. Så här kommenterade min dotter en delning om Social Aktion som jag gjort på FaceBook:

Sara Andersson Ja du, här finns en välfärdshandläggare som snart går in i väggen efter mindre än ett år som socialsekreterare. Jag jobbar över 2-3 timmar om dagen. Denna vecka har varit galen. Vi brukar ha ca 2-5 nya ärenden i min arbetsgrupp i veckan, denna vecka hade vi 15. I den stadsdel jag jobbar öppnar vi inte utredning för snatteri 3 ggr, eller 14 år och full på stan 3 ggr. Bara våld, våld,våld, extremt utåtagerande barn/ungdomar, missbruk vid 14 år, kriminalitet och så klart alla föräldrar som är helt tokiga (därav missbrukande 14-åringar osv). Vi ligger flera miljoner back redan och nästa år blir det ännu mindre pengar. Seriöst, vart fan är vi på väg?

för ungefär en timme sedan · Gilla

Katarina Thorén avslutade sin föredragning med att ställa frågan: "Vad ska vi göra åt detta?" Retoriskt förstås för hon hade naturligtvis idéer om det. Och det handlar om politik.

Vi måste få våra politiska instanser att inse att "Hur mycket får jag  i plånboken- politiken inte håller längre. Har aldrig hållit, förresten. Den politiken håller på att förvandla landet till ett fattigdoms-Sverige igen. Om vi inte redan är där. Förre s-ordföranden Håkan Juholt gjorde ett försök att sätta ämnet barnfattigdom på den politiska agendan. Han blev snabbt utmanövrerad av sina egna. Ämnet ingick inte i taktiken. Nu åker Juholt landet runt och fortsätter att sprida sitt budskap. Men får han någon uppmärksamhet i medierna? Nix! Det är inte inne att tala om solidaritet. Men det gjorde Katarina Thorén på Social Aktion-konferensen. Det gjorde mig varm om hjärtat. Det finns människor, organisationer, politiker, tjänstemän, som fortfarande känner till begreppet solidaritet. Och som vet att ett jämlikt samhälle är bra för oss alla. Ett välmående land minskar klyftorna mellan fattiga och rika. Det tjänar även de rika på. Ett jämlikt samhälle är ett tryggt samhälle.

Dagarna innan den ovannämnda konferensen sändes i SVT hade det s.k. Nya arbetarpartiet moderaterna stämma i Norrköping. Tal efter tal kablades ut i medierna. Fredrik Reinfeldt fick förstås mycket utrymme. Jag lyssnade på en del och fick en stark känsla av en s.k. Säljkonferens. Ideologi var det inte tal om. Jo, förstås, ett genomgående budskap: sänk skatten, då får vi råd med välfärden! I mina ögon är detta ren och skär cynism. Och har någon någonsin hört Reinfeldt nämna ordet solidaritet?

Den TV-sända konferensen finns nu på http://urplay.se/. Konferensen slutade med ett samtal om mediernas roll i sammanhanget med Susanna Alakoski och Ami Lönnrot. Samtalet leddes av journalisten och författaren Mattias Hagberg. Mycket intressant inslag, som tarvar ett eget inlägg.

Ett diplom

Det här inlägget är en följd av det jag skrev igår. När jag gjorde en djupdykning i lådan med gamla brev m.m. hittade jag tillsammans med några andra diplom, som maken erövrat, (framför allt i skidtävlingar en gång i tiden), även ett mycket unikt sådant. Ett diplom som sonen Mattias utformat till sin far.

Det är verkligen ömsint formulerat, men vad som har föranlett denna utmärkelse har jag ingen aning om Och lite undrar jag över det sista uttalandet "Detta gäller för allt du har gjort".

Mattias, om du läser detta, skriv en liten kommentar om du kommer ihåg!

När fick du ett vykort sist?

Den tanken, som fick bli rubrik till det här inlägget, fick jag härom dagen, när det här fina kortet från Italiens klack damp ner genom brevinkastet. Jag blev riktigt euforisk. "Vi fick ett vykort, så kul!" utbrast jag och maken höll med.

Visst har vi väl fått några vykort på senare år, men det är numera ganska glest mellan dem. Nu kan man ringa från alla världens hörn, messa och skicka hälsningar med bilder också. Men håll med om att det är något visst med ett vykort, som någon bemödat sig med att skriva för hand och skicka iväg från när och fjärran. Det känns riktigt exotiskt och blir en bestående upplevelse, som inte kan liknas vid ett kort blickande på en display. Och definitivt inte blir av att spara till eftervärlden.

Jag ville gärna leta efter fler kort i gömmorna. Jag hittade inte ett enda!!! Hade jag verkligen slängt dyrgriparna?! Inte fattat vad de betyder. Nej, några vyer, som tillsänts oss de senaste tjugo åren verkade inte finnas kvar. Men idag kom jag på att vi har en låda med ett innehåll från urtiden långt före internet och mobiltelefoner, e-post och sms. Från den tiden då man skrev brev för hand. Det finns exempel alltifrån våra första kärleksbrev, brev som våra mammor har skrivit när vi flyttat långt bort till små brev som barnen skrivit och mycket annat. I den lådan fanns också vykort. Ganska många faktiskt och adresserade till olika adresser vi haft. Dock inga senare än när vi bodde i Holsbybrunn, Vetlanda på 80-talet.

Det är lätt att förlora sig i minnen, när man börjar rota i gömmorna. Bara vykorten från hela världen från Öland till Acapulco, från Småland till Marbella. Och jag tänker att jag nog ska börja skicka vykort igen när jag reser någonstans och kanske skriva ett vanligt brev, lägga i kuvert, kosta på ett frimärke och skicka till en god vän.

Bättre förr, kanske?

Under dessa veckor, när jag varit konvalecent, har vi upptäckt en ny källa till kulturupplevelser, nämligen Öppet arkiv på SVTplay. Där kan man leva med i gamla dramer från länge sedan. Välgjorda klassiker med toppskådespelare och regissörer, som inte är så frekventa i den statliga televisionen nu för tiden, ännu mindre i de kommersiella kanalerna.

Vi började med "Någonstans i Sverige". En fantastiskt fin produktion efter Jolos manuskript och i regi av Bengt Lagerkvist. En serie, som utöver det dramatiska också ger oss en fin historielektion om Sverige under beredskapstiden och med underbara skådespelare.

Sedan har vi avverkat flera serier i rask takt. En deckare byggd på en roman av Stig Trenter, Den oförglömliga "Raskens" efter Vilhelm Mobergs kända roman, och nu har vi börjat på en om möjligt ännu större klassiker, "Hemsöborna" av August Strindberg och i regi av den tidigare nämnde Bengt Lagerkvist.

Visst, de här produktionerna har gått i repris många gånger. Men det finns vissa verk, som tål att ses många gånger, på samma sätt som vissa böcker kan läsas många gånger och man upptäcker något nytt varje gång. Allt efter ålder och erfarenhet uppskattar man också andra nyanser och detaljer, som man kanske snabbt gick förbi förra gången. Så t.ex. uppskattar jag ännu mer nu i Hemsöborna Ulf Palmes uppläsning mellan scenerna. Hans vackra, melodiska röst ger en särskild dimension till Strindbergs text, som innehåller underbara naturskildringar. Dessa tänkte jag nog inte lika mycket på förr som jag gör nu.

De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades redan i kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt; mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.

 Är det inte vackert? Jag saknar de här litterära förlagorna i dagens utbud av TV-serier. Det är stor litteratur och stort skådespeleri. I det här avseendet är jag nog beredd att säga "Det var bättre förr".

Men det förstås, utan dagens teknik hade vi inte kunnat välja och vraka bland pärlorna, så det är ju ganska bra nu också!

4 oktober

Idag är det den 4 oktober. Det är min mans födelsedag. Men inte bara det. 4 oktober är också numera "Kanelbullens dag". Något som maken har ondgjort sig över, alltsedan den infördes. Det datumet har alltsedan 1930-talet varit vikt för att vi ska tänka på och sköta om våra djur. Alltså "Djurens dag". Idag har nämligen Frans och Frank namnsdag. Båda namnen är förkortningar och Franciskus, som i sin tur syftar på Den helige Franciskus av Assisi, djurens skyddshelgon. Den nuvarande påven har också tagit det namnet vilket är ett symboliskt ställningstagande. Franciskus var också de fattigas helgon och grundare av Franciskanerorden.

En gång var vi i Assisi och besökte det stora klostret. Assisi är en mycket vacker stad i Umbrien. Franciskus finns avbildad över allt och ofta tillsammans med ett djur, vanligast en duva. Tyvärr raserades det vackra klostret, högst upp på en klippa ovan staden, av en jordbävning några år efter att vi varit där.

Numera verkar de flesta ha glömt att 4 oktober är djurens dag. Kanelbullen har tagit över. Det säger något om vår tid. Idag diskuterades detta i programmet Ring P1. En man ringde och påpekade att det traditionellt var djurens dag, vilket programledaren inte hade en aaaaning om. I sitt resonemang kom man fram till att det visade bara på att kommersialismen har tagit över som samhällsideolgi. 4 oktober erövrades med framgång av bagerinäringen och det humanistiska budskapet från Fransiscus, ta hand om de värnlösa djuren och hjälp de fattiga till ett bättre liv, har kommit på skam. Idag stod det i tidningen att ett av stadens bagerier, bakade 2000 kanelbullar denna natt, mot det normala 200. Men här i huset äter vi inte kanelbullar idag. Vi tar de sedvanlig vaniljbullarna och firar humanisten och världens bästa make på hans födelsedag!

Den helige Fransiscus