måndag 30 november 2015

Galleri Villastaden och släktband




Jag har visst inte skrivit i bloggen om att jag var med om något väldigt trevligt för tre veckor sedan, nämligen målarkurs. Det var länge sedan sist. Och bara en gång har jag tidigare prövat på den här tekniken, som kallas Vedic Art.

Det var genom en slump som jag lärde känna Martina Levinsson, som tillsammans med en kompis driver Villastadens Galleri. Det är också hon, som anordnar kurser i Vedic Art. Slumpen förde oss samman via bloggen. Jag har en etikett på bloggen, som heter Urmödrarna. Där har jag skrivit om några av mina och makens anmödrar, bl.a. om makens mormor från byn Piilijärvi i nuvarande Kiruna kommun. Det inlägget råkade Martinas pappa läsa, varvid han hade konstaterat att makens mormor också var hans mormor, och således är de båda kusiner. Trots sitt lappländska ursprung har de båda råkat hamna i Borås! De hade väl träffats någon gång i barndomen, men inte mer. Martina har också en faster, och det var hon, som tog kontakt med mig och vi blev vänner på FB och i verkliga livet också. Fastern tipsade mig om Martinas och dennas kompis galleri, vi gick dit och fick kontakt vi också. Kom inte och säg att sociala medier ingenting är att ha!

Jag har ju målat en del, främst akvarell, men det är en sysselsättning, som inte har varit aktuell för mig på ett bra tag. Jag fick chans att delta i Vedic Art-kurs några dagar hos mina kompis i Malmö för några år sedan. Och när jag såg Martinas alster, så kom lusten att ta tag i detta igen.

Det blev ett par härliga dagar ute på Brämhults gård. Riktigt skönt och avslappnande att ge sig hän i färger och former, utan några som helst prestationskrav. Det kommer att bli uppföljning till våren, det är säkert det.

Igår var vi på Galleri Villastaden igen och tittade på Martinas och Karolinas egna alster, som är utställda just nu. Väldigt trevligt och vackert arrangerat och även tillfälle att köpa, inte bara tavlor utan också vackra kort och presenkort på kurser t.ex. En liten pärla bland Borås gallerier, som är väl värt ett besök. Jag har länkat till hemsidan i början av texten.

Jag har lagt in ett par  bilder överst en målning av Martina, som hon kallat Up north och så en liten fantasi, som jag gjorde under kursen.


lördag 28 november 2015

Slit, släng och bevara



Vi har ägnat några dagar senaste tiden att röja lite i garderober och källarförråd. Det har varit välbehövligt, men ack så svårt!

Jag vet, jag är en samlarmänniska. Särskilt om det handlar om textilier. Jag har sparat i säckar i källaren, i skåp och garderober. Tyger och garner, som jag aldrig kommer att använda. Och färdiga alster, gardiner, dukar, kuddar, broderier av alla de slag. Det blev en nödvändighet att rensa. Tänk bort idén att du ska sätta dig vid symaskinen och sy nya dukar och gardiner eller vad det nu är. I alla fall inte förrän du gjort dig av med något annat. Än mindre kommer du att brodera, sticka och virka. Lika bra att inse fakta.

Det blev tre säckar med lite av varje. Det gick bra att samla ihop, när jag väl kom igång. Fyra säckar med varierande innehåll. Men några saker fick vara kvar. Som de virkade vita överkasten som jag nästan maniskt fixade i pauser i studierna i studentlägenheten i Göteborg. Överkasten skulle bara bli färdiga tills vi flyttade in i nya lägenheten i Luleå 1965. Till och med maken visade tecken på nostalgi, när jag visade honom överkasten, där nere i källaren. De fick bli kvar. Inte så roliga att ge bort heller, eftersom de är slitna på mitten.

Det finns mycket kvar. Jag orkade inte ta tag i alla högar med oanvända tyger denna gång. Och en del grejer blev jag glad över att hitta. Som de färgglada överkasten, som jag tog en bild av, och som jag nästan glömt bort. Nu tar jag med dem ut i stugan att växla om med lapptäckena, jag har där.

Jag har så lätt att bli sentimental över sådana här saker. Men de påminner om så mycket jag varit med om. Och jag köper inte så mycket nytt heller. Jag har fortfarande en hel del att ta av.

Så blev det dags att ta fram adventsprylarna. Och visst är jag glad att kunna sätta upp julgardinerna, som mamma broderade till vårt nya hus i Kalmar 1974.

Och gardinerna som inramar stjärnan, hade jag glömt bort. De sydde jag till den första lägenheten i Borås tjugo år senare.

Vart tog säckarna vägen? Jo, de hamnade hos Erikshjälpen, där jag hoppas de kommer till någon nytta!




fredag 6 november 2015

Vilken föreställning!




Här kommer ett inlägg som ska handla om lite av det som hänt sen sist. Jag medger att det inte är någon riktig ordning på mig vad gäller bloggandet. Men det som jag fick vara med om i fredags kväll, var en sådan höjdare att jag vill bevara det i minnet livet ut. Och bloggen är ju på sätt och vis min dagbok.

För ett par månader sedan ringde äldste sonen och bad oss hålla på helgen i månadskiftet oktober - november. Först var han lite hemlighetsfull, men efter ett par veckor, släppte han bomben. Han och hans fru ville bjuda oss på Jerry Williams show på Kajskjul 8 i Göteborg. Vi skulle bo på hotell och mat ingick i showen! Så glada vi blev, maken och jag!

Det blev en makalös kväll. Vilken stämning! Den låg i luften, redan när vi var i garderoben. Vi hade jättebra platser nära scenen. Det började med maten, som var förvånansvärt bra med tanke på att det var "massutfordring". En god skaldjurssoppa, Fint mört nötskött, precis lagom rosafärgat och härliga grönsaker till. Efterrätten var väl si så där, en ganska enkel tiramisu. Fint vinval och kaffe. Allt serverat med fart och fläkt.

Vid nio-tiden skulle det dra igång. När det klockslaget närmade sig steg spänningen. Musikerna kom först, kände på instrumenten, ställde upp sig och drog igång. Det var inget dåligt kompband han hade fått ihop, den gode Jerry. Två saxofoner, trumpet, två gitarrer, bas, trummor och piano/dragspel. Och vilken spelglädje! Det lovade gott.

Så kom han då, lite gråare i håret, lite mer fåror i ansiktet, men för övrigt sig helt lik, sen ungdomstiden. Och vilken fart från första början! Efter första låten snackade han lite om varför han kommit tillbaka, fast han bestämt sig för att sluta när han fyllt 70. Förklaringen finns i namnet på showen. "Man måste få lira". Så enkelt är det. Och han får så gärna fortsätta att lira! Efter tre låtar, tänkte jag "hur ska han orka!?" Men han orkade. Den ena låten efter den andra. Mest gamla godingar, som publiken hängde med i. Det gick inte att låta bli helt enkelt. Ja, det var en kväll att leva på länge.
Jag vaknade med låtar i huvudet morgonen efter och nästa morgon också faktiskt. Bl.a. den här I can Jive, som Jerry och ett band med i stort sett samma sättning framförde på Skansen för något år sedan. Och jag lovar att publiken i Kajskjul 8 i Göteborg, var minst lika entusiastisk som den på Skansen.

Efteråt sa sonhustrun att detta var den bästa konsert hon någonsin upplevt alla kategorier, Det vill inte säga lite.

PS. Jag ber om ursäkt ifall det dyker upp reklam innan Skansen kommer. Kunde inte få bort det, när jag publicerade inlägget.