Goda grannar

Det här ett foto från min barndom. Min lillasyster och jag sitter i gräset i framkanten av fotot. De vuxna sitter i trädgårdsstolar runt bordet med kaffekoppar, kaffekanna och en stor tillbringare med saft. Det är sommar.

Jag tror att detta är sommaren 1948. Vi har bott i den nya villan i Örby i snart ett år. Jag har fyllt sex år, min syster är snart fyra. Vi har lekt och busat med varandra och de vuxna. Jag har tappat mitt hårband, min syster har sitt kvar, för ovanlighetens skull. Det brukade vara tvärtom.

De här åren i min barndom i villasamhället i Örby i nuvarande Marks kommun (ja, posten blandade ibland ihop oss med Örby i Stockholm), var präglade av det en nu kallar grannsamverkan. Men inte så att en blandade grannsamverkan med politik, eller för den delen med att bevaka sin egendom. Nej, det var mera ett sätt att umgås. Barn och vuxna i olika generationer gick som "barn i huset" hos de flesta av grannarna. Och sådana här träffar på sommarkvällarna i varandras trädgårdar, var mer regel än undantag, som jag minns det.

Makarna Blom var jämnåriga med mina morföräldrar. Farbror Viktor hade sin snickeriverkstad hemma på tomten. Han var en riktig finsnickare. Möblerna i huset de bodde i, hade han snickrat själv. Köksmöbler och sängar. Ingen annan hade så fina och annorlunda möbler.

Vi brukade gå till farbror Viktor i hans verkstad och sitta där och titta på när han svarvade och framställde så fina grejer. "Vad ska jag göra åt er idag då", kunde han fråga. Och så fixade han till en liten docksäng, eller små stolar till dockskåpet, eller en skärbräda i form av en fisk, som vi fick ta med hem till mamma.

Farbror Viktor kunde spela fiol och sjunga visor. Jag minns två av dessa visor. En handlade om skräddaren i Sätila, som gick ner sig på isen. Den andra var en norsk visa (makarna Blom kom ursprungligen från Dalsland) om en "bonnegutt" som inte hade det lätt. "Når jeg var bonnegutt, hade jeg det inte lett, för skjortan som jeg feck, ja, skjortan den  var ny, men skjortan var det inga fisflacker i"...... Ja, just den strofen kommer jag ihåg, man kan undra varför....

Det var fint med så goda grannar och makarna Blom var inte de enda. Jag har flera föremål, som tillverkats av farbror Viktor. Ett par fina svarvade skålar, och en "bakegressla" som kommer väl till användning, när jag ska baka farmorsbröd.

Jag kanske också ska identifiera personerna på bilden. Alla har förstått att barnen i framkanten är min syster och jag. Sedan kommer från vänster min mormor Selma, min pappa Kalle sticker upp huvudet från sin tältstol, sen kommer farbror Viktor och min morfar Edvin, min mamma Dagmar och tant Alma och så makarna Bloms yngste son Bo, som jag tror fortfarande bodde i föräldrahemmet vid den här tiden. Vem som stod bakom kameran har jag ingen aning om.

Jag har en historia till att berätta om en gemenskap mellan min mormor och tant Alma, men det får bli i nästa blogginlägg.

En gripande historia.

Det finns en grupp yrkesutövare, som jag beundrar och har gjort så länge jag varit medveten om deras existens. Det handlar om utrikeskorrespondenter. Så många kunniga, modiga och företagsamma korrar, som en har lyssnat på genom åren! Nästan alltid mycket värda att lyssna till.

Igår hände det att maken, som också är en ivrig radiolyssnare, hade hittat en bevarad inspelning från krigsåren, signerad Kurt Andersson. Kanske inte så känd nu för tiden, men många kommer nog ihåg hans ödesmättade rapporter från Ungernkrisen 1956. Jag var fjorton år då och kan än känna spänningen, när jag lyssnade till den mörka lugna rösten, som förmedlade de hemska händelser som utspelade sig i Budapest.

Kurt Andersson hade varit korrespondent långt tidigare. Under 40-talet var han stationerad i London och rapporterade därifrån under kriget. Maken hittade den här historien under rubriken Radiofynd. Han ropade på mig att jag måste komma och lyssna. Och jag fick mig till livs en fantastisk historia.

Jag uppmanar mina läsare att ta lite drygt fem minuter av er dyrbara tid och lyssna på det här.
Kvinnan i hissen heter den.

Man tager vad man haver......

....så lär Kajsa Warg har sagt en gång. Det lär visserligen vara en myt, men jag gillar att laga mat efter den idén. Detta hände idag. Vi har just avnjutit en middag bestående av ingredienser från dagens besök på COOP. Där fanns en del s.k. erbjudanden. Färska räkor för 89:- kronor kilot. Inte dåligt, men så bor vi ju också vid västkusten. Det var ju inte så märkvärdigt, men fick bli en god förrätt.

Fyndade också fina tunna färska kycklingfiléer med nära utgångsdatum. Det fick bli basen till varmrätten. Jag gjorde en god risotto som tillbehör. Det har varit så mycket julmat och middagar med potatis, så längtan efter något annat var stor. Jag panerade kycklingfiléerna i ägg, panko, parmesanost och färsk timjan. Stekte dem hastigt gyllenbruna och toppade med knaperstekt hackad bacon. Mums! Någon bild på läckerheterna finns inte. De är redan uppätna. Nu njuter vi av resten av det goda vinet och någon form av efterrätt blir det nog också så småningom.

TV:n står på och tänka sig - det blir dansband. Black Jack var namnet!

Om tingen kunde berätta

Jag hittade den här duken för ett tag sedan i mina gömmor. Jag sökte i mina minnen för att komma på var jag fått den ifrån. Den vita löparen är broderad med utsökt mönster och handarbete. Kanten är gjord med den tätaste langettsöm jag någonsin sett. Hålsömmen runt duken är sydd av den finaste garn, man kan tänka sig och broderierna vid kortsidorna är sömmad med plattsöm och garn i vitt och guld.

Vem har en gång broderat den här duken? Den har inte kommit från mitt hem, det är jag säker på. Visserligen var både mormor och mamma duktiga brodöser, men detta är inte något av deras verk.

Nej, jag får söka mig till andra delar av mitt liv, och jag tror att jag kommit på det.

1976 köpte vi ett torp vid Gullaboås i södra Kalmar län. Byn, där torpet var beläget heter Hyltan. Huset var byggt som undantagsstuga till ett äldre par, som lämnat över gården, som stugan tillhörde, till den yngre generationen troligen någon gång på 30-talet. Det var en stuga med två rum och kök och en stor oinredd vind. Elektricitet fanns, men inte vatten- och värmeledningar. Vatten hämtades i brunn på gården och värmen fick vi från två kakelugnar och järnspis. När vi köpte huset hade det varit sommarstuga i ett antal år.

Den stora vinden blev en härlig lekplats för barnen under regniga sommardagar. Där fanns bl.a. en stor kista med diverse grejer, mest textil. Duken kan ha legat i den kistan. Men den kan också ha kommit med i någon auktionslåda från den tiden. Vi åkte ganska ofta på bondauktioner då. Jag är övertygad om att duken härrör från vår tid på Hyltan.

Gamla ting stimulerar fantasin, åtminstone för mig. Jag kan inte låta bli att tänka på den kvinna - jag är övertygad om att det var en kvinna - som förfärdigat detta konststycke. Vem var hon? Hade hon bott i vårt hus, eller var det någon annan, som kanske sålt eller skänkt den till husets ägare? Vad hade den kvinnan att berätta? Vad hade duken att berätta?

I den gångna helgen lyssnade jag till ett radioprogram, som leddes av Kerstin Wixe. Det handlade om goda berättelser och berättare. Jag har alltid varit förtjust i muntligt berättande och har sedan barndomen också varit omgiven av goda berättare. När jag studerade vid Folkhögskollärarutbildningen i Linköping skrev jag min exemensuppsats om "Muntlig berättartradition i Västergötland". När jag lyssnade till programmet hade jag redan börjat skriva det här inlägget om duken. Genom programmet, som du kan lyssna till genom att trycka Här, fick fantasin ny fart. Kanske blir det en ny berättelse om duken och dess skapare, när fantasin fått mogna.