Stugtankar

Fågelräkningsdag

2012-01-30T17:51:00.004+01:00

Jag har skrivit förut i bloggen om mitt intresse för fåglar. Inte direkt så att jag hör till dom där som åker land och rike omkring för att samla på någon sällsynt liten kvittrare. Nej, men en gång om året räknar jag dom som finns på och runt mitt fågelbord. Annars är jag mest intresserad av att studera fåglarnas beteende. Det finns många slutsatser man kan dra av detta. Jag skrev en gång att jag tycker att fåglar är den grupp av djur som är mest likt människor. Det står jag för fortfarande.

Nu är det riktig vinter och då är de små liven flitiga runt bordet. "Vinterfåglar inpå knuten", så heter Ornitologiska föreningens kampanj. Jag var ute en vända i fredags och räknade fåglar från köksfönstret i stugan och idag, måndag var sista dagen. Nu har jag skickat in min rapport. Flest till antal var grönsiskorna, inte konstigt eftersom de är s.k. strykfåglar. Det betyder att de stryker omkring i stora flockar och letar mat. Jag hörde dem på långt håll när jag klev ur bilen. Det är ett fasligt tjattrande.

Jag har en alltför enkel kamera för att fotografera fåglar, men jag tog en bild över den frusna sjön med en strimma sol på nedgång innan jag for in till stan igen.
Och fåglarna då? Ja det blev några arter nämligen följande: större hackspett, koltrast, talltita, svaartmes, blåmes, talgoxe, nötväcka, skata, grönsiska och domherre. Resultat för hela landet redovisas på www.sofnet.org för den som är intresserad.

Skogsviola - en socialdemokrat?

2012-01-26T09:18:00.015+01:00

Det har varit några minst sagt turbulenta dagar i mitt gamla parti. Dagar som fått mina känslor att svalla på många olika sätt. Sorg, förtvivlan, ilska, galenskap och trötthet. Men kanske mest tvivel. Ska det någonsin bli ordning på det här?!

Jag har inte varit medlem i SAP de senaste tjugo åren. Det har sina skäl, som jag inte tänker gå in på här. Men jag har arbetarrörelsen i blodet och det kan jag inte springa ifrån. Jag har väl i teoretisk mening gjort en klassresa, eftersom jag blev akademiker, men arbetarbarn är jag likväl, med de värderingar det innebär. Mina barn- och ungdomsår förflöt genom Unga Örnar, SSU och så småningom socialdemokratiska studentföreningen. Och som vuxen blev det medlemskap i partiet, arbetarkommuner och s-föreningar. Faktiskt bara några få år i kvinnoförbundet, mest för att jag var med i en sånggrupp där.

Bilden ovan kommer från min mest aktiva politiska period. Det var det glada, intensiva och radikala 70-talet. Vi bodde i Kalmar och jag var också fackligt aktiv under en del av denna tid. Roligast hade jag i S-föreningen i Lindsdal. Där var jag med i styrelsen och min uppgift där var att vara studieorganisatör. Utöver vanliga studiecirklar med politiskt innehåll, drog jag igång både gammaldanskurs och sånggrupp. Då var det tillåtet och uppskattat att sjunga kampsånger, proggrupperna var många, vi kvinnor sjöng med Röda Bönor och det internationella engagemanget var stort. Fotot togs av den gamle kulturjournalisten på tidningen Östra Småland, Tage Apell, som gjorde ett porträttreportage om mig på kultursidan. Och kanske, det viktigaste av allt apropå vad som händer i dessa tider - vi hade en inspirerande ledare på den tiden, Olof Palme, den omstridde, älskade och hatade. Men jag vet ingen som var aktiv i partiet på den tiden, som inte lät sig inspireras av honom.

När jag tittar i backspegeln, så här många år efteråt, förstår jag knappt att jag hann med allt det här utöver familj med tre ungar och jobb, där jag dessutom var chef. Men det gick väl bra för att jag hade roligt, fick uppskattning för det jag gjord och många goda vänner fick jag också förstås.

Nu är det kris i SAP, den djupaste som varit i partiet i modern tid, säger man. Jag började tänka på det här inlägget för två dagar sedan. Lade in bilden och skrev ett ? i rubriken. Tänkte på gamla tider och jämför. Det kan inte hjälpas, glöden har falnat en del. Med lite stormar kanske den ändå flammar upp igen.

Och visst betyder socialdemokratin enormt mycket i dagens samhälle också. Det märker man ju inte minst i dessa dagar, när nyhetsmedia inte intresserar sig för mycket annat än s-krisen. Igår hade studio 1 i radions P1 telefonväkteri med Fredrik Reinfeldt. Inte ens moderata Borås Tidning hade en enda kommentar om detta. Bara en ynklig liten notis om att han inte fick utrymme i media. Stackarn.

Fiskdisken

2012-01-17T13:48:00.018+01:00

Som regel handlar vi färsk fisk på tisdagar och fredagar. Så även denna tisdag. Vi är lyckliga nog att ha en riktigt fin fiskdisk på Coop Forum i Borås. Denna gång tog jag med mig kameran, för att kunna visa mina läsare hur trevligt det ser ut hos fiskhandlare Henrik en vanlig tisdagsförmiddag.

Henrik är inte bara fiskhandlare, han är också kock. Därför har han också färdiglagade rätter av egen design, en del sådant som jag inte sett hos andra handlare, t.ex. de här spritsade sakerna, som Henrik kallar snäckor, fiskfärsspett, strömmingsrullar, egenhändigt gjorda skaldjursröror, fisksoppa och annat smått och gott.

I färskdisken finns också utöver hela fiskar och filéer även förberedda rätter att bara stoppa in i ugnen. Vi köpte idag färskostfyllda lax- och torskfiléer, som maken senare lade i en smörad form, slog på lite vitt vin och lät stå en stund. Till det pressad potatis, lite hembakat bröd och ett glas vitt vin, som fanns kvar sedan helgen. Se där, en riktig festmåltid på veckans mesta vardag!

Skaldjur finns förstås också i disken, denna morgon hade inte Henrik hunnit fylla hela skaldjursutrymmet, men där fanns i alla fall räkor, havskräftor, krabbor och musslor....

.... och här står Henrik och hans medhjälpare Sandra bakom sin fina disk.

Plötsligt blev det vår!

2012-01-11T15:16:00.006+01:00

Dagen började trist idag. Besöket hos tandläkaren inleddes lovande, fina tänder, inga fickor, allt ser bra ut! Tills hon tog sig för att granska bilderna lite närmare och upptäckte en infektion i en tand - måste rotfyllas och lite karies under en gammal amalgamfyllning (för vilken gång i ordningen?) - måste lagas. Kommer att gå på drygt 6.000 högkostnadsskyddet inräknat, plus tusenlappen jag fick punga ut med idag för att få reda på eländet!

Men sen blev det bättre. När jag hämtat mig från chocken hos tandläkaren, tog jag beslutet att nu skulle ljusstakar och adventsstjärnor och julgardiner tillbaka i sina lådor och skåp. Och tänka sig, solen började skina från klarblå himmel, termometern utanför fönstret visade på +5, jag putsade fönster och satte upp blåsippsgardinerna i köket och spetsgardinerna i sovrummet. Sen tog jag mig för att klippa ner pelargonerna och ta nya sticklingar och det blev så fint.

Sen tog jag en promenad i parken och när jag kom hem stannade jag utanför porten och tittade upp på mina nyputsade fönster. Plötsligt kändes det som om våren var kommen!

Det så kallade egenintresset

2012-01-10T09:52:00.014+01:00

Jag har tidigare i några politiska inlägg i bloggen reagerat på dagens ledande politik, som i så hög grad vädjar till väljarnas egenintresse och vad man får (eller inte får) i den egna plånboken. Visst kan även jag till och från känna att "man är sig själv närmast", men ändå är det här ohämmade egenintresset, som nuvarande politiska majoritet driver som sin politik, så långt ifrån den idé, som jag blev delaktig av redan i ungdomen och fortfarande strävar efter att hålla mig till.

När jag gick i gymnasiet, åren runt 1960, tog riksdagen beslut om en studiestödsreform, som skulle innebära väsentligt högre studiebidrag, än det jag och mina kamrater uppbar. Reformen skulle emellertid inte genomföras förrän efter det att jag tagit studenten. Jag uttryckte mitt beklagande för pappa: "Varför kunde det inte kommit ett par år tidigare, så jag också kunde haft nytta av det?!" Då bannade han mig. "Man ska inte bara tänka på sig själv! Du ska tänka på dom som kommer efteråt och att hela samhället blir bättre. Det kommer du också att ha nytta av!"

Lilla pappa! Han var så konsekvent i sin solidaritetstanke. Ibland kunde jag väl tycka att han var lite väl moralistisk och ordet solidaritet har nu blivit gammalmodigt. Men jag är glad att jag fick solidaritetstanken inplanterad i mig.

Jag blev inspirerad att skriva det här blogginlägget, efter att ha läst Lena Sommestads krönika i Aftonbladet härom dagen. Lena har låtit sig inspireras av filosofen Kant, vars idé var att

"...människan har förmåga att handla förnuftigt, med hänsyn till andra. Det ligger i människans natur att sträva efter egen lycka, menade Kant. Men vi kan också överskrioda våra egenintressen. Vi kan handla moraliskt."

Vidare skriver Lena:

Kants stora poäng var att inget samhälle kan fungera med bara egenintresset som norm. I Sverige är det politiskt sprängstoff.
Om människan har förmåga att handla moraliskt, då bör vi ta till vara på den förmågan inte tvinga människor in i system som präglas av ensidiga ekonomiska incitament och detaljkontroll.
Och vi bör befria offentligheten från de vinstintressen, som gör det svårare att fatta beslut efter omdöme och förnuft

Jag vet inte om pappa hade läst Kant. Det skulle inte förvåna mig, för han läste en hel del om politiska idéer. Men det spelar ingen roll. Jag vet bara att han både tänkte, argumenterade och handlade utifrån solidaritetstanken. Detta till skillnad från de föräldrar på Södermalm i Stockholm, som jag hörde om i radions Studio 1 igår. Där riskerade lärarna att föräldrarna, om barnen inte var nöjda med lärarens agerande ifråga om t.ex. tillrättavisningar, betygsättning och annat, helt sonika hotade med att byta skola och ta med sig skolpenning och annat till den nya skolan!! Tala om egenintresse. Ren och skär egoism är vad det är!

Tack Lena Sommestad för din fint formulerade krönika. Och tack pappa i din himmel, för vägen du visade mig på!

PS. Lena Sommestads krönika kan du läsa i hennes blogg, som finns på min blogglista.
DS

Trettondagen 2012

2012-01-06T16:21:00.008+01:00

Så blev det äntligen lite vinterväder! Trettondagen 2012 inleddes med en blek sol som letade sig in mot vår gård fram emot niotiden. Det måste bli en promenad idag, en ordentlig runt hälsorundan. Ingen storm, inget regn - nej solsken, vindstilla, lite lagom snö på marken och trots det inte halt, ett par minusgrader.

Och stan visade sig från sin bästa sida denna förmiddag. Solen lekte över husfasaderna vid Viskan...

.... Fredrik Wretmans Buddah står stadigt i strömvirvlarna...

.... och Knallen välkomnar oss vid gågatan.

När vi varit hemma ett par timmar dök systerdotter Lina upp med döttrar och make för att hjälpa oss äta upp resterna av sachertårtan, som maken bakat till gårdagens fest. Det blev en mysig stund på eftermiddagen innan familjen travade hem till Tullen med det sista av tårtan med sig i bagaget.

Nu har mörkret lägrat sig, men himlen är klar och en stjärna (eller troligen en planet) hänger över grannhusets svarta siluett. Elljusstakar och stjärnor lyser fortfarande i fönstren, men nu närmar sig slutet av helgerna. Och lite börjar jag längta efter våren i dessa de första dagarna med ljusets återkomst.

Julen är över...

2011-12-28T09:07:00.010+01:00

...men ändå inte! Den ska ju vara ända till påska, sägs det.

Jag tänkte hur som helst uppdatera bloggen lite. Jag upptäckte att jag för första gången sedan jag startade det här skrivandet, inte redogjort för något om julstök och allt som föregår julen. Jag tänker inte bli alltför långrandig idag heller. Bara konstatera att vi haft en riktig myspysjul i stugan, maken, dottern och jag. Bastat varje dag, fint väder vid julaftonens promenad, god mat, ett långt parti rummy, Karl Bertil Jonsson på TV:n och så mat igen. De enda bilder jag tagit under julen var just några på maten. Så här såg vårt traditionella julbord ut i år. Till vänster, dukningen....

... och här kommer det kalla: tre sorters sill (vanlig inlagd, sherry- och currysill), löjrom med tillbehör, ägg med räkor, gravad röding, varmrökt lax, hovmästarsås, rökt renstek med pepparrotsgrädde, julskinka, senap, vitkålssallad och cheddarost...

...och så det småvarma, rödkål, revben, Janssons, köttbullar och prinskorv.

Fattas det något? Inte för oss i alla fall!

Det är dock inte slut på festandet. Nu åker vi till sönerna i Småland. Det brukar bli en del god mat där också. Och på nyårsaftonen hos kära bror och svägerska, brukar det inte heller gå av för hackor. Sen var det väl slut!? Icke sa Nicke! På trettondagsafton ställer vi själva till med en liten bjudning och det ska väl bli något gott då också.

Men troligen inget mer blogginlägg innan dess! Har full sjå med att äta!!

Att tävla på skidor

2011-12-19T09:46:00.023+01:00

Det finns en form av idrott, som jag är väldigt förtjust i och som jag bara måste se på i TV, så tant jag är! Det är när man sätter ett par träslanor, numera plastdito på fötterna och förflyttar sig på snö. Någon större utövare av sporten har jag aldrig varit, annat än som måttlig motion, och varianten där man sitter i en korg och åker upp till en bergstopp, för att sedan ta sig ner för sagda berg, har jag aldrig prövat. Men nu sitter jag och glor på skidtävlingar i TV var och varannan helg. Och minnena tränger sig på, som alltid nu för tiden. Vi pratar om hur det var förr. På träskidornas tid, på tjärvallans tid, på knickerstiden och på assarkondomernas tid. Jag minns när jag köpte mina första plastskidor med tillhörande skor. Då hade maken och pojkarna haft sådana fartvidunder i flera år och jag blev alltid efter i spåret, fast sönerna inte var så gamla då. Men med mina nya Fischer susade jag fram som aldrig förr. Det var faktiskt ett härligt nöje.

Maken var en riktig hejare i spåren. Vi bodde i Boden de första åren av vårt äktenskap och han tränade och deltog i skidtävlingar för synskadade. 1967 åkte han Vasaloppet. Det arrangerades inget öppet spår på den tiden, men man hade lyckats få tillstånd att köra loppet dagen före den ordinarie tävlingen och på samma villkor som det "riktiga" Vasaloppet. Det hela uppmärksammades faktiskt av pressen, och tro det eller ej - maken vann! På den utmärkta tiden 7 timmar och tjugo minuter - märk väl att det var på träskidans tid.

Jag minns den där lördagen som det varit i går. Jag var höggravid med vårt första barn. Solen strålade i Boden, liksom den gjorde över vasaloppsåkarna. Jag åkte också skidor den dagen. Gunilla, hustru till makens ledsagare, och jag gav oss ut i Paglaterrängen. Ett rätt kuperat spår, som jag minns det och i en utförslöpa fick jag övervikt med min stora mage och föll pladask framstupa. Lite rädd blev jag, men Gunilla blev nog räddare. Men det var en robust kille jag hade i magen och han stannade snällt kvar ett par månader till. Men det var färdigåkt för min del för den säsongen.

Men för maken blev det fler tävlingar under de närmaste åren. För det mesta fick jag stanna hemma sedan barnen kommit, men någon gång var jag med. Dock aldrig i Norge, där han var flera gånger och körde bl.a. det berömda Ridderrennet. I lådorna hittade jag flera diplom, mest från Norge. Det ska finnas ett Vasaloppsdiplom också någonstans, men jag kunde inte hitta det. Men tre stiliga bevis på deltagande i tävlingar i Norge fanns där, varav ett med bilder och autografer av dåtidens norska skidkändisar.

Och tänk - jag har också ett diplom! Det hade jag faktiskt glömt.

Nu har skidorna lämnat vårt förråd. De finns numera hos ätteläggen i Småland, som har raskare ben och mer snö än vi. Och vi ägnar oss åt att njuta av skidåkning i TV.

Vinter i Borås

2011-12-13T11:15:00.007+01:00

Det damp ner en broschyr i brevinkastet. En vacker vintrig bild från Borås, förmodligen tagen förra vintern, eftersom vi inte sett så mycket snö hittills i år.

Men det regnar desto mer, precis som man kan förvänta sig i Borås, Sveriges regnrikaste stad. Flera gånger har maken och jag sagt till varandra: "Så skönt att inte all den här nederbörden kommer i form av snö!"

Förmodligen tycker inte alla i Sjuhäradsbygden att det är så roligt med regnet heller. Just nu hör jag på radion att Ätran håller på att svämma över alla bräddar och Viskan ligger inte långt efter särskilt ju närmare havet de kommer.

Men tekniska förvaltningen höjer beredskapen och vädjar till "vårt gemensamma ansvar". Visa av skadan efter två snörika vintrar med ganska mycket kritik förbereder de nu invånarna och hoppas att det ska gå bättre i år. Och säga vad man vill om snön, men vackert är det i alla fall!

...och sedan for vi till Linköping

2011-12-08T15:15:00.013+01:00

Några dagar efter att vi kommit hem från Stockholm, tog vi en ny tur, denna gång till Linköping. Det var dags att hälsa på makens syster och svåger, Nora och Arne, som bott i denna vackra stad i många år nu. Själv har jag också en del av hjärtat i Linköping efter att ha studerat där vid universitetet i ett år - folkhögskollärarutbildningen, en påbyggnad på tidigare akademisk utbildning. Det är tjugo år sedan denna vinter och jag ser tillbaka på det året med glädje. Att få sätta sig på skolbänken det år man fyller femtio och fixa det - dessutom bra, om jag får säga det själv - det är en oerhörd stimulans och kick för självförtroendet.

Allt nog, jag bodde hos Nora och Arne det läsåret i deras villa i Lambohov. Nu bor de mera centralt och vi har alltid trevligt när vi hälsar på. Numera tar vi ofta bussen dit, i alla fall under vinterhalvåret. God mat får vi också, Nora har en gång arbetat som kokerska, så hon kan sina saker.

Jag har en annan anknytning till Linköping. Sommaren 1983 gick jag en vävkurs på Lunnevads Folkhögskola ett par mil utanför stan. Då besökte vi Hemslöjden för att köpa garner och bli inspirerade. Nu har det blivit tradition att Nora och jag tittar in på hemslöjden - särskilt nu före jul - och ibland köpa någon liten grej. Tyvärr blir det allt dyrare år efter år, vilket är förståeligt. Men mitt gamla hantverkarhjärta klappar alltid lite extra för vackert konsthantverk.

När vi gick ifrån Hemslöjden passerade vi en ny pub, som vi inte sett förut. Den heter The Horse and Hound och såg väldigt trevlig ut. Vi letade upp svågrarna på ett annat ställe, där de satt med varsin öl, och vi berättade om den nya puben. Sagt och gjort, vi måste prova stället. Det var lite före öppningsdags, så vi fick hänga på låset några minuter. The Horse and Hound visade sig vara ett riktigt mysigt ställe i äkta engelsk stil och gott öl hade de förstås.

Dagen därpå fick jag en ny nostalgikick av hantverk. Vi beökte julmarknad på Brunneby gård. Där fanns allt som jag kände igen från mitt förflutna som marknadsknalle. Mycket textil förstås, men också träslöjd, smide, smycken och mat, mat, mat. För att inte tala om tomtar i alla de former. Brunneby gård är annars känt för sitt musteri. Har tillverkas äppelmust, saft och cider och man saluför också produkter från närliggande matproducenter. Här handlade jag också lite. Kameran var med, men det blev inte så många bilder, det var så vansinnigt mycket folk. Men jag fick i alla fall en bild på denne tjusige herre som sparkade sin manuella träsvarv. Stilig hatt hade hans också!

När vi kom hem tog jag denna bild på det jag köpte. En burk honung, ett rullat paket hemkärnat smör (ska tas fram till vört- och farmorsbrödet på julafton) och ett par röda änglar att hänga i öronen. Jag köpte också en påse närproducerade ekologiska chips, men de var redan uppätna, när jag tog bilden.

På lördagen var det dags för hemresa, men innan dess hann vi med att hälsa på en av Noras och Arnes söner, som bor strax utanför stan, och hans rara fru. De bjöd oss på lunch, trattkantarellsoppa, gott bröd, fikonmarmelad och ostar. Det smakade mums inför hemresan!
Det är härligt att ha en stor släkt så man får göra lite utflykter ibland. Tack Nora och Arne, Thomas och Ulla-Stina för ett par härliga dagar!

Vi reste till Stockholm...

2011-12-07T10:56:00.018+01:00

...för ett par veckor sedan. Anledningen var i första hand att maken blivit inbjuden till SRF-seniorernas adventsfest på restaurang Faros på Söder. Och så har vi ju dottern i Stockholm sedan tolv år tillbaka och man får ju inte försumma alla tillfällen till umgänge.

Vi kom till Stockholm på måndagseftermiddagen och åkte direkt till Sara. Det var ganska sent och vi orkade inte laga mat så vi hämtade färdiglagat på den fina fiskaffären i Fruängens Centrum. Deras hemlagade paella var riktigt god och innehöll rikligt med räkor.

På tisdagen skulle adventsmiddagen på SRF gå av stapeln, men innan dess hann vi med att titta upp till gamla goda vännen, Gullvi, på Gärdet. Vi har varit vänner sedan 70-talet, då vi arbetade ihop i Kalmar. Gamla goda arbetskamrater till maken träffade vi också på kvällen på Restaurang Faros på Sofiagatan. Mat och underhållning, trevligt sällskap och kvällen gick fort.

Onsdagen var vikt för umgänge med Sara. Som den konstintresserade familj vi är, brukar det alltid bli en utställning någonstans. Denna gång tog vi färjan över till Djurgården och Liljevalchs, som visade en utställning om Helvetet. Vi såg den med lite blandade känslor. Efteråt råkade jag lyssna på ett samtal i SVT:s morgonsoffa om denna utställning. Det var Jessica Gedin och en musikrecensent, som jag glömt namnet på. De var överens om att helvetet (liksom himlen - min anm.) är skapat av människan och att det verkliga helvetet finns här på jorden i historien och nutiden.
Och, som Jessica Gedin sa, "Det vi är mest rädda för är meningslösheten".

Ja det var en rätt ruggig utställning, men intressant. Man får ju inte fotografera, så jag köpte ett par vykort och scannade, men de blev inte bra. Jag publicerar dem i alla fall.

På kvällen lagade Sara en riktig lyxmåltid till oss. Först en förrätt med matjesill och diverse grönsaker och någon sås, som jag glömt, men gott var det. Öl att dricka förstås och sedan blev det varmrätt, helstekt oxfilé med diverse tillbehör och rött vin. Kaffe, cognac och god choklad till efterrätt. Det blev ett par bilder på Sara i matlagningstagen och det dukade bordet.

På torsdagen var det slut på stockholmsvistelsen. Men vi hann med en träff och ett par timmars mysigt samtal över ett glas öl med gode vännen Janne, innan vi tog tåget hem till Borås igen

Kulturhuset

2011-11-27T16:10:00.016+01:00

Jag är lycklig nog att bo i en stad med ett rikt kulturliv. Dessutom ett fantastiskt fint Kulturhus. Efter halvannat år i tillfälliga lokaler har Kulturhuset genomgått en omfattande renovering och det har blivit SÅ FINT! I fredags invigdes hela härligheten mitt på dagen med avtäckning av skulpturstaden Borås senast förvärvade verk, Fredrik Reuterswärds "Var rädd om jorden". Konstnären själv var på plats och nu står den som ett utropstecken på PA Halls terass framför Kulturhuset, dit vi f.ö inte har mer än femtio meter att gå från vår bostad.

Kvällsprogrammet inleddes kl. 17.00 med aktiviteter på alla scener inklusive konstmuseet, där man framförde flera musikaliska föreställningar. Det var också där, mitt i en av salarna med pågående utställning av Hilma af Klints stora "psykedeliska" målningar, som vi fick oss en underbar musikupplevelse till livs. Så här löd presentationen i programmet:

"ZilliacusPerssonRaitinen - Goldbergvariationerna
Stråktrion bildades 1999 och har etablerat sig som en av de mest intressanta kammarmusikensemblerna i Sverige idag. Cecilia Zilliacus, violin, Johanna Persson, viola och Kati Raitinen, cello, Arbetar ständigt med att utforska den spännande repertoaren för stråktrio. Grammisvinnare 2008 och 2011."

Det var bland det bästa jag hört i kammarmusikväg! Vilken fantastisk viruositet de här tjejerna gav prov på. Känsligt, kraftfullt, Bach kändes bara så modern! Och tjejerna var så samspelta och visade äkta spelglädje.

Jag är så glad för vårt fina Kulturhus. Dagen efter läste jag i BT att det är långt ifrån alla kommuner, som gör sådana här satsningar på kulturen. Borås Stadsteater recenseras regelbundet i rikstäckande media, liksom konstmuséet. Båda med oftast fina recentioner.
För att inte tala om vårt moderna bibliotek. Fyra av tio kommuner har kulturhus enl. undersökning från SKL. Inte så illa ändå och 22% av de svenska kulturhusen är byggda på 2000-talet. Västra Götaland ökar mest. Jag tycker att satsningarna på kultur är en viktig politisk fråga. Mer argument för detta kommer jag kanske tillbaka till i bloggen.

Tanten

2011-11-27T11:53:00.008+01:00

På senare tid har det ju blivit för allom bekant att TANTEN har stigit i graderna och blivit kultförklarad. Såsom numera tillhörande denna kategori får man väl anse att det är lite smickrande, men dock en aning dubbelt!

När jag växte upp fick jag lära mig att niga och säga tant, moster och faster, när man hälsade, beroende på vilken relation man hade till kvinnorna i omgivningen. När man tilltalade dessa tanter (som ibland inte var mer än i trettioårsåldern) lade man till deras förnamn. Det blev tant Anna till en av grannfruarna, moster Ella till vår enda moster osv. Men vi duade dem alla. När vi var på kalas fick vi lära oss att efter maten gå fram till värdinnan, ta i hand, niga och tacka för maten.

I tonåren slutade jag med tanttitlarna till yngre kvinnor, de som var i min mammas ålder, men jag behöll titlaturen till de äldre, som mammas mostrar och min egen farmor, som jag aldrig duade.

Själv har jag inget minne av att jag titulerats tant någon gång, möjligen kan det ha hänt med något småbarn. Mina syskonbarn har ibland kallat mig för moster eller faster, men det har mest varit på skoj.

Men nu har jag förstått att jag ändå börjar uppfattas som en tant eller i alla fall en äldre dam, som unga människor kan välja att förhålla sig på ett särskilt sätt till. Två gånger den senaste veckan har jag fått exempel på detta.

Exempel ett utspelade sig i Stockholm på Djurgårdsfärjan. Där träffade vi på ett par bekanta till dottern. Två rara tjejer, som hälsade artigt och tog i hand, varvid den ena, en konststuderande i 20-årsåldern, faktiskt neg för mig. Jag blev lite fnittrig inombords, men kände mig rätt nöjd med det hela ändå. Det var lite rart på något sätt.

Det andra exemplet var inte lika trevligt. Igår var vi inne på ett apotek här i stan. Maken skulle ta ut lite medicin och jag skulle betala med mitt kort. Vi expedierades av en ung tjej, som redan när hon tilltalade maken, lät lite som hon talade till ett barn. Och inte blev det bättre när jag klev fram med mitt kort. Automaten stod lite avigt till, så jag kom inte åt att dra kortet riktigt, utan hon fick vända på den. Då var det som om hon kände sig tvungen att förklara för mig hur det går till att betala med kort. Precis, som om jag inte visste det. "...så slår du din kod och sen hörs det ett litet pling och då är det klart!" Allt med det där småbarnstilltalet.

När vi kom ut på gatan frågade jag maken om han hade uppfattat expeditens attityd på samma sätt som jag. Det hade han. Och jag kände protesten inom mig - så gammal och gaggig är jag väl inte ändå! Men man måste kanske vänja sig!

Vårt pampiga rådhus

2011-11-18T08:31:00.018+01:00

I torsdags fanns en notis i tidningen om att man kunde gå på guidad visning i Rådhuset. Vi har nu bott i den här staden i drygt 19 år, men fortfarande inte varit inne i det stiliga rådhuset vid Stora Torget. Nu fick vi tillfälle att se detta imponerande bygge inifrån och vi blev inte besvikna. Rådhuset visade sig innehålla en unik och imponerande interiör.

Stadsfullmäktige tog 1906 beslutet att bygga ett nytt rådhus. Det utlystes en arkitekttävling som vanns av Ivar Tengbom och Ernst Torulf. Senare skulle Tengbom rita bl.a. Handelshögskolan i Stockholm och Tändstickspalatset för finansmannen Ivar Kreuger och Tornulf gjorde bl.a. ritningarna till Naturhistoriska muséet och Centralposthuset i Göteborg.

Jag citerar jubileumsskriften: "Rådhuset är en tidig och mycket bra representant för den arkitekturstil som i Sverige kallas för nationalromantik. Stilen hade sin storhetstid under 1910-talet och sökte sina förebilder i den inhemska, äldre svenska arkitekturen. --- Arkitekterna lägger också stor vikt vid att materialen i husen skall vara äkta och gärna lokala." Vår guide berättade att allt tegel i byggnaden är handslaget och kommer från ett tegelbruk i Skåne.

Det finns mycket mer att berätta om bl.a. interiören med alla tak- och väggmålningar. Detta får inte plats i ett blogginlägg, men alla som har möjlighet att besöka rådhuset uppmanas göra detta, inte minst på grund av de fantastiska målningarna gjorda av konstnären Filip Månsson från Stockholm och med ursprung från Västergötland. Till sin hjälp hade han ytterligare sex målare. Tillsammans gjorde de ett färstarkt och mycket tidstypiskt kalkfärgsmåleri. Själv blev jag helt betagen av dessa fantastiska bilder och dekorationer.

Jag tog några bilder, som väl inte gör huset rättvisa, men ändå en liten vink om vad man kan förvänta sig vid ett besök i vårt pampiga rådhus.

Vår guide Stefan i den storstilade trapphallen.

Vapenskölden till Nils Stjernsköld, som anses vara den förste grundaren till det som kom att bli Borås stad.

Det nya rådhuset skulle inrymma hela den kommunala förvaltningen samt domstol och polismyndighet. Över dörrarna till varje rum finns målningar som visar vilken verksamhet som finns innanför dörrarna. Ovan ser vi målningarna över dörren till "magistraten", dvs stadens kassaförvaltning och nedan, målningen med två hjärtan sitter över dörren till det som var den tidens socialhjälp eller försörjningsstöd som det heter nu för tiden.

I ett par av rummen finns fantastiskt fina vävda "tapeter" med stadens vapen, de två ullsaxarna och nedan ser vi en av målningarna i översta hallen 4 våningar upp, gjorda av boråskonstnären John Hedeaus.

Jag brukar ganska ofta titta på TV-programmet Go kväll. Där har de en serie, som de kallar arkitekturens pärlor. Varför inte räkna in Rådhuset i Borås till dess pärlor. Det tillkom i en tid när Borås var en av Sveriges snabbast växande städer. Och det ståtar fortfarande med sina torn, klockspel och murgröneprydda fasader vid Stadens främsta samlingsplats, Stora Torget.

Vinterpromenad vid Viskan

2011-11-15T18:04:00.010+01:00

Jag läste i lokaltidningen en krönika, som handlade om vilken tillgång det var för en stad att ha ett vattendrag centralt i staden. Men krönikören ifråga var inte nöjd med hur stadens styre tar hand om vårt vattendrag, Viskan. Han tyckte att vi borde kunna flanera och cykla utefter Viskans stränder ända uppe ifrån inloppet från Öresjö i norr och söderut till de södra perifera delarna av kommunen.

Och visst, det man mest läst och hört om Viskan på dess färd genom centrala Borås, är att den är smutsig. Historien innehåller många beskrivningar på hur man i den framväxande industristaden släppte ut föroreningar från fabriker rakt ut i vattnet. Nu, i vår miljömedvetna tid, planerar man stora insatser för att rena Viskan. Och visst kan man redan nu flanera långa sträckor i centrala staden efter ån, som slingrar sig runt centrum, utefter Stadsparken och Väveribolagets gamla huvudbyggnad, vars väggar dyker rakt ner i vattnet. Och vid Lilla torget och Sandwalls plats kan man slå sig ner på trappor, vid vattenbrynet.

Igår, den första vinterdagen med frost i luften tog vi morgonpromenaden förbi det lilla vattenfallet vid Druvefors i södra delen av Viskans lopp genom staden. Vi har gått förbi där många gånger, passerat över bron ovanför fallet, när vi gått den s.k. hälsorundan. Men nu ville jag ta några bilder nedanför bron när vintersolen letat sig över hustaken. Och där upptäckte vi ytterligare en liten park, Druvetriangeln, som dolde sig nedanför en trappa. En sak är säker, den här staden har så många små oaser, som är njutbara även på vintern. Se, så vackra planteringarna är, när de står där frostnupna....

.... medan vintersolen belyser fasaderna på andra sidan Viskan, när den fortsätter sin färd förbi de betydligt högre fallen vid Viskafors och Kungsfors, meandrarna i jordbrukslandskapet i södra Marks kommun, in i Halland för att försvinna ut i Kattegatt norr om Varberg.

Vårt Örby

2011-11-11T15:13:00.012+01:00

I söndags var jag med om en riktig nostalgitripp. Jag hade sett fram emot detta några dagar, sedan jag läst först en artikel och dagen efter en annons på Marksidan i Borås Tidning. Jag läser att ett gäng pensionärer i min hemby Örby i Marks kommun har samlats i en studiecirkel och berättat minnen från sin barn- och ungdom på 40- och 50-talen. Resultatet av arbetet finns nu publicerat i en bok. Det finns en bild på deltagarna också och jag känner igen nästan allihop. Av annonsen framgår att man ska visa en utställning med bilder från förr och ha försäljning av boken.
På lördagen när det inte kom någon daglig tidning eftersom det var helgdag, köpte vi Aftonbladet. Där ögnade jag igenom horoskopet för söndagen och där stod att läsa, att om oxen ägnade sig åt kulturell aktivitet, skulle man få en mycket givande dag! Och givande är det minsta man kan säga!

När vi kom till Örbygården (gamla ålderdomshemmet, som nu disponeras av föreningar i samhället) var det redan fullt med folk och jag ställde mig genast i kön för att vara säker på att komma över ett exemplar av boken. Sedan fick man tränga sig fram till skärmarna med foton. Och äntligen framme sköljdes man bokstavligen över med minnen. Många personer, som jag känt mer eller mindre, från skolkamrater till gamlingar och allra mest rörande var nog att jag hittade båda mina föräldrar på skärmen med "Kända Örbyprofiler".

Sen blev det ett intensivt umgänge med folk som jag inte sett på många år. Det blev många "känner du igen mig?" och "nä men är det inte Vendla" och "det var länge sen".

Sedan fick skärmarna flyttas ut i ett angränsande rum och stolar plockas fram för att vi alla skulle få plats att sitta och lyssna till först en presentation av boken och arbetet med den och sedan visor och berättande av egna minnen presenterade av Paul Johansson (visorna) och min egen älskade syster Gudrun Johnson, som berättade personliga minnen.
Jag trängde mig fram och knäppte några bilder, som blev suddiga, men jag publicerar en av dem ändå, liksom omslaget till boken. Jag tänker återkomma till boken på något sätt i ett senare inlägg.

En middag värdig Alla Helgon

2011-11-06T09:08:00.004+01:00

Vi tog oss ut i stugan igår, Alla Helgons dag. Solen sken för första gången på ett par veckor och vi hade planerat att laga en extra god middag denna dag. Anledningen
var att vi hade sparat ett par flaskor vin, som vi köpte på en resa till Bourgogne för drygt tre år sedan. När hösten gjorde sitt intåg bestämde vi att vi skulle avnjuta den finaste av dessa, en grand cru, någon gång under hösten.
Så här blev det:

Förrätten, bilden ovan, blev en tunnbrödsrulle med rökt lax och en egenhändigt komponerad röra gjord på crème fraiche, citronmajonäs, gräslök, finns fortfarande fräsch i landet liksom persilja, som också fick följa med i röran med hackad avocado och till slut lite chili, för att få hetta. Till detta drack vi ett enkelt med gott vitt vin, sydafrikanska Kleine Zalze.

Så till höjdpunkten, varmrätten, beledsagat av vårt vin från Marché aux vins i Beaune, Corton les Languettes Grand Cru 2000. Vi hade bestämt att det skulle bli ankbröst av något slag. Det blev ett brynt i panna först och kryddat med färska örter (rosmarin och timjan från egen odling) och sedan fick bröstet gå färdigt på låg värme i ugnen. Till detta en rödvinssås med lite sötsur touch och en krämig potatisgratäng med chevre.

Och vinet då?! Det var så gott!! En omisskännlig doft av hör och häpna - smultron! Och smultronen fanns med i smaken också, men så mycket mer, komplext, mjukt och med lång eftersmak. Det var en höjdarmåltid!

En efterrätt blev det så småningom också, en bit chokladkaka med vispgrädde, som sonen fixade till förra helgen. Smaskig den också!

Jobs bok

2011-11-04T15:15:00.005+01:00

Igår kväll besökte maken och jag Carolikyrkan. Den största och äldsta kyrkan i Borås. Eftersom vi inte är särskilt kyrksamma - ja inte ens medlemmar i Svenska kyrkan blir det inte så ofta. Ja, Gustav Adolfs kyrkan förstås, eftersom vi ofta har körkonserter där. Men Caroli - bara en gång tidigare har vi styrt våra steg dit. Det var på en jazzkonsert på den tiden vi fortfarande hade jazzfestival här i stan.

Men igår hände något intressant. Man arrangerade samtalskväll om Jobs bok i Gamla Testamentet. Och det var inte vilka samtalare som helst. Inbjudna var två av mina absoluta favoriter i åsikts- och opinionsbildarbranschen nämligen f.d. ärkebiskopen KG Hammar och chefredaktören och poeten Göran Greider. Samtalsledare var Borås Tidnings chefredaktör (tidigare kulturchef) Stefan Eklund.

Jobs bok är tydligen en udda företeelse i Bibeln. Den liknar ingenting annat i GT. Men Jobspost har man ju hört talas om.

Nu ska jag inte berätta om vad som står skrivet i Jobs bok - ännu. Jag har just tagit fram min gamla konfirmationsbibel och har tänkt läsa själv först. Men så mycket förstår jag att det handlar om en mycket rik och mäktig man, som har stort inflytande och respekt hos alla. Han är from, gör goda Gud behagliga gärningar. Men Gud prövar hans tro och lojalitet och utsätter Job för ofattbara prövningar, berövar honom alla hans ägodelar, sjukdomar drabbar honom osv. Job överger inte sin tro, men han blir arg på Gud som utsätter honom för allt detta.

Det blev ett spännande samtal mellan Greider och Hammar. Det kom att handla om tro, förstås, men också om politik, vishet - ett begrepp som tål att diskutera - kriser i livet, framgångsteologin - ett begrepp som är högst aktuellt i vår tid.

Nu ska jag läsa Jobs bok och själv reflektera, som den hemmafilosof jag utger mig för att vara. Jag återkommer i ämnet.

Textilstaden

2011-10-25T16:02:00.019+02:00

I förrgår tog vi förmiddagspromenaden till Simonsland, en del av Borås, som är föremål för omvandling. Från att ha varit utpräglat industriområde, håller man nu på att förvandla de gamla fabriksbyggnaderna till skolor, affärer, kulturinstitutioner och så småningom också bostäder. En gymnasieskola och ett flertal affärer finns redan etablerade och mer ska det bli.
Vi gick egentligen dit för att handla fisk i en fin fiskaffär i området. Men jag ville också titta in på ett annat ställe.

När vi bodde i Vetlanda och höll på med vår hobbyfirma "Fria Händer", åkte vi ofta till Borås och Kinna för att handla tyger och garner. Ett ställe som vi alltid besökte var Borås Väfveris fabriksbod. Bra kvalitet, mycket att välja på och billiga stuvar kunde man få tag på, perfekt till våra arbeten i lappteknik. Jag har fortsatt att handla där när vi flyttat till Borås, men för några år sedan upphörde Borås Väfveri att existera och så småningom också fabriksboden. Nu har den återuppstått under namnet Borås Fabriksförsäljning och flyttat några hundra meter från de gamla lokalerna till nya i Simonsland. Med större lokaler och lika fint sortiment! Jag blir så glad! Det är så sensuellt med textila material! Färger, mönster, struktur, lin, bomull, ylle - jag kan gå omkring och känna och ta in synintryck hur länge som helst, särskilt när det som här är vackert exponerat...

...bomull med rutor och ränder...

.....härlig frotté i vackra färger....

...och lakansväv i stuvar, underbart staplade i olika färgnyanser!

Alla tallarna

2011-10-23T19:20:00.014+02:00

När vi köpte vårt smultronställe i Sävshult 1994, fanns det många och stora granar och tallar på tomten. Vi tog ner alla granarna och merparten av tallarna under de första åren. Vi ville ha en ljusare tomt och låta lövträden växa till sig istället. Men vi sparade två tallar. De står som en portal vid stigen ner till sjön och är nu de högsta träden på tomten.

Det är något särskilt med höga tallar. Det har jag tyckt länge och jag blev medveten om detta en gång för länge sedan, när jag arbetade i Kalmar.

Igår kväll, när vi åt en sen middag, satt vi och tittade ut på de stiliga tallarna och jag berättade för maken om det tillfälle när jag blev medveten om den höga furans symboliska betydelse för mig.

När man arbetar med behandlingsarbete, som jag gjorde på den tiden, ägnar man en del tid åt olika former av gruppverksamhet, det kan vara handledning, egen terapi, studiegrupper. Detta för att förstå sig själv bättre och hur man agerar i förhållande till sin omgivning osv. Ett par vintrar var jag med i en grupp som sysslade med en metod, som kallades transaktionsanalys. Det var ganska spännande och passade mig bra. Man hör inte talas om den så ofta nu för tiden, när allting är så KBT-inriktat.

Men jag skall inte gå in på den här metoden nu. Det finns en rätt bra artikel på Wikipedia, för den som är intresserad. Det var ju tallarna, furorna det gällde. Vid ett tillfälle gjorde vi en övning med symboler. Det gick till så att man i avspänt tillstånd matades med bilder från gruppledaren. Bilderna skulle ge associationer, "tänk dig att du går i en skog, hur ser skogen ut, hur känns den, vad upplever du?" Vandringen leder fram till ett hus, samma associationer, vad är det för ett hus, du går in i huset, vad känner du i huset osv. Och sedan nästa bild: du går ut från huset och utanför huset står ett träd - och här kommer tallen - en hög tall var min omedelbara association.

Det här var ett skede i mitt liv, när jag hade tre små barn, ett ansvarsfullt arbete och var politiskt aktiv. En tid, när det var viktigt att ha kontroll i tillvaron, att stå tåligt när det stormar, som tallen med sin djupa pålrot, fast förankrad i marken. Gruppledaren bad oss tänka vad som var det värsta och bästa, som kunde hända vårt träd. Jag kunde då inte föreställa mig det värsta - att trädet skulle blåsa ner, nej, det fick räcka med en ordentlig storm. Och det bästa - det var att det skuttade omkring små ekorrar på grenarna!

Det här kom för mig i tankarna en söndagskväll i oktober 2011, när vi avnjöt vår coq au vin och en flaska mendozavin och tittade ut på våra tallar. Jag berättade för maken, som inte kunde erinra sig att han hört det förut. Och kanske jag har behållit det för mig själv. Men detta minne är det starkaste (och nästan enda) jag har kvar av transaktionsanalysen efter 35-40 år. Jag tänker fortfarande ganska ofta på det, kanske tack vare våra ståtliga tallar.

Lammkött

2011-10-21T10:25:00.014+02:00

Jag är lycklig nog att ha inte bara fina egna barn och barnbarn, utan också väldigt trevliga syskonbarn och syskonbarnbarn. Dessutom bor syskonbarnen närmare mig här i Sjuhäradsbygden än mina egna i Småland och Stockholm.

En av dessa trevliga släktingar heter Fredrik och är min systerson. Fredrik är snickare och i den egenskapen har han hjälpt oss ett flertal gånger, när något mer avancerat snickeri, än det maken klarar av, skall utföras. Han bor med sin familj, fru Petra och döttrarna Linnea och Alva på lilla gården Hjortedal, som är Fredriks barndomshem. Där sysslar de bl.a. med fåruppfödning och det var anledningen till att vi just igår tog oss till de vackra omgivningarna i mina hemtrakter för att hämta lammkött som vi beställt.

Kan man tänka sig mer naturligt kött än detta!? De här lammen har lunkat omkring i hagarna vid Hjortedal och ätit sig mätta på naturlig föda. När det var dags för slakt har Fredrik själv under lugna former transporterat dem till ett mindre slakteri, där man också har styckat köttet. Och vi hämtar det på gården och slipper en lång kedja av mellanhänder.

Nu har vi packat frysen och känner oss rika som troll. Fina stekar, kotletter, framdelskött och färs - det kommer att bli många härliga måltider i höst och vinter. för finare och godare kött än detta finns nog inte!

Det blir så konstigt när jag ska lägga in en länk i bloggen, så jag skriver adressen till Hjortedals hemsida. Helt enkelt www.hjortedal.com

Hos frissan

2011-10-20T17:57:00.007+02:00

Visst känns det riktigt lyxigt att gå till frisören och bli ompysslad och "vackergjord"! Ett par timmar att fördriva med att bara tänka på sig själv och småprata lite mysigt med en trevlig, glad tjej, som gör sitt bästa för att trolla fram lite självkänsla hos sin kund.

Idag har jag unnat mig denna lyx. Min ängel till frisör heter Susanne. Hon tar emot mig med ett glatt leende och bjuder mig att sitta ner i stolen framför spegeln. Sedan är det bara att hänga med på vad som händer, dricka en kopp kaffe medan färgen sätter sig och så småningom njutningsfullt låta Susanne massera hårbotten i schamponeringen, när färgen ska sköljas ur.

Sen blir det klippning och föning med lite grejer, som Susanne med sina flinka händer smetar ut i mitt glänsande hår och jag känner mig helnöjd.

Innan jag reser mig från stolen, ber jag Susanne fotografera mig genom spegeln och sedan tar jag en bild på Susanne och ber att få lägga ut den på bloggen. Det får jag - efter viss tvekan, ska sägas. Men här är vi nu Susanne och jag och vi är båda nöjda med resultatet.

En tur till Malmö

2011-10-16T10:10:00.015+02:00

Förra helgen tog vi oss till Malmö för att hälsa på goda vänner. Vi tog tåget, som vi oftast gör nu för tiden. Det är skönt att slippa jäkta på E6:n och att jaga parkeringsplats när man väl kommer fram. Dessutom blir det dyrare. Om man är ute i god tid, kan man faktiskt få ganska bra pris på tåget nu för tiden, enda nackdelen är att om man vill åka med SJ, och det ville vi, för vi hade tillgodohavande där, kan man inte åka från Borås via Varberg, som går snabbast. Den förbindelsen trafikeras av DSB. Så vi fick ta bussen till Göteborg, men det är ganska beskvämt nu mera.

Väl framme blev vi som vanligt varmt mottagna. God mat och många, långa och innehållsrika samtal. Vi ses inte alltför ofta, men desto mer har vi att prata om, både roligheter och allvar, som det blir mellan riktigt goda vänner.

Men vi var förstås ute och rörde på oss också. På lördagen tog vi en tur till Köpenhamn. Nu för tiden kan man ta tåget från den nya stationen vid Triangeln, nära vännernas bostad. Där löste man biljett genom att trycka in beställningen på en pekskärm. Maken undrade i sitt stilla sinne hur det skulle gå om han, som är synskadad, skulle lösa biljett. Inte en chans att se vad som stod på skärmen. Någon manuell betjäning såg vi inte till. Måste nog kolla nästa gång.

I Köpenhamn blåste det lite snålt, men hallowenlyktorna vid Tivoli gav en känsla av värme.

Vi fick ett tips från sonen, som varit i Köpenhamn och tittat på cykel-VM för ett par veckor sedan. "Gå till Mikkelerer. Jättegott öl! Ta gärna med ett par flaskor hem till mig!" Denna uppmaning var vi ju tvungna att följa och visst hade han rätt! Nere i en källare på en tvärgata till Vesterbrogade hittade vi baren med många goda och speciella ölsorter. Dyr öl, om man räknar in tågbiljetten, men en tripp till Köpenhamn är ju aldrig fel.

På söndagen gick vi en guidad tur på Malmöoperan. En trevlig trombonist från operaorkestern var guide denna dag. Operan är ett fantastiskt bygge med norra Europas största scen. En av arkitekterna var Sigurd Lewerentz, som tillsammans med Gunnar Asplund anlade Skogskyrkogården i Stockholm (om vilket jag skrivit i tidigare blogginlägg). Det var jättespännande och lärorikt att få komma bakom och på den stora scenen, bara själva vridscenen är 19 meter i diameter. En minst sagt imponerande anläggning. Jag uppmanar gärna min läsare att ta sig till Operan om ni kommer till Malmö.

Entréhallen, fantastiskt luftig och vacker....

.... och den 6-700 kg tunga Thaliastatyn i förgylld brons välkomnar besökarna.

På söndagen for vi tillbaka hem till Borås med tåg över Alvesta denna gång efter en härlig helg hos våra bästa vänner!

Frost

2011-10-15T16:06:00.013+02:00

De första frostnätterna för säsongen har kommit. Två underbara morgnar har vi satt fötterna i frasande frostnupet gräs, när vi kravlat oss ur sängarna och gått ut för att klara av vissa morgonbestyr bakom dörren med hjärta på.

Snart lättar dimman och morgonsolen bryter igenom över den spegelblanka sjön och det är bara så vackert!

Men pelargonerna får krypa under filten...

Körsång och fotboll

2011-10-12T13:51:00.006+02:00

Igår visades en mycket viktig fotbollsmatch i TV. Sista chansen för svenska landslaget att kvalificera sig för fortsatt spel i EM. Mot segertippade Holland. Förmodligen väldigt höga tittarsiffror!

Själv ägnade jag en del av kvällen att gå på körövning. Vi tränade tillsammans med en annan kör inför en konsert, som ska gå av stapeln på söndag. Mot slutet började det bli betänkligt glest i bakre ledet, dvs där basar och tenorer residerar.

Jag kom hem lagom till slutet på första halvlek. Maken tittade på släktforskarprogrammet i TV, men kollade ställningen i matchen på radio med jämna mellanrum. Vi hörde att det stod 1-1 i pausen. "Ser du inte på matchen?" säger jag. "Nej, jag blir så nervös", säger han!

Sedan tittade vi på "Landet brunsås" och när det programmet var slut, var också matchen slut. Till all lycka för alla fotbollsfans blev det seger med 3-2 och vi deltog i glädjeyran framför TV:n.

Innan jag gick till sängs skrev jag ett blogginlägg och länkade till facebook, samtidigt som jag uppdaterade min status och skrev några rader om kören.
I morse fick jag en kommentar från sonen:

"Vad är väl en kvalrysare i fotboll mot en övning med Tranemokören :-)"

Jag förstod nog piken, fast den var fin. Men han hade ju helt rätt - ingenting går upp mot körsång!!

Jag är en flitig radiolyssnare....

2011-10-11T13:18:00.007+02:00

... Förmiddagarna i P1 är fyllda av intressanta program. Varje tisdag är det t,ex, "Kropp och Själ". Idag handlade programmet om sexualupplysning.

Gunilla Thorgren har nyligen kommit ut med en bok om Elise Ottesen-Jensen, "Ottar", den verkliga pionjären på området. Det var utgångspunkten för programmet, som löpte genom historien från 1900-talets början till dagens sexualundervisning i skolorna.

Jag har varit med en stor del av den tiden. Jag blev vuxen innan p-pillren fanns, jag började arbeta som familjerådgivare och abortkurator innan kvinnan själv fick avgöra om hon skulle avbryta en oönskad graviditet och jag var med när lagen ändrades och vi kvinnor fick lov att råda över våra kroppar. Det här programmet är väl värt att lyssna på. Jag lyckas inte länka direkt, men det går ju bra att kopiera och klistra in i adressfönstret på webben.
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1272

Senare på dagen råkade jag lyssna en bit på Vetenskapsradion i bilen hem från COOP. Det handlade om en uppfinnare, Håkan Lantz tror jag att han hette, som i tio års tid slagits mot de stora företagen för att få skydd för sina patent i långa rättsprocesser. Det var i slutet av programmet. Han berättade att hans mor präntat in i honom, när han var barn: "Du ska veta, Håkan, att inför lagen är vi alla lika". Det var en sanning med modifikation. "Vi är lika inför lagen endast om vi har lika mycket pengar!" Det var hans bittra erfarenhet och det tål att tänka på.

Äntligen!

2011-10-06T14:44:00.005+02:00

Så fick han då till slut Nobelpriset i litteratur, Tomas Tranströmer! Så länge tippad och otippad eftersom han är svensk. Men väl värd priset många gånger om! Vi satt i bilen och lyssnade till radion när beskedet kom kl. 13.00, som seden är. När vi kom hem tog jag fram min samlingsvolym dikter av Tranströmer och slog upp en sida på måfå. Den första dikt som mina ögon föll på blev nedanstående, som passar mig precis i dessa dagar, när jag är sysselsatt med att rota bland gamla fotografier:

MINNENA SER MIG

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Själslig kompostering

2011-10-02T12:56:00.003+02:00

Mitt förra inlägg rubricerade jag "Sommarens sista..?". När jag skrev de raderna, tänkte jag mycket på, vad jag nu vid sextionio års ålder kan ha gjort för sista gången. Ja, man vet ju aldrig säkert när det är "sista gången" över huvud taget, men realistiskt sett. Dansa hambo t.ex. det tror jag att jag gjort för sista gången. I alla fall skulle jag aldrig fixa en hel dans med två låtar och jag kan aldrig mer sväva så lätt som jag kunde förr. Det är jag lite ledsen för, men jag har också vant mig vid att mina knän sätter stopp för en del aktiviteter. Realism är en egenskap som växer till sig med åren.

För mig är hösten vemodets tid. Det har jag också vant mig vid. Förr var nedstämdheten djupare och mer handikappande. Nu tillåter jag mig att godkänna vemodet som en del av mig själv. Jag lägger själen i komposten, där den får vila under vintern och bearbeta sig själv till näringsrik mull, som får tina upp till våren och spritta av liv igen.

Då, när våren och ljuset kommer tillbaka, kan jag börja tänka på vad jag har kvar att göra för första gången. Träffa nya människor, se nya platser, läsa nya böcker.... Jag erinrar mig en folkhögskolegrupp för många år sedan. Gruppen bestod av ett antal seniorer, de flesta i 80-årsåldern. Vi skulle ha en friluftsdag. Ut i naturen med kaffekorgar och vandringsstavar. Väl framme vid målet yttrar sig en fin liten dam, som bott hela sitt liv i en stad, över nyvunna erfarenheter: "Idag har jag gjort tre saker, som jag aldrig gjort förr! Jag har klättrat över en stätta, har druckit vatten direkt ur flaskan och kissat ute i gräset för första gången i mitt liv!"

Och jag minns min egen lilla mamma, som när hon var i 80-årsåldern fnittrande berättade för mig att hon och hennes sambo hade gjort något för första gången. Vadå? "Vi har varit och köpt varsin pizza!"

Nu ska jag inrätta mig i kretsloppet, lägga mig i komposten och hoppas på en inte alltför lång vinter. Men en och annan ny maträtt ska jag nog prova redan i vinter!

Sommarens sista...?

2011-09-29T19:50:00.010+02:00

Jag går omkring i trädgården och ser hur den börjar lägga sig till ro. Det mesta är i vissnande stadier. Jag tänker att det är är nog det sista för i år. som t.ex. det här röda smultronet, för karten och blomman bredvid hinner väl inte mogna?

De här penséerna slängde jag ur balkonglådorna för två månader sedan. De såg redan då alltför vissna och ledsna ut. De fick landa i grässlänten, med tanken att de kanske fröar av sig och blir små minipenséer nästa år. Nu blommar de för fullt igen, men de sista för det här året är de alla gånger.

Detta är definitivt sommarens sista ros i min trädgård....

.... och så många blomflugor finns det inte kvar....

..... och en enda rödklöverblomma, som nu antagit en döende blekrosa färg...

.... men svampar av olika slag finns det gott om. De har till och med etablerat sig på trädgårdsmöblerna denna regniga sommar. Det hoppas jag verkligen är sista gången för all framtid!

Åh, vilket härligt väder!

2011-09-27T15:44:00.006+02:00

Vi åkte ut till stugan för att greja lite i trädgården. Det är äntligen strålande väder! Så där underbart, som det kan vara på hösten, högklar luft, en klarblå sjö, som speglar de färgranna löven, för att inte tala om dofterna. De mättade dofterna av mull, multnande löv - helt oemotståndligt.

Det kändes som en nödvändighet att ge sig ut i skogen, det är ju hög tid för trattisarna. Jag har inte varit ute och letat förut i år. Det har regnat och regnat och så har jag ju så mycket gula kantareller i frysen. Men nu var det dags! Och vilket överdåd! Jag har fem ställen, som jag brukar söka av, men idag blev det bara tre. Då var konsumkassen full och tung, och jag hade ändå bara tagit de största. Jag trodde nog att kassen vägde ca fem kg och jag blev lite smått förvånad när den bara vägde tre, men det var fullt tillräckligt att kånka hem.

Jag hann inte rensa allt, vi måste tillbaka till stan, men vi åker ut i morgon igen och då ska vi stanna över helgen. SMHI har lovat fint väder och jag litar på dem den här gången.

Nu är det snart dags för körövning. Tänk så kul man kan ha det!

Stenbäckesläkten

2011-09-26T15:44:00.018+02:00

Jag fortsätter botaniserandet bland gamla foton. Jag kan bli helt uppslukad av bilderna. De skapar tankar om glädje och sorg, liv och död om tider som fanns innan jag fanns och de som ska komma när jag inte längre finns. Av de människor som finns på de foton jag har publicerat här, finns ingen längre i livet.

Nästan alla på bilderna är mina släktingar på min morfars sida. Jag tror att det är den grenen av släkten, som jag känner mig mest identifierad med. Det beror i första hand på två omständigheter. Först och främst är det nog det faktum att min morfar, efter hans mors död, köpte torpet Stenbäcken, där hans förfäder bott sedan sekelskiftet 17-1800. Därigenom har jag, mina syskon och ett par kusiner kommit att tillbringa vår barndom och även som vuxna där, och torpet finns fortfarande i släktens ägo. En annan omständighet är att morfar och mormor bodde i samma hus som jag och mina föräldrar och syskon under hela vår uppväxt. Vi kom att stå varandra nära och morfar berättade mycket om livet i den lilla torpstugan i skogen. Den stugan fanns inte kvar när jag föddes, men morfar och pappa byggde en ny liten stuga, som fick bli vårt älskade fritidsställe och en plats att återvända till, när jag senare flyttade från hembygden. För mig har det varit en trygghet att känna förankringen i att ha en liten plätt på jorden, där jag känner mina rötter.

Den första bilden är tagen på Stenbäcken, troligen någon gång runt 1930. Det är min morfars föräldrar, Vilhelm Andersson All (Ville på Stenbäcken) och hans hustru Anna-Stina, som var barnfödd på torpet, och som var tolv år äldre än sin make. Det sitter i gräset framför syrénbuskarna med sina två yngsta barn, dottern Agda och sonen Axel. Barnen är Agdas tre söner och Axels lilla dotter. Det finns fortfarande syrener i torpet, har funnits så länge jag minns, och jag vill tro att det är rester av de ursprungliga.

De två andra bilderna är inte tagna på Stenbäcken, men personerna hör dit. Min mamma har skrivit på kortets baksida att det är taget vid firandet av äldste brodern Algots 40-årsdag. På bilden ovan syns tre svägerskor, t.v. min mormor Selma, alltså gift med min morfar Edvin, i mitten Emilia, gift med födelsedagsbarnet Algot, och deras lilla dotter och till höger Alice, gift med yngste sonen Axel, och deras dotter Eva.

Nedan ser vi hela gänget samlat i gröngräset. Året är 1933. Det betyder att min mamma Dagmar, som sitter längst fram, är tretton år. Föremålet för firandet, Algot, halvligger längst till vänster. De ser ut att ha trevligt. Algot och Emilia bodde i Borås. Det betydde att bröderna Edvin och Axel med familjer, måste ha rest med tåget från Kinna, vilket alltid var lite spännande enligt min mammas utsago.

Det är inte alls så länge sedan de här människorna levde och verkade. I alla fall inte ur mitt perspektiv. Jag är född 1942, inte ens tio år efter att fotografen ställt upp kameran och förevigat dem i en skogsbacke utanför Borås.

Skolköket

2011-09-20T11:32:00.015+02:00

Vilka prydliga flickor! Det är min mammas skolköksklass. Ett gäng tjejer i 14-15-årsåldern som fick gå i skolkök som fortsättningsskola efter sin sexåriga folkskola. Min mamma Dagmar är den långa mörka flickan som står som fjärde från vänster bakom lärarinnan, som jag tror hette Elin Jonsson. Hon var en barsk dam som, när jag gick i småskola, fortfarande undervisade de stora flickorna (inga pojkar på den tiden) i matlagningens sköna konst.

Jag tror inte det skiljde sig så mycket från mammas tid, när jag själv under andra året i realskolan fick gå till skolköket. Både mamma och jag var utrustade med snibbar och förkläden, som vi sytt i slöjden något år tidigare, liksom de virkade grytlapparna som hängde i bomullsband knutna runt midjan. Några pojkar såg vi fortfarande inte till och fortfarande bara kvinnliga lärare. Min lärare var ganska ung, men sträng var hon också minsann!

Det var med blandade känslor jag gick till skolköket det där året. Jag gillade inte vår lärare. Hon kunde vara lite småelak, när man inte fixade allt det praktiska. Det gick an, men det värsta var att hon gjorde skillnad på oss. Vår lärare var aktiv i "Ungsvenskarna", dåvarande högerpartiets ungdomsförbund. Hon gick in för att värva nya medlemmar bland sina elever. Det var de s.k. "fina" flickorna som utsågs. Några av oss var arbetarbarn och vi var inte aktuella för hennes värvningsförsök. De skolor, som följde på folkskolan - realskola och gymnasium - var fortfarande klassamhällets utbildningar. Det var 50-tal och arbetarrörelsen hade den politiska makten, men vi var fortfarande få arbetarbarn som fortsatte till högre utbildning. Vår skolkökslärarinna markerade detta med att placera mig och mina likar längst ner vid bordet. Själv satt hon vid bordsändan med sina favoriter närmast sig.

Men jag började upptäcka hur roligt det var att laga mat och baka. Vi fick göra nya rätter, som mamma aldrig lagade. Jag fick upp ögon och smaksinne för nya råvaror, som började komma och jag demonstrerade mina nya kunskaper hemma. Jag har fortfarande kvar min lärobok och jag började samla recept från tidningar, som jag skrev av i min pärm och sedan fortsatte skriva ner i anteckningsböcker mer svarta pärmar. Jag lagar faktiskt fortfarande en del rätter från den tiden.

När mina egna barn gick i skolan hade mycket förändrats. Nu fick även pojkarna ha hemkunskap och nu har jag också en son, som arbetar som lärare på restaurang- och livsmedelslinje på gymnasiet. Och jag är glad att jag övervann min motvilja mot min elaka lärare och tog till mig de kunskaper hon trots allt förmedlade.

Rötter

2011-09-19T17:11:00.010+02:00

Nu när hösten är kommen har jag börjat studera mina anor igen. En del av detta är att gå igenom gamla fotografier. Så hittade jag härom dagen i min ärvda chiffonjé ovanstående foto. Till fotot fanns ett papper bifogat. Det var skrivet med mammas vackra handstil. Så här stod det:

"HÅLAN, torp under Lundsbol.

Här bodde Johannes Olofsson, född 4/4 1800, död 25/11 1863, och hustrun Maria Andersdotter, född 5/3 1806, död 14/4 1866? De hade minst sex barn, däribland dottern Edela, född 29/11 1836, död 1915.
Edela Johannesdotter gifte sig 27/12 1872 med torparen Carl Eriksson på Andorslid under Örby Bosgård, född 1835, död 1918. De hade sönerna Johan, född 19/2 1874, död 1918 och Edvard född 19/2 1874, död 15/8 1874."

För mig sätter en sådan här bild och de knapphändiga personuppgifterna, igång fantasin. Vilka var de här människorna egentligen? Hur såg de ut? Hur levde de sina liv? man kan ana att det var ganska så strävsamt. Men mer...? Jag vet hur jag är släkt med dem.

Johannes Olofsson och hans hustru Maria var min farfars morföräldrar. Om min farfar har jag tidigare skrivit i bloggen. Både min farfar Johan och min farfars far Carl Eriksson dog 1918 i spanska sjukan. De ligger begravna ganska när varandra på Örby kyrkogård, medan farfars mor, Edela, som dog tre år tidigare, är begravd ett stycke därifrån.

För några år sedan hade jag anledning att rensa bland mina böcker. Jag hittade då en gammal postilla, som pappa tagit hand om när farmor hade dött. Den har legat i lådorna och jag hade glömt bort den. I på försättsbladet stod präntat "Till Edela Johannisdotter vid konfirmationen". Jag var tveksam om vilken Edela det handlade. Min morfars mormor bar också detta namn. Men årtal och annat stämde bättre med min farfars mor. Jag gav boken till min kusin Anette, som har samma släktrelation till Edela som jag. Anette är kyrkomusiker och den enda i min släkt som är kyrkligt engagerad.

Nu tänker jag på Edela, som kom mig närmare, när jag fann fotot på den lilla stugan, som var hennes barndomshem. Visst är det spännande att söka sina rötter!

Arbetets njutning

2011-09-18T09:49:00.008+02:00

Finns det något mer stämningshöjande än en brasa i öppna spisen? Den sprakar och lyser och spridervärme och inbjuder till tankar och reflektioner. Vi har inte haft någon brasa i vår öppna spis sedan i våras. Men nu tog vi oss för att rensa ut all aska och maken tog sig upp på taket och sotade skorstenen. Och efter att stora grovdammsugaren gjort sitt och jag hittat ett undermedel att göra rent glasluckorna med, kunde vi inte motstå att tända en brasa. Maken har sett till att vi har vedboden full med torr fin ved, som ska räcka ett bra tag. Det är en rikedom - torr ved!

Naturmorgon i P1 handlade just denna morgon om konsten att göra upp eld. Och nog är det en konst att bevara. Ett mänskligt livsvillkor....

Vi företog oss ytterligare ett livsviktigt jobb i helgen. Vi rensade avlopp. Tråkigare jobb än att sota, men nödvändigt. Maken skötte det mesta av detta, som väl var. Och visst är det skönt när diskvattnet rinner undan som det ska och inte står och bubblar i slasken en lång stund innan det försvinner.

Jag känner mig så tillfreds efter ett väl förrättat värv och bastun och efterföljande måltid blir än mer njutbara.

Nu är vi tillbaka i stan. Här behöver vi inte sota och inte rensa avlopp heller, om vi inte vill. Det blir inte så mycket kroppsarbete i en lägenhet. Så tack och lov för stugan. Den håller oss igång och så har vi ju brasan att filosofera över!

Sinnenas park

2011-09-12T10:58:00.010+02:00

Kärleksörten ovan har jag fotograferat vid dagens morgonpromenad i Sinnenas Park. Jo, det finns en sådan i Borås. Denna morgon efter den första natten i lägenheten efter flytten från stugan, ställde vi våra steg dit. Parken ligger vid Alingsåsvägen och det var väldigt länge sedan vi gick där på våra promenader.

Som framgår av tavlan, har det funnits en park på platsen redan på 40-talet och den restaurerades i slutet på 90-talet. Vi besökte parken, när den var nyanlagd efter att ha fått tips genom SRF:s (Synskadades Riksförbund) lokalavdelning om att den skulle vara särskilt lämpad bl.a. för synskadade. Nu hade den vuxit upp betydligt och var mycket lummigare, en liten oas att njuta av.

Men omedelbart, när vi närmade oss avdelningen med kryddväxter, upptäckte maken en förändring till det sämre för hans del. Ja, även för min. När vi var där första gången, hade kryddorna planterats i höga bänkar, så man skulle slippa att böja sig, och skyltarna var försedda med texter även på punktskrift. Nu växte plantorna i vanliga rabatter och skyltarna nere vid marken syntes knappast, än mindre kunde man läsa med känseln - ingen punktskrift där inte! Lite synd på den fina intentionen, men doftade gjorde det ju förstås, även om det mesta nu börjat vissna ner.

Entrén till parken är verkligen inbjudande med den grönskande portalen...

...och färgerna är bedövande vackra vid den här årstiden. Men det finns andra ställen i staden som lockar med färgprakt. På hemvägen gick vi förbi resecentrum med Krokshallsbergets praktfulla murgröna i fonden och de färgsprakande begoniorna i rabatten nedanför. Det är inte för inte, som en besökande landskapsarkitekt utnämnde Borås till "den gröna staden"

Flyttningstid

2011-09-11T14:57:00.008+02:00

Vi flyttade in till stan idag. Visst är det fortfarande grönt i trädgården. Men kvällarna börjar bli mörkare, växterna slokar efter allt regnande de senaste veckorna och björkarna gulnar och släpper sina blad.

Vi bestämde oss för ett par dagar sedan, när SMHI förvarnat regn och åska, att nu återställer vi tidningen och flyttar in till stan på söndag. Hösten har kommit på allvar, soptömningen upphör och stuggrannarna tvärs över sjön har släckt sina lampor för flera veckor sedan. Det börjar bli lite ödsligt. Vemodet breder ut sig.

Och visst, det är rätt skönt med bekvämligheten i stan också. Körövningarna börjar, biblioteket i kvarteret intill har flyttat tillbaka till sina nyrenoverade lokaler i Kulturhuset. Författaraftnar och teaterföreställningar är på gång. Och snart hoppas vi på nya vinprovningar.

Men jag klipper inte ner perennerna med sina fröställningar. De ska stå kvar till glädje för de små vännerna, småfåglarna. Och i oktober börjar jag åka ut och mata med solrosfrön också. Och än mognar tomaterna i växthuset.

Mera Torgny

2011-09-05T12:26:00.010+02:00

Sedan jag skrev mitt förra inlägg om Torgny Lindgren, har jag erinrat mig att jag sammanträffat med hans författarskap på ett mycket personligt plan en gång. Det hände i slutet av 1970-talet, när jag var aktiv socialdemokrat i Kalmar. Jag hade tagit initiativ till en sånggrupp i den S-förening jag tillhörde. Vi kallade oss för S-dur och brukade höja våra röster vid första maj och andra tilldragelser i arbetarrörelsen.

Ett år blev vi ombedda att göra ett program till socialdemokraternas i Kalmar län distriktskongress. Vi totade ihop ett program med sånger och dikter och jag läste bl.a. en dikt av Torgny Lindgren - "Den gemensamma bilden".

Programmet gick bra, vi fick mycket applåder och när jag nöjd och glad skulle kliva av scenen med mina kamrater och kastade en blick ut över publiken - vem får jag se, om inte Torgny! Jodå, Torgny var också aktiv sosse på den tiden och deltog i kongressen som ombud för Vimmerby arbetarkommun (tror jag, det är ganska länge sedan). Jag blev lite generad och vågade inte gå fram till honom och fråga vad han tyckte om mitt sätt att presentera hans dikt. Men här kommer den i alla fall. Den var publicerad i ett litet diktsamling, sammanställd av Jacob Palme, med namnet "Du, vars hjärta är hos vänstern". Och här kommer dikten med illustration:

DEN GEMENSAMMA BILDEN

Jag älskar dessa fotografier ur arbetarrörelsens historia.
Allvarliga karlar som skakar hand.
Styrelser uppställda kring den sittande ordföranden.
Demonstrationståg, avbildade på mitten
så att hälften är på väg mot oss och hälften bort från oss.
Grupper som nyss har fattat ett beslut
eller snart ska till.

I arbetarrörelsen har det alltid
varit många människor i bilderna.
Mötenas landskap är lummiga och varma.
Och som en bild av solidariteten ligger samma
gråton över alltsammans (billiga lådkameror, slarvig
fixering, kontaktkopiering)

Ofta håller de armarna om varandras axlar
och ser på oss leende eller nyfiket
precis som om det inte fanns någon kamera
eller någon tid mellan dem och oss.
Men många, de allra flesta naturligtvis, har
av olika skäl aldrig kommit med.

Alltså: nu ställer vi upp oss igen!
Vi tränger ihop oss så att alla
verkligen ska komma med.
Styrelsen längst fram i mitten.
Och så ler vi mot kameran: så här
ska ju framtiden se oss!
Utmärkt!
Nu!

Sen fort iväg igen! Ut i mörkrets mjuka landskap.
Till ljudisolerade kommunalrådsrum.
Till förtorkade kontorslandskap.
Till de dragiga barackerna.
Till den bildlösa anonymiteten.

Men: kvar finns. under det gråtonade skiktet,
den gemensamma bilden.

Bäst i sommar

2011-08-27T12:30:00.011+02:00

Ännu är det sommar om än sen sådan. Värmen de senaste dagarna känns underbar, särskilt att det även är varmt på nätterna. Men sommarpratarna i radion har gjort sitt för året.

När jag summerar mina intryck av de sommarprogram jag hört, har jag till slut fastnat för en given favorit. En av de första - författaren och akademiledamoten Torgny Lindgren. Hans sommarprogram sammanföll i tid med att han läste sin senaste roman "Minnen" som radioföljetong.

Torgny säger sig inte ha några minnen. Ändå skriver han om dem. Han säger att minnena är inbillningar, att vi gör om våra minnen så att de passar en själv. I sommarprogrammet berättar han att han i sin ungdom sjöng högt i jublande glädje över musiken i sitt liv. Då tyckte han att han lät som Jussi Björling. En underbar känsla. Så säger han, jag citerar: "Vad vore vi utan våra självbedrägerier?" Och vidare: "En eller annan behärskad hänryckning, är bland det bästa vi kan vara med om i livet."

Hela programmet handlar om musiken i hans liv, hur viktig den alltid har varit för honom - och för alla människor. Och det gäller all slags musik! Jag citerar igen: "Hur kan man förakta något slags musik, när man vet att det spelar och kvillrar i alla människor?! Att förakta musik är att förakta människor."

Jag tror att ja ska skriva till radion och föreslå att Torgny Lindgren ska få samma roll som Lars Ulvenstam hade förr, det vill säga att ha ett sommarprogram varje år. Det behöver inte vara det sista, som Ulven, inte heller det första, men kanske ändå en bestämd dag. Det skulle ge kontinuitet åt programserien och tänk att få lyssna till Torgnys mjuka västerbottensdialekt varje år. Det vore något att se fram emot.

Körhelg

2011-08-23T12:22:00.006+02:00

Jag har deltagit i ett körseminarium - får man väl kalla det - i helgen. Tretton personer, tre herrar och 10 damer, har bänkat sig framför ledaren Kristina. En intensiv, dynamisk kvinna, som verkligen lyckades få igång våra otränade halsar efter sommaruppehållet.

Jag fick följa med min syster och några av deltagarna i hennes kör, Näktergalarna. Kristina hade gjort en kurs för dem och dessutom raggat upp några andra körsångare, som hon kände. Vi var alltså ett litet gäng, varav de flesta var nya bekantskaper för varandra. Men det är förunderligt vad sången kan bryta gränser. Bara genom att sjunga våra namn på melodi "Gubben Noak", var isen bruten. Sedan fick vi också sjunga vad vi gillar att syssla med och gå laget runt tills vi kände oss bekanta.

Vi blev faktiskt väldigt snabbt "samsjungna". Det var mycket lek med stämmor, röstvariationer, pröva på helt enkelt. Det som imponerade mest var att vi direkt, när vi sjöng á capella klarade att hålla hela låten ut utan att sjunka! Det är ganska svårt, när man är ovan. Men här gick det. Varje gång Kristina klämde i med sista tonen på pianot, stämde det! Om det berodde på Kristinas inspirerande ledarskap eller på att vi var ovanligt tonsäkra i gruppen, kan man fråga sig. Förmodligen mest på det förstnämnda!

På kvällen efter middagen blev det samling i gillestugan med vin och sång, sång, sång. Dessutom en hel del förtroligt prat som blev allt djupsinnigare vart efter kvällen led. Och sen en hel söndag med mera sång.

Nu har kallelsen kommit till övningarna med min ordinarie kör. Den 13 september drar vi igång. Åh, vad jag längtar efter den tisdagen!! Dessutom Åh, vad jag gillar min syster som tog med mig till körkurs i Nissaström!

Sensommarfägring

2011-08-18T13:56:00.009+02:00

I våras trodde jag att min lilla, ganska nyplanterade klängros, New Dawn, skulle "starva å", som man säger på mitt vilda tungomål. Dvs, att den inte hade klarat den stränga vintern. Någon gren var helt död, de två - tre andra såg ganska ynkliga ut. Jag beredde mig på att plantera nytt.

Men se! Fram på sommaren slog den nya skott och nu i augusti, i sommarens sista skälvande minuter har den börjat blomma och den klänger bra långt upp på spaljén med nya knoppar på varje skott.

Nu har mycket i trädgården slutat sin blomning för länge sedan. Perennerna står där med fröställningar, mogna för att överlämna till en ny generation. Riddarsporrar, fingerborgsblommor, akvilejor, den grekiska vädden, veronikorna, praktvallmon, pionerna, alla har nått sin fulla mognad. Men fortfarande prunkar luktärter, flox, oregano, höstastrar, såpnejlikor, syrenhortensia, funkia och mina egenhändigt uppdragna pysslingkragar. Och min fina ödleört står fortfarande bara i knopp!

Jag kan inte låta bli att jämföra blommorna med oss människor. Varför har jag alltid - i alla fall sedan jag blev vuxen - älskat augusti, den fulla mognandets månad? De mest färgstarka blommorna lyser i augustikvällen, sent fullbordade, men vackra, högresta. Kan det vara så med oss människor också. När vi nått vår fulla mognad lyser vi som starkast!? Kanske är det en tröst för tigerhjärtan men ändå...

Idag var jag hos min nya frissa och fick ny färg i mitt grånande hår. Konstgjort till skillnad från blommorna, men människans färg ligger ju inte bara i håret. Den kommer inifrån. En del mognar sent, som min lilla New Dawn, men strålar lika fullt ändå. I dessa dagar njuter jag av min mognad.

Kräftor, tack och lov!

2011-08-17T18:43:00.005+02:00

För en vecka sedan ringde jag till Mats, innehavare av Larssons livs i Sexdrega. Jag ville beställa levande kräftor, fångade i Ätran, som jag gjort i många år nu. Det har blivit en tradition att kräftorna ska inhandlas just där. Men i år verkade det dystert. Det stod till och med i tidningen att flera fiskelag begränsade fisket i år, av rädsla att det ska bli utfiskat! "Dom har skjutit på fisket en vecka" sa Mats dystert, "så jag vågar ingenting lova!"

Men idag, fick vi i alla fall köpa 2 kg levande prima kräftor från Ätran, som rinner nästgårds Larssons affär. Nu har vi kokt dom på sedvanligt sätt med dillkronor, salt och sockerbitar och dessutom lite porter som smaksättning. Nu står fatet på svalning i snickarboden. I morgon kväll ska maken och jag premiärsmaka årets läckerheter på tu man hand med västerbottenspaj och tjeckiskt öl och lilla nubben därtill.

Och jag som kryddat eget brännvin i år. Med johannesört, rött som självaste kräftorna!

Istället för kräftor

2011-08-13T11:04:00.012+02:00

Igår skulle vi ätit kräftor. Det är ju dags nu. Fullmånen står som ett gyllene klot över Sävshultsjön. Jag ringer till Mats Larsson i Sexdrega. Vi har handlat levande kräftor, fångade i Ätran hos Mats varje år sedan vi flyttade in i vår stuga. Nu säger Mats att han ingenting kan lova. Dom har skjutit på fisket en vecka. Det börjar bli brist på kräftor i Ätran. Jag beställer i alla fall 2 kg till nästa vecka om utifall att...

Alltså får man hitta på något annat till fredagsmyset på tu man hand med maken. Det blir lammstek till huvudrätt. Inte dåligt det heller. Helgrillat med potatisgratäng, gott kryddsmör och grön sparris. Innan dess hade jag gjort en toast med getost, inspirerad av en av förra helgens middagar i Sävsjö. Jag gjorde också en liten chutney av de fåtaliga svarta vinbär, jag plockat på vår lilla buske.

De vanliga tillbehören beledsagades av några droppar vit tryffelolja, inköpt i Alba, Piemonte vid senaste italienresan. Fantastiskt gott till potatisgratängen.

Ikväll åt vi ytterligare en fantastiskt god middag. Maken grillade spareribs och ugnsbakade potatishalvor med örtkryddning. Jag gjorde en förrätt med räktoast och en rabarberpaj med mandel till efterrätt.

Sen kom ruelsen. Barnen på Afrikas horn! Här sitter vi och gottar oss i vårt överflöd. Det blir några hundringar extra på mitt Rädda Barnen-konto.

Gourmetmat i Sävsjö

2011-08-11T17:55:00.011+02:00

Vi älskar god mat i den här familjen! Man kan säga att vi är både matglada och matlagningsglada. Intresset har spridit sig till barn och barnbarn. I våras berättade jag om barnbarnen, som lagade mat åt oss. Den här gången hann vi med att gästa båda familjerna och det blev fantastiskt god mat på båda ställena.

Sista kvällen hos äldste sonen med familj tog jag fram kameran och förevigade maten, som vi undfägnades med. Daniel är ju den ende av oss som är proffs på området och det märks ju förstås. Framför allt att han kan improvisera så fantastiskt bra utifrån de råvaror han har tillgång till för tillfället. Så här blev det i lördags:

Förrätten blev små minipizzor med diverse godis på, serverade på en stor skärbräda med en kall öl till ute i trädgården.

Tillbehören till varmrätten utgjordes bl.a. av kantareller, som far och son hittat när de tog en långpromenad med hundarna, medan jag följde med sonhustrun till Pelargonmuséet.

Kantarellerna stektes och blandades med en läcker rotsakspytt....

alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5639631084400482930" />

...som tillsammans med en sallad serverades till....

... den helstekta fläskfilén, vackert uppskuren i saftiga skivor med kantarell- och rotsaksblandningen som underlag.

Rött vin till förstås och så småningom kom det fram en smaskig chokladkaka med kaffe och diverse avec.

Kan man ha det bättre?!

Massor av pelargoner

2011-08-08T12:54:00.029+02:00

Sonhustrun tog med mig till ett underbart ställe - Pelargonmuseet i Bodafors. Aldrig tidigare hade jag hört talas om att det fanns ett sådant! Men det gör det! I en nerlagd missionskyrka i det lilla samhället Bodafors mellan Sävsjö och Nässjö, ligger det. Jag har aldrig sett så många olika sorter pelargoner på en gång. Och fantastisk engagerad guidning fick vi av den vänliga damen som förestod samlingarna.

Vi fick veta att pelargonerna härstammar ursprungligen från Sydafrika och där fanns också några stora plantor som var importerade direkt därifrån. En sort som vi fick förevisad för oss blommade på vintern t.ex. Där fanns andra kuriositeter, ett litet exemplar, som förädlats i Norge för länge sedan och som bara fanns i ett par exemplar. Och mycket annat förstås. Jag hänvisar till pelargonmuseets hemsida, där man kan läsa om hela härligheten. en mycket intressant läsning enligt min mening.
www.pelargonmuseum.se

Pensépelargon

Museets innehavare och entusiastika guide

En stor planta, direktimporterad från Sydafrika och vinterblommande

En liten rosablommande, som jag glömt namnet på

Kaktuspelargon

Här framgår av skylten vad den kallas

Här är en annan rosa variant, som jag gillade mycket

Och till sist den lilla norska rariteten.

Kantarelläventyr

2011-08-05T10:58:00.015+02:00

Vi är i Sävsjö och hälsar på våra ättelägg. Det är trevligt att umgås, men man kan inte sitta på altanen och dega hela dagarna, även om vädret är vackert. Så vi hittar på lite aktiviteter. På min önskan drog vi iväg till svampskogen. Jag vill ju så gärna få tillgång till de gula läckerheterna. Och skogarna i Småland är full av kantareller.

Sonhustrun tog med oss till sin hemmaskog. "Där har alltid funnits kantareller" påstod hon. "Men vi måste ta oss över lite sankmark först."

Sagt och gjort. Med lite möda tog vi oss torrskodda över det blöta. "Det gick ju bra" pustade jag. Och kantareller fanns det gott om. Det här var bara ett ställe:

Men tror någon att det räckte med en lite sankmark! Nej då! Fullt med stenblock...

...och bäckar och diken att ta sig över. Jag är ju lite ängslig för mina ostadiga knän, men det gick ju bra om jag hade några små träd att hålla mig i.

Bara ett dike kvar.... och vad händer?! Sista dyhålan, högerfoten sitter plötsligt som berget i leran och jag stupar framlänges rakt på magen.
Resultatet finns att beskåda nedan. Mina nya kritvita joggingskor syns till vänster på bilden. Den vänstra klarade sig, den högra fick sonen bända upp! Maken klafsade obekymrat på i dyn, så hans skor blev jämnare lortiga.

Men... inga ben brutna, inte ens ett litet blåmärke och vilka strapatser kan man inte stå ut med för att få rensa en hel kasse vackra, gyllene kantareller!

Backens skola

2011-08-01T19:14:00.016+02:00

Det finns mycket att upptäcka och uppleva alldeles nära intill i hembygden. För ett par veckor sedan upplevde vi "Unos djur" i Bredared. Igår tog vi en liten tur till mina hemtrakter i Örby och Backens skola.

I dåvarande Örby kommun fanns ända in på 40-talet sex skolor. Örby var stort till ytan och det bodde ganska mycket folk ute i bygderna. Backens skola var den andra av dessa sex, som lades ned. Sista klassen slutade där 1948.

1949 började jag själv i skolan. Jag fick gå i den nybyggda fina centralskolan i Örby centrum. Barnen från Backen fick åka skolskjuts. En av flickorna i min klass var dotter till den gamle läraren i Backen, Anders Hellman. Han hade också fått flytta till centralskolan, men familjen bodde kvar i Backens lärarbostad.

I tredje och fjärde klass hade jag själv magister Hellman som lärare. Vi tyckte nog att han var lite gammal och mossig och inte världens roligaste lärare. Men en sak gav han mig - mitt intresse för blommor och andra växter. Han tog oss ofta ut i naturen framför allt för att visa oss på alla underligheter man kan finna där. Inte bara växter utan sådana saker som t.ex. jättegrytor, flyttblock och andra liknande saker. För att inte tala om domarringar och skeppssättningar. Jag var nog i dessa fall en lyhörd elev, för jag fick faktiskt en liten bok, "Barnens flora" av honom. Den boken har jag bevarat ömt.

En gång bjöd mamma magister Hellman och hela klassen till vårt torp Stenbäcken.Vi cyklade dig från skolan. Hellman var nöjd med denna tillställning, den passade honom. När klassen cyklat tillbaka upptäckte mamma att han skrivit några rader på en pappersduk på trädgårdsbordet. Ett citat av Heidenstam (tror jag):

"Den som lyss som liten slarv
till skogens sus, får ett annat arv
än den som föds vid en gata."

Inte underligt att jag körde till Backen med positiva förväntningar och jag blev inte besviken. Guiden som mötte oss var Hellmans äldsta dotter, Kerstin. Hon ingår i en grupp entusiaster, hembygdsforskare kan man väl kalla dem, som rustat upp skollokalerna och samlat inventarier som hör dit. De har lagt ner ett stort arbete och nöjer sig inte med att bara visa samlingarna. De arrangerar också olika sammankomster med anknytning till äldre tider. Och dagens skolbarn får komma dit och ta del om hur det gick till i skolan, när deras mor- och farföräldrar och ännu äldre generationer gick där.

Själv hittade jag läseböcker från både min egen och min pappas skoltid. Jag kände igen många på de gamla skolkorten, som fanns uppsatta på skärmar. Och jag träffade också några gamla bekanta bland besökarna igår, som jag inte sett på många år. En riktig nostalgitripp med andra ord!

En nutida skolpojke har hittat till Backen och undersöker vad som finns på katedern.

Kaminen fick hålla värmen.

Åh, så svårt det var att få ordning på stålpennor och bläck!

Här fick man hänga av sig ytterkläderna.

Avskedsmiddag

2011-07-31T20:19:00.007+02:00

Så var det slut för den här gången, i morgon åker dottern tillbaka till Stockholm och slitet igen. Men naturligtvis måste vi ha en god sista måltid för den här gången. Maken har provat ett nytt recept att grilla hel kyckling. Det fick det bli ikväll. Efter en riktig långbastu blev det en måltid efter gemensamma ansträngningar.

Förberedelserna inleddes redan under dagens bastusejour. Maken sprang upp och ner för att hålla ordning på grillen. När alla badat färdigt blev det samling kring grytorna. Dottern blandade en mojito, jag gjorde potatisgratäng och efterrätt - rabarberpaj på egenodlade rabarber och maken grillade kyckling på ett nytt sätt. Det går till så att man fyller en hel kyckling med en massa godis, som jag inte helt har kontroll på, men lök och citronbitar finns i alla fall med. Sedan trär han upp kycklingen över en vanlig konservburk, som är till ca en tredjedel fylld med öl. Sedan grillas kycklingen på indirekt värme i ca en timme. Det blir fantastiskt saftigt och gott.

Potatisgratängen, sallad, ett par såser och rödvin. Sedan är det klart.

För att göra det extra festligt tog maken på sig sin Borsalino när han grillade kycklingen.

Så här ser det ut, när kycklingen står där och puttrar på sin konservburk.

Sedan blev det rabarberpaj med vaniljglass och en Sauternes, som vännerna Roland och Bengt-Arne hade med sig i fredags, när de gästade oss.

Jag tror att dottern var nöjd. Hon säger att hon gärna stannat ett par dagar till. Det är skönt att höra att hon trivs hos oss. Och jag är glad för att få vara i hennes närhet nästan en hel vecka. Det är inte så ofta nu för tiden.

Sommarfest i skuggan av Norge

2011-07-28T15:19:00.013+02:00

Nu har det gått en dryg vecka sedan katastrofen i Norge. Fortfarande är konsekvenserna av händelserna där förstasidesnyheter i media. Dagen efter det hemska som hände var vi bjudna på fest hos goda vänner. Jag kunde och ville inte skriva om det då, men nu vill jag ändå visa några bilder från en trots allt trevlig kväll.

Vännerna Kristina och Jan, har en sommarstuga högt uppe i den branta södra sidan av Borås mest centrala sjö, Öresjö. Den är en djup långsmal förkastningssänka, ser på kartan ut ungefär som Vättern, men i mindre format förstås. Sjön är omgiven av höga berg på båda sidor, vilket innebär att man har en fantastisk utsikt från vännernas stuga.

För mina bloggläsare, som inte har varit i Borås, kan jag berätta att det rör sig om en mycket kuperad stad. När släktingarna från Norrbotten första gången skulle gästa oss i Borås - Fristad uttryckte de sin förvåning över den natur de passerat innan de nådde fram. Höga berg med slingrande väg och djupt ner igen mot Viskans dalgång. "Vi trodde att det var platt i södra Sverige!" uttryckte de sig förvånat. Men nej! När Linné gjorde sin västgötska resa på 1700-talet och red över höjderna mellan Alingsås och Borås och kom fram till Rya åsar, kallade han området för "västgöta fjällar". Så platt är det förvisso inte. Centrum i Borås ligger som i en gryta nere vid Viskan. Alla stadsdelar utom en ligger högre, en del tom mycket högre och det är ett elände när man ska gå eller cykla hem ifrån city.

Nåväl. När man traskat uppför serpentinstigen till vännernas stuga, får man i alla fall njuta av den hänförande utsikten. Och trots den sorgliga inramningen blev det en mycket lyckad kväll. Tack kära vänner för en fin afton i gemenskap!

Värdinnan Kristina....

... och värden Janne

Samling på altanen med den hänförande utsikten.

Väl hemkomna delade vi en öl i den mörka sensommarnatten på vår egen ägandes balkong.

Ofattbart

2011-07-24T12:40:00.003+02:00

Jag har hela morgonen och förmiddagen följt sändningarna från Oslo i radio och TV och allt blir mer och mer ofattbart. Men det blev ändå mer påtagligt och nära vid sändningen av mässan i Oslos domkyrka. Biskopens inledande ord och framför allt statsminister Stoltenbergs anförande var djupt gripande och kändes sant och äkta och jag rördes till tårar. Ett är säkert - orden räcker inte till.

Igår kväll var vi på fest hos goda vänner. Jag tog lite bilder, som jag tänkt publicera i bloggen idag. Men det får vänta till senare. Den här dagen får bli en dag av sorg.

Min bild idag får bli en lilja - en symbol för fred och frihet.

Mat, bad och hundar

2011-07-21T19:54:00.012+02:00

Vi har haft besök några dagar av äldste sonen med familj och hundar. Ja, inte hela familjen, äldste sonsonen Kalle, snart 17, höll sig hemmavid. I gengäld hade de med sig en extra hund, Nelson, som f.n. är inackorderad hos släkten, när hans egen familj semestrar i Italien.

Det är kul att få besök i stugan. Det sätter lite fart på tillvaron. Och miljön här ute inbjuder till avspänd tillvaro, vi gör det vi har lust med, sitter och tjôtar, som vi säger här på västsidan, badar bastu, lagar och äter god mat. Inte så mycket radio och TV, vi har fullt upp med att lyssna på varandra.

Fint väder fick vi också, varmt i vattnet ända tills i natt, när det började regna ordentligt, men gänget åkte hem på förmiddagen och jag fick tid att ordna lite bilder, som jag tog de här dagarna.

Det blev inte någon vidare ordning, när jag skulle lägga in bilderna på bloggen, men sommarlättjan har satt in och jag ids inte stuva om. Men så här blev det i alla fall.

Daniel är van att hålla till i köket, som den mästerkock han är. Den här gången blev det mest diskbänken, men han fixade en smaskig sås till den cidermarinerad fläskkarrén, som hans far fixat. Och lite tips fick man sig till livs, som alltid. Denna gång: "Pensla på lite honung, när du steker äppelklyftor. Det blir så fin yta."

Emil ägnade sig mest åt datorn, men mat och hundar är han också engagerad i!

Anna gjorde en tur till stan och kom hem med en flaska röd, pärlande Lambrusco. Festlig inledning till middagen!

Och sen fixade herrarna disken.

Här väntar tre hundar på maten. Obs! Största hunden är yngst och valpigast och det vet han också. Till storleken minsta pudeln, Frasse, är den som bestämmer! Sådan är hundarnas värld.

Här är det trångt runt matskålarna....

Och Nelson är snabbast med efterättsgodiset! Snopet va! Men så går det när man är glupsk!

Älskade Evert!

2011-07-17T18:56:00.015+02:00

Vi tittade på programmet om Evert Taube härom kvällen maken och jag, och greps av en stark nostalgikänsla. Vi har så många gemensamma upplevelser och minnen förknippade med denne diktare och musikant, författare, konstnär och filosof.

Hemma i mitt föräldrahem fanns två häften med Evert Taubes visor. Häftena innehöll texter och noter till melodistämmorna. Dessutom illustrationer av diktaren. Där fanns både handelsman Flink och Maj på Malö, Fritiof Andersson och Astri förstås. Och flera självporträtt av konstnären. När jag lärt mig spela lite piano, tog jag ut basackord till en del av visorna. Något sådant fick man inte lära sig av kantor Elmqvist. Inga improvisationer där inte! Men jag har fortfarande en förkärlek för F-dur. Det var den tonart "Balladen om Gustav Blom från Borås" presenterades i och det var den första visan jag lärde mig utantill.

I tonåren köpte jag en gitarr för mödosamt hopsparade slantar från sommarjobb på Almedahls fabrik i Kinna. Jag köpte också en häftad upplaga av "50 visor av Evert Taube". I den boken fanns också ackordsanalyser och lite nyare visor, som inte fanns med i de tidigare häftena och jag utökade min repertoar av Taube-visor med bl.a. Sololá och Pepita dansar. Gitarren fick följa med till Viskadalens folkhögskola, där jag anmält mig till en tre månaders sommarkurs året efter jag tagit studenten. Där sprang vi redan första veckan på varandra, han som skulle bli mannen i mitt liv och jag.

Redan första kvällen, när jag hade bjudit in honom till mitt rum, upptäckte vi ett gemensamt intresse - visor i allmänhet och Taube i synnerhet. Gitarren och de 50 visorna åkte fram och vi drog hela "Möte i monsunen", så det hördes runt hela elevhemmet genom de tunna väggarna. När jag första gången följde honom till Stockholm och hans lilla vindskupa på Majorsgatan på Östermalm, visade han mig på trädkronorna vid Grev Turegatan tvärs över takåsarna. Där bodde Evert på den tiden och träden hade han räddat kvar genom högljudda protester, när någon fastighetsförvaltare fått för sig att såga ner dem.

På den vägen är det. Det är nu fyrtioåtta år sedan vi fann varandra. Det skulle vi förstås ha gjort även utan Evert Taube, men nu finns han med oss redan från första början och finns kvar som en symbol för mycket som vi har gemensamt - musik, poesi, konst.... och vår kärlek, förstås!

I TV-programmet härom kvällen fick vi många exempel på Everts fantastiska formuleringskonst. Jag skall bara återge ett av dem. Det var Per-Evert Taube, som berättade att han en gång som barn frågat sin far vad en bouillabaisse är för något. "En fisksoppa", sa Evert. "Och hur är den då?" fortsatte sonen. "Den är sådan, att om man tycker att allt är ett elände och man vill sluta sitt liv, man då äter en bouillabasse, då vill man fortsätta att leva", förklarade Evert.

När programmet var slut sa maken: "Man kan vara glad över att varit samtida med en sådan person!" Och jag höll med.

Unos djur

2011-07-15T13:15:00.016+02:00

Vi hade besök ett par dagar av makens syster och svåger från Linköping. Eftersom vi inte ville sitta och uggla i stugan hela dagarna, tog vi med våra gäster på en liten utflykt till Unos djur i Bredared, halvannan bil utanför Borås. Tänkte att det skulle passa bra, särskilt som svågern också är en hobbyslöjdare.

Uno Axelsson var en märklig man. Han hade en sällsam förmåga att kunna se motiv för sin konst i naturens irrgångar. Han började som många andra slöjdare att göra skålar av vrilar - utväxter på träd - som han hittade i sin skog. Men Uno var inte bara hantverkare. Han var också konstnär. Han nöjde sig inte med att göra skålar. Han började skära ut djur, som fick ta plats i eller på skålarna. Så småningom gav han sig också på större trädstycken, stubbar och stammar.

Unos verk kännetecknas av att han alltid skar ut sina motiv ur ett enda stycke trä. Han målade och lackade sina alster, en del mycket naturtrogna, andra mer surrealistiska och ofta är de gjorda med humor och en glimt i ögat, som t.ex. den här suggan med sina kultingar...

och här ett fågelbo...

... och en hel skog med rävar och älgar.
http://www.blogger.com/img/blank.gif

Uno Axelsson gick bort 2002. Hustrun och de tre barnen fortsatte att visa hans verk på gården hemma i Gravryd några år. Sedan ett par år tillbaka förvaltas samlingen av Bredareds Hembygdsförening, som också har byggt en fin utställningslokal i anslutning till Bygdegården. Många besökare från när och fjärran har hittat till den lilla byn Bredared och delar av samlingen har också ställts ut på Virserums konsthall, Nordiska museet, Liljevalchs Konsthall och Göteborgs Konstmuseum. Även internationellt har verken blivit kända genom utställningar i Mexiko, USA, Kanade, Norge och Finland.
Adressen till utställningens hemsida är: www.unosdjur.com

Akvarell

2011-07-10T14:57:00.007+02:00

En gång i tiden trodde jag att det var en enkel sak att måla akvarell. Vattenfärger hade man ju hållit på med innan man kunde läsa. Jag tog initiativ till en studiecirkel i akvarellmålning, när jag arbetade på en folkhögskola i Småland. Vi hade en jättebra kursledare. En etablerad konstnär och illustratör. Monica Schultz heter hon och hon gör fantastiska akvareller och andra målningar med för den delen. Monica lärde mig grunderna och jag märkte snart att så enkelt var det faktiskt inte. Akvarell är bland det svåraste man kan ge sig på.

Efter de första försöken har jag gått flera kurser, bl.a. tolv dagar i Frankrike en sommar i början av 90-talet. För varje kurs jag går blir det svårare och svårare.

För några år sedan tappade jag intresset. Insåg att jag aldrig hade tillräckligt tålamod för att åstadkomma något särskilt. Och jag har faktiskt andra uttrycksmedel som ligger mig närmare till hands. Skriva t.ex.

Men tänk, att just idag tog jag fram penslar, färger, vatten, papper och allt som hör till. Och plötsligt blev det roligt igen! Vi har en låda i bastun, som jag inreder till jul och påsk med diverse pynt. Det är en gammal vinlåda, som vi fraktade hem med några goda bourginonger från Beaune för tjugo år sedan. Jag har länge tänkt att jag skulle måla en bakgrund till lådan och göra ett sommarlandskap. Jag har tröttnat på att ha påskpyntet kvar ända till jul. Jag målade ett havsmotiv fritt ur hjärtat och ställde in en liten båt, köpt i Skagen någon gång för länge sedan. Jag placerade ut lite stenar och snäckor, som jag sparat och då blev det så här:

Sedan gick vi en runda i skogen, maken och jag. Han gick raka vägen hem, men jag stannade och plockade smultron igen. De börjar nu bli övermogna, men jag fick ihop ca tre deciliter, som nu ska avnjutas som dessert till den indieninspirerande måltid, som maken planerade redan på förmiddagen.

Solen skiner, sjön ligger klarblå och spegelblank och livet är fortfarande ljuvligt.

Den älskade knölen

2011-07-08T14:16:00.005+02:00

Vi har två små plättar, som maken mödosamt grävt på vår steniga skogstomt. Han har slitit, baxat upp stora stenar och rötter, fyllt med matjord och gödslat. Allt för att vi ska få unna oss lyxen att odla vår egen sommarpotatis.

Idag tog vi upp det första ståndet för året. Vilken rikedom! De egenodlade smakar alltid bäst. Vi ska äta våra ikväll efter bastun. De ska serveras på enklast tänkbara sätt, kokta i lite saltat vatten med smör, dill och gräslök. Visserligen blir det en grillad lammkotlett och en sallad också, men det är bara bisaker. Potatisen är den viktigaste.

Nu för tiden anses det, enligt vissa profeter, att det är skadligt att äta potatis. För mycket snabba kolhydrater, sägs det. Vet profeterna att potatisen praktiskt taget är grunden till vårt nuvarande välstånd!? Åtminstone till en del enligt gamle Tegnér. Vaccinet hjälpte visst till också. När folk arbetade hårt och hade det knapert med pengar, kom bruket att odla potatis som en välsignelse. Man behövde ett nyttigt, lättodlat livsmedel, som gav god näring och energi. Dagens "soffpotatisar" borde ta i och göra lite nytta med sina kroppar. Då kunde de äta så mycket potatis de ville och slippa lägga pengar på dyra gymkort och plåga sig i konstiga maskiner. Eller slita sönder knän och senfästen i maratontävlingar och belasta sjukvården och gå före i operationskön.

Skämt åsido. Jag överdriver lite. Men nog kan man fundera över konsumtionssamhällets vällevnadskris. Inte för att jag vill ha tillbaka den tiden då potatis var huvudfödan. Men lite kan man väl få glädjas åt och hedra den älskade knölen, som smakar så gott och kan tillredas på så många sätt. Och visst är den en av de allra finaste primörerna i all sin enkelhet.

Trivsamt på Söder

2011-07-06T16:46:00.031+02:00

Vi tog en tur till Stockholm för att hälsa på dottern. Hon bor söder om Söder och det är den stadsdelen som gäller. Gott om restauranger om man vill gå ut och äta en bit utan att ruinera sig.
Igår kväll besökte vi Restaurang Moldau vid Hornstull. Där serveras det centraleuropeiska köket. Ganska så mastig mat, som man inte gärna äter varje dag, men gott är det. Winerschnitslarna är förstås tillagade av riktigt kalvkött och stora så de täcker de ovala tallrikarna. Valfria tillbehör, vi tog rösti, klyftpotatis och potatissallad. Dessutom fick man en fräsch vitkålssallad. Naturligtvis österrikiskt öl, Gösser och Spaten. Och visst ser det festligt ut!?

Maken låter sig väl smaka...

...liksom dottern
>

Idag gjorde vi en ny runda på Söder. Mitt på dagen, strålande solsken. Efter att ha uträttat lite ärenden, förslog dottern att vi skulle ta oss ner till Skanstull och ta en öl på Thaibåten, som ligger vid kaj där. Fantastiskt trevlig miljö och inte så mycket turister som hittar dit. Där satt vi under bambutak och lät oss väl smaka av svalkande bris från Hammarbyleden.

Nu har vi tagit oss hem till Fruängen och dottern donar med maten, som ska inledas med en drink på balkongen. I morgon styr vi kosan tillbaka till vårt kära Sävshult, efter några sköna dagar i storstaden.

Hundparadiset

2011-07-03T11:02:00.009+02:00

Den här svarta trasselsudden har gästat oss några dagar med sin familj. Det var första gången han var här i stugan och han verkade trivas i fulla drag. Trasslet heter Nelson, 6 månader, och är av rasen portugisisk vattenhund. Ett bättre epitet än vattenhund finns inte. Nelson bokstavligen älskar att bada. Helst tillsammans med mänskliga individer, som han får simma ikapp med.

Hundarna verkar älska vår lilla plätt på jorden. De får gå omkring lösa och lediga, skrota och nosa och uppleva saker bland buskar och blåbärsris, plaska i vattnet och sussa sött på altangolvet. Gärna tillsammans med sina "valpkompisar" Tilda och Albin.

När familjen skulle åka hem till Småland ville inte Nelson följa med. Han gick fram till bilen, men när han förstod att det handlade om att bli instängd i en bur, vände han om. Han ville inte lämna paradiset. Men snart får han komma hit igen. Om ett par veckor får han komma tillbaka, då i sällskap med "kusinerna", pudlarna Bosse och Frasse. Då blir det high life med tre svart trasselsuddar. Mysigt!

Smultron

2011-06-29T22:05:00.002+02:00

Finns det något som kittlar smaklökarna mer än färska vilda bär?! Smultronen kommer först. Jag plockade lite på tomten och blev sugen på att hitta mer. Och visst! Nu börjar de mogna i dikena vid småvägarna runt stugan. Jag behövde bara gå ett par hundra meter för att få tillräckligt till en dessert åt oss båda. Färska smultron och vaniljglass och ett litet glas madeira därtill. Mums!

Lättsinnigt...

2011-06-28T19:10:00.005+02:00

Det är så skööönt, när värmen kommer. Allting blir så mycket lättare. Igår steg jag upp redan före sex. Det var redan varmt. Luften stod still. Sjön låg spegelblank. Det var som gjort för bryggkaffe. Men jag hade antecknat tvättstugan i stan. Det var bara att lassa in smutstvätten i bilen och köra iväg.

I lägenheten kändes det lite unket. Upp med fönstren och balkongdörren! Men solen flödade och vi har en torkvinda på gården, så tvätten fick hänga ute och få den speciella doft av renhet, som den aldrig kan få, när man torkar inomhus. Den sista tvätten packade jag ner i en kasse och tog med ut till stugan. Vi har en torkvinda där också.

Maken hade varit flitig på förmiddagen och huggit upp björkveden, som legat till tork bakom vedboden. Nu hade han dragit av sig arbetskläderna och gick omkring i shorts och solhatt och själv var jag inte sen att få av mig kläderna. Sjön låg så inbjudande. Äntligen tillräckligt varmt i vattnet för att ta en riktig simtur. För första gången i år sam jag ut förbi näckrosbältet närmast stranden, tills jag kände det svala stråket, där vattnet strömmar mot bäckmynningen.

Vattnet i vår sjö är så sagolikt mjukt. Jag älskar att låta mig omslutas av detta dunkla sammmetslena vatten. När man som jag är lite tung och stel numera, är det ljuvligt att få känna sig så lätt och svävande som man bara kan göra i vatten.

Maten blir också lättvindig sådana här varma sommardagar. Maken tände grillen och jag blandade en lammfärs med fetaost och oliver och kryddade med vitlök, oregano, salt och peppar. Jag formade färsen till avlånga kebaber och bar ut till grillen att anrättas av maken. Stekt färskpotatis med gräslök och skivade tomater med min egenhändigt odlade basilika, olivolja, svartpeppar och flingsalt. Enkelt och gott så det förslår.

Och tänk! Tack vare en ovanligt lugn midsommarafton, fanns det rödvin kvar i skåpet. Så avslutades denna lättsinniga tisdag i slutet av juni.

Midsommarstädning

2011-06-20T15:24:00.013+02:00

Så här i midsommartid tog jag mig för att städa stugan ordentligt. Särskilt fint tyckte jag att det blev i vårt nyrenoverade kök. Det blev så ljust och somrigt runt fönstren med den ljusa tapeten och pärlsponten och det nylagda golvet blänkte efter såptvätten. Ibland är det faktiskt riktigt roligt att städa!

Soffhörnet känns riktigt inbjudande...

... och mina vita mårbackapelargoner står sig fint mot den grönrutiga gardinen.

Synd bara att inte solen ville skina, men vår fina sjöutsikt finns där alltid. Och vilken härlig lummig grönska i midsommartid!

Att brodera en tavla

2011-06-18T13:32:00.017+02:00

Hemkommen efter resan går jag runt i stugan och trädgården och kollar in mina blommor. Det är nästan det första jag gör, när jag kommer hit ut. Nu hade vi varit borta i tio dagar under den mest intensiva växtperioden och det hade förändrats en hel del till det mer prunkande och lummiga.

Men jag har också några blommor, som aldrig förändras. Det är de som hänger på väggarna. På stugväggen vid altanen har jag ett par sådana rariteter. Det är två små tavlor, som min mamma broderade till sitt och pappas första hem, en enrumslägenhet på övervåningen i morfars och mormors hus, med järnspis och kakelugn. Badrummet var en lavoar med handfat och kanna, som stod i en liten förbindelsegång mellan köket och rummet. De bodde där från 1939, när de gifte sig till 1947 när de hade byggt ett eget hus. Då var jag fem år och jag minns mycket väl hur det såg ut i den lilla lägenheten, som vi flyttade från.

De båda tavlorna har alltså funnits i mitt hem så länge jag minns. När mamma gått bort i november 2001, tog jag hand om tavlorna. Inte för att de var speciellt snygga. Men för att jag tänker på min mamma. Hon var bara nitton år när hon gifte sig. Innan dess hade hon arbetat på syateljé på Kinna Damekipering. Hon hade lärt upp sig till en riktig finsömmerska. Mamma Dagmar gick ut folkskolan med bara stora och små a:n i betyget. Lärarinnan ville att hon skulle fortsätta i realskolan. Men Dagmar ville inte. "Det var ju bara 'fina' barn som gick där". Så hon började som lärling och blev en mycket duktig sömmerska. Hon broderade tavlorna innan hon gifte sig. En tonåring, som hade träffat en åtta år äldre man. En man som hon skulle leva med i många år och som hon, som jag tror och vet, var mycket lycklig med. För mig är tavlorna en symbol. En symbol för en ung flickas drömmar om ett lyckligt liv.

Så småningom lärde jag mig själv att brodera på stramalj. Gissa vem som lärde mig det! På altanen finns ett rosenbroderi, som jag gjorde många år senare. Jag tänker med tacksamhet på min mamma Dagmar för att hon gav mig möjlighet att upptäcka glädjen i att skapa med mina händer. Genom alla år med intellektuell yrkesverksamhet har jag alltid funnit ro och tillfredsställelse genom handarbete och annat skapande. Tack lilla mamma i din handahimmel!

Hemma igen

2011-06-14T19:17:00.011+02:00

Vi kom hem igår efter en tio dagar lång resa. Anledningen till resan var sorglig: begravning av kära svägerskan Hjördis, som nu kommit till sista vilan. Men ändå - det var förunderligt att komma upp ovan Polcirkeln igen, just i denna midnattsolens tid. För min del var det ganska länge sedan nu. Vi har rest till Gällivare vid andra tider de senaste åren. Jag fick väldigt lite bilder med mig hem. Det var liksom inte läge att fotografera. Kanske skriver jag lite mer om denna färd, när jag hunnit smälta intrycken.

Efter en mellanlandning på ett par dagar hos dottern i Stockholm kom vi så hem igen och efter en natt i stan har vi nu landat i stugan. Det hinner hända mycket på en och en halv vecka, minsann. Akvilejorna blommade för fullt, de hade knappt börjat, när vi for. Det här rosa exemplaret, som står vid vår baksidealtan, hade nått en imponerande höjd - nästan en meter!

Och våra rhododenron sen! Kolla!

Vi kan nästan konkurrera med Annelundsparken. Skönt att vara hemma igen!

Junimorgon

2011-06-03T16:45:00.003+02:00

Det var en sådan underbar morgon. När jag klev ur sängen vid halv sju-tiden låg fortfarande dimman över sjön, men den var på väg att lätta och en halvtimme senare såg jag sjön ligga spegelklar i strålande sol. Sådana morgnar är jag inte avundsjuk på stugägarna på andra sidan sjön, som har kvällssol. Nej, minsann, nu kunde vi ta årets första bryggkaffe i dubbel bemärkelse....

....medan taltrastarna spelade och talgoxungarna i holken på björken vid bryggan högljutt ropade på mera mat.
Och maken plockade pors att krydda sitt brännvin med...

Visst, jag hoppade i spat också, men det blev det ingen bild på.

Dofter

2011-05-30T11:04:00.011+02:00

Jag tyckte att mitt luktsinne börjar avta. På senare år har jag tyckt att t.ex. julens dofter blivit mycket svagare. Ingen grandoft, ingen hyacintdoft och griljeringen av julskinkan känns inte som förr. Inte som den gjorde när pappa dagen före julafton brukade sjunga (nåja) "Ljuveliga dofter till min näsa går, julaskinkan i ugnen står".
Denna vår har jag haft svårt att stämma in i makens förtjusning över de härliga dofterna av nyutsprucket björklöv. Och jag har sniffat i syrenerna, utan att få den där härliga kicken!

Men så, igår gick jag och plockade en bukett liljekonvaljer i hagen. Och då gick det inte att missta sig. Den doften kunde inte ens min slappa näsa motstå. Sen gick det av bara farten, jag bakade muffins, dom doftade lika frestande som någonsin förr. Maken stekte cidermarinerad fläskstek och gjorde en gräddsås tillika. Det doftade förföriskt. Och tänk, när jag kom ner till bastun och gjorde ett nytt syrénsniff, så kände jag det också!

Jag är kanske inte så avtrubbad som jag trodde!

Med kronan på sned

2011-05-26T09:18:00.011+02:00

Nu får det väl vara nog! Det är ju förnedrande för det demokratiska Sverige och dess folk, att vi ska behöva dras med en statschef, som kan få bära sig åt hur som helst utan att riskera att få lämna sin post. Nu har till och med flera av landets mest seriösa politiska kommentatorer tagit bladet från munnen och uttalat sin mycket berättigade kritik mot kungens sätt att ställa sig von oben eller göra som strutsen eller vad man nu ska kalla hans beteende. Oavsett vad som hänt eller inte hänt, så är han skyldig svenska folket en förklaring från sin egen mun. Om han över huvud taget vill åtnjuta respekt för sin person från folket, får han allt bekväma sig att svara på frågor från media.

Igår hade Thomas Nordegren i pratshowen "Nordegren i P1" ett inslag med psykoanalytikern Clarence Crafoord. Denne gjorde liknelsen med kungaparet som föräldrar och folket som barnen, en bild utifrån freudiansk teori. Crafoord sa att alla barn är nyfikna på vad föräldrarna gör när barnen inte är med, t.ex. i sängkammaren. Och barnen frågar: Vad gjorde ni då, varför gjorde ni så? osv i all evighet, om de inte får svar. Det hjälper inte att far i huset säger: "Nu pratar vi inte mer om det!" Barnen kommer fortfarande att undra och fråga. Media är barnens - folkets representant. De fortsätter att fråga tills de får svar. Jag säger - skäll inte på media, de gör sitt jobb för vår och demokratins skull. Crafoord påminde också om att furstar i alla tider hållit sig med narrar för sin förströelses skull. De s.k. kungavännerna är just sådana narrar. Det är kungen som håller sig med narrar - inte tvärtom!

I Aktuellt i TV igår kväll uppträdde inte bara politiska kommmentatorer, som KG Bergström, Lena Melin, m.fl., där förekom också en animerad debatt mellan Republikanska föreningens ordförande Peter Althin och rojalisen Henrik S Järrel. Jag behöver väl inte säga, vem jag tyckte hade bäst argument. Det enda goda med hela historien är väl att Repf får fler medlemmar och därmed stöd för kampen för en äkta demokrati i det här landet. Jag försöker länka till inslaget, men det lyckas inte. Det är ändå lätt att logga in på SVTplay och höra inslaget den vägen.

Samsö, skyltar

2011-05-19T17:58:00.010+02:00

Jag vet inget land (i alla fall av de som jag har besökt) där så mycket är förbjudet som i Danmark. Ofta ser man skyltar med ordet "forbudt" på. Ändå anser danskarna att det är vi svenskar, som förbjuder det mesta. Men egentligen kan inte danskarna exemplifiera detta mer än med en enda sak, nämligen: man kan inte inhandla alkohol var som helst i Sverige. Att behöva gå till Systembolaget för att få sitt starköl, verkar vara höjden av inskränkning i friheten, tycks de anse.

Men det är t.ex. "forbudt" för svenskar och andra icke-danskar att köpa fritidshus i Danmark, men det är fullt tillåtet för danskar att hålla sig med "sommerhus" i Sverige. Två av fyra stugor på vår sida av vår lilla sjö, bebos av danskar. Danskar får heller inte gifta sig med vem som helst. Därför invaderas svenska sidan av Öresund numera av danskar, som gift sig med icke-danskar. I Sverige är det som bekant inte "forbudt" att gifta sig med utlänningar. Det finns fler exempel.

Nu kan det vara trevligt i Danmark ändå, så jag valde att ta med en enda forbudt-skylt från Samsö, och det är en jag gillar - den tidigare publicerad skylten för fågelskyddsområdet. Men den platsar även i detta inlägg.

På väg ut på revet fick vi syn på en parkerad moped, med en låda på pakethållaren. Lådan hade en skylt, ingen direkt förbudsskylt, men man kan ändå ana vad innehavaren av mopeden har för inställning till en viss fågel...

På en något bleknad dekal står det nämligen....

.....Skarvens fiender!

Till slut - en riktigt rolig skylt, som jag inte riktigt vet vad den betyder, men den har kanske ett viktigt budskap:

Samsö, maten

2011-05-16T18:23:00.017+02:00

Vi kom till Samsö, tidig söndagseftermiddag. Maken och jag hade sovit över hos bror min, eftersom vi skulle åka redan halv fem på morgonen. Vi samkörde med syster och svåger och tog oss till Samsö med bil via Malmö - Köpenhamn till Kalundborg på västra Själland. Därifrån gick färjan till Samsö. Den tog knappt två timmar.

Vi checkade in på hotellet och sedan bar det av direkt ner till hamnen. Då kom första överraskningen. Vår goa svägerska, Marianne, som arrangerat det mesta av turen, hade plockat med sig ryggsäckar fulla med godsaker, som hon dukade upp på ett bord i sanden. Vilken trevlig början på Samsövistelsen! Mousserande vin, ostar, skinka, oliver, kex...

... och värdinnan sken som en sol!

Svåger Claes har filmat sedan 60-talet. Hans filmer utgör en värdefull dokumentation om släktens historia. Naturligtvis var kameran med nu också. Det har varit svårare för oss andra att fånga filmaren himself, men jag lyckades faktiskt den här gången. Efter avslutad picnic sitter han här med sin kamera tillsammans med broder Stig.

Alla som provat äta i Danmark, vet att där kan man få fantastiskt god mat. Vi hade verkligen tur denna gång. Ballen Badehotell visade sig vara rena gourmetrestaurangen. Vi hade köpt inkvartering med frukost och tvårätters middag. Redan första kvällen blev vi överväldigade över den goda maten, förrätt gratinerade kammusslor med massor av rom och läcker kryddning och till varmrätt ett underbart lammkött, som bara smälte i munnen. Det kunde faktiskt konkurrera med det godaste maken och jag smakat i den vägen, nämligen kokt dilamm, som vi åt i Rom en gång för länge sedan. Jag tog inte med mig kameran till matsalen på hotellet, så jag har inga bilder därifrån, men jag försäkrar - fint var det! Till kaffet ville vi ha avec och då kommer man in med en hel bricka full med olika sorters rom, sorter som i alla fall jag aldrig hade hört talas om, utom någon enstaka.

Luncherna intog vi ute på byen i de orter vi passerade. Två måltider intogs i huvudorten på ön, Tranebjerg. Det fick bli typiskt danskt - smörrebröd och sill.
Första dagen blev det en klassiker, mer mat än man tänker sig, nämligen "stjerneskud" (stjärnfall). Två sorters fisk och räkor förstås. Till det en Tuborg grön och Gammeldansk. Och nästa dag blev det....

.... sildanrettning, 4 sorters sill, remoulade och rågbröd - och så förstås en grön igen och Aalborg snaps förstås! Skönt att ha chaufför hela resan. Brodern fick ta igen på kvällarna!

Samsö, naturen

2011-05-14T08:00:00.014+02:00

Vi gjorde en resa, mina syskon och jag med våra respektive. Till lilla ön Samsö i Danmark, mitt i Stora Bält. Tre övernattningar på ett litet hotell och tre härliga dagar med fina naturupplevelser, god mat och mycket skratt och glad samvaro. Min plan är att skriva tre inlägg om denna resa. Jag börjar med naturen.

Samsö är en liten ö, ca två mil lång och ungefär en halv mil på bredaste stället. Från hamnen på den sydvästra sidan till hotellet i byn Ballen på den sydöstra sidan var det fyra km.

Första längre utflykten, efter att ha bekantat oss med Ballen, blev till Bessers rev på norra delen av ön. För att komma ut till revet fick vi ta en promenad mellan mjuka gröna kullar.

Revet sträcker sig flera kilometer ut i havet, som en lång naturlig pir. Den här tiden får man inte beträda yttersta delen av revet, som utgör ett naturskyddat område på grund av mängden sjöfågel, som häckar här.

Återbördade till Ballen tog sig syster och svägerska för att känna på vattnet vid den närbelägna stranden. Själv avstod jag...

... och jag kan berätta att dessa båda damer gjorde inte om det!

Nästa utflykt blev till en underbar strand på östra sidan av ön. De badande damerna övergick nu till stenplockning....

... och fotografering...

... medan herrarna drog sig tillbaka och ägnade sig åt sitt "karlaprat".

Samsö är ett Danmark i miniatyr. Här finns alla naturtyper, från slätt- och jordbrukslandskapet i söder till rev, raviner och mjuka kullar i norr. Vi besökte också en bokskog på södra sidan av ön. På tre dagar hann vi med det mesta i naturväg, tack vare de korta avstånden.

Fortsättning följer.

Vuxenlek

2011-05-03T10:58:00.009+02:00

Jag har lyssnat till programmet "Kropp och själ" i P1. Idag handlade det om behovet och nödvändigheten att leka som vuxen. Det var mycket intressant. Forskning talar om för oss att lek är livsviktigt inte bara för barn. Vi fortsätter att leka även som vuxna, om än inte riktigt på samma sätt som barn. Men det är också viktigt att leka med barn, på deras vis. Om man nu har tillgång till barn,förstås.

En liten flicka berättade i radion att hon hade en morbror, som var så bra på att leka. Han lekte mer som barnen, än vad föräldrarna gjorde, sa hon.

Det fick mig att tänka på min egen pappa. Han var en mycket lekfull person, och hade varit hela sitt liv. Jag erinrade mig, när jag hörde radioprogrammet, att en äldre kusin till mig, och som min pappa var morbror till, en gång berättade om hans lekfullhet. Hon berättade att det var bland det roligaste hon och hennes syster visste, var när Kalle kom på besök. Han brukade leka och busa med småflickorna och min kusin sa' att hon tänkt att "tänk så roligt dom får, som blir barn till honom"!

Och visst hade vi mycket roligt för oss tillsammans med pappa. Det var både organiserade lekar, han var bl.a. tillsammans med mamma ringleksledare vi diverse arrangemang, där sådant skulle ingå. Men det var förstås mest spontana påhitt och upptåg.

Ett sådant upptåg var den s.k. "rakeleken". När min syster och jag var barn fanns inte elektriska rakapparater. Pappa rakade sig med tvål, borste och hyvel. I mammas och pappas sovrum fanns en liten alkov med tvättställ, bakom ett draperi. Där stod pappa och rakade sig. Då smög vi fram och nöp honom i baken några gånger, varpå han plötsligt rusade ut med rakborsten i högsta hugg och jagade oss runt i huset. Vår villa var byggd så att man kunde springa runt i alla rum, från sovrummet genom "stora rummet", hallen, köket, vår lilla barnkammare och så sovrummet igen. När vi kom tillbaka till sovrummet hade vi som regel en klick raktvål i ansiktet.
Vi tjöt och skrattade om vartannat. Vår bror, som är femton år yngre än jag, fick aldrig leka rakeleken. När han kom till världen, hade pappa skaffat sig ekhyvel. Bror min har ofta beklagat att han inte fick vara med om detta, men pappa hittade säkert på andra lekar med honom.

När barnbarnen kom, fick pappa en nytändning i livet. Nu hade han åter barn omkring sig, barn som älskade sin snälle,lekfulle morfar. Min dotter, som bara var drygt fem år när han gick bort, uttryckte sig så här: "Varför skulle han dö, han som var så snäll! Han sa' aldrig nej!"

Det var så sant, som det var sagt. Visst kunde han vara sträng och också säga nej ibland, men aldrig till barnbarnen.

Sorgen

2011-04-30T13:30:00.011+02:00

Så har hon slutat sitt liv, Hjördis, kär svägerska och syster. Alldeles för tidigt, som man numera anser, när någon dör före 80-85 års ålder. I förrgår somnade hon stilla in på förmiddagen. Vi fick beskedet fram på eftermiddagen och sorgen tog snabbt hand om oss.

Vi var beredda, visste att hon varit dålig en längre tid och att tillståndet ytterligare försämrats den sista veckan. Maken, som ständigt haft sin syster i tankarna den senaste tiden, har hela tiden gått omkring med telefonen i fickan. Ändå - när beskedet väl kommer, blir det likväl chockartat.

Med sorgen kommer minnena. Jag minns mitt första möte med Hjördis. Det var första gången jag kom till Gällivare för att hälsa på min blivande makes föräldrar och syskon. Naturligtvis också Hjördis och Helge. Det var påsken 1964. Vi var unga, hon bara ett år äldre än jag, men hon hade redan hunnit med att bilda familj, hade också hunnit med en stor sorg, hennes första barn, en pojke, hade fötts för tidigt och dött. Deras första flicka var väl dryga året vill jag minnas.

Jag tyckte att Hjördis var så söt. Hon hade ett härligt skratt, glittrande ögon och smilgropar. De sista åren skrattade hon inte så mycket, men som ung minns jag henne som en glad människa.

Hjördis var en äkta naturmänniska. Skogen, fjället, myren och vattnet var hennes och Helges domäner. Det var mycket skidåkning, fiske, hjortronplockning och strövande i markerna. Aldrig var hon så harmonisk, som när hon fick vistas ute i naturen.

Detta blev också det bestående intrycket efter vårt sista möte för snart två år sedan. Vi reste upp till Gällivare tillsammans med en av sönerna och hans familj. Vi stannade ett par nätter hos Hjördis och Helge. Hennes demenssjukdom hade då börjat bli uppenbar för omgivningen, så även för oss. Man förstod att hennes närminne sviktade, hon upprepade saker hon nyss hade sagt och hon tog inga initiativ till nya samtalsämnen. Men kärleken till vildmarkslivet och harmonin med naturen fanns där. De föreslog att vi skulle åka till Killingi vid Kaitumälven. Bilderna nedan är tagna vid det tillfället. De hade packat ner mat och dryck, korv att grilla, nyponsoppa ... Helge tog med dragspelet och Inge bjöd upp sin lillasyster till dans.

Då log hon det där varma leendet från förr, med smilgroparna kvar.

Jag är glad att detta fick bli det sista och bestående minnet av Hjördis, som nu inte längre finns ibland oss.

Födelsedag

2011-04-28T21:33:00.004+02:00

Idag fyller jag år. Min mamma sa' alltid varje 28:e april, att "när du föddes var det så varmt och allt var grönt och fint." Jag tycker om att tänka på att hon var så nöjd med att hennes förstfödda fick komma till världen en sådan ljuvlig vårdag.

Idag började firandet med att maken bjöd på kaffe på sängen med en av mig bakad kanelbulle och en av honom egentillverkad rosa dammsugare.

Sen har jag ägnat mig åt att måla den nyuppsatta pärlsponten i köket. Bara grundat än så länge, men det ska så småningom bli ljust grått och en liten fin tapet ovanför.

Sen in till stan och byta till sommardäck, handla vin och mat för helgen och maken lagade superb önskemiddag med grillade lammkotletter, aubergine och basilika- och ostfyllda tomater. Före det åt vi färska svenskfiskade räkor och ytterligare före det en dry Martini på gin hemfört av son och sonhustru från amerikaresan.

Nu är kvällen sen. Dagen skuggas av sorgen över en nära persons annalkande slut på livet. Om det ska jag skriva mer i morgon om jag orkar.

Jag har dock tröstat mig med en egen grattislåt framförd av gamle Ludde, tack vare att dottern fixat in mig på Spotify. Godnatt alla älskade vänner, som tänkt på mig denna dag.
http://open.spotify.com/track/4nE9VJopQd6v4VusiORYBc

Värme och matnyttigt

2011-04-25T08:36:00.008+02:00

Visst är det underbart att kunna hämta ätbara saker ur sin egen täppa! Det första som händer i den vägen varje år, är att klippa en näve av den nya gräslöken. Den doftar allra starkast just när den är nyutsprungen!
Idag, annandag påsk, sitter jag denna soliga morgon och skriver lite om vad som hände igår. SMHI förkunnade att sommaren kommit till Västra Götaland! Dygnstemperatur över tio grader fem dygn i sträck! Allting brister ut på en gång! Och det sjuder av nytt liv över allt. Flugsnapparen har kommit och ställer till oreda bland holkarna. Vi tyckte det var lite synd om två svartmesar, som idkat kärlekslek i och kring holken närmast bastun! Visst skulle flugsnapparen vara där och härja. Vi får se om svartmesarna återkommer, det hade varit kul att följa dom, men sådant sker i naturen och det är ingenting vi människor ska eller kan ingripa i.

Dottern blev något störd i doppet efter bastun, eftersom det sam omkring tre snokar runt bryggan. Men snokar ska man vara rädd om, har jag hört. De bringar lycka till gårdsfolket!

Ja, livet är underbart och naturens kretslopp kan man lita på. Tarzetterna, som jag hade i en kruka förra våren och sedan, efter blomningen stoppade ner i gräsmattan kommer åter nu och blommar rikligen.

Människans bästa vän...

2011-04-21T11:03:00.006+02:00

... är hunden, sägs det. Men man kan verkligen undra om hundens bästa vän är människan! Se här!

Maken skulle tända en brasa och fick tag i en några veckor gammal tidning. Han visade mig den här bilden och utbrast: "Tänk, vad dom här hundarna skäms!" Var och en av oss som någon gång spökat ut en hund i en mössa eller något annat klädesplats vet hur en normal hund beter sig då. Hukar, hänger med svansen och ser allmänt ömklig ut. Hur kan någon vettig människa utsätta sin hund för dylika stolligheter.

Man bara skakar på huvudet och undrar vad människan är för ett konstigt djur!

Vi firar...

2011-04-20T20:23:00.004+02:00

... vårdagen den 20 april, VÅR DAG. Denna dag träffades vi, maken och jag, 1963 för osannolika 48 år sedan. Vi föll för varandra och har hållit ihop sedan dess. Jag var 21, han nästan 28. Jag tyckte han var "gammal". Men han blev mitt livs kärlek.

Så vi firar 20 april mer än bröllopsdagen den 27 augusti. 20 april var ju förutsättningen för alltsammans - hela livet, faktiskt.

Nu har vi suttit i vår uppvärmda "pensionnärskuvös" vid stugväggen, medan solen sänker sig i väster och sjön stillnar blank och klar. Vi har ätit en god middag, som vanligt. Avokado med löjrom och rosa bubbel till. Sedan grillade spett och potatisknyten och ett gott toscanavin.

Nu har vi dragit oss in i stugan, tänt brasa, ute svalnar vårnatten, våra inhysta hundar slumrar efter dagens äventyr. Och vi mår så gott!

Naturen exploderar!

2011-04-18T18:18:00.007+02:00

Sonsonen Kalle tog den här bilden i torsdags. En vårlig bild i fint perspektiv. Sedan dess har det hänt mycket i naturen. Idag har det fullständigt exploderat. Nya upplevelser varje dag. Hör bara: Humlorna surrar, grodorna kväker i strandkanten, fjärilar fladdrar, snoken simmar i sjön, kärleksparen vispar omkring t.ex. ett par knipor, storlommarna visade sig igår och kanadagässen bråkar. För att inte tala om måsarna som häckar ute på holmen i sjön. De verkar vara fler än på många år. Och blommor! Tussilagon blommar gul och fin i kanten på vår lilla väg ner till stugan.

Sist men inte minst - två glada hundar busar i skogen!

Vilka killar!

2011-04-16T19:41:00.005+02:00

Här är de viktigaste männen i mitt liv!

Åh, vilka underbara killar! Jag älskar dem!

Stolpen

2011-04-11T08:50:00.003+02:00

I bilen ut till stugan i förra veckan hade vi som vanligt satt på radion. Vetenskapsradion introducerade sitt program om nya uppfinningar. Några hade kommit på att skapa en stolpe på hjul med en webbkamera i toppen, som kunde följa en gamling i hemmet var helst denne gamling travade omkring.

"Skulle du vilja vara förföljd av en stolpe?" sa maken. "Dom uppfinner vad som helst för att spara personal i hemtjänsten", replikerade jag, lätt oroad av detta framtidsperspektiv. Det är inte så hemskt många år till, som jag själv rimligtvis kan komma att behöva sådan hjälp.

Nu visade det sig, att det trots allt inte var fullt så illa som det lät. Det gick nämligen att stänga av stolpen. I alla fall gick det att stänga av kameran. Meningen med stolpen var att den skulle vara lätt åtkomlig om gamlingen ville kontakta sina anhöriga m.fl. och visa hur hon/han mådde.

Den påhittige teknikern ifråga förklarade att människor alltid varit skeptiska till nya uppfinningar, som underlättar vardagen. Frågan är om stolpen underlättar så mycket. Känner jag mig tryggare med stolpen än en levande människa, även om denna människa inte följer mig i hälarna hela dagen?!

Nej, ska jag ha någon i hälarna får det nog bli en trogen hund!

Talangjakt och Benny Goodman

2011-04-08T21:55:00.006+02:00

Fredagskväll i stugan. Vi har jobbat i två dagar med att lägga nytt golv i köket. Det har blivit sena middagar, men nu är vi i stort sett färdiga. Maken lagade middagen, saltkokt sejrygg på norskt vis med bacon, pressad potatis och skirat smör. Det blev sent, eftersom vi ville ta en bastu innan maten, som serverades framför TV:n, eftersom köket fortfarande inte var serveringsbart. Det var Talangjakt i 4:an. Ganska kul faktiskt. Lite annorlunda än det ensidiga Idol och Melodifestivalen.

Det finns bara en sak som är bra med reklam-TV: man hinner göra lite annat också. I pauserna hann jag diska och fixa våfflor med spanska jordgubbar (10 kr medlemspris på COOP) i sockerlag. Sedan började Parlamentet, men det blev för mycket, så jag stängde av TV:n och bad maken plocka fram en skiva ur vårt gamla LP-sortiment att avnjuta tillsammans med våfflorna.

Den första han fick fram, rent slumpmässigt, var en Benny Goodman-skiva. Det var en händelse, som såg ut som en tanke. Jag skrev ju om vår vän Åke Johansson i förra inlägget. Vad passade bättre än en riktig jazzskiva. Inte så mycket piano, men ändå. Klarinett är ett av mina absoluta favoritinstrument. Det är ett så variabelt instrument. Den musikaliske sonen lärde sig spela detta smeksamma instrument en gång i tiden. När jag fyllde 50, överraskade han mig med att spela "As time goes by", så modershjärtat svämmade över.

Ett fint avslut på ett par hektiska dagar. Men köket blir fint och nu har vi bestämt att vi ska göra det ännu finare med nya tapeter och pärlspont. Så det så. Och nu spelar Benny "Anything for you". Kan det bli bättre!?

Saknad

2011-04-04T18:17:00.006+02:00

Vi var på begravning i fredags. En av Borås storheter, jazzpianisten och kompositören Åke Johansson, har gått ur tiden. Jag kände inte Åke särskilt väl personligen, jag känner honom genom hans musik. Men maken var skolkamrat med honom på Tomteboda Blindinstitut, som det hette, och hade hört honom spela redan då. Det kändes självklart att bevista begravningsgudstjänsten i Gustav Adolfskyrkan alldeles intill där vi bor.

Åke har spelat med de flesta av jazzens stora både i Sverige och utomlands. Många anser, att om han bosatt sig i USA hade han förmodligen blivit världsberömd. I jazzkretsar var han en storhet världen över. Hans känslighet över tangenterna liknade ingen annans liksom hans lyhördhet för nyanser och hans enorma kunnande vad gäller låtar. Han kunde allt.

Nu är han borta. Men hans musik lever i högsta grad. När prästen avslutade sitt griftetal med att teckna visionen att Åke nu träffat sina musikantvänner, som gått före honom, och spelar sina underbara kompositioner i en annan värld, kände jag att det var en beskrivning av himlen, som jag skulle kunna tänka mig. Nu tror jag ju inte på himlen, men uttrycket himmelskt vill jag gärna använda om Åke Johanssons musik!

Växthuset....

2011-04-03T11:44:00.006+02:00

.... har nu blivit platsen för mina aktiviteter. Sedan februari har jag väntat på att sätta igång. Idag hade jag hoppats på sol, för det är mycket roligare då. Men det gråmulna vädret passar också och framför allt är det inte så kallt längre.

Jag planterar mina pelargonsticklingar. Dom har stått i vatten och börjat rota sig, så det är lagom nu. Jag vet att experterna dömer ut den formen av rotslagning. Nej små torvkrukor, som man köper för dyra pengar ska det vara. Jag gör som mormor och mamma. Det gick bra för dom och det gör det för mig också.

Den sanna trädgårdsamatören bor i mig. Jag gör lite som det faller mig in med odlingarna. Det finns föreningar för trädgårdsamatörer. Men som jag uppfattat det är medlemmarna där mer proffs än amatörer, åtminstone om man jämför med mig. Ibland går det åt skogen med odlingarna, men då är det desto roligare, när det ibland blir helt fantastiska resultat av mina ansträngningar.

Åt skogen, förresten! Vår tomt är ju faktiskt en delvis uppodlad glänta, eller snarare bergknalle, i skogen. Den lämpar sig inte för finlir. Dyker det upp en växt, som jag gillar, på en lämplig plats, får den stå kvar även om den kallas ogräs. Om akvilejorna och borstnejlikorna sprider sig runt om tomten och inte håller sig till rabatterna, blir jag bara glad över deras växtkraft.

Men i växthuset håller jag ordning. Det är nog det ställe som jag är mest ordningssam med över huvud taget. Det är så litet att det inte är till någon nytta om jag inte håller snyggt där.

I morgon har SMHI utlovat sol. Jag vet inte om jag vågar lita på detta, men hur som helst ska jag så lite fröer för förkultivering. Det blir lite kryddor till att börja med och kanske krasse, om jag hittar fröna som jag tog till vara i somras. Och trots regnet njuter jag i fulla drag, för tack vare regnet försvinner äntligen de sista snöresterna.

1:a april...

2011-04-01T09:43:00.005+02:00

.... och första riktiga vårdagen i parken. Inte för att solen skiner och inte för att det är särskilt varmt. Men vid morgonens promenad, kunde jag konstatera att all is och snö var borta, jag kunde gå torrskodd med lätta steg i mina joggingskor. Inte var det särskilt grönt heller, men hasseln - detta gissel för pollenallergiker men ett härligt vårtecken för oss andra - blommade med sina gulbruna hängen och ännu gulare var blommorna på busken ovan, som jag inte vet namnet på.

Allra bäst var dock fågelsången. Nu har den äntligen kommit igång, hela symfoni orkestern. Redan innan jag kommit in i parken hör jag koltrasten, mitt i trafikbullret. Han satt högt i en trädtopp och överröstade allt. Koltrasten spelade, bofinken kvittrade, blåmesen tjattrade, nötväckan visslade och talgoxen lockat på sin judit, judit! Det var helt enkeln ljuvligt jublande!

April är min månad. Inte bara för att jag själv är född då. Både mamma och mormor var födda i april liksom vår älskade dotter! Och flera andra av mina närmaste. Jag är glad att vi äntligen har hunnit hit efter denna långa, delvis tröstlösa vinter. Men nu känns det gott att leva och i eftermiddag åker vi ut till stugan och stannar över helgen.

Ungar och hundar

2011-03-28T18:26:00.009+02:00

Den gångna helgen hälsade vi på hos sönerna i Sävsjö för första gången sedan oktober. Vi bodde över hos Mattias den här gången. Eftersom familjerna bor på samma ort brukar det bli varannan gång.

På fredagskvällen var vi samlade allesammans till en måltid och lite förskottsfirande av Tildas 15-årsdag. Tilda hade lagat maten, tre rätter. En räkbakelse till förrätt, sedan en variant på burgundisk köttgryta och som avslutning vit chokladmousse med passionsfrukt. Vi har alltid varit roade av matlagning i familjen och det är trevligt att se barnbarnen ta över intresset.

När vi sitter vid bordet får jag en fråga från sonhustrun Anneli. "Hur känns det egentligen att ha vuxna barn? Det är så svårt att föreställa sig", sa hon. Frågan inledde ett samtal som snart kom att hamna på det existentiella planet. Mina barn är ju inte bara vuxna, de är "redan" medelålders. Jag skriver "redan" eftersom åren går så fort. I förra veckan skrev jag i bloggen om äldste sonens födelse, som om det hände alldeles nyss. Perspektivet framåt är mycket kortare, vilket inte är lika roligt att tänka sig.

Glad och stolt är jag över alla mina barn och barnbarn. Och glad är jag också över mina fina svärdöttrar. Och till påsk kommer dottern från Stockholm till oss, så vi får rå om henne också några dagar.

På lördagen fixade Albin middagen. Amerikanska hamburgare. Albin visade sig vara en fena på att blanda färs och steka biffar. Det hade han lärt sig på "elevens val" i skolan. Till efterrätt bjöd Albin på glass med chokladsås. Det är smaskens det också.

Så fick vi också bekanta oss med nyaste familjemedlemen 14-veckorsvalpen Nelson av rasen portugisisk vattenhund. Ett veritalbelt charmtroll. Och familjen växer!

Änglar finns dom?

2011-03-24T12:11:00.009+01:00

Nu ska vi fira Våffeldagen, Vårfrudagen eller Jungfru Marie Bebådelsedag. Kanske jag borde skriva i omvänd ordning. Bebådelsen är väl det ursprungliga. Men frågan är om inte våfflorna är mer kända i våra dagar.

Jag tänker på tonårsflickan Maria, som enligt legenden blev med barn på ett så konstigt sätt. En ängel som kallar sig Gabriel, talar om för henne att hon ska ha barn. Visste hon över huvud taget hur barn blir till? Vem var den här Gabriel egentligen. Något skumt är det väl med honom.

Det är ganska fascinerande hur den här historien har kunnat få så stor betydelse för en stor del av mänskligheten. Guds son skulle ju födas till människa, varför kunde han inte få komma till världen som alla andra människor. Var det Gabriel, som lurat henne eller var det rent av Josef, som verkligen var pappan? Men enligt poeten Hjalmar Gullberg, som skrivit ett par diktsviter om den här historien, så var Maria redan med barn när hon och Josef blev ihop. Men Josef gillade väl henne. Enligt Gullberg resonerade han som så "fast det blir förödmjukande och svårt, så vill jag kalla hennes barn för vårt".

Det här med faderskap är en svår sak. Det har bekymrat manliga författare och konstnärer genom århundraden. Ibsen och Strindberg skrev ju t.ex. dramer som Vildanden och Fadren. Vem mödrarna är behöver man inte tvivla på, men hur har de här historierna, inte minst myten om jungrufödseln, påverkat synen på kvinnan. Kanske var det bäst att göra Guds moder till en jungfru, så man inte skulle behöva misstänka henne för att ha varit ute och slarvat.

I ett par dagar nu har det pågått en debatt i radions Ring P1 om den sexualupplysningsfilm, som producerats för att använda i skolorna. En del förfasar sig, andra tycker filmen är jättebra. Jag har sett ett avsnitt och är klar över min uppfattning. Visst är det bra att det bedrivs en vettig och realistisk sexualundervisning, till skillnad från det som min generation fick - eller snarare inte fick. I det avsnitt jag såg, var det dessutom en tjej som tog initiativet. Det var något nytt och friskt. Och jag tror att lite upplysning hade nog inte skadat Maria heller.

Vad våfflorna har med saken att göra, är en annan fråga.

Poesi och vårdagjämning

2011-03-21T15:45:00.005+01:00

Jag hör på radion att idag, på vårdagjämningen, är det också proklamerat Internationella poesidagen. Det är FN-organet Unesco, som handlägger kultur och utbildning, som har kommit med denna utmärkta idé.

Jag har alltid läst poesi till och från och vi har ganska många böcker på vår lyrikhylla. Jag började fundera på om jag har någon favoritpoet, men kunde inte bestämma mig. Det finns så mycket att välja på. Nu har jag i alla fall plockat fram tre poeter ur min hylla och ger några exempel på lyrik, som jag tycker om.

De tre författarna lever inte längre. Det är två män, som båda blev mycket gamla, över nittio år, Ragnar Toursie och Alf Henriksson, och en kvinna, som levde ett intensivt och delvis självförbrännande liv och bara blev femtioett år, Sonja Åkesson.

Jag börjar med Sonja. Först tänkte jag välja hennes mycket kända dikt Äktenskapsfrågan, den som börjar "Vara vit mans slav". Men så hittade jag en annan dikt på uppslaget innan. Jag tycker den passar nu i vårtider:

VÅRKVÄLL

Den första vårdagen
kom det ingen post
och ingen hörde av sig på hela dagen.

Till middagsfärsen skalade jag lök:
ögonlocken skavde och fånades.

Hisslampan skar sig på kvällshimlen.

Barnet kom äntligen in
svettvått och flämtande
med en påse frusna fåglar.

Jag gjorde bekantskap med Ragnar Thoursie på teaterns fredagslyrik förra säsongen. Thoursie hade då kommit ut med den, som skulle bli hans sista diktsamling, "Sånger från äldreomsorgen". Jag blev så tagen av uppläsningarna av hans dikter att jag genast skickade efter samlingen från Bokus. Jag väljer två korta dikter.

DAGENS DIKT

En stund av eftertanke
formar sig till dikt.

Sådant är vårt liv:
en dikt - när väl vi tänker efter.

Vi kom från intet,
går till intet.

Däremellan är vårt liv,
en strimma ljus, en dikt.

VÄNTAN

Jag försjunker lätt i tankar
och sysslolöshet. Allt medan
molnen drar förbi mitt köksfönster.
Det kvarglömda fruktträdet
redan i början av juli
fått gröna små äpplekart,
i rader täcker de grenarna.
- Vad väntar jag på?
Vad väntar på mig?

Så ska jag avsluta med en av mina favoritdikter, skriven av den mångsidige Alf Henriksson och publicerad i samlingen "Tidernas framfart".

HANDEN

Mången målar en kalv som en sol
och anses för rena genit.
Men den som vill göra en hederlig stol
har inga genvägar dit.

Mången diktar med grumliga ord
och folk säger: underbart.
Men den som vill snickra ett användbart bord
är tvungen att tänka klart.

Hjärnans drömskhet är utan gräns
och ögat ser som det vill.
Men handens medfödda intelligens
kan ingenting konstra till.

Ljusets tid

2011-03-17T13:08:00.009+01:00

Igår bestämde vi oss för att ta en morgonpromenad i den s.k. Hälsorundan. Jag tog med kameran, för att plåta vårtecken. Hittade jag några?! Nej, det var bara grått, grått och så grått igen. Inte ett grönt strå så långt ögat når! Jo, talgoxarna spelade, men det kan man ju inte fånga med kameran.

Jag fick en deja vu-upplevelse från tiden i Norrbotten. Den svåraste tiden i Boden, var för mig just den här grå perioden. Där dröjde det dock ända till maj, innan snön var borta. Allt det som jag förknippade med vår, fanns bara inte. Vitsippsbackar, den långsamma lövsprickningen, kabbelekor i dikena....

I maj månad 1967 föddes vårt första barn. Efter midnatt den 20:e var det dags. Vi tog en taxi till Garnisonsjukhuset. Det började bli ljusa nätter, men det var grått och rått i luften och blåste snålt. Jag hade gått över tiden tio dagar och äntligen skulle det vara dags efter en lång väntan.

Kl. 04.15 hade han kravlat sig ut i världen. Det gick som en dans, mycket lättare än jag hade föreställt mig. Jag fick åka hem med honom på fjärde dagen, vilket var tidigt på den tiden, när en förstföderska vanligen fick vara kvar på BB i en vecka. Och kan man tänka sig. Det gråa försvann under de dagarna. När maken kom upp för att hälsa på den andra dagen hade han med sig en utslagen björkkvist. När vi åkte hem med den nyfödde var det 20 grader varmt och full grönska och vi kunde ta ut en lättklädd baby i vagnen, när han bara var en vecka gammal.

Så var det i Boden. Här vill jag nog trots allt, att våren kommer mer smygande. Men det verkar dröja. Igår var det grått. Nu på morgonen när jag skriver detta, är det vitt igen. Minst en decimeter nysnö har det kommit i natt.

Jag döpte det här inlägget först till "Den grå perioden". Men jag ändrade mig. Vi går, trots allt de grå och vita, mot ljuset. Och ljuset kom ju verkligen till oss den gången i Boden den 20 maj 1967. Karl Daniel, på bilden ca tre månader. Nu fyller han snart fyrtiofyra. Och våren är på väg än en gång.

Övertygelse

2011-03-17T10:19:00.007+01:00

Jag har nog aldrig känt mig så säker vid en valurna, som när jag valde linje 3 i folkomröstningen om kärnkraft. Under de dryga trettio år som gått sedan dess, har jag blivit om möjligt än mer övertygad.

Alla tre alternativen innebar avveckling av kärnkraften, men i olika takt. Linje 3 innebar att kärnkraften i Sverige skulle vara avvecklad inom tio år. Vi fick 38,7% av rösterna. Linje 2, som vann, fick 39,1.

Vi vet hur det har gått. Kärnkraften finns fortfarande kvar. Verken krånglar ibland - ja, faktiskt ganska ofta. Centerpartiet, som var det parti som gick i spetsen för avveckling, har gjort helomvändning och den nuvarande borgerliga regeringen föreslår nu utbyggnad istället.

Som kärnkraftsmotståndare har man många gånger blivit mer eller mindre idiotförklarad, som en som inget begriper, som en som är teknikfientlig, naiv och jag vet inte allt, som det s.k. etablissemanget kan komma på. I radions ring P1 härom dagen uttryckte sig en kärnkraftskramare just på detta sätt. Han menade att alla som tror att det går att utveckla t.ex. solenergi, är fullständigt blåögda. "Det kommer aldrig att gå i det här solfattiga landet", sa han. Det tycker jag verkligen är att tappa tilltron till teknikens möjligheter.

I dessa sorgliga dagar, när vi bevittnar den svåra katastrofen i Japan, är det omöjligt att komma ifrån tanken "Tänk om...". Tänk om vi redan efter Tjernobyl och Harrisburg hade "tänkt om" och börjat avveckla kärnkraftsverken redan då och satt in alla tekniska innovationer till förmån för alternativa energikällor. Hur långt hade vi inte kunnat nå!

"Sol, vind och vatten är det bästa som jag vet" sjöng Ted Gärdestad redan på 70-talet. "Sol, vind och vatten, höga berg och djupa hav. Det är mina drömmar vävda av."

Harriet Löwenhjelm

2011-03-14T15:33:00.011+01:00

Ett av mina favoritprogram i radion är Kulturradion biblioteket i P1. De har nästan alltid intressanta ämnen. Idag handlade det om Harriet Löwenhjelm. Idag kanske mest ihågkommen för sina vemodiga dikter och hennes tidiga tragiska bortgång. Hon dog i tuberkulos på Romanäs sanatorium i Tranås, endast 31 år gammal.

Harriet Löwenhjelm betraktade sig själv som konstnär i första hand. Som så många andra unga flickor runt förra sekelskiftet, fick hon kämpa för att få utbilda sig inom konsten. De första dikterna skrev hon mest som text till sina bilder.

Jag blev sugen på att läsa mer än de kända dikterna Beatrice Aurore (tonsatt av Hjalmar Casserman) och den som inte har någon titel men börjar "Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta. Famna mig varligt en liten stund. Det visade sig att det fanns ett exemplar med den enkla titeln "Dikter" och med hennes egna illustrationer i vår bokhyllas lyrikavdelning. Jag scannade ett uppslag, det går att läsa om man klickar på bilden.

Lyssna gärna på programmet. Det är bara att gå in på www.sr.se/p1 och sök på biblioteket.

Be om recept

2011-03-13T08:52:00.005+01:00

Igår lagade jag lördagsmiddag och berättade om det på Face-Book. Några av mina vänner bad att få receptet. Eftersom jag hittade detta bland veckorecepten på COOP Med Mera, har jag inga problem med att dela med mig. Lite knepigare blir det, om det skulle handla om något eget påfund, som jag är ensam om. Men detta bjuder jag på:

Detta behövs till 4 portioner:
2 kg hel kyckling
2 urkärnade, klyftade äpplen
2 klyftade gula lökar
4 vitlöksklyftor
1 dl hackad färsk timjan
20 smält smör
2 tsk flingsalt
1 tsk svartpeppar

Cidersås:
2 dl torr äppelcider
2 dl grädde
2 dl silat spad från kyckling
1 tsk soja
0,5 tsk svartpeppar
3 msk maizena

Till servering:
ris eller potatis

Ugnstemperatur: 175 grader
Gör så här:
Lägg kycklingen i en ugnsfast form. Lägg äpplen, lök, vitlök och timjan runt kycklingen. Pensla med smöret, salta och peppra. Stek i ugnen till en innertemperatur på 70 grader, använd stektermommeter, ca 1 timme.

Koka ihop cider, grädde och kycklingspad från kycklingen. Tillsätt soja, peppar och vispa i maizena, låt koka 5 minuter.

Jag vill dock rekommendera lite tillägg till receptet. Enligt min egen smak, blev såsen lite för tunn med det spad, som bildades av kycklingen i formen. Ta alltså gärna hjälp av lite extra koncentrerad kycklingfond och öka på mängden soja för att få lite mustigare smak. Det står inte heller att man ska röra ut majsenan i vatten vid redningen, vilket jag rekommenderar. Det klumpar sig lätt annars. Jag minskade också receptet, eftersom vi bara var två personer och tog stora kycklingklubbor istället för hel kyckling.
Smaklig måltid!

Vårlängtan

2011-03-07T17:31:00.009+01:00

Vi åkte ut till stugan idag, för att titta till vårt smultronställe, fylla på fågelmat och spana efter vårtecken. Jag tog med kameran, men några riktiga vårbilder hittade jag inte än. Men väntan finns i luften.

Klätterhortensian börjar sticka upp ur de krympande snödrivorna. Men det är ingen rolig syn! Rådjuren har gått hårt åt toppskotten, där de nya blommorna ska komma. I fjol fick vi tre blomklasar, det blir nog inte ens det i år.

I växthuset väntar krukor och planteringsbord på att få ta emot ny jord och nya plantor. Och det kliar i mina fingrar att få sätta igång.

Bryggan väntar också på att is och snö ska släppa sitt grepp, så att vi kan kliva ner i öppet vatten igen efter bastun. Det har vi inte gjort sedan nyårshelgen. Men om ett par veckor hoppas vi att isen, ska ha mjuknat tillräckligt.

De nyfällda björkarna doftar i alla fall vår...

... och talgoxarna börjar inspektera holkarna....

... och solen skiner på bastustugan, där knopparna sväller i det stora rhododendronsnåret. Det blir kanske vår i alla fall!

Förkylning och surfande

2011-03-06T08:36:00.004+01:00

Jag har varit dunderförkyld i över en vecka. Det är ganska trist. Bloggen har blivit lidande. All inspiration är som bortblåst. En tröst i bedrövelsen är att det är VM på skidor. Den idrottsgren som jag gillar allra mest. Och nu sitter jag och glor på Vasaloppet och hostar och snörvlar. Ska det aldrig ta slut?!

Och så datorn förstås. Har man inget annat för sig så får man ta till surfandet. Jag sitter i stora öronlappsfåtöljen och flyttar datorn fram och tillbaka mellan fotpallen och mitt knä. Ingen ordning på surfandet heller. Jag kollar lite på Face-book, spelar några spel, kompletterar TV-tittandet med rekommenderade länkar.

Jo, jag läser lite böcker också. Är mitt i Sigrid Combüchens "Spill". Och vad får jag då läsa?! Jo, bl.a. följande:

"Jag å min sida hade som de flesta andra blivit idiotiskt bunden vid datorn. Dag för dag kompletterades arbetsredskapet computor med fler 'interaktiva' och kommuniktativa förströelser. När tankar och formuleringsförmåga sinade satt jag inte längre och tittade på fallande löv, spjutnäbbade råkor på grannens taknock, människor som fick sina paraplyer felvända av vinden. Jag läste artiklar på nätet, slöläste, fönstershoppade och shoppade, köpte biljetter till resor och föreställningar, betalade räkningar, spelade spel, gick på auktioner, kommunicerade, läste skvaller om norska och danska prinsessor och slösade bort tiden och livet alltmedan jag ansåg mig genomskåda denna illusion om stimulans och effektivitet."

Kan det bli mer träffande?! Måtte förkylningen släppa sitt grepp i morgon, när det är vanlig vardag igen. Och måtte solen fortsätta att skina!

Absurditeter

2011-03-01T11:32:00.007+01:00

Jag lyssnar på radion och blir medveten om hur absurd verkligheten och folks resonemang kan te sig ibland.

Första exemplet handlar om lodjursjakten, som tydligen startar idag. Lodjuret är en absolut favorit hos mig bland de vilda djuren. Jag har alltid älskat katter och lon är ju vårt enda vilda kattdjur. Jag har alltid önskat få se ett lodjur i naturen, men än har det inte hänt. Nu hörde jag en jägare beskriva hur det är att få uppleva just det som jag längtar efter. Han berättade hur fantastiskt det är att se detta smidiga djur röra sig med långa, mjuka, tysta steg. Sedan kom det absurda - idag var han beredd att gå ut och skjuta ihjäl detta djur! Han klagade över att den tilldelade kvoten var för liten, "det är alldeles för många av dom", sa han. Nej, då sympatiserar jag helt med argumenten som Naturskyddsföreningens representant kom med. Han sa helt enkelt att "lodjuren fanns här långt före oss och har större rätt till rådjuren än jägarna"! Så det så!
http://www.wwf.se/vrt-arbete/arter/1125794-lodjur

Den andra absurditeten dök upp i programmet tendens. Det var ett samtal med företagsekonomen och etikforskaren Thomas Rytting. Han berättade om hur de stora inkomstskillnaderna påverkar vår syn på samhället och de enormt rika människor som faktiskt finns. Det var mycket intressant, men också skrämmande hur stor ojämlikheten faktiskt är även i Sverige. Det är faktiskt så att en procent av befolkningen äger fyrtio procent av landets tillgångar!!! Är inte detta fullständigt galet?!
Så kamrater! Låt oss enas om att bekämpa absurditeterna!

Demokratisk socialist

2011-02-27T07:54:00.004+01:00

http://svtplay.se/v/2335703/reportage_hur_har_sverige_forandrats_sedan_statsminister_olof_palme_skots_till_dods

Jag tittade på Kulturmagasinet Sverige på TV igår. Jag blev helt tagen av det här inslaget med Göran Greider i Palmes fotspår. När hörde man någon så glasklart förklara sin ideologi, som Palme gör, när han i en partiledardebatt berättar hur han blev övertygad demokratisk socialist?! Åh, vad jag saknar en sådan politiker idag!

Bokrean

2011-02-24T08:49:00.006+01:00

Så har bokrean börjat och maken och jag var där första dagen. Det blev några ordentliga tegelstenar, några av dem troligen bladvändare, andra som tar lite längre tid att plöja igenom. Rean håller ju på några veckor så det är möjligt att det blir några kompletteringar.

Jag valde tre böcker. Anneli Jordals bok om Ellen Keys kärlekshistoria, "Jag skulle vara din HUND (om jag bara finge vara i din närhet), Joyce Carol Oates: Älskade syster och Carlos Ruiz Zafon: Ängelns lek.
Oates hör till mina absoluta favoritförfattare. Jag började läsa hennes böcker redan på 70-talet, när de började komma i svensk översättning. Nu är det ett par år sedan jag läste något av henne. Anneli Jordal har också blivit en favorit under senare år och den som en gång läst boken "Vindens skugga" av Ruiz Zafon (vilket jag gjorde som ljudbok under en bussresa till Italien för några år sedan) måste ju bara läsa något mer av honom.

Två böcker valde vi gemensamt. Först "Jorden de ärvde" av journalisten Björn af Kleen. Den handlar om den svenska jordägande adeln och väckte en hel del debatt, när den kom ut. Jag lyssnade till af Kleens sommarprogram, som var mycket intressant.
Leif GW Persons böcker gillar vi båda. Av kriminalromanförfattare hör han till de absolut bästa enligt vår mening.

Makens val blev dessa tre: Först en liten bok med tillhörande CD-skiva, "Svenska fåglar & deras läten". Vi har flera fågelböcker och skivor med läten också, men faktiskt ingen som kombinerar båda. Den kommer vi båda att ha nytta av. Maken är mycket historieintresserad och denna gång blev det två Steve Sem-Sandbergs prisbelönda roman, "De fattiga i Lódz´ och en biografi över Hitler skriven av Bengt Liljegren. Den lär vara mer fördjupande än de flesta av alla som skrivits om denne man, enligt recentionerna.

Nu måste vi väl rensa lite i hyllorna för att få in de här tjockisarna. Vi har ju inte obegränsat med plats. Det är alltid lika svårt. De nya får väl ligga framme så länge.

Är det det här som kallas kärlek....

2011-02-22T17:22:00.004+01:00

Jag hittade det här kortet i min kortlåda, när jag letade efter något helt annat. Kortet föreställer mina föräldrar. Det är taget på förmiddagen en sommar på 70-talet på torpet Stenbäcken. Vi ska ha fest på kvällen, det är därför mamma har rullat upp håret på spolar under sjaletten. Kanske är det midsommarafton, men det kan också vara ett annat tillfälle. Det finns en annan bild, tagen ur annan vinkel, som kopierats och finns hos flera i släkten. De ser lika förtjusta ut på det.

Bilden kräver inte så många ord. De ser så glada och lyckliga ut, så som jag minns dem. Och jag vill gärna tro att det är det här som kallas kärlek.

Kontrastbilder

2011-02-21T11:35:00.006+01:00

När man promenerar i Annelundsparken möter man ofta hundar med sina mattar och/eller hussar. Så också igår, när jag mötte ett mysigt par vovvar med matte. Jag frågade om jag fick ta en bild och det gick bra! Tala om kontraster! Jag undrar vem av vovvarna som bestämmer!

När jag närmade mig utgången från parken fick jag se en enorm rökpelare kontrastera mot den klarblå himlen. Jag såg inte var röken kom ifrån, för det stora Arlahuset skymde, men när jag gått en bit på Sturegatan utanför parken, såg jag att det vita molnet kom från den stora tanken vid värmeverket. Det var alltså stadens omsorg om innevånarnas välbefinnande, som åstadkom den kontrastrika bilden. Vi ska slippa att frysa i vinterkylan, åtminstone om vi håller oss inomhus.

Byggnaderna som inramar rökpelaren hör till Borås stads förvaltningsbyggnader. Huset till vänster var stadsbibliotek och konstmuseum på den tiden jag gick i gymnasiet och innan det nya kulturhuset byggdes. Numera inrymmer den mycket lämpligt Biblioteksmuséet och dessutom lokalförsörjningsenheten. Byggnaden till höger har förr varit både sjukhus och folkskola är nu tillhåll för bl.a. hemtjänsten.

Matkultur eller kulturmat

2011-02-20T09:01:00.009+01:00

Kommer ni ihåg Aino Heimersson? Hon var journalist, krönikör och matskribent i Aftonbladet för så där en tjugofem år sedan. Aino hette från början Karlsson i efternamn. Hon är dotter till den skicklige satirtecknaren Ewert Karlsson, mer känd som EWK. Efternamnet Heimersson fick hon genom äktenskapet med den kände journalisten Staffan Heimersson. Staffan var ju en världsreporter, vilket även Aino var, bl.a. var hon krigskorrespondent i Mellanöstern. Matintryck från hela världen har hon samlat i den här boken, som hamnade i vår kokbokshylla för ganska så många år sedan efter en bokrea. Jag hade faktiskt glömt bort att vi hade den, men maken plockade fram den igår och lagade laxschnitzlar med gräddsås enligt ett recept, hämtat från Frankrike.

Boken kom ut 1982 och Aino tog hjälp med illustrationerna av sin pappa EWK. Jag gillar porträttet av Aino som en pudding med änglavingar på pärmen. Säkert gjort med stor kärlek.

Vi har fler bilder och illustrationer av EWK i vårt hem. Bl.a. det här kända porträttet av Tage Erlander, som hänger bredvid hyllan med historie- och memoarböcker i makens rum.

Franskbröd och skidåkning

2011-02-19T16:39:00.008+01:00

Lördag. Börjar alltid klockan sex med Naturmorgon i radion. Det är ett av mina favoritprogram. Kaffe på sängen som vanligt och så har man hämtat sig från gårdagens vinprovning.

Solen strålar utanför fönstret, men termometern står alldeles för långt under nollan och det blåser!! Mina artrosknän värker och jag VILL inte gå ut.

Jag går inte ut. När maken tar sin långa runda sätter jag en deg. Gateaux franska. Ett recept som jag tar fram då och då. Det blir fantastiskt gott, men det tar tid. Degen ska knådas och jäsa minst fyra gånger innan man formar limporna. Enl. receptet ska man använda "maskin med degkrokar". Det är kört för min del numera. Min gamla Husqvarna hushållsassistent brände motorn för ett par år sedan och vilar saligen på sopstationen. Men knåda deg är ganska bra för värkande händer, så jag knådar och står i som den värsta maskin.

Samtidigt är det skidåkning på TV, både utför och på längden. Mina favoritsporter, och spännande blir det. Jag rör mig mellan vardagsrummet och köket. Knådar deg och håller koll på TV:n. Maria PH ligger fyra efter första åket. Ida Ingmarsdotter blir sensationellt bästa svenska på tio km klassiskt i Drammen och åker till sig startsträckan i VM-stafetten enligt kommentatorerna.

Jag bjuder maken på det nybakade brödet. Knapriga kanter och mjukt, segt innanmäte. Lägger en tjock skiva västerbottensost på. Han gillar det och jag gillar honom.

Sedan tar Maria PH bronsmedalj i VM och Daniel Rickardsson vinner överlägset herrarnas femton km klassiskt i Drammen. Och maken lagar lax till middag. Efter recept med kulturell bakgrund. Men det ska jag berätta om i morgon.

Reporäntan och gamla dukar

2011-02-15T10:01:00.005+01:00

Igår läste jag i tidningen att räntan skulle höjas och idag bekräftades detta på radion också. Det medför inte några omedelbara förändringar för oss, eftersom vi band räntan på vårt huslån före jul. Men på sikt påverkar det ju även vår ekonomi förstås. Vår gemensamma nettohöjning av pensionen, fem kronor, är för längesedan överskriden med flera hundra procent bara av den hyreshöjning vi fick för en månad sedan.

Men fördelen med att vara pensionär är att man i alla fall hunnit samla på sig en del grejer under årens lopp. Inte pengar på kistbotten i vårt fall, men en del vackra ting, som kan plockas fram efter många år och användas när man vill förnya sitt hem. Men behöver alltså inte rusa ut i affärerna och lägga pengar på nya gardiner t.ex.

Dessa tankar dök upp i mitt huvud idag, när jag tog mig ner till källarförrådet för att leta efter en broderad duk, som jag plötsligt saknade. Jag hittade den och mer därtill. Flera gardinuppsättningar, varav tre broderade kappor alla från min storhetstid som brodös. En vacker sjal i mörkt rosalila, grått och svart ullgarn, som jag vävde på sommarkursen på Lunnevads folkhögskola 1983. Och naturligtvis, den eftersökta duken. Den broderade jag redan när vi bodde i Boden i slutet på 60-talet. Materialet köpte jag från den danska firman Haandarbejdets Fremme.

Men mina skatter i källaren hjälper mig inte, när jag ska betala hyreshöjning, större elräkningar och den andra sortens skatt till kommunen. Och jag fortsätter att uttrycka min ilska över denna förfärliga regering, som envisas med att beskatta oss seniorer hårdare än andra. Tänk om jag skulle pröva att lämna in en hemvävd trasmatta till skatteverket nästa gång! Sådana är jag nämligen rik på.

Och medge att duken är vacker!

Kulturtanten tittar...

2011-02-12T19:13:00.003+01:00

på kulturprogrammet Sverige i SVT1. Stina Ekblad är där och hälsar på och intervjuas. Hon spelar just nu i en pjäs av Kristina Lugn, Idlaflickorna, tillsammans med sin syster.

Jag tycker att Stina Ekblad är en mycket duktig skådespelerska, som kreerat många olika roller. Från den psykiskt sjuke pojken i Fanny och Alexander till den strikta, men oroliga mamman, hustrun, farmodern i den danska serien Krönikan.

I intervjun i programmet som jag just nu tittar på, ombads Stina välja den replik, hon tycker mest om i Idlaflickorna. Efter ett ögonblicks betänkande väljer hon följande:
"Folk pratar så mycket om att förverkliga sig själva. Jag vill göra verklighet av mycket mer än så."

Kulturtanten

2011-02-10T08:40:00.004+01:00

Jag fick en present av min vän Gugge, när hon och Lasse hälsade på oss för några veckor sedan. Det var den här lilla bilden målad med acryl på duk, som är spänd över en liten låda, ca 1 dm i fyrkant. Gugge hade fått syn på den i en konsthantverksbutik i Malmö. Enligt signaturen på lådkanten heter konstnären Inger Skoog.

"Jag tyckte den här kulturtanten med sin röda hatt, passade så bra till dig", sa Gugge, när jag med förtjusning öppnat paketet. Jag antar att hon menade, att damen på bilden påminner om mig på något vis. Inte för hon är precis porträttlik. Den spetsiga hakan, kunde likna min, men den var nog mer utpräglad när jag var yngre. Uppnäsan är rätt lik min och för all del den lite uppkäftiga looken kan jag nog fortfarande ta till.

Men vad är en kulturtant för en figur? Om man menar en 60+ dam, som gillar att gå på utställningar och teater, läsa böcker, lyssna på och utöva musikaliska genrar och hänga med på tidningarnas kultursidor - ja, då är jag väl en sådan. Och ett par röda hattar har jag faktiskt!

Nu hänger det lilla konstverket på en smal vägg mellan ett par dörrar i hallen och välkomnar en varje gång man kliver inom dörren. Tack, Gugge, än en gång för presenten!

En trevlig överraskning!

2011-02-07T16:44:00.003+01:00

Idag, när vi gick vår sedvanliga morgonpromenad (ja, eller förmiddags- då) hände något angenämnt. Vi hade bestämt oss för att promenera i stan, där trottoarerna nu är fria från is i stort sett. När vi passerade polishuset sa maken: "Ja men då kan vi gå in här och kolla på hittegodset, om någon lämnat in min klocka." Han hade nämligen tappat den, när han tog sin långrunda i Kypeterrängen för en vecka sedan. Så vi stegade in och tryckte på knappen till hittegodsavdelningen.

Jag måste erkänna att jag var ganska säker på att det inte skulle finnas någon klocka där. "Vem skulle besvära sig med att dra iväg till polisen med den", tyckte jag. Men maken var mer optimist för en gångs skull. "Man vet aldrig", sa han. Och tro det eller ej, klockan fanns där, det var bara att legitimera sig och skriva på ett kvitto och klockan var återbördad till rätte ägaren.

Nu får det bli dagens ros i BT. Själv intog jag åter min vanliga optimistiska syn på tillvaron och beslutade mig för att fortsätta tro på människors ärlighet. Den varar ju längst, som det sägs!