Det är absurt!

Det är absurt!

En äldre man sa en gång följande: 

När en är ung går dagarna fort och tiden långsamt, när en blir gammal går dagarna långsamt och tiden fort. Till det senare stadiet har jag nått i livet. 

Nu har det varit  sommar och sommarlov. En härlig tid. Jag tänker på min barndoms somrar. Vi fick  vara ute längre  på sommarkvällarna, och ville aldrig gå in. Att tänka på framtiden var ingen ide. Det var här och nu och det skulle aldrig ta slut. Det fanns inga telefoner som skulle störa oss, men vi hade en begränsning. När det ringde i kyrkklockorna kl åtta på kvällen skulle vi springa hem. Men det gjorde ingenting. Det var inte långt till nästa dag.

Nu går dagarna långsamt. Och värre har det blivit detta år. Dagarna har blivit ännu långsammare. Och konstigt nog går vi ändå redan mot höst. Utan att en  har uppnått något av sommarens varken fröjder eller motgångar. Men tiden rinner bort som sanden rinner ur händerna.

Tillvaron krymper när en är i karantän. Idag hör jag på radion att man KANSKE ska lätta på  restriktionerna. Men en vågar inte tro på att det ska bli något av. "vi ska vara rädda om vår gamla". Hur rädda om? Hur rädda?

Jag söker mig till Tove Jansson-----

Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommar,n slut

Ännu en gammal hund

 Ännu en gammal hund....

Jag skrev ett inlägg tidigare om vår Berner sennerhund och presenterade honom som "min" hund. Det var han ju naturligtvis inte bara min utan hela familjens, men maken tyckte att jag också borde skriva lite om vår första gemensamma hund - Golden retrivern Buck.

Första gången jag såg en golden var i Göteborg 1964. Vi bodde då i en studentlägenhet och var ute och rörde oss ganska mycket. Bl.a. hamnade vi på Mässan där en stor hundutställning arrangerades, med massor av vovvar. När jag såg en grupp av de guldfärgade retrieverna, tyckte att jag aldrig sett så vackra hundar förr och jag tror att maken höll med mig.

När jag var färdig med mina studier hade maken hade fått jobb i Norrbotten av alla ställen. Men det var bara att följa med och det var ju spännande också. Vi bodde först i Luleå, och flyttade efter knappt ett år till Boden där jag fick jobb som skolkurator. Maken arbetade som konsulent för synskadade och hade hela Norrbotten som arbetsfält.

I Boden började vi leva ett familjeliv. Arbete båda två, nybyggd hyreslägenhet, jag tog körkort, inga barn än, men vi planerade att det skulle bli av. Och så en hund skulle vi ha förstås.

Och tänka sig! I Norrländskan hittar vi en dag en artikel om en kennel, vars ägare födde upp i första hand schäfrar, men som också tagit på sig uppdraget att ta hand om en grupp av världens sötaste goldenvalpar. De valparna var de första som föddes i Norrbotten. Vi åkte dit på en gång och fastnade för en av de små charmtrollen.

Så blev det då en golden retriever. Han var vårt första barn. Maken ville bestämt att han skulle heta Buck, som Jack Londons "Varghunden".  Han blev Inges hund i första hand. När Buck skulle gå i valpskola var det maken som fick ta det jobbet. Jag fick annat att tänka på för i min mage började det växa en annan sorts valp.

Buck var vår gemensamma hund, förstås, men det var Husse som var viktigast. Buck älskade att sporta, sommar som vinter. När vårt första barn bäddades ner i pulkan var Buck den snabbaste att sätta sig mellan skaklarna och när Husse drog fram träningskläderna, blev Buck som tokig - hoppade och höll sig noga intill Husse, så att han säkert fick följa med. (Inom parantes: när Bamse senare fick se pulkan och träningskläderna, så gick han och lade sig under skrivbordet och låtsades att han sov.)

Det blev några omvälvande år i Boden. Buck fanns med i vått och torrt. Vintern 1967 var intensiv. Maken hade beslutat att han skulle åka Vasaloppet med ledsagare i en egen Vasaloppstävling för synskadade. Det var en strålande vinterdag i mars 1967. Killarna var i Dalarna och åkte vasalopp. Jag och ledsagarens fru begav oss till Paglabackens motionsrunda. Buck var med förstås. I sista backen, hände det. Den snyggt rundade magen med dyrbart innehåll hamnade pladask i snön. Det gick ju bra, men jag avstod nog med skidutflykter under resten av vintern.

Ja, det här handlar inte bara om Buck, men han hängde väl med i det mesta vi tog oss för. Ett exempel på Bucks egenskaper fick jag när klimpen som hamnade på magen i Paglabacken hade kommit ut i stora vida världen. Jag var ute och gick i omgivningarna med den fina nya vagnen med sitt dyrbara innehåll. Vi gick i en liten skogsbacke, där björkarna slagit ut. Jag parkerade vagnen och började plocka vitsippor. Buck var inte kopplad. Han satte sig självmant bredvid vagnen. Han flyttade sig inte förrän jag hade fått buketten full.

Åren i Norrbotten var inte så många, men de var intensiva. Allting var nytt. som sagt - Ny bostad, nytt jobb, två barn.....och hund.
Det är en lång historia som berättar hur vi hamnade i Kalmar. Det var ju Buck jag skulle skriva om. I november 1969 tog vi lägenheten på Kungsgårdsvägen i Kalmar i besittning. Det hade varit en turbulent tid hos familjen Andersson innan vi kommit så långt.

Buck hade följt med mina föräldrar och min bror, när de hälsade på oss i Boden på sommaren 1969. I september väntade vi vårt andra barn och jag var barnledig, Vi hade bestämt oss att flytta söderut igen av olika anledningar, som jag inte går in på här. Buck fick tillfälligtvis följa med till mina föräldrar, tills vi kommit i ordning på vår nya bostadsort.

I Kalmar hade vi några fina år och Buck blev trogen kamrat och familjemedlem i nästan 13 år. Under åren hängde han med i alla flyttningar och miljöer som vi gjorde de här åren. På slutet fick han hjärtproblem. Han som dittills varit en stark och pigg hund, började gå sakta, var inte längre pigg på att gå ut och springa först i familjen. Vi tog förstås honom till veterinären, som ordinerade medicin. Han piggnade till under hösten, men fram på vårkanten märkte vi att det nog gick mot slutet.

På sommaren i juli tror jag att det var. Buck var på sitt trettonde år. Vi semestrade på vårt gemensamma torp, Stenbäcken i Örby. Barnen ville leka med Buck och han hämtade pliktskyldigast några pinnar, men han ville inte leka längre. När han skulle äta raglade han och ramlade omkull. Vi fann det för gott att åka med honom till veterinären. Denne skakade bekymrat på huvudet och menade att det nog var kört, men gav honom ändå en spruta och vi åkte hem. Men när vi gått ur bilen, satte gamle Buck sig tätt intill maken och såg på denne med en bedjande blick. Det blev så påtagligt att han bad om hjälp, att han inte ville leva längre. Vi åkte till veterinären igen och Buck fick den befriande sprutan.

Vi begravde Buck på en plats i torpet. Vi var alla tagna av stundens allvar. Min pappa Kalle var med och skjutsade upp oss för att jag skulle slippa att köra.

Alla var präglade av stundens allvar. Maken och jag hade tidigare beställt en resa på ett par dagar till Århus i Danmark. Min bror körde oss till färjan i Varberg. Hela den resan var en sorgebearbetning, när man ser det här i efterhand. Vi grät och talade om Buck och jag minns inte så mycket annat av Århus.

När vi sansat oss tog vi ett beslut att vi inte skulle ha någon mer hund. Det tog ett år, sedan kom Bamse. Men det är en annan historia.

Livet med Bamse

Av någon anledning har jag gått och tänkt lite extra på vår gamle gode vän Bamse. Han kom in i vårt liv ett år efter att vår gamla hund, golden retrievern Buck, lämnat oss.

Bamse var världens snällaste hund. Det säger väl alla hundägare men jag vidhåller. Han var en riktig familjehund med viss förkärlek för mig. 

Bamse tyckte om alla varelser, både människor och djur. Därför tyckte alla om Bamse tillbaka. 
Ett bra bevis för detta är bilderna med den lilla katten, som nästan försvinner mellan Bamses stora tassar.

Jag tar fram en gammal bok om hundar och hundraser, som jag sparat i många år. Beskrivningen över Berner sennern lyder som följande.
"Någon har sagt att berner sennenhunden ser ut "som en riktig hund"och visst påminner den starkt om läseböckernas klassiska illustration av människans äldsta följeslagare. Ingenting överdrivet eller extremt, allting harmoniskt och vänligt - en gårdvar av den gamla typen skulle en tro."

Vi hade tillsammans haft en hund tidigare, golden retrieven Buck. En trofast hund även han. Han är värd en egen berättelse, om det skulle egentligen maken skriva. Buck blev mer makens hund, Bamse blev min.

Efter det att Buck hade gått bort, tänkte vi, att vi inte skulle ha någon ny hund. Ingen kunde gå upp mot Buck. Men efter ett år hade barnen börjat tjata om att få en ny familjemedlem igen. De var ju vana att ha hund i huset. Efter en del diskussion bestämde vi att vi skulle ha en berner sennen. En stor och trygg gårdshund. 

I juni 1979 hämtade vi Bamse hos uppfödaren i Skåne. Sötare valp får en leta efter. 



Han hette egentligen Sennergårdens Lobo. Men för oss var han genast Bamse. Han var tio veckor, när vi hämtade honom från uppfödaren. Från första stund kunde vi ta honom till våra hjärtan.


Till skillnad från vår tidigare hund, golden retrivern Buck var Bamse mera flegmatisk. Han gillade att gå och lunka omkring och undersöka omgivningen. Sennenhund betyder "gårdshund". Det stämmer bra på Bamse. Han ville ha full kontroll över sin familj. När vi gick skogspromenader fick han gå lös och det var lätt att ha uppsikt över honom. Han gick alltid bakom oss. Var mycket noga med att alla var med. När vi plockade blåbär i skogen ovanför huset där vi bodde, kunde Bamse bli lite förvirrad. Men för det mesta höll han sig till mig.

Det framgår av bilderna att Bamse hade lätt att umgås med andra djur. Den lilla kattungen lade sig gärna hos en stor lurvig hund. Bilderna är tagna i Lappeasuando sommaren 1981.

På den tiden, 70-80 tal, bodde vi i Kalmar och sedan i Holsbybrunn utanför Vetlanda. Var vi  än har bott och verkat, fick vi folks uppmärksamhet när vi kom dragande med vår vackra hund. Och Bamse levde upp till allas förväntningar.

En enda gång har jag sett Bamse riktigt arg. Det var i Holsby och äldste sonen skulle ut och rasta Bamse, som fått på sig koppel och var redo för att gå iväg, när en man med en stor schäfer dök upp utanför vårt hus. Schäfern började skälla, men då gav Bamse upp sin grova stämma  och gav ut det mäktigaste skall jag hört någon gång.

Schäfern tystnade, men hans husse började gorma och skällde på pojken, som dock försvarade sig med att påpeka att Bamse och han befann sig på vår tomt.

Bamse blev inte så gammal. När han var nio år drabbades han av cancer i munnen. Först hoppades vi att knölen som växte i munnen, skulle vara godartad och Bamse var lika pigg och glad som vanligt. Men efter undersökningen hos veterinären och det konstaterades att knölen var cancer och knölen kom tillbaka efter en månad, och sedan ännu ett återfall,  fick vi det svåra beskedet att Bamse inte skulle tåla ett tredje försök. Bamse skulle inte klara ytterligare en operation. Vi fick ta Bamse med hem och själva bedöma när han skulle få sluta sitt liv.

Det var ju svårt, men ofrånkomligt. Vi hade uppmanats att behålla honom tills han började att få svårt med cancern. Sedan fick vi rådet att åka tillbaka till djursjukhuset och låta honom få somna in innan han blev alltför sjuk. Dottern skulle inte följa med, hon tog avsked genom att klippa  en hårtuss av Bamses ulliga päls. Hon klistrade in tussen i sin dagbok. Och maken och jag for till Jönköping.

Det har inte blivit någon mer hund i vår familj. Omständigheterna har varit sådana att vi inte har haft tillfälle att ta hand om en hund. Och nu är vi för gamla. Så nu får en titta på hundarna som dyker upp på vår gata, där ganska så många hussar och mattar rastar sina älsklingar. Men de flesta hundägare nu för tiden håller sig mest med små, eller pyttesmå hundar. En del är nakna också, har bara lite tofsar på öronen. Ska jag vara ärlig, måste jag erkänna att de små gläfsande individerna inte ser så hundlika ut. Inte vad jag menar med hund riktigt.
Näää - tacka vet jag Bamse. En kär vän.
                                       

En ska inte räkna ut nåt....

En ska inte räkna ut nåt.......

... Så sa Raskens Ida, när hennes gubbe hade förfrusit sina fötter. Det ledde till kallbrand och Rasken gick bort alldeles för tidigt.

Detta blogginlägg började jag med för några månader sedan. Inte tänkte jag väl att jag skulle bli sittande i lägenheten med maken och inte kan lämna den för att gå till stan eller gå in i en affär, eller gå på teatern, för gör jag det kan jag blir jättesjuk och smitta ner andra människor i min omgivning. Så är det idag. Verkligheten är närmast ofattbar. Det gäller att gaska upp sig och se att så här kan livet också ställa till det för en.

En ska inte räkna ut nåt....

Jag hade föreställt mig en helt annan tillvaro, när vi hade bestämt att  maken och jag skulle får ett par år att njuta av livet, när vi hade gjort oss av med bilen och sålt stugan till dottern. Vi skulle ha råd att resa lite, gå på konserter och lite annat som en kunde göra när andan faller på utan att man behöver tänka om en har råd eller inte. Inga märkvärdigheter, men ändå.....

Men, en ska inte räkna ut nåt....

 Jag har funderat hit och dit om jag skulle skriva om detta i min blogg. Det tog emot, men samtidigt kändes det viktigt på något vis. Skulle jag dela med mig av mina nya erfarenheter?  Som alltid när jag kommer i bryderi tog jag och rådfrågade maken. "Det tycker jag att du ska göra" sa han.

Det började med att jag på något vis inte kände igen mig själv. Jag som alltid varit så fingerfärdig har nu blivit fumlig och långsam. Kunde inte förklara det. Jag kände mig nedstämd och sorgsen utan någon yttre anledning.

Mina familjemedlemmar märkte förstås att jag inte betedde mig som jag brukade. Förstås! Det går inte att dölja när en är så nära varandra.

Jag satt på bryggan och tänkte på allting och ingenting. Dottern kom och satte sig intill mig. Hon ville hjälpa mig att se sanningen i vitögat och föreslog en läkarundersökning. "Det kan ju vara demens och i så fall finns det ju bromsmediciner. Demens - det hade jag inte tänkt på. Möjligen depression.

Nu, för att göra en lång historia lite kortare, har jag fått en diagnos. Det visar sig efter undersökningar av olika slag, att jag bär på Parkinsons sjukdom.

Så nu har jag svaret på alla mina tillkortakommanden och jag har närmat mig en form av godkännande av min förändring.

Nu träffas jag av ett annat öde som jag delar med många av mina årskamrater. Jag är också 70 plus gott och väl. Vi sitter i karantän i vår lägenhet och kan inte annat. Det jag längtar efter mest för tillfället är att vi inte kan samla kören. Nu i vårtider ska man jubla och sjunga glada vårsånger. Ja, det finns ju så mycket, som en saknar, hela tillvaron  står ju på huvudet. Men sjunga kan jag fortfarande, tror jag.

Men - En ska inte räkna ut nåt.  Jag och Maken tar numera dagen som den kommer. Det blir ju lite enahanda, men det kan inte hjälpas och det finns saker att förströ sig med. Det känns konstigt att inte kunna krama om Dottern när hon kommer med matkassarna som hon handlat åt oss. Samtal får klaras av på telefon. Och vanligt telefonsamtal om allt och ingenting kan vi ju ha med kompisar och närstående. Och laga mat och baka upptar en hel del tid. En är ju lite saktfärdig nu för tiden.

Jag vet inte om jag kommer att bli flitigare med bloggen. Jag funderar i alla fall om jag har något att skriva om. Får väl i så fall reflektera över livet med nya utgångspunkter, som får komma spontant. För ni vet - "En ska inte räkna ut nåt.........

Mitt ovanliga namn

Mitt ovanliga namn

Igår var det den åttonde november. Då har jag min namnsdag. Jag heter Vendla i tilltalsnamn. Ett ovanligt namn. Det är samma namn som det mer vanliga formen Vendela. Det senare har blivit mer vanligt på senaste år.

När jag växte upp kände jag ingen som hade samma namn som jag. Någon gång hörde jag talas om att det fanns någon, men då var det troligen någon gammal tant eller så hade jag läst det i någon bok. När jag kom i tonåren funderade jag på att ta mitt andra namn; Gunvor, som var allmänt i början av 50-talet. Jag har ett tredje namn också, Viola, men det tyckte jag var lite "bonnigt".

Så småningom tyckte jag själv om mitt namn. Jag började finna mig i att vara lite ovanlig. I synnerhet som en heter Karlsson och sedan Andersson i efternamn. En gång frågade jag min pappa hur han hade kommit på att kalla sin förstfödda för Vendla. "det ligger så mjukt och fint i munnen" sa han och den förklaringen kunde jag verkligen acceptera. Det var samma tanke jag hade när  jag föreslog att vår förstfödde skulle få heta Daniel.

Många år efteråt berättade jag detta för mamma. Hon hade ett annat minne av hur de hade kommit överens om att ge mig namnet. "Sa han inte hur det va?!" sa hon. Och så berättade hon att när hon väntade mig hade de läst högt för varandra ur en bok av Eyvind Jonson. I den boken hade det funnits en flicka med namnet Vendla. Och så kom de fram till att "Om det blir e tös så ska ho heta dä".

Jag skulle så gärna velat ha den där boken. Jag frågade bibliotekarien Inga på folkhögskolan jag jobbade på. Hon hittade namnet i en bok av Olle Hedberg, men det godkände inte mamma. Hon stod fast vid att det var Eyvind. Jag frågade också Elna Hessel , f.d. rektor på  Fristads Folhögskola. Hon hade doktorerat på Eyvind Jonson. Men Elna kom inte ihåg heller. Då gav jag upp att söka och har nöjt mig med att vara belåten med namnet, hur jag än hade fått det.

Igår stod det i tidningen att Vendela/Vendla hade namnsdag. Och nu citerar jag: " Namnet är tyskt med ursprung hos folkstammen vandalerna, Det tyska Wendel betyder  vandal. (låter ju inte så roligt, min anm.) Vendela är känt här sedan 1400-talet och hade ett uppsving på 1990-talet. Cirka 4800 heter Vendela (Wendela, Vendla, Wendla), cirka 2700 kallas så, med medelåldern 17 år."

Det känns inte så dumt att gå omkring med ett gäng 17-åringar. Nu uppskattar jag ännu mer mitt namn och är beredd att försvara minoriteten Vendla. Trots att jag fortfarande får hålla på att rätta folk som tror att jag säger fel när jag uttalar mitt eget vackra namn.

Inge på skidor

En Rapsodi om skidåkningsattiraljer

Efter mitt förra inlägg om Vasaloppets glädje och vedermödor, hittade vi fler bilder om skidornas hjältar. Det gick inte annat när vi varit så upptagna av vintersporterna i olika skidformer. Vi har pratat mycket om hur skidåkningen utvecklats genom  åren.

Våra första skidor fick min syster och jag i julklapp när vi var så där sex och åtta år. Det var snö det året. Men debuten var inte så lyckad. Det finns ett gammalt foto någonstans med två trumpna nersnöade små tjejer.

Men det skulle bli bättre. Vi åkte mycket skidor på 50-talet. Det var längdskidor förstås. Något lyxigare i form av slalomutrustning, fanns inte ens i tanken. Men vi åkte utför ändå. Det var ganska kuperad terräng i min barndoms nejder. En kunde ta på sina träskidor uppe vid Bosgården och dra på farten nerför backen ända ner till Viskan.

--------------------------------

Så långt hann jag skriva för ett par veckor sedan, innan det blev stopp i inspirationen. Varför vet jag inte. men nu gör jag ett nytt försök.

Hur vi kom att prata om skidutrustning handlade väl om att vi var nära efter Vasaloppet. Vi, det är i det här sammanhanget  utöver mig och maken, äldste sonen Daniel och äldste sonsonen Kalle. Det blev en serie nostalgi. Maken, som är född i norra Norrlands inland, har naturligtvis skidmedvetande. Skidor var ju nästan en livsnödvändighet.

Som vuxen åkte jag inte så mycket skidor till att börja med. Jag minns inte när jag tog fatt i denna härliga verksamhet igen. men jag träffade en man  med ursprung från Gällivare, (visserligen inte boende där, när vi sprang på varandra på Viskadalens Folkhögskola). Och det var en lyckträff. Vi förlovade och gifte oss och efter ett år så flyttade vi till Norrbotten, först i Luleå och sedan Boden. Och då tog det fart med skidåkningen.

I Boden var det lätt att komma ut i skidspåren. Där fanns både slalombacke och längdspår.Vi skaffade oss både skidor och skor och någon slags byxor, långbyxor till att börja med. Och så anorak förstås. De första skidorna vi köpte tillsammans var ett slags turskidor som vi inhandlade för att kunna åka till Jämtland, där en kunde skida på fjälltur. De var ganska bastanta. rödfärgade och kabelbindning. Ja, skidorna alltså!

Skidåkning i Boden blev vår fritidssysselsättning på vintrarna. Vi skaffade ganska snart riktiga löparskidor. Det fanns många  märken att välja på. Flera kända skidåkare hade sina egna märken. Det var smalare träskidor och tåbindning, populärt kallad  "råttefällebindning". Jag vill minnas att mitt märke var Edsbyn.

----------------------

Det har gått ytterligare ett par veckor innan jag tagit upp det här blogginlägget igen. Nu är det ju full vår. Inga inspirerande skidtävlingar längre, men skam den som ger sig. Jag fortsätter i alla fall. Inte för att det är något för en publik, men kanske för mig själv, när jag blir ännu mer glömsk än jag är idag.

Vi diskuterade huruvida vi hade specialsydda skiddräkter redan i Boden. Jag  hade för mig att maken hade sådan klädsel redan när han åkte Vasaloppet, men där fick jag ge mig. Det finns en bild på honom och hans ledsagare i en gammal årsberättelse Och där hade de båda långa byxor och jackor. som såg ut som något slags träningsoveraller. Men jag hittade ett annat foto. Det är bilden som jag har lagt  in överst. Här har han fått tag i riktiga knickers. bilden är tagen vid en skidtävling för synskadade någonstans i Jämtland. Men skidorna var fortfarande av trä.

Efter fyra år i Boden och med två små pojkar, flyttade vi till Kalmar av alla ställen. Vi trodde väl inte att det skulle bli så mycket skidåkning i den staden, men faktum är att vi åkte ganska mycket skidor i och utanför den staden. Vi flyttade dit i november 1969, och då fanns det redan snö, som låg kvar ända in i mars. Det fanns snöfria vintrar också förstås, men ändå såpass mycket att vi skaffade oss riktig utrustning, både vad det gäller skidor och klädsel.

Till att börja med var det fortfarande träskidor. Jag minns att småpojkarna bl.a. åkte Barnens Vasalopp ute på Stensö i Kalmar. Den som först skaffade sig plastskidor var far i huset. Pojkarna kom snabbt efter. Jag fortsatte att staka på med mina gamla träskidor och blev ohjälpligt efter. I Kalmar skaffade vi också skidkläder. De bestod av hela byxor och  överdel med jacka till. Byxorna slutade vid knäna. så en fick ha långa strumpor till .Nya skor blev det väl också, som kunde bytas allt eftersom pojkarna växte.

Till slut fick jag också ett par plastskidor. Åh, vilken skillnad. Nu kunde jag hålla jämn takt åtminstone med pojkarna. Och vi åkte faktiskt lagåkning över ett eller ett halvt dygn. Så jag har också något diplom i mina gömmor.

Det blev ytterligare en flytt medan barnen var hemma. I Kalmar hade vi begåvats med ett tredje barn, Sara. Hon började skolan när vi flyttade till Holsbybrunn utanför Vetlanda, där både maken och jag fick jobb på Ädelfors Folkhögskola. Pojkarna gick nu i högstadiet. I Holsby fanns det fint längdspår med både uppförs- och nerförsbackar. Och mer därtill, det fanns en riktig slalombacke med lift och allt inom räckhåll. På Höglandet fanns det också snö, betydligt mer än i Kalmar. Och Sara hängde med i svängarna, även om hon inte alltid var så entusiastisk.

Ungefär samtidigt som alla barnen var utflugna flyttade vi till Borås och Fristad där vi fick nya jobb på ytterligare en folkhögskola. Till att börja med bodde vi på skolan och hade nära till ett elljusspår. Men det blev inte så mycket skidåkning där. Lite kuriosa fick vi dock med oss. Första vintern hade man beslutat sig för att årets SM i längdskidåkning skulle förläggas till Borås. Det fanns - och finns - en fin skidanläggning i Borås. En entusiastisk kollega engagerade sig intensivt i förberedelserna till detta SM. Bland annat sålde han jättefina stickade mössor med invävd text - SM i Borås 1993. Tror någon att det blev snö det året. Nej då, Borås - Sveriges  regnrikaste stad, fick finna  sig i att flytta SM till Sundsvall. Men en mössa finns kvar som minne.

Numera är det slut med skidåkning för makens och min del. För några år sedan överlämnade vi våra skidor till ätteläggen. Jag fick bara ett par plastskidor, ett par blå Fisher. Men en period hade jag i alla fall de finaste skidorna i familjen.

Nu har jag äntligen nått slutet på det här blogginlägget. Den begynnande våren med värme och solsken, har backat ett slag med minusgrader och kallblåst. Men vem bryr sig? Något långvarigt snöfall lär det inte bli. Och jag har inte längre några skidor, blåa Fisher!

Sagan om en ljusstake 

För några veckor sedan lade jag ut en bild på Facebook  så där i all hast, och en av mina fb-vänner  svarade och undrade var jag hade fått tag i ljusstaken.  Jag fick grunna lite innan jag visste hur jag skulle svara, och det blev en tankebana som sträckte sig långt tillbaka innan jag föddes.

Ljusstaken väcker minnen. Jag associerar först och främst till min mormor, Selma Teresia All, född Gren. Jag har skrivit flera inlägg om henne tidigare i bloggen. Min mormor var en komplicerad kvinna, mycket motsägelsefull, begåvad och duktig med allehanda hantverk inom textil, sy, sticka brodera, väva.

Men hon hade en annan sida också. Hon var "nervöser" som en kallade det. Det kom i perioder med ångest och nedstämdhet och sedan kom andra perioder där hon var glad och uppåt. Idag skulle en väl kalla det bipolär sjukdom.

Vi bodde i samma hus ända tills morföräldrarna gick bort, dvs hela min och mina syskons barndom. Det gjorde att vi kom våra morföräldrar nära. vilket var på både gott och ont.

Men ljusstaken då? Det var ju den jag skulle skriva om. Jag började ju med att fundera på stakens ursprung. Den hör till mina bästa minnen. Jag tror att den kom i mormors ägo mycket tidigt. Kanske redan när  de bodde i sin lilla lägenhet i ett hus som ägdes av morfars arbetsgivare, Häggådalens linneväveri, tror jag det hette då.  Om det stämmer kan den var omkring etthundra år. Selma och Edvin gifte sig 1915. De var inte myndiga, dvs bara nitton år och första barnet sparkade i Selmas mage. I början hade de flyttat runt lite innan de tog lägenheten i besittning.Men då tror jag att de kanske hade råd att köpa lite bohag och kanske också skaffat lite att pynta med.  Kanske var den också en gåva. Mormorsmor, Johanna Gren, i Haratången, var inte helt barskrapad, efter vad jag förstått.

Mormor kallade ljusstaken "min dalastake".    Ursprungligen  kanske formen av smidesstaken kommit från Dalarna.? Jag tycker den är vacker. Överst har den tre ljushållare med varsin manschett för att undvika spill. Manschetterna i sin tur kröner den underliggande plattan, som ljusen vilar på. Plattan är försedd med svängda vingar och under varje ljus finns kvadratiska hål. I plattans neder kant finns tre små hål där det hänger små smidda löv. Två svängda ben, som är snodda och bär upp hela staken, stående på en stabil bricka, där de är fastnitade i plattan med små smidda bultar.

Som barn tyckte jag att det nästan var magiskt med Dalastaken,  Det var inte var dag en såg den.   Mormor tog nämligen bara fram den när  det var jul. Och julen var alldeles underbar när jag var barn. Vid hade två granar, Mormors och Morfars och så vår gran i "storarummet" på nedre våningen.Min syster och jag hade ett vindsrum, som pappa ordnat till åt oss, när vi  blev lite större.
Därför kom vi först till Morfar och mormor, när vi rusade ner för den trånga vinden för att tända jul granarna.

Vi tyckte nog att mormors gran var snyggare än våran. Hon hade så fina gamla prydnader. Jag ser den granen framför mig där den står vid balkongdörren och skiner. Och så  Dalastaken. Den var nu framtagen och ståtade på det lilla bordet mitt emot morfars chiffonje. Staken hade nu fått tillägg till manschetterna med rött silkespapper lindat på ljusen. På bordet fans utöver staken också en skål med nötter och russin, stora med kärnorna kvar och inlindade cellofan. Undrar förresten om det finns sådana att köpa nu för tiden. En karamellskål fanns det också. Karameller fanns det alltid hos mormor.

Många år senare, när mormor och morfar var borta, frågade jag mamma om jag inte kunde få staken.
 Det fick jag så gärna. Mamma blev bara glad när en bad om något som vi tyckte om. Jag känner igen mig själv i detta numera när jag  är gammal. Jag ger hjärtans gärna saker, som faller barn och barnbarn i smaken. Men mormors dalastake får nog följa med tills jag lämnar jordelivet.