Rivningshus

För ett tag sedan läste jag i lokalbladet att den gamla folkskolan i Kinna skall rivas. Huset är ruttet. Bara riv skiten. Jag tycker ofta att jag blir lite vemodig, när gamla hus, som en haft något slags förhållande till, ska rivas. Jag har inte själv gått i denna skola. När jag gick i realskolan i Kinna hade vi dock skolkök i ett annex till huvudbyggnaden. Och ibland hade vi också gymnastik där.

Men min mamma gick hela sin skoltid där. 6-årig folkskola och någon kortare variant som kallades fortsättningsskola. Sedan var det att börja jobba.

Mamma Dagmar, var en duktig skolflicka. Hon hade avgångsbetyget fullt av stora och små A:n, mest stora. Lärarinnan, Augusta på Åttingen, uppmuntrade henne att söka till realskolan. Morfar och mormor hade ingenting emot det. Tvärtom. Men Dagmar kände sig inte hemma bland de "fina" familjernas barn.

Dagmar började som elev på Kinna Damekipering och blev en duktig sömmerska. Ibland brukade hon säga att det var dumt att hon inte började realskolan. Hon skulle gärna velat bli textillärare. Men så här på Internationella Kvinnodagen, kan vi väl påminna oss om våra mödrar, som av olika skäl inte blev det de skulle kunnat bli.

Dagmar behöll kontakten med den gamla läraren Augusta ända tills denna dog. Jag träffade henne också. Hon var ett original, kan en gott säga. Bodde ensam i sin födelsegård och cyklade i ur och skur, vart hon skulle. Hon brukade alltid hälsa på mamma och oss tredjedag jul. Sista gången jag träffade henne var just vid en sådan julträff. Då hade jag förlovat mig och när Augusta kom till oss, höll mamma på att sy en finklänning åt mig, som jag skulle ha till nyår. Jag skulle följa med min nyblivne fästman till Stockholm, där han fortfarande hade sin lya kvar. Augusta var mycket intresserad av mina förehavanden och hon gav mig en liten fint virkad spetsduk, som jag fortfarande har kvar. Hittade den förresten så sent som igår, när jag städade linneskåpet.

Tillbaka till skolan. Jag kollade lite på mina gamla bilder och hittade mammas skolkort från sista, dvs 6:e klass. Dagmar står längst fram som nummer tre från vänster. Jag tycker att hon är jättefin, lång och slank och vacker. Året torde vara 1932-33. Hon som blev den snällaste mamma jag kunde fått.

Ylle

Igår, när vi just skulle vika av gatan och gå in i parken, kom en dam mot oss. "Hej", sa hon, och sedan utbrast hon: "Det är första gången jag ser den i verkligheten!" Hon pekade på maken och hans tröja. Det visade sig att hon börjat sticka en likadan till sin son av garn, som hon hade haft liggande länge.

Det var inte första gången den tröjan väckt uppmärksamhet. Härom året när vi gick på Allégatan hörs en röst:"Vilken snygg tröja du har!" Det var en man i övre medelåldern, som hojtade. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kommentera: "och gissa vem som stickat den!".

Jag köpte garn och beskrivning till tröjan från Tidningen Vi, minns inte riktigt när. Garn och beskrivning kommer från Gotland, riktigt ullgarn av prima kvalitet. Mönster och garn kom från företaget Yllet. Mönstret på tröjan är inspirerat av samekulturen och döptes till "Lapplandströjan". Passande namn för min åttondels same till man. Tröjan har liksom dess bärare bibehållit sin spänst genom åren. Den används bara på vintern i stort sett. Det varma yllegarnet, vilket dessutom är tätt dubbelstickat på grund av mönstret passar inte på sommarhalvåret. Men vid den här årstiden är den ypperlig.

När jag fotograferat maken bärande tröjan, kom jag på att jag faktiskt har stickat en landskapströja till mig själv också. Garn och beskrivning köpte jag på en slöjdarutställning i Borås, när vi var ganska nyinflyttade till staden. Det är också rent ullgarn, växtfärgat och skaparen av mönstret döpte den till "Ängön". Inte helt mina hemtrakter, men ganska nära i alla fall. Jag är rätt förtjust i den tröjan också, men Lapplandströjan tar nog priset!

Farmorsbröd

Det var några vänner på FB som blev intresserade när jag gjorde ett inlägg om att jag bakade farmorsbröd. Flera ville ha receptet. Det är det många som har önskat genom åren. Problemet är bara att det inte finns något recept. Sonen Mattias ringde en gång före jul, när han nyligen blivit sambo i Sävsjö och vi fortfarande bodde i Vetlanda. Jag sa då till honom att det finns inget recept. "Du får komma hit och titta på när jag bakar, det var så jag lärde mig". Jag studerade min svärmor, när hon bakade bröd. Hon gjorde förstås mycket större satser än jag brukar göra. Sedan har jag också genom åren studerat, eller diskuterat med mina svägerskor, om bästa sättet att baka. Det har resulterat i att jag numera sällan gör likadant två gånger. Och riktigt bra handlag har jag inte, därtill blir det alldeles för sällan, som jag bakar.

Däremot bakar jag varje vecka ett slags grova frallor, som är min egen uppfinning. Sonsonen Albin gillar dem och  ville lära sig baka som sin farmor. Han spelade in receptet, när jag berättade för honom hur jag gör.  Efter ett tag dök det upp en bild på frallor från Albins mamma, som berömde honom för hans bakning. Så det finns onekligen olika farmorsbröd!

På sta'n

Igår, den 1:a oktober, sken solen och inbjöd till en tur i Kulturstaden Borås. Vi bor ju mitt i smeten, med Kulturhuset mindre än 100 meter från vår port. Vi började dock lite längre bort, till Övre Kvarngatan. Den gatan är också bekant för oss, eftersom vi bodde där, när vi först flyttade till Borås. På den gatan ligger också ett litet galleri, som drivs av två duktiga tjejer, som också själva målar. En av dem, Martina Levinsson är för övrigt släkt med maken. Denne är nämligen kusin till Martinas pappa. Martina målar efter Vedic Arts principer. Hon håller också kurser i denna teknik, där jag också har deltagit ett par gånger.

Igår hade Martina vernisage på en utställning av hennes egna målerier. Hon berättade att hon arbetat med flera av verken under sommaren på Öland. Några av dem har jag kopierat ovan. Fler finns på hemsidan, Klicka bara på länken här Galleri Villastaden, så får du mer information.

Efter att ha besökt Martina och hennes galleri, tog vi en runda i den närbelägna Annelundsparken. Den har numera enligt tidningarna invaderats av pokemonjägare, men vi såg då inga, utan det blev en riktigt fridfull promenad. Undrar om den flugan var snabbt övergående?

Efter parken vände vi åter till PA Halls terass där Kulturhuset ställer ut bilder av flickor runt om i världen, flickor som fött barn före femton års ålder. Fotografen heter Pieter ten Hoopen och journalisten Sofia Klemming Nordenskjöld. De har rest i och fotograferat och berättat om barnmammor runt om i världen. Mest Afrika, Indien och Mellanöstern. Det är oerhört gripande. Dessa barn, som tvingas att själva föda barn. Och de ofattbara risker och lidanden de måste utstå. Finns det några som behöver stöd av oss mogna medvetna kvinnor, så är det dess barnamödrar. En del av dem var bara tolv år, när de blev mammor. Ta en tur förbi Kulturhuset i Borås och ta del av denna utställning. Du blir berörd på djupet.

Från nöd till överflöd. Maken ville att vi skulle gå ut och äta på lördagskvällen. En ny fransk-italiensk restaurang har öppnat i stan. Vi ville gärna prova. En av innehavarna driver en delikatessbutik med himmelskt goda ostar och lufttorkade skinkor och annat gott. Nu har han med några andra också öppnat restaurang. Vinaccicolo heter den och ligger vid Hötorget i Borås, där det finns en hel del andra restauranger. Vi har varit där tidigare och ätit lunch och nu skulle vi avnjuta en hel middag, lite i förtid inför makens födelsedag på tisdag.

Det blev riktigt bra. Vi inledde med en havskräftsoppa, sagolikt mild och god. Till varmrätt valde maken oxfilémedljonger med portvinsås och potatiskaka och jag tog kalventrecôte med västerbottenkroketter och kantarellsås. Lite dessert blev det också tryfflar och en god espresso.

Sen stapplade vi hemåt uppför backarna mot Torstensonsgatan. Motstridiga känslor onekligen. Men en givande dag trots allt.

Vedic Art

Så har jag varit på min andra kurs i Vedic Art. Det är en lite märklig upplevelse. Tio kvinnor sitter djupt koncentrerade vid var sitt bord fyllt med målargrejer. Det är tyst och lugnt. Lokalen vi sitter i är en gammal svinlagård, ombyggd till kursgård. Vi sitter en trappa upp i en lokal fylld av rymd. Vi ska fokusera på våra inre bilder.

Martina leder kursen. Hon är en mjuk, vänlig tjej, som visar oss på de principer, som tillämpas i Vedic Art. Ett steg - en princip i taget. Allt för att hjälpa oss att låta vårt innersta, känslor, uppenbarelser, komma fram i målningen.

Jag är ganska prosaisk av mig, men jag blir förvånad över hur lätt jag ändå har att falla in i detta lugna meditativa sätt att måla. Jag har till och från hållit på genom åren och målat mest akvarell med traditionella motiv. För några år sedan blev jag trött på att avbilda blommor och landskap och att kritisera mig själv för att det inte blir bra. Jag målade inte på länge. I den här gruppen är vi förbjudna att kommentera varandras målningar. Och vi behöver inte visa upp för varandra om vi inte vill.

Inför kursen uppmanade Martina oss att ta med det material vi hade hemma. Välja färger (allt utom olja, det torkar för sakta). Även underlag, måla på det du kan måla på. Jag  tog henne på orden och plockade med mig kartongbaksidor till gamla collegieblock. Det kändes så opretentiöst och jag kom att tänka på alla fattiga genier förr i tiden, som inte hade råd att köpa dyra vävar utan fick ta vad de kom över. T.ex. läste jag om Carl Fredrik Hill, som målade på toalettpapper. Inga jämförelser i övrigt!

Första principen kallas "linjen". En sätter pennan mot pappret och låter handen dra linjer utan att tänka. Tidigare gjorde jag alltid lugna avrundade linjer. Men nu upptäckte jag plötsligt att det kändes häftigare att dra pennan lite snabbare och kantigare. Den upptäckten resulterade i de två alstren, som jag illustrerar det här inlägget med. Och det blev som det blev!

Om du som läser det här inlägget och vill hitta Martina på nätet, kan du klicka här.

Ung pionjär nr 2

Jag trodde inte att jag hade någon bild, tagen på min arbetsplats i Kalmar. Men tro det eller ej - när jag rotade i bokhyllan för att se vad det var, som fanns i några pärmar högst upp, och öppnade den översta, dammtäckta pärmen, hittade jag det här fotot.

Den 1 december 1969 flyttade vi in i lägenheten på Kungsgårdsvägen i Kalmar. Flytten hade föregåtts av den hel del bekymmer, som jag inte ska gå in på här, bara beskriva känslan av lättnad, när vi äntligen kom på plats. Våra små pojkar var två och ett halvt år, respektive knappt tre månader gamla. Att vi hamnade i Kalmar berodde på att maken fick en chans till samma jobb som tidigare, men med ett mycket mindre och därmed mer lätthanterligt arbetsfält. Kalmar län var till ytan ungefär lika stort som den minsta kommunen i Norrbotten.

Jag behövde inte söka jobb, jag blev själv uppsökt av några chefer inom landstinget. Det var fortfarande brist på socionomer. Första erbjudandet kom från rehabkliniken på lasarettet, där man sökte en kurator. Två förslag fick jag från sociala avdelningen, en kuratorstjänst vid "omsorgen", dvs att jobba med "utvecklingsstörda", som det hette på den tiden. Under sociala avdelningen sorterade också Familjereådgivningen, och det var där jag hamnade.

Jag visste väldigt lite om familjerådgivning, när jag började där 1 mars 1970. I Kalmar var det dessutom de första åren familjerådgivarna som skötte abortrådgivningen. Det var före de fria aborternas tid och jag var inte intresserad av att bidra till avslag av ansökningar. Jag hade länge varit klar över att det måste vara kvinnans rätt att avgöra hur hon ville ha det. Men jag lugnades med att läkarna som skrev de medicinska utlåtandena alltid tillstyrkte med s.k. tvåläkarintyg, och då behövdes inte Socialstyrelsens tillstånd. Sådant tillstånd krävdes endast vid sena aborter. Så jag accepterade jobbet.

Vi var bara tre anställda på FR de första åren. Två familjerådgivare, varav en var föreståndare och en sekreterare. Arbetet var som sagt helt nytt för mig. Det blev många abortutredningar till att börja med, innan jag fick börja med samtalsbehandling på riktigt. Min föreståndare hade inte heller jobbat så länge. Innan hon började, hade hon jobbat på Arbetsvården, som det hette då. Vi fick handledning en gång i månaden av en erfaren familjerådgivare från Stockholm och så småningom utvecklades verksamheten. Pionjärarbete var det även här.

Jag har aldrig varken förr eller senare gått på så många kurser och haft så mycket fortbildning, som under de drygt tolv åren på Familjerådgivningen i Kalmar. Det var studiedagar med de yrkesföreningar som fanns, dels landstingens byråer och kyrkans, det var fortbildning i olika ämnen - jag gick två kurser i sexologi, anordnade av RFSU, det var gruppterapiutbildningar, coterapi (inte så illa som det låter) dvs att jobba i par med en kollega, egen terapi och handledning i olika former. Även handledarutbildning förstås.

Efter några år blev jag själv föreståndare. Då hade vi blivit tre familjerådgivare och under en period också två sekreterare. Så småningom avvecklades abortverksamheten och togs över, som det borde varit från början, av kuratorer vid gynekologikliniken. Och senare blev vi helt bortkopplade från lasarettet, även när det gäller lokaler och flyttade in i en gammal våning mitt i centrum. Vi hade också filialer i bl.a. Emmaboda och Oskarshamn och mot slutet av min anställning var jag också föreståndare för FR i Västervik.

Fotot då? Jo, det är faktiskt taget av sjukhusfotografen för en artikel i landstingets tidning, där vår verksamhet skulle beskrivas. Jag hade glömt att det fotot fanns. Det låg i en pärm med gamla vistexter och ett och annat. Där låg också ett allsångshäfte som mina nära och kära sammanställt till min 50-dag ca tjugo år senare. Var originalet finns vet jag inte. Kanske hos min bror, som jag tror har tryckt häftet ifråga.

En ung pionjär

Jag har märkt att jag mycket sällan, eller för att inte säga aldrig, har skrivit blogginlägg om mitt yrkesliv. Ett yrkesliv, som har varit långt och rikt. Nu, när jag är pensionär sedan åtta år, börjar det också lägga sig en skugga över det. Jag har inte heller många foton från mina arbetsplatser, som kan väcka minnen till liv. Men trots allt tänker jag ofta på saker som hänt på jobbet. Och jag har kontakt med flera gamla arbetskamrater.

När jag hittade en bild från min första fasta tjänst, tyckte jag ändå att jag fick en anledning att skriva några rader om detta. Jag tycker att jag ser obegripligt ung ut. Jag tror att året kan vara 1967 eller -68.

Jag började det här jobbet i januari 1966. Då skulle jag fylla 24 år till våren och var nyutexaminerad socionom. Det vill säga, examinerad var jag faktiskt inte. Jag hade en uppsats och en muntlig tenta kvar. Men det ska jag återkomma till.

1965 i mars, flyttade vi från Göteborg till Luleå. Maken hade fått jobb i Norrbotten och jag fick lov att göra min långa praktik från mars till september på socialbyrån i Luleå. I september fick jag åka tillbaka till Göteborg, för att avsluta mina studier. Under hösten skulle jag också försöka få jobb i Norrbotten.

Jag sökte två jobb och fick båda två. Det som lät mest intressant var en anställning som skolkurator. Kruxet var att jobbet var i Boden. Men makens jobb omfattade hela Norrbotten och han hade kontoret hemma, så vi kunde lika gärna bo i Boden. Och cheferna på skolförvaltningen verkade angelägna om att få tjänsten besatt och skaffade lägenhet åt oss i ett alldeles nybyggt hus.

Det visade sig bli ett pionjärarbete. Tjänsten hade inrättats ett och ett halvt år tidigare, men bara varit besatt den första terminen. Sedan hade den varit vakant i ett år. Rektorer och lärare visste nog inte riktigt vad de skulle ha mig till. Skolkuratorer var ett relativt nytt påfund. Jag fick försöka hitta arbetsuppgifter själv.

Jag har alltså upplevt att vara pionjär. Det var inte alltid så lätt. Men så småningom gick det ganska bra med jobbet. Sen hände det andra trevliga tilldragelser. Någon gång på sensommaren förstod jag att jag var gravid. Då insåg jag att jag måste ta tag i uppsats och tenta, för när barnet var fött, skulle det väl aldrig bli av. Uppsatsen skrev jag under vintern och fick den godkänd. Vid påsktid reste jag ner till Göteborg och tenterade i socialpolitik för lektor Andersson. När han hade förklarat sig nöjd över mina svar på hans frågor, tittade han vänligt på mig och min stora mage och sa: "Ni ska väl arbeta?"

Jo, nog skulle jag arbeta. Mödrapenningen, som det hette på den tiden räckte bara ett halvår. Det blev att skaffa barnflicka, dagis var förbehållet för ensamma föräldrar. Jag tyckte jag blev en rätt bra skolkurator med tiden. Vi hade inte något organiserat elevvårdsarbete från början, var och en gjorde sitt. Men så småningom fick vi igång ett riktigt bra team. Bilden ovan är tagen vid ett sådant teammöte. Killen bredvid mig var obsklasslärare och jag tror att det var en syolärare som tog bilden.

Det blev fyra år och ett barn till i Boden. Sedan drog vi iväg till Kalmar. Men det är en senare historia. Kanske berättar jag den också, om andan faller på.

Om tingen kunde berätta

Jag hittade den här duken för ett tag sedan i mina gömmor. Jag sökte i mina minnen för att komma på var jag fått den ifrån. Den vita löparen är broderad med utsökt mönster och handarbete. Kanten är gjord med den tätaste langettsöm jag någonsin sett. Hålsömmen runt duken är sydd av den finaste garn, man kan tänka sig och broderierna vid kortsidorna är sömmad med plattsöm och garn i vitt och guld.

Vem har en gång broderat den här duken? Den har inte kommit från mitt hem, det är jag säker på. Visserligen var både mormor och mamma duktiga brodöser, men detta är inte något av deras verk.

Nej, jag får söka mig till andra delar av mitt liv, och jag tror att jag kommit på det.

1976 köpte vi ett torp vid Gullaboås i södra Kalmar län. Byn, där torpet var beläget heter Hyltan. Huset var byggt som undantagsstuga till ett äldre par, som lämnat över gården, som stugan tillhörde, till den yngre generationen troligen någon gång på 30-talet. Det var en stuga med två rum och kök och en stor oinredd vind. Elektricitet fanns, men inte vatten- och värmeledningar. Vatten hämtades i brunn på gården och värmen fick vi från två kakelugnar och järnspis. När vi köpte huset hade det varit sommarstuga i ett antal år.

Den stora vinden blev en härlig lekplats för barnen under regniga sommardagar. Där fanns bl.a. en stor kista med diverse grejer, mest textil. Duken kan ha legat i den kistan. Men den kan också ha kommit med i någon auktionslåda från den tiden. Vi åkte ganska ofta på bondauktioner då. Jag är övertygad om att duken härrör från vår tid på Hyltan.

Gamla ting stimulerar fantasin, åtminstone för mig. Jag kan inte låta bli att tänka på den kvinna - jag är övertygad om att det var en kvinna - som förfärdigat detta konststycke. Vem var hon? Hade hon bott i vårt hus, eller var det någon annan, som kanske sålt eller skänkt den till husets ägare? Vad hade den kvinnan att berätta? Vad hade duken att berätta?

I den gångna helgen lyssnade jag till ett radioprogram, som leddes av Kerstin Wixe. Det handlade om goda berättelser och berättare. Jag har alltid varit förtjust i muntligt berättande och har sedan barndomen också varit omgiven av goda berättare. När jag studerade vid Folkhögskollärarutbildningen i Linköping skrev jag min exemensuppsats om "Muntlig berättartradition i Västergötland". När jag lyssnade till programmet hade jag redan börjat skriva det här inlägget om duken. Genom programmet, som du kan lyssna till genom att trycka Här, fick fantasin ny fart. Kanske blir det en ny berättelse om duken och dess skapare, när fantasin fått mogna.

Galleri Villastaden och släktband

Jag har visst inte skrivit i bloggen om att jag var med om något väldigt trevligt för tre veckor sedan, nämligen målarkurs. Det var länge sedan sist. Och bara en gång har jag tidigare prövat på den här tekniken, som kallas Vedic Art.

Det var genom en slump som jag lärde känna Martina Levinsson, som tillsammans med en kompis driver Villastadens Galleri. Det är också hon, som anordnar kurser i Vedic Art. Slumpen förde oss samman via bloggen. Jag har en etikett på bloggen, som heter Urmödrarna. Där har jag skrivit om några av mina och makens anmödrar, bl.a. om makens mormor från byn Piilijärvi i nuvarande Kiruna kommun. Det inlägget råkade Martinas pappa läsa, varvid han hade konstaterat att makens mormor också var hans mormor, och således är de båda kusiner. Trots sitt lappländska ursprung har de båda råkat hamna i Borås! De hade väl träffats någon gång i barndomen, men inte mer. Martina har också en faster, och det var hon, som tog kontakt med mig och vi blev vänner på FB och i verkliga livet också. Fastern tipsade mig om Martinas och dennas kompis galleri, vi gick dit och fick kontakt vi också. Kom inte och säg att sociala medier ingenting är att ha!

Jag har ju målat en del, främst akvarell, men det är en sysselsättning, som inte har varit aktuell för mig på ett bra tag. Jag fick chans att delta i Vedic Art-kurs några dagar hos mina kompis i Malmö för några år sedan. Och när jag såg Martinas alster, så kom lusten att ta tag i detta igen.

Det blev ett par härliga dagar ute på Brämhults gård. Riktigt skönt och avslappnande att ge sig hän i färger och former, utan några som helst prestationskrav. Det kommer att bli uppföljning till våren, det är säkert det.

Igår var vi på Galleri Villastaden igen och tittade på Martinas och Karolinas egna alster, som är utställda just nu. Väldigt trevligt och vackert arrangerat och även tillfälle att köpa, inte bara tavlor utan också vackra kort och presenkort på kurser t.ex. En liten pärla bland Borås gallerier, som är väl värt ett besök. Jag har länkat till hemsidan i början av texten.

Jag har lagt in ett par  bilder överst en målning av Martina, som hon kallat Up north och så en liten fantasi, som jag gjorde under kursen.

Slit, släng och bevara

Vi har ägnat några dagar senaste tiden att röja lite i garderober och källarförråd. Det har varit välbehövligt, men ack så svårt!

Jag vet, jag är en samlarmänniska. Särskilt om det handlar om textilier. Jag har sparat i säckar i källaren, i skåp och garderober. Tyger och garner, som jag aldrig kommer att använda. Och färdiga alster, gardiner, dukar, kuddar, broderier av alla de slag. Det blev en nödvändighet att rensa. Tänk bort idén att du ska sätta dig vid symaskinen och sy nya dukar och gardiner eller vad det nu är. I alla fall inte förrän du gjort dig av med något annat. Än mindre kommer du att brodera, sticka och virka. Lika bra att inse fakta.

Det blev tre säckar med lite av varje. Det gick bra att samla ihop, när jag väl kom igång. Fyra säckar med varierande innehåll. Men några saker fick vara kvar. Som de virkade vita överkasten som jag nästan maniskt fixade i pauser i studierna i studentlägenheten i Göteborg. Överkasten skulle bara bli färdiga tills vi flyttade in i nya lägenheten i Luleå 1965. Till och med maken visade tecken på nostalgi, när jag visade honom överkasten, där nere i källaren. De fick bli kvar. Inte så roliga att ge bort heller, eftersom de är slitna på mitten.

Det finns mycket kvar. Jag orkade inte ta tag i alla högar med oanvända tyger denna gång. Och en del grejer blev jag glad över att hitta. Som de färgglada överkasten, som jag tog en bild av, och som jag nästan glömt bort. Nu tar jag med dem ut i stugan att växla om med lapptäckena, jag har där.

Jag har så lätt att bli sentimental över sådana här saker. Men de påminner om så mycket jag varit med om. Och jag köper inte så mycket nytt heller. Jag har fortfarande en hel del att ta av.

Så blev det dags att ta fram adventsprylarna. Och visst är jag glad att kunna sätta upp julgardinerna, som mamma broderade till vårt nya hus i Kalmar 1974.

Och gardinerna som inramar stjärnan, hade jag glömt bort. De sydde jag till den första lägenheten i Borås tjugo år senare.

Vart tog säckarna vägen? Jo, de hamnade hos Erikshjälpen, där jag hoppas de kommer till någon nytta!

Regn, kyla och feminism än en gång.

Jag gick den givna morgonpromenaden till brevlådan framme vid vägen för att hämta tidningen. På vägen, träffade jag grannen, som var ute med sina hundar. Vi ondgjorde oss över kylan och regnet, som dominerat denna sommar. Konstaterade vidare att det är ingenting att göra åt, och "det är lika för alla". Vi konstaterade också att vi båda var ordentligt påpälsade med både fleecetröjor och regnjackor. Håhå, jaja....

Det är en och en halv kilometer att gå till postlådan fram och tillbaka. Det tar inte så lång stund. Men en hinner tänka ett och annat, när en går ensam genom skogen. Idag kom jag att tänka på det som jag skrev i förra blogginlägget - om när jag skulle hyra en släpkärra och skriva under som "hyresMAN". Det behövs inte så mycket för mig att gå i taket för sådant här. Det finns ju massor med könsneutrala ord att välja på, när man ska skriva kontrakt.

Jag kom på några exempel, när jag gick där i skogen: När en skriver på hyreskontraktet är en Hyresgäst, ska en låna pengar på banken är en låntagare, det kan en vara på biblioteket också, beställer jag tidningen är jag prenumerant, på elavtalet är jag abonnent. Det finns arrendatorer, patienter, kunder, brukare, köpare och säljare. Alla roller har jag innehaft - nej, inte arrendator - utan att behöva vara man. Det verkar vara förbehållet för de gånger en ska hyra en släpkärra på macken! Kanske kan någon av mina läsare komma med ett förslag till OK - bästa att lägga till Q8, det kanske är någon gammal shejk som styr det hela!

När jag kom tillbaka till stugan, tittade jag till elementet i växthuset, som jag satt på på morgonen. Tänk att behöva ta fram det i juli! Det har aldrig hänt förr. Det hör våren till, när jag gjort de första frösådderna. Men nu kände jag mig tvungen, Det sker ingen utveckling i kylan. Tomaterna, som nu skulle varit vackert röda, verkar ha stannat i samma stadium i flera veckor. Inte någon rödfärg så långt ögat når. På radion pratar de om global uppvärmning. Maken konstaterar att istiden kommer nog först.

Men tänk - just som jag skrivit ovanstående, hör jag maken utbrista: "Men vad är detta?!" Solen skiner, varmt och välkomnande, glittrar i det våta gräset. En av sommarens sällsynta fjärilar, en liten guldvinge, fladdrar omkring bland kungsmyntorna. Och jag går ut och drar ur sladden till elementet. På vägen in tag jag en bild på en av hortensiorna, som äntligen slagit ut. Det är lite sommar i alla fall.

Rydals Museum och det textila arvet

Det finns något som är bra med dåligt väder på sommaren. En tar sig för att göra lite annat än sola och bada. Då kan en t.ex. ta en tur till något sevärt i sin nära omgivning. I Sjuhäradsbygden finns mycket att utforska. Det är ett folkrikt område i södra Västergötland, präglat av sin vackra natur och sina många samhällen och städer med lång tradition av textilt arbete, både hantverksmässigt och industriellt.

Jag är född och uppvuxen i den sydligaste av de sju häradena nämligen Mark i Viskans dalgång mellan Borås och Varberg. Som så många andra har jag också vuxit upp i en textilarbetarfamilj. Som tonåring hade jag sommarjobb på den fabrik, där både min pappa och morfar jobbade. Min mamma arbetade som sömmerska i hela sitt liv. En vävde och sydde, så även jag. Jag köpte min första klänning när jag var arton år. Fram till dess hade antingen mamma eller jag själv sytt mina klänningar, kjolar, blusar och långbyxor. När jeansen kom, fick jag köpa sådana förstås. Det blev en ny tid.

Trots rationaliseringar, flytt till utlandet och färre människor som nu arbetar i textilindustrin, präglas bygden fortfarande av det textila arvet. Och kulturarbetarna har som väl är hakat på. Inte minst museiverksamheten. I Rydal i strax norr om Kinna finns det arvet bevarat i muséet, som är inrymt i det gamla bomullsspinneriet, en imponerande byggnad från 1800-talet invid Viskan. Spinneriet i Rydal anlades som flera andra fabriker av Sven Eriksson, son till den legendariska Mor Kerstin i Stämmemad. Muséets permanenta samlingar handlar om den historiska utvecklingen från hantverk, via förläggarverksamheten till utvecklad maskinindustri och om bygdens folk och dess förhållande till sagda industri.

Häromdagen ställde vi vår kosa till Rydal. Det var förstås inte första gången, men det var ändå ett par år sedan vi var där senast. Den permanenta utställningen hade förändrats en del till det bättre, måste jag säga. Och det jag var mest intresserad av denna gång var en separatutställning - "Viljans kraft" - som handlar om några framstående kvinnor i Mark, från Mor Kerstin och den läkekunniga "Prekebokkärringa" till politikern och miljökämpen Viola Claesson och flerfaldiga världsmästaren i orientering, Marita Skogum. Det var en riktigt intressant utställning, lagom stor för att orka ta till sig allt och för mig också igenkännandets glädje, förstås.

Jag tog några bilder, ett par med text, som jag tyckte var intressant, först från permanenta utställningen, en framställning av trådens betydelse och den tekniska utvecklingen  i ord och bild:

..... och sedan lite om en av de bemärkta kvinnorna, Agda Eriksson, sonsonsdotter till Mor Kerstin. Agda engagerade sig stort i fabriksarbetarnas liv och villkor och hon gjorde en stor social insats för att förbättra förhållandena. Det jag känner personligen mest till av hennes verk är att hon startade Viskadalens Folkhögskola. Hon ville ge även arbetarklassens ungdomar möjlighet till växt och utveckling. Den möjligheten skulle inte bara vara förbehållen den s.k. överklass hon själv tillhörde. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till Agda. Det var på hennes folkhögskola jag träffade min livskamrat år 1963.

Tack till det myckna regnandet (som förresten är gynnsamt även för bomullsgarnet), som förde oss till Rydal denna gång. Nu skiner solen och utelivet får ta fart äntligen. Men du som inte har besökt Rydals Museum ännu - gör det nu! Det är väl värt att uppmärksamma.

En lördag i april

Igår var det lördag. Vi hade varit ute i stugan och börjat vårbruka. gjorde potatislandet i ordning för sådd bl.a. Men så var det vinprovning på fredagskvällen, så vi stannade i stan över natten. Det var inte lika fint väder på lördagen, men ändå mycket folk i stan. Maken kom med den ljusa idén att vi skulle fira min födelsedag några dagar i förväg. Det känns lite festligare att äta födelsedagsmiddag med gott vin på en lördag, jämfört med en tisdag.

Förra helgen var vi i Malmö. Vi åkte tåg dit och i tidningen som SJ lägger ut hittade jag en vårmeny. Jag visade maken och han kom fram till att detta skulle bli grunden till min födelsedagsmiddag. I alla fall varmrätten. Så det blev en vända till stan för att inhandla en liten flaska Cremant Dopff brut från Alsace och en Cote du Rhone (vad annars) till kalvfilén. Vi försökte inte ens att få tag ramslök, så till förrätt blev det en skagenröra med löjrom, serverat på små rårakor enligt sonens eminenta recept. Till det en vit bourgogne, som vi köpt från beställningssortimentet. Ingen dessert, men en bit av Lindts mörka choklad med hallonfyllning beledsagat av en gnutta välsmakande starkt, rundade av det hela.

Men innan vi avåt denna goda födelsedagsmiddag hade vi ägnat oss åt något helt annat. Vi gick och tittade på en utställning med verk av Lasse Åberg på Villastadens Galleri. Men det var inte bara för utställningen vi gick dit. Vi ville också särskilt träffa en av innehavarna av galleriet, Martina Levinsson, som är en för oss nyupptäckt släkting till maken. Hur hela den historien med makens okända släktingar i Borås och med deras gemensamma rötter i Lappland ligger till, kräver nog ett eget blogginlägg. Jättekul var det i alla fall att träffa denna rara, konstnärliga tjej och vi hade mycket att prata om, minsann. Och utställningen var också jättefin. Den hänger på galleriet till och med den 29/4. Ni som bor i Borås med omnejd och är konstintresserade, missa inte detta. Den är överraskande bra och och intressant och handlar inte - eller knappast alls, om Musse Pigg. Jag avslutar med en bild på Martina och länk till galleriets hemsida.




Galleri Villastaden

Fumlighet......

....det har blivit mitt öde på gamla dagar. Jag, som förr var så fingerfärdig! Men nu är det länge sedan jag broderade, stickade, virkade, lyckades pilla upp besvärliga knutar och trassliga nystan inom rimlig tid.. På senare år är det bara tangentbordet till datorn, som fungerat. Och då menar jag ett riktigt tangentbord. Inte de pyttesmå på telefonen.

Men nu måste jag försöka igen. Vi var i Stockholm den gångna helgen och den snälla dottern förärade mig sin I-phone, när hon själv skaffat sig en av senare modell. Det var väldigt generöst av henne och jag vill ju naturligtvis använda den så mycket jag kan. Men oj, så pilligt! Jag har ju haft en touchtelefon ganska länga och det har ju funkat, när jag bara ringer och skickar ett och annat SMS. Men det är skillnad på en I-Phone. Där kan man ju göra ALLT! Om bara fingrarna hänger med och jag ids sätta mig in i alla finesser.

I samma veva har jag börjat längta efter att brodera igen. Det blev till ett riktigt sug efter att syssla med det jag älskar - att skapa något fint med mina händer. Jag tog med mina broderigrejor från stugan i förra veckan och igår satte jag igång. Det fanns en påbörjad duk, som jag lagt åt sidan för länge sedan. Och tänk - det gick faktiskt! Med ortosernas hjälp och lite tålamod fick jag till en liten bladslinga. Men det tog tid. Så långsamt går det inte att jobba med telefonen. Då lägger den väl av av ren långtråkighet. Det gäller att öva upp snabbheten i min krokiga tummar.

Glad är jag i alla fall för min egen I-phone, inte minst för att jag kan fotografera på ett enkelt sätt. Men någon selfie blir det inte förrän tidigast i morgon eftermiddag, när jag varit hos frissan. Just nu ser jag ut som "Hej kom och hjälp", som vi sade i ungdomen.

Nu ska jag baka ut en bröddeg. Det går som en dans - riktigt välgörande för händerna och inget finlir- det blir bra ändå!

Mössor och terror

Konstig titel på ett blogginlägg kanske någon tycker. Men varje dag händer ju saker både i den stora och den lilla världen. Och den lilla världens glädjande småsaker, kan väl hjälpa en att stå ut med och stå emot den stora världens hemskheter.

Så kändes det när jag igår hittade ett par nästan färdiga mössor, som jag börjat sticka för  kanske 25 år sedan. Jag hade totalt glömt bort dem. Men jag förstod att jag hade experimenterat lite med en ny modell, som inte riktigt liknade de andra mössor jag mönsterkomponerat tidigare. Det var inte heller samma modell, som mina tidigare skapelser och som vi brukat sälja i vår firma "Fria Händer" eller på Konsthantverksföreningen i Vetlanda.

Precis när jag skrivit dessa rader, hör jag på radion att ett nytt gisslandrama utspelar sig i Paris. Ännu fler döda i dessa förfärliga dåd. Det känns overkligt. Jag hade lagt upp en liten disposition för detta inlägg. Skulle beskriva idyllen i Småland, den tid vi hade vår firma. Sen skulle jag skriva om vad som händer i Paris, eller snarare - det som dittills hade hänt. Jag lade in bilderna på mössorna och Gugge och jag i vårt marknadsstånd. Sedan lade jag in en länk till DN, som många av mina FaceBookvänner delat under dagen. http://www.dn.se/ledare/huvudledare/jo-det-ar-vi-mot-dem/

Jag flyttade upp länken. Den är det viktigaste idag. Vi måste med skärpa stå upp för de demokratiska och solidariska värden, som så många faktiskt hyllar, ja, de allra flesta förstås. Och visst får vi också lov att tänka på de små saker i tillvaron, som gör oss glada och lyckliga. Hur skulle vi annars orka kämpa mot ondskan?

En agitator

Kvinnan på bilden är en legendar. Hennes namn är Anna Maria Katarina Dalström, mor till sex barn och ett sjunde på väg och gift med den konservative ingenjören Gustaf Dalström. Av släktingarna kallades hon aldrig annat än Maria, medan vännerna kände henne som Kata.

Jag läste en artikel i tidskriften Populär Historia om denna märkliga kvinna, som från att ha vuxit upp i stabil högborgerlig miljö, kom att bli en av vårt lands största agitatorer. Det var en hel del nytt om Kata Dalström, som jag inte tidigare visste, och det blev en intressant läsning.

Maria Carlberg, som hon hette före giftermålet, var redan som barn och tonåring ganska vild av sig. Modern var sjuklig och fadern var, som de flesta fäder på den tiden (Kata var född 1858) uppslukad av sitt arbete. Kata fick växa upp i stor frihet på familjens gård i Bergslagen. Hon umgicks med arbetarbarnen och blev känd som en pojkflicka på bygden. När hon var tolv år sattes hon i skola i Örebro, fick goda betyg, men relegerades efter fyra år. Hon ansågs vara "en fara för den allmänna friden och moralen" på skolan.

Efter en del eskapader i tonåren med bl.a en bruten förlovning, träffade hon som tjugoåring den dubbelt så gamle Gustaf Dalström, som hon friade till och de gifte sig. De fick som sagt, sju barn och Kata undervisade själv barnen. Hon lade särskild vikt vid språk, historia och naturkunskap. Gustaf tog hand om matematiken. Själv fortsatte hon sin egen bildningsresa och engagerade sig samtidigt i liberala strömningar, som började dyka upp bland bildade kvinnor, vilket redan där var en nagel i ögat på den starkt konservativa omgivningen. Men värre skulle det bli.

Efter ett kringflackande liv på flera bostadsorter på grund av Gustafs arbete, kom familjen Dalström i början av 1890-talet att bosätta sig permanent i Stockholm. Kata hade under åren kommit att ompröva sin liberala samhällssyn och närma sig socialismen. 1894 blev hon medlem i socialdemokratiska kvinnoklubben. Två veckor senare höll hon sitt första föredrag under rubriken "Kvinnans rösträtt".

Sett ur familjesynpunkt var det uppenbarligen inget lätt beslut. Kata och maken var djupt oense. Hennes mor fick hysteriska utbrott och släkt och vänner försköt henne. Men Kata levde i nuet, i en brytningstid, där det var nödvändigt att göra genomgripande samhällsförändringar, inte minst på demokratins område. Kata var en stark, självständig och kompetent kvinna, men hon hade inte rösträtt och hon stod under förmyndarskap av sin man. Hon hade på nära håll sett de sociala svårigheter som följde i industrialismens spår och reagerade starkt på orättvisor i samhället.

Kata Dalström kom att bli den första kvinna, som fick plats i ledningen i ett politiskt parti. År 1900 valdes hon in i socialdemokratiska partistyrelsen och dess verkställande utskott. Vid den här tiden var Sveriges socialdemokratiska arbetareparti närmast att liknas vid en sekt. Och det gällde inte bara hos överheten utan också i många arbetares ögon. Nu fick agitatorn en stor uppgift att övertyga om vikten av facklig och politisk organisering.

Kata kom att bli en av arbetarrörelsens mest uppskattade och efterfrågade agitatorer. Hon reste land och rike omkring på vad hon själv kallade "härjaretåg". Hon turnerade över hela landet och till dess mest avlägsna delar. Och hon drog mycket folk. Mina morföräldrar omvittnade att de hört henne agitera bland textilarbetare i Kinna på 1910-talet. Hon lär ha kallat textilarbeterskor för "mina töser" och rallare, flottare och gruvarbetare för "mina pojkar".

Men Kata var inte bara politisk agitator. Hon var också folkbildare och höll föredrag om konst, litteratur och filosofi.

Katas liv blev fyllt av konflikter och kamp. 1906 dog Gustaf Dalström och Kata blev ensam med de sju barnen. Men hon minskade inte sitt politiska engagemang. Om sitt äktenskap skrev hon senare: "Vårt liv blev en kamp mellan tvenne utpräglade viljor, oböjliga, hårda båda två, och dock i grund och botten beundrande varandra och sönderslitande varandra dag efter dag, år efter år."

År 1917 splittrades SAP och vänsterfalangen, dit Kata Dalström hörde bildade Sveriges Kommunistiska Parti. In i det sista förblev hon politiskt aktiv. Den 11 september 1923 avlider Kata en vecka innan hon skulle fylla sextiofem år. Hon bevärdigades med en storståtlig begravning, i katafalk med fanborg och förstämda trummor genom Stockholm och samling i Folkets Hus, där hon hyllades av representanter från socialdemokrater, kommunister och fackliga företrädare och tusentals människor, som älskade henne.

Uppgifterna i detta inlägg har jag i huvudsak hämtat från Populär Historia nr 14/2014. Själv är jag inte så politisk aktiv numera, men Kata Dalströms gärning har alltid varit en förebild, särskilt för oss kvinnor. Jag hoppas att hon inte är glömd bland yngre företrädare för vänsterrörelserna och kvinnorörelsen inte minst.

Blomsterprakt

Det är så njutningsfullt att se hur allt bara växer och frodas. Egentligen behöver man inte jobba och planera så mycket. Det kommer ju av sig självt. Naturen skapar sin egen harmoni i färg och form. Det upptäckte jag idag, när jag höll på att plantera ut mina luktärter och doftliljor i krukor. Det var bara att lyfta på huvudet och se mig omkring. Spana in våra överdådiga rhododendron och konstatera att de självsådda lupinerna var naturligt anpassade till sin omgivning. Allt inramat av den ljuvliga grönskan av nyutspruckna ekar och den stora boken.

Och när jag tittar uppåt backen på vårt värsta ogräsområde, fullt av kirskål, smörblommor och förvildade ormbunkar, kan jag inte låta bli att fröjdas över den enorma växtkraften och färgrikedomen. Egentligen finns det ingenting som heter ogräs. Jag är beredd att hålla med Carl-Anton som "lät alla sina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut. Men det är så skönt att sitta och minnas små solar i gräset, när sommarn är slut".

Ja, det här är förstås ingen ny upptäckt. Men det är lika härligt att upptäcka på nytt varje försommar.

Naturens under

Vilken strålande dag! Precis en sådan man vill uppleva när våren börjar övergå i sommar. När grönskan börjar tätna, men fortfarande har den underbara ljusgröna färgen. När allting sjuder av liv, gror, växer, låter och doftar.....

Själv njuter jag av att vara en del av det hela. Att jag kan bidraga med insatser i allt detta växande. Jag gräver och planterar, sår och skolar om. Det är så sensuellt att syssla med växandet. Att gräva med fingrarna i jorden, att pilla ner frön i krukor, ja till och med att rensa ogräs - allt stimulerar sinnesorganen. Doft, känsel, smak - tänk bara på den första gräslöken - syn och minsann hörseln också. Jag hade anledning att ringa till lokaltidningen idag, eftersom vi inte hade fått dagens exemplar i lådan. "Oj, vad fåglarna kvittrar hos dig!" sa den vänliga tjejen, som hjälpte mig med ärendet. Hon hörde det genom telefonen. Och jag tyckte nästan lite synd om henne, som satt inne på kontoret denna strålande dag.

Nu har jag tagit en paus i grävandet för att bevara dagen i bloggen. Men innan jag satte mig här på altanen för att skriva de här raderna, tog jag en runda på tomten bland annat för att uppmuntra maken, som gör ett jättejobb med att rensa stenplattor från alger och mossa och skura altangolvet på baksidan av huset. Han är så noggrann och det blir så bra. Sen gick jag och bröt två rabarberstjälkar för att göra säsongens första paj och plockade en bukett av daggkåpor, förgätmigej och gulltörel att sätta i mormors vas på köksbordet. Och jag känner mig så tacksam för att få ha alla sinnen i behåll och för att än en gång få uppleva denna underbara tid, den sjuttioandra för min del.

Sen tog jag med mig kameran och tog några bilder, för att bevara allt det fina. Men alla dofter och fågelkvitter kommer inte med. Så jag nöjer mig med att publicera en bild på en blommande smultronplanta i den nybyggda pallkragen. Den lovar gott inför sommarens njutningar.

Och tänk, göken gol i väster!

Nytt altangolv

Maken har  länge pratat om att vi måste lägga nytt golv på altanen. Det från början vackra klinkergolvet hade visat sig inte riktigt tåla värmeväxlingar och hade spruckit lite här och var. Det  här blev ett projekt, som maken och jag inte fixat på egen hand, så vi fick inkalla ätteläggen för att få hjälp. Maken hade dock förberett och brutit upp och avlägsnat det gamla golvet. Ett riktigt skitjobb, om jag får säga och det tog två hela dagar att få loss det hela. Själv var jag full av beundran över hans energi och envishet. Men sen tog son och sonsöner över. De kom dragande med släpkärra, så de kunde hämta virke och forsla bort avfallet till lämplig station.

Det blev några intensiva dagar, fyllda av jobb, men också av mysigt umgänge. Själv höll jag mest till i köket, sysselsatt med att förse gänget med mat och dryck och många turer i diskbaljan. Med benäget bistånd av sonhustru Anna. Och bastun var förstås varm varje dag.

Lite bilder tog jag också av mina duktiga pojkar, förstås.

Daniel och Emil verkar fundera över hur nästa bräda ska läggas. Emil verkade rätt bestämd, så husbyggnadsstuderande på gymnasiet i Vetlanda, som han är.

Kalle kapar bräder efter måttbeställning

Koncentration

Farfar är byggherre och övervakar det hela, samt är handräckning emellanåt

Så här fint blev det, när allt är klart. Nu väntar vi bara på lite mer värme, innan alla krukor och amplar får komma på plats med grönska och vacker blomning.

Om ett par veckor flyttar vi ut för gott.

Nostalgilådan igen

Det är länge sedan jag öppnade nostalgilådan och skrev något om innehållet. Och det var inte min avsikt att göra det nu heller. Jag gjorde istället en djupdykning i linneskåpet. Där har det länge varit oordning, därför att ett par hyllor glidit ur sina spår och hamnat på snedden.

Jag är rätt slarvig med städning och sådant, men linneskåpen vill jag ha ordning i. Jag har länge retat mig på de lutande hyllorna, men inte förrän härom dagen har jag fått ändan ur vagnen.

Jag har så oändligt många dukar i alla storlekar och tekniker. Jag kommer ju från en textilfamilj och både mamma och mormor var duktiga sömmerskor och brodöser. Jag fick tidigt lust för handarbete och jag hade väl knappt börjat skolan när mamma stack ett ritat broderi i nävarna på mig. Så det finns många timmars arbete av flitiga händer som fått ihop skatterna i mitt linneskåp. När vi bildade hem, fanns ju inte heller påslakan, så även lakan och örngott ståtar med fina vitbroderier, mest gjorda av min mormor Selma.

Det är många dukar, som jag väldigt sällan har använt, och som hamnat i botten av högarna och glömts bort. Och så finns det några, som bara använts när jag var barn och sedan sparats för minnets skull.

Några av de senare har jag hittat långt bak i skåpet. Det är mina första alster från skolslöjden. Jag tog en bild på dem och de ses här nedan.

Den lilla duken med fransad kant och trådar trädda upp och ner på aidaväv, är mitt allra första arbete i slöjden. Vi fick börja i tredje klass och jag tyckte att det var barnsligt lätt. Den lilla rutiga duken med korsstygn och langettkant, tror jag också är en av de tidigaste. Sådant rutigt bomullstyg var legio i skolslöjden. Jag har också ett förkläde och dockkläder i sådant tyg. En gymnastikpåse har också funnits, men den har skattat åt förgängelsen för länge sedan.

I folkskolan blev det mer och mer avancerade saker, örngott med hålsöm, skolköksförkläde och en hel klänning i sjätte klass. Därför kändes det lite enkelt, när vi började realskolan (motsvarande dagens högstadium), där vi också hade slöjd ett par år, och fick börja med att göra en märkduk, med olika sorters sömsätt. Då hade jag redan broderat myrgång, kråkspark, kedjesöm, langett och allt vad det hette i flera år.

Nu har mina små slöjdalster hamnat i nostalgilådan. Där får de bli kvar, så länge jag har kontroll över dem.