Gäster i stugan

Livet är härligt i stugan nu. Det är så mycket liv överallt både bland växter, djur och människor. Dagarna är långa och nätterna är ljusa och vi har haft varmt och skönt länge nu. Vi får vattna en del, men vi har ju sjön att tillgå för både oss och växterna. Vattnet är nu badvänligt varmt, det är skönt att få simma ut en bit, inte bara ta ett snabbdopp från bryggstegen.

Vid sådana tillfällen är det lätt att få lust att samla några vänner och umgås, äta god mat och bada bastu. Det gjorde vi igår och det blev en riktigt skön eftermiddag och kväll. De allra flesta av våra vänner gillar att bada bastu, och de som är nya bekantskaper och inte så vana brukar snabbt anpassa sig till dessa vanor. Det är ett otvunget och mysigt sätt att umgås på och härligt när man nu kan sitta ute i det gröna. En nykomling i gänget hade vi igår och dessutom från Italien. Inga problem för honom att ta till sig vanorna.

Så förflöt eftermiddag och kväll under många skratt och inspirerande tankar och lite tafatta försök av några av oss att pröva italienska. Maken hade rökt en laxsida och med lite annat smått och gott blev det en riktig sommarmåltid. När vi vinkade iväg gästerna bortåt midnatt, var det fortfarande ganska ljust. Ja, det var en riktigt härlig kväll. Jag tog en bild på våra gäster i väntan på desserten, därav det tomma bordet. Nog ser man på dem att de trivs hos oss. Och utan trevliga gäster blir det ingen fest! Så ett tack till er fyra, som gjorde vår dag så fin!

Kära släkten

 
 
Den vackra blomman nedan är en present från den lika vackra tjejen till höger. Jag fick blomman av henne, när hon och hennes bror besökte oss i stugan i förrgår. Att de var här är ett resultat av mina aktiviteter på sociala medier på nätet.

Blomman heter 12-gudablomma. Ett fantastiskt namn på en växt. Jag har inte tidigare träffat på en sådan. Inte ens hört talas om. Tjejen heter Inger och hennes bror heter Jerker. Dem hade jag hört talas om, men inte tidigare träffat. De är kusiner till maken. De tre kusinerna har inte setts sedan de var barn och inte ens då vid särskilt många tillfällen.

I december 2010 skrev jag ett blogginlägg i min serie "Urmödrarna". Inlägget handlade om makens mormor Maria Andersson f. Naisuk från Piilijärvi by söder om Svappavaara i Kiruna kommun. Jerker hade råka läsa inlägget, när han sökte på nätet efter sin mormor. Han berättade det för Inger, som sedan tog kontakt med mig. Det hade då gått ett tag sedan jag skrev inlägget om Kartanon-Marja och jag brukar inte titta tillbaka så långt om jag fått några kommentarer. Det förstod en av Ingers döttrar, som i sin tur gjorde en kommentar på mitt senaste inlägg för tillfället. Då mejlade jag till Inger och sedan blev vi vänner på Face Book och nu har hon varit här tillsammans med sin bror, som bor i Borås av alla ställen!

Det blev en oförglömlig eftermiddag. Vi hade så mycket att prata om, timmarna gick fort. Nu har vi bestämt att vi ska försöka träffas hemma hos Inger nästa gång vi kommer till Stockholm. Hon bor i Riala  och man kan åka buss dit från stan. Och Jerker bor ju här i Borås, så det är ju inte så lång väg!

 

Det är så mycket snack nu för tiden om det meningsfulla eller meninglösa med att vara med på Face Book. Inger och jag är i alla fall överens om att det är en välsignelse med sociala medier. Hur hade vi annars kunnat mötas!

 

Gökotta

Det har gått en dryg vecka sedan vi var i Malmö och firade vår sedvanliga gökotta. Sedan dess har vi flyttat ut till stugan och funnit att det finns så mycket att ställa i ordning den här ovanligt sena våren. Därför har det inte blivit så mycket bloggande. Men några rader om årets gökotta vill jag i alla fall förmedla. Vi anlände till Malmö på fredagseftermiddagen och tog oss så sakteliga genom festivalglammande gator till vännerna, som bor i centrala Malmö. Eurovisionsschlagern satte sannerligen sin prägel på staden.

Väl framme hos Gugge och Lasse förenades vi med det andra vänparet, Georg och Sonja, som vi inte träffat sedan vi hade gökotta hos dem förra året. Det blir alltid så mycket att prata om, så det blev inte alltför tidigt sänggående, trots att vi skulle upp tidigt nästa morgon.

Men vi var ändå redo att ge oss iväg klockan åtta på lördagsmorgonen. Festivalfirarna hade inte vaknat, så det var lugnt och skönt på gatorna, när vi tågade iväg med ryggsäckar och dramaten fullpackade med mat och dryck. Värdinnan hade valt Pildammsparken till plats för firandet detta år.

Pildammsparken är en stor park med mycket vatten och lummigt och grönt. Gugge hade utsett platsen, där vi skulle intaga vår måltid - Arenateatern, där vi kunde sitta på bänkar och samtidigt ha fin utsikt. Vi hade väl inte räknat med någon underhållning en tidig lördagsmorgon, men det visade sig att platsen var vald av ett antal elitmotionärer, som hoppade upp och ner i trapporna, gymnastiserade på den runda plattan i mitten och till och med satte igång en boxningsmatch.

Trots all rörelse, var det ändå fridfullt och mysigt som vanligt. God mat, som aldrig går åt helt och hållet, öl och snaps att dricka och livliga samtal att underhålla oss med.

En annan god sak med Pildammsparken är att den ligger på gångavstånd från Gugges och Lasses koloni, med dess mysiga stuga. Efter avslutad måltid travade vi alltså dit och bjöds på kaffe och tårta.

Det blev en härlig dag. Värmen hade kommit till Skåne och naturen prunkade mer än den gjorde när i Borås, när vi for hemifrån. Bilderna på blommorna tog jag i koloniträdgården. Blomningen hade kommit betydligt längre än hemma hos oss.

Vi stannade i Malmö till måndagen. När vi kom hem till Borås kunde vi konstaterat att värmen hade satt fart på växtligheten även hos oss. Och nu har vi ägnat den dryga vecka som gått sedan gökottan till att flytta ut till stugan och ta itu med det försenade trädgårdsarbetet. Mer om det nästa gång.

Så var det bilderna. Jag hade lovat vännerna att visa dem innan publicering, vilket jag glömt. När jag lagt ut bilderna kom jag på detta och försökte ta bort dem igen, men fixar inte detta. Jag hoppas att mina vänner förlåter mig och kanske till och med gillar det de ser.

Tack kära vänner för en mysig helg!

Godis

För så där 25 år sedan inledde vi traditionen att göra julgodis tillsammans med goda vännerna. Sedan flyttade vi långt ifrån varandra och det blev uppehåll med godiset några år, men vi tog upp det hela igen och nu är vi i full gång. I år var det dags för oss att dra iväg till Malmö och vi hann förstås med att göra annat än godismakande. Här är i alla fall en del av resultatet. Gugge tog fram och putsade fina silverfatet och där kan vi se i mitten marzipanrullar med choklad och cognacsmarinerad frukt (Lasses specialitet). Till vänster om rullarna vit och mörk tryffel (mina alster). Nedanför tryfflarna ligger makens wienernougat och Gugge fixade förstås två sorter, chokladdragérade makadamianötter och chokladfudge med jordnötter. Mycket mörk choklad och spetsat med alkohol (mina tryfflar är smaksatta med cognac - de mörka - och citruslikör) gör att detta är riktigt vuxengodis, som brukar räcka ett tag.

Och här ser vi värdparet i full koncentration i köket. Tack, älskade vänner, för en härlig helg! 

Rensar handväskan

Vi har varit i Stockholm några dagar. Det blir ofta intensivt, när vi kommer dit. Den primära anledningen till resan var en inbjudan från den seniorförening makenhan är medlem i, sedan han avslutat yrkeslivet. Men det blir ju mer aktiviteter när man ändå bevistar huvudstaden. Väl hemkomna packar vi upp väskor förstås. Då inser jag att jag proppat handväskan full av papper, som inte fanns där när vi reste. Dessutom hade jag ett litet julklappspaket med mig hem.

Julklappen levererades på torsdagskvällen i samband med den adventsmiddag, som vi avnjöt med vännerna i SRF-anställdas seniorförening. Vi träffades denna gång på Restauran Faros, en grekisk restaurang på Söder i hörnet Södermannagatan och Sofiagatan. Det är ett trevligt ställe med god mat och rikliga portioner. Jag har faktiskt varit där i annat sammanhang tidigare, bl.a. tillsammans med min sondotter, Tilda, när vi hälsade på dottern för ett par år sedan.

Jag öppnade inte paketet förrän vi kommit hem. Det visade sig innehålla en gästhanduk, som kom från SRF:s försäljningsbolag, men som faktiskt var tillverkad av Ekelunds Väveri. Det är ett företag från Sjuhäradsbygden, som jag har nära tillgång till. Men det var ju trevligt och maken fick förstås också en. Eftersom det var röda hjärtan i mönstret utgår jag från att de ska användas vid jul och då kommer handdukarna naturligtvis att hänga i badrummet.

När festen på Söder var slut blev vi hämtade av svåger och svägerska och följde med dem ut till deras villa i Segeltorp. Från den vistelsen hade jag två papper i handväskan. Recept, nämligen. Makens systrar är alla fenor på att laga mat. Jag tänker inte utnämna någon före de andra, de är mästare allihop. Den här gången har jag med mig ett recept på förrätten vi trakterades med på fredagen, nämligen en utsökt morotssoppa med räkor och lite speciell kryddning. Dessutom varmrätten, höstgryta på innanlår med bl.a. portvin och diverse kryddningar i perfekt balans. Båda dessa recept ska förstås prövas även i vårt kök.

Nästa papper kommer också från Huddinge. Det är en karta över Huddinge centrum med en adressmarkering, som jag tog ut på datorn. På seniorföreningen träffade vi makens före detta chef och hans hustru. Chefen har nu blivit nittio år och maken och han hade inte setts på ganska länge. De hade mycket att prata om och ville gärna träffas lite mer än vad som blev fallet i surret på Faros. Därför tog vi vägen om Huddinge centrum, vilket är ganska nära släktingarna. Det blev en trivsam pratstund och en god lunch innan vi tog bussen till Fruängen och dotterns lägenhet.

Dottern jobbade hela lördagen, så vi hade hämtat nyckeln redan på fredagen, så vi kunde ta oss in och fixa mat till hon kom hem. Nåja, det var inte så mycket att fixa, vi köpte färdigt. I Fruängens centrum finns en särdeles fin fiskaffär, som också har catering och en liten restaurang. Där köpte vi varmrökt lax och en jättefin potatissallad med oliver, kaprisfrukter och lite annat smått och gott. Fin vinägrett och en god örtsås med vitlök fick vi också med oss.

Från dotterns lägenhet har jag också en papperslapp. Hon hade nämligen en rolig text i ram på väggen. Jag hade inte kameran med denna gång, så jag skrev av det hela. Så här lyder den:

Blubby: Lena Adelsohn-Liljeroth tycker att ordet "kultur" har en negativ klang och vill istället använda "underhållning".
- Vad tycker du om det?

-Jag tycker att namnet "Lena Adelsohn-Liljeroth" har en väldigt negativ klang. Därför föreslår jag att hon döps om till "Blubby".
 

Det är inlägget kom visst att handla mer om vad vi gjorde i Stockholm än jag tänkte från början. Så kan det gå, när man rensar handväskan.

En tur till Skåne

Vi åkte till Malmö för att hälsa på goda vänner under några dagar. Numera tar vi alltid tåget. Billigt och bra och så blir man inte så trött, som i alla fall jag blir av bilkörning. Praktiskt också på det sättet att snälla Gugge kommer och möter vid Malmö central. Den här gången mellanlandade vi bara i lägenheten vid Triangeln för att ställa av vår packning och sedan bar det ut till kolonin i Ärtholmen (eller på Ärtholmen, som det lär heta i Skåne). Gugge och Lasse har en så fin koloni, men jag fick inte med kameran dit förstås. Både stugan och trädgården är nu klar efter omfattande ombyggnad och trädgårdsplanering, vilket tagit några år. Men nu är det så inbjudande och trivsamt, så man vill nästan inte ge sig iväg därifrån.

Dagen efter tog vi en tur till Helsingborg i det vackra vädret. Det är en stad som vi känner ganska väl, jag för min del ända sedan barndomen eftersom mina föräldrar hade vänner där. Men vi har faktiskt aldrig varit på Fredriksdal, varken på teatern eller i trädgårdarna. Det som gjorde starkast intryck på mig var rosenträdgården dit man leddes genom den vackra pergolan med klängrosor av alla tänkbara sorter.

Klängrosor är bland det vackraste jag vet, så det fick bli några bilder på sådana....

...... och så Nils Poppe förstås!

Det vackra vädret höll i sig alla tre dagarna vi var i Malmö och på lördagsförmiddagen tog vi oss ut till Ribersborg för att ta ett dopp i vågorna. Tro det eller ej, det var bara jag som vågade doppa mig! Lite obekkvämt eftersom det var så långgrunt, men blöt blev jag i alla fall! De andra i sällskapet doppade bara fötterna!

Sen tog vi tåget hem till Borås igen efter några mysiga dagar. Tack vännerna för trevlig samvaro, som vanligt

Gökotta

Så har den årliga gökottetraditionen gått av stapeln. Denna gång i södra Östergötland. Vi är tre par som för tjugo - trettio år sedan var arbetskamrater på en folkhögskola i Småland. I början av 90-talet flyttade vi åt olika håll, men beslöt oss för att behålla kontakten, bl.a. genom vår tradition med gökotta. Nu ses vi varje år, när sommaren just börjat och naturen står i sin fägring. I år bjöd vännerna Sonja och Georg oss välkomna till sitt mysiga torp, som har det passande namnet Solberget. Och sol fick vi, kan jag lova! Det trots att SMHI hade utlovat regn på lördagen, när gökottan skulle gå av stapeln.  Men tji fick SMHI!

När vi kom fram på fredagseftermiddagen började vi med att stuva in vår medhavda mat och dryck i den fina källaren, som hör till torpet. Ingen kyl- och frys här inte. Någon el finns inte och det går så bra ändå. Och ölet får precis rätt temperatur i den svala källaren.

Lördagsmorgonen börjar alltid med en promenad. Förr var vi ute redan vid 6-tiden, men nu när vi kommit lite högre upp i ålder väntar vi till halv åtta. Det första vi hörde på morgonen var faktiskt göken! Och inte bara en utan flera! Hagarna ocn ängarna runt Solberget visade sig från sin bästa sida i grönskan. Lite botaniserande bland de nyutslagna örterna vid sidan av vägen blev det också. Bitvis fick vi dela väg med ett gäng ystra ungtjurar och för säkerhets skull tog Sonja och Gugge varsin käpp för att hålla kreaturen på avstånd.

Sedan är det dags att duka upp den medhavda maten och det är inte lite, minsann! Där är sill, strömmning, gravad röding och lax, sallader, ost, skinka, köttbullar grillade kycklingben och -vingar, tomater, oliver, meloner.... jag minns inte allt. Jo, mina små västerbottenspajer förstås! Här står husets värdinna, Sonja, framför den uppdukade buffén.

Och herrarna ser till att det finns glas och dryckjom på bordet. Öl och snaps ska det vara, förstås.

Det tog nog bortåt fyra timmar innan vi ätit och pratat oss mätta. Vi har så mycket att prata om. Sex personer, som alla är engagerade i många saker och som inte träffas alltför ofta. Vi har så många beröringspunkter och har varit goda vänner i många år. Så är det också som om vi såg varandra igår. Allt faller på plats direkt. Efter all denna mat blev det siesta en stund. Sedan tände Georg bastun, för det finns en sådan på Solberget också! Och så blev det mer mat och prat kvällen lång. Allt medan gökarna fortsatte att gala och koltrasten drillade. Det sägs att gammal kärlek aldrig rostar och visst gäller det också vänskapen!

Avsked

I fredags följde vi vännen Birgitta till sista vilan. Det var sorgligt, som alla begravningar, men det var också mycket vackert. Hela arrangemanget var planerat av Birgitta själv, fick vi veta av hennes bror. Birgitta har levt i dödens närhet i många år och kämpat sig igenom många kriser, men ändå lämnade hon jordelivet hastigt och oväntat.

Avskedet omgärdades av mycket musik, framför allt medverkan av den gospelkör, som Birgitta varit en del av. Akten i Uppståndelsens kapell avslutades med Birgittas älsklingslåt "Wind of change" med Scorpions.

Efteråt kom jag att tänka på, att detta var första gången jag deltog i en begravningsakt för någon som var yngre än jag själv. Det är klart att det måste bli så någon gång och förmodligen fler ju äldre man blir. Det är liksom naturligt att de äldre ska gå först. Men så enkelt är det ju inte, förstås.

Tack för att jag fick lära känna dig, Birgitta. R.I.P.

En tur till Malmö

Förra helgen tog vi oss till Malmö för att hälsa på goda vänner. Vi tog tåget, som vi oftast gör nu för tiden. Det är skönt att slippa jäkta på E6:n och att jaga parkeringsplats när man väl kommer fram. Dessutom blir det dyrare. Om man är ute i god tid, kan man faktiskt få ganska bra pris på tåget nu för tiden, enda nackdelen är att om man vill åka med SJ, och det ville vi, för vi hade tillgodohavande där, kan man inte åka från Borås via Varberg, som går snabbast. Den förbindelsen trafikeras av DSB. Så vi fick ta bussen till Göteborg, men det är ganska beskvämt nu mera.

Väl framme blev vi som vanligt varmt mottagna. God mat och många, långa och innehållsrika samtal. Vi ses inte alltför ofta, men desto mer har vi att prata om, både roligheter och allvar, som det blir mellan riktigt goda vänner.

Men vi var förstås ute och rörde på oss också. På lördagen tog vi en tur till Köpenhamn. Nu för tiden kan man ta tåget från den nya stationen vid Triangeln, nära vännernas bostad. Där löste man biljett genom att trycka in beställningen på en pekskärm. Maken undrade i sitt stilla sinne hur det skulle gå om han, som är synskadad, skulle lösa biljett. Inte en chans att se vad som stod på skärmen. Någon manuell betjäning såg vi inte till. Måste nog kolla nästa gång.

I Köpenhamn blåste det lite snålt, men hallowenlyktorna vid Tivoli gav en känsla av värme.



Vi fick ett tips från sonen, som varit i Köpenhamn och tittat på cykel-VM för ett par veckor sedan. "Gå till Mikkelerer. Jättegott öl! Ta gärna med ett par flaskor hem till mig!" Denna uppmaning var vi ju tvungna att följa och visst hade han rätt! Nere i en källare på en tvärgata till Vesterbrogade hittade vi baren med många goda och speciella ölsorter. Dyr öl, om man räknar in tågbiljetten, men en tripp till Köpenhamn är ju aldrig fel.



På söndagen gick vi en guidad tur på Malmöoperan. En trevlig trombonist från operaorkestern var guide denna dag. Operan är ett fantastiskt bygge med norra Europas största scen. En av arkitekterna var Sigurd Lewerentz, som tillsammans med Gunnar Asplund anlade Skogskyrkogården i Stockholm (om vilket jag skrivit i tidigare blogginlägg). Det var jättespännande och lärorikt att få komma bakom och på den stora scenen, bara själva vridscenen är 19 meter i diameter. En minst sagt imponerande anläggning. Jag uppmanar gärna min läsare att ta sig till Operan om ni kommer till Malmö.



Entréhallen, fantastiskt luftig och vacker....



.... och den 6-700 kg tunga Thaliastatyn i förgylld brons välkomnar besökarna.

På söndagen for vi tillbaka hem till Borås med tåg över Alvesta denna gång efter en härlig helg hos våra bästa vänner!

Sommarfest i skuggan av Norge

Nu har det gått en dryg vecka sedan katastrofen i Norge. Fortfarande är konsekvenserna av händelserna där förstasidesnyheter i media. Dagen efter det hemska som hände var vi bjudna på fest hos goda vänner. Jag kunde och ville inte skriva om det då, men nu vill jag ändå visa några bilder från en trots allt trevlig kväll.

Vännerna Kristina och Jan, har en sommarstuga högt uppe i den branta södra sidan av Borås mest centrala sjö, Öresjö. Den är en djup långsmal förkastningssänka, ser på kartan ut ungefär som Vättern, men i mindre format förstås. Sjön är omgiven av höga berg på båda sidor, vilket innebär att man har en fantastisk utsikt från vännernas stuga.

För mina bloggläsare, som inte har varit i Borås, kan jag berätta att det rör sig om en mycket kuperad stad. När släktingarna från Norrbotten första gången skulle gästa oss i Borås - Fristad uttryckte de sin förvåning över den natur de passerat innan de nådde fram. Höga berg med slingrande väg och djupt ner igen mot Viskans dalgång. "Vi trodde att det var platt i södra Sverige!" uttryckte de sig förvånat. Men nej! När Linné gjorde sin västgötska resa på 1700-talet och red över höjderna mellan Alingsås och Borås och kom fram till Rya åsar, kallade han området för "västgöta fjällar". Så platt är det förvisso inte. Centrum i Borås ligger som i en gryta nere vid Viskan. Alla stadsdelar utom en ligger högre, en del tom mycket högre och det är ett elände när man ska gå eller cykla hem ifrån city.

Nåväl. När man traskat uppför serpentinstigen till vännernas stuga, får man i alla fall njuta av den hänförande utsikten. Och trots den sorgliga inramningen blev det en mycket lyckad kväll. Tack kära vänner för en fin afton i gemenskap!



Värdinnan Kristina....



... och värden Janne



Samling på altanen med den hänförande utsikten.



Väl hemkomna delade vi en öl i den mörka sensommarnatten på vår egen ägandes balkong.

Kulturtanten

Jag fick en present av min vän Gugge, när hon och Lasse hälsade på oss för några veckor sedan. Det var den här lilla bilden målad med acryl på duk, som är spänd över en liten låda, ca 1 dm i fyrkant. Gugge hade fått syn på den i en konsthantverksbutik i Malmö. Enligt signaturen på lådkanten heter konstnären Inger Skoog.

"Jag tyckte den här kulturtanten med sin röda hatt, passade så bra till dig", sa Gugge, när jag med förtjusning öppnat paketet. Jag antar att hon menade, att damen på bilden påminner om mig på något vis. Inte för hon är precis porträttlik. Den spetsiga hakan, kunde likna min, men den var nog mer utpräglad när jag var yngre. Uppnäsan är rätt lik min och för all del den lite uppkäftiga looken kan jag nog fortfarande ta till.

Men vad är en kulturtant för en figur? Om man menar en 60+ dam, som gillar att gå på utställningar och teater, läsa böcker, lyssna på och utöva musikaliska genrar och hänga med på tidningarnas kultursidor - ja, då är jag väl en sådan. Och ett par röda hattar har jag faktiskt!

Nu hänger det lilla konstverket på en smal vägg mellan ett par dörrar i hallen och välkomnar en varje gång man kliver inom dörren. Tack, Gugge, än en gång för presenten!

Kräftor i januari

Jag skrev om menyn för lördagen, när våra vänner från Malmö gästade oss i helgen. Några bilder blev det dock inte då. Men jag tog en bild på fredagens kräftskiva, som vi överraskade vännerna med. Kräftfatet kan anas bakom den enorma tulpanbukett vi undfägnades med. Stämningen framgår nog av bilden - eller?

En ny Meny

Våra goda vänner från Malmö har gästat oss i helgen. Inspirerad, som jag blev av mina gamla nertecknade menyer, skrev jag ner vår trerättare på lördagen. Eftersom jag kopierade direkt från word-dokumentet, fick jag inte med snitsigheter i typsnitt och rubriker, men det viktigaste får vara innehållet. Tilläggas kan att vi inledde på fredagen med kräftor från Ätran, som vi kokade i stugan i somras. Vi sparade en omgång till vintern, som vi brukar och serverade västerbottenspaj till. Så här blev det sedan på lördagen:


Meny den 22 januari 2011-01

Gäster: Gugge och Lasse

Entré

Gravad röding med japaninspirerad sås och timjan

Vin: Temento Sauvignon blanc Südsteiermark 2009

Varmrätt

Renytterfilé med lime- och enbärssmör och mandelpotatispuré

Vin:Chateau Haut-Canteloup Remières Côtes de Blaye 2007
Grand vin de Bordeaux


Dessert

Tiramissu

Vin: Casté Mosto Parzialmente Fermentato Dolce

Bourdeauxvinet till varmrätten, var en present till maken från min syster och svåger och det söta dessertvinet hade vi med oss hem från Piemonteresan i höstas. Det skulle bli en liten återupplevelse av vår resa med vännerna.

Gugges gardiner

Vi är i stugan och förbereder inför de kommande helgerna. Ett måste vid denna tid är att byta gardiner. Jag har samlat på mig många gardiner under årens lopp. En del har väl gått till mattrasor, men många betyder minnen. De här gardinerna har jag fått av min kompis Gugge. Hon har designat och vävt dem själv tillsammans med sin mamma. Hon vävde dem till huset i Sjunnen, Vetlanda, där de bodde när vi blev vänner.

När Gugge och Lasse flyttade till Skåne, fick jag ta över gardinerna. De passade inte i det nya huset i Svalöv. Men i vår stuga passade de bra. Jag har sytt om den lite med hällor i stället för veckband, men som tur var fanns det fem längder, så jag fick till hällorna och dessutom en kappa till sovrumsfönstret.

Det är riktigt fina linnegardiner och jag blev så glad när jag fick dem. En sådan samlare som jag hade nog inte nänts ge bort dem, om de varit mina från början. Men Gugge är en generös själ och nu bor hon i en sekelskiftesvåning i Malmö med jättehöga fönster, så gardinerna hade hon ännu mindre haft användning för nu.

När jag nu tog fram gardinerna, blev jag riktigt nöjd med mig själv, för jag hade faktiskt kallmanglat dem och behövde bara stryka ut vecken. Och visst är de vackra. Till jul ska det komma en blomma i fönstret också.

Vinprovning

I fredags var det avslutning för säsongen i vårt vinprovargäng. Detta ägde rum ute i Tämta, en "bonnaby" norr om Borås. Vi skulle prova grillviner och äta grillat därtill. Det blev ganska snabbt en uppsluppen stämning. Kvällens värd, Urban, bjöd in oss i sin gamla potatiskällare. Ja, den innehåller inte potatis längre, men däremot bord och bänkar och stora ljusstakar och -kronor, så det blir riktigt mysigt. Vi bjöds en alkoholsvag drink, för som Urban deklarerade, "man ska inte förstöra smaklökarna med sprit före provningen". Urbans syster, Kerstin, bjöd på ett mycket gott tilltugg, små krustader som var värmda med grönmögelost och hjortronsylt. Riktigt mumsigt.
Sedan bänkade vi oss inomhus vid ett dignande bord med sallader, små färskpotatisar som rullats i pesto och parmesan och så småningom också grillad fläskfilé.
Vinerna då? Jo, det blev ett vitt, ett rosé och ett rött, alla ur box den här gången.
Jag hade tagit med dragspelet och alla var pigga på att sjunga, så det blev livat värre. Kom i säng omkring kl. två på natten efter en glad kväll och jag tackar vännerna som bidrog till detta, bl.a...


.... kvällens värd, Urban,


....den glada värdinnan, Kerstin och...


Kerstins make Hans-Ove och min make Inge, som inte träffats förut, men som fann varandra i många glada skratt.

Mat, människor och grodor....

.... i Kungsparken i Malmö. Detta har vi varit med om under den gångna helgen.
Vår sedvanliga gökotta tillsammans med bästa vännerna är en tradition sedan vi bodde och arbetade i Holsbybrunn, Vetlanda. Nu bor de i Malmö och vi i Borås, men vi fortsätter att fira gökotta varje år. Detta ska vi göra till döddagar, har vi bestämt. I Malmö är platsen för denna tidiga morgonfrukost i det gröna, Kungsparken. En vacker park mitt i storstaden. Dit drog vi vid halv åtta-tiden med ryggsäck, dramaten och Lasses cykel med dignande väskor, alla fulla med mat, dryck tallrikar duk, sittunderlag m.m.
Vi hittade en fin plats under en blommande kastanj. Det hade regnat lite under natten, men bänken runt kastanjens stam var nästan torr och vi dukade som vanligt upp vår medhavda matsäck. Måltiden tar flera timmar, si så där fyra fem, och sen går vi hem och sover på maten.
Denna gång blev det väldigt trevligt på hemvägen. I en vacker damm spelade en ofantlig massa grodor. För första gången använde jag filmfunktionen på min kamera och fick både bild och ljud. Fantastiskt - detta blir bra för bloggen, tänkte jag. Men det tog en sådan evinnerlig tid att lägga in den, så jag tröttnade. Däremot fick jag en bild på en fantastiskt trevlig man, som vi träffade vi groddammen. Han heter José, är spanjor och konstnär, i första hand fotograf. Han har sitt "kontor" på ett par parkbänkar i Kungsparken, dit han går varje dag.
Förutom att jag inte fick in grodfilmen (jag ska försöka en annan dag från en annan dator) hamnade dessutom de andra bilderna i fel ordning. Men här är dom i alla fall:

José och Inge i samspråk

Gugge, Lasse och Inge avnjutande vår läckra buffé...

...som syns på denna bild.

Att ge och mista liv

Dikten med den lilla akvarellen är skriven och målad av min nära vän Gugge. Hon skrev den och flera andra i en liten tankebok och som bearbetning av sorgen, när hon mist sitt fjärde barn, Viktor, två dagar gammal.
Att mista ett barn är väl det värsta en människa kan råka ut för, i alla fall om man är förälder. Själv kan jag inte tänka mig ett värre öde än att överleva mina barn. Gugge har varit med om att förlora tre.

När jag första gången träffade Gugge, var hon föräldraledig med sitt andra barn, Joel, nu snart 28 år. Jag hade börjat min tjänst vid folkhögskolan medan hon var ledig, men vi visste om varandras existens och när vi möttes i kopieringsrummet på skolan så brast vi båda ut "det är väl du?" Där började en vänskap som bara har växt och fördjupats.
Jag fick snart veta att Gugge hade mist sitt första barn, en flicka, som skulle heta Elin. Elin hade dött i livmodern strax före beräknad förlossning. Det hade varit en svår tid, men de hade kommit över det och sedan hade Joel kommit.

Gugge och Lasse ville ha fler barn och läkarna försäkrade att det som hänt vid första graviditeten inte skulle behöva upprepas. Det kunde vara rena slumpen och allt hade ju gått bra med Joel.


Hon blev gravid igen. Allt förlöpte normalt. Inga alarmerande läkarundersökningar, magen växte och Gugge började känna sig trygg. Men så hände det som inte fick hända. Barnet, en flicka, dog i livmodern en tid före beräknad förlossning.

Det var efter detta som vår vänskap fördjupades. Vi blev mer förtroliga med varandra och vi började umgås mer. Vi bildade vår firma, vi reste tillsammans och vi pratade mycket - om jobbet om barn och också om den svåra frågan - skulle Gugge våga bli gravid någon mer gång.

Efter ett par år bestämde de sig. De fick kontakt med en läkare, som lovade att Gugge skulle få all tänkbar hjälp och täta kontroller under graviditeten. Hon skulle följas minutiöst.

Så blev det en ny graviditet. Gugge och Lasse hade många vänner, som engagerade sig. Vi var alla glada för deras skull. De täta läkarkontrollerna visade inga tecken på att det fanns någon anledning att oroa sig. En arbetskamrat till oss väntade också barn och bad Gugge och mig att klä hennes babykorg. Hon blev väldigt nöjd och erbjöd Gugge att denna kunde få ta över korgen, eftersom kompisens baby skulle vara för stor för den, när Gugges barn skulle komma till världen.

Förlossningen skulle sättas igång och dagen var fastställd. Gugge och Lasse ville att Joel skulle vara hos oss under tiden.

De kom på morgonen med Joel. Vi kramade om varandra, lättade att barnet äntligen skulle komma och beredde oss på en lång dag av väntan. Jag kommer inte ihåg så mycket av dagen annat än att den var lång. Joel var nog ganska tyst, frågade inte så mycket.

Vi satt vid TV:n, tittade på barnprogram, när telefonen ringde. Det var Lasse. Förlossningen hade gått bra, men... Jag hann tänka "säg inte detta!!" När Gugge fått upp barnet, en pojke, på magen och den första ljuvliga känslan av lättnad hade kommit, hade hon tittat lite närmare på barnet och sett att han var alldeles blå. "Ska han vara så här blå?" hade hon sagt till personalen.

Nej, naturligtvis inte! De hade snabbt tagit hand om pojken, läkarundersökt och förstått att han hade svårt att andas. Första misstanken var diafragmabråck. Det blev ilfart med pojken till Göteborg. De gav honom namnet Viktor. "Det namnet betyder segrare. Det skulle han i alla fall ha med sig" sa Gugge efteråt.

Jag talade om för Joel att han fått en lillebror. "Precis som jag önskat mig" sa han. Sedan fick jag berätta för honom att hans lillebror var sjuk och att mamma och pappa skulle åka efter till Göteborg. Han fick stanna hos oss över natten och fick sova hos mig i dubbelsängen.

Det var inte diafragmabråck. Det var värre än så. Viktor hade ett väldigt ovanligt syndrom. Det yttrade sig i att vänster lunga var missbildad och förstorad, så att hans hjärta hade förskjutits till höger sida och och den andra lungan hade tillbakabildats. Han opererades, men det gick inte att rädda hans liv. Viktor dog under sitt andra levnadsdygn.

Jag var hemma hos Gugge någon dag efter hennes hemkomst. Vi satt i en av sofforna i deras öppna, ljusa vardagsrum. Hon hade foton på Viktor. Han var precis lika näpen som alla nyfödda sovande barn. "Jag tycker att han är lik mig" sa Gugge. Hon pratade fortfarande om Viktor i presens. Hon beskrev att det kändes som om hon hade honom i famnen, där hon satt i soffan. Jag förstod att hon beredde sig för att ta in verkligheten, men än hade hon inte gjort det.

De ville att vi skulle vara med vid begravningen. Det var så obeskrivligt sorgligt. Den pyttelilla vita kistan. Att ta avsked av en liten person, som vi aldrig fick lära känna, men som vi genom hans föräldrar ändå kände så väl.

Viktor dog i februari månad 1987. När jag nu, efter Gugges medgivande skriver detta, känns det som om det var igår. Alla känslor väcks till liv igen. Min medkänsla, min oro, min sorg, men kanske mest av allt - min beundran för det sätt som Gugge tog sig igenom den svåra tid som följde på Viktors död. Ett sätt för henne att bearbeta sorgen var att skriva och måla. Därigenom fick hon också hjälp att lotsa den då femårige Joel igenom hans sorg. Hon gjorde en liten bok med teckningar, där hon berättar om det som hänt utifrån Joels perspektiv. Boken har legat där i alla år som gått och fått mogna. Först nu känner hon att hon är redo att publicera den.

För min egen del har deltagandet i Gugges öde och hennes styrka att överleva det som hänt med en bibehållen och utvecklad mognad, varit en ovärderlig erfarenhet. Tack vare henne har jag själv kommit tillrätta med många av mina rädslor. Tack min vän, för att du lät mig skriva dessa rader.

Vänner och akvarell

Efterlängtade vännerna Lasse och Gugge kom på lördagen. Det kändes som om de kom med våren från Malmö, fast det är lika mycket snö där som här. Men jag fick faktiskt riktiga vårkänslor när jag öppnade blomsterpaketet, som Gugge överlämnade. Vilka underbara tulpaner! Och se så fint dom passade på vårt köksbord!

Vi hade gjort upp ett program för lördagen och när vi ätit vår välkomstlunch, travade vi iväg till Borås konstmuseum för att se Lars Lerin-utställningen, som pågått ett tag och som var ett önskemål från våra gäster redan när vi var hos dom före jul. Och det var sannerligen en upplevelse. Hasse Persson, konstmuséets chef, guidade som vanligt ypperligt. Han sade att denna utställning var den som dragit mest folk någonsin och han trodde sig veta varför. Han menade att så många människor prövar på att måla akvarell och vet därför hur svårt det är. Gugge och jag kände igen oss i detta. Vi har till och från träffats på somrarna och farit iväg någonstans i akt och mening att måla. Vi har suttit vid branterna vid Stens huvud i Skåne, vi har målat på Ölands alvar och vid Bohusläns klippor. Det har varit mycket trevligt och vi har hunnit avhandla en hel del viktiga ämnen, ibland har vi varit nöjda med vad vi åstadkommit i akvarellblocken, men för det mesta konstaterar vi att det inte blir som vi tänkt oss.

Hasse Persson berättade också att det även kommit många professionella konstnärer som velat studera Lars Lerins målningar för att få tips om hur man gör. Det har jag inga ambitioner att göra. Snarare blir jag bara påmind om mina egna begränsningar och njuter istället av att betrakta dessa underbara verk - bara betrakta och ta in....

Nu var det så mycket folk, så det kändes inte helt bekvämt. Men vi har hört genom Hasse Perssons visning så mycket intressanta fakta att vi ska gå tillbaka en vanlig vardag och se utställningen en gång till utifrån dessa förutsättningar. Om det är någon som ännu inte sett dessa mästerverk uppmanar jag på det bestämdaste - ta er dit före den 8 mars! Det är väl värt att resa några mil.

En bästis

Tjejen som sitter och blickar ut genom de stora fönstren är en av mina allra bästa vänner. Hon heter Gudrun, precis som min köttsliga syster. Vi som står henne nära kallar henne Gugge och hon är också som en syster.
Miljön som jag fotograferat henne i, kan man se som symbolisk för Gugge. Hon sitter i läsesalen i den nyaste delen av Malmö stadsbibliotek. Rummet är mycket högre än vad som syns på bilden. Det representerar bildning och kultur, fantasi, skönhet och skapande, alltsammans begrepp som är väl tillämpliga på min vän.

Vi träffades när vi båda arbetade på Ädelfors Folkhögskola. Gugge var barnledig när jag började arbeta där, så det dröjde nog ett halvår innan vi sprang på varandra i kopieringsrummet en dag. Vi hade hört talas om varandra genom äldre släktingar som kände varann och när vi sågs där, sa vi båda spontant "Det måste vara du!" Sedan dess har vi varit vänner och vänskapen har växt sig allt starkare. Vi har haft så mycket roligt ihop, både på arbete och fritid, men vänskapen har framför allt stärkts av att vi också haft mycket arbetsamma och sorgliga saker att gå igenom. Om det ska jag berätta senare, men idag väljer jag att skriva om en riktigt rolig sak vi gjort tillsammans.

En dag när vi satt i matsalen på skolan kom vi att tala om våra hemliga drömmar. Jag hade då i några år hållit på att sy och sticka, inte bara till mig själv utan till vänner och släktingar och vi hade flyttat in i ett stort hus, där det fanns utrymme för ateljé. "Jag skulle vilja sy upp ett lager skjortor och åka på marknader och sälja" sa jag. "Det har jag också tänkt på" sa Gugge, som är en mycket händig och fantasifull människa. "Men, det blir väl aldrig av" tyckte jag. Men Gugge är av den sorten som förverkligar sina idéer. "Vi bildar en firma" sa hon.
Och det gjorde vi! Det var jag som kom på namnet: Handelsbolaget Fria Händer, verksamhetsområde: hantverk och konsult. Våra gubbar fick vara med. Gugges gubbe skötte bokföringen och min ordnade firmafesterna. Men det var Gugge och jag som producerade och sålde. Vi åkte omkring på marknader, mest på somrarna, men även julmarknader. Och vi var med och bildade Vetlandabygdens Konsthantverkare, som fick hyra ett hus av kommunen och där vi också avyttrade våra alster.

Detta är bland det roligaste jag gjort i livet. Det hade aldrig blivit av utan Gugge. Hon är en sådan inspiratör och påhejare som får omgivningen att växa och våga. Därför är hon också en mycket bra lärare, vilket jag kan påstå efter att ha hört sådana utsagor från många av hennes elever.

Vi slutade ungefär samtidigt på Ädelfors folkhögskola och flyttade åt olika håll. Efter ett par år fick vi en förfrågan från länsstyrelsen i Jönköpings län om vi fortfarande bedrev verksamhet, i annat fall uppmanades vi att avregistrera firman. Gugge i Malmö, jag i Borås. Det gick inte. Men vemodigt kändes det, när jag skickade in pappren.

I morgon ska vi åka till Malmö och träffa våra vänner igen. Vi kommer aldrig att släppa kontakten, om jag får råda i alla fall.

Gugge och jag på Algutsrums marknad på Öland någon gång på 80-talet