Fågelfolk

Varannan torsdag promenerar vi iväg till Simonsland, där SRF:s (Synskadades Riksförbund) lokalförening har sina lokaler. Vi går till vår studiecirkel i fågelläten.

Det förstår var och en att det inte går att skåda fågel om en är synskadad. Men har en hörseln i behåll så kan en ju hänga med i alla fall. Förresten är det många skådare, som inte heller ser fåglarna, som ju ofta gömmer sig riktigt ordentligt.

Jag har alltid varit fascinerad av fåglar och det är så givande att träffa den här lilla gruppen, fyra damer och fyra herrar, som alla är lika intresserade. Som ledare för cirkeln har vi ett riktigt fågelproffs, medlem i 400-klubben och en gammal kär jobbarkollega till maken och mig. Det roliga med Claes-Göran, som han heter, är att trots att han vet så mycket, så är han fortfarande nyfiken och vill lära mer. Och det är det som är så spännande med fåglar. De har liksom ett hemligt liv, som vi bara kan ana. Trots att en hel del arter är synliga och hörbara för oss, men det är bara en bråkdel av vad vi upplever av deras liv.

Cirkeln har utvecklats genom detta hemliga liv. Så nu diskuterar vi inte bara läten och lyssnar, utan vi har också närmat oss ämnen som, flyttvägar, beteenden, forskningsrön och till nästa gång ska vi prata om fåglar i folktron. Ämnena är oändliga. Men nu väntar vi mest på våren och flyttfåglarna som dyker upp allt eftersom. Den mest efterlängtade är vi överens om. Det är naturligtvis den här, som du kan lyssna till om du klickar klickar och öppnar länken här nedan:
Sånglärkan

Underbarare toner får man leta efter!

PS Domherren, som inleder detta inlägg, har en mera anspråkslös sång. Men vacker att skåda är han i alla fall!

Vårens återkomst

Det här årets 1:a maj, blev verkligen ett uppvaknande. När jag var ute en vända vid halv fem-tiden på morgonen, möttes jag av en jublande kör av fågelsång. Det riktigt dallrade i luften. Närmast, vid vedboden satt en rödhake och spelade så underbart vackert. Att särskilja alla andra arter, som ingick i kören, var omöjligt. Men alla mesarna var med liksom bofink och nötväcka. Och de ljudliga trastarna, särskilt taltrasten, hade nog tänkt sig att vara soloartist.

Men de verkliga budbärarna kom senare på dagen. De två, som alltid kommer till oss varje vår, efter vinterns bortavaro. Den första, storlommen, har jag redan välkomnat på Facebook. Den dök upp ur vattnet, rakt utanför bastufönstret. Lommarna - de brukar vara två så småningom - gillar uppenbarligen vår lilla vik. De använder den som matsal. Vi har inte förstått att den häckar här. Men bara att den visar sig är skäl nog att jubla.

Senare på dagen hörde vi det omisskännliga kvittret. Den svartvita flugsnapparhanen har anlänt. Alltid lika välkommen och efterlängtad av oss, men kanske inte lika glada är mesarna, som redan häckar i de eftertraktade holkarna. Men visst är det förunderligt att de här små varelserna flyger ända från Afrika och hittar till just vår lilla plätt på jorden. Någon hona har vi inte sett än, men flickorna brukar låta vänta på sig någon vecka. Nu flyttar vi ut för att bo i stugan i huvudsak under några månader. Äntligen verkar värmen ha kommit. Lagom till den underbara månaden maj.

Vårkänslorna försvann

Det har snöat och det snöar fortfarande, våren har backat rejält tillbaka. Vi åkte trots det ut till stugan. Fågelborden behöver fyllas på. Vår plan var att vi skulle sätta upp värmen och förbereda en övernattning med bastu i morgon. Men det blir ingenting med detta. Alldeles för mycket snö att skotta och vägen är inte plogad. Vi får vänta med att förbereda påskfirandet ännu ett tag.

Men fåglarna ska ha mat i alla väder. Jag ville ta fram en till automat för de hampfrön jag köpte härom dagen. Automaten skulle finnas i vår trädgårdsbod och efter idogt pulsande i snön kom jag fram till dörren. Igensnöat och fruset och för mig helt omöjligt att få upp utan verktyg. Men efter ett idogt arbete av maken, gick dörren upp och nu hänger den lilla automaten med sina hampfrön bredvid den stora med solrosfrön, som är basfödan. Och under det snötäckta taket ligger bröd- och ostkanter. De stora fåglarna ska väl också ha lite godis.

Det känns lite trist att se den myckna snön istället för de små spirande krokus och snödropparna, som nu borde sticka upp. Men det är ju inte första gången. En liten tillbakablick på tidigare blogginlägg ger vid handen att 8 mars ganska ofta kommer med snö. Så det är bara att finna sig i naturens nycker, som alltid.

Och i köksfönstret spirar de ansade pelargonerna med nya friska skott. De plantorna kan en alltid lita på!

Jordförbättring

Det har ju inte precis varit någon värme sedan vi stoppade potatisen i jorden ett par dagar efter första maj. Men det kommer i alla fall så sakteliga. Potatisplantan ovan hade blivit så här stor den 23 maj. Då var det dags för första kupningen. Jag tycker det är ett rent nöje att kupa potatis. Ja, sätta dem också förstås. För att inte tala om när man kan skörda de första. Vilken lycka! Men dit är det långt än, denna långa och kalla majmånad.

Som tur är, har jag en man, som verkar gilla att gräva och förbereda jorden. Grovjobbet, helt enkelt. Han börjar redan på hösten att gräva och när våren kommer, så blir det full fart med kompost, gödsel, biokol och rensning, för att de små kära knölarna ska trivas riktigt gott.

Jag känner till människor, som har äckelkänslor, ja, till och med fobi för att över huvud taget ta i jord. Jag tycker synd om dem. För mig är det en euforisk känsla att påta i jorden. Den sätter igång alla sinnen. Den doftar gott, jag kan i andanom känna smaken av de färska potatisarna, lena, milda, med en varm smörklick. Känslan att låta den färska jorden rinna genom fingrarna, synen av det färdiga myllade landet, samtidigt som vårens alla fåglar stimulerar mitt hörselsinne. Ja, hela situationen är så sensuell och livgivande, som det bara är möjligt.

För en dryg vecka sedan, efter ett samtal vid matbordet, började jag skissa på ett blogginlägg om våra sinnen, om hur härligt det var att ha alla sinnen någorlunda i behåll och om hur det är att sakna något eller några. Det inlägget har inte publicerats, jag har haft lite svårt att formulera mig i ämnet. Nu blev det ju ändå ett litet inslag om sinnena, Det kom alldeles av sig själv, när jag pysslade i potatislandet. Och så slutar med med en bild på en av mina rikligt förekommande jordförbättrare, den viktigaste av alla, daggmasken!

Vår vackra stad

Nu när vårsolen skiner så underbart, är det inte svårt att ta sig ut på promenader. Vi har valt att förlägga våra turer några gånger utefter den fina promenadleden utefter vår kära Viskan, som rinner genom centrala staden. Den första bilden är tagen vid en nyanlagd rastplats, just där ån kröker efter att ha lämnat högskole- och museiområdet vid Simonsland och där den fortsätter genom de mest centrala delarna av staden på väg söderut.

Här har jag lagt in ett par bilder på den ringlande Viskan mellan nya futuriska skapelser och det gamla pampiga kontorshuset som byggdes för Borås Wäfveribolag. Wäfveribolaget paraderar ju snyggt, trots att bolaget har lagts ner för gott. I bakgrunden ser man Krokshallstorget, just där ån gör en ny sväng.

Väl framme vid de båda torgen, Krokshalls- och Knalletorget, tog jag en bild på Fredrik Wretmans Buddha, som verkar lugnt njuta av solen vid väggen till Röda Kvarn.

Bakom Grand Hotell har man byggt fina bryggor att sola vid med utsikt mot Stadsparken mittemot på andra sidan ån.

Här har ån gjort en ny krök och plötsligt befinner vi oss på baksidan av Åhlénshuset och med Sandwalls plats rakt framför oss på andra sidan bron. Sandwalls plats är numera en samlingspunkt, särskilt på sommaren, med uteserveringar och möjlighet att slå sig ner på trapporna ner mot vattnet. Och när det nya Orangeriet i Stadsparken blir klart kommer det att bli ännu finare. Till vänster tog jag en bild av överdådigt blommande lila krokus utefter husväggen, men den bilden sparar jag till en annan gång.

Vi går runt Södra Torget och lämnar Stadsparken tills vidare. Den ska jag dokumentera en annan gång, när blomningen kommit igång där. Vi avslutar vår runda vid fallet vid Druvefors, där stadens första industrikraftverk anlades en gång i tiden. Där har nu rests stadens hittills högsta byggnad. Och fler skrapor ska det bli enligt planerna. Staden ska förtätas, som det heter nu för tiden. Men Viskans lopp lär man inte ändra på, den flyter fram i sin gamla fåra till glädje för både invånare och besökare.

På tillbakavägen stannade vi till vid Anna Linds plats, där en replik av Fredrik Reutersvärds kända skulptur Non Violence är placerad. Ett bättre avslut på åpromenaden är svårt att tänka sig. Sen gick vi hem och tänka sig - vi har redan solat en stund på balkongen, denna underbara marsdag.

Nytt år i solens tecken

Igår, den 4:e januari, sken solen från en klarblå himmel, äntligen. Samtidigt var det skidåkning på TV. Svårt att avstå ifrån. Men nu står solen så pass högt på himlen att vi hann med alltihop och tog oss ut på en promenad i solskenet. Så fort vi kom utanför dörren kunde vi se den solbelysta fasaden på det närbelägna Bäckängsgymnasiet, som jag fortfarande kallar Läroverket, när jag glömmer mig. Nu 2015 är det blir det femtiotre år sedan jag tog studenten där!

Vi styrde först stegen mot den närbelägna Annelundsparken, vår oas i staden, som jag skrivit om i bloggen många gånger. En nästan vårlig miljö mötte oss där med de stora ekarna och bokarna, som reser sina kala grenar mot den blå fonden.

Från den högt belägna parken, tog vi oss via trapporna ner till Centrum för att ta en titt på den stora målningen på ett av de fina funkishusen vid Sandwalls plats. Jag hade räknat ut att solen nog skulle ge ett vackert ljus över konstverket, som liksom de flesta av målningarna från gatukonstfestivalen No Limit fortfarande finns kvar. De senaste dagarna har vi kunnat läsa i tidningen att det tillfälliga byggnadslov, som man fått för målningarna kommer att förlängas, så vi lär få behålla detta inslag i gatubilden ett tag till.

Vi har lämnat året 2014 bakom oss. Det har varit ett bra år, vårt jubileumsår, med många härliga upplevelser. Det är alltid lite vemod över nyårsfirandet numera. Tiden går så fort. Men också förväntan på det nya året förstås. Och ett hopp om att fortfarande få känna och uppleva nya saker. Jag ställer aldrig upp några nyårslöften. Men jag har tänkt mig att jag ska skriva lite mer i bloggen än jag gjort 2014. Mest för min egen del. Det har varit lite si och så med den saken på senaste tiden. Men jag märker att jag tycker om att gå tillbaka i den här sortens dagbok, som det ju faktiskt blir. Och bra att ta till när det uppstår diskussioner om när saker och ting hände.

Så till de ganska få läsare av min blogg, som jag numera har. Jag kommer tillbaka....

Min coach

Jag lyssnade på Obs kulturradion idag. De sänder en längre version än den dagliga kvarten på onsdagar kl. 14.00. Alltid intressanta ämnen (eller nästan alltid). Idag handlade det om alla "Må bra" böcker, coachning, positivt tänkande osv.

Jag har väl alltid varit lite skeptisk mot sådant där. Det verkar lite för enkelt. Man ska göra upp mål för sig själv. Bestämma sig. Intala sig att man klarar målet. Inte ge efter för osäkerhet. Det går att tänka positiva tankar. Men om man inte klarar målet då? Blir det inte svårare då? Sjunker inte självtilliten? Livet är väl allvarligare än så.

Jag har aldrig haft någon coach, i alla fall aldrig någon jag betalat för. Jag har haft folk omkring mig, som hjälpt och stöttat mig. Som trott på mig... När jag en gång i tiden arbetade med behandlingsarbete hade man handledare. Det var viktigt. Jag gick också en handledarutbildning och tog på mig sådana uppgifter ibland. Men coach... nej det är nog något annat.

Sedan började jag fundera. Finns det coacher för gamlingar? När målen i livet blir färre. När man står inför att lämna jordelivet. Vilka positiva tankar, ska man sträva efter då?

Jag gick ner i backen framför stugan och plockade en bukett vitsippor att sätta i mormors lilla vas. Den som hon alltid satte vitsipporna, som vi plockade i hagarna, i när jag var barn. Så tog jag kameran och knäppte några bilder på det som spirar och knoppas i trädgården...

... påskliljor och pärlhyacinter och spirande blad till stormhatten...

.... de små släktingarna, den blå förädlade primulan och hennes vilda kusin gullvivan,,,,

.... och de vackert röda stjälkarna med begynnande blad till bondpionen bakom växthuset.

Och jag tänkte att jag behöver ingen coach för att tänka positivt. Jag behöver bara gå omkring i vår vilda trädgård eller ta en tur i skogen eller slå mig till ro och titta ut över vår lilla sjö med sin skiftande vattenspegel. Och så tittar jag på mormors vas och tänker på dem, som funnits före mig och jag känner min del i kretsloppet och blir tillfreds med livet. Naturen -  det är min coach. Kan det bli bättre?

Vårmorgon

Varje år sedan jag började skriva bloggen, har jag skrivit några inlägg om den begynnande våren. Oftast med miljön från stugan. Det är något särskilt med den årstiden.
---------
Så långt hade jag hunnit skriva och jag visste hur jag skulle fortsätta. Jag skulle skriva om hur fint vi hade haft det i stugan i helgen. Hur jag hade städat i växthuset och planterat pelargonsticklingar. Hur jag hade tvättat fönster i köket och hängt upp rena fräscha gardiner. Hur jag nu fortsatte med fönsterputsningen, när vi kommit tillbaka till stan och att det fortfarande var strålande solsken.

Radion står på, maskinerna går i tvättstugan. Jag har just varit nere och kollat och vi sätter oss till bords för vår som vanligt sena frukost. Då hör vi på korta nyheterna i radion att Sveriges radios korrespondent i Asien, Nils Horner blivit skjuten på öppen gata i Kabul, Afghanistan.

Det kändes som en gastkramning. Denna välkända röst har tystnat. Han som rapporterat från så många oroshärdar runt om i världen. Nu har han stupat på sin post. Den journalistiska strålande karriär, som han faktiskt startade här i Borås, där han var född och uppvuxen. Jag körde förbi Borås Tidnings hus för en stund sedan och kunde konstatera att de hade hissat sin flagga på halv stång.

Så kan brutaliteten abrupt tränga sig in i den vårliga idyllen. Det går inte att gömma sig för ondskan i världen, den skördar sina offer och slår till utan förvarning. Så ser verkligheten ut - tyvärr.

Livet återvänder

Den här bilden är tagen den 23 mars 2009. Idag är det den 24 februari. Alltså nästan en månad tidigare. Jag hade skrivit ett blogginlägg och berättat att vi varit ute i stugan och badat bastu för första gången  på ett par månader. Men allt var tydligen senare då än i år. Isen låg fortfarande kvar och maken hade varit tvungen att ta upp vak. Men vi hade i alla fall grillat middagsmaten utomhus och allt verkade ha varit riktigt mysigt.

Idag är det nästan 10 grader varmt och solsken. Vi har varit ute i stugan och matat fåglar och skuggat rosenbuskarna. Det kändes lockande att stanna kvar, men vi har så mycket vinteraktiviteter i stan i morgon, så det låter sig inte göras.

Men lite senare i veckan ska det bli av. Det ser ut att bli fortsatt varmt. Då ska jag göra vårfint i stugan och äntligen får vi ta en bastu igen.

När vi kom hem från stugan gick jag ner till stan för att uträtta några ärenden. Det vimlade av folk på gågatorna och torgen. Det känns i luften att alla vaknar upp från det gråa. När jag gick hem och sneddade över Musikskolans gård, står ett ungt par och pussas i solskenet. Och jag nynnar för mig själv. "Det är våren, det är våren, som har kommit igen, och med den kärleken....

Den 17:e dagen.....

....i årets mesta vintermånad. Då visar termometern på +7,3 grader och himlen är blå. Vilken tur att det inte är några skidtävlingar i OS idag, så Skogsviola kan ta sig en tur i parken!

Jodå, solen skiner, talgoxen visslar på Judit och knoppar brister. Längst har trollhasseln kommit. Det känns som en lättnad, när dagarna blir ljusare. Som alla år tidigare....

Vi har suttit vid TV:n och spanat in framgångarna för längdskidåkarna. Jag blir aldrig så patriotisk som, som när svenska idrottare bjuder på spänning och fina resultat. Igår var det dags för stafett-tjejerna att få sina medaljer och nu har jag också bevittnat medaljutdelningen för killarna. Jag gillar att se den blågula gå i topp och att Du gamla, du fria spelas, något som jag annars inte bryr mig så mycket om. Men jag säger inte "Det gjorde VI bra", ett uttryck som dyker upp både i tal och skrift dessa dagar. Det var skidåkarna, som gjorde det bra. Hade det varit så att de hade misslyckats, då hade förmodligen inte VI varit med. Då hade det varit DOM som dabbat sig.

Så tänkte jag, när jag gick i Annelundsparken och spanade vårtecken. Och glad blev jag när jag såg trollhasseln spricka ut med sina gula blommor. Och luften var blå och meterologerna tror att dygnsmedeltemperaturen håller sig över nollan tillräckligt många dagar, för att våren verkligen ska bli verifierad redan i mitten av februari.

Och nu frampå kvällningen har det klarnat upp helt och jag njuter av den blå vårhimlen från vårt vardagsrumsfönster. I morgon har i övning i kören igen. Men det är väl ändå lite väl tidigt för vårsångerna!?

Den tjugonde april

 Igår var det den tjugonde april, en viktig dag för oss. Det var den dagen vi möttes. Året var 1963. Nu är det alltså femtio år sedan. Tänka sig! Jag skulle fylla tjugoett år veckan efteråt. Inge gick på det tjugoåttonde. Vi har alltid kommit ihåg att fira tjugonde april. Bröllopsdagen har vi väl glömt då och då, men sällan tjugonde april. Nu när det är femtio år sedan ville vi fira ordentligt.

Vi började redan på fredagen, med en väl planerad måltid i stugan. Röken var igång redan från förmiddagen för att bereda rödingen, som skulle avnjutas som förrätt, tillsammans med en Petit Chablis. Varmrätten blev grillade lammkotletter med en italiensk potatisgratäng smaksatt med gorgonzola. Till det drack vi en Ripasso, som dottern hade med sig när hon gästade oss i påskas. En smaklig inledning på vår firarhelg.

Sedan vi flyttade till Borås, har vi tagit för vana att åtminstone vid jämna fem- och tiotal åka till platsen där vi möttes, nämligen Viskadalens Folkhögskola, som ligger i Seglora i södra delen av Borås kommun. Jag gick en sommarkurs på tre månader. Det var en förberedelsekurs för de som ville tentera in på Socialinstitutet (numera institutionen för socialt arbete). Det var en av de få högskoleutbildningar, som man kunde komma in på utan studentexamen. Lärarutbildningen var en annan. Jag hade studentexamen, men ville gå en folkhögskolekurs ändå, för det verkade så kul och lite nytta kunde jag väl ha av utbildningen, fast jag hade tagit studenten. Och det fick jag minsann. Ett helt nytt sätt att studera, till skillnad från en del korvstoppningsmetodik som man fick ta del av på läroverket.

Men det var inte om kursen jag skulle skriva denna gång, det var ju om mötet! Första lördagen var det samkväm. Det var "demokratisk" dans, något ganska revolutionerande på den tiden, när tjejer bara fick bjuda upp när det annonserades "damernas". Men på arbetarrörelsens folkhögskola fick vem som helst bjuda upp när som helst. En mörkhårig brunögd kille bjöd upp och sen bjöd jag upp och sen han och när det hela var slut följde han med mig till tjejsidan på elevhemmet och till mitt rum. Sen dess har vi varit ihop!

Jag sov inte så mycket de nätterna under tre veckor, som våra kurser sammanföll. När han efter sitt kursslut åkte tillbaka till Stockholm, där han bodde, kunde jag inte förstå hur jag skulle fixa resten av min kurs. Det gick trots allt bra, jag fick många goda vänner under tiden på Viskadalen, vänner, som jag fortfarande känner och minns.

Nu gick vi åter på de gamla vägarna vid skolan, över den gamla stenbron, som nu mist sina räcken och där vi hörde enkelbeckasinen, när vi kysstes i månskenet och Viskans vatten strömmade under oss. Skolan har byggts ut många gånger om sedan dess, men det gamla elevhemmet är sig likt. Jag bodde bakom andra fönstret från vänster på nedre botten. I det  lilla spartanska rummet grundlade vi vår samhörighet.

Firandet var inte över med detta. På kvällen hade vi bokat bord på Restaurang Färgeriet. God mat, fantastiskt bra service och vi var helnöjda med vårt lilla jubileum. Nu är vi tillbaka i stugan. Har badat bastu förstås och njutit av vårvärmen. Nu brinner brasan i spisen, maken är ute och lyssnar till trastarna och jag känner mig bara så belåten med denna firarhelg. Ett vet jag säkert om vårt liv - vi har förmågan att göra det mysigt i vår tillvaro! Och så slutar jag med att länka till Färgeriets hemsida,

http://xn--frgeriet-0za.se/?page_id=21

Tidsförskjutning

När vi tog morgonpromenaden i Annelundsparken i morse, hade jag med mig kameran. Något normalt vårtecken skulle det väl ändå finnas att dokumentera, trots att vi fortfarande har meterolgisk vinter. Ingen natt utan frost är ännu i sikte. 

Vi gick in i parken från norrsidan. Där låg fortfarande is och snö kvar vid kanten av gångvägarna. Inga andra färger än olika nyanser av brunt och grått. Ingenting grönt så långt ögat kunde skåda. 

 

Det påminde om de så kallade vårarna i Boden. När snön försvunnit kom en tid, när det fortfarande var kallt, blåsigt och grått, grått. När den perioden var över kom sommaren på några dagar. Det fanns ingen mellanperiod, när våren smög sig på. "Ska det bli som i Boden i år?" sa jag till maken. "Plötsligt kommer alla träd och blommor att slå ut på en  gång!"  Och vi tänker båda på, när vår förstfödde kom till världen. Den tjugonde maj 1967. Det var ljust på natten, när vi for in till BB. Men kallt, blåsigt och grått, grått. Det gick fort, klockan 04.15 var det klart! Andra dagen kom maken upp med en nyutslagen björkkvist. På fjärde dagen fick vi åka hem. Då var det över tjugo grader varmt och fullt utslaget.

 

"Vi ska väl inte ha så här kallt ända in i maj" sa vi till varandra. Men mitten på april är väl länge nog. Fast å andra sidan minns jag ett demonstrationståg i Småland i full snöyra. Så vem vet.

Nåväl, efter idogt letande hittade jag trots allt lite knappt utslagna snödroppar under några buskar. Och hasselns hängen är ju alltid tidiga.

Men gladast blev jag över den lilla scillan, som kämpat sig upp ur den frostspruckna jorden.

Men den finaste vårblomman i Boden 1967, var den här lille killen, fyra dagar gamle Karl Daniel, lugnt snusande i vaggan från Piilijärvi och nerbäddad i mormor Dagmars broderade lakan.

Vår i Sävshult?

Vi åkte ut till stugan idag. Solen skiner, det är  bara tre veckor till påsk och vi har inte plockat bort juldukar och utebelysning. Men vi kan inte köra bil ända ut till stugan. Vår lilla väg är belagd med svallis, som inte smält än. Jag vågar inte köra där med odubbade vinterdäck. Men vi tar våra stavar och promenerar efter att ha parkerat hos grannen, som bor närmare den plogade vägen.

Det är fortfarande en hel del snö på tomten och isen ligger på sjön. Men maken gick ner och kände på isen där vi brukar ha vaken öppen för bastubad. Vaken har nu varit tillfrusen sedan nyår, Men det gick att ta upp ett par hål, så vattnet kan ta sig upp på isen och kanske påskynda smältningen.

När vi kom hem tog jag fram ett par bilder från tidigare år. Åh, vad jag längtar efter den blommande vitsippsbacken och att få plantera en kruka med penseér vid stugväggen! Och ikväll övar vi vårsånger i kören!

Mera vår!

Idag är det disigt och dimmigt igen, men igår hade vi ytterligare en solstrålande vårdag och jag tog en tur till Annelundsparken igen i förhoppning om att få lite fler vårtecken än förra gången jag var där. Och visst fann jag vad jag sökte!

Annelundsparkens höga bokar sträcker sig mot den klarblå vårhimlen...



... Snödropparna har ju funnits ett tag, men nu blommar de i full prakt....



... och tänk, fjärilarna har vaknat! Först ut är nässel-, och citronfjärilarna. Jag såg båda och lyckades fånga en på bild. Inget under av fotokonst, men jag vågade inte gå längre med kameran. De har ju en förmåga att fladdra iväg, just som man ska knäppa.



Så här vacker är scillan i närbild utan fjäril...



... och den här gulblommande busken har glatt mig förut om våren. Jag vet fortfarande inte vad den heter. Kanske någon av mina läsare vet?



På lekplatsen högst upp i parken var det full fart. Jag stannade till och gladdes med den lilla flickans glada rop i den stora svänggungan. Jag berättade för pappan att jag var ute och letade vårtecken och frågade om jag fick ta en bild. Jodå, det gick bra. "Att gunga i bara t-tröjan är väl ett vårtecken så gott som något" sa han. Och jag höll med.



På väg ut ur parken, skymtade jag något lila bland de bruna fjolårslöven. Åh, en krokus - trodde jag. Men när jag kom närmare såg jag det här...



... alla vårtecken är inte så trevliga!

Vårvärme!

Tänk så förunderligt lycklig man blir, när den första riktiga vårvärmen sätter in! Idag har termometern strävat upp till tretton plusgrader och solen strålar från en klarblå himmel. Under dessa omständigheter föreslog jag en långpromenad, trots värkande knän. Det blev en tur runt en av Borås idyller, Ramnasjön. För att komma dit måste vi gå genom hela centrala Borås och en bit utefter gamla Göteborgsvägen. Men det var så härligt i solen och många fler än vi hade fått samma strålande idé.

Det blev riktigt svettigt och när vi kom tillbaka över gågatan och Stora torget, hade restaurangägarna börjat flytta ut möblerna. "Det vore gott med en öl" konstaterade vi båda. Men varför inte ta den på vår egen ägandes balkong, som nu låg rakt i solskenet. Det blev en vända förbi systemet och väl hemma åkte balkongmöblerna fram. Och visst var det skönt att sitta och gona sig i solen!

Det blev ett helt annat blogginlägg idag, än det som jag planerade på förmiddagen. Inspirerat av bl.a. Tendens veckotema, klasssamhället, hade jag tänkt skriva ett inlägg om klass, politik och barnuppfostran m.m. Men det får vänta - solen skiner för mycket idag!

Plötsligt blev det vår!

Dagen började trist idag. Besöket hos tandläkaren inleddes lovande, fina tänder, inga fickor, allt ser bra ut! Tills hon tog sig för att granska bilderna lite närmare och upptäckte en infektion i en tand - måste rotfyllas och lite karies under en gammal amalgamfyllning (för vilken gång i ordningen?) - måste lagas. Kommer att gå på drygt 6.000 högkostnadsskyddet inräknat, plus tusenlappen jag fick punga ut med idag för att få reda på eländet!

Men sen blev det bättre. När jag hämtat mig från chocken hos tandläkaren, tog jag beslutet att nu skulle ljusstakar och adventsstjärnor och julgardiner tillbaka i sina lådor och skåp. Och tänka sig, solen började skina från klarblå himmel, termometern utanför fönstret visade på +5, jag putsade fönster och satte upp blåsippsgardinerna i köket och spetsgardinerna i sovrummet. Sen tog jag mig för att klippa ner pelargonerna och ta nya sticklingar och det blev så fint.



Sen tog jag en promenad i parken och när jag kom hem stannade jag utanför porten och tittade upp på mina nyputsade fönster. Plötsligt kändes det som om våren var kommen!