Ja, vad ska man annars kalla den upplevelse jag var med om i lördags?! Det gick faktiskt inte att föreställa sig i förväg hur det skulle bli. Jag vet inte hur jag ska beskriva allt i ett blogginlägg. För det första var arenan något utöver det vanliga, minst sagt. Jag hade ju aldrig varit i Globen förut och när vi hade letat upp den läktare där vi skulle sitta och tog oss in genom dörren, trodde jag inte jag skulle våga klättra ner till vår bänk. Det kändes bara svindlande. Men jag vande mig. Det var ju en makalös sal att sjunga i. När vi övat hemma, Anita, Hannelore och jag, har vi sagt att vi måste mima på dom höga tonerna för vi kommer inte upp till höga g, helt omöjligt. Men tänk - redan på första repet klarade vi det! Tonerna bar, svävade på ett egendomligt sätt. Och så förstås massverkan, vi var tolvhundra sopraner! Sammanlagt ca tretusen i kören!
Vi övade hela eftermiddagen och kvällen på fredagen, var tillbaka på hotellet 23.30, stöp i säng, frukost kl. 7 på lördag morgon och sen iväg till Globen. Då var redan symfoniorkestern på plats, TV var där, några av solisterna, som skulle sjunga tillsammans med kören droppade också in. Och så Kjell Lönnå, förstås! Säga vad man vill - men maken till körledare får man leta efter! Vilken entusiasm, rutin, simultankapacitet - att dirigera fyrstämmig kör med tretusen sångare, solister och hel symfoniorkester det verkar ju nästan omöjligt! Men inte för Kjell Lönnå. Han hade hjälp vid några nummer och ersättaren var inte dålig han heller. Det var professor Gustaf Sjöqvist, som har sitt dagliga verk i Storkyrkan i Stockholm.
Solisterna som sjöng med kören var Jeanette Köhn, operasångerska, Anna Stadling, en ung flicka som var med i ett nummer, nämligen Pererik Moreus' Koppången med text av Py Bäckman och så en fantastisk operasångare Karl Magnus Fredriksson, med en makalös barytonröst. Tillsammans med honom sjöng vi både O helga natt och Ave Maria och ett par stycken till. Att få stå under taket i Globen och tillsammans med tretusen andra sångare braka på med "Folk, fall nu neder" det högsta vi förmådde, det är obeskrivbart!
11.30 började generalrepetitionen och då dök resten av solisterna upp, Sven-Bertil Taube, Victoria Tolstoy och Sofia Karlsson. Det var rätt intressant att höra hur skraltigt det gick. Ja, inte för Victoria Tolstoy. Hon kom direkt från tåget, gravid i åttonde månaden, och rev av sina låtar utan ett uns av tvekan. Men Sven-Bertil var riktigt osäker, glömde text ett par gånger, kom i otakt med orkestern, fick ta om osv. och även Sofia Karlsson bröt av och ändrade flera gånger. Det var förunderligt att höra Taube när det sen blev allvar. Då visade han vilken rutin han har. Han sjöng bl.a. Jul, jul, strålande jul, inte med bravur utan som den vissångare och skådespelare han är - varmt och innerligt.
Efter genrepet skulle Kjell Lönnå tacka oss alla, men han kom inte så långt innan rörelsen tog över, rösten bröts och han klev ner från dirigentpulten utan att fullfölja vad han tänkt säga. Han har bestämt sig för att detta skulle bli hans sista konsert av det här slaget. Hur det blir i fortsättningen vet vi inte än.
Kl. 16.00 började konserten. Vi hade utrustats med någon slags blå schalar som vi skulle hänga över vår i övrigt helsvarta klädsel. Vi tyckte att vi såg rätt dystra ut, men när strålkastarna slogs på fick denna enkla kostymering en gnistrande blå färg som med masseffekten såg alldeles strålande ut. Eftersom det skulle bli TV-inspelning var det lite uppvärmning av publiken och andra arrangemang innan vi kom igång på riktigt. Men sen.... Jag har nog lite svårt att beskriva detta. Min känsla var en blandning av rörelse, stolthet, glädje, samhörighet - jag kan inte räkna upp allt. Jag är ju en person som gillar att vara del av ett kollektiv och ett härligare kollektiv än detta är svårt att tänka sig. Det vi som kör och orkester, utan solister, fick mest applåder för, var nog det som vi oroat oss mest för nämligen Hallelujakören ur Händels Messias. Som sopran får man verkligen sätta sina röstresurser på prov. Och alla dessa sextondelar upp och ned så man blir nästan yr i huvudet. Men det gick strålande!!! Lyckokänslan efter det numret var enorm.
Nu kan ni titta på detta i TV två söndagar i december, den 14:e och 21:a. Få se om ni hittar eran Skogsviola på sopranläktaren, första avdelningen närmast till vänster om mittläktaren, tredje raden. Och om ni inte hittar henne så vet ni i alla fall att hon sitter där och bidrar med en tretusendedel till er tittar- och lyssnarupplevelse.
Vad som hände på hotellet efter allt detta berättar jag inte om, men jag kan säga att det var rätt uppsluppet!
