Vilken föreställning!

Här kommer ett inlägg som ska handla om lite av det som hänt sen sist. Jag medger att det inte är någon riktig ordning på mig vad gäller bloggandet. Men det som jag fick vara med om i fredags kväll, var en sådan höjdare att jag vill bevara det i minnet livet ut. Och bloggen är ju på sätt och vis min dagbok.

För ett par månader sedan ringde äldste sonen och bad oss hålla på helgen i månadskiftet oktober - november. Först var han lite hemlighetsfull, men efter ett par veckor, släppte han bomben. Han och hans fru ville bjuda oss på Jerry Williams show på Kajskjul 8 i Göteborg. Vi skulle bo på hotell och mat ingick i showen! Så glada vi blev, maken och jag!

Det blev en makalös kväll. Vilken stämning! Den låg i luften, redan när vi var i garderoben. Vi hade jättebra platser nära scenen. Det började med maten, som var förvånansvärt bra med tanke på att det var "massutfordring". En god skaldjurssoppa, Fint mört nötskött, precis lagom rosafärgat och härliga grönsaker till. Efterrätten var väl si så där, en ganska enkel tiramisu. Fint vinval och kaffe. Allt serverat med fart och fläkt.

Vid nio-tiden skulle det dra igång. När det klockslaget närmade sig steg spänningen. Musikerna kom först, kände på instrumenten, ställde upp sig och drog igång. Det var inget dåligt kompband han hade fått ihop, den gode Jerry. Två saxofoner, trumpet, två gitarrer, bas, trummor och piano/dragspel. Och vilken spelglädje! Det lovade gott.

Så kom han då, lite gråare i håret, lite mer fåror i ansiktet, men för övrigt sig helt lik, sen ungdomstiden. Och vilken fart från första början! Efter första låten snackade han lite om varför han kommit tillbaka, fast han bestämt sig för att sluta när han fyllt 70. Förklaringen finns i namnet på showen. "Man måste få lira". Så enkelt är det. Och han får så gärna fortsätta att lira! Efter tre låtar, tänkte jag "hur ska han orka!?" Men han orkade. Den ena låten efter den andra. Mest gamla godingar, som publiken hängde med i. Det gick inte att låta bli helt enkelt. Ja, det var en kväll att leva på länge.
Jag vaknade med låtar i huvudet morgonen efter och nästa morgon också faktiskt. Bl.a. den här I can Jive, som Jerry och ett band med i stort sett samma sättning framförde på Skansen för något år sedan. Och jag lovar att publiken i Kajskjul 8 i Göteborg, var minst lika entusiastisk som den på Skansen.

Efteråt sa sonhustrun att detta var den bästa konsert hon någonsin upplevt alla kategorier, Det vill inte säga lite.

PS. Jag ber om ursäkt ifall det dyker upp reklam innan Skansen kommer. Kunde inte få bort det, när jag publicerade inlägget.

Vandrande teater i Komstad

Så har vi då fått chans att ta del av årets vandrande skådespel i Komstad. I måndags var det premiär, och slutsålt, vilket innebär att vi var 120 personer som vandrade runt i den gamla byn och fick ta del av de olika scenerna som utgjorde berättelsen.

Historien tilldrar sig i Komstad för ungefär 100 år sedan. Temat är hur folket i byn lever, från arbetarna på sågen och kvarnen, fångarna i häktet, besökarna i gästgiveriet, frikyrkofolket med predikanten i spetsen och sist men inte minst Träpatronen, som verkar styra över hela byn och framför allt hans underlydande. De två luffarna, som leder oss runt till de olika spelplatserna, känner vi igen sedan förra året.

Dramatiken i det hela utgörs av en arbetsplatsolycka på sågen, som alltså ägs av patronen. Denne gör livet surt för sågverksarbetarna och deras familjer. Det brister både i löner och arbetsskydd och det sker också mycket riktigt en allvarlig olycka till följd av detta.

Det blir en ganska skruvad historia, som trots det bakomliggande allvarliga ämnet - att skildra vardagslivets vedermödor för det fattiga, strävsamma Komstadsfolket för hundra år sedan - lockade till många skratt. En lättsam underhållning i en underbar miljö, där byggnader och natur utgör kulisserna och med många medverkande. Bland annat två körer, som gör  mycket till hela miljön. När de inte sjunger, finns de som levande kulisser, räfsar gräs, tvättar i ån, fyller gästgiveriet, sköter sågen. Rekvisitan är också fint illustrerad. Patron kommer åkande i en gammal lastbil anno dazumal och en vagn med ett stiligt par hästar körs omkring i byn t.ex.

Avslutningen med hela ensemblen samlad på kullen ovanför slåtterängen är väldigt effektfull, i all synnerhet som det finns så många goda sångare bland de medverkande. Och så lämnade vi Komstad, när augustiskymningen började sänka sig över ängar, kullar och vatten.

Jag försökte filma lite, men det blev ganska svårt att komma fram och få bra position. Och inte vet jag om jag gjorde rätt, när jag länkade. Så om inte ljudet kommer fram är det mitt fel. Den första filmsnutten visar luffarna, när de sjunger för auktionsfolket (för en bondauktion, måste förstås vara med). Den andra visar manskören, som sjunger "De sålde sina hemman", apropå det par i byn som stack till Amerika. Och än är det inte för sent att få se detta vandrande skådespel. Tider finns i programmet, som inleder mitt inlägg.
                                           

Ett litet PS. Lite stolt är jag allt över både sonens och sonsonens insatser.  Det får väl en gammal morsa och farmor unna sig.!?

"Han blir bara bättre och bättre..."

....Så löd rubriken på Rolf Haglunds recension av gårdagens konsert i Borås Tidning denna morgon.

Den som bara blir bättre och bättre är Sven-Bertil Taube, nu fyllda 80 år. Han har ju varit en idol i många år och jag har hört honom live flera gånger, inte minst sedan vi flyttade till Borås. Han var här nu för femte gången, när Borås Salongsorkester inledde firandet av sin 30-åriga tillvaro.

Programmet inleddes med att orkestern spelade ett potpurri på kända Evert Taube-visor, först Fritiof Anderssons paradmarsch och sist Balladen om Gustaf Blom från Borås förstås. Och så var det igång. Det dröjde lite innan Sven-Bertil uppenbarade sig, några andra medverkande presenterades, vi sjöng allsång, Sjösalavals, och kören sjöng ett par melodier bl.a. Ingrid Dardels polska, som hade fått en extra rad på slutet, som introducerade Sven-Bertil.

Så kom han då. Lite gråare, lite rynkigare, lite dimmigare i ögonen, men fortfarande spänstig, ungdomlig och med sin fantastiska röst i behåll. Ja, inte bara i behåll - fylligare, djupare och känsligare än någonsin. Och när han sedan börjar med Så länge skutan kan gå, då tar mina känslor totalt överhanden och jag känner hur mina ögon fuktas och jag blir alldeles varm i bröstet.

Ja, så fortsatte det. Kör och orkester och övriga solister gjorde bra insatser, men det var Sven-Bertil, som gjorde föreställningen till vad den blev. Det blev den ena kända Taubevisan efter den andra och jag kunde konstatera att jag kunde det mesta, flera av visorna utantill. Det var en totalupplevelse som heter duga. Och den fulltaliga publiken verkade känna som jag. Det blev stående ovationer och extranummer förstås. Recitation av den lilla visan, som börjar Och skulle det så vara att det blev slut emellan oss... följt av Min älskling, du är som en ros, fullkomnade denna fantastiska tillställning. Och jag kommer att bevara detta i mitt hjärta.

Jazz in Time i Sinnenas Hus och kammarmusik på Konstmuseet

Det har varit mycket av levande musik i veckan. Och riktigt bra musik. I lördags var det dags att besöka Kulturhuset och Konstmuséet, där Kammarmusikföreningen ordnat ett riktigt fint program.
Jag gillar kammarmusik bl.a. därför att det blir så intimt. Man kommer nära musiker och sångare både rumsligt och andligt. Det blev mycket påtagligt i den här konserten, där ensemblen utgjordes av två sångare, operasångarna Jeanette Köhn, sopran och Olle Persson, baryton, samt gitarristen Mats Bergström. Den senare är en riktig virtuos på sitt instrument. Och alla med härlig publikkontakt.

Det blev en riktig högtidsstund med dessa fina artister. Det började med att gitarristen Bergström visade prov på sin eminenta skicklighet i ett soloverk. Tyvärr har jag tappat programmet, och kommer inte ihåg vad verket hette. Men jag kommer aldrig att glömma detta framförande. Att man kan få fram så komplicerad musik ur en gitarr, är fantastiskt.

Sedan trädde sångarna fram på scenen, först Jeanette Köhn i ett solo och sedan blev det bl.a. stycken ur Mozarts Don Juan i med båda sångarna i duett, bl.a. Hela tiden ackompanjerade av gitarrmästaren.
Efter pausen blev det Schubert för hela slanten, med bl.a. texter ur Hasses och Tages Spader Madame och sedan Olle Persson, som framförde delar av sångcykeln Die schöne Müllerin.
En riktig höjdarkväll!

En annan höjdare, men i en helt annan genre fick vi uppleva på onsdagen, när Jazzklubben Jazz in Time, som legat i dvala ett tag nu återuppstått och lockat nya och nygamla medlemmar. Nu stod ett äkta swingband på scenen i Sinnenas Hus. Och vilket ös det blev! Så härligt att sitta och stampa takten och klappa i händerna till de här go'a gubbarna, som generöst bjöd på sig och sin musik. En riktigt härlig kväll.

Jag letade på YouTube efter exempel och hittade ett par klipp från en konsert 2008. Det är de två sista adresserna, som jag länkat till nedan.
Jag försökte också hitta någon illustration till kammarkonserten, men hittade inget riktigt bra och av någon anledning kunde jag inte länka direkt, men det går ju bra att kopiera adressen. Då får man lyssna till en underbar inspelning av Jeanette Köhns tolkning av det kända stycke av Händel, som på svenska är mest känd med texten "Dagen är nära", men som vi i kören sjunger "Ögon som mötas".
Lyssna och njut!

https://www.youtube.com/watch?v=T_gcZI5cFTE
https://www.youtube.com/watch?v=veHUyYO9lhk
https://www.youtube.com/watch?v=syh_SjXLsl4

Vita Hästen och andra begivenheter

Vi bor i en stad med ett rikt kulturutbud. Det är riktigt stimulerande. Igår kväll hade vi nöjet att glädjas åt en riktig klassiker i nöjesgenren, nämligen operetten Vita Hästen, Det var länge sedan jag hade så roligt på en teater. En riktigt lättsam och underhållande föreställning. På omslaget till programmet utlovades att vi skulle få uppleva "Stor sång och skrattfest i Borås..." Och det löftet infriades med råge. Den stora ensembeln med proffs, halvproffs och amatörer bland musiker, körer och soloartister, ja alla bjöd på en helproffsig föreställning, en sann njutning för den fulltaliga publiken. Bra skådespeleri och dans, men framför allt musiken och sången. Vilka eminenta sångare vi har i stan! Här hade de samlats och bjöd på sig själva. Och roligt verkade de ha allesammans på scenen också!

 Idag sken solen äntligen en stund på förmiddagen och vi passade på att ta en promenad. Vi valde att gå till Simonsland eller som det numera officiellt heter Textile Fashion Center. En samling gamla fabriksbyggnader kring Viskan har byggts om och moderniserats och utgör numera centrum för nya innovationer främst inom textilområdet. Det är riktigt läckert att gå omkring på området och bara titta på byggnaderna. Alldeles vid entrén står skulpturen House of Knowledge, som är en sevärdhet bara den. En stor del av byggnaderna disponeras av högskolan och jag tänker att studenterna måste bli inspirerade i sina studier, när de vistas i denna miljö. Helbilden på skulpturen nedan har jag hämtat från Borås stads hemsida. Bilden måste ha tagits på en annan plats, innan den flyttade till sin permanenta vistelseort. Men den är så stor, att jag med min kamera måste gå så långt bort för att få med hela verket.

Däremot kunde jag ta en bild inifrån skulpturen upp mot huvudet. Det blev ett ganska intressant perspektiv tycker jag.

Sedan följde vi Viskan genom Simonsland bort till Knalleland och vände sedan hemåt uppför backarna. Det är nackdelen när vi promenerar i de centrala delarna i Borås. Det blir alltid uppför på hemvägen. Det är skönt när vi är hemma vid vår egen gata igen. Vår gata, som blivit så fint upprustad. För någon vecka sedan tog de bort de vackra blomsterarrangemangen, som funnits där i sommar. Men de kommer väl tillbaka igen. Och Gustav Adolf kyrkan utgör ju en stilig fond.

Tre dagar i Wien

Så har vi då äntligen varit i Wien efter alla år. Första gången för mig, men inte för maken. Han var där redan 1956. Jag har under årens lopp hört den historien berättas för mig ganska många gånger. Historien om hur han och en kompis, båda i 20-årsåldern, tågluffade från Stockholm till Berlin, München, Wien och Salzburg.

Vi har många gånger pratat om att vi skulle resa till Wien. Vi gillar att besöka stora städer, där finns alltid så mycket att upptäcka. Och vi har varit i Prag flera gånger och även Budapest. Wien har fått vänta, men nu efter femtioåtta år för maken, var det dags. Då var det fullt av amerikanska soldater kvar i staden. Det fanns spår efter strider från krigsåren och folk levde i allmänhet knapert. Men det hade inte varit lika hårt bombat som i Berlin. Och av kriget såg vi ingenting nu.

Vi hade tre dagar på oss att få en uppfattning om staden. Vi började som vanligt, när vi är i en ny stad, att följa med på den rundtur, som i det här fallet anordnades av resebolaget vi åkte med. Som vanligt hade vi en svensk lokalguide, en härlig kvinna, som bott i Wien sedan ungdomen.

Vi fick en fin tur med denna kunniga humoristiska dam, först runt ringen med bussen och sedan promenad i Innerstadt. Att Wien var fullt av storvulna palats hade jag förstått, men inte hade jag fattat att det var i den omfattningen. Palatsen hade maken inte heller haft något att säga om, när han berättat om sin ungdoms äventyr. Det blev nästan för mycket av stuckaturer, marmor, guld och silver. Nej, då var det betydligt trevligare att vandra i Hundertwasserkvarteret. Allt skapat av den starkt ideologiske Friedenreich Hundertwasser, Friedrich Stohwasser. Sitt konstnärsnamn har han tagit för att visa sitt engagemang i freds- och miljöfrågor, och sina idéer om kretslopp och annat har han förverkligat i denna skapelse. Det skulle behövas ett helt blogginlägg för att beskriva detta och mer till. Men den som är intresserad kan läsa om denne fantastiske man och hans idéer på många ställen.

Rundvandringen var den enda tur vi gjorde med researrangören. Tre dagar går fort och vi ville disponera vår tid på egen hand och flanera och söka efter våra egna smultronställen. Vi löste 48-timmarsbiljett, som gällde på samtliga allmänna kommunikationer och det var en välsignelse. Lätt att ta sig fram också, bara man höll kartan rätt. Tunnelbanan är ren, snygg och snabb, men roligast är att åka spårvagn. Vi hann med en busstur också ute i Grinzing.

Både maken och jag gillar att söka oss till de små muséerna, där betydelsefulla personer bott. Det finns flera sådana i Wien också och vi valde förstås Siegmund Freud-muséet, inrymt i den bostad i Wien som även var hans mottagning fram till dess han måste fly undan nazisterna till London. Det fanns inte många autentiska saker kvar.Det mesta hade följt med familjen till London. Det var nästan lite patetiskt att se hans hatt och paraply i hallen och en koffert. Möblerna i väntrummet på bilden nedan är autentiska och skänktes till muséet av dottern Anna Freud. Den berömda divanen finns dock kvar i London. Men det fanns mycket annan dokumentation i form av fotografier, diverse diplom och utnämningar och informerande text.

Tre dagar går fort, men vi hann med ett museum till, nämligen MAK, det moderna konst- och arkitekturmuséet, som vi förväntat oss mycket av, men som vi blev lite besvikna på. Roligare var det då, när vi tog oss till den kända nöjesparken Pratern, med sitt kända pariserhjul, som blev känt genom filmen "Tredje mannen" av Orson Welles. Där som ungraren Anton Karas suttit och spelat på sin cittra, och som maken också fick uppleva i Grinzing 1956.

Vi hade tur i Pratern, för just denna dag invigdes en festival, som verkade gå ut på att spela bompa, bompa-musik och dricka öl. Där fanns representanter för alla landskap i Österrike med var sina orkestrar och där kom Kejsar Franz Josef med sin Sissi gåendes på höga styltor och tyrolerhattar och skinnbyxor förekom frekvent. Och så många och stora öltält har jag nog aldrig sett på en gång.

Men det som Wien mest är känt för är väl ändå den klassiska musiken. Vi undvek de stora showerna och sökte oss till de mindre scenerna, på samma sätt som vi föredrar de små muséerna. Vi lyckades få biljetter till en kammarkonsert i en fantastisk liten kyrka, St Anna Kirche. Där fanns en akustik, som inte var av denna världen, rent himmelsk, måste ja säga. En stråkkvartett framförde musik av Mozart, Haydn och Beethoven och musiken fyllde hela kyrkan. Den unga cellisten kommer jag aldrig att glömma. Och inte de andra heller för den delen.

Det var sista kvällen i Wien, och finare avslutning kunde vi inte önska oss.

Maten då? Nja, det var väl inte något särskilt. Vi hann ändå äta en äkta Wienerschnitzel på kalvkött, precis som det ska vara. För övrigt stötte vi inte på några kulinariska läckerheter. Men det var inte därför vi tog oss till Wien.

Ja Dä Va Då...

Så nu har det varit premiär på skådespelet i Komstad. Förväntningarna var ganska stora, i alla fall hos oss, som har både son och sonson i ensemblen. Riktigt objektiv är väl kanske i så lätt att vara i den situationen, men jag måste ändå säga att jag är riktigt imponerad. Och vädret var vackert, det är nog en förutsättning för att det ska bli riktigt lyckat.

Det hela började med att publiken samlades framför Gästgiveriet, där de båda luffarna dyker upp, törstiga som de är. Luffarna blir sedan guider genom skådespelet och visar vägen till de olika scenerierna.

Föreställningen ger inblick i händelser i Komstads historia. Komstad är en mycket gammal och förr betydande ort i nuvarande Sävsjö kommun. Här fanns tingshus, kvarn, såg, affär och värdshus och var något av en centralort i bygden. När järnvägen -  Södra stambanan - anlades kom Sävsjö att bli samhället som tog över och Komstad blev som vilken bondby som helst, men sågen och kvarnen finns fortfarande kvar och affären har blivit kafé.

Första anhalten efter värdshuset är fängelset. Här finns ett gäng fångar i bojor, som jobbar under överinseende av fångvaktare Adrian Låsbom. Fångarna visar sig kunna sjunga enastående bra, vilket förklaras av att alla fångar bildar manskören Pinutas. De stämde upp Birger Sjöbergs "Släpp fångarna loss, det är vår!" med bravur, till fångvaktarens, Adrian Låsbom, förtret. Sedan får fångvaktaren mer att göra, när kronolänsman kommer dragande med en tillfångatagen dubbelmördare som kallas Farao. Denne man finns i Komstads historia. Han dömdes att avrättas efter att ha dödat två personer genom arsenikförgiftning.

Fångvaktaren tar Farao till tingshuset och uppmanar publiken att följa med. De båda hamnar åter på värdshuset, där fyra gubbar sitter och dividerar och prästen kommer och bannar dem för deras syndiga leverne, medan en kvinna med vacker röst sjunger "Där rosor aldrig dör". Sedan visar det sig att övriga gäster på Värdshuset också är en kör, "Den röda kören". Körerna dyker sedan upp i olika scener och de är en stor tillgång i skådespelet.

Så fortsätter vandringen under luffarnas ledning. De tar oss med  förbi sågen och kvarnen, där de passar på att sjunga en egen variant av Elektricitetsvisan. Vidare till kaféet, där vi blir bjudna på kaffe, till smedjan, där en gumma får hjälp med utdragning av en värkande tand och vi får träffa berättare, som förtäljer händelser ut Komstads historia.

Efter att ha vinkat av bygdens store son, Jonas Brunk, på hans färd till Amerika i en båt över Atlanten (i det här fallet fick dammen ovanför sågen illustrera detta) samlades vi så på ängen, som slogs med lie. I sluttningen ovanför ängen samlades alla medverkande och avslutade det hela med underbar sång från båda körerna.

Den här föreställningen av vandrande skådespel var en riktig helhetsupplevelse. Jag blev imponerad av sättet att binda samman de olika scenerna. Det väckte nyfikenhet och överraskningarna kom slag i slag. Ett trevligt sätt att engagera även publiken, med skådespelare och sångare så nära inpå. Och en rolig lektion i bygdehistoria. De vackra omgivningarna med det finaste man kan tänka om småländsk natur gjorde ju sitt till. Snyggare kulisser får man leta efter.

Det är väl värt att åka några mil för att uppleva allt detta.

Till slut vill jag upplysa att man kan gå guidade turer i området. Då ringer man 0725240450 eller går in på www.komstadkvarn.se. Information om skådespelet och biljetter kan man söka tel. 0382-14200 månd - fred 8:00, övrig tid: infp@kulturhuset.com

Minns Olle Adolphson

Igår kväll bevistade vi en konsert. Det var kören Notknäckarna tillsammans med skådespelarparet Fredrik Nilsson och Maria Havrell och musikanter, som framförde ett program med Olle Adolphsons visor.

När vi såg annonsen bestämde vi direkt att detta måste vi ta del av. Olle Adolphson har varit vår favorit ända sedan ungdomen och några av våra största visupplevelser har vi haft med honom. Olle var en fantastisk uttolkare, inte bara av sina egna visor utan även av andra, t.ex. Evert Taube. Dessutom var han fantastiskt bra på att spela gitarr, skolad som han var i Spanien i ungdomen.

En av de största upplevelserna maken och jag har haft med Olle Adolphson var för ett antal år sedan, när Evert Taube-sällskapet hade jubileum, 20 år tror jag det var, i Göteborg. Det gick av stapeln på litteraturvetenskapliga institutionen vid universitetet. Efter alla intressanta föreläsningar blev det så supé och samkväm på kvällen. Där framträdde den ena efter den andra av Taubetolkare, Ulf Andersson, Öbarna, Peder Svahn, ja, jag minns inte alla. Och så kom då Olle. Han slog sig ner på en stol, tog några ackord på gitarren och började sjunga Calle Schewens vals. Jag har aldrig varken förr eller senare hört en finare, djupare, innerligare tolkning av den visan. Efter det har det varit svårt att sjunga den i allsångssammanhang, även om vi brukar ge oss på den på midsomrarna på Stenbäcken. Men ingen går upp mot Olle, inte ens Evert själv eller Sven-Bertil.

Igår handlade det om Olles egna visor, en del med andra textförfattare, men många som jag faktiskt inte hade hört förut. När vi kom hem, gick jag till min nothylla för att leta efter en samling, som jag visste skulle finnas någonstans, och som inte varit framme på länge. Jag hittade den och fann att några av de som framfördes på konserten fanns med. Nu får det bli lite botaniserande i den boken för att lära mig melodierna.

Tack för konserten alla medverkande. Det blev en höjdarkväll, som jag bevarar i mitt hjärta!

Visfestival

I fredags var vi på visfestival. Det var länge sen sist. Visfestivaler hör inte till vanligheten nu för tiden. Men det har ju alltid funnits visentusiaster, även om antalet varierat. Sedan fem år tillbaka finns en festival i den lilla byn Fänneslunda mellan Ulricehamn och Borås. Eldsjälen bakom det dela heter Stefan Sandström. Han ger verkligen skäl till det epitetet. Nu för femte året i rad lägger han ner massor med tid och pengar, för att vi visälskare ska få en riktigt härlig upplevelse vid den gamla kyrkoruinen i Fänneslunda.

Arrangören har haft otur med vädret tidigare, men nu strålade solen och bjöd in till musikgemenskapen från sin allra bästa sida. Det började med tävlingen Visupp, en tävling för unga musiktalanger med eget komponerat material. Det visade sig att alla deltagare hade gått någon form av utbildning, framför allt på olika folkhögskolor, vilket gläder ett gammalt folkbildarhjärta.

Ja, sedan fortsatte det med alltmer kända röster. En tjej som tidigare haft framgång i Visupp var Anne-li And. Hon tolkade sina egna och andras visor med en fantastisk röst och utstrålning. Henne vill vi höra mer av.

Det blev ganska så kyligt framåt kvällen. Vi fick hämta filtar och sittdynor i bilen och kura ihop oss tätt tillsammans. Men artisterna värmde och det blev en härlig stämning.

Ingen kunde dock slå Lasse Tennander. Jag har inte tidigare hört honom live och det blev en fantastisk upplevelse. Vilken röst och utstrålning, för att inte tala om hans gitarrspel. Hans egna visor är härliga att lyssna till både vad det gäller musik och texter. Men den starkaste upplevelsen var hans tolkning av Evert Taubes "Så länge skutan kan gå". När Lasse presenterade den visan förbjöd han oss i publiken att sjunga med. "I så fall får ni göra det tyst" sa han, "för detta är ingen allsångslåt!"

Och vilken känsla det blev. Den visan innehåller så mycket av levnadskonst och för mig, blev det just nu lite extra känsligt. Den berör ju det som jag, på ett sätt försökte formulera i mitt förra inlägg. Tack Lasse Tennander för den tolkningen.

Jag blev också förtjust i den glade göteborgaren från Haga, Matts Westling. Jag hade faktiskt inte hört talas om honom och det blev en positiv överraskning. Jag länkar till en låt, som tydligen är en av hans kändare. Flera i publiken sjöng med i "Perfekt". Klicka bara på länken nedan, så får ni höra!

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=im-v-KZZfww

Vilken härlig kväll!

Vi hade säsongsavslutning med kören ikväll. Konsert på Hemgården. Smått gemytligt och intimt, lite annat stuk än när vi har konsert i kyrkan. Nu sjöng vi mera avspänt, liksom på skoj. Visst, det är en mer svårsjungen lokal och det klingar inte lika rent och klart, svårare att komma upp i höjderna för sopranstämman - i alla fall för mig. Men det var så roligt att sjunga och det gick så bra. Repetitionen var bedrövlig. Men det är konstigt, man skärper till sig ännu mer då, när det blir allvar.

Maken satt bland publiken och när vi avslutat och tackat vår körledare med blommor och blader och kramat om varandra och "vi ses till hösten" osv, tänkte jag att det var dags att gå hem, trött i fötterna som jag var. Men ute var det varmt som en högsommarkväll och maken hade tänkt annorlunda. Det var dags för en öl på kafé Viskan. Det läskade gott i strupen efter allt sjungande.

Sen gick vi hem, fortfarande lika varmt, fast klockan var nio på kvällen. Men vi har ju en balkong. Och vi har ju varit i Tyskland och handlat. Så det blev en timme till utomhus. På vår egen ägandes balkong. Där satt vi med var sitt glas rött, tills skymningen lagt sig och måsarna stod som tysta sílhuetter på grannhusets skorsten. I morgon åker vi till stugan för att fira flygaredagen och metaredagen eller Kristi Himmelsfärd om man nu tror på den historien. Men då ska det bli regn och åska säger SMHI. Men det förmörkar inte denna första riktiga vår- eller rentav sommarkväll!

Jazz i Borås

I onsdagskväll var vi på Humanistiska förbundet i Borås. Det är en föreläsningsförening, som förmedlar vetande i diverse ämnen i gammal god folkbildningstradition. Den här gången skulle det handla om Jazz- och dansorkestrar i Borås under 1940- och 50-talen. Ämnet presenterades av Lennart Wasling på ett lättsamt kåserande sätt. Det blev en riktig nostalgitripp. En del av de presenterade orkestrarna har jag dansat till i min ungdom, men jag tillhörde nog, trots mina 70 år, den yngre delen av publiken. Och Friggahallen är jag för ung för. Mina danserfarenheter i Borås har jag från den då ganska nya Parkhallen och också Rotundan i samma Folkets Park, eftersom jag också gillade att dansa gammaldans.

De mest kända orkestrarna var Jean Josefssons och Bosse Lidéns. De flesta kända boråsmusiker från den här tiden spelade i dessa orkestrar i olika konstellationer. Jag skall inte orda mer om detta just nu. Allt kan man läsa på Lennart Waslings hemsida www.culturum.se/jazz. Därifrån har jag också lånat bilderna till detta inlägg.

Den jag vill ägna mest uppmärksamhet är den enligt min mening störste musikern i genren som vi haft i Borås, Åke Johansson. En fantastisk pianist och kompositör, som blev hemstaden trogen, trots att många av världens stora jazzmusiker ville spela tillsammans med honom.

Åke Johansson lärde sig spela piano som barn på Tomteboda Blindinstitut, där han hamnade som elev på grund av sitt funktionshinder. Därigenom skulle jag komma att få en mer personlig anknytning till honom genom min man, som också var elev på Tomteboda under den här tiden och han och Åke blev skolkamrater. Maken har berättat att Åke brukade spela fyrhändigt med en annan kompis på skoldanserna. Den som höll rytmen vid trummorna var en annan känd tomtebodaelev, Bengt Lindqvist, sedermera riksdagsman, statsråd och förbundsordförande i Synskadades Riksförbund.

När vi för dryga tjugo år sedan flyttade tillbaka till mina hemtrakter, fick de gamla skolkamraterna åter kontakt. Åke spelade ofta på jazzklubben och i andra sammanhang, som lockade oss. Jag fick också tillfälle till mer personlig kontakt med Åke genom mitt arbete på Fristads Folkhögskola, där jag periodvis var ansvarig för de kulturkvällar som anordnades för allmänheten. Åke var en av de många musiker som engagerades till denna verksamhet. Jag minns att han var mycket förtjust i skolans fina Steinwayflygel och pratade om att han skulle vilja göra en inspelning med den. Det blev nog trots allt inte av, men det är sköna minnen förknippade med Åkes eminenta framträdande på skolan.

Åke Johansson finns inte bland oss längre. Han gick bort 2011 i sviterna efter en hjärnblödning. Han blev då delvis förlamad och kunde bara spela med höger hand. När jag sökte på You Tube efter Åkes skivinspelningar, fick jag inte en enda träff. Däremot fanns två liveinspelningar från Borås Tidnings presscenter. Den ena är en inspelning efter Åkes bortgång, Tribut to Åke Johansson, en samling av Åkes kompositioner i arrangemang av Bernt Rosengren. Den andra är en inspelning med Åke, efter det att BT genom en insamling köpt Åkes flygel. Åke spelar med sin brukbara högerhand, lite trevande i början, men snart börjar fingrarna snabba sig över tangenterna och hans fantastiska känsla kommer mer och mer till sin rätt. Åke är borta för alltid, men hans musik finns hos oss för evigt.

http://www.youtube.com/watch?v=B-l8_sU8OnQ
http://www.youtube.com/watch?v=k-Nuaqi4_rA

Dragspelet

Jag hittar ideligen gamla foton, som jag har glömt. Det här är taget i augusti 1982. Det vet jag, eftersom jag känner igen tapeten. Vi har nyss flyttat till Holsby utanför Vetlanda och inte hunnit att tapetsera om. Bilden är tagen av mammas sambo, Alf, när de besökte oss för första gången, efter att de blivit ett par.

Men det var dragspelet jag skulle skriva om. Våren 1982 fyllde jag 40 år. Det hade varit ett jobbigt år. Maken hade pluggat i Stockholm och jag hade hållit ställningarna hemma i Kalmar med jobb, skol- och dagisbarn  och desssutom ganska mycket politiskt engagemang. Vi stod också inför ett uppbrott, skulle flytta från Kalmar till lilla Holsby uppe på Småländska höglandet. Det var inte populärt bland barnen ska jag säga, så det blev ganska påfrestande.

Nåväl, nu fyllde jag 40. Släktingarna från Västergötland kom farande i brorsans orkesterbuss. De hade med sig presenter, även presenten från maken. De satte en bindel för mina ögon och så fick jag känna mig fram till presenten. Dragspelslådan låg på golvet, jag fick sätta mig på knä för att öppna den. När jag förstod att jag fått ett dragspel, började jag gråta! Jag blev så glad och även rörd. Jag förstod ju hur maken hade gnetat och sparat under tiden i Stockholm, för att få råd att köpa min önskepresent. Han hade bett broder Stig, som hade kontakter i musikbranschen, att införskaffa dragspelet.

Sedan spelade jag varje ledig stund i ett par veckor. Barnen suckade och stönade. De blev trötta på olåten. Men jag lärde mig faktiskt ganska fort. Jag kunde ju spela piano sedan barnsben, det var basen jag måste lära mig. Och så tekniken förstås.

Nu har jag haft dragspelet i över trettio år. Det blir inte så mycket spelat nu för tiden. Mest på sommaren ute i stugan. Jag gillar att sitta på trappen mot sjön på fina sommarkvällar och spela valser på dragspelet. Fingrarna är lite fumligare än förr. Brist på övning och lite effekt av artrosen. Men det hindrar inte att jag drar en trudelutt, t.ex. som på bilden nedan, tagen av dottern för något år sedan en sensommarkväll i kräfttider. 

Kom nu hit och hämta priset!

 

Igår var det Nobeldagen. Det var mycket prat om detta både i radio och TV . Tack vare en association, som maken gjorde i samband med allt detta, fick jag inspiration till detta inlägg. Maken hade letat upp boken, vars omslag jag skannat ovan. "Vad gör du?" säger jag. "Dom talar om att hämta priset, och då kom jag att tänka på en Olrogvisa", säger han.

 

Visan ifråga var "Resultat av plöjningstävlan". En burlesk historia, som så många av Ulf Peder Olrogs visor. Så här lyder texten till första versen:

Resultat av plöjningstävlan, första pris tog Edvin Andersson i Bo.
Han blev först i plöjningstävlan, plöjde bara raka fåror ska ni tro.
Resultat av plöjningstävlan, här i sockna har fäll aldrig plöjts så bra,

lev han: Hurra, hurra, hurra! Kom nu fram å hämta prise'

 

 När jag var barn och ung, var Olrog en mycket känd person och hans visor också, för den delen. De sjöngs ofta i radion och spelades även till dansmusik. Olrog var en mycket lärd person. Han studerade nordiska språk i Uppsala och skrev sin licentiatavhandling under rubriken Studier i folkets visor (1951) Så småningom kom han att ta initiativ till Svenskt Visarkiv, vilket upptog hans liv. Så småningom kom han till radions underhållningsavdelning och var med och startade 10 i topp bl.a.

Hans visor hämtar sitt bakgrundsmaterial från t.ex. antika myter (Resan till Chytere), vikingasagor (Schottis på Valhall, Rumba i Balders hage), hemstaden Uppsala (Ubåt till salu), den sörmländska landsbygden (Samling vid pumpen) och inte minst resor till Västindien (Mera bruk i baljan, boys). Ja, det här var bara några exempel.

En av mina lärare på Viskadalens Folkhögskola, Erland Jonsson, var kompis med Ulf Peder Olrog. Erland var också med på en resa med bananbåt till Västindien. Det sades att Erland, som inom parentes var en gudabenådad lärare, var starkt delaktig i texten till Rumba i Balders hage, som ju är inspirerad både av västindiska rytmer och vikingahistorier.

Det finns mycket att läsa om och lyssna till när det gäller Ulf Peder Olrog. En av hans främsta uttolkare var Sigge Fürst. Vi har också en LP-skiva från början av 70-talet med Sven-Bertil Taube. Olrog samarbetade också med norrmannen Alf Pröysen och de översatte varandras visor till respektive språk.

Ulf Peder Olrog slutade sina dagar 1972 på ett tragiskt sätt. Han hade 1971 utsetts till programchef på radion, men drabbades av depressioner och valde att själv ta sitt liv. Men hans verk lever vidare och kan kanske få en ny renässans. Och alldeles bortglömd är han ju inte. Bullfest, bullfest hela dan, sjungs väl fortfarande på dagis ibland.

Jag har hämtat en del av mina uppgifter från en artikel av professor Christer Åsberg publicerad i UNT 2010-10-10. Rubriken på uppsatsen är Folklig, akademisk, glömd - Olrog. Går att hitta på nätet.
Jag har också länkat till en inspelning på You Tube, där Olrog själv sjunger Samling vid pumpen, på omisskännlig sörmlandsdialekt. Hoppas det fungerar!
(Hoppsan, det gick visst inte! Men mina läsare kan ju själva hitta honom på You Tube, skickliga som ni är!)

 

 

Körernas högtid

Advent och jul är körernas högtider framför andra. Så även för vår kör, Hemgårdens blandade kör. Igår övade vi i kyrkan inför framträdandet nästa vecka. Vi är ovanligt många i år, både sångare och musiker. Hela koret och ner på golvet framför var helt fullt. Salongsorkestern residerade i mitten framför körerna. Vi sopraner är flest, som vanligt. En stor del av oss fick trycka ihop oss nere på golvet bredvid orkestern. Men till den riktiga konserten ska vi få ett uppbyggd podium vi också, är det sagt.

Det är så förunderligt upplyftande att sjunga i kör. Särskilt vid den här mörka årstiden. Körövningarna blir en ljuspunkt i tillvaron varje vecka. För tillfället går jag på behandling hos en sjukgymnast. Hon sjunger också i kör. Vi är helt överens om att körsång är hälsobefrämjande, både psykiskt och fysiskt.

Så det är bara att sjunga ut - Ding, ding, dingedinge dong, hör julens klockor ringa....

Sången på våra möten.....

....så hette en veckoslutskurs som ABF-distriktet i Kalmar anordnade på Ädelfors Folkhögskola en gång på slutet av 70-talet. Det var några år före jag själv började arbeta på sagda skola. Anledningen till att jag deltog i kursen var min då för tiden politiska aktivitet. 

Sjungit har jag alltid gjort. En politisk varelse har jag nog också varit ända sedan jag började förstå vad politik handlar om. Under några år i Kalmar kom det till uttryck i en förening av dessa två egenskaper. 1970-talet var en härlig tid för oss som var politiskt intresserade. Det debatterades och hölls möten och demonstrationer och alla var välkomna att engagera sig. Själv satsade jag min energi i arbetarrörelsen. Det kom ett genombrott för kvinnorrörelsen också och tjejer blev välkomna i de förr så mansdominerade församlingarna.  Valnederlaget för S 1976 blev en sporre att ta upp kampen.

Jag blev invald i styrelsen i Lindsdals socialdemokratiska förening och utsågs till studieorganisatör. Det var ett roligt uppdrag, där man kunde använda sin fantasi. Förutom de obligatoriska studiecirklarna om partiarbetet, kunde man förverkliga lite andra idéer. Jag startade t.ex. en gammaldanskurs, som blev en glad  gemensamhetsskapande aktivitet. Och så var det ju sånggruppen förstås.

Det var fortfarande populärt att sjunga kampsånger och andra sånger och visor både gamla och nya. Det var ju proggens tid och vi kunde förena traditionella  arbetarsånger med de nya rösterna och även vanliga visor. Och vi sjöng - på valmöten, 1:a Maj förstås och möten och tillställningar i föreningar.

Vi kallade oss för S-dur. Medlemmarna i s-föreningen i Lindsdal fick komma med förslag på namn och S-dur gick segrande ur omröstningen. Detta var före tiden för rosen som symbol i partiet. Då var det ett S med övre delen formad som en pil framåt.

Dottern kom på en snabbvisit den gångna helgen. Hon började leta igenom gamla foton, som vi har liggande och hon plockade ut en bunt bilder som hon ville ta med sig hem. I den bunten låg bilden ovan. Jag hade glömt att den fanns och skannade den. Den fick bli anledningen till den här lilla minnesbilden. Vi var vanligen fler i gruppen vid våra framträdanden. Förmodligen är det här ett tillfälle, som vi snabbt skrapade ihop ett gäng. På baksidan har jag skrivit "Firande av arbetarrörelsens dag i Kalmar 1980". Längst till höger står maken och jag och vår då femåriga dotter. Hon som kom att bli orsaken till det här inlägget. 



Dragspelet

Jag tänkte leta upp några fina vinterbilder för att skriva ett aktuellt inlägg denna frostiga, isande lördag. Men när jag rotade bland mina gamla bilder och mycket riktigt hittade några riktigt vintriga motiv, bl.a. från snöstormstid i Kalmar - aktuellt så det förslår - fann jag ännu fler härliga sommarbilder och då kändes det bättre att skriva om den här bilden.

Jag fick mitt dragspel när jag fyllde fyrtio år. I april blir det trettio år sedan. Jag hade önskat mig ett dragspel länge. Det här var när jag var aktiv i rörelsen och höll igång sånggruppen S-dur, som jag skrev om härom veckan. Vintern 81-82 var ganska jobbig. Maken gick på Lärarhögskolan i Stockholm och det var mycket som vilade på mina axlar. Men vi var överens om att vi skulle stå ut med tanke på framtiden.

Min bror, som är musiker, hade skaffat dragspelet fick jag veta senare. Hela min släkt från Västergötland kom åkande i hans orkesterbuss för att fira mig. Jag fick en bindel för ögonen och fick känna mig fram till dragspelet. Och när jag förstod vad jag hade framför mig började jag faktiskt att gråta av glädje.

Men inte bara glädje, också lättnad. Den jobbiga vintern och våren var snart slut. Maken hade gnetat och sparat för att kunna köpa dragspelet. Det kändes som mer än en födelsedagspresent. En uppskattning för att jag hållit ut.

Jag kom faktiskt inte ihåg det här fotot, men jag förstår att det är taget en midsommarafton på släkttorpet Stenbäcken, där vi alltid firar sommaren största helg. Det här året ser det ut som om det faktiskt är fint väder också, vilket inte alltid är fallet minsann. Jag är nog på väg att kompa till dansen runt stången. Plastkassen, som hänger på ena armen innehåller nog lite noter eller allsångshäften. Det brukar bli mycket sång och musik vid vårt midsommarfirande.

Håll med om att detta var roligare än vinterbilder! Men det kommer nog några sådana också snart.

Älskade Evert!

Vi tittade på programmet om Evert Taube härom kvällen maken och jag, och greps av en stark nostalgikänsla. Vi har så många gemensamma upplevelser och minnen förknippade med denne diktare och musikant, författare, konstnär och filosof.

Hemma i mitt föräldrahem fanns två häften med Evert Taubes visor. Häftena innehöll texter och noter till melodistämmorna. Dessutom illustrationer av diktaren. Där fanns både handelsman Flink och Maj på Malö, Fritiof Andersson och Astri förstås. Och flera självporträtt av konstnären. När jag lärt mig spela lite piano, tog jag ut basackord till en del av visorna. Något sådant fick man inte lära sig av kantor Elmqvist. Inga improvisationer där inte! Men jag har fortfarande en förkärlek för F-dur. Det var den tonart "Balladen om Gustav Blom från Borås" presenterades i och det var den första visan jag lärde mig utantill.

I tonåren köpte jag en gitarr för mödosamt hopsparade slantar från sommarjobb på Almedahls fabrik i Kinna. Jag köpte också en häftad upplaga av "50 visor av Evert Taube". I den boken fanns också ackordsanalyser och lite nyare visor, som inte fanns med i de tidigare häftena och jag utökade min repertoar av Taube-visor med bl.a. Sololá och Pepita dansar. Gitarren fick följa med till Viskadalens folkhögskola, där jag anmält mig till en tre månaders sommarkurs året efter jag tagit studenten. Där sprang vi redan första veckan på varandra, han som skulle bli mannen i mitt liv och jag.

Redan första kvällen, när jag hade bjudit in honom till mitt rum, upptäckte vi ett gemensamt intresse - visor i allmänhet och Taube i synnerhet. Gitarren och de 50 visorna åkte fram och vi drog hela "Möte i monsunen", så det hördes runt hela elevhemmet genom de tunna väggarna. När jag första gången följde honom till Stockholm och hans lilla vindskupa på Majorsgatan på Östermalm, visade han mig på trädkronorna vid Grev Turegatan tvärs över takåsarna. Där bodde Evert på den tiden och träden hade han räddat kvar genom högljudda protester, när någon fastighetsförvaltare fått för sig att såga ner dem.

På den vägen är det. Det är nu fyrtioåtta år sedan vi fann varandra. Det skulle vi förstås ha gjort även utan Evert Taube, men nu finns han med oss redan från första början och finns kvar som en symbol för mycket som vi har gemensamt - musik, poesi, konst.... och vår kärlek, förstås!

I TV-programmet härom kvällen fick vi många exempel på Everts fantastiska formuleringskonst. Jag skall bara återge ett av dem. Det var Per-Evert Taube, som berättade att han en gång som barn frågat sin far vad en bouillabaisse är för något. "En fisksoppa", sa Evert. "Och hur är den då?" fortsatte sonen. "Den är sådan, att om man tycker att allt är ett elände och man vill sluta sitt liv, man då äter en bouillabasse, då vill man fortsätta att leva", förklarade Evert.

När programmet var slut sa maken: "Man kan vara glad över att varit samtida med en sådan person!" Och jag höll med.

Talangjakt och Benny Goodman

Fredagskväll i stugan. Vi har jobbat i två dagar med att lägga nytt golv i köket. Det har blivit sena middagar, men nu är vi i stort sett färdiga. Maken lagade middagen, saltkokt sejrygg på norskt vis med bacon, pressad potatis och skirat smör. Det blev sent, eftersom vi ville ta en bastu innan maten, som serverades framför TV:n, eftersom köket fortfarande inte var serveringsbart. Det var Talangjakt i 4:an. Ganska kul faktiskt. Lite annorlunda än det ensidiga Idol och Melodifestivalen.

Det finns bara en sak som är bra med reklam-TV: man hinner göra lite annat också. I pauserna hann jag diska och fixa våfflor med spanska jordgubbar (10 kr medlemspris på COOP) i sockerlag. Sedan började Parlamentet, men det blev för mycket, så jag stängde av TV:n och bad maken plocka fram en skiva ur vårt gamla LP-sortiment att avnjuta tillsammans med våfflorna.

Den första han fick fram, rent slumpmässigt, var en Benny Goodman-skiva. Det var en händelse, som såg ut som en tanke. Jag skrev ju om vår vän Åke Johansson i förra inlägget. Vad passade bättre än en riktig jazzskiva. Inte så mycket piano, men ändå. Klarinett är ett av mina absoluta favoritinstrument. Det är ett så variabelt instrument. Den musikaliske sonen lärde sig spela detta smeksamma instrument en gång i tiden. När jag fyllde 50, överraskade han mig med att spela "As time goes by", så modershjärtat svämmade över.

Ett fint avslut på ett par hektiska dagar. Men köket blir fint och nu har vi bestämt att vi ska göra det ännu finare med nya tapeter och pärlspont. Så det så. Och nu spelar Benny "Anything for you". Kan det bli bättre!?