Minns Olle Adolphson

Igår kväll bevistade vi en konsert. Det var kören Notknäckarna tillsammans med skådespelarparet Fredrik Nilsson och Maria Havrell och musikanter, som framförde ett program med Olle Adolphsons visor.

När vi såg annonsen bestämde vi direkt att detta måste vi ta del av. Olle Adolphson har varit vår favorit ända sedan ungdomen och några av våra största visupplevelser har vi haft med honom. Olle var en fantastisk uttolkare, inte bara av sina egna visor utan även av andra, t.ex. Evert Taube. Dessutom var han fantastiskt bra på att spela gitarr, skolad som han var i Spanien i ungdomen.

En av de största upplevelserna maken och jag har haft med Olle Adolphson var för ett antal år sedan, när Evert Taube-sällskapet hade jubileum, 20 år tror jag det var, i Göteborg. Det gick av stapeln på litteraturvetenskapliga institutionen vid universitetet. Efter alla intressanta föreläsningar blev det så supé och samkväm på kvällen. Där framträdde den ena efter den andra av Taubetolkare, Ulf Andersson, Öbarna, Peder Svahn, ja, jag minns inte alla. Och så kom då Olle. Han slog sig ner på en stol, tog några ackord på gitarren och började sjunga Calle Schewens vals. Jag har aldrig varken förr eller senare hört en finare, djupare, innerligare tolkning av den visan. Efter det har det varit svårt att sjunga den i allsångssammanhang, även om vi brukar ge oss på den på midsomrarna på Stenbäcken. Men ingen går upp mot Olle, inte ens Evert själv eller Sven-Bertil.

Igår handlade det om Olles egna visor, en del med andra textförfattare, men många som jag faktiskt inte hade hört förut. När vi kom hem, gick jag till min nothylla för att leta efter en samling, som jag visste skulle finnas någonstans, och som inte varit framme på länge. Jag hittade den och fann att några av de som framfördes på konserten fanns med. Nu får det bli lite botaniserande i den boken för att lära mig melodierna.

Tack för konserten alla medverkande. Det blev en höjdarkväll, som jag bevarar i mitt hjärta!

Ljusglimt i det novembergråa

Det har varit grått, regnigt, dimmigt i flera veckor nu. Desto underbarare att vakna ute i stugan i gryningen och konstatera att det var helt klart på himlen, solljuset kunde anas på den röda färgen i öster. Det var vitt av rimfrost på marken. Sjön låg spegelblank. Ja, detta förebådades redan under natten, när stjärnhimlen uppenbarade sig, så praktfull och strålande, som den bara kan bli på senhöst och vinter.

Det är ändå lite vemod kring den här tiden. Ett år ytterligare att lägga till min levnad, är snart slut. En sådan här dag, vill man liksom hejda, hålla kvar.

Nåväl, lite planering för nästa år blev det, trots att man inte vet något om framtiden, Vi tog en tur till Lockryd och köpte gödsel att vräka på våra enorma rhododendron. Den har ju redan anlagt blomknoppar så nu ska det bli praktfull blomning.

Nu är vi tillbaka i stan igen. SMHI har aviserat regn till kvällen och nästa dag. Men vi fick den här dagen, inget märkvärdigt, men ändå....

Astrid och Sara

Fredagslyriken har dragit igång igen för en dryg vecka sedan. Inte på Stadsteatern längre, den nya teaterchefen tyckte visst inte att det fanns utrymme för denna trevliga tradition, så nu har Gullvi Joans med medarbetare flyttat över till Hemgården. Det blir lite intimare och primitivare, men det går bra ändå. Jag känner mig hemma där, efter som jag är med i en av Hemgårdens körer.

Premiären bjöd på läsning ur en alldeles nyutkommen bok: Utgivningen av brevväxlingen mellan den unga flickan Sara Ljungcrantz och den femtioett år äldre Astrid Lindgren. Utöver uppläsarna av de utvalda breven medverkade också Sara, som numera heter Schwardt, med kommentarer. Saras medverkan gav förstås en extra dimension till programmet.

Sara berättade att hon förstås hade sparat Astrids brev i alla år. Efter Astrids död tog Sara kontakt med Astrids dotter, som rekommenderade henne att ta kontakt med en person på Kungliga biblioteket i Stockholm, som hade tagit hand om Astrids efterlämnade korrespondens. Sara beslöt att lämna över breven mot löfte att hon skulle få kopior. Sedan ändrade hon sig och bad att få tillbaka alltihop, men se, det gick inte. Istället fick hon förslaget att ge ut hela brevväxlingen i en bok. Efter mycket och försök att få stryka en hel del, gav hon efter och gick med på att trycka allt ocensurerat. Som väl var, vill jag säga. Som väl var för alla oss som nu får läsa den unika brevväxlingen.

Vi köpte boken och fick den signerad. Nu har jag läst ut den. Det var en fantastisk läsning. Mest imponerad är jag av Sara. Jag förstår varför Astrid Lindgren, som var så överlupen av brev från både barn och vuxna från hela världen valde att ta upp en korrespondens med denna trettonåring. En korrespondens som varade fram till Astrids död.

Jag väljer att citera baksidestexten på boken, den ger en hint om vilken läsupplevelse du har framför dig, om du väljer att läsa den.

Under några år i början av 1970-talet brevväxlade Astrid, född 1907, intensivt med Sara, född 1958. Att det i ålder skiljde drygt femtio år bekom ingen av dem. Det var två "besläktade själar" som utbytte tankar om livet, kärleken och hur svårt det är att vara människa. Med åren blev det längre mellan breven, men kontakten upphörde inte helt förrän efter Astrids död 2002. Sammanlagt består samlingen av mer än åttio brev. Denna unika brevväxling, som här återges i sin helhet, finns bevarad i Astrid Lindgrens arkiv i Kungliga biblioteket och visar en mindre känd sida av författaren. Men framför allt visar den hur mycket det betyder för en ung människa att bli sedd och bekräftad under de kanske mest sårbara åren i livet. 

Snabba slutsatser

Jag är en person som inte alltid tänker efter, när jag drar slutsatser av vad jag hör och läser. Man kan väl säga att jag är spontan. Det kan vara en bra egenskap ibland, men ibland ska jag nog dämpa min spontanitet lite.

I förra veckan såg vi ett inslag på TV, som handlade om att man hade hörselskydd i form av kåpor till skolbarnen, för att det var så högljutt i klassrummen. Min första reaktion: Men herre gud, hur står det till i skolorna egentligen?! Kan inte ungarna hålla snattran! Maken, som är något mer avvaktande höll i princip med. Sedan följde en debatt i Ring P1. De flesta förfasade sig över den tilltagande oordningen i skolorna. Hörselskydd - dålig arbetsmiljö för både barn och personal, en del förklaringar utifrån den rådande samhällsordningen. Stressade föräldrar och barn. Lärare som inte kan hålla ordning m.m.

Men, som sagt, en ska inte förhasta sig. Debatten i Ring P1 fortsatte och en dag ringde en lärare, som var verksam- de flesta som ringt tidigare var f.d. lärare eller äldre personer generellt. Den här läraren förklarade att det faktiskt skiljer i undervisningsmetoder nu för tiden. Barnen är mer aktiva med att jobba tillsammans i grupper, flytta runt i rummet och på egen hand söka information och ibland sitta ensamma och koncentrera sig på individuella uppgifter. Naturligtvis ska läraren också ha genomgångar för hela klassen och då ska förstås ungarna sitta still och lyssna eller fråga eller komma med kommentarer en i taget. Men när alla har lite olika uppgifter och samarbetar med varandra, går det inte att ha knäpptyst. Då kan det vara bra för de elever, som sysslar med en individuell uppgift att få gå och hämta ett par hörselskydd för att underlätta koncentrationen.

Så förklarade den här insiktsfulla och som det lät kompetenta läraren. Och jag fick en annan uppfattning om problemet, som visade sig inte alls vara något problem utan precis tvärtom!

Idag är det Allhelgonadagen. Det är en tid för eftertanke. Jag ska försöka ägna mig åt det i eftermiddag och tänka på alla nära, som har lämnat mig. Det har hunnit bli några stycken vid det här laget. Och de är värda en eftertanke.