måndag 31 januari 2011

Än så är det långt till vår....

Det var grått och lite råkallt när vi gick ut på morgonpromenaden strax för nio. Gick förbi glasbubblorna för att slänga flaskor. Känns alltid lite försmädligt att det är slut, godiset som funnits i flaskorna. Vi hade bestämt att gå i stan, för att slippa broddarna. På hemvägen gick vi förbi spelbutiken för att förnya mitt 10-veckors lotto. Tre rader, som jag spelat på sedan 70-talet. Tänk om jag sparat dom pengarna istället! Nu vågar jag inte sluta, för jag kan ju raderna utantill. Dennna omgångens vinst: 17 kr. Maken konstaterade att det var en krona mer än jag fick i pensionsökning! Alltid något, men ändå lite deppigt.

Precis som vi kommit innanför dörren till hemmets trevna vrå, börjar snön yra utanför fönstret och blåser gör det också! Håhå, jaja!
"Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står.
Sov du lilla vide,
än så är det vinter!"

torsdag 27 januari 2011

Vart tog de vägen?

En gång i veckan har vi åkt ut till stugan efter att vi flyttade in till stan efter nyår. Huvudsakliga anledningen är att se till att fågelmaten inte tar slut. Har man en gång börjat mata så får man fortsätta och absolut inte lägga av när det blir snö och kallt. Det har jag lärt mig. Men jag har aldrig förut varit med om att fåglarna så totalt överger stället. Ifjol köpte vi en extra stor fröautomat, för att inte behöva åka ut så ofta. Men denna vinter försvinner det nästan ingenting av fröna. Förra veckan lade jag ut lite på det vanliga fågelbordet också, för det händer ibland att det fryser till i öppningarna i automaten. Men dom små rackarna har inte ätit så mycket av det heller, och förresten hade det inte frysit till den här veckan.

Vi har våra teorier om vad det kan bero på. Men för att få lite expertförklaringar ska jag faktiskt maila till Naturmorgons frågelåda på lördag morgon.

Vi får roa oss med grannens hästar istället. Nu när det är mycket snö och is, tar vi inte bilen ända fram till stugan utan ställer den på gården framme vid vägen. Då får vi tillfälle att hälsa på dessa två damer, en nordsvenska och en isländska. De uppträder som om vi var oerhört efterlängtade, när vi kliver ur bilen...

... och det är inte så konstigt, för vi har tagit för vana att ta med morötter till dom, och det där med hästminne känner ju alla till.

Nordsvenskan blir aldrig riktigt nöjd, hon är ett riktigt matvrak, verkar det som. Idag trodde hon visst att det fanns en morot även bakom örat på maken!

onsdag 26 januari 2011

Kräftor i januari


Jag skrev om menyn för lördagen, när våra vänner från Malmö gästade oss i helgen. Några bilder blev det dock inte då. Men jag tog en bild på fredagens kräftskiva, som vi överraskade vännerna med. Kräftfatet kan anas bakom den enorma tulpanbukett vi undfägnades med. Stämningen framgår nog av bilden - eller?

tisdag 25 januari 2011

Jag hörde något riktigt bra....

... på radion i morse. Det var referat av ett samtal (obs ordvalet, inte debatt) mellan biskop Eva Brunne och Jimmy Åkesson. Samtalsledare var Maciej Zaremba. Samtalet handlade om synen på människovärdet.

Nyhetsreferatet var som vanligt kort, men jag fastnade för två uttalanden av Eva Brunne. Hon hade inlett med att tala om "vi och dom" och fastslog att de tre samtalsdeltagarna hörde till "dom".

Mot slutet hade publiken fått komma med synpunkter och flera hade varnat för det "farliga" islam, varvid Eva Brunnes slutreplik blev, och nu citerar jag direkt från radioinspelningen:

"VÄLJ INTE DET SÄMSTA HOS DOM ANDRA OCH JÄMFÖR DET MED DET BÄSTA HOS DIG SJÄLV!"

Bättre kan det inte sägas!

söndag 23 januari 2011

En ny Meny

Våra goda vänner från Malmö har gästat oss i helgen. Inspirerad, som jag blev av mina gamla nertecknade menyer, skrev jag ner vår trerättare på lördagen. Eftersom jag kopierade direkt från word-dokumentet, fick jag inte med snitsigheter i typsnitt och rubriker, men det viktigaste får vara innehållet. Tilläggas kan att vi inledde på fredagen med kräftor från Ätran, som vi kokade i stugan i somras. Vi sparade en omgång till vintern, som vi brukar och serverade västerbottenspaj till. Så här blev det sedan på lördagen:


Meny den 22 januari 2011-01

Gäster: Gugge och Lasse

Entré

Gravad röding med japaninspirerad sås och timjan

Vin: Temento Sauvignon blanc Südsteiermark 2009

Varmrätt

Renytterfilé med lime- och enbärssmör och mandelpotatispuré

Vin:Chateau Haut-Canteloup Remières Côtes de Blaye 2007
Grand vin de Bordeaux


Dessert

Tiramissu

Vin: Casté Mosto Parzialmente Fermentato Dolce

Bourdeauxvinet till varmrätten, var en present till maken från min syster och svåger och det söta dessertvinet hade vi med oss hem från Piemonteresan i höstas. Det skulle bli en liten återupplevelse av vår resa med vännerna.

fredag 21 januari 2011

Man tar sig för pannan!

Vad är det för en regering vi har?! Har de inte fattat att man inte bara kan braka på och köra sin egen linje, som de gjorde förra mandatperioden?! Nu regerar de i minoritet och det kräver faktiskt lite ödmjukhet och samarbetsvilja.

Jag lyssnar på P1 morgon, som berättar att miljöpartiet och socialdemokraterna har motionerat om att stoppa utförsäljningen av posten bl.a. Ett förslag som tilltalar mig och många andra, som oroats över regeringens hejdlösa utförsäljningar av allas vår egendom. Vad gör regeringens företrädare då? Jo, anklagar mp och s för att samarbeta med sverigedemokraterna! Men vad är detta?! Det är väl i så fall minst lika mycket samarbete när sd stöder praktiskt taget alla propositioner - förslag - som regeringen lägger fram.

Sen har den centerpartist, som intervjuades i radion, mage att hävda att det är oppositionens ansvar att se till att förhandlingar kommer till stånd så att regeringens förslag kan gå igenom! Men att själva ta initiativ till att få stöd eller att lyssna till andra idéer än deras egna, det anser de sig tydligen för goda för.

tisdag 18 januari 2011

Menyer

Någon gång på 1980-talet började jag skriva menyer för måltider, när vi hade gäster och när vi firade något i familjen eller andra speciella tillfällen. Jag hittade dem, när jag rotade efter recept i en gammal pärm, som jag inte öppnat på länge.

Det blev en kulinarisk resa genom tre årtionden, när jag bläddrade i mina gamla menyer. Så mycket god mat vi lagat genom åren! Och så många roliga fester vi haft!


Jag trodde nog att våra matvanor ändrats en del under dessa år. Men jag upptäckte att flera av rätterna, som dyker upp i menyerna, är sådana som vi fortfarande lagar till då och då. Så t.ex. åt vi den fisksoppa som finns med på första exemplet här intill så sent som nu i julas.



På 80-talet skrev jag menyerna för hand. Första datorn dök upp i vårt hem 1991. Den finns med på andra menyn. Den hade en skrivare med traktormatning. Det var före Internet. Jag hade gått en kvällskurs i ordbehandling och registerhantering på komvux i Vetlanda. Då manövrerade man med f-tangenterna. Min nya dator var lyxigt utrustad med en mus.


Min senaste meny är från 2008. Jag har kommit ifrån vanan att skriva menyer. Vi har inte så mycket fester, gäster och familjemiddagar nu heller med alla barn utflugna och boende på andra håll. Men det var en trevlig idé och jag tror att jag ska återuppta den. Det är ju rentav kulturhistoria!

PS. När jag förhandsgranskar ser jag att jag skulle nog scannat bilderna lite större. Men ni får väl klicka själv för att få förstoring!

måndag 17 januari 2011

Äntligen Annelundsparken!


Mildväder och tur i Annelundsparken. Den första sedan snön kom och det är faktiskt två månader sedan. Det var väldigt vad de senaste dagarnas regn och blida hade tärt på snötäcket. Nu börjar det bli lite barfläckar närmast trädstammarna.

Halt var det förstås, men ganska bra grusat. Jag utrustade mig med både broddar och stavar för säkerhets skull.

När jag kom till längsta uppförsbacken var det faktiskt riktig barmark!

Väl hemma hör jag SMHI sia för de närmaste fem dygnen: Mer snö i Götaland framåt helgen! Suck!

söndag 16 januari 2011

Robert Lind i Kramfors

Söndagsmiddagen bestod av skav av älgbog, som vi fått av svärdottern. Hon är delägare i en skogsfastighet, där man jagar älg. Men eftersom hon själv inte gillar älgkött, så får vi ta över en del av skörden. Jag frågade sonen om inte han ville behålla köttet, men han föredrog att komma till oss och få det tillagat. Nu fick han dock inte smaka den här biten, som faktiskt blev riktigt god efter makens behandling. Själv gjorde jag en liten förrätt efter egen idé. Miniomelett med räkor och sås på crème fraiche, citronmajonäs och gräslök.

Under måltiden började vi filosofera som vanligt. Ett par glas vin sätter igång tankeverksamheten. Det hörde jag på Mannheimer och Tengby i morse i radion. Ja, jag lyssnar på 4:an ibland också. Vi började prata om en god vän, som numera är nykter alkoholist. Han säger att man kan inte skylla på något eller någon annan, när man hamnar i skiten. Alla människor har sitt fria val. Existentialismens budskap med andra enkla ord. Jag associerade genast till mitt förra inlägg. Vi väljer vår egen väg även när det gäller vad vi vill tro på, eller lockas att tro på.

Sedan var steget inte långt till Hasses och Tages oemotståndliga sketch, Robert Lind i Kramfors. Jag måste leta på You Tube, och visst fanns den där. Helt genialisk!

lördag 15 januari 2011

Människan skapar sina gudar

Vi tittar på TV, sportnytt, som avlöses av helgmålsringningen. TV:n står på och vi sitter kvar. Vackra bilder från ett guldskimrande kor i en vacker kyrka. En spelman med nyckelharpa börjar spela en psalm, som jag kunnat en gång. En vacker melodi och vacker text - "Här en källa rinner, säll den henne finner.... Jag blir lite rörd.

Jag tror inte på Gud, den allsmäktige. Har aldrig gjort vad jag minns. Men konfirmerad är jag. På min tid fick vi flickor högklackade skor till konfirmationen. Det lockade. Men kontakt med kyrkan fick man hur som helst i det stränga Göteborgs stift. Där predikades mest om den stränge, straffande guden. Han som skulle "döma levande och döda". I skolan läste vi biblisk historia och lärde oss psalmverser utantill. Jag kan fortfarande många. På examen i första klass fick jag läsa följande vackra vers:

Dig Herre Gud jag vill åkalla
när aftonstjärnan framgår skön.
När morgondaggens stjärnor falla,
till Dig jag höja vill min bön,
och aldrig glömma dina bud,
Oh, Herre, Skapare och Gud.

Hemma fick vi tro vad vi ville, som väl var! Mamma sjöng i kyrkokören, men inte av tro utan av glädjen att sjunga i kör. Pappa gick bara i kyrkan för att höra mamma sjunga och på julottan för att hämta med farmor hem till frukost på juldagen.

Numera, vid mogen ålder, känner jag mig trygg i tron att människan skapar Gud, inte tvärtom. Ibland skapar människan goda gudar, ibland dömande, straffande, elaka gudar. Jag tror på människans egna val och möjligheter. Vi har ett val. Vi kan välja att själva skapa oss en tillvaro i kärlek, solidaritet och gemenskap eller överlåta åt slumpen, "guds mening" eller andra passiva alternativ för vårt liv. I den andan vill jag sjunga texten till psalmen, som i min konfirmationsupplaga av psalmboken har nr 303.

Här en källa rinner, säll den henne finner!
Hon är djup och klar. Gömd, men uppenbar.

Andens törst hon släcker, och i hjärtat väcker
frid och stilla ro, kärlek, hopp och tro.

Ja, uti dess flöden gives bot mod döden:
I dess friska flod, blir min vilja god.

Du, Guds kärleks källa, du skall evigt välla,
evigt hälsosam skall din flod gå fram.

fredag 14 januari 2011

Vi tyckte att vi skulle fira.....

... att vi fått höjning av pensionen, apropå mitt förra inlägg. Så maken tog fram varsin Norrlands Guld och de sista dropparna av julens hemkryddade porsbrännvin att avnjuta till torsdagens pyttipanna. Vi tände de sista stumparna av de röda juleljusen och satte oss till bords, där följande samtal utspann sig:

Maken: "Vad ska vi använda dom här nya pengarna till, tycker du?"
Jag: "Jaa du, dom räcker väl kanske inte så långt."
Maken: "Om vi sparar dom i ett år, så räcker det till en flaska Vina Maipo och då får vi en påse också."
Jag: "Bra, den kan vi avnjuta nästa nyårsafton!"

Sedan skålade vi och jag började dikta en snapsvisa, dagen till ära. Tyvärr blev det bara två rader, men mina begåvade läsare kanske kan hjälpa mig med resten?! Kanske jag ska utlysa en liten tävling? Så här börjar det..

Mel. Räven raskar över isen

"Hej hopp alliansen,
nu har ni bitit er i svansen..."

Skål på er!

torsdag 13 januari 2011

När man är en glad pensionär...



Nu har vi fått våra orange kuvert med besked om årets pension. Glädjebesked?! Nja, inte precis, men trots allt en liten nettovinst. Vi dras ju med en regering som envisas med att beskatta oss pensionärer hårdare än andra inkomsttagare. Dock blev vi utlovade en viss skattesänkning på det nya året. En liten nyårsgåva från alliansen!

Så här blev nettoresultatet för oss:

Fru Andersson får + 16 kr/månad
Herr Andersson får - 11 kr/månad
Summa summarum för hushållet hela 5 kr/månad!

Tack snälla alliansen!

onsdag 12 januari 2011

Tankar vid ett fönster



Jag tittar på mitt fönster, som jag just gjort i ordning efter julpyntet. Jag faller i tankar kring sakerna jag ställt där till beskådande.

Den lägenhet vi nu bor i är min och makens elfte gemensamma permanenta bostad. Därtill kommer tre torp/stugor, som vi ägt eller hyrt. Det har inneburit många flyttlass, som var och en förstår. Varje gång vi flyttat, har vi gjort oss av med en massa saker. Mest var det nog när vi flyttade från vår stora funkisvilla i Holsbybrunn till en 4-rumslägenhet i Vetlanda. Då hade vi en sopcontainer på gården, vi skänkte saker till Erikshjälpen och vi sålde på auktion. Nu bor vi i en liten trea med pytteförråd, men vi har fortfarande gamla grejer kvar.

Vad är det som gör att just de här sakerna finns kvar? Har de något gemensamt? Vad är det hos mig, som hindrat mig från att göra mig av med dem? Jag vet, jag har svårt att göra mig av med vissa saker. Jag kan känna mig bunden till materiella ting, inte dyrbara i pengar räknat, några sådana äger jag inte. Det är det här med affektionsvärde. Och vad är det?

Det finns bara en ny sak i mitt fönster. Det är den vita azalean, som vi fick av vår hyresvärd till julen. Och den lär inte bli gammal! Jag har aldrig lyckats få azaleor att överleva någon längre tid. Den står i en kruka, som jag fick med en vit cyklamen i (den dog förstås) av Tildas kompisar förra sportlovet.

Men de andra... De yngsta föremålen är de bägge "stumpastakarna", handsmidda efter gammal modell av en smed i Hultsfred. Jag fick dem av en vän, när jag fyllde femtio och det blir nitton år till våren. Äldst är den lilla näverskålen. Den har hängt med sedan 60-talet och är tillverkad av en synskadad slöjdare i Råneå, Norrbotten. Det lilla lerfatet och gardinerna är ungefär lika gamla. De är från första hälften av 80-talet, när vi bodde i den stora funkisvillan i Holsbybrunn. Fatet är det enda föremål som finns kvar från den keramikkurs, som maken gick en gång. Han såg nog helst att det försvann också, men jag har bevarat det. Fråga mig inte varför?

Gardinerna då? Det var de, som fick mig att starta den här tankebanan. Jag har själv ritat och broderat dem. Det var från början två kappor, som jag sydde till vårt matrum i Holsbyvillan. Det är enda gången vi haft ett stort separat matrum. Det var ett ljust, vackert rum med två fönster. Senare gjorde jag om den ena kappan till cafégardiner. Jag broderade langettsöm i kanten och jag minns att jag tyckte de blev fina. Det tycker jag fortfarande och jag har svårt att tänka mig att jag skall slänga dom.

Nu har jag kommit på vad de här tingen (förutom azalean) har gemensamt. Det är hantverk alltihop. De har tillverkats av människor, som inte är anonyma för mig. De har en historia som sammanfaller med min egen historia. Är det månne fråga om trygghet? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag är en ganska trygg person och det skulle jag nog vara utan de här tingen. Men handens glädje har jag upplevt hela mitt liv. Mitt yrkesliv har legat på det intellektuella, verbala planet. Kanske just därför har det blivit viktigt med det sensuella i hantverket, vare sig det gäller att påta i trädgården eller brodera gardiner. Och bland det jag åstadkommit i livet, har jag nog varit mest nöjd med sådant, som jag åstadkommit med mina händer.

Nu blir det inte mycket broderi, stickning och virkning. Mina artrosdrabbade händer känner sig inte längre tillfreds med sy- och virknålar och stickor. Vävstolen sålde jag när vi flyttade till den här lägenheten. Men trädgården runt stugan finns ju kvar och jag kan spela dragspel och skriva på datorn och sjunga i kören, så än så länge får jag utlopp för mina kreativa lustar.

Igår kväll såg vi Tom Ahlands fina film och Cornelis Vreesvijk. "Du kan ingenting ta med dig dit du går" sjöng han. Så sant och visst. Men så länge jag lever i den här världen, vill jag nog omge mig med mina kära gamla saker.

måndag 10 januari 2011

Träffsäkert!

Man vill ju hänga med sin tid. I vissa fall är jag dock lite konservativ. Jag vill t.ex. helst ha en telefon med så få funktioner som möjligt. Men när den gamla nallen börjar svikta och man ska skaffa sig en ny, så upptäcker man att det finns inga enkla mobiltelefoner nu för tiden. Då får man ta hjälp av barnbarnen.

Jag hade inte heller tänkt gå med i Face-Book. Men dottern övertalade mig och nu är jag ganska aktiv i detta medium, social interaktion på nätet! Låter ju bra! Och jag hänger med min tid och känner mig trots allt modern!

Så ser jag idag i tidningen följande lilla ruta:



Jag känner mig lite träffad. Farmor bliv vid din läst!!

onsdag 5 januari 2011

Vad kvinnor behöver


Jag läser i en av mina julklappsböcker, Yvonne Hirdnman: Den röda grevinnan. Jag har väl läst en tredjedel ungefär. Det är en bok, som tar lite tid, om man vill läsa den ordentligt. Och det vill jag. Det är mycket historia, det är personskildringar, det är, vad man med ett modernt ord skulle kalla, genusperspektiv. Inte för inte är Yvonne Hirdman professor både i kvinnohistoria och genushistoria.

Hittills har jag hunnit fram till 1920-talet. Det är en frigörelsetid för de unga kvinnorna i Tyskland, där bokens huvudperson bor. Efter första världskriget förändrades kvinnans ställning, det kan man se inte minst på den stora förändring i modet som skedde under detta decennium. Från långa skjolar, åtsittande klänningsliv, stora brättade hattar, till shinglat hår, raka korta klänningar och silkesstrumpklädda ben.

Men männen dominerade förstås fortfarande kultur- och samhällsliv och kvinnornas frigörelse skedde i mångt och mycket på männens villkor. Ett exempel på detta ger Hirdman i Wandervögelrörelsen. Det var från början en manlig sammanslutning, halvt homoerotiska förbund. Det var en slags frisksportarrörelse, man skulle leva sunt och naturligt, äta grönsaker, vara ärlig och rak mot sig själv och andra osv. Och man propagerade för "fri, naturlig sexualitet". Jag citerar:

"Det ska vara enkelt och sunt här med, slut med borgerligt koketteri och flirtande, osunda erotiska lekar. Nej, nu är det 'kärlekens nya vägar' det handlar om:'och det vore föraktligt om en flicka i ungdomsrörelsen ryggade tillbaka i en kärleksförbindelse' - det var hennes plikt att se till att 'våra pojkar' inte besudlade sin drift genom att gå till horor..."

Sedan återges en anekdot från den tiden. "En ung flicka kommer till Hans Blüher, en av papporna till denna Wandervögelrörelse, och lättar sitt hjärta för honom, ty där fanns också kravet på en själens uppriktighet, ett slags psykoanalyserande:
'Han lyssnade, lämnade sedan rummet för att kort därefter komma tillbaka, insvept i en purpurröd mantel. Han trädde fram för den förbluffade flickan, öppnade manteln under vilken han var naken och sa med patos: "Det är vad som fattas dig. Och ingenting annat..."

Därmed slut på alla citat. Har någon hört det här förr?! "Den kvinnan behöver en karl!" Därmed är hennes lycka gjord. Höjden av manlig självbelåtenhet. Det beklämmande är att det fortfarande lever kvar ett visst mått av denna inställning både bland män och kvinnor. Det går långsamt med jämställdshetskampen. Som väl är finns det också män med annan värdegrund när det gäller synen på jämställdheten. Sådana är jag själv omgiven av. Tack och lov!

lördag 1 januari 2011

Nyårsafton 2010.....

.... var det så här vackert i Sävshult....



.....nyårsdagen 2011 är all snö borta från träden.