En hektisk vecka

Det har gått en vecka sedan senaste inlägget och det har sina skäl. Veckan har varit minst sagt hektisk. Förutom att jag blivit sned i ryggen och sprungit hos naprapaten, så har jag hunnit med att göra en vända i Stockholm på ett par dagar, vara med om ett bröllop och reta upp mig på diverse regeringsledamöter. Detta senare delar jag med min syster, Långa skuggan, har jag förstått av hennes blogg.


Det värsta var att höra och läsa KD-ledaren, tillika socialministern Göran Hägglund och hans utläggningar om den s.k. kultureliten kontra s.k.vanligt folk. Detta utan att på något sätt specificera vad han menar med dessa beteckningar. För mig går det obehagliga rysningar utefter ryggraden när jag hör maktutövare göra sig till tolk för "vanligt folks" vardag och åsikter. För snart 20 år sedan dök det upp en vanlig greve och en vanlig skivbolagsdirektör, som sade sig veta vad "vanligt folk" anser och behöver.


Och vad är egentligen "kultureliten"?! Den som är så hotande mot "vanligt folk". Det enda exempel Hägglund lyckades vaska fram var Anna Odell, konstfackstudenten som valde att i ett examensarbete visa den maktlöshet hon ( och kanske flera med henne) upplevt när hon varit intagen på psyket. Jag måste säga att jag är mycket räddare för Göran Hägglund än för Anna Odell.

Jo, Hägglund sa faktiskt något om vad det innebär att vara "vanligt folk". Man gillar att gå på loppmarknad, att grilla, man gillar tavlor som man ser vad de föreställer, man går till jobbet och sedan hem och leker med barnen..... Det hör till saken att Hägglund betecknar sig själv som en "vanlig människa".

Men käre Göran. Du är ingen vanlig människa. Du är en av landets främsta makthavare, du har makt över det samhällsområde, som gör oss alla beroende av dina och dina kollegers beslut. Du kan göra dig till tals för dina åsikter i alla media. Hur många "vanliga" tror du får chans att säga vad dom tycker på DN:s debattsida?!

Som den vanliga OCH ovanliga människa jag är, känner jag mig kränkt, när personer som Ian och Bert och Göran Hägglund försöker sätta en etikett på mig - en etikett som stämmer illa med innehållet. Visst gillar jag att grilla och gå på loppis och jag har gärna föreställande konst (också) på mina väggar. MEN... jag gillar också att bli provocerad av konst som jag inte i första anblick förstår mig på. Jag läser böcker som jag inte alltid begriper, men som kanske sätter igång en tankeverksamhet, jag gillar att lyssna till musik från opera till rock'n roll. Man kan nog säga att jag är - om inte elit - så i alla fall ganska kulturell.

Och en sak är säker - det parti som förkortas KD och leds av en man vid namn Göran Hägglund, har jag inte mycket till övers för. Men det behöver jag kanske inte tillägga.

Mera kärlek och fredagslyrik

Det handlar ofta om kärlek i Kulturhuset nu för tiden. Fredagslyriken - denna underbara institution med Gullvi Joans i spetsen - startade för säsongen i fredags. Eftersom vi bor vägg i vägg med Kulturhuset är det så lätt att slinka in och hämta biljett och sedan sätta sig tillrätta i Röda Rummet och lyssna till allehanda uppläsningar och ibland även musik.
Denna gång fick vi höra avsnitt ur Käbi Lareteis nya bok som bygger på brevväxlingen mellan henne och Ingmar Bergman. De båda blev oerhört förälskade och brevväxlade till att börja med i hemlighet. Båda levde i fasta relationer. Käbi höll fast vid att inte lägga bort titlarna med Ingmar på ett bra tag, trots att de båda uttryckte en stark attraktion och dragning till varandra från första början.
Jag har inte läst boken (än), men jag tror att Gullvi Joans har valt rätt "snälla brev", med många kärleksförklaringar. Något av breven från Ingmar uttrycker emellertid hans starka svartsjuka och man anar att han inte var lätt att leva med. De skildes så småningom, men förblev vänner hela livet.
I söndags tittade jag på Tom Ahlands film i SVT om Ingmar Bergmans hushållerska. Där fick man en annan bild av Bergman, en petimeter, perfektionist med ofta dåligt humör och som sällan visade uppskattning gentemot sin "hushållsslav".
Stora konstnärer är inte alltid stora människor i relation till sina närmaste.

Surströmmingens lov....

...... det var titeln på en av de snapsvisor som den ene av våra värdar hade tryckt upp till gårdagens traditionella surströmmingsfest hemma hos vännerna Roland och Bengt-Arne. Meningarna om denna delikatess går som bekant isär, det är lite "älska eller hata" över det. Själv hör jag till dem som har lärt mig tycka om surströmming, även om det inte precis är min älsklingrätt.
I mars 1965 flyttade vi in i en alldeles nybyggd lägenhet i Luleå. Första dagen redan kände jag en obehaglig lukt i trappuppgången. Oroligt säger jag till maken: "Herregud, är det redan fel på avloppet i ett nybyggt hus!!" "Nej, då" säger han, "det är bara grannarna som äter surströmming!" Då tänkte jag att jag nog aldrig skulle kunna äta mat som luktar på det viset. Men redan året därpå fick jag chans att smaka på folkhögskolan i Älvsbyn i samband med en kursavslutning. Jag minns att där serverades strömmingarna upplagda snyggt på fat på gröna blad och jag kommer inte ihåg att det luktade så illa och jag åt faktiskt två strömmingar.
Sedan har det fortsatt och jag har vid det här laget hunnit sätta i mig åtskilliga glänsande, salta och kryddiga strömmingar. Numera föredrar jag de som är färdigfiléade eftersom jag tycker att det är rätt omständligt att rensa.
Sedan vi flyttade till Borås har det mest blivit surströmming hemma hos gårdagens värdar och det är alltid lika trivsamt eftersom dessa båda herrar har full koll på vad som ska finnas på bordet, allt från snapsvisor till div. drycker. Så även i går förstås.
För finsmakaren Bengt-Arne är det bara Kallax surströmming som gäller.

På bordet finns förutom strömmingen, mjukt och hårt tunnbröd, hackad gul och röd lök, mandelpotatis, kokt med skal, smör och ost.....

.... och så drycker förstås! Öl och kryddat brännvin ska det vara!

Därtill sång, trevliga och spirituella samtal och glatt humör hos både värdpar och gäster!

Kärlek på äldre dar....

.... är numera temat för Jan Myrdal, när han är ute och pratar med och för folk. Detta gjorde han i tisdags på kulturkväll i Borås kulturhus. Nästan fullsatt var det i stora salongen på teatern. Och vi som tog oss dit fick verkligen lön för mödan.

Jan Myrdal, denne kontroversielle man, som vi följt genom åren genom hans böcker, essäer, politiska debattinlägg osv, osv, har nu kommit med ännu en personlig bok - "Kärlek på äldre dar". Myrdal, nu 82 år, har gift sig för fjärde gången med den 33 år yngre Andrea. Om detta och om sin syn på kärlek och samlevnad i stort berättade han innerligt och varmt, påtagligt påverkad av den "tur" han tycker sig ha haft när han mötte Andrea.

Efter att livskamraten under ett halvt sekel, Gun Kessle, hade avlidit, ställde Jan Myrdal in sig på att nu skulle livet börja slutta utför. Han hade genomgått by pass-operation, hade dåliga knän och lite svårt att röra sig. Han fick hemtjänst, färdtjänst och trygghetslarm.

För Jan Myrdal var det otänkbart att överge Gun när hon var sjuk. Han betonade starkt det ansvar man har för varandra när man valt att leva ihop. Man skiljer sig inte för att partnern blir gammal och sjuk. Man skiljer sig inte heller på grund av att den ene varit otrogen - det är inte en tillräcklig anledning. Man skiljer sig om man kommer till ett stadium när man vill gå olika vägar i livet. Man har ansvar för varandra men också för sig själv.

Jag har sällan hört någon som talat så trovärdigt och varmt om tvåsamheten. När Gun dog hade han inte levt utan partner sedan tonåren. Han hade ställt in sig på ett annorlunda ensamt "gubbliv" med hemtjänst och trygghetslarm. Men Andrea friade på skottdagen och livet tog en ny oväntad vändning. Det är en underbar och rörande historia. Och åldersskillnaden spelar alls ingen roll. Kärleken ser inga sådana begränsningar påpekar Jan Myrdal.



Men i mitt stilla sinne kan jag trots allt inte låta bli att undra hur ofta det händer, att en 42-årig man friar till en 81-årig kvinna.

Höstskörd

Äntligen väder att gå ut och kolla maten i skogen! Och se vad jag hittade! Detta är ändå bara början. Trattkantareller är bland det mest tacksamma man kan plocka i svampväg. Hittar man en så hittar man tusen. Fantastiskt gott smakar dom och användbara är dom. Jag blir bara så lycklig!

Hur står det till med jämställdheten?

Ja, det kan man undra! Som den mogna kvinna jag numera är, blir jag ibland förvånad över hur lite som ändå har hänt sen jag stod på barrikaderna på 60- och 70- talen. Nästan dagligen får man exempel på ojämlika förhållanden mellan kvinnor och män. Senast nu ikväll när jag kollar på kulturnyheterna i SVT.

Exempel 1: Svenska Filminstitutet har fått berättigad kritik för att man missgynnar kvinnliga regissörer när man delar ut sina stödpengar till filmprojekt. Det finns många duktiga kvinnliga regissörer, men dom verkar ha svårt att få loss pengar. En krystad förklaring som jag hörde var att utländska finansiärer (bl.a. i Tyskland) har svårt att tänka sig stödja kvinnliga filmmakare!

Exempel 2: Kanske ett lite udda inslag, men ändå. Det visade en indisk kvinna som trakterade det gamla instrumentet tabla. Det är i princip förbjudet för kvinnor att spela på detta instrument. Men denna härliga tjej hade trotsat konventionen och var nu en riktig virtuos.


För att stärka mig i tanke och handling har jag nu två böcker liggande på nattduksborden. I stugan läser jag Doris Lessing "Den femte sanningen". Den är rätt mastig så jag får nog kämpa lite med den, men nu ska det bli av. Ikväll har jag också tagit fram min gamla vän från 70-talet Marilyn French "Kvinnorummet". Den sträckläste jag en gång i tiden och det ska bli spännande att se om den håller fortfarande. Den får bli min kvällslektyr när jag är i stan.
Det kanske blir till att ställa sig på barrikaderna igen!