Den välsignade veden

Vi har ett beroende maken och jag. Vi behöver ved. Fin torr ved. För att få detta behov tillfredsställt behövs någon som kan fixa till gamla torra stockar till fina lagom stora bitar för våra eldstäder. Maken är en sådan person. Han verkar nästan njuta av att sätta sågen och klyven i den torra veden.
Och det är något som han verkligen kan, född på ett nybygge vid Kalix älv, strax nedanför odlingsgränsen. I en miljö, där barnen tidigt fick bidra med sin arbetskraft. Att klyva ved var ett pojkjobb. Då handlade det om att klyva med yxa förstås. Så har det varit hos oss också ända tills för några år sedan, då en elektrisk vedklyv införskaffades. Lite snällare mot ryggen.

I mitt barndomshem eldades det med ved och koks. Senare kom oljan, men det var inte förrän jag var vuxen. Veden hämtades i skogen runt vårt torp, där den avverkats och sedan kördes hem till villan. Den som stod för sågningen var en karl som hette Helge. Han kom dragande med sin vedkap efter cykeln. När han kom fram till vår vedbacke, hängde han upp ett par käppar på elledningen och "stal" el till sågen därifrån. Vi barn blev beordrade att hjälp till att "laga ven", dvs trava veden. Morfar var bas för det jobbet. Det var lite otacksamt, för han var väldigt kritisk till vårt arbete och kom och plockade om bitarna i stort sett hela tiden. Men hjälpa till skulle vi.

När vi bott i lägenheter har vi förstås inte behövt ägna oss åt ved. Inte heller när vi flyttade in i vår nybyggd villa i Kalmar 1974. Då var det modernt med elvärme utan något alternativ. Men under de åren hade vi också ett fritidshus, ett torp Hyltan i södra Kalmar län. Där fanns det både järnspis i köket och kakelugnar i de båda rummen. Mysigt!

Sedan flyttade vi till Holsby utanför Vetlanda. Där köpte vi ett stort 30-talshus i funkisstil. Där eldades med  olja, när det var som kallast, ved när det var lagom kallt och ett elaggregat på sommaren för varmvatten. Där köpte vi ved i kapade tremeterslängder, vilket innebar att där fick vi också såga, klyva och trava.

Och nu har vi det här stället. Och vi behöver ved. Inte så mycket för värmens skull i själva stugan, sedan vi installerade luftvärmepump. Där eldar vi numera mest i öppna spisen som en mysfaktor och för att fortare få skön värme när vi kommer ut under den kalla årstiden. Varför behöver vi då så mycket ved? Jo, vi har ju en bastu, vedeldad, ingen el där inte. Där går det åt ved, kan jag tala om. Och nu har vi fyllt förrådet för flera år. Det känns som en rikedom, ungefär, som när en förr i tiden fyllde källaren med syltburkar och saftflaskor. Hamstringsgenen gör sig påmind. Tillfredsställelsen att ha ett förråd med nyttigheter, vad det än handlar om, är en stark känsla.

När jag skrivit det här, har jag kommit att tänka på ett avsnitt i Elsie Johanssons första del i Nancy-sviten. Den fattiga familjen fick hålla till godo med "skräpved", sånt som blev över efter avverkningar. Men Nancys far sparade alltid lite pengar för att kunna köpa riktigt fin, torr björkved till julen. Och med den julveden kände de sig också rika.

Den välsignade veden.

Igenläggaråldern.....

....det är makens formulering för att beskriva det som vi ägnar oss åt de här dagarna i den sköna månaden maj. När vi köpte vårt smultronställe för tjugotvå år sedan, konstaterade vi krasst att "det här är ingen pensionärstomt". Under åren som gått, har vi fixat och donat för att få lite snits på den steniga skogsbacke, där stugan är belägen. Träd har fällts, stenar har baxats iväg eller flyttats, buskar och perenner har planterats, och rabatter har anlagts.

Det har varit ett roligt jobb, förstås. Men nu är vi verkligen pensionärer, 80 respektive 74 år fyllda, och livet förändras.

Den gångna vintern har farit lite illa fram med en del av våra växter. Bl.a. har vår fina björnbärsranka dött, rosorna har drabbats av tråkiga vecklare som äter upp bladen och flera av rabatterna behöver grävas om och fyllas på med ny jord. Och det förbannade ogräset bara breder ut sig. Vi hinner inte ifatt helt enkelt. Alltså, vi lägger igen rabatterna och sår gräsmatta på de kala plättarna. Sedan får det bli krukodling för hela slanten. 

Detta beslut har medfört en stor lättnad. Vi har behållit ett par rabatter närmast våra uteplatser och så  kryddlandet förstås. Och blommor har vi ändå. Det finns vackra blommor, som ibland kallas ogräs , men som nu får växa fritt. Variation på tomten finns automatiskt med stenbumlingar, lite gräs mellan dessa, ormbunkar, massor av blåbärsris, som i år blommar i överflöd. Och några perenner har vi sparat. De får stå kvar som en liten holme i gräsmattan.

Här står en planta flox i det nysådda gräset och i den kvarvarande lilla rabatten har akvilejan självsått sig. Där får den stå kvar.

Daggkåporna, de vilda, är lika frodiga som de förädlade, som en kan köpa i plantskolorna.

Smultronen får växa fritt utmed växthusväggen och bland alla stenar.

Förgätmigejen blommar vackert blått

Och till detta kommer också t.ex, digitalis, stjärnflocka, rödblära, kungsmynta och mer därtill. Så utan blommor blir vi inte. Fullt tillräckligt att hålla reda på för trötta ryggar. 

Vårens återkomst

Det här årets 1:a maj, blev verkligen ett uppvaknande. När jag var ute en vända vid halv fem-tiden på morgonen, möttes jag av en jublande kör av fågelsång. Det riktigt dallrade i luften. Närmast, vid vedboden satt en rödhake och spelade så underbart vackert. Att särskilja alla andra arter, som ingick i kören, var omöjligt. Men alla mesarna var med liksom bofink och nötväcka. Och de ljudliga trastarna, särskilt taltrasten, hade nog tänkt sig att vara soloartist.

Men de verkliga budbärarna kom senare på dagen. De två, som alltid kommer till oss varje vår, efter vinterns bortavaro. Den första, storlommen, har jag redan välkomnat på Facebook. Den dök upp ur vattnet, rakt utanför bastufönstret. Lommarna - de brukar vara två så småningom - gillar uppenbarligen vår lilla vik. De använder den som matsal. Vi har inte förstått att den häckar här. Men bara att den visar sig är skäl nog att jubla.

Senare på dagen hörde vi det omisskännliga kvittret. Den svartvita flugsnapparhanen har anlänt. Alltid lika välkommen och efterlängtad av oss, men kanske inte lika glada är mesarna, som redan häckar i de eftertraktade holkarna. Men visst är det förunderligt att de här små varelserna flyger ända från Afrika och hittar till just vår lilla plätt på jorden. Någon hona har vi inte sett än, men flickorna brukar låta vänta på sig någon vecka. Nu flyttar vi ut för att bo i stugan i huvudsak under några månader. Äntligen verkar värmen ha kommit. Lagom till den underbara månaden maj.

Bastun igen

Ode till en bastu

För dig kamrat, som känner

att du hör till bastuns sanna vänner

några råd du får på vägen din

när du i värmen träder in.

Det första du bör tänka på

är att den rätta värmen få.

Därför bör du elda lugnt och sakta

och noga uppå brasan vakta.

Och under tiden som värmen ökar

och det ur skorstenen puffar rökar,

du hämtar från bäcken det vattnet lena,

som skall dig från svetten och smutsen rena.

Och som du går där och pysslar med detta

för att snart kunna njuta bastuns hetta,

du kyler ölet till lagom svalka,

så att det skönt genom strupen halkar.

Du torde nu ha nått den rätta stämning,

så du kan slänga kläderna  utan hämning.

När termometern visar på sjuttiofem

du träder in i ditt bastuhem

och känner frid uti själ och lem.

Ty sådan är bastuns karaktär,

att medan du sitter där naken och skär,

du känner en salighet utan gräns,

så god och glad du blir med ens,

och stress och spänning du här får kasta,

för i en basta går ej att hasta.

Nej denna stugan är fridens hem

och passar inte för alla dem,

som tror att bastu blott är att tvätta,

nej, dom kan stå under en dusch och skvätta.

För bastubad är ett sätt att vara,

som endast går när vi äro bara,

ja, nakna helt om vår överkropp

liksom om rumpa och tår och snopp.

Ja, i en bastu ska du  leva rent

och sunt och ärligt, det är bestämt,

och du får inte i bastun röka

och det är likaså förbud att göka.

Så njut nu värmen, du bastuvän

och låt ditt öl dig svalka sen,

och när du lämnar den bastun åter

till nästa vän, hen då inte gråter

för att just du hade glömt att städa,

ett sådant slarv är att bastun häda.

Och nu när rimmet är färdigskrivet

jag själv ska gå och njuta bastulivet.

De här verserna skrev jag i början på 1980-talet, när vi hade byggt en bastu på torpet Stenbäcken i Örby, där jag har mina rötter. Jag ägde då torpet tillsammans med mina syskon. Numera äger min syster och svåger det här stället och vi byggde en ny bastu vid vår stuga i Sävshult. Dikten tog jag med mig, men den har legat i en låda och inte varit framme, på många år. Nu hittade jag den härom dagen och tänkte att jag skulle publicera den. Ett ord har jag ändrat i slutet. Hen, fanns inte på den tiden, och tydligen inte så ofta heller eftersom datorn drar ett rött streck under!

Vårkänslorna försvann

Det har snöat och det snöar fortfarande, våren har backat rejält tillbaka. Vi åkte trots det ut till stugan. Fågelborden behöver fyllas på. Vår plan var att vi skulle sätta upp värmen och förbereda en övernattning med bastu i morgon. Men det blir ingenting med detta. Alldeles för mycket snö att skotta och vägen är inte plogad. Vi får vänta med att förbereda påskfirandet ännu ett tag.

Men fåglarna ska ha mat i alla väder. Jag ville ta fram en till automat för de hampfrön jag köpte härom dagen. Automaten skulle finnas i vår trädgårdsbod och efter idogt pulsande i snön kom jag fram till dörren. Igensnöat och fruset och för mig helt omöjligt att få upp utan verktyg. Men efter ett idogt arbete av maken, gick dörren upp och nu hänger den lilla automaten med sina hampfrön bredvid den stora med solrosfrön, som är basfödan. Och under det snötäckta taket ligger bröd- och ostkanter. De stora fåglarna ska väl också ha lite godis.

Det känns lite trist att se den myckna snön istället för de små spirande krokus och snödropparna, som nu borde sticka upp. Men det är ju inte första gången. En liten tillbakablick på tidigare blogginlägg ger vid handen att 8 mars ganska ofta kommer med snö. Så det är bara att finna sig i naturens nycker, som alltid.

Och i köksfönstret spirar de ansade pelargonerna med nya friska skott. De plantorna kan en alltid lita på!

Födelsedag och höstväder

Jag har varit lite slö med bloggen ett tag. Sensommaren och början på hösten har varit ganska hektiskt med resor först till Barcelona i månadskiftet augusti september och sedan i slutet av september, en tur till Prag, för femte gången för min del, men dit kan man resa hur många gånger som helst. Nu har emellertid resorna sjunkit undan och jag tänker inte göra något större väsen om detta ämne, utan det får bli lite om vad som hänt under senaste veckan. Ett sätt att komma igång med bloggandet igen, kanske.

Hösten har kommit i veckan. På riktigt. Klara, soliga dagar och allt kyligare nätter. Men framför allt - det blåser, inte västvindar som vi är vana vid, utan det sveper ostliga vindar även över oss på Sveriges framsida. Jag tog ett par bilder för ett par dagar sedan, som visar att trots det kyligare vädret blommar det fortfarande vid stugan. Inte bara de klassiska höstblommorna utan även luktärtorna har kommit i en andra blomning. Hortensiorna blommar med nya knoppar och rosenskärorna har nyss börjat slå ut.

Men den stora händelsen denna vecka är inte höstens ankomst. Nej, för oss är det viktiga att i söndags fyllde min man och mitt livs kärlek 80 år!! Tänka sig! Och firad blir han. Redan i Prag uppvaktades han av goda vänner, som var med på resan. I fredags kväll kom fler goda vänner från Malmö och i söndags hade vi en liten mottagning för ytterligare vänner. Och det är inte slut på det hela- nästnästa helg blir det firande med barn och barnbarn i Småland! Det är svårt att tro att han nått denna aktningsvärda ålder alla redan. Ungdomlig som han är både till kropp och själ! Här sitter han på bilden med en champagneflaska och bl.a. iklädd en fluga för första gången i livet. Det lilla italienska sidenkonstverket är en present från Malmövännerna. Finare gubbe kan en inte tänka sig!

Slut för det här året.......

...... med stugboendet. I morse plockade vi ihop vårt pick och pack och drog in till stan. Det blåste hårt runt knutarna och det kändes verkligen höstlikt. Det är en ambivalent känsla. En vill ju inte att sommaren ska ta slut. Så härligt som vi har det därute. Men kvällarna blir obönhörligt mörkare. Stugorna rakt över sjön lyser inte välkomnande längre, och en drar sig för att gå ut på toa på nätterna. För så vitt det inte är klart väder, förstås. Då strålar stjärnhimlen som allra klarast i den svala natten.

Nu börjar en ny tid i stuglivet. Första oktober brukar vi börja med fågelmatningen. Då blir det till att åka ut och se till att det finns mat hela tiden. Än så länge har de nog ganska mycket mat i skogen. Det är ju milt och skönt och träd och blommor fröar och det finns ju fortfarande insekter att plocka. Men vi matar i alla fall. Och så finns det ju en hel del trädgårdsarbete kvar. Vi stänger inte till helt och hållet. Vi vill kunna åka ut och övernatta även på hösten. Tur hade vi som i dagarna nu för tjugoett år sedan fick tag på det här stället så nära stan.

Det känns i alla fall bra att flytta in i den varma lägenheten mitt i stan. I synnerhet som SMHI deklarerade att det ska dra in ett oväder med regn, blåst och åska över Västsverige i kväll och i natt. Och så har det kommit igång aktiviteter i stan, Kören har börjat öva. Teatrarna har startat säsongen, utställningarna avlöser varandra. Så nog finns det fördelar med stan alltid.

Och någon mer gräsklippning ska det väl inte bli i år......

...... men blommar gör det fortfarande och björnbären har nyss börjat mogna och det finns ännu omogna tomater i växthuset. Det är trots allt skönt med en långsam övergång.

Frukost i skördetid

Första inlägget i augsti! Vart tar tiden vägen? Denna månad kom det efterlängtade varma vädret med solsken i massor. Då mognar det också sent omsider. Det är en rikedom att kunna gå ut i solskenet och skörda på tomten. Det här stod bland allt annat på frukostbordet i morse.

- Nygjord pesto på basilikablad från växthuset
- Likaledes nyplockade skogshallon från snåret vid vedbon, mums till yoghurt och fil
- Och tomaterna har äntligen börjat mogna
- Till slut några kvistar mynta från kryddlandet till morgonteet

Visst kan man väl skatta sig lycklig över detta! Och solen fortsätter att stråla.

Regn och grönska

Det har regnat och regnat och regnat denna vår och försommar. Inte så roligt alla gånger. Men aldrig har väl stugtomten så fullkomligt exploderat i grönt som i år. Det värmer i hjärteroten när en kommer körande genom granskogen och så öppnar sig tomten med vida famnen med sin inbjudande grönska. En oas - och nu ska det visst bli varmt också! Här kommer några bilder, som kanske inte ger originalet rättvisa - men ändå......

Det blev lite spridda bilder utan någon redigering, men det
får duga så här.

riginalet rättvisa - men ändå.....

Sommarfint och grönt, grönt...

Igår gjorde jag sommarfint i stugan. Det brukar jag göra före midsommar. Då blir det grönt och rosa i köket. Det är något särskilt med det gröna. Det liksom omsluter en. På tomten är det nu en explosion av grönt i hela skalan. När jag gick akvarellkurs en gång, lärde jag mig att de stora konstnärerna inte ville måla grönt. En människa kan aldrig kopiera naturens egen färg. Därför har riktiga konstnärer ingen grön färg i sin akvarellåda eller palett.  En får lära sig att blanda andra färger. Men naturens färg kan människor inte utkonkurrera.

I mitt stugkök, kan jag emellertid ta till andra hjälpmedel för att skapa det gröna. Textilier t.ex. Det är ju mitt nästan medfödda medel, uppvuxen i dessa trakter med traditioner i textil i generationer. Därför tycker jag att jag har en rätt säker känsla, när jag väljer textilier till mitt hem. Som t.ex. den lilla gardinkappan i köksfönstret, soffdynan i lappteknik i samma färgskala liksom stolsdynorna.

Sen kommer blommorna därtill. Vita Mårbackor i fönstret under gardinen. Är de inte ljuvliga, så säg?

För att inte tala om min älsklingspelargon, Appleblossom, Vitrosa med limegröna streck och kanter. Bara så ljuvlig!

Så kan jag slå mig ner vid vårt gamla slagbord i köket, med den handvävda löparen, som maken fick av en synskadad tant i Kalmartrakten för många år sedan, och njuta av grönskan både utom och inomhus!

Kyla, regn och växtlighet

Det har varit en kall och blöt majmånad. Någon enstaka dag i pingst var det riktigt varmt och skönt, men för övrigt har det varit regn och kyla. Jag mätte upp 85 mm i regnmätaren för maj månad. Och juni har inte börjat bättre. Vi tog en tur till Danmark med Fredrikshamnsfärjan tisdag till torsdag och när vi kom tillbaka på torsdag kväll hade det regnat 37 mm. Om danmarksresan får jag skriva en annan gång, kanske. Men vädret var inte nådigt där heller den första dagen. 20 m/sek på Kattegatt och det verkade vara lika blåsigt på land.

Nu börjar det bli lite varmare så sakteliga. Igår efter bastun gick jag runt på tomten och plåtade lite exempel på växtligheten. Tack vare regnet så är det väldigt grönt och frodigt, även om blomningen inte har skjutit full fart än. Rödblärorna vid den gamla huggkubben utanför bastun, blev mitt första motiv. Vår tomt anlades redan på 1940-talet och det har hänt mycket med tomten under åren, kan en förstå. När vi köpte det här stället, var det fullt med stora träd, tallar och granar, men också vackra lövträd t.ex. två stora bokar och en hög lind. När vi röjt undan barrträden utom de stora tallarna som utgör en portal ner mot bryggan, då kom allt fler växter, både örter och buskar, gamla perenner, stenpartiväxter och annat vackert. Rödblärorna hör till de här återuppståndna plantorna och de sprider sig rätt bra. Jag låter dem för det mesta stå kvar, det här är ju en vild tomt.

Vi har nästan ingen plats för rabatter på den här klippiga tomten, så jag brukar odla i krukor. Ibland drar jag upp plantor själv, men i år blir det inte så många. Det här är "köpeblommor", blomstertobak och tvillingblomma, som samsas i en kruka.

Smultronen blommar i överdåd. Både vilda och förädlade månadssmultron blandar sig och sprider sig i landen. I år nänns jag inte ta bort dem, de ska få ge en riktig skörd, kanske sparas lite till likör färdig till jul. Bara inte frosten slår till.... SMHI varnar faktiskt för frost i Götaland i natt!

Tolvgudablomman, som jag fick av vännen Inger blommar fint, men det är fortfarande bara en planta, fast Inger förutspådde att den skulle föröka sig. Jag ser gärna att det blir några fler.

Växthusodlingarna är också sena i år. Jag sådde de första basilikorna alldeles för tidigt. Vi hade inte flyttat ut och jag ville inte ha på elementet, som är utan termostat, och jag inte kunde kontrollera värmen om solen sken. Nu är den andra sådden snart ikapp, men det gör ingenting, för basilika kan en aldrig få för mycket av. 

Tomatplantorna har tagit sig bra. Jag har bara plats för två stora plantor och två krukor med busktomater. Och så har jag satt in en liten kruka med tagetes. De håller pistillflugorna borta.

Det är roligt att odla även i liten skala. Finns det något bättre än att gå ut och ta upp sin egen odlade potatis, att plocka bönor och ärter och koka en god soppa på riktiga primörer? Och blommorna - det är det bästa av alltihop!

Valmöjligheter

Vi åkte till Cramers i Hillared för att skaffa lite plantor och mer jord att plantera i. Det är för mig en fröjd att vandra omkring i en riktigt fin plantskola, vilket Cramers är. Men myckenheten av växter av alla de slag, kan göra en lätt förvirrad. Jag vill ju ha alltihop. Bara tomatplantorna ställer ju till huvudbry. Där finns ju allt mellan pyttesmå "vinbärstomater" till de klumpiga "bifftomaterna". Och så har de flera färger dessutom. Och jag som bestämt mig, vis av skadan sedan tidigare år, att jag inte ska ha så mycket i växthuset. Det blir inte fler tomater, bara för att en har många plantor. Det blir bara mindre på varje planta då. Det tog en stund innan jag bestämde mig, men till slut blev det två stora plantor växthustomater, en röd och en gul. De ska få stå i den stora pallkragen, som vi fyllt med ny kompost och matjord och lite biokol också, det ska ju vara bra, säger experterna. Och så blev det två plantor av en busktomat som heter "Totem". Den beskrivs ha ett kompakt växtsätt och ge riklig skörd. De ska få stå i krukor med mycket luft emellan i vårt lilla växthus.

Det blev lite annat också, som ska få sin plats i några krukor och amplar. Där är ju om möjligt ännu svårare att välja. Jag vill ha alltihop - nästan. Det blev tre sorter denna gång. Snöflinga, blomstertobak och tvillingblomma. Den sistnämnda tror jag faktiskt att jag inte haft någon gång. I växthuset har jag också en riktigt bra förkultivering av luktärter, som jag hunnit toppa en gång och som trots kylan stretat på och blivit riktigt stora och snart klara för utsättning. Om det bara kunde komma lite värme någon gång!

Violerna i lådorna vid altanen, som jag planterade för ett par veckor sedan har kommit igång riktigt fint. De små surfiniorna däremellan har inte kommit igång lika fort, men de kommer nog med värmen. Mina övervintrade hortensior kommer väl också, även om de tar lite tid. Men det är roligare att fixa sina gamla plantor än köpa nya intensivodlade, som redan är igång. Den som väntar på något gott.....

Jordbruk i miniatyr

Maj inleddes minsann med riktigt kyligt väder. Det var tänkt att vi skulle sätta potatis som vanligt 1:a maj. Maken har förberett landen, ja, vi har faktiskt två potatisland. Små ynkliga plättar mellan stenblocken. Fin jord har han minsann gjort i ordning. Egenhändigt skapad kompost, grundat med biokol  och koskit. Ska inte våra 22 förgrodda sättpotatisar trivas där, så vore det väl sjutton....

Nu har de små godingarna bäddats ner i den goda jorden och fått ett täcke av fiberduk. SMHI har meddelat att det blir en kylig natt som väntar. Vi håller tummarna för att de inte ska frysa, utan att de klarar sig och får lagom varmt och lagom mycket regn de kommande veckorna.

I morgon ska jag sätta nyinköpta plantor i nya lådor att hänga under altanfönstren. Det blir vackert blå violer (samma färg som jag hade i min brudbukett en gång i tiden) och lilarosa små petunior.

Nu skiner solen efter en kylig och mulen förmiddag. Och bastun är på gång, som vanligt. Det är härligt med våren!

P.S. Jag fattar inte varför bilden på potatisarna hamnade på fel ledd. Hoppas det inte är ett dåligt omen, D,S,

Vi fick besök i helgen...

Det var äldste sonen, som kom och hälsade på. Det blev en trevlig helg, inte minst tack vare sonen. På fredagen åt vi lunch på stan och på kvällen var vi på teatern och såg Herr Juntilla och hans dräng Matti. Detta var planerat innan Daniel hade aviserat sin ankomst. Men på lördagen planerade vi ingenting annat än att vi skulle åka ut till stugan och att vi skulle handla.

Det är nämligen en fröjd att gå med Daniel i mataffärer. Han hittar nästan alltid något som en annan inte tänker på. Vi hade tänkt oss att grilla något för första gången i år. Daniel bestämde att vi skulle ha entrecote. "Måste vara ordentligt med fett insprängt i köttet, annars blir det torrt", var hans budskap. Då dög det inte med köttet i de vanliga diskarna, men nog hittade han närproducerat, jättefint kött i en annan disk. Så där gick han på och skapade menyn i sitt huvud, när vi gick runt på COOP.

Vi har tre kreativa barn, var och en på sina områden. I Daniels fall är det alltså matlagning. Det började redan i mellanstadiet, när han inte orkade vänta tills vi kom hem från jobbet, utan började fixa mat åt sig själv efter skolan. Numera är han ju proffs på området, men han tycker fortfarande att det är roligt att laga mat även hemma. Jag satt på kökssoffan och tittade på. "Det är inte så svårt att be dig fixa maten", sa jag, "du verkar tycka det är roligt." "Det är det roligaste jag vet", sa han.

Det blev en härlig måltid. Till förrätt fick vi skagenröra med färska räkor och rom, serverade på en liten potatiskaka och varmrätten var som sagt grillad entrecôte med rostad mandelpotatis, bearnaisesås (som han slog ihop själv förstås) och grillad sparris. "Det blev en klassisk fransk Bistromiddag", sa Daniel nöjt.

Han valde förstås vinerna också, det blev ett vitt Alsacevin och en röd Crozes Hermitage. Perfekt till maten.

Och efter allt detta, som jag inte hade rört ett finger för att åstadkomma, hade jag ingenting emot att ta hand om disken!

Höstgrävning och valångest

De här bilderna tog jag i måndags. Dagen efter valdagen. Underbart strålande septemberväder, som det varit hela veckan och fortfarande är. Lämpligt att ta itu med höstgrävningen och annat plock i trädgården. Jag satt på bänken vid växthusgaveln och tog den här bilden på maken, som sliter med spaden. Fortfarande frodig grönska och solen glittrar i sjön. Rena idyllen.

Men det kan inte hjälpas. Ångesten tar överhanden över idyllen. Ångesten över valresultatet. Visst, det gick ju åt rätt håll vad gäller de så kallade blocken, som jag ser det. Men hur ska vi kunna förverkliga alla goda intentioner om solidaritet och ett jämlikt samhälle, som jag röstat för?

Oron finns ju kvar. Nu pågår förhandlingar. Det låter inte så uppmuntrande än så länge. Hur blev det så här komplicerat? Jag kan inte tolka det på annat sätt än att människor har blivit mer otrygga. Rädda för att bli sjuka, rädda för att inte pensionen ska räcka till, rädda för att en inte har valt rätt skola för sina barn...... Klyftorna i samhället har ju faktiskt ökat.

Jag plockade en bukett blommor av höstperennerna i vår trädgård. Som synes prunkar de ännu i starka färger. Den vill jag skänka till de politiker, som nu har ett svårt arbete framför sig, och som kan släppa på prestige och sårad fåfänga och samlas kring ansträngningar att förverkliga det trygga solidariska samhälle som jag tror att de flesta med mig vill leva i. Måtte det gå vägen.

Att såga ner en bok

Här står den stora boken i praktfull höstglöd. Bilden är tagen för några år sedan. Men i år kommer den inte att bjuda på vackra färger.Vi kom efter moget övervägande fram till att vi måste befria oss från allt jobb som blivit med löv och ollon och annat som ramlar ner på taken. Dessutom skuggan, som tar bort så mycket ljus, alltför nära stugan. Det var ett från början svårt beslut. Boken hörde liksom till. Men ju mer vi funderade, ju mer uppenbart blev det också, att vi måste ta ner den.

Ett sådant jobb är ingenting för amatörer. En får anlita proffs. I det här fallet tre raska gossar från Trädgårdskompaniet i Borås. De tog ner boken bit för bit. Kvistar och grenar kördes i en flismaskin, resten blir till ved. Här följer en liten bildresumé över hur det hela gick till.

Här ligger till slut stammen, befriad från kvistar och grenar. Stubben blir till ett bord och maken har redan kollat om den gamla bänken, som till slut blev för liten runt boken, kan göras om till en ny bänk. Visst ser det lite vemodigt ut, när den ligger där på marken. Men vi har faktiskt en bok till på tomten. Den kan fortfarande producera både ollon och höstglöd och ge tillräckligt med mat till ekorrar och nötskrikor. Och vårt nya altantak är räddat!

Blomsterfröjd i juli

Det är varmt. Fruktansvärt varmt. Mycket slokar i rabatterna och vi får inte pumpa upp vatten från sjön längre. Det sjunker där ändå. Det blir till att bära kannor från kranen. De senaste dagarna har det blivit både morgon och kväll. För att inte tala om växthuset. Tänk, så länge jag fick ha värmen på om nätterna ända in i maj månad. Men nu....!

Men det finns en hel del som trivs i värmen. Vi har inte mycket rosor på vår karga tomt. Ett par klängrosor bara. Men jag tror att de aldrig blommat lika ymnigt som nu. I våras trodde jag att jag måste ta bort den här röda rosen vid växthuset. Men se så fint den har kommit och klänger högt upp på taket. Det var precis, så här jag tänkte mig att den skulle bli. Ett vackert skuggparti för odlingarna därinne. Det tog några år, men nu är den där.

Röd ros vid växthuset

Och björnbären, som egentligen inte ska växa alls i den här karga naturen
har väl aldrig haft så mycket kart, som verkar hinna mogna.

Krassekrukorna klarar sig alltid, men är lika fröjdesamma att titta på varje år.

Och jag klagar inte på värmen. Denna sommar kommer att bli oförglömlig, på samma sätt som jag minns 1955 och 1959, när jag var tonåring och häckade på Hanatorps badplats i min ungdoms hemtrakter. Och 1975 i Kalmar, när dottern var nyfödd. På samma sätt tror jag att jag kommer att minnas denna sommar om inte seniliteten sätter in, förstås!