onsdag 2 september 2020

Det är absurt!


Det är absurt!

En äldre man sa en gång följande: 

När en är ung går dagarna fort och tiden långsamt, när en blir gammal går dagarna långsamt och tiden fort. Till det senare stadiet har jag nått i livet. 

Nu har det varit  sommar och sommarlov. En härlig tid. Jag tänker på min barndoms somrar. Vi fick  vara ute längre  på sommarkvällarna, och ville aldrig gå in. Att tänka på framtiden var ingen ide. Det var här och nu och det skulle aldrig ta slut. Det fanns inga telefoner som skulle störa oss, men vi hade en begränsning. När det ringde i kyrkklockorna kl åtta på kvällen skulle vi springa hem. Men det gjorde ingenting. Det var inte långt till nästa dag.

Nu går dagarna långsamt. Och värre har det blivit detta år. Dagarna har blivit ännu långsammare. Och konstigt nog går vi ändå redan mot höst. Utan att en  har uppnått något av sommarens varken fröjder eller motgångar. Men tiden rinner bort som sanden rinner ur händerna.

Tillvaron krymper när en är i karantän. Idag hör jag på radion att man KANSKE ska lätta på  restriktionerna. Men en vågar inte tro på att det ska bli något av. "vi ska vara rädda om vår gamla". Hur rädda om? Hur rädda?

Jag söker mig till Tove Jansson-----

Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommar,n slut



måndag 24 augusti 2020

Ännu en gammal hund

 Ännu en gammal hund....



Jag skrev ett inlägg tidigare om vår Berner sennerhund och presenterade honom som "min" hund. Det var han ju naturligtvis inte bara min utan hela familjens, men maken tyckte att jag också borde skriva lite om vår första gemensamma hund - Golden retrivern Buck.

Första gången jag såg en golden var i Göteborg 1964. Vi bodde då i en studentlägenhet och var ute och rörde oss ganska mycket. Bl.a. hamnade vi på Mässan där en stor hundutställning arrangerades, med massor av vovvar. När jag såg en grupp av de guldfärgade retrieverna, tyckte att jag aldrig sett så vackra hundar förr och jag tror att maken höll med mig.

När jag var färdig med mina studier hade maken hade fått jobb i Norrbotten av alla ställen. Men det var bara att följa med och det var ju spännande också. Vi bodde först i Luleå, och flyttade efter knappt ett år till Boden där jag fick jobb som skolkurator. Maken arbetade som konsulent för synskadade och hade hela Norrbotten som arbetsfält.

I Boden började vi leva ett familjeliv. Arbete båda två, nybyggd hyreslägenhet, jag tog körkort, inga barn än, men vi planerade att det skulle bli av. Och så en hund skulle vi ha förstås.

Och tänka sig! I Norrländskan hittar vi en dag en artikel om en kennel, vars ägare födde upp i första hand schäfrar, men som också tagit på sig uppdraget att ta hand om en grupp av världens sötaste goldenvalpar. De valparna var de första som föddes i Norrbotten. Vi åkte dit på en gång och fastnade för en av de små charmtrollen.

Så blev det då en golden retriever. Han var vårt första barn. Maken ville bestämt att han skulle heta Buck, som Jack Londons "Varghunden".  Han blev Inges hund i första hand. När Buck skulle gå i valpskola var det maken som fick ta det jobbet. Jag fick annat att tänka på för i min mage började det växa en annan sorts valp.

Buck var vår gemensamma hund, förstås, men det var Husse som var viktigast. Buck älskade att sporta, sommar som vinter. När vårt första barn bäddades ner i pulkan var Buck den snabbaste att sätta sig mellan skaklarna och när Husse drog fram träningskläderna, blev Buck som tokig - hoppade och höll sig noga intill Husse, så att han säkert fick följa med. (Inom parantes: när Bamse senare fick se pulkan och träningskläderna, så gick han och lade sig under skrivbordet och låtsades att han sov.)

Det blev några omvälvande år i Boden. Buck fanns med i vått och torrt. Vintern 1967 var intensiv. Maken hade beslutat att han skulle åka Vasaloppet med ledsagare i en egen Vasaloppstävling för synskadade. Det var en strålande vinterdag i mars 1967. Killarna var i Dalarna och åkte vasalopp. Jag och ledsagarens fru begav oss till Paglabackens motionsrunda. Buck var med förstås. I sista backen, hände det. Den snyggt rundade magen med dyrbart innehåll hamnade pladask i snön. Det gick ju bra, men jag avstod nog med skidutflykter under resten av vintern.

Ja, det här handlar inte bara om Buck, men han hängde väl med i det mesta vi tog oss för. Ett exempel på Bucks egenskaper fick jag när klimpen som hamnade på magen i Paglabacken hade kommit ut i stora vida världen. Jag var ute och gick i omgivningarna med den fina nya vagnen med sitt dyrbara innehåll. Vi gick i en liten skogsbacke, där björkarna slagit ut. Jag parkerade vagnen och började plocka vitsippor. Buck var inte kopplad. Han satte sig självmant bredvid vagnen. Han flyttade sig inte förrän jag hade fått buketten full.

Åren i Norrbotten var inte så många, men de var intensiva. Allting var nytt. som sagt - Ny bostad, nytt jobb, två barn.....och hund.
Det är en lång historia som berättar hur vi hamnade i Kalmar. Det var ju Buck jag skulle skriva om. I november 1969 tog vi lägenheten på Kungsgårdsvägen i Kalmar i besittning. Det hade varit en turbulent tid hos familjen Andersson innan vi kommit så långt.

Buck hade följt med mina föräldrar och min bror, när de hälsade på oss i Boden på sommaren 1969. I september väntade vi vårt andra barn och jag var barnledig, Vi hade bestämt oss att flytta söderut igen av olika anledningar, som jag inte går in på här. Buck fick tillfälligtvis följa med till mina föräldrar, tills vi kommit i ordning på vår nya bostadsort.

I Kalmar hade vi några fina år och Buck blev trogen kamrat och familjemedlem i nästan 13 år. Under åren hängde han med i alla flyttningar och miljöer som vi gjorde de här åren. På slutet fick han hjärtproblem. Han som dittills varit en stark och pigg hund, började gå sakta, var inte längre pigg på att gå ut och springa först i familjen. Vi tog förstås honom till veterinären, som ordinerade medicin. Han piggnade till under hösten, men fram på vårkanten märkte vi att det nog gick mot slutet.

På sommaren i juli tror jag att det var. Buck var på sitt trettonde år. Vi semestrade på vårt gemensamma torp, Stenbäcken i Örby. Barnen ville leka med Buck och han hämtade pliktskyldigast några pinnar, men han ville inte leka längre. När han skulle äta raglade han och ramlade omkull. Vi fann det för gott att åka med honom till veterinären. Denne skakade bekymrat på huvudet och menade att det nog var kört, men gav honom ändå en spruta och vi åkte hem. Men när vi gått ur bilen, satte gamle Buck sig tätt intill maken och såg på denne med en bedjande blick. Det blev så påtagligt att han bad om hjälp, att han inte ville leva längre. Vi åkte till veterinären igen och Buck fick den befriande sprutan.

Vi begravde Buck på en plats i torpet. Vi var alla tagna av stundens allvar. Min pappa Kalle var med och skjutsade upp oss för att jag skulle slippa att köra.

Alla var präglade av stundens allvar. Maken och jag hade tidigare beställt en resa på ett par dagar till Århus i Danmark. Min bror körde oss till färjan i Varberg. Hela den resan var en sorgebearbetning, när man ser det här i efterhand. Vi grät och talade om Buck och jag minns inte så mycket annat av Århus.

När vi sansat oss tog vi ett beslut att vi inte skulle ha någon mer hund. Det tog ett år, sedan kom Bamse. Men det är en annan historia.










torsdag 23 juli 2020

Livet med Bamse


Av någon anledning har jag gått och tänkt lite extra på vår gamle gode vän Bamse. Han kom in i vårt liv ett år efter att vår gamla hund, golden retrievern Buck, lämnat oss.

Bamse var världens snällaste hund. Det säger väl alla hundägare men jag vidhåller. Han var en riktig familjehund med viss förkärlek för mig. 

Bamse tyckte om alla varelser, både människor och djur. Därför tyckte alla om Bamse tillbaka. 
Ett bra bevis för detta är bilderna med den lilla katten, som nästan försvinner mellan Bamses stora tassar.

Jag tar fram en gammal bok om hundar och hundraser, som jag sparat i många år. Beskrivningen över Berner sennern lyder som följande.
"Någon har sagt att berner sennenhunden ser ut "som en riktig hund"och visst påminner den starkt om läseböckernas klassiska illustration av människans äldsta följeslagare. Ingenting överdrivet eller extremt, allting harmoniskt och vänligt - en gårdvar av den gamla typen skulle en tro."

Vi hade tillsammans haft en hund tidigare, golden retrieven Buck. En trofast hund även han. Han är värd en egen berättelse, om det skulle egentligen maken skriva. Buck blev mer makens hund, Bamse blev min.

Efter det att Buck hade gått bort, tänkte vi, att vi inte skulle ha någon ny hund. Ingen kunde gå upp mot Buck. Men efter ett år hade barnen börjat tjata om att få en ny familjemedlem igen. De var ju vana att ha hund i huset. Efter en del diskussion bestämde vi att vi skulle ha en berner sennen. En stor och trygg gårdshund. 

I juni 1979 hämtade vi Bamse hos uppfödaren i Skåne. Sötare valp får en leta efter. 



Han hette egentligen Sennergårdens Lobo. Men för oss var han genast Bamse. Han var tio veckor, när vi hämtade honom från uppfödaren. Från första stund kunde vi ta honom till våra hjärtan.


Till skillnad från vår tidigare hund, golden retrivern Buck var Bamse mera flegmatisk. Han gillade att gå och lunka omkring och undersöka omgivningen. Sennenhund betyder "gårdshund". Det stämmer bra på Bamse. Han ville ha full kontroll över sin familj. När vi gick skogspromenader fick han gå lös och det var lätt att ha uppsikt över honom. Han gick alltid bakom oss. Var mycket noga med att alla var med. När vi plockade blåbär i skogen ovanför huset där vi bodde, kunde Bamse bli lite förvirrad. Men för det mesta höll han sig till mig.

Det framgår av bilderna att Bamse hade lätt att umgås med andra djur. Den lilla kattungen lade sig gärna hos en stor lurvig hund. Bilderna är tagna i Lappeasuando sommaren 1981.


På den tiden, 70-80 tal, bodde vi i Kalmar och sedan i Holsbybrunn utanför Vetlanda. Var vi  än har bott och verkat, fick vi folks uppmärksamhet när vi kom dragande med vår vackra hund. Och Bamse levde upp till allas förväntningar.

En enda gång har jag sett Bamse riktigt arg. Det var i Holsby och äldste sonen skulle ut och rasta Bamse, som fått på sig koppel och var redo för att gå iväg, när en man med en stor schäfer dök upp utanför vårt hus. Schäfern började skälla, men då gav Bamse upp sin grova stämma  och gav ut det mäktigaste skall jag hört någon gång.

Schäfern tystnade, men hans husse började gorma och skällde på pojken, som dock försvarade sig med att påpeka att Bamse och han befann sig på vår tomt.

Bamse blev inte så gammal. När han var nio år drabbades han av cancer i munnen. Först hoppades vi att knölen som växte i munnen, skulle vara godartad och Bamse var lika pigg och glad som vanligt. Men efter undersökningen hos veterinären och det konstaterades att knölen var cancer och knölen kom tillbaka efter en månad, och sedan ännu ett återfall,  fick vi det svåra beskedet att Bamse inte skulle tåla ett tredje försök. Bamse skulle inte klara ytterligare en operation. Vi fick ta Bamse med hem och själva bedöma när han skulle få sluta sitt liv.

Det var ju svårt, men ofrånkomligt. Vi hade uppmanats att behålla honom tills han började att få svårt med cancern. Sedan fick vi rådet att åka tillbaka till djursjukhuset och låta honom få somna in innan han blev alltför sjuk. Dottern skulle inte följa med, hon tog avsked genom att klippa  en hårtuss av Bamses ulliga päls. Hon klistrade in tussen i sin dagbok. Och maken och jag for till Jönköping.

Det har inte blivit någon mer hund i vår familj. Omständigheterna har varit sådana att vi inte har haft tillfälle att ta hand om en hund. Och nu är vi för gamla. Så nu får en titta på hundarna som dyker upp på vår gata, där ganska så många hussar och mattar rastar sina älsklingar. Men de flesta hundägare nu för tiden håller sig mest med små, eller pyttesmå hundar. En del är nakna också, har bara lite tofsar på öronen. Ska jag vara ärlig, måste jag erkänna att de små gläfsande individerna inte ser så hundlika ut. Inte vad jag menar med hund riktigt.
Näää - tacka vet jag Bamse. En kär vän.
                                       






söndag 3 maj 2020

En ska inte räkna ut nåt....

En ska inte räkna ut nåt.......

... Så sa Raskens Ida, när hennes gubbe hade förfrusit sina fötter. Det ledde till kallbrand och Rasken gick bort alldeles för tidigt.

Detta blogginlägg började jag med för några månader sedan. Inte tänkte jag väl att jag skulle bli sittande i lägenheten med maken och inte kan lämna den för att gå till stan eller gå in i en affär, eller gå på teatern, för gör jag det kan jag blir jättesjuk och smitta ner andra människor i min omgivning. Så är det idag. Verkligheten är närmast ofattbar. Det gäller att gaska upp sig och se att så här kan livet också ställa till det för en.

En ska inte räkna ut nåt....

Jag hade föreställt mig en helt annan tillvaro, när vi hade bestämt att  maken och jag skulle får ett par år att njuta av livet, när vi hade gjort oss av med bilen och sålt stugan till dottern. Vi skulle ha råd att resa lite, gå på konserter och lite annat som en kunde göra när andan faller på utan att man behöver tänka om en har råd eller inte. Inga märkvärdigheter, men ändå.....

Men, en ska inte räkna ut nåt....

 Jag har funderat hit och dit om jag skulle skriva om detta i min blogg. Det tog emot, men samtidigt kändes det viktigt på något vis. Skulle jag dela med mig av mina nya erfarenheter?  Som alltid när jag kommer i bryderi tog jag och rådfrågade maken. "Det tycker jag att du ska göra" sa han.

Det började med att jag på något vis inte kände igen mig själv. Jag som alltid varit så fingerfärdig har nu blivit fumlig och långsam. Kunde inte förklara det. Jag kände mig nedstämd och sorgsen utan någon yttre anledning.

Mina familjemedlemmar märkte förstås att jag inte betedde mig som jag brukade. Förstås! Det går inte att dölja när en är så nära varandra.

Jag satt på bryggan och tänkte på allting och ingenting. Dottern kom och satte sig intill mig. Hon ville hjälpa mig att se sanningen i vitögat och föreslog en läkarundersökning. "Det kan ju vara demens och i så fall finns det ju bromsmediciner. Demens - det hade jag inte tänkt på. Möjligen depression.

Nu, för att göra en lång historia lite kortare, har jag fått en diagnos. Det visar sig efter undersökningar av olika slag, att jag bär på Parkinsons sjukdom.

Så nu har jag svaret på alla mina tillkortakommanden och jag har närmat mig en form av godkännande av min förändring.

Nu träffas jag av ett annat öde som jag delar med många av mina årskamrater. Jag är också 70 plus gott och väl. Vi sitter i karantän i vår lägenhet och kan inte annat. Det jag längtar efter mest för tillfället är att vi inte kan samla kören. Nu i vårtider ska man jubla och sjunga glada vårsånger. Ja, det finns ju så mycket, som en saknar, hela tillvaron  står ju på huvudet. Men sjunga kan jag fortfarande, tror jag.

Men - En ska inte räkna ut nåt.  Jag och Maken tar numera dagen som den kommer. Det blir ju lite enahanda, men det kan inte hjälpas och det finns saker att förströ sig med. Det känns konstigt att inte kunna krama om Dottern när hon kommer med matkassarna som hon handlat åt oss. Samtal får klaras av på telefon. Och vanligt telefonsamtal om allt och ingenting kan vi ju ha med kompisar och närstående. Och laga mat och baka upptar en hel del tid. En är ju lite saktfärdig nu för tiden.

Jag vet inte om jag kommer att bli flitigare med bloggen. Jag funderar i alla fall om jag har något att skriva om. Får väl i så fall reflektera över livet med nya utgångspunkter, som får komma spontant. För ni vet - "En ska inte räkna ut nåt.........