En ska inte räkna ut nåt....

En ska inte räkna ut nåt.......

... Så sa Raskens Ida, när hennes gubbe hade förfrusit sina fötter. Det ledde till kallbrand och Rasken gick bort alldeles för tidigt.

Detta blogginlägg började jag med för några månader sedan. Inte tänkte jag väl att jag skulle bli sittande i lägenheten med maken och inte kan lämna den för att gå till stan eller gå in i en affär, eller gå på teatern, för gör jag det kan jag blir jättesjuk och smitta ner andra människor i min omgivning. Så är det idag. Verkligheten är närmast ofattbar. Det gäller att gaska upp sig och se att så här kan livet också ställa till det för en.

En ska inte räkna ut nåt....

Jag hade föreställt mig en helt annan tillvaro, när vi hade bestämt att  maken och jag skulle får ett par år att njuta av livet, när vi hade gjort oss av med bilen och sålt stugan till dottern. Vi skulle ha råd att resa lite, gå på konserter och lite annat som en kunde göra när andan faller på utan att man behöver tänka om en har råd eller inte. Inga märkvärdigheter, men ändå.....

Men, en ska inte räkna ut nåt....

 Jag har funderat hit och dit om jag skulle skriva om detta i min blogg. Det tog emot, men samtidigt kändes det viktigt på något vis. Skulle jag dela med mig av mina nya erfarenheter?  Som alltid när jag kommer i bryderi tog jag och rådfrågade maken. "Det tycker jag att du ska göra" sa han.

Det började med att jag på något vis inte kände igen mig själv. Jag som alltid varit så fingerfärdig har nu blivit fumlig och långsam. Kunde inte förklara det. Jag kände mig nedstämd och sorgsen utan någon yttre anledning.

Mina familjemedlemmar märkte förstås att jag inte betedde mig som jag brukade. Förstås! Det går inte att dölja när en är så nära varandra.

Jag satt på bryggan och tänkte på allting och ingenting. Dottern kom och satte sig intill mig. Hon ville hjälpa mig att se sanningen i vitögat och föreslog en läkarundersökning. "Det kan ju vara demens och i så fall finns det ju bromsmediciner. Demens - det hade jag inte tänkt på. Möjligen depression.

Nu, för att göra en lång historia lite kortare, har jag fått en diagnos. Det visar sig efter undersökningar av olika slag, att jag bär på Parkinsons sjukdom.

Så nu har jag svaret på alla mina tillkortakommanden och jag har närmat mig en form av godkännande av min förändring.

Nu träffas jag av ett annat öde som jag delar med många av mina årskamrater. Jag är också 70 plus gott och väl. Vi sitter i karantän i vår lägenhet och kan inte annat. Det jag längtar efter mest för tillfället är att vi inte kan samla kören. Nu i vårtider ska man jubla och sjunga glada vårsånger. Ja, det finns ju så mycket, som en saknar, hela tillvaron  står ju på huvudet. Men sjunga kan jag fortfarande, tror jag.

Men - En ska inte räkna ut nåt.  Jag och Maken tar numera dagen som den kommer. Det blir ju lite enahanda, men det kan inte hjälpas och det finns saker att förströ sig med. Det känns konstigt att inte kunna krama om Dottern när hon kommer med matkassarna som hon handlat åt oss. Samtal får klaras av på telefon. Och vanligt telefonsamtal om allt och ingenting kan vi ju ha med kompisar och närstående. Och laga mat och baka upptar en hel del tid. En är ju lite saktfärdig nu för tiden.

Jag vet inte om jag kommer att bli flitigare med bloggen. Jag funderar i alla fall om jag har något att skriva om. Får väl i så fall reflektera över livet med nya utgångspunkter, som får komma spontant. För ni vet - "En ska inte räkna ut nåt.........

Pånyttfödelse

Det känns som en evighet sedan jag skrev på bloggen senast. Snart tre månader. En del av den tiden har varit väldigt tung. Det beror på att jag varit riktigt sjuk, men ändå inte.

I slutet av november fick jag blödningar från underlivet. På tredje dagen ringde jag till vårdcentralen. Jag förstod att något var fel. En ska inte blöda när en är så gammal som jag. Jag fick komma direkt och efter undersökning framkom att jag hade en knöl i livmodern. Akutremiss till gyn på lasarettet.

Det gick fort, i veckan därpå fick jag tid på gyn. Undersökning, provtagning, knölen konstaterades, prover skickades. "Det kan vara vad som helst från polyper, cysta och .... i värsta fall....."

Jag som nästan aldrig varit sjuk. Bara lite banala förkylningar och några influensor. Ja, artrosen förstås, men efter mer än trettio år ser jag inte det som en sjukdom, mera som ett tillstånd. Jag var inte sjuk nu heller. Kände mig frisk som en nötkärna. Hela situationen var helt absurd.

De två veckorna i väntan på provsvar var jobbiga. Jag försökte ta det lugnt, men det var svårt. Nära och kära försökte trösta mig med att "det behöver inte vara en tumör". Men jag tänkte hela tiden att det är nog så trots allt. Tala om existentiell ångest!

Som alla förstår besannades mina farhågor. Nu närmade sig julen. Skulle det bli operation före jul? Jo, det blev det. 21 december opererades jag. Dagen efter fick jag gå hem. Trött och mörbultad. men ändå förvånansvärt pigg. Tack vare barn och barnbarn, kunde vi fira julen i stugan som vanligt. Jag kunde ta det lugnt och bara överlämna mig till dem.

Jag är så evigt tacksam för den professionella vård jag har fått. I dessa tider, när sjukvården sägs vara i kris, kan jag få vara det goda exemplet på att det faktiskt fungerar. Jag sa till en av undersköterskorna som hade hand om mig på avdelningen, att de alla var så omtänksamma, lugna och förstående och att jag aldrig märkte något av den stress, de ändå är utsatta för. Då svarade hon så enkelt: "Patienterna ska aldrig behöva märka det"!

Nu mår jag bra. Enligt meddelande som jag fått från gyn ska det inte finnas något tecken på att cancern har spridit sig. En extra kontroll ska göras nu på Sahlgrenska, men jag känner mig trygg att det ska vara över.

Igår sken solen så fint över Borås. Det kändes som om det redan är vår i luften. Jag tog en promenad i Annelundsparken och kände mig nästan lite euforisk. Jag tänkte på vad jag varit med om, hur livet plötsligt och oväntat kan ta en vändning. Och jag kände att nu börjar en ny epok i livet. Jag har varit med om en utmaning, som jag klarat av och som gjort mig ännu lite klokare. Och nu kommer det en ny vår. Jag letade efter vårtecken, lite för tidigt, men jag lyckades hitta några spirande snödroppsblad i de torra löven.

Sedan gick jag ner till stan, gick in i en blomsteraffär och köpte en röd ros till min älskade, som var hemma och lagade middagen. Han är värd tusen rosor, men en duger lika bra.

Ålderdomshemmet.....

Det pratas mycket om åldringsvården i dessa dagar. Populär serie i SVT om hemtjänsten i Vännäs t.ex. Det är bra. När en har hunnit till 74 är det kanske bäst att tänka på saken, även om en egentligen inte vill. Nu satt vi vid middagsbordet igen och åt resterna av lördagskvällens orgier. Ja, det blev lite sent, så vi tog bara en varm smörgås till söndagsmiddag, och därför blev det en trerättare  från söndagen med vin på måndagen. Radion gick för fullt. Det var nyhetsprogrammet Studio 1, som intervjuade professorn i geriatrik, Yngve Gustavsson (som vi lärde känna för ganska så många år sedan på Vindelns Folkhögskola). Vinet från söndagen fanns kvar och stimulerar till allehanda samtalsämnen. Så också idag.

Vi konstaterade att det har hänt en hel del på området sedan vi var unga. Då hette det Ålderdomshem, inte äldreboende. Några årtionden tidigare hette det Fattighuset. Inte så stor skillnad kanske. Jag kom i kontakt med denna institution i min gamla hemkommun Örby i numera Marks kommun.

När jag tagit studenten 1962, hade jag redan bestämt att jag skulle försöka bli socionom. Då fanns tre utbildningar på det som då hette Socialinstitut. Det fanns i Stockholm, Göteborg och Lund. På den tiden måste man ha ett års förpraktik inom området för att kunna bli antagen till utbildningen. 1963, var sista året för den här ordningen. Året efter gick det över till Socialhögskolan och utökades med ytterligare en studieort, nämligen Umeå.

Jag skulle naturligtvis gå i Göteborg. Praktik fick jag snabbt på Kommunalkontoret hemma i Örby. Det var på den tiden endast tre personer anställda på Kommunalkontoret. En kamrer, en socialassistent och en kanslist. Det fanns en kommunvaktmästare också, men honom såg en inte så mycket till.

Som praktikant fick en vara med om lite av varje. Jag avslöjades ha kamerala kvalitéer. Kamreren  Folke tyckte det var slöseri på en sådan talang att ägna mig åt socialarbete. Men mitt sociala patos var stort på den tiden, så jag föll inte för hans förslag. I arbetet ingick också att ha tillsyn över ålderdomshemmet - eller bara hemmet - som en sa i vanligt tal.

Ja, det var dit jag skulle komma apropå åldringsvården. Jag kommer ihåg ett tillfälle, när jag skulle deltaga i ett sammanträde med socialnämnden, som var den nämnd som hade ansvar för "Hemmet". Nämnden skulle ha sammanträdet på Hemmet. Föreståndarinnan Syster Olga, hade bett ordföranden Arvid i Hult, att förrätta sammanträdet på hemmet denna gång. Syster Olga var en bestämd kvinna, som en hade respekt för. Hon var en barsk dam, som gick omkring i svarta kläder och en stärkt vit mössa på huvudet. Gamlingarna på hemmet var nog lite rädda för henne, så även jag.

En gubbe på hemmet hade betett sig olämpligt på något vis, jag minns inte riktigt hur. Förmodligen hade han bråkat med de andra åldringarna, och nu skulle han tillrättavisas. Det var ordförandens uppgift enligt syster Olga. Jag ser scenen framför mig efter alla år. Gubben ifråga var en lång mager karl, som placerades på en stol närmast dörren. Den snälle Arvid i Hult tycktes rätt så besvärad av att ha blivit tilldelad denna uppgift, men var väl tvungen att säga något om att "detta får inte upprepas". Jag kan än känna hur pinsam hela situationen var och jag tyckte synd om den stackars gubben. Men säga emot syster Olga, det var bara inte att tänka på, inte ens för Arvid i Hult.

Så väl att det är annorlunda nu för tiden. Det är väl ingen socialnämndsordförande som tar på sig en sådan uppgift längre. Men det finns fortfarande mycket att tänka på och leva upp till, för att gamla människor ska få en dräglig ålderdom. Idag handlade reportaget om bristen på kunskap hos personalen, när det gäller matsituationen för de gamla. Man påstod att femton procent av åldringarna får för dåligt näringsintag. Det gäller både de som vårdas på institution och i hemmen med hjälp av hemtjänsten. En verklighet, som inte är allt för uppmuntrande när en närmar sig ålderdomen i allt för rask takt.

Så en får passa på att njuta av maten, så länge en kan. Även en vanlig måndagskväll!

Vårpromenad och terror

Efter att lyssnat på radion hela förmiddagen om terrordåden i Bryssel, tog vi en promenad till den lugna Annelundsparken. Solen strålade, fåglarna kvittrade och vårblommorna börjar så smått att slå ut. En fredlig liten plätt på jorden. Tillvaron blir så motsägelsefull vid sådana här tillfällen. Bryssel ligger så nära oss. Beredskapen är förhöjd i alla Europas huvudstäder. Jag fotograferar några små blommor, som spirar vid en mossbelagd trädrot i parken. Men tankarna  finns i världen. Och ofrånkomliga är tankarna om hur länge ska vi få ha den här lugna vrån. Bäst att ta tillvara de här soliga dagarna så länge vi kan.

Vårkänslorna försvann

Det har snöat och det snöar fortfarande, våren har backat rejält tillbaka. Vi åkte trots det ut till stugan. Fågelborden behöver fyllas på. Vår plan var att vi skulle sätta upp värmen och förbereda en övernattning med bastu i morgon. Men det blir ingenting med detta. Alldeles för mycket snö att skotta och vägen är inte plogad. Vi får vänta med att förbereda påskfirandet ännu ett tag.

Men fåglarna ska ha mat i alla väder. Jag ville ta fram en till automat för de hampfrön jag köpte härom dagen. Automaten skulle finnas i vår trädgårdsbod och efter idogt pulsande i snön kom jag fram till dörren. Igensnöat och fruset och för mig helt omöjligt att få upp utan verktyg. Men efter ett idogt arbete av maken, gick dörren upp och nu hänger den lilla automaten med sina hampfrön bredvid den stora med solrosfrön, som är basfödan. Och under det snötäckta taket ligger bröd- och ostkanter. De stora fåglarna ska väl också ha lite godis.

Det känns lite trist att se den myckna snön istället för de små spirande krokus och snödropparna, som nu borde sticka upp. Men det är ju inte första gången. En liten tillbakablick på tidigare blogginlägg ger vid handen att 8 mars ganska ofta kommer med snö. Så det är bara att finna sig i naturens nycker, som alltid.

Och i köksfönstret spirar de ansade pelargonerna med nya friska skott. De plantorna kan en alltid lita på!

Slut för det här året.......

...... med stugboendet. I morse plockade vi ihop vårt pick och pack och drog in till stan. Det blåste hårt runt knutarna och det kändes verkligen höstlikt. Det är en ambivalent känsla. En vill ju inte att sommaren ska ta slut. Så härligt som vi har det därute. Men kvällarna blir obönhörligt mörkare. Stugorna rakt över sjön lyser inte välkomnande längre, och en drar sig för att gå ut på toa på nätterna. För så vitt det inte är klart väder, förstås. Då strålar stjärnhimlen som allra klarast i den svala natten.

Nu börjar en ny tid i stuglivet. Första oktober brukar vi börja med fågelmatningen. Då blir det till att åka ut och se till att det finns mat hela tiden. Än så länge har de nog ganska mycket mat i skogen. Det är ju milt och skönt och träd och blommor fröar och det finns ju fortfarande insekter att plocka. Men vi matar i alla fall. Och så finns det ju en hel del trädgårdsarbete kvar. Vi stänger inte till helt och hållet. Vi vill kunna åka ut och övernatta även på hösten. Tur hade vi som i dagarna nu för tjugoett år sedan fick tag på det här stället så nära stan.

Det känns i alla fall bra att flytta in i den varma lägenheten mitt i stan. I synnerhet som SMHI deklarerade att det ska dra in ett oväder med regn, blåst och åska över Västsverige i kväll och i natt. Och så har det kommit igång aktiviteter i stan, Kören har börjat öva. Teatrarna har startat säsongen, utställningarna avlöser varandra. Så nog finns det fördelar med stan alltid.

Och någon mer gräsklippning ska det väl inte bli i år......

...... men blommar gör det fortfarande och björnbären har nyss börjat mogna och det finns ännu omogna tomater i växthuset. Det är trots allt skönt med en långsam övergång.

Regn, kyla och feminism än en gång.

Jag gick den givna morgonpromenaden till brevlådan framme vid vägen för att hämta tidningen. På vägen, träffade jag grannen, som var ute med sina hundar. Vi ondgjorde oss över kylan och regnet, som dominerat denna sommar. Konstaterade vidare att det är ingenting att göra åt, och "det är lika för alla". Vi konstaterade också att vi båda var ordentligt påpälsade med både fleecetröjor och regnjackor. Håhå, jaja....

Det är en och en halv kilometer att gå till postlådan fram och tillbaka. Det tar inte så lång stund. Men en hinner tänka ett och annat, när en går ensam genom skogen. Idag kom jag att tänka på det som jag skrev i förra blogginlägget - om när jag skulle hyra en släpkärra och skriva under som "hyresMAN". Det behövs inte så mycket för mig att gå i taket för sådant här. Det finns ju massor med könsneutrala ord att välja på, när man ska skriva kontrakt.

Jag kom på några exempel, när jag gick där i skogen: När en skriver på hyreskontraktet är en Hyresgäst, ska en låna pengar på banken är en låntagare, det kan en vara på biblioteket också, beställer jag tidningen är jag prenumerant, på elavtalet är jag abonnent. Det finns arrendatorer, patienter, kunder, brukare, köpare och säljare. Alla roller har jag innehaft - nej, inte arrendator - utan att behöva vara man. Det verkar vara förbehållet för de gånger en ska hyra en släpkärra på macken! Kanske kan någon av mina läsare komma med ett förslag till OK - bästa att lägga till Q8, det kanske är någon gammal shejk som styr det hela!

När jag kom tillbaka till stugan, tittade jag till elementet i växthuset, som jag satt på på morgonen. Tänk att behöva ta fram det i juli! Det har aldrig hänt förr. Det hör våren till, när jag gjort de första frösådderna. Men nu kände jag mig tvungen, Det sker ingen utveckling i kylan. Tomaterna, som nu skulle varit vackert röda, verkar ha stannat i samma stadium i flera veckor. Inte någon rödfärg så långt ögat når. På radion pratar de om global uppvärmning. Maken konstaterar att istiden kommer nog först.

Men tänk - just som jag skrivit ovanstående, hör jag maken utbrista: "Men vad är detta?!" Solen skiner, varmt och välkomnande, glittrar i det våta gräset. En av sommarens sällsynta fjärilar, en liten guldvinge, fladdrar omkring bland kungsmyntorna. Och jag går ut och drar ur sladden till elementet. På vägen in tag jag en bild på en av hortensiorna, som äntligen slagit ut. Det är lite sommar i alla fall.

Nytt år i solens tecken

Igår, den 4:e januari, sken solen från en klarblå himmel, äntligen. Samtidigt var det skidåkning på TV. Svårt att avstå ifrån. Men nu står solen så pass högt på himlen att vi hann med alltihop och tog oss ut på en promenad i solskenet. Så fort vi kom utanför dörren kunde vi se den solbelysta fasaden på det närbelägna Bäckängsgymnasiet, som jag fortfarande kallar Läroverket, när jag glömmer mig. Nu 2015 är det blir det femtiotre år sedan jag tog studenten där!

Vi styrde först stegen mot den närbelägna Annelundsparken, vår oas i staden, som jag skrivit om i bloggen många gånger. En nästan vårlig miljö mötte oss där med de stora ekarna och bokarna, som reser sina kala grenar mot den blå fonden.

Från den högt belägna parken, tog vi oss via trapporna ner till Centrum för att ta en titt på den stora målningen på ett av de fina funkishusen vid Sandwalls plats. Jag hade räknat ut att solen nog skulle ge ett vackert ljus över konstverket, som liksom de flesta av målningarna från gatukonstfestivalen No Limit fortfarande finns kvar. De senaste dagarna har vi kunnat läsa i tidningen att det tillfälliga byggnadslov, som man fått för målningarna kommer att förlängas, så vi lär få behålla detta inslag i gatubilden ett tag till.

Vi har lämnat året 2014 bakom oss. Det har varit ett bra år, vårt jubileumsår, med många härliga upplevelser. Det är alltid lite vemod över nyårsfirandet numera. Tiden går så fort. Men också förväntan på det nya året förstås. Och ett hopp om att fortfarande få känna och uppleva nya saker. Jag ställer aldrig upp några nyårslöften. Men jag har tänkt mig att jag ska skriva lite mer i bloggen än jag gjort 2014. Mest för min egen del. Det har varit lite si och så med den saken på senaste tiden. Men jag märker att jag tycker om att gå tillbaka i den här sortens dagbok, som det ju faktiskt blir. Och bra att ta till när det uppstår diskussioner om när saker och ting hände.

Så till de ganska få läsare av min blogg, som jag numera har. Jag kommer tillbaka....

Att såga ner en bok

Här står den stora boken i praktfull höstglöd. Bilden är tagen för några år sedan. Men i år kommer den inte att bjuda på vackra färger.Vi kom efter moget övervägande fram till att vi måste befria oss från allt jobb som blivit med löv och ollon och annat som ramlar ner på taken. Dessutom skuggan, som tar bort så mycket ljus, alltför nära stugan. Det var ett från början svårt beslut. Boken hörde liksom till. Men ju mer vi funderade, ju mer uppenbart blev det också, att vi måste ta ner den.

Ett sådant jobb är ingenting för amatörer. En får anlita proffs. I det här fallet tre raska gossar från Trädgårdskompaniet i Borås. De tog ner boken bit för bit. Kvistar och grenar kördes i en flismaskin, resten blir till ved. Här följer en liten bildresumé över hur det hela gick till.

Här ligger till slut stammen, befriad från kvistar och grenar. Stubben blir till ett bord och maken har redan kollat om den gamla bänken, som till slut blev för liten runt boken, kan göras om till en ny bänk. Visst ser det lite vemodigt ut, när den ligger där på marken. Men vi har faktiskt en bok till på tomten. Den kan fortfarande producera både ollon och höstglöd och ge tillräckligt med mat till ekorrar och nötskrikor. Och vårt nya altantak är räddat!

Vinter igen?

Vi tog en tur till plantskolan för att köpa pelargoner till våra fönsterlådor. Penséerna som funnits där sedan slutet på april, har blivit rätt rufsiga och skulle bytas  ut. Det blev åtta kraftiga, röda pelargonplantor, som verkligen förgyller fasaden. När vi körde hem hörde vi på väderleksrapporten. Det varnades för frost ända ner i södra Götaland! Hur skulle det nu gå med de röda pelargonerna. Och rosorna, som börjat slå ut. För att inte tala om det matnyttiga. Mina fina bönplantor, som vill ha det så varmt. Potatisen som stannar av i växten, fast de började så bra. Vi satte ju dem redan i aprilvärmen. Hallonen, som börjar gå i kart - ska det bli någon likör till jul i år?

Men det finns ju det som blommar också. Jag blir särskilt glad över mina små bikonovonävor, som breder ut sig med sina vackra blad och förtjusande små blommor. Och stjärnflockan som också breder ut sig, alldeles för mycket faktiskt. Pionerna har redan blommat över, men stormhatten har inte börjat än. Och den lilla humlan räds inte kylan utan surrar gladeligen omkring i nävorna. Hoppas sommaren snart är tillbaka.

Vårmorgon

Varje år sedan jag började skriva bloggen, har jag skrivit några inlägg om den begynnande våren. Oftast med miljön från stugan. Det är något särskilt med den årstiden.
---------
Så långt hade jag hunnit skriva och jag visste hur jag skulle fortsätta. Jag skulle skriva om hur fint vi hade haft det i stugan i helgen. Hur jag hade städat i växthuset och planterat pelargonsticklingar. Hur jag hade tvättat fönster i köket och hängt upp rena fräscha gardiner. Hur jag nu fortsatte med fönsterputsningen, när vi kommit tillbaka till stan och att det fortfarande var strålande solsken.

Radion står på, maskinerna går i tvättstugan. Jag har just varit nere och kollat och vi sätter oss till bords för vår som vanligt sena frukost. Då hör vi på korta nyheterna i radion att Sveriges radios korrespondent i Asien, Nils Horner blivit skjuten på öppen gata i Kabul, Afghanistan.

Det kändes som en gastkramning. Denna välkända röst har tystnat. Han som rapporterat från så många oroshärdar runt om i världen. Nu har han stupat på sin post. Den journalistiska strålande karriär, som han faktiskt startade här i Borås, där han var född och uppvuxen. Jag körde förbi Borås Tidnings hus för en stund sedan och kunde konstatera att de hade hissat sin flagga på halv stång.

Så kan brutaliteten abrupt tränga sig in i den vårliga idyllen. Det går inte att gömma sig för ondskan i världen, den skördar sina offer och slår till utan förvarning. Så ser verkligheten ut - tyvärr.

Sommarprogram och smultron

Igår morse plockade jag de första mogna smultronen på tomten. Finns det något ljuvligare än att gå ut i daggvått gräs och leta upp smultronplantorna bland buskarna. Och få ihop så pass mycket att man kan lägga dem i frukostfilen. Vilken lycka!

Dagen innan hade jag lyssnat på sommarprogrammet med Kristian Gidlund. Det var en omtumlande upplevelse. En ung man, inte ens fyllda trettio, i väntan på döden. Jag har inte läst hans blogg och inte heller boken, som bygger på bloggen. Jag var alltså inte förberedd på vad som kunde vänta mig. En skapande människa, så full av tankar och känslor, som han så omedelbart och rakt kunde förmedla till lyssnarna. Starkast blev det på slutet, när han funderade på sina nära och kära. Hur de skulle hantera det, om han skulle vara med dem på något sätt, hur begravningen skulle vara - han hade berättat om sina önskemål. Men allra djupast grep det mig, när han läste upp ett brev, skrivet till det barn han aldrig skulle få och som därmed aldrig skulle födas.

Jag tänkte på allt detta, när jag plockade smultronen. Hur kort livet är även när man är över sjuttio. Hur fort det har gått. Hur länge sedan det var, fast jag minns det som det var igår, när jag sprang i backarna runt på Stenbäcken och plockade smultron. Hur gott det smakade, liksom det gör nu. Hur närvarande naturen var, liksom nu, hur bäcken porlade. Och hur tacksam jag är att jag ännu kan uppleva allt detta, det stora i det lilla, med alla mina sinnen i behåll.

Mogenhetsexamen

Den 14 juni var vi i Vetlanda, en av våra tidigare hemstäder, för att ta emot äldsta barnbarnet Kalle, som fixat sin tre år vid Njudungsgymnasiet.

Sommaren 1994 var ovanligt varm. Kalles mamma Anna svettades med sin stora mage, när vi andra njöt av värmen. Vi väntade alla på augusti, när han skulle komma - första barnet, första barnbarnet. Stora händelser i livet.

Nu är det snart 19 år sedan. Kalle har tagit studenten på en linje, som jag inte vet så mycket om. Bara att det har med elektricitet att göra. Nästan varje dag hör jag på radion hur svårt det är för ungdomar att få jobb. Att goda betyg från gymnasiet inte räcker, att man ska ha yrkeserfarenhet fast man just tagit studenten. När skulle man fått yrkeserfarenheten?! Jag hoppas att Kalles linjeval står sig i konkurrensen. Men denna dag tänkte vi inte på de bekymren. Då var vi bara glada och uppsluppna trots ösregnet. Och det upphörde just som Kalle och hans kompisar kom ut ur skolporten, Och vi var stolta över vår Kalle med massor av VG i betyget i ämnen, som jag inte vet ett skvatt om. Men Kalle vet - det har han papper på. Lycka till i livet Kalle!

Här är de stolta föräldrarna, lillebror och vithårig mormor skymtande i bakgrunden och...

....här är de likaledes stolta och glad farföräldrarna. En härlig dag!

Blåbärskris

Ser ni vad det här är? Det är något som nu skulle vara fullt av små ljusgröna blad och stjälkar och snart små rosa klockformade blommor, som skulle locka humlor och bin.

Vi har en riktig skogstomt, en stenig och mossrik tomt som öppnar sig mot sjön med granskog på båda sidor. Inte lättodlat precis, men charmigt. Vi tar det som det är och har accepterat att vi inte kan odla som i en vanlig trädgård. Att våra gräsmatteplättar blir invaderade av mossan - den är ju mjuk att gå på. Att grönsaksodlingar får sträcka sig till potatis och kryddor på några plättar mellan stenarna. Att försök med mer känsliga perenner och buskar misslyckas. Allt detta har vi accepterat och trivs med.

Och så har vi ju något som inte alla har i trädgårdar. Vi har skogshallon på tomten, vi har smultron och vi har blåbär. Åtminstone en tredjedel av tomten är täckt av blåbärsris. Det är en lycka att gå ner i slänten mot sjön en solig sommarmorgon och plocka blåbär till frukostfilen. Och vilka sommarminnen vi har vid jul, när vi tar fram den lagrade hallonlikören.

Men detta år blir det inga blåbär. Det har varit en hård vinter för de stackars plantorna. Kallt tidigt och alltför lite av den skyddande snön. Den hårda tjälen har gått vildsint fram. Bara några små ynkliga tuvor har fått behålla sin gröna färg. Det är för sorgligt. Men det är naturens gång och det får vi leva med. Undrar bara om det återhämtar sig till nästa år.

Men kanske jag tar det med ro och inte klagar om det blir mer snö nästa vinter.

Den tjugonde april

 Igår var det den tjugonde april, en viktig dag för oss. Det var den dagen vi möttes. Året var 1963. Nu är det alltså femtio år sedan. Tänka sig! Jag skulle fylla tjugoett år veckan efteråt. Inge gick på det tjugoåttonde. Vi har alltid kommit ihåg att fira tjugonde april. Bröllopsdagen har vi väl glömt då och då, men sällan tjugonde april. Nu när det är femtio år sedan ville vi fira ordentligt.

Vi började redan på fredagen, med en väl planerad måltid i stugan. Röken var igång redan från förmiddagen för att bereda rödingen, som skulle avnjutas som förrätt, tillsammans med en Petit Chablis. Varmrätten blev grillade lammkotletter med en italiensk potatisgratäng smaksatt med gorgonzola. Till det drack vi en Ripasso, som dottern hade med sig när hon gästade oss i påskas. En smaklig inledning på vår firarhelg.

Sedan vi flyttade till Borås, har vi tagit för vana att åtminstone vid jämna fem- och tiotal åka till platsen där vi möttes, nämligen Viskadalens Folkhögskola, som ligger i Seglora i södra delen av Borås kommun. Jag gick en sommarkurs på tre månader. Det var en förberedelsekurs för de som ville tentera in på Socialinstitutet (numera institutionen för socialt arbete). Det var en av de få högskoleutbildningar, som man kunde komma in på utan studentexamen. Lärarutbildningen var en annan. Jag hade studentexamen, men ville gå en folkhögskolekurs ändå, för det verkade så kul och lite nytta kunde jag väl ha av utbildningen, fast jag hade tagit studenten. Och det fick jag minsann. Ett helt nytt sätt att studera, till skillnad från en del korvstoppningsmetodik som man fick ta del av på läroverket.

Men det var inte om kursen jag skulle skriva denna gång, det var ju om mötet! Första lördagen var det samkväm. Det var "demokratisk" dans, något ganska revolutionerande på den tiden, när tjejer bara fick bjuda upp när det annonserades "damernas". Men på arbetarrörelsens folkhögskola fick vem som helst bjuda upp när som helst. En mörkhårig brunögd kille bjöd upp och sen bjöd jag upp och sen han och när det hela var slut följde han med mig till tjejsidan på elevhemmet och till mitt rum. Sen dess har vi varit ihop!

Jag sov inte så mycket de nätterna under tre veckor, som våra kurser sammanföll. När han efter sitt kursslut åkte tillbaka till Stockholm, där han bodde, kunde jag inte förstå hur jag skulle fixa resten av min kurs. Det gick trots allt bra, jag fick många goda vänner under tiden på Viskadalen, vänner, som jag fortfarande känner och minns.

Nu gick vi åter på de gamla vägarna vid skolan, över den gamla stenbron, som nu mist sina räcken och där vi hörde enkelbeckasinen, när vi kysstes i månskenet och Viskans vatten strömmade under oss. Skolan har byggts ut många gånger om sedan dess, men det gamla elevhemmet är sig likt. Jag bodde bakom andra fönstret från vänster på nedre botten. I det  lilla spartanska rummet grundlade vi vår samhörighet.

Firandet var inte över med detta. På kvällen hade vi bokat bord på Restaurang Färgeriet. God mat, fantastiskt bra service och vi var helnöjda med vårt lilla jubileum. Nu är vi tillbaka i stugan. Har badat bastu förstås och njutit av vårvärmen. Nu brinner brasan i spisen, maken är ute och lyssnar till trastarna och jag känner mig bara så belåten med denna firarhelg. Ett vet jag säkert om vårt liv - vi har förmågan att göra det mysigt i vår tillvaro! Och så slutar jag med att länka till Färgeriets hemsida,

http://xn--frgeriet-0za.se/?page_id=21

När en blir kvar

Som mina regelbundna läsare vet, är jag en flitig radiolyssnare. Ett av favoritprogrammen är Radiopsykologen. Intresset emanerar väl till en del från min tidigare profession, men jag har alltid varit intresserad av mänskligt beteende, känslor, tankar och allt vad därtill hör. Jag är imponerad av de anlitade psykologernas professionalism och empati, men än mer imponerad är jag av de människor som ringer och blottar sina känslor, tankar våndor och tillkortakommanden.

I förra veckans program fick vi höra en man, som blivit änkling och hans berättelse om den djupa sorg han kände. En sorg och saknad, som kändes övermäktig för honom.

Inslaget väckte många tankar hos mig. Jag tänkte på mina föräldrar och jag tänkte på mig själv och oss.  Mina föräldrar var runt tio år yngre än jag och maken är nu, när pappa dog och mamma blev ensam. Medellivslängden ökar, men förr eller senare så kommer vi alla, som lever i ett förhållande, att få uppleva att en blir ensam kvar. Det är omöjligt att låta bli att tänka på och vi pratar också ganska ofta om den saken nu för tiden. Det blir allt viktigare att tänka på att ta vara på den tid vi har nu.

Pappa dog den andre januari 1981. Han blev bara 68 år. Mamma var 60. Julen som föregick vår stora sorg, tillbringade de hos oss i Kalmar. Jag hade till julklapp ställt i ordning ett fotoalbum med bilder från våra barns barndom tillsammans med sina morföräldrar. Jag varvade bilderna med dikter. Efter mammas bortgång tog jag hand om albumet. Den sista dikten har kommit att bli en tröstedikt och påminnelse om just detta. Dikten, Luftslott, är skriven av Sten Selanderoch lyder sålunda:

Luftslott

Kan du förstå att vi är gamla redan och att vår framtid redan är förbi?

Så säger prästbetyget. Nå, än sedan? De där som åldras är ju inte vi.

Har någonsin vi känt den stumma ledan som livet blir förskämt och surnar i?

Vi har ju inte hunnit tala ut på åttatusen kvällar med varandra,

och vi har nya land att genomvandra på upptäcksfärd var dag till livets slut.

Var lugn, vår dialog skall aldrig sina. Vi kan ju resa på vårt eget vis-

fast du vill hellre till Paris då jag nödvändigt skall iväg till Kina.

Och blir vi nitti år, skall än vi språka om min oskrivna, vackraste lyrik.

Nej, vi är inte gamla. Jag är lik en våt och ruggig skinntorr gammal kråka, 

det vet jag. Men för dig, i verkligheten, är jag den unga solbrända poeten

som ankrat med Galejan i din vik. Och du - för mig är du alltjämt musik

havsvind och nyponblom, behaglig, vårlig Eros, fast du nog blivit ganska tung och grå.

Men vad betyder det hur andra ser oss, när vi är vackra för varann ändå?

Och luftslott, kära du, kan aldrig ramla. De är de enda byggen som består.

Vi har en enda plats som helt är vår: den skånska gård där vi skall bo som gamla.

Vi vet ju hur den ligger mellan klitter av milslång utsikt över hed och hav.

Långt från en verklighet, alltmera bitter, bor där allt skönt som aldrig kan bli av.

Ovansklig rinner ungdomskällan fram vid söderlängan på vår gård i Skåne,

och lyckan väntar, hög och allvarsam, i landet öst om sol och väst om måne.

Kom, vi går dit. vi har en väg att gå dit bort, så länge vägen är gemensam.

Tids nog skall världen bli förtvivlat ensam för en utav oss två.

Sorgen

Så har hon slutat sitt liv, Hjördis, kär svägerska och syster. Alldeles för tidigt, som man numera anser, när någon dör före 80-85 års ålder. I förrgår somnade hon stilla in på förmiddagen. Vi fick beskedet fram på eftermiddagen och sorgen tog snabbt hand om oss.

Vi var beredda, visste att hon varit dålig en längre tid och att tillståndet ytterligare försämrats den sista veckan. Maken, som ständigt haft sin syster i tankarna den senaste tiden, har hela tiden gått omkring med telefonen i fickan. Ändå - när beskedet väl kommer, blir det likväl chockartat.

Med sorgen kommer minnena. Jag minns mitt första möte med Hjördis. Det var första gången jag kom till Gällivare för att hälsa på min blivande makes föräldrar och syskon. Naturligtvis också Hjördis och Helge. Det var påsken 1964. Vi var unga, hon bara ett år äldre än jag, men hon hade redan hunnit med att bilda familj, hade också hunnit med en stor sorg, hennes första barn, en pojke, hade fötts för tidigt och dött. Deras första flicka var väl dryga året vill jag minnas.

Jag tyckte att Hjördis var så söt. Hon hade ett härligt skratt, glittrande ögon och smilgropar. De sista åren skrattade hon inte så mycket, men som ung minns jag henne som en glad människa.

Hjördis var en äkta naturmänniska. Skogen, fjället, myren och vattnet var hennes och Helges domäner. Det var mycket skidåkning, fiske, hjortronplockning och strövande i markerna. Aldrig var hon så harmonisk, som när hon fick vistas ute i naturen.

Detta blev också det bestående intrycket efter vårt sista möte för snart två år sedan. Vi reste upp till Gällivare tillsammans med en av sönerna och hans familj. Vi stannade ett par nätter hos Hjördis och Helge. Hennes demenssjukdom hade då börjat bli uppenbar för omgivningen, så även för oss. Man förstod att hennes närminne sviktade, hon upprepade saker hon nyss hade sagt och hon tog inga initiativ till nya samtalsämnen. Men kärleken till vildmarkslivet och harmonin med naturen fanns där. De föreslog att vi skulle åka till Killingi vid Kaitumälven. Bilderna nedan är tagna vid det tillfället. De hade packat ner mat och dryck, korv att grilla, nyponsoppa ... Helge tog med dragspelet och Inge bjöd upp sin lillasyster till dans.

Då log hon det där varma leendet från förr, med smilgroparna kvar.

Jag är glad att detta fick bli det sista och bestående minnet av Hjördis, som nu inte längre finns ibland oss.

Födelsedag

Idag fyller jag år. Min mamma sa' alltid varje 28:e april, att "när du föddes var det så varmt och allt var grönt och fint." Jag tycker om att tänka på att hon var så nöjd med att hennes förstfödda fick komma till världen en sådan ljuvlig vårdag.

Idag började firandet med att maken bjöd på kaffe på sängen med en av mig bakad kanelbulle och en av honom egentillverkad rosa dammsugare.

Sen har jag ägnat mig åt att måla den nyuppsatta pärlsponten i köket. Bara grundat än så länge, men det ska så småningom bli ljust grått och en liten fin tapet ovanför.

Sen in till stan och byta till sommardäck, handla vin och mat för helgen och maken lagade superb önskemiddag med grillade lammkotletter, aubergine och basilika- och ostfyllda tomater. Före det åt vi färska svenskfiskade räkor och ytterligare före det en dry Martini på gin hemfört av son och sonhustru från amerikaresan.

Nu är kvällen sen. Dagen skuggas av sorgen över en nära persons annalkande slut på livet. Om det ska jag skriva mer i morgon om jag orkar.

Jag har dock tröstat mig med en egen grattislåt framförd av gamle Ludde, tack vare att dottern fixat in mig på Spotify. Godnatt alla älskade vänner, som tänkt på mig denna dag.
http://open.spotify.com/track/4nE9VJopQd6v4VusiORYBc