onsdag 10 april 2019

Inge på skidor

En Rapsodi om skidåkningsattiraljer


Efter mitt förra inlägg om Vasaloppets glädje och vedermödor, hittade vi fler bilder om skidornas hjältar. Det gick inte annat när vi varit så upptagna av vintersporterna i olika skidformer. Vi har pratat mycket om hur skidåkningen utvecklats genom  åren.

Våra första skidor fick min syster och jag i julklapp när vi var så där sex och åtta år. Det var snö det året. Men debuten var inte så lyckad. Det finns ett gammalt foto någonstans med två trumpna nersnöade små tjejer.

Men det skulle bli bättre. Vi åkte mycket skidor på 50-talet. Det var längdskidor förstås. Något lyxigare i form av slalomutrustning, fanns inte ens i tanken. Men vi åkte utför ändå. Det var ganska kuperad terräng i min barndoms nejder. En kunde ta på sina träskidor uppe vid Bosgården och dra på farten nerför backen ända ner till Viskan.

--------------------------------

Så långt hann jag skriva för ett par veckor sedan, innan det blev stopp i inspirationen. Varför vet jag inte. men nu gör jag ett nytt försök.

Hur vi kom att prata om skidutrustning handlade väl om att vi var nära efter Vasaloppet. Vi, det är i det här sammanhanget  utöver mig och maken, äldste sonen Daniel och äldste sonsonen Kalle. Det blev en serie nostalgi. Maken, som är född i norra Norrlands inland, har naturligtvis skidmedvetande. Skidor var ju nästan en livsnödvändighet.

Som vuxen åkte jag inte så mycket skidor till att börja med. Jag minns inte när jag tog fatt i denna härliga verksamhet igen. men jag träffade en man  med ursprung från Gällivare, (visserligen inte boende där, när vi sprang på varandra på Viskadalens Folkhögskola). Och det var en lyckträff. Vi förlovade och gifte oss och efter ett år så flyttade vi till Norrbotten, först i Luleå och sedan Boden. Och då tog det fart med skidåkningen.

I Boden var det lätt att komma ut i skidspåren. Där fanns både slalombacke och längdspår.Vi skaffade oss både skidor och skor och någon slags byxor, långbyxor till att börja med. Och så anorak förstås. De första skidorna vi köpte tillsammans var ett slags turskidor som vi inhandlade för att kunna åka till Jämtland, där en kunde skida på fjälltur. De var ganska bastanta. rödfärgade och kabelbindning. Ja, skidorna alltså!

Skidåkning i Boden blev vår fritidssysselsättning på vintrarna. Vi skaffade ganska snart riktiga löparskidor. Det fanns många  märken att välja på. Flera kända skidåkare hade sina egna märken. Det var smalare träskidor och tåbindning, populärt kallad  "råttefällebindning". Jag vill minnas att mitt märke var Edsbyn.

----------------------

Det har gått ytterligare ett par veckor innan jag tagit upp det här blogginlägget igen. Nu är det ju full vår. Inga inspirerande skidtävlingar längre, men skam den som ger sig. Jag fortsätter i alla fall. Inte för att det är något för en publik, men kanske för mig själv, när jag blir ännu mer glömsk än jag är idag.

Vi diskuterade huruvida vi hade specialsydda skiddräkter redan i Boden. Jag  hade för mig att maken hade sådan klädsel redan när han åkte Vasaloppet, men där fick jag ge mig. Det finns en bild på honom och hans ledsagare i en gammal årsberättelse Och där hade de båda långa byxor och jackor. som såg ut som något slags träningsoveraller. Men jag hittade ett annat foto. Det är bilden som jag har lagt  in överst. Här har han fått tag i riktiga knickers. bilden är tagen vid en skidtävling för synskadade någonstans i Jämtland. Men skidorna var fortfarande av trä.

Efter fyra år i Boden och med två små pojkar, flyttade vi till Kalmar av alla ställen. Vi trodde väl inte att det skulle bli så mycket skidåkning i den staden, men faktum är att vi åkte ganska mycket skidor i och utanför den staden. Vi flyttade dit i november 1969, och då fanns det redan snö, som låg kvar ända in i mars. Det fanns snöfria vintrar också förstås, men ändå såpass mycket att vi skaffade oss riktig utrustning, både vad det gäller skidor och klädsel.

Till att börja med var det fortfarande träskidor. Jag minns att småpojkarna bl.a. åkte Barnens Vasalopp ute på Stensö i Kalmar. Den som först skaffade sig plastskidor var far i huset. Pojkarna kom snabbt efter. Jag fortsatte att staka på med mina gamla träskidor och blev ohjälpligt efter. I Kalmar skaffade vi också skidkläder. De bestod av hela byxor och  överdel med jacka till. Byxorna slutade vid knäna. så en fick ha långa strumpor till .Nya skor blev det väl också, som kunde bytas allt eftersom pojkarna växte.

Till slut fick jag också ett par plastskidor. Åh, vilken skillnad. Nu kunde jag hålla jämn takt åtminstone med pojkarna. Och vi åkte faktiskt lagåkning över ett eller ett halvt dygn. Så jag har också något diplom i mina gömmor.

Det blev ytterligare en flytt medan barnen var hemma. I Kalmar hade vi begåvats med ett tredje barn, Sara. Hon började skolan när vi flyttade till Holsbybrunn utanför Vetlanda, där både maken och jag fick jobb på Ädelfors Folkhögskola. Pojkarna gick nu i högstadiet. I Holsby fanns det fint längdspår med både uppförs- och nerförsbackar. Och mer därtill, det fanns en riktig slalombacke med lift och allt inom räckhåll. På Höglandet fanns det också snö, betydligt mer än i Kalmar. Och Sara hängde med i svängarna, även om hon inte alltid var så entusiastisk.

Ungefär samtidigt som alla barnen var utflugna flyttade vi till Borås och Fristad där vi fick nya jobb på ytterligare en folkhögskola. Till att börja med bodde vi på skolan och hade nära till ett elljusspår. Men det blev inte så mycket skidåkning där. Lite kuriosa fick vi dock med oss. Första vintern hade man beslutat sig för att årets SM i längdskidåkning skulle förläggas till Borås. Det fanns - och finns - en fin skidanläggning i Borås. En entusiastisk kollega engagerade sig intensivt i förberedelserna till detta SM. Bland annat sålde han jättefina stickade mössor med invävd text - SM i Borås 1993. Tror någon att det blev snö det året. Nej då, Borås - Sveriges  regnrikaste stad, fick finna  sig i att flytta SM till Sundsvall. Men en mössa finns kvar som minne.

Numera är det slut med skidåkning för makens och min del. För några år sedan överlämnade vi våra skidor till ätteläggen. Jag fick bara ett par plastskidor, ett par blå Fisher. Men en period hade jag i alla fall de finaste skidorna i familjen.

Nu har jag äntligen nått slutet på det här blogginlägget. Den begynnande våren med värme och solsken, har backat ett slag med minusgrader och kallblåst. Men vem bryr sig? Något långvarigt snöfall lär det inte bli. Och jag har inte längre några skidor, blåa Fisher!