Därför är jag republikan...

.....så lyder titeln på Vilhelm Mobergs kända lilla skrift, som kom ut 1955 och som väckte mycket uppmärksamhet. Skriften fanns i makens boksamling, som blev vår gemensamma när vi flyttade ihop. Numera är jag själv medlem i Republikanska Föreningen och fick medlemstidningen, Reform, för några dagar sedan. Den inspirerade mig till att plocka fram Villes lilla bok, som jag inte läst på många år.

Det är nästan lite märkligt att läsa den här lilla boken och upptäcka att det inte har hänt mycket på över sextio år. Argumenten för att avskaffa monarkin är exakt de samma. Moberg tar upp de tre grundläggande principerna för republik.

Om den första principen skriver Moberg: "För en konsekvent bekännare av den mänskliga jämlikhetens idé är det en stötande tanke, att det högsta ämbetet skall ärvas. I ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen."

Den andra principen är stadgan i regeringsformen att statsöverhuvudet inte får åtalas om hen begår något brott. Enligt Moberg stod det så här: "Paragraf 3 i Regeringsformen stadgar att konungens gärningar skall vara för allt åtal fredade." Kanske är det en annan formulering nu, men innehållet är detsamma. Men Moberg fortsätter, "Självklart borde rikets högsta ämbete också för innehavare medföra det högsta ansvaret. Men lagen betraktar monarken som en helt oansvarig person. Det finns en maxim som utgör själva grunden för ett rättssamhälle - budet lyder: Alla medborgare är lika inför lagen! Det är teoretiskt möjligt att även en monark kan begå lagstridiga handlingar, men de skulle alltså icke kunna beivras. I och med att en enda person upphöjes ovanför lagen upphäver vårt statsskick även det demokratiska rättssamhället."

Den tredje principen är den Vilhelm Moberg ägnar sig mest åt att förklara och den som är mest iögonenfallande, nämligen fjäsket för kungahuset. Så här skriver han inledningsvis: "I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som inte är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person: I närvaro av en medlem av kungahuset har de alldeles tappat koncepterna och stått där som förvandlade och stammat i förvirring och betett sig på ett sätt, som närmast kan kallas fjantigt. Kungadömet framkallar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: Begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten."

När jag läser Reform och jämför med Vilhelm Mobergs skrift, upptäcker jag att argumenten för republik är förvillande lika. Skillnaden ligger i språket och i persongalleriet, men principerna är de samma. T.ex. resonemanget om vad som händer kring de kungliga barnen, som föds in i offentligheten så snart de kommit ur livmodern.

"Och man önskar endast beklaga de människor, som i vår tid drabbas av lotten - eller rentav olyckan- att födas inom en kunglig familj. Och alldeles särskilt bör vi hysa medkänsla med det gossebarn, som redan i vaggan råkade bli Sveriges kronprins och som är dömd att genomgå den uppfostran, som skall skilja honom från alla andra människor.
Denne nioårige pojke vädjar djupast till vår medkänsla, emedan han är ett oskyldigt och värnlöst offer: Alltifrån vaggan har han varit utsatt för en systematiskt fotografering, som tagit till uppgift att utlämna honom åt allmänheten. Knappast i någon situation i sitt liv hittills har detta barn skonats. Nästan allt vad han gjort har han måst göra inför offentligheten;...... om han ritat en gubbe eller slagit en kullerbytta, så har det vidarebefordrats till svenska folket som en riksviktig nyhet."

Nu närmar vi oss dagens debattörer. I Reform skriver Erik Bredhe Under rubriken "Därför vill du inte att ditt barn ska växa upp som prins eller prinsessa". Bredhe listar fem punkter, Den första punkten sammanfaller väl med Vilhelm Mobergs skrift. Så skriver Bredhe under rubriken Kränkta rättigheter. "Att växa upp i Kungahuset strider mot flera av FN:s barnkonventions artiklar. "Rätten till privatliv och skyddet mot alla former av utnyttjande" far all världens väg redan i samma ögonblick som de stolta föräldrarna möter den samlade pressen utanför BB. Kungabarnen föds in i ett skyltfönster där de kläs upp och uppfostras till att bete sig kungligt och blir ovetandes brickor i det raffinerade pr-spel som hovet administrerar. Och det barn som genom livets lotteri råkade hamna överst i tronföljden berövas sin självbestämmanderätt på ett omänskligt vis. Inte tal om att förverkliga sig själv och sina drömmar. Yrket är på ett omänskligt vis förutbestämt och på livstid."

Moberg har också synpunkter på hur det ska gå för tronföljaren i framtiden. "Och hur verkar det på utvecklingen av ett barns karaktär att leva och fostras i en omgivning, där barnet som den blivande konungen intar en särskild, privilegierad ställning? Det torde krävas sunda instinkter av sällsynt styrka hos ett barn, om en uppfostran till konung skall kunna motverkas så pass, att barnet icke tar skada för livet därav. Och att alltifrån sina tidiga mottagliga år leva sitt liv värnlöst utlämnad åt offentligheten måste sätta sina outplånliga märken i en människosjäl."

Ja, nu sitter vi ju här och har väl en del svar på Villes  farhågor. Och även på Bredhes inlägg i debatten. Moberg ställer frågan: "Vem vill låta härkomstens predestination avgöra ens uppgift i livet, utan någon hänsyn till anlag, lust och fallenhet?"

Svaret på den frågan är ju så självklar, ingen  av oss, antagligen.

En behöver inte hitta egna formuleringar för sin ståndpunkt, när det finns så välformulerade debattörer som Vilhelm Moberg, salig i åminnelse, och medarbetarna i Reform. När jag själv ska ge ett svar på frågan "Varför är du republikan?" lånar jag Nina Lekanders, författare, översättare, kritiker och journalist, svar. Nina Lekander medverkar också i Reform i detta nummer. Hon svarar så  självklart: "Det är väl alla förnuftiga människor? Av demokratiska skäl naturligtvis. Det är orättfärdigt att poster och maktpositioner av det slaget ärvs, det borde alla tänkande människor förstå. Samtidigt kan jag begripa behovet av och önskan efter glamour och sagor, men det kan man få tillfredsställt på andra håll."

Och Vilhelm Moberg kanske ler i sin himmel över detta sista citat, men lika väl kan han vända sig i graven för att utvecklingen mot republik går så förtvivlat långsamt.

Ålderdomshemmet.....

Det pratas mycket om åldringsvården i dessa dagar. Populär serie i SVT om hemtjänsten i Vännäs t.ex. Det är bra. När en har hunnit till 74 är det kanske bäst att tänka på saken, även om en egentligen inte vill. Nu satt vi vid middagsbordet igen och åt resterna av lördagskvällens orgier. Ja, det blev lite sent, så vi tog bara en varm smörgås till söndagsmiddag, och därför blev det en trerättare  från söndagen med vin på måndagen. Radion gick för fullt. Det var nyhetsprogrammet Studio 1, som intervjuade professorn i geriatrik, Yngve Gustavsson (som vi lärde känna för ganska så många år sedan på Vindelns Folkhögskola). Vinet från söndagen fanns kvar och stimulerar till allehanda samtalsämnen. Så också idag.

Vi konstaterade att det har hänt en hel del på området sedan vi var unga. Då hette det Ålderdomshem, inte äldreboende. Några årtionden tidigare hette det Fattighuset. Inte så stor skillnad kanske. Jag kom i kontakt med denna institution i min gamla hemkommun Örby i numera Marks kommun.

När jag tagit studenten 1962, hade jag redan bestämt att jag skulle försöka bli socionom. Då fanns tre utbildningar på det som då hette Socialinstitut. Det fanns i Stockholm, Göteborg och Lund. På den tiden måste man ha ett års förpraktik inom området för att kunna bli antagen till utbildningen. 1963, var sista året för den här ordningen. Året efter gick det över till Socialhögskolan och utökades med ytterligare en studieort, nämligen Umeå.

Jag skulle naturligtvis gå i Göteborg. Praktik fick jag snabbt på Kommunalkontoret hemma i Örby. Det var på den tiden endast tre personer anställda på Kommunalkontoret. En kamrer, en socialassistent och en kanslist. Det fanns en kommunvaktmästare också, men honom såg en inte så mycket till.

Som praktikant fick en vara med om lite av varje. Jag avslöjades ha kamerala kvalitéer. Kamreren  Folke tyckte det var slöseri på en sådan talang att ägna mig åt socialarbete. Men mitt sociala patos var stort på den tiden, så jag föll inte för hans förslag. I arbetet ingick också att ha tillsyn över ålderdomshemmet - eller bara hemmet - som en sa i vanligt tal.

Ja, det var dit jag skulle komma apropå åldringsvården. Jag kommer ihåg ett tillfälle, när jag skulle deltaga i ett sammanträde med socialnämnden, som var den nämnd som hade ansvar för "Hemmet". Nämnden skulle ha sammanträdet på Hemmet. Föreståndarinnan Syster Olga, hade bett ordföranden Arvid i Hult, att förrätta sammanträdet på hemmet denna gång. Syster Olga var en bestämd kvinna, som en hade respekt för. Hon var en barsk dam, som gick omkring i svarta kläder och en stärkt vit mössa på huvudet. Gamlingarna på hemmet var nog lite rädda för henne, så även jag.

En gubbe på hemmet hade betett sig olämpligt på något vis, jag minns inte riktigt hur. Förmodligen hade han bråkat med de andra åldringarna, och nu skulle han tillrättavisas. Det var ordförandens uppgift enligt syster Olga. Jag ser scenen framför mig efter alla år. Gubben ifråga var en lång mager karl, som placerades på en stol närmast dörren. Den snälle Arvid i Hult tycktes rätt så besvärad av att ha blivit tilldelad denna uppgift, men var väl tvungen att säga något om att "detta får inte upprepas". Jag kan än känna hur pinsam hela situationen var och jag tyckte synd om den stackars gubben. Men säga emot syster Olga, det var bara inte att tänka på, inte ens för Arvid i Hult.

Så väl att det är annorlunda nu för tiden. Det är väl ingen socialnämndsordförande som tar på sig en sådan uppgift längre. Men det finns fortfarande mycket att tänka på och leva upp till, för att gamla människor ska få en dräglig ålderdom. Idag handlade reportaget om bristen på kunskap hos personalen, när det gäller matsituationen för de gamla. Man påstod att femton procent av åldringarna får för dåligt näringsintag. Det gäller både de som vårdas på institution och i hemmen med hjälp av hemtjänsten. En verklighet, som inte är allt för uppmuntrande när en närmar sig ålderdomen i allt för rask takt.

Så en får passa på att njuta av maten, så länge en kan. Även en vanlig måndagskväll!

Släpkärra, sommarpratare och feminism

Det har varit si och så med bloggandet denna sommar. Detta är första inlägget i juli. Visst har det hänt en del  på det privata planet, men inget som jag känt för att publicera. Men den här helgen har livsandarna börjat röra på sig, så nu blir det några rader.

Det började i fredags. Äldsta barnbarnet Kalle med sambo Emma kom och hälsade på. De hade lovat hjälpa oss att flytta några soffor. Vår gamla soffa Bas från Kf som vi haft sedan vi bodde i Kalmar på 1970-80-talet, har nu tjänat ut i vårt hem och stugan, och jag ska försöka sälja den på nätet. Till stugan, skulle vi då frakta vår bäddsoffa från lägenheten i stan. Sedan skulle vår nyinköpta soffa till lägenheten fraktas från möbelaffären. Till detta  krävs 1. Ett fordon, som kan dra ett släp, 2. Sagda släp måste hyras och 3.Någon måste orka lyfta och flytta alla dess soffor. Då var det bra att ha Kalle och Emma till hands. De har båda tränat intensivt på gym och är unga och starka. Dessutom har Kalle tagit över sina föräldrars gamla SAAB med ordentligt drag. Återstår bara för mig att hyra ett släp. Sagt och gjort. Eftersom jag är gammal OK-kund av födsel och ohejdad vana sedan den tid det hette IC, hyr jag förstås släpet där.

Inga problem med att hyra släp. Jag hade dessutom beställt det i förväg. När jag skulle skriva under kontraktet, ser jag att där jag skulle sätta min namnteckning på den ........ streckade linjen, står det "Hyresman".  Vad är detta!!? Som den feminist jag är, reagerade jag förstås. Jag är väl ingen man!! Ska jag skriva på ett kontrakt med denna titel!? Kalle, som var med tittade medlidsamt och lite leende på sin farmor. Tjejen i kassan fattade galoppen, när jag påpekade det absurda i situationen. Så kan det väl inte stå i ett kontrakt i dagens jämställda samhälle. Skulle inte kvinnor kunna beställa ett släp?! Jag sade till tjejen i kassan att hon kan meddela sina chefer att de får ändra formuleringen. Hon log rart och sade att det är mycket som hon skulle vilja ändra på. Nåväl, sofforna blev transporterade förstås och vi hade en mysig fredagskväll med Kalle och Emma.

Nästa dag lyssnade jag till sommarprataren Sanna Lundell. Vilket fantastiskt bra program. Hon tog också upp de feministiska frågorna. Bl.a. radade hon upp massor med exempel på manligt våld och kvinnors utsatthet. Hon visade på hur långsamt det går att nå det jämställda samhället. Tuff var hon och hon ifrågasatte hur alla - både män och kvinnor - som förnekar att de är feminister, kan försvara sin hållning, när majoriteten av alla brott, våld - särskilt mot kvinnor - och annan kriminalitet begås av män. Mitt enkla exempel med släputhyrningen känns som en futtighet, men är trots allt en del i systemet.

Och så - idag - lyssnar jag åter på Sommarprataren. Det är Karl Petter Torvaldsson. LO:s förbundsordförande, f.d. SSU-ordförande m.m. En "redig karl", som en skulle säga både i Småland och Västergötland. En redig karl, som visar sig vara en varm feminist. Personlig, närvarande, hyllar sin mamma och pappa i Kosta, visar sin tillit till kvinnor i sin omgivning, från mamma till medarbetare och hustru.  Han använder det lilla ordet "en" istället för "man", när han generaliserar. Inte så svårt kanske varken för smålänningar eller västgötar, det är naturligt i vår dialekt. Och liksom Sanna Lundell spelar han skivor med genomgående kvinnlig artister.

Kanske finns det hopp för feminismen trots alla backlash genom åren. Undrar om jag får uppleva den verkliga jämställdheten innan jag dör.

Bostadsbristen

Jag lyssnade till Söndagsintervjun i P1 för några veckor sedan. Föremålet för intervjun var  f.d. statsministern, partiledaren  m.m. Ingvar Carlsson. En av mina absoluta favoriter på det politiska fältet. Jag har följt honom sedan ungdomsåren i SSU, där han var ordförande en tid. Ingvar har alltid framstått som en rak och hederlig politiker, som aldrig varit inblandad i några skandaler. Och han blev den förste statsminister, som, när han under tragiska omständigheter fick axla den posten, bildade en regering med lika många kvinnor som män.

Ingvar berättade så mycket intressant under den 50 minuter långa intervjun. Mycket hade jag förstås hört förut. Om hans barndom och ungdom i Borås (f.ö. i just de kvarter jag bor nu på Lugnet). Om den tragiska händelsen, när hans far gick bort och hur hans mamma strävade på och lyckades klara försörjning och ge Ingvar och hans bröder möjlighet att studera vidare. Om hur han hamnade i Lund, träffade Olof Palme och hur han tidigt hittade sin politiska hemvist.

Men det jag särskilt fäste mig vid, var när intervjuaren frågade om det var något han var särskilt stolt över i sin politiska gärning. "Det var när vi byggde bort bostadsbristen", sa Ingvar. "Aha, miljonprogrammet" sa intervjuaren. Då höjde Ingvar rösten. "Just det, men det har fått oförskämt dåligt rykte. Det beror inte på miljonprogrammet i sig. Det beror på hur man hanterat det under åren. Men det var ett fantastiskt projekt, som ledde till att många, många äntligen fick tillgång till riktiga lägenheter".

Det här känner jag så väl igen. När jag inledde mina studier i Göteborg hösten 1963, var det näst intill omöjligt att få tag i en bostad. Jag fick en vanligt inackorderingsrum hos ett par på Övre Husargatan. Halvmodern kallades det. Många av mina kompisar bodde i s.k. rivningshus. Sista terminen bodde jag också hos en kompis i ett sådant hus. Ingen centralvärme, dass på gården osv. Det var långa köer till bostadsförmedlingen. Vilken lycka, när vi flyttade till Luleå och makens arbetsgivare lånade oss pengar till en nybyggd insatslägenhet på Mjölkudden. Så fint vi fick det! Det var verkligen en stor politisk gärning. Det var under Tage Erlanders och "hans pojkars" tid.

Nu är det stor bostadsbrist igen. Något nytt miljonprogram, verkar inte vara i sikte. Inte som det ser ut nu i alla fall. Nu ska var och en ordna sitt. Att vi ska hjälpas åt alla och envar, verkar inte väcka någon entusiasm.

Jag skickar med ett par länkar och jag har full förståelse om ni inte har tid att lyssna till hela den långa intervjun, men den är väl värd att lyssna på. Jag vet inte heller hur länge den ligger kvar på Sveriges Radios hemsida. Det blir fyra veckor nu på söndag, sedan den sändes.  Söndagsintervjun
Men att lyssna till Sonya Hedenbratt, när hon sjunger Tage Danielssons och Hasse Alfredssons fantastiska text om miljonprogrammet, det tar inte så lång tid. Här kommer den länken också.
Rågsved åtta trappor

Mössor och terror

Konstig titel på ett blogginlägg kanske någon tycker. Men varje dag händer ju saker både i den stora och den lilla världen. Och den lilla världens glädjande småsaker, kan väl hjälpa en att stå ut med och stå emot den stora världens hemskheter.

Så kändes det när jag igår hittade ett par nästan färdiga mössor, som jag börjat sticka för  kanske 25 år sedan. Jag hade totalt glömt bort dem. Men jag förstod att jag hade experimenterat lite med en ny modell, som inte riktigt liknade de andra mössor jag mönsterkomponerat tidigare. Det var inte heller samma modell, som mina tidigare skapelser och som vi brukat sälja i vår firma "Fria Händer" eller på Konsthantverksföreningen i Vetlanda.

Precis när jag skrivit dessa rader, hör jag på radion att ett nytt gisslandrama utspelar sig i Paris. Ännu fler döda i dessa förfärliga dåd. Det känns overkligt. Jag hade lagt upp en liten disposition för detta inlägg. Skulle beskriva idyllen i Småland, den tid vi hade vår firma. Sen skulle jag skriva om vad som händer i Paris, eller snarare - det som dittills hade hänt. Jag lade in bilderna på mössorna och Gugge och jag i vårt marknadsstånd. Sedan lade jag in en länk till DN, som många av mina FaceBookvänner delat under dagen. http://www.dn.se/ledare/huvudledare/jo-det-ar-vi-mot-dem/

Jag flyttade upp länken. Den är det viktigaste idag. Vi måste med skärpa stå upp för de demokratiska och solidariska värden, som så många faktiskt hyllar, ja, de allra flesta förstås. Och visst får vi också lov att tänka på de små saker i tillvaron, som gör oss glada och lyckliga. Hur skulle vi annars orka kämpa mot ondskan?

En agitator

Kvinnan på bilden är en legendar. Hennes namn är Anna Maria Katarina Dalström, mor till sex barn och ett sjunde på väg och gift med den konservative ingenjören Gustaf Dalström. Av släktingarna kallades hon aldrig annat än Maria, medan vännerna kände henne som Kata.

Jag läste en artikel i tidskriften Populär Historia om denna märkliga kvinna, som från att ha vuxit upp i stabil högborgerlig miljö, kom att bli en av vårt lands största agitatorer. Det var en hel del nytt om Kata Dalström, som jag inte tidigare visste, och det blev en intressant läsning.

Maria Carlberg, som hon hette före giftermålet, var redan som barn och tonåring ganska vild av sig. Modern var sjuklig och fadern var, som de flesta fäder på den tiden (Kata var född 1858) uppslukad av sitt arbete. Kata fick växa upp i stor frihet på familjens gård i Bergslagen. Hon umgicks med arbetarbarnen och blev känd som en pojkflicka på bygden. När hon var tolv år sattes hon i skola i Örebro, fick goda betyg, men relegerades efter fyra år. Hon ansågs vara "en fara för den allmänna friden och moralen" på skolan.

Efter en del eskapader i tonåren med bl.a en bruten förlovning, träffade hon som tjugoåring den dubbelt så gamle Gustaf Dalström, som hon friade till och de gifte sig. De fick som sagt, sju barn och Kata undervisade själv barnen. Hon lade särskild vikt vid språk, historia och naturkunskap. Gustaf tog hand om matematiken. Själv fortsatte hon sin egen bildningsresa och engagerade sig samtidigt i liberala strömningar, som började dyka upp bland bildade kvinnor, vilket redan där var en nagel i ögat på den starkt konservativa omgivningen. Men värre skulle det bli.

Efter ett kringflackande liv på flera bostadsorter på grund av Gustafs arbete, kom familjen Dalström i början av 1890-talet att bosätta sig permanent i Stockholm. Kata hade under åren kommit att ompröva sin liberala samhällssyn och närma sig socialismen. 1894 blev hon medlem i socialdemokratiska kvinnoklubben. Två veckor senare höll hon sitt första föredrag under rubriken "Kvinnans rösträtt".

Sett ur familjesynpunkt var det uppenbarligen inget lätt beslut. Kata och maken var djupt oense. Hennes mor fick hysteriska utbrott och släkt och vänner försköt henne. Men Kata levde i nuet, i en brytningstid, där det var nödvändigt att göra genomgripande samhällsförändringar, inte minst på demokratins område. Kata var en stark, självständig och kompetent kvinna, men hon hade inte rösträtt och hon stod under förmyndarskap av sin man. Hon hade på nära håll sett de sociala svårigheter som följde i industrialismens spår och reagerade starkt på orättvisor i samhället.

Kata Dalström kom att bli den första kvinna, som fick plats i ledningen i ett politiskt parti. År 1900 valdes hon in i socialdemokratiska partistyrelsen och dess verkställande utskott. Vid den här tiden var Sveriges socialdemokratiska arbetareparti närmast att liknas vid en sekt. Och det gällde inte bara hos överheten utan också i många arbetares ögon. Nu fick agitatorn en stor uppgift att övertyga om vikten av facklig och politisk organisering.

Kata kom att bli en av arbetarrörelsens mest uppskattade och efterfrågade agitatorer. Hon reste land och rike omkring på vad hon själv kallade "härjaretåg". Hon turnerade över hela landet och till dess mest avlägsna delar. Och hon drog mycket folk. Mina morföräldrar omvittnade att de hört henne agitera bland textilarbetare i Kinna på 1910-talet. Hon lär ha kallat textilarbeterskor för "mina töser" och rallare, flottare och gruvarbetare för "mina pojkar".

Men Kata var inte bara politisk agitator. Hon var också folkbildare och höll föredrag om konst, litteratur och filosofi.

Katas liv blev fyllt av konflikter och kamp. 1906 dog Gustaf Dalström och Kata blev ensam med de sju barnen. Men hon minskade inte sitt politiska engagemang. Om sitt äktenskap skrev hon senare: "Vårt liv blev en kamp mellan tvenne utpräglade viljor, oböjliga, hårda båda två, och dock i grund och botten beundrande varandra och sönderslitande varandra dag efter dag, år efter år."

År 1917 splittrades SAP och vänsterfalangen, dit Kata Dalström hörde bildade Sveriges Kommunistiska Parti. In i det sista förblev hon politiskt aktiv. Den 11 september 1923 avlider Kata en vecka innan hon skulle fylla sextiofem år. Hon bevärdigades med en storståtlig begravning, i katafalk med fanborg och förstämda trummor genom Stockholm och samling i Folkets Hus, där hon hyllades av representanter från socialdemokrater, kommunister och fackliga företrädare och tusentals människor, som älskade henne.

Uppgifterna i detta inlägg har jag i huvudsak hämtat från Populär Historia nr 14/2014. Själv är jag inte så politisk aktiv numera, men Kata Dalströms gärning har alltid varit en förebild, särskilt för oss kvinnor. Jag hoppas att hon inte är glömd bland yngre företrädare för vänsterrörelserna och kvinnorörelsen inte minst.

Höstgrävning och valångest

De här bilderna tog jag i måndags. Dagen efter valdagen. Underbart strålande septemberväder, som det varit hela veckan och fortfarande är. Lämpligt att ta itu med höstgrävningen och annat plock i trädgården. Jag satt på bänken vid växthusgaveln och tog den här bilden på maken, som sliter med spaden. Fortfarande frodig grönska och solen glittrar i sjön. Rena idyllen.

Men det kan inte hjälpas. Ångesten tar överhanden över idyllen. Ångesten över valresultatet. Visst, det gick ju åt rätt håll vad gäller de så kallade blocken, som jag ser det. Men hur ska vi kunna förverkliga alla goda intentioner om solidaritet och ett jämlikt samhälle, som jag röstat för?

Oron finns ju kvar. Nu pågår förhandlingar. Det låter inte så uppmuntrande än så länge. Hur blev det så här komplicerat? Jag kan inte tolka det på annat sätt än att människor har blivit mer otrygga. Rädda för att bli sjuka, rädda för att inte pensionen ska räcka till, rädda för att en inte har valt rätt skola för sina barn...... Klyftorna i samhället har ju faktiskt ökat.

Jag plockade en bukett blommor av höstperennerna i vår trädgård. Som synes prunkar de ännu i starka färger. Den vill jag skänka till de politiker, som nu har ett svårt arbete framför sig, och som kan släppa på prestige och sårad fåfänga och samlas kring ansträngningar att förverkliga det trygga solidariska samhälle som jag tror att de flesta med mig vill leva i. Måtte det gå vägen.

Trevligt med gäster....

..... de föranleder lite extra ansträngning att planera måltider och sysselsättning. Igår vinkade vi av makens syster och svåger efter ett par dagars samvaro. Gästerna uppskattar god mat liksom vi och något som är bra med att ha gäster är att det nästan alltid blir lite över (gäster med rester...)

Igår blev det rester av lammläggen och rotfruktsgratängen till middag för oss. Samt förrätt på den rökta rödingen med örtsås. Det fanns fortfarande kvar, så det blev samma förrätt idag. Sedan blev det en grillad fläskfilé (från Lindells gårdsslakteri i Tidaholm) och resterna av en potatissallad, som vi serverat till rödingshuvudrätten i fredags. Vinerna blev en ny produkt från Nya Zeeland, vitt, och en Faustino gran reserva från 2001, som gästerna hade med sig. Det vita heter The Crossings 2013, gjort på sauvignon blanc, en nyhet, som tjejen på Systemet inte hade hunnit prova än. Men jag kan nu tala om att det var ett fantastiskt smakrikt vin, som passade fint till rödingen.

Ovanstående rader skrev jag igår, söndag. Inlägget blev inte klart för publicering då. Efter att jag skrivit, tittade och lyssnade jag på Agenda. Debatt mellan Jonas Sjöstedt och Carl Bildt. Jag skrev upp en replik från Sjöstedt. Det handlade om att inkomstklyftorna i landet har ökat stort sedan alliansen fick makten. "Vi har gått tillbaka till 1947 vad gäller skillnaden i inkomst. Nytt styre behövs i landet" sa Jonas Sjöstedt. Och jag håller med!

Nu ska snart de kalljästa bullarna in i ugnen och när baket är klart, ska ta nya tag i trädgården, om jag hinner mellan regnskurarna förstås.

Oranga kuvertet....

..... från pensionsmyndigheten har kommit idag. Och ett vitt kuvert från KPA. Så nu har vi än en gång fått reda på hur det ser ut på inkomstfronten för oss pensionärer. Blev det någon höjning möjligen? Det vågar vi väl inte räkna med.

Nej, det vågar vi inte. Så här ser det ut för min del:

Inkomstpensionen - 133 kr mindre
Tilläggspensionen - 231 kr mindre
Premiepension (som är väldigt liten för min del 267 kr) - 32 kr mer
Skatteavdrag faktiskt 157 kr mindre

Resultat netto 134 kr mindre i månaden jämfört med förra året.

Jag har också en liten tjänstepension från KPA. Där var bruttosumman 7 kr mindre än i fjol och skatten 2 kr mindre. Alltså en nettominskning med 5 kr!

Summa summarum, 2014 blir jag alltså 139 kronor fattigare varje månad!

Det ni! Vi pensionärer blev ju lovade en skattesänkning och jag fick sammanlagt 159 kronor i sådan. Men inte fick jag mer i plånboken för det. Resultatet blev ju i alla fall 20 kronor mindre! Håhå jaja!

Nu bryter vi tystnaden...

Den 13 september ägnade SocialAktion en heldag åt fattigdom utifrån barnens perspektiv. Den 21 oktober sändes hela konferensen i Kunskapskanalen på SVT. Jag tog del av slutet av sändningen och kände mig mycket engagerad.

De tre sista inslagen från konferensen, vilka var de jag såg, berörde mig mycket. Först var det  Katarina Thorèn, från Socialhögskolan, Stockholms universitet, som talade om den situation som nu råder, när allt färre i Sverige har rätt till A-kassa och sjukförsäkring. Detta medför i sin tur att allt fler söker försörjningsstöd genom Socialtjänsten.

Sen kom socialarbetare Gabriella Mattsson, som berättade om nätverket, Nu bryter vi tystnaden. Underrubriken löd: "Socialsekreterarnas vånda". Gabriella berättade om alla de verktyg de på pappret ska ha till hands allt utifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter till den svenska socialtjänstlagen (SoL). Verkligheten är dock långt ifrån idealen. Det som styr socialarbetarnas vardag, när de ska tillämpa regler och lagar för sina klienters bästa, är ofta det politiskt beslutade budgettaket.

Igår fick vi höra i radion, hur biståndshandläggare inom äldreomsorgen sliter ut sig under mängden av ärenden, medan de gamla inte får den vård och omsorg de behöver och är så väl förtjänta av. En av handläggarna uttryckte det så här: "Jag har fler ärenden på bordet, när jag åker hem, än vad jag hade när jag kom på morgonen."

Jag är ju själv socionom i botten och jag förstår nu att socialsekreterarnas verklighet är betydligt tuffare än de var när jag var nybakad i mitten av 1960-talet. Det har jag förstått, inte minst genom min dotter som sliter på en socialförvaltning i Stockholmsområdet. Ont om tid, omöjligt att få budgeten att räcka till de allra mest nödvändiga åtgärderna. Allt det som Gabriella Mattson och Katarina Thorén förde fram. Så här kommenterade min dotter en delning om Social Aktion som jag gjort på FaceBook:

Sara Andersson Ja du, här finns en välfärdshandläggare som snart går in i väggen efter mindre än ett år som socialsekreterare. Jag jobbar över 2-3 timmar om dagen. Denna vecka har varit galen. Vi brukar ha ca 2-5 nya ärenden i min arbetsgrupp i veckan, denna vecka hade vi 15. I den stadsdel jag jobbar öppnar vi inte utredning för snatteri 3 ggr, eller 14 år och full på stan 3 ggr. Bara våld, våld,våld, extremt utåtagerande barn/ungdomar, missbruk vid 14 år, kriminalitet och så klart alla föräldrar som är helt tokiga (därav missbrukande 14-åringar osv). Vi ligger flera miljoner back redan och nästa år blir det ännu mindre pengar. Seriöst, vart fan är vi på väg?

för ungefär en timme sedan · Gilla

Katarina Thorén avslutade sin föredragning med att ställa frågan: "Vad ska vi göra åt detta?" Retoriskt förstås för hon hade naturligtvis idéer om det. Och det handlar om politik.

Vi måste få våra politiska instanser att inse att "Hur mycket får jag  i plånboken- politiken inte håller längre. Har aldrig hållit, förresten. Den politiken håller på att förvandla landet till ett fattigdoms-Sverige igen. Om vi inte redan är där. Förre s-ordföranden Håkan Juholt gjorde ett försök att sätta ämnet barnfattigdom på den politiska agendan. Han blev snabbt utmanövrerad av sina egna. Ämnet ingick inte i taktiken. Nu åker Juholt landet runt och fortsätter att sprida sitt budskap. Men får han någon uppmärksamhet i medierna? Nix! Det är inte inne att tala om solidaritet. Men det gjorde Katarina Thorén på Social Aktion-konferensen. Det gjorde mig varm om hjärtat. Det finns människor, organisationer, politiker, tjänstemän, som fortfarande känner till begreppet solidaritet. Och som vet att ett jämlikt samhälle är bra för oss alla. Ett välmående land minskar klyftorna mellan fattiga och rika. Det tjänar även de rika på. Ett jämlikt samhälle är ett tryggt samhälle.

Dagarna innan den ovannämnda konferensen sändes i SVT hade det s.k. Nya arbetarpartiet moderaterna stämma i Norrköping. Tal efter tal kablades ut i medierna. Fredrik Reinfeldt fick förstås mycket utrymme. Jag lyssnade på en del och fick en stark känsla av en s.k. Säljkonferens. Ideologi var det inte tal om. Jo, förstås, ett genomgående budskap: sänk skatten, då får vi råd med välfärden! I mina ögon är detta ren och skär cynism. Och har någon någonsin hört Reinfeldt nämna ordet solidaritet?

Den TV-sända konferensen finns nu på http://urplay.se/. Konferensen slutade med ett samtal om mediernas roll i sammanhanget med Susanna Alakoski och Ami Lönnrot. Samtalet leddes av journalisten och författaren Mattias Hagberg. Mycket intressant inslag, som tarvar ett eget inlägg.

Mogenhetsexamen

Den 14 juni var vi i Vetlanda, en av våra tidigare hemstäder, för att ta emot äldsta barnbarnet Kalle, som fixat sin tre år vid Njudungsgymnasiet.

Sommaren 1994 var ovanligt varm. Kalles mamma Anna svettades med sin stora mage, när vi andra njöt av värmen. Vi väntade alla på augusti, när han skulle komma - första barnet, första barnbarnet. Stora händelser i livet.

Nu är det snart 19 år sedan. Kalle har tagit studenten på en linje, som jag inte vet så mycket om. Bara att det har med elektricitet att göra. Nästan varje dag hör jag på radion hur svårt det är för ungdomar att få jobb. Att goda betyg från gymnasiet inte räcker, att man ska ha yrkeserfarenhet fast man just tagit studenten. När skulle man fått yrkeserfarenheten?! Jag hoppas att Kalles linjeval står sig i konkurrensen. Men denna dag tänkte vi inte på de bekymren. Då var vi bara glada och uppsluppna trots ösregnet. Och det upphörde just som Kalle och hans kompisar kom ut ur skolporten, Och vi var stolta över vår Kalle med massor av VG i betyget i ämnen, som jag inte vet ett skvatt om. Men Kalle vet - det har han papper på. Lycka till i livet Kalle!

Här är de stolta föräldrarna, lillebror och vithårig mormor skymtande i bakgrunden och...

....här är de likaledes stolta och glad farföräldrarna. En härlig dag!

Första maj 2013....

..... och den blev inte som vanligt. Om vi är hemma brukar vi alltid gå med i demonstrationståget och deltaga i mötet, sjunga Internationalen och Arbetets söner och känna entusiasm, kampanda. Men i år... Jag känner inte igen mig själv. Det är som om engagemang och kämpaglöd har falnat. Är jag ett offer för den nya samhällsandan? Individualismens tidevarv? Brist på igenkännande med de politiska företrädarna? Saknad av ideologiska företrädare? Eller har jag helt enkelt blivit gammal och bekväm?

Hur som helst, stugan lockade mer. Vackert väder, vårbruket har börjat, trastarna sjunger, "Längtan till landet" tog överhanden. Och lyckan att se de första frösådderna ta sig. De första spirande små bladen.
Basilika....

luktärter.....

och plocksallad.....

Det värmer inombords. Men en annan värme släpper inte taget. Solidaritetsvärmen. Jag lyssnar på radio och konstaterar att ovanligt många program har en 1:a maj-prägel. Kulturradion berättar om en utställning av "demonstrationskonst" t.ex. Och jag tänker på alla tåg jag gått i genom åren - i Kalmar, i Vetlanda, i Stockholm, i Göteborg och framför allt på senare år i Borås. Alla appeller och tal jag applåderat och applåder jag själv mottagit i sånggrupper - S-dur, Rödmyrorna....

Och så tänker jag på min gamla pappa och sjunger för mig själv ute i växthuset:

Första maj, första maj, varje sliten kavaj

blir en mantel av strålande ljus.

Varje trött proletär glömmer mödornas värld

och går drucken av vårvindars rus.

Oh, du älskogens vår, som befriande går

genom landen i segrarefärd.

Du är drömmens också och var blick i det blå,

blir en blick in i undrernas värld.

Vart förtryckarnas hot, varje vardag av sot

blir idag till en lumpen legend.

Och vår håg och vår hand röres fritt utan band,

och vår blick är mot framtiden spänd.

Nästa år är det valår. Kanske jag mobiliserar den gamla entusiasmen igen.....

Hur ska vi ha det med skolan egentligen?

Det har åter igen varit mycket diskussion om skolan. Politikerna verkar ha skolan som favoritämne. Det är ju oerhört viktigt förstås, men hur kan man ha så olika idéer. Och varför händer det inte några vettiga förändringar?! Det är som att vispa runt i en kaksmet, men aldrig få in kakan i ugnen.

Senast hörde jag på radion att universitetslärarna har stora bekymmer med att de nya studenterna, som kommer direkt från gymnasiet, inte kan skriva svenska begripligt. De behärskar inte grammatiken, har dåligt ordförråd, skriver talspråk när de ska skriva vetenskapliga uppsatser osv. I debatten uttalar sig både studenter och lärare med olika teorier om vad detta beror på. En student menar att "man ska inte ha tråkigt i skolan" (dvs att t.ex. plugga grammatik). Utbildningsministern skyller på tidigare regeringar, men verkar inte ha några andra idéer än att "återgå till katederundervisning". En röst, jag minns inte vems, framhåller konkurrensen skolor emellan. Rektor är angelägen om att eleverna ska trivas ("ha roligt") och få bra betyg, annars väljer de en annan skola.

Socialdemokraterna lanserar idén att förlänga skolplikten och göra även gymnasiet obligatoriskt. Centerpartiet vill tvärt emot slopa skolplikt helt och hållet. Allt i något slags fåfänga försök att bereda eleverna bättre förutsättningar för arbetsmarknaden. Hela tiden med detta i bakgrunden, ingen pratar om att skolan ska leda till individens mognad och "allmän medborgerlig bildning", som det hette i den gamla folkhögskolestadgan.

De här tankarna vaknade till liv, när jag städade bland mina papper och hittade ett par artiklar, som jag glömt. Den första var en recension i Borås Tidning av en bok av idéhistorikern Sven-Erik Liedman. Boken heter Hets - en bok om skolan och är ett inlägg i debatten om de radikala förändringar som skolan genomgått de senaste åren. Recensenten, Mikael R Karlsson, anser att boken  är viktig, men att Liedman inte kommer med några förslag till lösningar på de problem han pekar ut. Jag tycker ändå att det är viktiga frågor som ställs. Jag citerar:

Vet föräldrar och andra om, att tanken om den likvärdiga skolan är offrad på marknadens altare? Förstår alla aktörer vad det innebär att mäta skolans kvalitet med pseudokvantitativa siffror? Förstår man vilken ytlig syn på kunskap, bortom de retoriska utspelen, som är förhärskande bland de mest högljudda politikerna? Förstår man vilken social sortering den nya gymnasieskolan egentligen innebär? Är anställningsbar och entreprenör verkligen de två viktigaste begreppen i ett livslångt lärande?

Titeln Hets syftar på det ständiga utvärderandet och den allt mer galopperande provhetsen. Eleverna läser för prov och betyg, men lära för livet består ju i så mycket mer. Varför läser inte ungdomar skönlitteratur? Kanske för att deras lärare inte heller gör det. I alla fall i ganska liten utsträckning enligt en undersökning jag tog del av för en tid sedan.

Jag hittade en artikel till. Det var ett utdrag ur boken Birgittas pojke - fostrad till en ledare av Ulf Kristofferson. Birgitta är statsministerns mamma. Boken kom ut 2006 före valet och innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister. Den uppdaterades i Expressen 2011. Man får veta att i hemmet var det "ordning och reda". Har någon hört detta förut? Kanske inget fel i och för sig. Men inte nog med det. Barnen i det Reinfeldska hemmet fick också lära sig att inte lita på andra. "Kollektivet" kan man inte lita på. Var och en sköter sig själv och litar till sig själv i första och andra och tredje hand.

Är det dessa ideal som numera präglar även skolan? Lite vulgärt sagt "sköt dig själv och skit i andra".
Viktigast är att du själv klarar dig. Hur blir en människa som aldrig tillåts uppleva kaos i tillvaron? Som alltid har "ordning och reda" omkring sig. Hur kan den människan känna empati för de som inte klarar av dessa krav?

I den gamla folkhögskoleförordningens målparagraf fanns ytterligare fina mål för verksamheten. Man skulle lära sig att samverka med andra. Och skolan skulle möjliggöra för de studerande att vara skapande . Ytterligare en sorglig nyhet hörde jag på radion i veckan. Musiklärarutbildningen har för få sökande. Vem vågar utbilda sig till musiklärare, när kommunerna lägger ner musikskolor och estetiska linjer i allmänhet?

Det finns fortfarande skolor, inte bara folkhögskolor, där personal, föräldrar, elever försöker arbeta efter de ideal jag antytt borde styra utbildningen om vi vill ha ett mänskligt samhälle. Jag känner många sådana kämpar i skolsamhället. Men vi måste protestera mot den politik, som leder ungdomar in i egoismens samhälle. Jag vill tro att vi vinner!

 

Lucia och rappare

Vad får man göra och inte göra med gamla traditioner? Just nu avhandlas i radion Disneys tilltag att klippa bort dockor i tomtefilmen, på grund av att de skildrar stereotyper, som inte längre är giltiga i vårt moderna samhälle. Det har varit tal om att man inte ska få baka och äta pepparkaksgubbar och jag vet inte allt. Och det är ju faktiskt pseudohändelser. Men...

Det skrämmande i hela diskussionen är att upphaussningen av de här exemplen passar som hand i handsken i den rasistiska propagandan. "Se där, nu måste vi göra oss av med gamla svenska traditioner, bara för att vissa blir kränkta." SD och deras anhängare får vatten på sina kvarnar. Och medierna hakar på.

Men det som gjort mig riktigt ledsen var en del kommentarer jag läste på face-book om årets luciaprogram i SVT.  Årets luciaprogram från Uppsala domkyrka var bland de finaste jag hört och sett. Vacker Lucia, stor kör med ungdomar, som sjöng fantastiskt vackert, blåsarensemble och sist men inte minst Benny Andersson och Helen Sjöholm och Olle Moreus med sin fiol.

I ett par stycken dök så en rappare upp på scenen, en ung kille, som med kören som bakgrund på sitt sätt uttryckte julens budskap. Det var överraskande och väldigt fint. Jag blev glad och lite tårögd. Men det var just detta som en del ondgjorde sig över på FB. Man tyckte att det inte hörde hemma i ett "svenskt luciaprogram". "Nu är det väl slut med det svenska luciafirandet också", lät det.

Vad är "svenskt"? Inte Lucia i alla fall, hon var från Sicilien och inte Jesusbarnet heller, för vars skull vi firar jul och inte tomten i den version vi möter honom vid julen, han var också ett helgon från sydligare breddgrader.

Men den här rapparen i Uppsala domkyrka, han är lika svensk som du och jag, liksom vi är europeer och världsmedborgare och ett ynka stoft i universum....

Och förresten, är det någon som tror att det är ett nytt påfund att framföra en dikt, en sång, ett budskap på det här sättet. Något mellanting mellan sång och deklamation och med rytminstrument. Nej, då. Det har funnits länge, jag tror världen över. Därför har jag länkat till gamle Evert i nästa inlägg (meningen var att det skulle komma i samma, som jag skrivit de här raderna, men jag fick inte till det riktigt). Han kommer här nedan. Lyssna och njut!

Evert, en tidig rappare

Minnet av en tid som flytt

Jag skrev en gång ett inlägg med rubriken "Älskade Tage". Det handlade om Tage Danielsson. Nu skulle jag kunnat använda samma rubrik än en gång, men nu gäller det en annan Tage med efternamnet Erlander. Men Danielsson är med på ett hörn även här.

Igår ägnade jag en timme åt att titta på SVT:s Minnenas television. Det visade sig bli en riktig högtidsstund. Programmet var inspelat 1967 och ingick i en serie, där dåvarande partiledare i riksdagen intervjuades av Pekka Langer. Det handlade om ett rent underhållningsprogram, utan politiska inslag och där partiledarna själva fick önska sig medverkande artister.

Jag kommer inte ihåg någonting av den här programserien, förmodligen såg jag den aldrig när den sändes. Det blev som att försätta sig tillbaka till en tid, som är lätt att idyllisera för mig och förmodligen en hel del andra 40-talister. Men det handlar faktiskt om att vi fick uppleva en närhet till de ledande politikerna, som vi nog aldrig kommer tillbaka till, trots att de exploateras i media numera på ett helt annat sätt än förr. Tage Erlander ansågs ha problem, när TV introducerades. Han ansågs inte TV-mässig. Jag minns hur det diskuterades att man borde stajla Tage, precis som man gjorde med ledaren för högerpartiet, Yngve Holmberg. Han var yngre och ansågs se bra ut och anlade en look som skulle påminna om president Kennedy! Det gick inte att stajla Tage, men det var han, som gick hem i stugorna.

Det blev allt lite politik i det här programmet också. Den förste artist som dök upp på Harpsund, var sagde Tage Danielsson. Han framförde en monolog ur den då pågående föreställningen som Svenska Ord hade satt upp. Kommunvalet 1966 hade varit en tillbakagång för socialdemokraterna. Hade det handlat om riksdagsval, hade man riskerat att förlora regeringsmakten. Tage D:s monolog var en satir över de flyktiga väljare, som vänder kappan efter vinden. Den är fantastiskt skickligt gjord, (går kanske att leta upp på nätet någonstans, jag har inte haft tid att leta).

Programmet, som alltså spelades in på Harpsund, varvades med artister som Monica Nielsen, Carl-Anton och Gals and Pals och dokumentära inslag från många tillfällen, när all världens dignitärer besökte Tage och fick ro i den berömda ekan. Liksom också Yngve Gamlin, som dök upp som republiken Jämtlands president. Han flögs in med helikopter, som det anstår en riktig statsman.

Bilden av Tage, när han gick omkring i Harpsunds trädgård i sina lite för korta byxor och med uppkavlade skjortärmar, ger intryck av en lugn, avspänd och trygg person. Men vi vet att "vår längste statsminister" också var en orolig man, tyngd av allvaret i sin uppgift. Många stora frågor avhandlades och ledde till strid och politiska konflikter under hans tid. Hans utnämning efter Per Albins död, var också starkt ifrågasatt även inom hans eget parti. Men Tage vann i längden och fick folkets förtroende i sitt sista val som statsminister 1968, då socialdemokraterna nådde sin största valframgång någonsin.

Det som gjorde störst intryck på mig i programmet igår, var nog ändå slutet. Tage förde ett samtal med ytterligare en Tage, nämligen författaren Tage Aurell, som också var värmlänning. Samtalet handlade om värmländska författare och de började med Fröding. Aurell berättade historien om dikten "Det var dans bort i vägen...". Där talas om "Bolla, den präktiga Takeneflickan". Bolla fanns på riktigt och var piga i en prästfamilj, som en sommar gästades av den unge Gustaf Fröding. Aurell hade träffat henne och hon hade berättat om dansen, som skildras i dikten. Fröding hade inte dansat. Han hade stått för sig själv och nästan bortvänd från dansbanan, till synes helt ointresserad av vad som försiggick. Och Bolla hade senare förundrat sig över hur Fröding ändå kunde skildra vad som hänt in i minsta detalj.

Tage Erlander tog detta till sig. Han tyckte att politiker borde använda sig av poeterna och deras iakttagelseförmåga, när man formade sin politik. "Vi är då angelägna om att förbättra samhället och göra det bra för människor, men vi rusar iväg med våra idéer, allt för snabbt. Vi skulle ta vara på och lyssna till poeter som står lite vid sidan om och gör sina iakttagelser av samhället."

Tage Erlander var en bildad man. Han hade kulturella intressen, var akademiskt skolad och en mycket mångsidig person. Tänk om man fick höra dagens politiker, inte minst nuvarande statsminister hänvisa till poeter eller andra kulturpersonligheter, när man formar sin politik. Men det lär väl inte hända, i alla fall inte med nuvarande regering, som verkar leva i total kulturskymning.

Och jag längtar efter en ny Tage....

Familje- och föreningsliv

Det här är det första familjefotot, taget i ateljé, som finns på min familj. Det var långt innan familjen blev fulltalig, vår lillebror kom först tolv år senare. Året är 1945, fredsåret. Jag skulle tro att kortet är taget ungefär vid den här tiden, på våren. Pappa blev hemförlovad från beredskapen redan 1943, han hade varit bland de första som ryckte ut 1939. Här ska han fylla trettiotre senare på året. Han var redan tunnhårig, jag minns inte honom på något annat sätt.

Mamma är tjugofem. Hennes hår är fortfarande svart. Det behöll den färgen tills hon kom en bit över trettio. Sedan grånade det rätt fort, som det ofta gör på svarthåriga personer. Hon har en fin klänning med små stråveck i halsen. Klänningen har hon sytt själv, som alla andra kläder i familjen utom pappas. Mamma hade varit elev och lärt sig till atljésömmerska på Kinna Damekipering. När hon gifte sig vid nitton års ålder började hon sy kläder åt folk hemma i den lilla enrummaren. Vi hade alltid väldigt fina klänningar, som ingen annan hade.

Jag tror att hon tyckte det var roligt att sy fina klänningar till sina små flickor. Storasyster Vendla tre år, har fått en klänning med smock och små puffärmar. Det framgår inte av bilden vilken färg klänningen har, men jag är ganska säker på att den är ljusblå. Säkert är också det fina hårbandet blått. Min lillasyster, omkring halvåret gammal, har en liten rosa klänning med korstygnsbroderi. Genom hela vår barndom och ungdom hade vi kläder i de färgerna, blonda storasyster i blått, mörka och brunögda lilla syster i rött eller rosa. Nu, när vi är pensionärer har vi nästan bytt, jag klär mig numera ofta i rött och min syster i blått, kan man tänka sig!

Pappa har inga märkvärdiga kläder och han var inte särskilt intresserad av vad han satte på sig. Det var mamma som fick sköta den saken. Men det är en detalj i hans kostymering, som fick mig att gå igång med det här inlägget och som är anledning till titeln. Han har ett litet märke på kavajslaget. Pappa hade alltid ett märke på sina snyggkläder. Det kunde variera vilket märke det var efter olika tillfällen. Första maj var ju givet, SAP och årets 1:a majmärke, Unga Örnar hade också märken, men de satt väl mest på den skjorta vi hade i Uö på den tiden. Det märke som jag tror han bar oftast, och som nog sitter på kavajslaget på fotot är IOGT-märket. På västen till sin folkdräkt bar pappa märket, en eklövskrans, som symboliserade Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur.

Mina föräldrar var alltså riktiga föreningsmänniskor, särskilt pappa. Utöver alla ideella organisationer var han också engagerad i kommunpolitiken, var bl.a. ordförande i skolstyrelsen under ganska många år. Och facket förstås. Det som tog mest tid under vår barndom var nog Unga Örnar. Men den organisation som från början låg båda mina föräldrar närmast hjärtat, var nog trots allt IOGT. Det var där de träffats en gång och det var där de ägnat sig åt en massa roliga sysselsättningar, spelat amatörteater, dansat folkdans, gått i studiecirklar, sjungit (i alla fall mamma) och det var i IOGT de hade sina ungdomsvänner. Pappa hade dessutom varit en aktiv idrottare, brottare i mellanvikt, representerade från början Skene AIF (Arbetarnas idrottsförening), senare Kinna AK. Och mamma sjöng i kör i alla år.

Jag funderar numera ganska ofta på vad all denna aktivitet hos mina föräldrar betytt för mig och mina syskon. I allt väsentligt tror jag att det har gjort oss gott. Vi fick ju vara med på allt de gjorde. Inte alltid så kul att sitta med på mötesförhandlingar, men efteråt var det ofta trevligt och det fanns fler barn med, även på logemötena. Som vuxen har jag inte alls engagerat mig i så hög grad, men visst har jag också varit aktiv på olika sätt. Delvis beror mitt bristande engagemang på, att jag flyttat flera gånger och ganska långt från min hembygd. Min syster, som bott kvar i hemtrakten har förvaltat "föreningsarvet" betydligt bättre än jag.

Det blev ett långt inlägg, men - varav hjärtat är fullt...

Fredagslyrik med älskade Tage

Fredagslyriken är igång igen. En efterlängtad tilldragelse. Gullvi Joans håller i det hela som vanligt. Igår hade hon med sig Lennart Eriksson, skådespelare i Borås Stadsteaters fasta ensemble och diktaren för dagen var den mångsidige, älskade och saknade Tage Danielsson.

När jag kom hem var jag tvungen att gå till bokhyllan och se vad som fanns av Tages produktion. Jag hittade tre stycken nämligen Sagor för barn över 18 år, Tage Danielssons Postilla, och det lilla tunna häftet i fickdagboksform, En soffliggares dagbok.

Den senare kom ut inför valet 1968 och är en helt genial liten pamflett i humorform som visar på vikten att faktiskt gå till valurnan och avge sin röst, trots att utgångspunkten är den här:

Min kropp från soffans lock kan ingen skilja.
För mig är politik att inte vilja.
Min själ har jag min själ ej lust att sälja.
För mig är politik att inte välja.
Min sköna tupplur kan väl ingen klandra.
Jag slumrar till och litar på dom andra.
Som röstar väl på nån, i allsin dar,
som styr så att jag får ha soffan kvar?

Efter att ha tänkt efter i två veckor kommer Tage så fram till följande:

I dag ligger jag på soffan och tänker att jag ska nog ändå resa på mej och gå och rösta.
Det känns rentav som en bjudande plikt, faktiskt.
Inte visste jag att jag var så politiskt engagerad förrän jag tänkte efter.
Jag tror jag går nu meddetsamma. Så hinner jag hem till "Det ska vi fira".
Om ni undrar vilket parti jag tänker rösta på så vill jag påpeka att det är hemligt, enligt lag.

Baksidan på En soffliggares dagbok ser ut så här:

Som alla vet, gick Tage Danielsson ur tiden alldeles för tidigt. Men genom sitt livsverk är han ändå levande för oss. Han var en stor humanist, som ständigt visade oss på de stora moraliska frågorna, fred, solidaritet, värnandet om natur och miljö, medmänsklighet.

Igår, på Borås Stadsteaters lilla scen, avslutade Gullvi Joans med att läsa Tages dikt "Avsked"

Du som förhäxats av min ordmagi,
som fått din världsbild skakad ifrån grunden,
du som ryckts med av språkets melodi,
betagen, glömsk av allt, trollbunden -

grip nu den sista flyende sekunden
av skönhet, av fonetisk harmoni!
Om några ögonblick är allt förbi.
Du vandrar sorgsen ut ur lagerlunden.

Man säjer inte tack till ett geni
för charm, begåvning, tjuskraft, grace, espri.
Så tacka inte mej för den här stunden.

Allt som jag rör vid blir till poesi.
Jag kan helt enkelt inte låta bli.
Det är som när ett bakben lyfts av hunden.

Skogsviola - en socialdemokrat?

Det har varit några minst sagt turbulenta dagar i mitt gamla parti. Dagar som fått mina känslor att svalla på många olika sätt. Sorg, förtvivlan, ilska, galenskap och trötthet. Men kanske mest tvivel. Ska det någonsin bli ordning på det här?!

Jag har inte varit medlem i SAP de senaste tjugo åren. Det har sina skäl, som jag inte tänker gå in på här. Men jag har arbetarrörelsen i blodet och det kan jag inte springa ifrån. Jag har väl i teoretisk mening gjort en klassresa, eftersom jag blev akademiker, men arbetarbarn är jag likväl, med de värderingar det innebär. Mina barn- och ungdomsår förflöt genom Unga Örnar, SSU och så småningom socialdemokratiska studentföreningen. Och som vuxen blev det medlemskap i partiet, arbetarkommuner och s-föreningar. Faktiskt bara några få år i kvinnoförbundet, mest för att jag var med i en sånggrupp där.

Bilden ovan kommer från min mest aktiva politiska period. Det var det glada, intensiva och radikala 70-talet. Vi bodde i Kalmar och jag var också fackligt aktiv under en del av denna tid. Roligast hade jag i S-föreningen i Lindsdal. Där var jag med i styrelsen och min uppgift där var att vara studieorganisatör. Utöver vanliga studiecirklar med politiskt innehåll, drog jag igång både gammaldanskurs och sånggrupp. Då var det tillåtet och uppskattat att sjunga kampsånger, proggrupperna var många, vi kvinnor sjöng med Röda Bönor och det internationella engagemanget var stort. Fotot togs av den gamle kulturjournalisten på tidningen Östra Småland, Tage Apell, som gjorde ett porträttreportage om mig på kultursidan. Och kanske, det viktigaste av allt apropå vad som händer i dessa tider - vi hade en inspirerande ledare på den tiden, Olof Palme, den omstridde, älskade och hatade. Men jag vet ingen som var aktiv i partiet på den tiden, som inte lät sig inspireras av honom.

När jag tittar i backspegeln, så här många år efteråt, förstår jag knappt att jag hann med allt det här utöver familj med tre ungar och jobb, där jag dessutom var chef. Men det gick väl bra för att jag hade roligt, fick uppskattning för det jag gjord och många goda vänner fick jag också förstås.

Nu är det kris i SAP, den djupaste som varit i partiet i modern tid, säger man. Jag började tänka på det här inlägget för två dagar sedan. Lade in bilden och skrev ett ? i rubriken. Tänkte på gamla tider och jämför. Det kan inte hjälpas, glöden har falnat en del. Med lite stormar kanske den ändå flammar upp igen.

Och visst betyder socialdemokratin enormt mycket i dagens samhälle också. Det märker man ju inte minst i dessa dagar, när nyhetsmedia inte intresserar sig för mycket annat än s-krisen. Igår hade studio 1 i radions P1 telefonväkteri med Fredrik Reinfeldt. Inte ens moderata Borås Tidning hade en enda kommentar om detta. Bara en ynklig liten notis om att han inte fick utrymme i media. Stackarn.

Det så kallade egenintresset

Jag har tidigare i några politiska inlägg i bloggen reagerat på dagens ledande politik, som i så hög grad vädjar till väljarnas egenintresse och vad man får (eller inte får) i den egna plånboken. Visst kan även jag till och från känna att "man är sig själv närmast", men ändå är det här ohämmade egenintresset, som nuvarande politiska majoritet driver som sin politik, så långt ifrån den idé, som jag blev delaktig av redan i ungdomen och fortfarande strävar efter att hålla mig till.

När jag gick i gymnasiet, åren runt 1960, tog riksdagen beslut om en studiestödsreform, som skulle innebära väsentligt högre studiebidrag, än det jag och mina kamrater uppbar. Reformen skulle emellertid inte genomföras förrän efter det att jag tagit studenten. Jag uttryckte mitt beklagande för pappa: "Varför kunde det inte kommit ett par år tidigare, så jag också kunde haft nytta av det?!" Då bannade han mig. "Man ska inte bara tänka på sig själv! Du ska tänka på dom som kommer efteråt och att hela samhället blir bättre. Det kommer du också att ha nytta av!"

Lilla pappa! Han var så konsekvent i sin solidaritetstanke. Ibland kunde jag väl tycka att han var lite väl moralistisk och ordet solidaritet har nu blivit gammalmodigt. Men jag är glad att jag fick solidaritetstanken inplanterad i mig.

Jag blev inspirerad att skriva det här blogginlägget, efter att ha läst Lena Sommestads krönika i Aftonbladet härom dagen. Lena har låtit sig inspireras av filosofen Kant, vars idé var att

"...människan har förmåga att handla förnuftigt, med hänsyn till andra. Det ligger i människans natur att sträva efter egen lycka, menade Kant. Men vi kan också överskrioda våra egenintressen. Vi kan handla moraliskt."

Vidare skriver Lena:

Kants stora poäng var att inget samhälle kan fungera med bara egenintresset som norm. I Sverige är det politiskt sprängstoff.
Om människan har förmåga att handla moraliskt, då bör vi ta till vara på den förmågan inte tvinga människor in i system som präglas av ensidiga ekonomiska incitament och detaljkontroll.
Och vi bör befria offentligheten från de vinstintressen, som gör det svårare att fatta beslut efter omdöme och förnuft

Jag vet inte om pappa hade läst Kant. Det skulle inte förvåna mig, för han läste en hel del om politiska idéer. Men det spelar ingen roll. Jag vet bara att han både tänkte, argumenterade och handlade utifrån solidaritetstanken. Detta till skillnad från de föräldrar på Södermalm i Stockholm, som jag hörde om i radions Studio 1 igår. Där riskerade lärarna att föräldrarna, om barnen inte var nöjda med lärarens agerande ifråga om t.ex. tillrättavisningar, betygsättning och annat, helt sonika hotade med att byta skola och ta med sig skolpenning och annat till den nya skolan!! Tala om egenintresse. Ren och skär egoism är vad det är!

Tack Lena Sommestad för din fint formulerade krönika. Och tack pappa i din himmel, för vägen du visade mig på!

PS. Lena Sommestads krönika kan du läsa i hennes blogg, som finns på min blogglista.
DS