Väder

Nu regnar det igen. Visst, jag vet att jag bor i Sveriges regnrikaste stad! Men nog är det märkligt att just det här blaskvädret är SMHI förunderligt duktiga på att förutspå, nästan på timmen rätt. Nordvästra Götaland borde vara vårt område. Och det är det också. Men vi ligger nog på gränsen till Sydvästra Götaland, för det brukar stämma rätt bra där också. Och stormen Egon kom också precis när den skulle.

Vi hann i alla fall med att ta en promenad i Annelundsparken på morgonen innan regnet kom. Lite lurigt var det allt. Gårdagskvällens hagel och isregn hade in smält överallt, så det var bäst att kolla var man satte fötterna. Jag är ännu räddare att halka omkull nu, efter att jag fick knäprotes. Den får man vara rädd om, minsann.

Igår åkte vi ut till stugan för att kolla hur det stod till efter stormen Egon. Två granar, en stor och en liten hade brakat ner på norrsidan och tangerat växthuset, men inte skadad det. Dessutom hade den lagt sig snyggt precis mellan mattpiskställningen, som maken ordnat till i somras och den stora linden. Vi har haft tur med alla tre stormarna som drabbat oss, Gudrun, Per och nu Egon. Vi förstod att strömmen varit borta ett tag, men ingenting hade blivit förstört.

Visst var det skönt att stanna i stan i ett stabilt stenhus, när det stormar och regnar utanför. Jag hoppas dock att det inte blir fler stormar denna konstiga vinter. Nu är det kväll och jag har sett väderleksrapporten på TV. På torsdag ska det bli mer oväder. Undrar om prognosen är lika pålitlig denna vecka.

PS. Jag hade ingen kamera med mig ut till stugan. Så jag tog mig friheten att kopiera min FaceBook-vän Rolands bild från omgivningarna kring hans hus. Det verkar ha blåst rätt bra på Dammsvedjan också. DS

Den 17:e dagen.....

....i årets mesta vintermånad. Då visar termometern på +7,3 grader och himlen är blå. Vilken tur att det inte är några skidtävlingar i OS idag, så Skogsviola kan ta sig en tur i parken!

Jodå, solen skiner, talgoxen visslar på Judit och knoppar brister. Längst har trollhasseln kommit. Det känns som en lättnad, när dagarna blir ljusare. Som alla år tidigare....

Vi har suttit vid TV:n och spanat in framgångarna för längdskidåkarna. Jag blir aldrig så patriotisk som, som när svenska idrottare bjuder på spänning och fina resultat. Igår var det dags för stafett-tjejerna att få sina medaljer och nu har jag också bevittnat medaljutdelningen för killarna. Jag gillar att se den blågula gå i topp och att Du gamla, du fria spelas, något som jag annars inte bryr mig så mycket om. Men jag säger inte "Det gjorde VI bra", ett uttryck som dyker upp både i tal och skrift dessa dagar. Det var skidåkarna, som gjorde det bra. Hade det varit så att de hade misslyckats, då hade förmodligen inte VI varit med. Då hade det varit DOM som dabbat sig.

Så tänkte jag, när jag gick i Annelundsparken och spanade vårtecken. Och glad blev jag när jag såg trollhasseln spricka ut med sina gula blommor. Och luften var blå och meterologerna tror att dygnsmedeltemperaturen håller sig över nollan tillräckligt många dagar, för att våren verkligen ska bli verifierad redan i mitten av februari.

Och nu frampå kvällningen har det klarnat upp helt och jag njuter av den blå vårhimlen från vårt vardagsrumsfönster. I morgon har i övning i kören igen. Men det är väl ändå lite väl tidigt för vårsångerna!?

Skogsviola - hattmänniskan

Jag brukar sällan göra impulsköp, när jag handlar kläder, men det fanns en tid, när jag var förtjust i hattar  och älskade att prova, när jag fick tillfälle. Ja, förtjust är jag fortfarande, men numera är det mest ute vid stugan, som jag använder dem. Och någon ny har jag inte köpt på många år.

Det är en särskild känsla att bära hatt, tycker jag. Det går liksom inte att smyga sig undan. Nej, tvärtom, det kräver att man rätar på ryggen och släpper fram den goda självkänslan. I synnerhet när man, som jag gillar hattar med stora brätten. Jag har inte slängt några av mina hattar. Några har jag knappt använt. Andra har suttit på rätt ofta. I fotolådan hittade jag några av dem. De har var och en sin egen historia.

Här sitter jag vid ett litet bord på trottoaren utanför en tabac i Paris 1986. Hatten, liksom solglasögonen är nyligen inköpta på ett av de kända Parisvaruhusen, som jag för tillfället glömt namnet på. Det var varmt i Paris den gången, därav den lätta klädseln med mitt egenhändigt virkade linne. Tygkassen, som skymtar i knät syddes av min goda vän och firmapartner Gugge, som för övrigt också var med på resan.

Gökotta i en hage i Vetlanda 1991. Den blå stråhatten med vitt band med röda prickar, använde jag ganska mycket. Sedan låg den lite för länge på en hylla och är numera blekt och lite tillknycklad, men jag har inte slängt den. Maken gillar också hattar, men här har han tydligen valt en skärmmössa istället.

Och här tar dottern studenten 1993. Jag står lite i skuggan bakom skylten, men hatten syns ju. Den är inköpt i London några år tidigare, när Sara och jag var där tillsammans. Det är en riktig finhatt och den bar jag också, när maken och jag var värdpar på min systerdotters bröllop.

Sommaren 1993 var jag på målarkurs i Frankrike, närmare bestämt i den lilla byn Gy, nära staden Becancon i Lorraine. Där behövde jag en hatt att skugga mig med, när jag satt ute och målade, eller som här när min rumskamrat och jag åt våra små luncher på balkongen. Den hatten har jag också använt mycket, numera som sol- och trädgårdshatt ute vid stugan.

Gy-hatten finns också med på bilden nedan. Året är 1994, vi gonar oss i värmen på släkttorpet. Maken har också en fin stråhatt, som jag tror är inköpt i Italien. Sonhustrun Anna, som här väntar vårt första barnbarn, har också en mysig hatt. Den ende som är utan är sonen, som jag faktiskt aldrig har sett bära hatt. Men jag tror nog han skulle klä bra i en snygg sådan, precis som far sin.

Presenten

Jag minns inte när maken först började prata om att han skulle vilja äga en Borsalino. Det måste ha varit redan på 70-talet. Han brukar säga att Borsalino är hattarnas Rolls Royce. Något finare bland hattar finns inte. Det skulle i så fall vara Stetson, men den ligger ändå efter Borsalinon. När vi var i Rom 1989, var det nästan så att köpet blev av, men vi drog oss för det höga priset den gången. Förra året i Colmar, såg vi en borsalino i ett skyltfönster. Den kostade 300 euro, alldeles för mycket för vår kassa.

Jag har det senaste året försökt att lägga undan lite, för att - om vi skulle komma till Italien - jag skulle kunna ge maken den efterlängtade hatten på hans 75-årsdag. När vi kom till Acqui Therme, började vi spana i skyltfönster efter hatten. Till slut upptäckte Gugge den i en hattaffär inne i en arkad i närheten av brunnen.

Så fick han då sin Hatt med stort H. Med benäget bistånd av Lasse och Gugge kunde jag äntligen köpa den present jag velat ge honom i många år. Och visst är han stilig i sin fina Borsalino!

PS. Jag försökte länka till Wikipedias artikel om Borsalino för den som är intresserad. Jag lyckades inte länka men jag lägger ändå ut adressen här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Borsalino

Ett gammalt foto igen

Jag hittade en ny bild i mina gömmor. Jag har ingen aning om vilka tjejerna är, men troligen är det ungdomsvänner till min mormor Selma. På baksidan kan man läsa att kortet är adresserat till henne.

Jag lägger ut bilden på bloggen enbart därför att jag tycker dom är så snygga, där dom stassat iväg till fotografen i sina finaste klänningar.

För hundra år sedan

Min kära syster hade med sig några gamla fotografier att lägga till mitt förråd. Jag kunde inte undanhålla mina läsare några exempel. Jag tror att bilderna är tagna omkring 1910. Det är i vart fall före 1920, när modet radikalt förändrades. Tänk er att kanske tio år senare var dessa kvinnor kortklippta, shinglade kallades det, hade knäkorta kjolar och silkesstrumpeklädda ben. Det var en radikal förändring, till lycka för deras efterföljande. Men visst var de stiliga i dessa vackert uppsatta frisyrer, höghalsade brodyrförsedda blusar och klänningsliv och böljande kjolar, för att inte tala om hattarna.


Jag känner inte alla personerna till namnen, men de närmaste släktingarna känner jag igen.

På första bilden står min mormor Selma Gren, jag tror att hon är i 14-årsåldern, bredvid sin syster Emma.




Den stiliga kvinnan till vänster är Selmas äldsta syster Anna Gren. Jag tycker hon är så vacker och klänningen fantastisk, lägg bara märke till ärmarna! Enligt en anteckning på baksidan av bilden är Annas väninna i den rutiga blusen Jenny i Galtholmen.

Personerna på den sista bilden känner jag inte alls. Jag tog med den för att även vissa lite av herrmode. De båda paren har ju dessutom tagit på sina finaste ytterkläder hos fotografen och hattarna är ju riktiga pärlor!

Ett förhatligt plagg

När man ligger däckad i förkylning, hinner man med lite saker, som inte blivit av. Jag har haft en hög med tidskriften Populär Historia, som maken prenumerar på, liggande vid sängen och tänkt att de där ska jag läsa "när jag hinner". Och nu har jag hunnit en bit. Jag har läst en mycket intressant artikel om underklädesmode. Sådana plagg som förr kallades "onämnbara" och som man först de senaste femtio åren börjat skylta med.

Åh, vad jag längtade efter att få använda BH, när jag var i de yngre tonåren. Jag var sent utvecklad. Alla mina jämnåriga kompisar hade BH före mig. Jag hade små förhårdningar och något svällande bröstvårtor, när jag i femtonårsåldern styrde kosan till Hedins i Kinna och med låg röst frågade efter en BH. Jag fick den absolut minsta storleken och dessutom med skumgummiinlägg. Helgen efter skulle vi åka på en ledarkurs med Unga Örnar. Vi bodde på Järnvägshotellet i Herrljunga i flerbäddsrum. Min kompis Anita sa, när vi skulle krypa till kojs att "jag behåller behån på". Jag skulle vilja säga det samma, men den kliade så förskräckligt så jag var tvungen att ta av den.


Tänk om jag då hade vetat, vad jag läste idag i Populär Historia! På 1700-talet var det absolut högsta mode att snöra åt bysten och bli platt som en pannkaka framtill. Det ansågs vulgärt att ståta med en yppig barm. Däremot fick man gärna stoppa upp kjolarna baktill, så det såg ut om om man hade en riktigt stor rumpa! Det var högsta mode. I den konkurrensen hade jag stått mig väl redan i 15-årsåldern.
Nåväl, det dröjde ju inte alltför länge, sett i backspegeln i alla fall, tills jag kunde gå över till nästa modell: Peter Pan. Det var en toppig BH, rundsydda kupor, till formen ganska lik sådana där som vikingakvinnorna bär på populärlitterära bilder. De putade ut läckert under de bardotrutiga klänningar med insydda midjor och massor med underkjolar, vi flickor skulle ha i slutet av 50-talet. Det var bystdrottningarnas tid. Det var Marilyn Monroe, Jayne Mansfield, Anita Ekberg och Brigitte Bardot. En liten plattis som jag stod sig slätt, men jag hade i alla fall midja och rumpa och det var alltid något, även om jag inte uppskattade det så mycket på den tiden.


Nu till bilden ovan. Sådana läckra underkläder har även jag haft en gång, när jag var runt 20. Jag gillade aldrig de här åtstramande höfthållarna, men fint var det! Det var före strumpbyxornas tid. Det var "de raka sömmarnas tyranni". Det gällde att fästa strumpebanden rakt så att inte strumporna snodde sig. Jag undrar vem som brydde sig mer än jag själv. Inte tror jag killarna hade så mycket koll och tjejerna var väl mest upptagna av sina egna sömmar.
Så småningom blev jag gravid och då blev även jag bystig så det förslog. Då skulle man ha amningsbehå och graviditetskorsett. Min andre son är född i september. Jag gick hela den varma sommaren i denna korsett. Inte klädde man av sig på badstranden och ståtade med magen i bikini på 60-talet. Nej, sånt passade sig inte. Det är inte utan ett stänk av avund jag betraktar dessa unga blivande mammor, som nu för tiden självklart vandrar omkring med tajta tröjor och leggings eller för den delen små bikinis och stolt visar upp sina magar. Så härligt de har det i sina graviditeter!
Sedan kom det härliga 70-talet och då klädde vi radikala tjejer oss i velour och Mah Jong och VI SLÄNGDE BEHÅÅN!! Det var en härlig tid! Var tid har sin charm, men kanske var 70-talet det bästa för oss kvinnor hittills.
Jag har använt BH igen sedan dess. I officiella sammanhang när jag ska visa mig för folk följer även jag modets konvenans. Och nu finns det väl kanske anledning, brösten får ju en viss hängtendens med åren. Men hemma i min egen lilla vrå slänger jag fortfarande behån. Detta gissel, som slog igenom först i samband med the new look efter kriget. Korsetter är väl inte så modernt längre. Men nu omformar kvinnor sina kroppar på radikalare sätt. Det är fettsugning och silikonsprutning som gäller. Skall vi aldrig få vara som vi är skapta och vara nöjda och glada och känna oss snygga och attraktiva precis som vi är?!
Nej, jag vill uppmana kvinnor, unga och gamla, släng behån igen och var nöjd med dig själv och allt som livet ger!

Trender

Jag lyssnade i förra veckan på P1:s nya trend- och modemagasin "Stil". Ibland ett riktigt intressant program. Man kan upptäcka att man för tillfället är "inne". Annars känner jag mig mest tidlös numera. Jag menar modet växlar så fort så man har varken tid eller råd att hänga med.
Nu hörde jag att det senaste väskmodet i huvudstaden är att gå omkring och dingla med gamla tygkassar. Ja, helst ska dom vara gamla, gärna ekologiska och ha ett firmamärke. För bara ett halvår sedan var det helt rätt att bära stora dyra handväskor.
Kan det vara krisen månne?

Nåväl, jag rotade i mina gömmor för att se om jag hade något modernt. Det tog inte mer än fem minuter så hade jag hittat tre kassar med tryck. Inte urgamla visserligen, men väl ekologiska t.ex. KF:s änglamark och något som heter Nectar. Dessutom en kasse från Nordic Jazz & blues festival (när får vi uppleva det igen?!)

Men den finaste kassen har inget tryck. Den är designad och tillverkad av kompisen Anita, och den är jag glad för.