Vacker vemodstid

Det är slutet av augusti. Det är varmt och skönt. Kvällarna är varma och mörka, fullmånen speglar sig i sjön. Det är otroligt vackert. Men ändå känner jag ett vemod. Det har varit en skön sommar. En sådan sommar man längtar efter och hoppas på. Nu går den mot sitt slut. Men ännu är blomsterprakten skön. Värmen och det efterföljande regnet har gjort att perennerna frodas. Aldrig har stormhatt och stjärnflocka varit så höga. Flox och höstastrar står i sin fagraste skrud, liksom rosenskäran, som lockar till sig de ivrigt samlande humlorna, flitiga intill döden.

Vi upptäckte att vi hade ett humlebo i bastuväggen. Först var jag rädd att det var getingar. Vi sov en natt i bastun, när vi lånat ut vårt sovrum till ett par gäster. Jag kunde inte sova för surrandet i väggen. På morgonen upptäckte jag att det var humlor, som kröp ut och in genom en liten springa i brädfodringen. Trevligt, humlor behöver vi. Men så fridfulla, som de verkar är de inte riktigt. En dag ser jag tre små humlor sittande vid ingången. Nyfiken som jag är, går jag närmare för att se vad de håller på med. Men se, då ilsknade de till och en av dem for efter mig och råkade bita rakt över ögonlocket. Nåväl, det var andra gången i livet, jag blev biten av en humla. Första gången var väl för 50-60  år sedan. Det får man väl stå ut med.

Nu är humlorna trötta. De rör sig långsamt, men verkar samla nektar in i det sista. Snart är bara de övervintrande honorna kvar. Vi får se var de väljer sina bon. Än har de inte övergett bastuväggen.

Luktärterna är pålitliga. De blommar länge och rikligt. Deras släktingar, sockerärter och bönor går också bra på vår tomt. Jag skördade de sista igår. Det blev faktiskt så mycket att jag kunde frysa in lite, trots de minimala landen. Nu skall blad och stjälkar grävas ner och berika jorden till nästa år.
Det får bli makens jobb. Själv ska jag om ett par dagar läggas in för att operera mitt ena utslitna knä. Jag har fått veta och bereda mig på en stor operation och en ganska lång rehabilitering. Så nu flyttar vi in till stan för den här gången. Svårt att lämna stugan, när sommaren inte riktigt är slut. Vi brukar ju vänta till mitten av september. Kanske mitt vemod är starkare än vanligt just därför.

Det dröjer väl ett tag innan det blir ett nytt blogginlägg. Men jag har mycket kvar att skriva om efter sommarens upplevelser. Får väl se om jag får inspiration under den här rehabiliteringstiden, när jag inte kan göra så mycket annat. Och om jag kommer ihåg, förstås!

Danmark nu och då

Den här färjan tar oss över ett sund i Limfjorden, från jylländska fastlandet till den lilla ön Mors. Där hade vi bokat rum på Feggesunds färjekro, för att koppla av och se oss omkring lite efter flera soliga veckor i stugan.
Det var länge sen sist, som vi bilade i Danmark. Förr gjorde vi det ganska ofta om somrarna. När barnen var små och vi ville ha lite tid för oss själva, brukade vi lämna ungarna hos morfar och mormor och sedan ta färjan från Varberg över till Grenå och ta in på något ställe ett par dagar. Sedan, när barnen flugit ur boet har vi fortsatt att dra över Kattegatt eller sundet lite då och då, när andan fallit på. Men som sagt, nu är det ganska länge sedan, om man inte räknar lite turande med Fredrikshamnsfärjan, utan bil förstås.

Vi hade varit på Mors en gång tidigare. 1970 lånade vi mina föräldrars tält, lämnade 10-månadersbabyn hos mormor och morfar och for med treåringen till Jylland. Vi letade upp en campingplats inte så långt från Torups strand på västsidan. Som jag minns det blev det mycket bad vid de vidsträckta sandstränderna, men vädret var inte lika fint varje dag och vi gjorde några utflykter i trakten, bl.a. åkte vi en dag till Mors.

När vi nu kom till Mors fyrtiotre år senare, försökte vi erinra oss vad vi hade sett och varit med om förra gången. På kroen där vi bodde fanns broschyrer över sevärdheter på ön. Bl.a. hade vi besökt Kung Fegges sten. Kung Fegge var en mytisk figur, som sägs vara förebild till prins Hamlet.Nu åkte vi till öns enda stad Nyköbing Mors. Där sökte vi upp turistbyrån och frågade var stenen fanns. Det visade sig att den låg bara någon kilometer från vår kro. Vi måste titta till den på tillbakavägen. Allt efter att vi pratade blev minnena tydligare. Maken kom ihåg att vi hade rest med samma färja då som nu och passerat skylten vid vägkanten. Vi hade stannat och travat upp för trapporna halvvägs upp på den höga Fegges klit. (som jag fotograferat från ett annat håll och som jag ska skriva om i ett senare inlägg). Vid stenen hade vi fotograferat en del. Och foton blev det nu också.

Skylten var rostig och sliten. Den var nog fräschare 1970, om den ens fanns då. Jag tror det var en träskylt på den tiden.

Utsikten från klinten över Limfjordens vatten är betagande.

Och maken måste naturligtvis förevigas vid stenen med hamletinskriptionen....
vilket också skedde 1970 tillsammans med treårige Daniel. Lite har väl förändrats under fyrtiotre år!

 Daniel och hans mamma får också njuta av utsikten. Sedan sussar man gott i tältet på kvällen med Daniel med tummen i mun och den obligatoriska bomullstussen mellan fingrarna.

Det är faktiskt ganska länge sedan!

Mer från Mors kommer så småningom.

Augustikväll

En grillad laxsida, klassisk vitvinssås, kokt nypotatis, egenskördade haricot vert med smör. Innan dess en liten bruscetta med hemmagjord pesto på egenodlad basilika. Ett vitt vin inköpt på färjan hem från Fredrikshavn, Babylons Peak, Chenin Blanc. Nu är vi hemma igen, men mer från danmarksturen blir det senare på bloggen. Nu njuter vi i stugan efter åskvädret. Hur var det Evert Taube skrev? "Så saligen tyst efter nattens regn". Nu var det kvällens regn och vi njuter av vår måltid och den stundande nattens regn. För det lär nog komma, svalkande och skönt. En liten Calvados med en bit choklad är inte heller så dumt!