Den välsignade veden

Vi har ett beroende maken och jag. Vi behöver ved. Fin torr ved. För att få detta behov tillfredsställt behövs någon som kan fixa till gamla torra stockar till fina lagom stora bitar för våra eldstäder. Maken är en sådan person. Han verkar nästan njuta av att sätta sågen och klyven i den torra veden.
Och det är något som han verkligen kan, född på ett nybygge vid Kalix älv, strax nedanför odlingsgränsen. I en miljö, där barnen tidigt fick bidra med sin arbetskraft. Att klyva ved var ett pojkjobb. Då handlade det om att klyva med yxa förstås. Så har det varit hos oss också ända tills för några år sedan, då en elektrisk vedklyv införskaffades. Lite snällare mot ryggen.

I mitt barndomshem eldades det med ved och koks. Senare kom oljan, men det var inte förrän jag var vuxen. Veden hämtades i skogen runt vårt torp, där den avverkats och sedan kördes hem till villan. Den som stod för sågningen var en karl som hette Helge. Han kom dragande med sin vedkap efter cykeln. När han kom fram till vår vedbacke, hängde han upp ett par käppar på elledningen och "stal" el till sågen därifrån. Vi barn blev beordrade att hjälp till att "laga ven", dvs trava veden. Morfar var bas för det jobbet. Det var lite otacksamt, för han var väldigt kritisk till vårt arbete och kom och plockade om bitarna i stort sett hela tiden. Men hjälpa till skulle vi.

När vi bott i lägenheter har vi förstås inte behövt ägna oss åt ved. Inte heller när vi flyttade in i vår nybyggd villa i Kalmar 1974. Då var det modernt med elvärme utan något alternativ. Men under de åren hade vi också ett fritidshus, ett torp Hyltan i södra Kalmar län. Där fanns det både järnspis i köket och kakelugnar i de båda rummen. Mysigt!

Sedan flyttade vi till Holsby utanför Vetlanda. Där köpte vi ett stort 30-talshus i funkisstil. Där eldades med  olja, när det var som kallast, ved när det var lagom kallt och ett elaggregat på sommaren för varmvatten. Där köpte vi ved i kapade tremeterslängder, vilket innebar att där fick vi också såga, klyva och trava.

Och nu har vi det här stället. Och vi behöver ved. Inte så mycket för värmens skull i själva stugan, sedan vi installerade luftvärmepump. Där eldar vi numera mest i öppna spisen som en mysfaktor och för att fortare få skön värme när vi kommer ut under den kalla årstiden. Varför behöver vi då så mycket ved? Jo, vi har ju en bastu, vedeldad, ingen el där inte. Där går det åt ved, kan jag tala om. Och nu har vi fyllt förrådet för flera år. Det känns som en rikedom, ungefär, som när en förr i tiden fyllde källaren med syltburkar och saftflaskor. Hamstringsgenen gör sig påmind. Tillfredsställelsen att ha ett förråd med nyttigheter, vad det än handlar om, är en stark känsla.

När jag skrivit det här, har jag kommit att tänka på ett avsnitt i Elsie Johanssons första del i Nancy-sviten. Den fattiga familjen fick hålla till godo med "skräpved", sånt som blev över efter avverkningar. Men Nancys far sparade alltid lite pengar för att kunna köpa riktigt fin, torr björkved till julen. Och med den julveden kände de sig också rika.

Den välsignade veden.

Igenläggaråldern.....

....det är makens formulering för att beskriva det som vi ägnar oss åt de här dagarna i den sköna månaden maj. När vi köpte vårt smultronställe för tjugotvå år sedan, konstaterade vi krasst att "det här är ingen pensionärstomt". Under åren som gått, har vi fixat och donat för att få lite snits på den steniga skogsbacke, där stugan är belägen. Träd har fällts, stenar har baxats iväg eller flyttats, buskar och perenner har planterats, och rabatter har anlagts.

Det har varit ett roligt jobb, förstås. Men nu är vi verkligen pensionärer, 80 respektive 74 år fyllda, och livet förändras.

Den gångna vintern har farit lite illa fram med en del av våra växter. Bl.a. har vår fina björnbärsranka dött, rosorna har drabbats av tråkiga vecklare som äter upp bladen och flera av rabatterna behöver grävas om och fyllas på med ny jord. Och det förbannade ogräset bara breder ut sig. Vi hinner inte ifatt helt enkelt. Alltså, vi lägger igen rabatterna och sår gräsmatta på de kala plättarna. Sedan får det bli krukodling för hela slanten. 

Detta beslut har medfört en stor lättnad. Vi har behållit ett par rabatter närmast våra uteplatser och så  kryddlandet förstås. Och blommor har vi ändå. Det finns vackra blommor, som ibland kallas ogräs , men som nu får växa fritt. Variation på tomten finns automatiskt med stenbumlingar, lite gräs mellan dessa, ormbunkar, massor av blåbärsris, som i år blommar i överflöd. Och några perenner har vi sparat. De får stå kvar som en liten holme i gräsmattan.

Här står en planta flox i det nysådda gräset och i den kvarvarande lilla rabatten har akvilejan självsått sig. Där får den stå kvar.

Daggkåporna, de vilda, är lika frodiga som de förädlade, som en kan köpa i plantskolorna.

Smultronen får växa fritt utmed växthusväggen och bland alla stenar.

Förgätmigejen blommar vackert blått

Och till detta kommer också t.ex, digitalis, stjärnflocka, rödblära, kungsmynta och mer därtill. Så utan blommor blir vi inte. Fullt tillräckligt att hålla reda på för trötta ryggar. 

Bastun igen

Ode till en bastu

För dig kamrat, som känner

att du hör till bastuns sanna vänner

några råd du får på vägen din

när du i värmen träder in.

Det första du bör tänka på

är att den rätta värmen få.

Därför bör du elda lugnt och sakta

och noga uppå brasan vakta.

Och under tiden som värmen ökar

och det ur skorstenen puffar rökar,

du hämtar från bäcken det vattnet lena,

som skall dig från svetten och smutsen rena.

Och som du går där och pysslar med detta

för att snart kunna njuta bastuns hetta,

du kyler ölet till lagom svalka,

så att det skönt genom strupen halkar.

Du torde nu ha nått den rätta stämning,

så du kan slänga kläderna  utan hämning.

När termometern visar på sjuttiofem

du träder in i ditt bastuhem

och känner frid uti själ och lem.

Ty sådan är bastuns karaktär,

att medan du sitter där naken och skär,

du känner en salighet utan gräns,

så god och glad du blir med ens,

och stress och spänning du här får kasta,

för i en basta går ej att hasta.

Nej denna stugan är fridens hem

och passar inte för alla dem,

som tror att bastu blott är att tvätta,

nej, dom kan stå under en dusch och skvätta.

För bastubad är ett sätt att vara,

som endast går när vi äro bara,

ja, nakna helt om vår överkropp

liksom om rumpa och tår och snopp.

Ja, i en bastu ska du  leva rent

och sunt och ärligt, det är bestämt,

och du får inte i bastun röka

och det är likaså förbud att göka.

Så njut nu värmen, du bastuvän

och låt ditt öl dig svalka sen,

och när du lämnar den bastun åter

till nästa vän, hen då inte gråter

för att just du hade glömt att städa,

ett sådant slarv är att bastun häda.

Och nu när rimmet är färdigskrivet

jag själv ska gå och njuta bastulivet.

De här verserna skrev jag i början på 1980-talet, när vi hade byggt en bastu på torpet Stenbäcken i Örby, där jag har mina rötter. Jag ägde då torpet tillsammans med mina syskon. Numera äger min syster och svåger det här stället och vi byggde en ny bastu vid vår stuga i Sävshult. Dikten tog jag med mig, men den har legat i en låda och inte varit framme, på många år. Nu hittade jag den härom dagen och tänkte att jag skulle publicera den. Ett ord har jag ändrat i slutet. Hen, fanns inte på den tiden, och tydligen inte så ofta heller eftersom datorn drar ett rött streck under!

Julkonsertreportage

Vår lokaltidning fick en god idé före jul. De bjöd in läsarna att komma med önskereportage. som skulle publiceras under julhelgen. Det kom in många bra idéer, mest reportage om intressanta personer från trakten. Men också om olika verksamheter och arrangemang.

En mycket trevligt förslag kom från en läsare. Hen ville läsa ett reportage om körsångare - ett synnerligen aktuellt ämne i juletid. Vi är många körer i stan, både amatörer och proffs. Vår kör är en amatörkör, som gör så gott vi kan. Julkonserterna brukar gå riktigt bra, så även i år. Vad som gjorde att tidningen valde att skriva om just vår kör bland alla andra, vet jag inte, men det var trevligt att läsa i alla fall. I synnerhet eftersom jag inte hade möjlighet att läsa förrän igår. Julen har firats först i stugan och sedan hos sönerna i Småland. Så det blev en liten överraskning, när vi kom hem.

Jodå, jag kom med på bilden, trots att vår körledare placerat alla herrar längst fram, vilket är lite ovanligt. Vår kör är på julen också förstärkt med ett par andra mindre körer, så vi var ganska så många i år. Bilden visar väl ungefär en fjärdedel av sångarna.

Nu önskar jag mina läsare ett Gott Nytt År! För min del blir det körsång i vår också, så jag återkommer kanske i ämnet, när det är dags för vårkonserten!

Vandrande teater i Komstad

Så har vi då fått chans att ta del av årets vandrande skådespel i Komstad. I måndags var det premiär, och slutsålt, vilket innebär att vi var 120 personer som vandrade runt i den gamla byn och fick ta del av de olika scenerna som utgjorde berättelsen.

Historien tilldrar sig i Komstad för ungefär 100 år sedan. Temat är hur folket i byn lever, från arbetarna på sågen och kvarnen, fångarna i häktet, besökarna i gästgiveriet, frikyrkofolket med predikanten i spetsen och sist men inte minst Träpatronen, som verkar styra över hela byn och framför allt hans underlydande. De två luffarna, som leder oss runt till de olika spelplatserna, känner vi igen sedan förra året.

Dramatiken i det hela utgörs av en arbetsplatsolycka på sågen, som alltså ägs av patronen. Denne gör livet surt för sågverksarbetarna och deras familjer. Det brister både i löner och arbetsskydd och det sker också mycket riktigt en allvarlig olycka till följd av detta.

Det blir en ganska skruvad historia, som trots det bakomliggande allvarliga ämnet - att skildra vardagslivets vedermödor för det fattiga, strävsamma Komstadsfolket för hundra år sedan - lockade till många skratt. En lättsam underhållning i en underbar miljö, där byggnader och natur utgör kulisserna och med många medverkande. Bland annat två körer, som gör  mycket till hela miljön. När de inte sjunger, finns de som levande kulisser, räfsar gräs, tvättar i ån, fyller gästgiveriet, sköter sågen. Rekvisitan är också fint illustrerad. Patron kommer åkande i en gammal lastbil anno dazumal och en vagn med ett stiligt par hästar körs omkring i byn t.ex.

Avslutningen med hela ensemblen samlad på kullen ovanför slåtterängen är väldigt effektfull, i all synnerhet som det finns så många goda sångare bland de medverkande. Och så lämnade vi Komstad, när augustiskymningen började sänka sig över ängar, kullar och vatten.

Jag försökte filma lite, men det blev ganska svårt att komma fram och få bra position. Och inte vet jag om jag gjorde rätt, när jag länkade. Så om inte ljudet kommer fram är det mitt fel. Den första filmsnutten visar luffarna, när de sjunger för auktionsfolket (för en bondauktion, måste förstås vara med). Den andra visar manskören, som sjunger "De sålde sina hemman", apropå det par i byn som stack till Amerika. Och än är det inte för sent att få se detta vandrande skådespel. Tider finns i programmet, som inleder mitt inlägg.
                                           

Ett litet PS. Lite stolt är jag allt över både sonens och sonsonens insatser.  Det får väl en gammal morsa och farmor unna sig.!?

Rydals Museum och det textila arvet

Det finns något som är bra med dåligt väder på sommaren. En tar sig för att göra lite annat än sola och bada. Då kan en t.ex. ta en tur till något sevärt i sin nära omgivning. I Sjuhäradsbygden finns mycket att utforska. Det är ett folkrikt område i södra Västergötland, präglat av sin vackra natur och sina många samhällen och städer med lång tradition av textilt arbete, både hantverksmässigt och industriellt.

Jag är född och uppvuxen i den sydligaste av de sju häradena nämligen Mark i Viskans dalgång mellan Borås och Varberg. Som så många andra har jag också vuxit upp i en textilarbetarfamilj. Som tonåring hade jag sommarjobb på den fabrik, där både min pappa och morfar jobbade. Min mamma arbetade som sömmerska i hela sitt liv. En vävde och sydde, så även jag. Jag köpte min första klänning när jag var arton år. Fram till dess hade antingen mamma eller jag själv sytt mina klänningar, kjolar, blusar och långbyxor. När jeansen kom, fick jag köpa sådana förstås. Det blev en ny tid.

Trots rationaliseringar, flytt till utlandet och färre människor som nu arbetar i textilindustrin, präglas bygden fortfarande av det textila arvet. Och kulturarbetarna har som väl är hakat på. Inte minst museiverksamheten. I Rydal i strax norr om Kinna finns det arvet bevarat i muséet, som är inrymt i det gamla bomullsspinneriet, en imponerande byggnad från 1800-talet invid Viskan. Spinneriet i Rydal anlades som flera andra fabriker av Sven Eriksson, son till den legendariska Mor Kerstin i Stämmemad. Muséets permanenta samlingar handlar om den historiska utvecklingen från hantverk, via förläggarverksamheten till utvecklad maskinindustri och om bygdens folk och dess förhållande till sagda industri.

Häromdagen ställde vi vår kosa till Rydal. Det var förstås inte första gången, men det var ändå ett par år sedan vi var där senast. Den permanenta utställningen hade förändrats en del till det bättre, måste jag säga. Och det jag var mest intresserad av denna gång var en separatutställning - "Viljans kraft" - som handlar om några framstående kvinnor i Mark, från Mor Kerstin och den läkekunniga "Prekebokkärringa" till politikern och miljökämpen Viola Claesson och flerfaldiga världsmästaren i orientering, Marita Skogum. Det var en riktigt intressant utställning, lagom stor för att orka ta till sig allt och för mig också igenkännandets glädje, förstås.

Jag tog några bilder, ett par med text, som jag tyckte var intressant, först från permanenta utställningen, en framställning av trådens betydelse och den tekniska utvecklingen  i ord och bild:

..... och sedan lite om en av de bemärkta kvinnorna, Agda Eriksson, sonsonsdotter till Mor Kerstin. Agda engagerade sig stort i fabriksarbetarnas liv och villkor och hon gjorde en stor social insats för att förbättra förhållandena. Det jag känner personligen mest till av hennes verk är att hon startade Viskadalens Folkhögskola. Hon ville ge även arbetarklassens ungdomar möjlighet till växt och utveckling. Den möjligheten skulle inte bara vara förbehållen den s.k. överklass hon själv tillhörde. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till Agda. Det var på hennes folkhögskola jag träffade min livskamrat år 1963.

Tack till det myckna regnandet (som förresten är gynnsamt även för bomullsgarnet), som förde oss till Rydal denna gång. Nu skiner solen och utelivet får ta fart äntligen. Men du som inte har besökt Rydals Museum ännu - gör det nu! Det är väl värt att uppmärksamma.

Äntligen....

Min bärbara dator pajade och jag har inte kunnat skriva på länge. Det har hänt allt för mycket under sommaren, för att jag ska orka rekapitulera. Men nu är datorn reparerad och förhoppningsvis ska jag bli lite flitigare på bloggen, nu när hösten börjar närma sig. Jag kan dock konstatera att det varit en underbar sommar, med besök av barn och barnbarn och andra gäster. Lite utflykter, bl.a. med vännerna till Skreabaden  i Falkenberg och vanligt livsnjuteri i stugan denna varma sommar. De senaste veckorna har dock regnet öst ner, här som över allt i Västsverige. Men i lördags när vi avåt årets kräftor kunde vi sitta ute på altanen utan att störas av regndroppandet på taket.

Nu ser vi fram emot nya äventyr. Först en hemlig resa, som barnen bjuder på med anledning av vår 50-åriga bröllopsdag. Och efter valet i september åker vi till Wien en vecka för att ytterligare befästa denna bemärkelsedag.

Här kommer lite bilder från vår intima kräftskiva:

Kräftorna inhandlade levande som vanligt hos Larssons i Sexdrega och kokta hemma i vårt eget kök.

Sedvanliga tillbehör, västerbottenspaj och -ost, rostat bröd, kryddat brännvin och öl.

Och så mysig belysning på altanen i augustimörkret!

Bokrean

Så var det då bokrea igen. Den enda rea, som jag helst besöker första dagen. Så även i år. Efter det att jag varit på sista besöket hos sjukgymnasten, stämde vi möte på stan och tågade in i Akademibokhandeln. Det var en del folk, men inte så mycket, som var brukligt förr om åren. Och jag tyckte inte utbudet var så fullödigt i år heller. Men så har det ju varit länge nu och vi hittade lite som vi ville läsa. Det blev skönlitterärt för hela slanten. Maken brukar leta historieböcker, men hittade inget som var intressant för honom. När vi var klara hade vi lagt sex volymer i korgen. Två, som han hade valt, två som jag hade valt och två, som vi båda ville ha. Så här blev det.

Kanadensiska författaren, ofta tippad i nobelpristider, Margaret Atwood, har varit en favorit sedan 1970-talet, liksom amerikanskan Joyce Carol Oats. Oats fanns också med på rean med romanen Dykvinnan, men den verkade lite för mörk för mig. Det fick bli Atwood. Den här romanen Upp till ytan, är hennes genombrottsroman och jag har inte läst den tidigare. Det ska bli spännande att läsa den.

Robert Gustafsson är en favorit alltsedan jag första gången såg honom i en Bosse Parnevik-show på Cirkus i Stockholm för en herrans massa år sedan. Jag blev tipsad om hans memoarer av sonen Mattias. Denna bok har jag redan börjat läsa.

Maken valde två böcker. Först Mikael Niemis Fallvatten. Niemis genombrottsroman, Populärmusik från Vittula, gjorde stor succé i vår familj, mycket på grund av igenkänningsfaktorn. Och det i flera avseenden, miljön, språket och för yngste sonens del, garagebandet. Det andra valet för makens del blev nedanstående. Förrädare av Ola Larsmo. 

Vi hade båda satt upp P O Enquists Liknelseboken på våra önskelistor i julas. Ingen vågade väl köpa den av rädsla för att det skulle bli dubbelköp. Men nu finns den på rean och den är nog det mest självklara köpet. Jag tror inte jag läst något av Enqvist som gjort mig besviken. Maken började med den här boken

En riktig bladvändare ville vi också ha. När jag läste på baksidestexten att Carlos Ruiz Zafón nu återvänder till De bortglömda böckernas gravkammare från Vindens skugga, var valet givet. Den romanen lyssnade vi till som ljudbok under en lång bussresa. Jonas Karlsson läste och det förkortade tiden avsevärt att följa händelseförloppet.

Det blir nog kanske några fler böcker på rean, fast vi bestämde oss för att inte köpa så många fler, när vi flyttade till en mindre lägenhet. Men det går inte att låga bli!

Vilken Nyårsafton!

Sedan många år tillbaka firar vi nyårsaftonen tillsammans med min bror och svägerska, som bor i  hemtrakterna, Örby, Kinna i Marks kommun. Vartannat år hos dem, vartannat hos oss. Förr var det barn med, men de är alla utflugna sedan många år och har skapat egna traditioner. Nu är det bara vi fyra. Och gissa om vi har det mysigt. I år var vi gäster och blev som vanligt väl omhändertagna under ett dygns intensiv samvaro.

Det börjar som vanligt med bastu ett par timmar. Sedan vidtar nyårsaftonens måltid. Jag får erkänna att det var helt överdådigt i år. Vårt värdfolk hade verkligen bemödat sig om att göra det allra bästa av kvällen. Vi satt till bords bortåt sex timmar. Ja, vi flyttade oss ett par gånger från drinken i soffan till matbordet och tillbaka till soffan igen för kaffet. Det tog som sagt sin rundliga tid, lagom att bänka oss vid TV:n och lyssna till Nyårsklockorna med Jan Malmsjö. Och många mer eller mindre allvarliga ting hann vi avhandla under kvällen.

Vi fick med oss ett exemplar av menyn, som gick i franska färger alltifrån dukning till mat och dryck. Värden, som inte behärskar franska språket hade googlat översättningen.

Man får klicka på bilden för att kunna läsa. Alldeles korrekt är väl inte översättningen, men av mina diminutiva rester av skolfranskan lyckades jag ändå tyda menyn. Drink, hummer, gratinerad löksoppa, Coq au vin, fyra sorters ostar, tusenbladsbakelser med jordgubbar och svenskt kaffe med choklad och likör! Därtill goda drycker, väl avvägda. Vad sägs om det!?

Man blir varm i hjärtat av att mötas med sådana omsorger. Det känns som man bäddas in i varm generositet och det var faktiskt inte första gången denna helg. Likadan omsorg har vi mötts av hos våra barn. Först hos dottern, som kom till oss över julen och förgyllde vår tillvaro i decembermörkret. Och sedan hos sönerna med familjer i Småland, som gjorde allt för att vi skulle trivas och må gott.

Nu är det ett nytt år. Slutet på det gamla var gott. Det bådar också gott inför det nya. Och det finns mycket generositet att sprida även utanför familjen. Gott nytt år till alla där ute!

4 oktober

Idag är det den 4 oktober. Det är min mans födelsedag. Men inte bara det. 4 oktober är också numera "Kanelbullens dag". Något som maken har ondgjort sig över, alltsedan den infördes. Det datumet har alltsedan 1930-talet varit vikt för att vi ska tänka på och sköta om våra djur. Alltså "Djurens dag". Idag har nämligen Frans och Frank namnsdag. Båda namnen är förkortningar och Franciskus, som i sin tur syftar på Den helige Franciskus av Assisi, djurens skyddshelgon. Den nuvarande påven har också tagit det namnet vilket är ett symboliskt ställningstagande. Franciskus var också de fattigas helgon och grundare av Franciskanerorden.

En gång var vi i Assisi och besökte det stora klostret. Assisi är en mycket vacker stad i Umbrien. Franciskus finns avbildad över allt och ofta tillsammans med ett djur, vanligast en duva. Tyvärr raserades det vackra klostret, högst upp på en klippa ovan staden, av en jordbävning några år efter att vi varit där.

Numera verkar de flesta ha glömt att 4 oktober är djurens dag. Kanelbullen har tagit över. Det säger något om vår tid. Idag diskuterades detta i programmet Ring P1. En man ringde och påpekade att det traditionellt var djurens dag, vilket programledaren inte hade en aaaaning om. I sitt resonemang kom man fram till att det visade bara på att kommersialismen har tagit över som samhällsideolgi. 4 oktober erövrades med framgång av bagerinäringen och det humanistiska budskapet från Fransiscus, ta hand om de värnlösa djuren och hjälp de fattiga till ett bättre liv, har kommit på skam. Idag stod det i tidningen att ett av stadens bagerier, bakade 2000 kanelbullar denna natt, mot det normala 200. Men här i huset äter vi inte kanelbullar idag. Vi tar de sedvanlig vaniljbullarna och firar humanisten och världens bästa make på hans födelsedag!

Den helige Fransiscus

Gökotta

Det har gått en dryg vecka sedan vi var i Malmö och firade vår sedvanliga gökotta. Sedan dess har vi flyttat ut till stugan och funnit att det finns så mycket att ställa i ordning den här ovanligt sena våren. Därför har det inte blivit så mycket bloggande. Men några rader om årets gökotta vill jag i alla fall förmedla. Vi anlände till Malmö på fredagseftermiddagen och tog oss så sakteliga genom festivalglammande gator till vännerna, som bor i centrala Malmö. Eurovisionsschlagern satte sannerligen sin prägel på staden.

Väl framme hos Gugge och Lasse förenades vi med det andra vänparet, Georg och Sonja, som vi inte träffat sedan vi hade gökotta hos dem förra året. Det blir alltid så mycket att prata om, så det blev inte alltför tidigt sänggående, trots att vi skulle upp tidigt nästa morgon.

Men vi var ändå redo att ge oss iväg klockan åtta på lördagsmorgonen. Festivalfirarna hade inte vaknat, så det var lugnt och skönt på gatorna, när vi tågade iväg med ryggsäckar och dramaten fullpackade med mat och dryck. Värdinnan hade valt Pildammsparken till plats för firandet detta år.

Pildammsparken är en stor park med mycket vatten och lummigt och grönt. Gugge hade utsett platsen, där vi skulle intaga vår måltid - Arenateatern, där vi kunde sitta på bänkar och samtidigt ha fin utsikt. Vi hade väl inte räknat med någon underhållning en tidig lördagsmorgon, men det visade sig att platsen var vald av ett antal elitmotionärer, som hoppade upp och ner i trapporna, gymnastiserade på den runda plattan i mitten och till och med satte igång en boxningsmatch.

Trots all rörelse, var det ändå fridfullt och mysigt som vanligt. God mat, som aldrig går åt helt och hållet, öl och snaps att dricka och livliga samtal att underhålla oss med.

En annan god sak med Pildammsparken är att den ligger på gångavstånd från Gugges och Lasses koloni, med dess mysiga stuga. Efter avslutad måltid travade vi alltså dit och bjöds på kaffe och tårta.

Det blev en härlig dag. Värmen hade kommit till Skåne och naturen prunkade mer än den gjorde när i Borås, när vi for hemifrån. Bilderna på blommorna tog jag i koloniträdgården. Blomningen hade kommit betydligt längre än hemma hos oss.

Vi stannade i Malmö till måndagen. När vi kom hem till Borås kunde vi konstaterat att värmen hade satt fart på växtligheten även hos oss. Och nu har vi ägnat den dryga vecka som gått sedan gökottan till att flytta ut till stugan och ta itu med det försenade trädgårdsarbetet. Mer om det nästa gång.

Så var det bilderna. Jag hade lovat vännerna att visa dem innan publicering, vilket jag glömt. När jag lagt ut bilderna kom jag på detta och försökte ta bort dem igen, men fixar inte detta. Jag hoppas att mina vänner förlåter mig och kanske till och med gillar det de ser.

Tack kära vänner för en mysig helg!

Första maj 2013....

..... och den blev inte som vanligt. Om vi är hemma brukar vi alltid gå med i demonstrationståget och deltaga i mötet, sjunga Internationalen och Arbetets söner och känna entusiasm, kampanda. Men i år... Jag känner inte igen mig själv. Det är som om engagemang och kämpaglöd har falnat. Är jag ett offer för den nya samhällsandan? Individualismens tidevarv? Brist på igenkännande med de politiska företrädarna? Saknad av ideologiska företrädare? Eller har jag helt enkelt blivit gammal och bekväm?

Hur som helst, stugan lockade mer. Vackert väder, vårbruket har börjat, trastarna sjunger, "Längtan till landet" tog överhanden. Och lyckan att se de första frösådderna ta sig. De första spirande små bladen.
Basilika....

luktärter.....

och plocksallad.....

Det värmer inombords. Men en annan värme släpper inte taget. Solidaritetsvärmen. Jag lyssnar på radio och konstaterar att ovanligt många program har en 1:a maj-prägel. Kulturradion berättar om en utställning av "demonstrationskonst" t.ex. Och jag tänker på alla tåg jag gått i genom åren - i Kalmar, i Vetlanda, i Stockholm, i Göteborg och framför allt på senare år i Borås. Alla appeller och tal jag applåderat och applåder jag själv mottagit i sånggrupper - S-dur, Rödmyrorna....

Och så tänker jag på min gamla pappa och sjunger för mig själv ute i växthuset:

Första maj, första maj, varje sliten kavaj

blir en mantel av strålande ljus.

Varje trött proletär glömmer mödornas värld

och går drucken av vårvindars rus.

Oh, du älskogens vår, som befriande går

genom landen i segrarefärd.

Du är drömmens också och var blick i det blå,

blir en blick in i undrernas värld.

Vart förtryckarnas hot, varje vardag av sot

blir idag till en lumpen legend.

Och vår håg och vår hand röres fritt utan band,

och vår blick är mot framtiden spänd.

Nästa år är det valår. Kanske jag mobiliserar den gamla entusiasmen igen.....

Promenad och semlor

Vi tog en promenad i det för dagen mycket behagliga vintervädret. Det var igår. Ett par grader kallt, ingen snö, rent och torrt på gatorna. Gick ner till Druvefors för att se hur långt bygget av Borås första riktiga höghus, 21 våningar, har kommit. Bygget hade dock inte kommit över marknivå än, så det var inte mycket att titta på. Men det var skönt att komma ut en sväng. Maken föreslog att vi skulle ta oss förbi Lulus och köpa semlor till söndagskaffet. Numera är vi sparsamma med dessa läckerheter, men en gång per säsong ska det åtminstone bli. Enligt Borås Tidnings testpanel har Lulus de bästa semlorna i år. Dessutom öppet på söndagsförmiddagar.

Semlorna var fina, mycket mandelmassa med rätt konsistens, vilket är det viktigaste för min del. Emil Jönsson och Teodor Pettersson blev tvåa i sprintstafetten i Sotji (hur det nu stavas) och Norge med Petter Northug blev bara femma. Sen blev det god middag med ossobucco på kalvlägg, som sonen lämnat i frysen efter senaste besöket hos oss. Och så risotto förstås. En skön söndag.

Nu är det måndag morgon och det snöar igen. Vintern är inte över, vi har den statistiskt sett kallaste och snörikaste månaden att ta oss igenom. Och nu ska jag snart vandra ut i snöyran och ta mig till sjukgymnasten.

Ut i halkan

Jag tog mig en promenad i den tidiga morgonen efter att inmundigat kaffe och vaniljbulle, serverat på sängen av maken. Såg vara ut att vara fint väder och lagom kallt, -2 grader. Vad jag inte var beredd på, var att det hade blivit halt under natten. Halka är bland det räddaste jag är för numera, både om jag ska gå eller köra bil. Tänkte nästan att jag nog får gå in igen, men tog gud i hågen och halkade ner för backen till centrum, där det finns gator med uppvärmning att gå på. På Stora torget var det tomt och öde. Några enstaka vandrare, som förmodligen liksom jag, inte var ute för att lördagsshoppa, hastade förbi den stora granen, som står där så ensam, sedan alla bodar och nallar är bortforslade. Om några timmar kommer det att vimla av folk, Boråsbarnen är inbjudna att plundra granen på godispåsar, innan den ska skatta åt förgängelsen. Jag kommer inte att sakna den. Årets gran är ingen höjdare i skönhetsmening, vi får tro att man hittar en snyggare nästa jul.

Jag vek av upp på Österlånggatan och kom förbi Hötorget, där det också finns en gran, inte så stor, men mycket snyggare än fulingen på Stora torget. Men trots det får väl även den se sin karriär som julgran avslutad snart. Sedan fortsatte jag några kvarter bort mot Folkan och vek upp på Allégatan, för att vända hemåt igen. I Symaskinsaffären skyltade de med några gulliga kuddar och jag kunde inte låt bli att ta ett foto på den här gulliga saken....

.....en tröst för en som inte gillar städa! Så fick jag lite oväntat mig ett visdomsord till livs även denna morgon! PS. När jag förhandsgranskade detta inlägg ser jag att det krånglat med bilderna och att jag fått in två bilder på Hötorgsgranen och den stora fula torggranen har av någon egendomlig anledning försvunnit. Men jag ids inte börja redigera igen, och den bilden var ändå inte mycket att se. DS

Nu är jula slut.....

......och grana kastas ut och ingen fästman har jag heller! Ja, det sista var ju i och för sig sant, men saknar relevans nu för tiden. Men nu är julen slut och vardagen har börjat. Det är faktiskt skönt att få lite ordning på veckodagarna igen.

Det enda som inte är undanröjt är den här fina amaryllisen. Den hängde i en kasse på dörrhandtaget, när vi kom in till lägenheten en dag under stugvistelsen. Det är vår hyresvärd, som agerar tomte och presentar oss med en blomma till jul. Det gör han varje år och denna gång var han ovanligt generös, det brukar vara lite enklare blommor. Amaryllisen har inte slagit ut förrän den senaste veckan och just nu är den riktigt praktfull. 

Visst har vi haft en skön jul ute i stugan som vanligt. Dottern kom två dagar före julafton och bidrog till pysslandet. Hon gjorde julgranskaramellerna, ett sant nöje enligt henne själv. Granen klär vi tillsammans. I år köpte vi granen för första gången sen vi började jula i stugan. Vi hade inga att avverka på tomten och jag medger att granen nog är bland de finaste vi haft.

På julaftons morgon hade det snöat precis lagom mycket för att få den rätta julstämningen. Den obligatoriska morgonpromenaden med åtföljande bastubad och dopp i vaken skedde i absolut lagom kyla och ingen blåst. Dottern betygsatte detta bad som det tredje bästa någonsin. Vilka två som varit bättre, förtäljer inte historien.

Vi äter mycket gott vid jul, det är nästan det viktigaste. Detta har jag emellertid ingen lust att skriva om, vi äter fortfarande lite rester. Och julklapparna under granen är få nu för tiden. Men bokklappar byter vi.
Av maken fick jag hela Vibeke Olssons svit om Bricken, sågverksungen. Min syster och jag lyssnade till författaren på Kulturhuset i höstas och jag blev helt tagen. Så detta var en önskeklapp liksom även......

....klappen från dottern, Jonas Gardells filmatiserade  Torka aldrig tårar utan handskar, första delen, som heter Kärleken. Jag såg serien på TV och blev mycket tagen. Som alltid får man så mycket mer, när man läser boken. Jag sträckläste boken på några dagar och ser fram emot publiceringen av nästa del.

Ja, sen förlöpte helgen med mycket god samvaro. På juldagen kom Mattias med sin familj och stannade ett par nätter. Det nya året vakades som vanligt in tillsammans med min bror och svägerska och sedan dök nästa son, Daniel, upp med hustru Anna. Men då var vi överens om att lämna stugan åt sitt öde och umgås i stan istället. Det är faktiskt trevligt det också. Och så avslutades helgerna i Kinna på Trettondagsafton hos syster och svåger.

Igår åkte vi ut till stugan och städade ut den fina granen och annat julpynt. Och det känns skönt att börja blicka fram mot våren. Vi stannade till på Coop Forum på hemvägen och tänk, de hade plockat fram hela ställningarna med fröpåsar! Jag kände hur det börja krypa i hela kroppen av längtan efter att påta i varm mylla och ta fram alla sålådor i växthuset. Nu kommer nya tider.....

Lucia och rappare

Vad får man göra och inte göra med gamla traditioner? Just nu avhandlas i radion Disneys tilltag att klippa bort dockor i tomtefilmen, på grund av att de skildrar stereotyper, som inte längre är giltiga i vårt moderna samhälle. Det har varit tal om att man inte ska få baka och äta pepparkaksgubbar och jag vet inte allt. Och det är ju faktiskt pseudohändelser. Men...

Det skrämmande i hela diskussionen är att upphaussningen av de här exemplen passar som hand i handsken i den rasistiska propagandan. "Se där, nu måste vi göra oss av med gamla svenska traditioner, bara för att vissa blir kränkta." SD och deras anhängare får vatten på sina kvarnar. Och medierna hakar på.

Men det som gjort mig riktigt ledsen var en del kommentarer jag läste på face-book om årets luciaprogram i SVT.  Årets luciaprogram från Uppsala domkyrka var bland de finaste jag hört och sett. Vacker Lucia, stor kör med ungdomar, som sjöng fantastiskt vackert, blåsarensemble och sist men inte minst Benny Andersson och Helen Sjöholm och Olle Moreus med sin fiol.

I ett par stycken dök så en rappare upp på scenen, en ung kille, som med kören som bakgrund på sitt sätt uttryckte julens budskap. Det var överraskande och väldigt fint. Jag blev glad och lite tårögd. Men det var just detta som en del ondgjorde sig över på FB. Man tyckte att det inte hörde hemma i ett "svenskt luciaprogram". "Nu är det väl slut med det svenska luciafirandet också", lät det.

Vad är "svenskt"? Inte Lucia i alla fall, hon var från Sicilien och inte Jesusbarnet heller, för vars skull vi firar jul och inte tomten i den version vi möter honom vid julen, han var också ett helgon från sydligare breddgrader.

Men den här rapparen i Uppsala domkyrka, han är lika svensk som du och jag, liksom vi är europeer och världsmedborgare och ett ynka stoft i universum....

Och förresten, är det någon som tror att det är ett nytt påfund att framföra en dikt, en sång, ett budskap på det här sättet. Något mellanting mellan sång och deklamation och med rytminstrument. Nej, då. Det har funnits länge, jag tror världen över. Därför har jag länkat till gamle Evert i nästa inlägg (meningen var att det skulle komma i samma, som jag skrivit de här raderna, men jag fick inte till det riktigt). Han kommer här nedan. Lyssna och njut!

Stilla advent och kokoskakor

I kören sjunger vi en sång som heter Stilla advent. Det är en visa med eftertanke och ett kristet budskap. Nu är jag ju inte troende, men gillar ändå julens traditioner och visst kan man ta till sig orden i sången: "Bli stilla en stund i begrundan, tänk efter vad meningen är..." Lite så har det varit idag, den tredje söndagen i advent. Visserligen har vi suttit en del framför TV:n och spanat in diverse skidåkare med eller utan gevär. Då blir det inte så mycket begrundan. Men ändå - jag fick för mig att baka kokoskakor. Då blir jag nostalgisk för de äldre männen i mitt liv har alla älskat kokoskakor - morfar, pappa och min själs älskade. Hur det är med sönerna vet jag inte riktigt.

Sen kom maken med sin egenhändigt blandade glögg och vi smakade kokoskakorna och några pepparkakor. Då blev jag mer begrundande över flydda tider. Ljusstaken som står på bordet är av norskt tenn och inhandlades av oss på vår bröllopsresa till Fjellstuen i Sjusjöen vid Lillehammer. Och glasen är från Kalmartiden, inhandlade på Gullaskruvs glasbruk, som numera är nedlagt sen många år. Och duken sen - min mammas fina broderi i västgötasöm. Det tål att begrunda....

Sedan lagade jag en god middag och nu dricker vi resten av vinet innan maken ska bjuda på efterrätten med spritdränkta skogshallon, som han silat ifrån likörsatsen, som han satte i somras. Se, där, ännu en tradition. Hallonlikören får inte avsmakas förrän tidigast på julafton och till dess är det nu bara åtta dagar!

Pepparkakor

Igår kväll gjorde jag i ordning en pepparkaksdeg. I morse bakade jag ut den. Det gick på mindre än en timme. Det är annat än förr i tiden, när pepparkaksbaket tog nästan halva dagen. Visst var det roligt, så länge barnen tyckte det var roligt. Men när den tiden var slut, tyckte jag det var skönt att slippa.

För några år sedan började jag baka pepparkakor igen. Det var när jag lärde mig att hyvla degen. Det blir fantastiskt gott, kakorna blir tunna och fina, inga grisar och gubbar visserligen, men vad gör det! Numera avnjuts de inte så ofta till kaffe utan fast mer till glögg med lite god ost till.

Sederna kan ändras även hos en traditionalist (åtminstone i juletid) som jag!

Godis

För så där 25 år sedan inledde vi traditionen att göra julgodis tillsammans med goda vännerna. Sedan flyttade vi långt ifrån varandra och det blev uppehåll med godiset några år, men vi tog upp det hela igen och nu är vi i full gång. I år var det dags för oss att dra iväg till Malmö och vi hann förstås med att göra annat än godismakande. Här är i alla fall en del av resultatet. Gugge tog fram och putsade fina silverfatet och där kan vi se i mitten marzipanrullar med choklad och cognacsmarinerad frukt (Lasses specialitet). Till vänster om rullarna vit och mörk tryffel (mina alster). Nedanför tryfflarna ligger makens wienernougat och Gugge fixade förstås två sorter, chokladdragérade makadamianötter och chokladfudge med jordnötter. Mycket mörk choklad och spetsat med alkohol (mina tryfflar är smaksatta med cognac - de mörka - och citruslikör) gör att detta är riktigt vuxengodis, som brukar räcka ett tag.

Och här ser vi värdparet i full koncentration i köket. Tack, älskade vänner, för en härlig helg! 

Morfars klocka

Den här fina klockan har tillhört min morfar och mormor. Jag fick den av mamma för ett antal år sedan, när hon flyttade till en mindre lägenhet och inte hade plats för den längre. Jag är jätteglad för klockan. Tycker den pryder sin plats mellan mormors ljuslampetter.
Det ska erkännas att klockan inte har gått helt rätt under de år jag haft den i min ägo. Jag har väl slarvat en del med att glömma dra upp den regelbundet och något underhåll för övrigt har jag inte bestått den med. Till slut stannade den helt. Den fick hänga där på väggen som en ren prydnad utan någon annan funktion.

Men nu går den igen! Jag har haft den hos urmakarn längre ner på vår gata och han har minsann gjort den helt i ordning. Den går på pricken rätt, slagverket fungerar, det är riktigt hemtrevligt. Och den omtänksamme urmakarn har putsat upp den så den blänker.
 

Jag har naturligtvis många barndomsminnen som är förknippade med klockan. Mest tänker jag på min morfar. Det var han, som skötte om alla väggklockor i mitt hem. Morfar och mormor bodde på andra våning i vår villa. De hade förutom det fina Junghansuret, som nu är mitt också en liten gökklocka i köket. På nedre våningen, där vi bodde fanns en Amerikaklocka, som kom från pappas hem och en pendyl, som pappa fick på sin 40-årsdag.

Jag ser morfar framför mig, när han går runt i huset och drar upp alla klockorna. Han gjorde det omsorgsfullt och regelbundet. Jag minns ingenting annat än att alla klockorna gick rätt.

Idag är det Fars Dag. Morfars födelsedag sammanföll ibland med Fars Dag, han var född den 8 november 1895. Det är 117 år sedan. I förra veckan råkade det bli så att urmakaren kom hem med den nyrenoverade klockan dagen innan morfars födelsedag. Det var som ett tecken. Jag är säker på att han gillar mitt beslut att låta återställa klockan i det skick den var när han levde.

Jag letade upp ett par bilder på morfar, som jag tycker är representativa, här ovan sitter han omgärdad av blommor på sin 70-årsdag 1965

och nedan , en bild från annandag jul 1966. Maken tog bilden när vi tillsammans med morfar och pappa gick en lång promenad. Jag tycker om hans milda lilla leende och jag minns honom med stor värme.