Därför är jag republikan...

.....så lyder titeln på Vilhelm Mobergs kända lilla skrift, som kom ut 1955 och som väckte mycket uppmärksamhet. Skriften fanns i makens boksamling, som blev vår gemensamma när vi flyttade ihop. Numera är jag själv medlem i Republikanska Föreningen och fick medlemstidningen, Reform, för några dagar sedan. Den inspirerade mig till att plocka fram Villes lilla bok, som jag inte läst på många år.

Det är nästan lite märkligt att läsa den här lilla boken och upptäcka att det inte har hänt mycket på över sextio år. Argumenten för att avskaffa monarkin är exakt de samma. Moberg tar upp de tre grundläggande principerna för republik.

Om den första principen skriver Moberg: "För en konsekvent bekännare av den mänskliga jämlikhetens idé är det en stötande tanke, att det högsta ämbetet skall ärvas. I ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen."

Den andra principen är stadgan i regeringsformen att statsöverhuvudet inte får åtalas om hen begår något brott. Enligt Moberg stod det så här: "Paragraf 3 i Regeringsformen stadgar att konungens gärningar skall vara för allt åtal fredade." Kanske är det en annan formulering nu, men innehållet är detsamma. Men Moberg fortsätter, "Självklart borde rikets högsta ämbete också för innehavare medföra det högsta ansvaret. Men lagen betraktar monarken som en helt oansvarig person. Det finns en maxim som utgör själva grunden för ett rättssamhälle - budet lyder: Alla medborgare är lika inför lagen! Det är teoretiskt möjligt att även en monark kan begå lagstridiga handlingar, men de skulle alltså icke kunna beivras. I och med att en enda person upphöjes ovanför lagen upphäver vårt statsskick även det demokratiska rättssamhället."

Den tredje principen är den Vilhelm Moberg ägnar sig mest åt att förklara och den som är mest iögonenfallande, nämligen fjäsket för kungahuset. Så här skriver han inledningsvis: "I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som inte är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person: I närvaro av en medlem av kungahuset har de alldeles tappat koncepterna och stått där som förvandlade och stammat i förvirring och betett sig på ett sätt, som närmast kan kallas fjantigt. Kungadömet framkallar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: Begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten."

När jag läser Reform och jämför med Vilhelm Mobergs skrift, upptäcker jag att argumenten för republik är förvillande lika. Skillnaden ligger i språket och i persongalleriet, men principerna är de samma. T.ex. resonemanget om vad som händer kring de kungliga barnen, som föds in i offentligheten så snart de kommit ur livmodern.

"Och man önskar endast beklaga de människor, som i vår tid drabbas av lotten - eller rentav olyckan- att födas inom en kunglig familj. Och alldeles särskilt bör vi hysa medkänsla med det gossebarn, som redan i vaggan råkade bli Sveriges kronprins och som är dömd att genomgå den uppfostran, som skall skilja honom från alla andra människor.
Denne nioårige pojke vädjar djupast till vår medkänsla, emedan han är ett oskyldigt och värnlöst offer: Alltifrån vaggan har han varit utsatt för en systematiskt fotografering, som tagit till uppgift att utlämna honom åt allmänheten. Knappast i någon situation i sitt liv hittills har detta barn skonats. Nästan allt vad han gjort har han måst göra inför offentligheten;...... om han ritat en gubbe eller slagit en kullerbytta, så har det vidarebefordrats till svenska folket som en riksviktig nyhet."

Nu närmar vi oss dagens debattörer. I Reform skriver Erik Bredhe Under rubriken "Därför vill du inte att ditt barn ska växa upp som prins eller prinsessa". Bredhe listar fem punkter, Den första punkten sammanfaller väl med Vilhelm Mobergs skrift. Så skriver Bredhe under rubriken Kränkta rättigheter. "Att växa upp i Kungahuset strider mot flera av FN:s barnkonventions artiklar. "Rätten till privatliv och skyddet mot alla former av utnyttjande" far all världens väg redan i samma ögonblick som de stolta föräldrarna möter den samlade pressen utanför BB. Kungabarnen föds in i ett skyltfönster där de kläs upp och uppfostras till att bete sig kungligt och blir ovetandes brickor i det raffinerade pr-spel som hovet administrerar. Och det barn som genom livets lotteri råkade hamna överst i tronföljden berövas sin självbestämmanderätt på ett omänskligt vis. Inte tal om att förverkliga sig själv och sina drömmar. Yrket är på ett omänskligt vis förutbestämt och på livstid."

Moberg har också synpunkter på hur det ska gå för tronföljaren i framtiden. "Och hur verkar det på utvecklingen av ett barns karaktär att leva och fostras i en omgivning, där barnet som den blivande konungen intar en särskild, privilegierad ställning? Det torde krävas sunda instinkter av sällsynt styrka hos ett barn, om en uppfostran till konung skall kunna motverkas så pass, att barnet icke tar skada för livet därav. Och att alltifrån sina tidiga mottagliga år leva sitt liv värnlöst utlämnad åt offentligheten måste sätta sina outplånliga märken i en människosjäl."

Ja, nu sitter vi ju här och har väl en del svar på Villes  farhågor. Och även på Bredhes inlägg i debatten. Moberg ställer frågan: "Vem vill låta härkomstens predestination avgöra ens uppgift i livet, utan någon hänsyn till anlag, lust och fallenhet?"

Svaret på den frågan är ju så självklar, ingen  av oss, antagligen.

En behöver inte hitta egna formuleringar för sin ståndpunkt, när det finns så välformulerade debattörer som Vilhelm Moberg, salig i åminnelse, och medarbetarna i Reform. När jag själv ska ge ett svar på frågan "Varför är du republikan?" lånar jag Nina Lekanders, författare, översättare, kritiker och journalist, svar. Nina Lekander medverkar också i Reform i detta nummer. Hon svarar så  självklart: "Det är väl alla förnuftiga människor? Av demokratiska skäl naturligtvis. Det är orättfärdigt att poster och maktpositioner av det slaget ärvs, det borde alla tänkande människor förstå. Samtidigt kan jag begripa behovet av och önskan efter glamour och sagor, men det kan man få tillfredsställt på andra håll."

Och Vilhelm Moberg kanske ler i sin himmel över detta sista citat, men lika väl kan han vända sig i graven för att utvecklingen mot republik går så förtvivlat långsamt.

Kulturmänniskor

Ja, det är väl vi alla egentligen. Kulturmänniskor alltså. Men jag tänker på ett par giganter inom kultursfären, som jag haft glädjen att komma lite närmare de senaste veckorna.

Det första tillfället var en tisdagskväll i förra veckan i Kulturhuset i Borås. Det var ett samtal mellan tre personer om poeten, romanförfattaren och dramatikern Verner Aspenström, som i år skulle fyllt hundra år. Samtalet utspann sig mellan Borås Tidnings chefredaktör Staffan Eklund, Poeten m.m Göran Greider och ytterligare en poet, Åse... som jag tyvärr glömt efternamnet på. Alla tre ivriga Aspenströmkännare.

Själv har jag inte läst så mycket av Aspenström, det finns ingen samling av honom i vår poesihylla. Men han finns i några antologier och jag kommer ihåg att han skrev och citerades mycket i dagspressen framför allt under 70-talet och det finns några dikter och även ett TV-program om honom, som förr mig mycket i smaken. De tre samtalsdeltagarna var alla mycket engagerade, spirituella och underhållande. En riktigt bra kulturkväll. Jag citerar en dikt, mycket kort och likväl en av Aspenströms mest kända. Trots de få raderna finns det mycket att begrunda och tolka.

Mätarlarven

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

(Ur Litania 1952)

Den andra stora kulturupplevelsen kom häromdagen när jag i SVT 2, såg dokumentären om den nyss bortgångne Henning Mankell. Vilken stor förlust för oss alla! Men vilken tur att hans verk lever vidare! Jag länkar till filmen, som finns på SVT play och nöjer mig med att återge ett citat, som jag blev mycket berörd av och som säger allt om Henning Mankells förhållningssätt till omvärlden och sina medmänniskor.

På frågan hur det kom sig att han hade fått detta engagemang för de människor han mött, inte minst i Afrika, och den samhällssyn han utvecklat svarade han: "Jag växte upp i en anständig familj. En familj som respekterade andra människor och som levde ett liv, som gick ut på att hålla dödssynderna i från sig. Det beklämmande med dagens samhälle är, att en del av dödssynderna - högmod, girighet, avund t.ex. har förvandlats till dygder istället."

Mer behöver inte sägas.

Men jag vill citera en annan dikt av en annan författare nämligen Helga Henschen. En dikt i samma anda, skriven 1973.

Utmaning

misströstarna
med sina tappade sugar
byråkraterna
som klämmer fingrarna
         i byrålådan
och dom oomkullrunkeliga
         huvudskallerunkarna
som säger att det är omöjligt

jag säger okej

vänner kamrater kom
LÅT OSS GÖRA DET OMÖJLIGA
           MÖJLIGT

Det vi aldrig får glömma

Det börjar bli dags att inhandla julklappsböckerna. Julen 2011 köpte jag boken Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åström. Jag gav boken till maken, som förstås läste den genast. Själv hade jag glömt den tills nu i höst, när vi varit i Wien. I natt läste jag de sista sidorna. Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag lästa detta, just när dagens mörka krafter i politiken har visat sitt fula ansikte.

Elisabeth Åsbrink har skrivit en fantastisk bok, som också blev augustprisbelönad som bästa dokumentär. Boken bygger på historien om Otto, en liten pojke från en judisk familj i Wien, vars föräldrar lyckades få iväg honom till Sverige, när nazisterna tagit makten i Tyskland och Österrike. Med Ottos öde som bakgrund beskriver författaren stämningar och händelser i naziländerna, men också i Sverige. Som löpande illustrationer till vad som hände finns de brev som Ottos föräldrar skrev till honom, från början varje dag, mot slutet mer sporadiskt. Otto bevarade breven i alla år och en av hans döttrar lämnade dem till Elisabeth.

Det är en oerhört välskriven bok, som jag mer eller mindre sträckläste. Jag vill därför rekommendera den till alla, som ännu inte har läst den. Visserligen utspelar sig händelserna från 1930-50-tal. Men vi vet att högerextremister är på frammarsch igen i Europa och även här hos oss. Elisabeth Åsbrinks bok uppmanar oss att vara uppmärksamma på dessa krafter och bekämpa dem med humanism och demokrati.

Jag har lästa många kloka statusuppdateringar och länkar på FaceBook denna morgon. Jag tänker ansluta till dessa röster och länka dettta inlägg dit också.

En kärleksroman

En av mina favoritförfattare är Per Olov Enquist. Det som fascinerar mig med hans författarskap är nog mest att han aldrig lämnar mig oberörd och att det samtidigt ger mig upplevelsen av att försöka förstå varför jag blir så berörd.
Nu har jag läst en bok, som har stått i vår hylla länge. Vi har väl köpt den på rea någon gång och sedan glömt den. Som framgår av bilden heter boken Nedstörtad ängel med under titeln En kärleksroman.

Det är en mycket märklig roman med tre berättelser i berättelsen. Sammanvävda i varandra. Det märkligste förhållandet är en historia, som jag aldrig hör talas om förut. Den om Pasqual Pinon och hans "hustru" Maria. Hustrun är ett kvinnohuvud som växt ut ur Pinons eget huvud. Jag tänkte att det måste vara ett märkligt fantasifoster och kunde inte låta bli att googla på namnet, och döm om min häpnad - Pinon har funnits i verkligheten. Det finns till och med ett bildgalleri på honom. Jag vill inte förta spänningen i boken genom att berätta mer om Pinon, historien om honom är en stor del av Enquists roman.

De övriga personer som förekommer är framför allt "K och hans hustru," "Pojken" (som finns i olika skepnader i flera av Enqvists böcker och författaren själv, bokens berättarjag. Mot slutet återvänder han, som i så många andra romaner, till sin döde far och dennes dikter, som skulle ha funnits, men som blivit uppbrända. Ett kärleksförhållande som aldrig blev av?

Det finns mycket att fundera på, när man läser den här boken. Jag tror jag måste läsa den en gång till. Den har bara 143 sidor och tryckt med stora bokstäver på tjockt papper. Men innehållet är mångtydigt. Och författaren själv, verkar ha lite svårt att förstå. I sista avsnittet skriver han så här:  "Jag kanske inte förstår mycket av den här historien, det är väl därför jag velat berätta den."

Det kanske finns någon av mina besökare, som läst boken? Det skulle vara intressant att få höra om någon har förstått. Skriv gärna en kommentar i så fall.

Pasqual Pinon och hans hustru Maria

En veckotidning, del 2

Så var det dags för nästa kulturgärning i veckotidningsbranschen. En tidning, som funnits länge och som fortfarande finns. Den har bytt skepnader många gånger genom åren, men aldrig svikit sina ideal, Tidningen VI.
Tidningen hette från början Konsumentbladet och gavs ut som en veckotidning 1913 av Kooperativa Förbundet (KF). 1937 bytte tidningen namn till sitt nuvarande. 1988 bildades AB Tidningen Vi och blir därmed en fristående tidning, men bolaget ägs fortfarande av KF.

Vi handlade i Konsum och prenumerarade på VI i min familj redan när jag var barn. Men tidningen kom in i vårt hem senare än FIB. Från början handlade familjen inte i Konsum utan i Örby Handelsförening. Som namnet antyder var detta också ett slags kooperativ, ett lokalt sådant. Men föreståndaren för denna affär betedde sig som om det var han som ägde affären och därmed föreningen. En episod, som mamma råkade ut för, blev anledningen till att hon valde att gå över till Örby Konsum. Så här gick det till.

Det var ett par år efter krigsslutet. Vi hade flyttat till det nybyggda huset i Örby. Mamma var i Handelsföreningen (eller Lugnet, som vi kallade det ). Bl.a. skulle hon köpa ost. Hon expedierades av föreståndaren, Pålsson. Mamma ville ha av den helfeta osten, men Pålsson sade att de bara hade halvfet ost denna dag. Med det fick mamma nöja sig. Men så hörde hon att biträdet i affären, som expedierade en annan kund, som också skulle ha ost, frågade sin kund om hon skulle ha helfet eller halvfet ost. Mamma blev rasande. "Jaså, ni har helfet ost i alla fall!" sa hon till den avslöjade föreståndaren och fortsatte, "Pålsson, ta fram osten!" Mamma begrep väl att Pålsson sparade den bästa osten till de så kallat "finare" kunderna.

Sedan blev det Konsum och med det tidningen VI, och mamma satt med i medlemsrådet i många år. Nu är båda affärerna nedlagda sedan länge.

För femtio år sedan, 1964, blev jag själv konsummedlem och VI-prenumerant. Det hände mycket det året för min del. Så här i backspegeln känns det som det var då jag blev vuxen på riktigt. Hösten 1963 hade jag påbörjat högskolestudier, jag hade också träffat mitt livs kärlek och vi förlovade oss efter fyra månaders bekantskap. Och nu på nyåret hade jag fått en egen studentlägenhet med kontrakt och allt,  och jag flyttade hemifrån på riktigt. Dittills hade jag bott i inackorderingsrum och fortfarande varit skriven i Örby. Jag skulle fylla tjugotvå år det här året och kunde nu skriva mig i Göteborg. Jag skulle rösta för första gången i september detta år (myndighetsåldern var ju tjugoett vid den här tiden). Och det viktigaste av allt - vi skulle gifta oss i augusti detta år. Och det skulle bli borgerlig vigsel, och nu när jag inte längre var skriven i Örby, valde jag att begära utträde ur Svenska Kyrkan. Det var alltså ganska många vuxenpoäng, som man säger nu för tiden, att inhösta det här året.

Men det var ju om tidningen VI jag skulle skriva. Vid Nobelgatan i stadsdelen Lunden i Göteborg, där vi bodde, fanns en konsumbutik alldeles intill. Det var självklart att jag skulle bli medlem och att jag skulle ta en prenumeration på VI. Tidningen, som jag läst sedan barndomen. Inte med riktigt samma slukarintresse som med FIB. VI var då ganska mycket konsumenttidning. Men man hade också spännande reportage och skönlitterära inslag. Och som tonåring hade jag blivit mer intresserad av matlagning och annat som därtill hör.

Tidningen VI har förändrats genom åren. I många år var det en veckotidning, numera är det en månadstidning. Den har gått från att vara konsumentinriktad till att bli en mer renodlad kulturtidskrift. Jag har gillat den utvecklingen. Matrecepten är nästan borta. Det finns ett uppslag kvar, men mattidningar finns det ju en uppsjö av. Desto mer artiklar om litteratur, intressanta kulturpersonligheter, konst och debatt. Och Vi-skogen finns kvar. Ett projekt att plantera träd i utvecklingsländer, framför allt i Afrika, för att bevara kultur och miljö. Under några år blev VI en mycket uttalad bildtidning. Fantastiska bilder av fantastiska fotografer. Men... det blev lite för mycket bild och lite för lite text, samtidigt som tidningen blev betydligt dyrare. Vid ett årsskifte för nu några år sedan, när jag såg över ekonomin, insåg jag att jag inte hade den behållning av VI, som jag haft tidigare. Det kändes tomt, men jag sade upp prenumerationen. Något år efteråt kom ett erbjudande om att till reducerat pris ge bort en årsprenumeration i julklapp till någon. Jag kunde inte motstå frestelsen och beställde den som julklapp till maken. Så fick jag läsa den igen och konstatera att den är bättre än någonsin. Och nu är jag prenumerant igen på denna gamla nygamla tidning, som funnits redan för hundra år sedan. Intressant läsning är det fortfarande. Det är bara att titta på omslaget till senaste numret.

En veckotidning, del 1

Veckotidningar av traditionellt slag fanns normalt inte i mitt hem. Inte serietidningar heller. Om man låg hemma i sjuksängen kunde mamma köpa en Allers eller Hemmets veckotidning. Annars slösades inga pengar på sådana lättsinnigheter. Serietidningar fick man låna av kompisar, om man ville läsa några.

Men det fanns ett par veckotidningar av lite annat slag, som för mig kom att utgöra en ingång till litteraturen och kultur över huvud taget. Den första var Folket i Bild, FIB, den som lades ner redan 1962 och vars namn sedan utnyttjades av Folket i Bild Kulturfront, vilket väl kunde accepteras. Men vad värre var, det blev sen en s.k. herrtidning eller porrblaska, som fick gömmas i boxar för att få säljas i livsmedelsaffärerna.

Om detta öde kunde vi förstås ingenting veta, när pappa kom hem från fabriken på torsdagskvällarna med avlöningskuvertet i fickan och Fib-tidningen i matväskan. Jag minns det här från min tidiga barndom. Då kallade jag tidningen för "Pelle-tidningen". Det fanns två serier i FIB. Det var Pelle Svanslös med text av Gösta Knutsson och tecknad av Einar Norelius. Och det var Rit-Olas (Jan-Erik Garland) Biffen och Bananen.

Jag lärde mig läsa när jag var i femårsåldern och Pelle Svanslös var bland det första jag läste. Sedan blev FIB genom åren  en källa till förlustelser och kunskap i litteraturens värld, resereportage, samhällsdebatt, film och teater, porträtt av författare och andra kulturpersonligheter. Jag läste mina första vuxenromaner och noveller i FIB. Av författare som Per Anders Fogelström, Moa Martinsson, Ivar Lo-Johansson. Jag läste reseskildringar och berättelser från främmande exotiska länder av Sten Bergman, Rolf Blomberg och Erik Lundqvist. Tidningen blev som ett helt bibliotek. Läslusten var stor och jag kom snart in i den s.k. slukaråldern. När jag gick i realskolan och vi skulle "hålla föredrag" hämtade jag stoff i FIB. Jag minns att jag höll två föredrag om ämnen som härledde från krigsåren, som bara låg lite drygt tio år tillbaka i tiden. Det ena handlade om koncentrationslägren och det andra om den pilot, som fällde bomberna över Hiroshima. Händelser som skakade en femtonåring. Det gjorde även en annan krigsskildring, Väinö Linnas "Okänd soldat", som gick som följetong i FIB.

Tidningen kom ut med sitt första nummer 1934 och den lades ner 1962. Den såldes på arbetsplatser och spreds genom ombud. Man gav också ut billighetsböcker, som vanliga arbetare skulle ha råd att köpa. Vi hade många sådana böcker hemma och vi har fortfarande en avdelning för FIB-böcker i vår bokhylla. Det var alltså en folkbildnings- och kulturgärning som spreds genom FIB. Nu sägs det att vi läser mindre och mindre, att nutidens föräldrar inte läser så mycket för sina barn och inte heller läser för sig själva. Tänk, vad de går miste om!

På 1980-talet tog sig Tidens Förlag för att ge ut ett par samlingar med material från Folket i Bild. Det är omslagen till de böckerna, som får illustrera det här inlägget. Jag har inte tittat i dem på många år, men plockade fram dem, nu när jag fick idén att skriva om ett viktigt inslag i min tidiga ungdoms bildningsbana. Nu har jag påmints om hur mycket det finns att läsa i de här volymerna, så jag har riktigt svårt att slita mig ifrån dem. Till sist en liten dikt av en mycket ung Thomas Tranströmer:

Kväll - Morgon

Månens mast har murknat och seglet

skrynklas

Måsen svävar drucken bort över vattnet.

Bryggans tunga fyrkant är kolnad.

Snåren dignar i mörker.

Ut på trappan. Gryningen slår och slår i

havets gråstengrindar och solen sprakar

nära världen. Halvkvävda sommargudar

famlar i sjörök.

Om man klickar på bilderna och förstorar dem, kan man se hur många kända och okända skribenter, som medverkat i tidningen. I nästa inlägg tänker jag skriva om den andra veckotidningen, som fanns i mitt hem.

Astrid och Sara

Fredagslyriken har dragit igång igen för en dryg vecka sedan. Inte på Stadsteatern längre, den nya teaterchefen tyckte visst inte att det fanns utrymme för denna trevliga tradition, så nu har Gullvi Joans med medarbetare flyttat över till Hemgården. Det blir lite intimare och primitivare, men det går bra ändå. Jag känner mig hemma där, efter som jag är med i en av Hemgårdens körer.

Premiären bjöd på läsning ur en alldeles nyutkommen bok: Utgivningen av brevväxlingen mellan den unga flickan Sara Ljungcrantz och den femtioett år äldre Astrid Lindgren. Utöver uppläsarna av de utvalda breven medverkade också Sara, som numera heter Schwardt, med kommentarer. Saras medverkan gav förstås en extra dimension till programmet.

Sara berättade att hon förstås hade sparat Astrids brev i alla år. Efter Astrids död tog Sara kontakt med Astrids dotter, som rekommenderade henne att ta kontakt med en person på Kungliga biblioteket i Stockholm, som hade tagit hand om Astrids efterlämnade korrespondens. Sara beslöt att lämna över breven mot löfte att hon skulle få kopior. Sedan ändrade hon sig och bad att få tillbaka alltihop, men se, det gick inte. Istället fick hon förslaget att ge ut hela brevväxlingen i en bok. Efter mycket och försök att få stryka en hel del, gav hon efter och gick med på att trycka allt ocensurerat. Som väl var, vill jag säga. Som väl var för alla oss som nu får läsa den unika brevväxlingen.

Vi köpte boken och fick den signerad. Nu har jag läst ut den. Det var en fantastisk läsning. Mest imponerad är jag av Sara. Jag förstår varför Astrid Lindgren, som var så överlupen av brev från både barn och vuxna från hela världen valde att ta upp en korrespondens med denna trettonåring. En korrespondens som varade fram till Astrids död.

Jag väljer att citera baksidestexten på boken, den ger en hint om vilken läsupplevelse du har framför dig, om du väljer att läsa den.

Under några år i början av 1970-talet brevväxlade Astrid, född 1907, intensivt med Sara, född 1958. Att det i ålder skiljde drygt femtio år bekom ingen av dem. Det var två "besläktade själar" som utbytte tankar om livet, kärleken och hur svårt det är att vara människa. Med åren blev det längre mellan breven, men kontakten upphörde inte helt förrän efter Astrids död 2002. Sammanlagt består samlingen av mer än åttio brev. Denna unika brevväxling, som här återges i sin helhet, finns bevarad i Astrid Lindgrens arkiv i Kungliga biblioteket och visar en mindre känd sida av författaren. Men framför allt visar den hur mycket det betyder för en ung människa att bli sedd och bekräftad under de kanske mest sårbara åren i livet. 

Fredagslyriken

Idag läste Gullvi Joans med medarbetare texter ur Cecilia Hagens senaste bok om den vuxna Kulla-Gulla, som nu nått pensionsåldern. De tre skådespelarna dramatiserade texterna bra och hela publiken, som mest består av damer och några herrar i pensionsåldern, skrattade livligt och igenkännande. Så även jag.

Jag bestämde mig för att jag skulle skriva några rader om den trevliga stunden med Cecilia Hagens så träffande texter om dagens "Kulla-Gullor". Inte för att jag tyckte att de stämde med böckerna om Kulla-Gulla, som jag läste i min barndom om och om igen, men ändå! Jag har sett nyare, mer förenklade upplagor av Kulla-Gulla-böckerna. Men jag läste de ursprungliga, som handlade om klasskillnader, fattigdom och rikedom. Och Kulla-Gullas kamp för att förbättra förhållandena för det arbetande folket på herrgården och bruket.

Innan jag började skriva, ville jag leta upp lite fakta på nätet om Cecilia Hagen. Där hittade jag en recension i Aftonbladet av den senaste boken, som vi också fick höra texter ur på Fredagslyriken. Kulla-Gullas lilla lila, heter den och titeln anspelar på att lila tycks vara en pensionärsdamfärg. Den recensionen är så bra och stämmer precis med den bakomliggande känsla jag hade, när jag skrattade och kände igen mig i texterna. Den där känslan av att det finns ett allvar i Kulla-Gulla-gestalten, som Cecilia Hagen inte begriper ett smack av. Mer behöver jag inte skriva om den saken. Det gör Ann-Charlotte Altstadt så mycket bättre.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article16383746.ab

När en blir kvar

Som mina regelbundna läsare vet, är jag en flitig radiolyssnare. Ett av favoritprogrammen är Radiopsykologen. Intresset emanerar väl till en del från min tidigare profession, men jag har alltid varit intresserad av mänskligt beteende, känslor, tankar och allt vad därtill hör. Jag är imponerad av de anlitade psykologernas professionalism och empati, men än mer imponerad är jag av de människor som ringer och blottar sina känslor, tankar våndor och tillkortakommanden.

I förra veckans program fick vi höra en man, som blivit änkling och hans berättelse om den djupa sorg han kände. En sorg och saknad, som kändes övermäktig för honom.

Inslaget väckte många tankar hos mig. Jag tänkte på mina föräldrar och jag tänkte på mig själv och oss.  Mina föräldrar var runt tio år yngre än jag och maken är nu, när pappa dog och mamma blev ensam. Medellivslängden ökar, men förr eller senare så kommer vi alla, som lever i ett förhållande, att få uppleva att en blir ensam kvar. Det är omöjligt att låta bli att tänka på och vi pratar också ganska ofta om den saken nu för tiden. Det blir allt viktigare att tänka på att ta vara på den tid vi har nu.

Pappa dog den andre januari 1981. Han blev bara 68 år. Mamma var 60. Julen som föregick vår stora sorg, tillbringade de hos oss i Kalmar. Jag hade till julklapp ställt i ordning ett fotoalbum med bilder från våra barns barndom tillsammans med sina morföräldrar. Jag varvade bilderna med dikter. Efter mammas bortgång tog jag hand om albumet. Den sista dikten har kommit att bli en tröstedikt och påminnelse om just detta. Dikten, Luftslott, är skriven av Sten Selanderoch lyder sålunda:

Luftslott

Kan du förstå att vi är gamla redan och att vår framtid redan är förbi?

Så säger prästbetyget. Nå, än sedan? De där som åldras är ju inte vi.

Har någonsin vi känt den stumma ledan som livet blir förskämt och surnar i?

Vi har ju inte hunnit tala ut på åttatusen kvällar med varandra,

och vi har nya land att genomvandra på upptäcksfärd var dag till livets slut.

Var lugn, vår dialog skall aldrig sina. Vi kan ju resa på vårt eget vis-

fast du vill hellre till Paris då jag nödvändigt skall iväg till Kina.

Och blir vi nitti år, skall än vi språka om min oskrivna, vackraste lyrik.

Nej, vi är inte gamla. Jag är lik en våt och ruggig skinntorr gammal kråka, 

det vet jag. Men för dig, i verkligheten, är jag den unga solbrända poeten

som ankrat med Galejan i din vik. Och du - för mig är du alltjämt musik

havsvind och nyponblom, behaglig, vårlig Eros, fast du nog blivit ganska tung och grå.

Men vad betyder det hur andra ser oss, när vi är vackra för varann ändå?

Och luftslott, kära du, kan aldrig ramla. De är de enda byggen som består.

Vi har en enda plats som helt är vår: den skånska gård där vi skall bo som gamla.

Vi vet ju hur den ligger mellan klitter av milslång utsikt över hed och hav.

Långt från en verklighet, alltmera bitter, bor där allt skönt som aldrig kan bli av.

Ovansklig rinner ungdomskällan fram vid söderlängan på vår gård i Skåne,

och lyckan väntar, hög och allvarsam, i landet öst om sol och väst om måne.

Kom, vi går dit. vi har en väg att gå dit bort, så länge vägen är gemensam.

Tids nog skall världen bli förtvivlat ensam för en utav oss två.

Bröllopsdag

Vi firar vår bröllopsdag. Visserligen är den inte förrän i morgon, men vem vill ha fest på en måndag. Så därför tar vi det idag. Det regnade och åskade hela förmiddagen, men nu håller det upp liksom under vårt bastubad i eftermiddag. Riktigt skönt i bastun efter regnandet. Vattnet i sjön hade svalnat till behaglig temperatur. Sen blev det matlagning förstås. Det skulle bli italienskt efter 70-årsfirandet i våras i Chianti. En flaska har vi sparat. Den, vars etikett syns på bilden här bredvid.

Det skulle alltså bli lite italienskt till vår bröllopsmiddag, vad annat? Men det blev färska kronärtskockor till förrätt, med rört smör förstås. Och skockorna var franska - men vadå? Så noga är det väl inte. Men sen - saltimbocca på kalvfilé med egenodlad salvia och parmaskinka. Och risotto med vitt vin och det sista av parmesanosten från Coop i Castellina. Sky av kalvbuljong och marsalavin.

Så var det vinet. Eftersom vi flög till Toscana kunde vi inte ta med så mycket hem. Montalcinovinet hade redan gått åt vid middagen med kär broder och svägerska. Nu skulle vi njuta det lokala vinet från Castellina, där vi höll till under veckan. Vi provade lokala viner i en klassisk lokal med murade valv. Lokal grappa fanns också, inte min första favorit men fin enligt kännarna. Vi tog med oss en riserva hem. Och den var fantastiskt god, mycket bättre än vi kom ihåg från provningen. Kanske hade den legat till sig, kanske var det vår fina stämning, men det spelar ingen roll. Det var fantastiskt gott. Ett vin, som fyllde hela munhålan och gifte sig fint med maten.

Nu ska vi snart avsluta måltiden med kaffe och ett glas Strega - häxlikören. Hur länge vi varit gifta? Fyrtioåtta år! Smaka på den!

Äntligen!

Så fick han då till slut Nobelpriset i litteratur, Tomas Tranströmer! Så länge tippad och otippad eftersom han är svensk. Men väl värd priset många gånger om! Vi satt i bilen och lyssnade till radion när beskedet kom kl. 13.00, som seden är. När vi kom hem tog jag fram min samlingsvolym dikter av Tranströmer och slog upp en sida på måfå. Den första dikt som mina ögon föll på blev nedanstående, som passar mig precis i dessa dagar, när jag är sysselsatt med att rota bland gamla fotografier:


MINNENA SER MIG

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Poesi och vårdagjämning

Jag hör på radion att idag, på vårdagjämningen, är det också proklamerat Internationella poesidagen. Det är FN-organet Unesco, som handlägger kultur och utbildning, som har kommit med denna utmärkta idé.

Jag har alltid läst poesi till och från och vi har ganska många böcker på vår lyrikhylla. Jag började fundera på om jag har någon favoritpoet, men kunde inte bestämma mig. Det finns så mycket att välja på. Nu har jag i alla fall plockat fram tre poeter ur min hylla och ger några exempel på lyrik, som jag tycker om.

De tre författarna lever inte längre. Det är två män, som båda blev mycket gamla, över nittio år, Ragnar Toursie och Alf Henriksson, och en kvinna, som levde ett intensivt och delvis självförbrännande liv och bara blev femtioett år, Sonja Åkesson.

Jag börjar med Sonja. Först tänkte jag välja hennes mycket kända dikt Äktenskapsfrågan, den som börjar "Vara vit mans slav". Men så hittade jag en annan dikt på uppslaget innan. Jag tycker den passar nu i vårtider:

VÅRKVÄLL

Den första vårdagen
kom det ingen post
och ingen hörde av sig på hela dagen.

Till middagsfärsen skalade jag lök:
ögonlocken skavde och fånades.

Hisslampan skar sig på kvällshimlen.

Barnet kom äntligen in
svettvått och flämtande
med en påse frusna fåglar.

Jag gjorde bekantskap med Ragnar Thoursie på teaterns fredagslyrik förra säsongen. Thoursie hade då kommit ut med den, som skulle bli hans sista diktsamling, "Sånger från äldreomsorgen". Jag blev så tagen av uppläsningarna av hans dikter att jag genast skickade efter samlingen från Bokus. Jag väljer två korta dikter.

DAGENS DIKT

En stund av eftertanke
formar sig till dikt.

Sådant är vårt liv:
en dikt - när väl vi tänker efter.

Vi kom från intet,
går till intet.

Däremellan är vårt liv,
en strimma ljus, en dikt.


VÄNTAN

Jag försjunker lätt i tankar
och sysslolöshet. Allt medan
molnen drar förbi mitt köksfönster.
Det kvarglömda fruktträdet
redan i början av juli
fått gröna små äpplekart,
i rader täcker de grenarna.
- Vad väntar jag på?
Vad väntar på mig?

Så ska jag avsluta med en av mina favoritdikter, skriven av den mångsidige Alf Henriksson och publicerad i samlingen "Tidernas framfart".

HANDEN

Mången målar en kalv som en sol
och anses för rena genit.
Men den som vill göra en hederlig stol
har inga genvägar dit.

Mången diktar med grumliga ord
och folk säger: underbart.
Men den som vill snickra ett användbart bord
är tvungen att tänka klart.

Hjärnans drömskhet är utan gräns
och ögat ser som det vill.
Men handens medfödda intelligens
kan ingenting konstra till.

Förkylning och surfande

Jag har varit dunderförkyld i över en vecka. Det är ganska trist. Bloggen har blivit lidande. All inspiration är som bortblåst. En tröst i bedrövelsen är att det är VM på skidor. Den idrottsgren som jag gillar allra mest. Och nu sitter jag och glor på Vasaloppet och hostar och snörvlar. Ska det aldrig ta slut?!

Och så datorn förstås. Har man inget annat för sig så får man ta till surfandet. Jag sitter i stora öronlappsfåtöljen och flyttar datorn fram och tillbaka mellan fotpallen och mitt knä. Ingen ordning på surfandet heller. Jag kollar lite på Face-book, spelar några spel, kompletterar TV-tittandet med rekommenderade länkar.

Jo, jag läser lite böcker också. Är mitt i Sigrid Combüchens "Spill". Och vad får jag då läsa?! Jo, bl.a. följande:

"Jag å min sida hade som de flesta andra blivit idiotiskt bunden vid datorn. Dag för dag kompletterades arbetsredskapet computor med fler 'interaktiva' och kommuniktativa förströelser. När tankar och formuleringsförmåga sinade satt jag inte längre och tittade på fallande löv, spjutnäbbade råkor på grannens taknock, människor som fick sina paraplyer felvända av vinden. Jag läste artiklar på nätet, slöläste, fönstershoppade och shoppade, köpte biljetter till resor och föreställningar, betalade räkningar, spelade spel, gick på auktioner, kommunicerade, läste skvaller om norska och danska prinsessor och slösade bort tiden och livet alltmedan jag ansåg mig genomskåda denna illusion om stimulans och effektivitet."

Kan det bli mer träffande?! Måtte förkylningen släppa sitt grepp i morgon, när det är vanlig vardag igen. Och måtte solen fortsätta att skina!

Vad kvinnor behöver

Jag läser i en av mina julklappsböcker, Yvonne Hirdnman: Den röda grevinnan. Jag har väl läst en tredjedel ungefär. Det är en bok, som tar lite tid, om man vill läsa den ordentligt. Och det vill jag. Det är mycket historia, det är personskildringar, det är, vad man med ett modernt ord skulle kalla, genusperspektiv. Inte för inte är Yvonne Hirdman professor både i kvinnohistoria och genushistoria.

Hittills har jag hunnit fram till 1920-talet. Det är en frigörelsetid för de unga kvinnorna i Tyskland, där bokens huvudperson bor. Efter första världskriget förändrades kvinnans ställning, det kan man se inte minst på den stora förändring i modet som skedde under detta decennium. Från långa skjolar, åtsittande klänningsliv, stora brättade hattar, till shinglat hår, raka korta klänningar och silkesstrumpklädda ben.

Men männen dominerade förstås fortfarande kultur- och samhällsliv och kvinnornas frigörelse skedde i mångt och mycket på männens villkor. Ett exempel på detta ger Hirdman i Wandervögelrörelsen. Det var från början en manlig sammanslutning, halvt homoerotiska förbund. Det var en slags frisksportarrörelse, man skulle leva sunt och naturligt, äta grönsaker, vara ärlig och rak mot sig själv och andra osv. Och man propagerade för "fri, naturlig sexualitet". Jag citerar:

"Det ska vara enkelt och sunt här med, slut med borgerligt koketteri och flirtande, osunda erotiska lekar. Nej, nu är det 'kärlekens nya vägar' det handlar om:'och det vore föraktligt om en flicka i ungdomsrörelsen ryggade tillbaka i en kärleksförbindelse' - det var hennes plikt att se till att 'våra pojkar' inte besudlade sin drift genom att gå till horor..."

Sedan återges en anekdot från den tiden. "En ung flicka kommer till Hans Blüher, en av papporna till denna Wandervögelrörelse, och lättar sitt hjärta för honom, ty där fanns också kravet på en själens uppriktighet, ett slags psykoanalyserande:
'Han lyssnade, lämnade sedan rummet för att kort därefter komma tillbaka, insvept i en purpurröd mantel. Han trädde fram för den förbluffade flickan, öppnade manteln under vilken han var naken och sa med patos: "Det är vad som fattas dig. Och ingenting annat..."

Därmed slut på alla citat. Har någon hört det här förr?! "Den kvinnan behöver en karl!" Därmed är hennes lycka gjord. Höjden av manlig självbelåtenhet. Det beklämmande är att det fortfarande lever kvar ett visst mått av denna inställning både bland män och kvinnor. Det går långsamt med jämställdshetskampen. Som väl är finns det också män med annan värdegrund när det gäller synen på jämställdheten. Sådana är jag själv omgiven av. Tack och lov!

Nådevalpar

Bilden föreställer Sara Ranta-Rönnlund, författare med samiskt ursprung. Hon skrev fyra böcker om livet i Lappmarken utifrån egna minnen och berättelser hon hört från tidigare generationer. Dessa böcker har funnits i vår bokhylla sedan den första i serien "Nådevalpar" gavs ut 1971. För ett tag sedan plockade jag fram dem igen efter många år. Jag tänkte göra lite research inför ett inlägg i min serie Urmödrar. Jag planerar att skriva om makens mormor, Maria Naisuk, som Sara omnämnt i ett par av böckerna.
När jag skulle leta fram böckerna, upptäckte jag att två fattades. Kanske har vi lånat ut dem och inte fått tillbaka, kanske har de försvunnit i någon flyttning. Nu har jag sökt på antikvariat på nätet och fått tag i en, men inte den andra än. Men när jag bläddrat i de böcker jag har, tyckte jag att Sara själv var värd en presentation.

Sara var född 1903, samma år som min svärmor (en av urmödrarna i min serie). De kände varandra och var goda vänner. Sara tillhörde Årosjokksamerna, som flyttade med sina renar förbi Lappeasuando, längs Kalixälven. De hade kontakt livet igenom, vilket jag själv fick erfara vid min svärfars begravning 1977, när Sara, som då bodde i Uppsala, skrev ett långt brev till min svärmor Hanna. Som sed var, läste prästen, vid den efterföljande middagen, upp kondoleanser och hälsningar som kommit. Han vägrade dock att läsa Saras brev med undanflykten, att hon hade så svårläst handstil. Förklaringen till detta beteende hos prästen återkommer jag till.

Sara Ranta-Rönnlund, född Pojdnack, växte upp som nomadiserande same. Vid tjugofyra års ålder gifte hon sig med en bofast man och lämnade därmed nomadlivet. De bosatte sig i byn Niilivaara och flyttade senare till gruvsamhällena Gällivare-Malmberget. Sara blev tidigt änka och när hon var femtiofem år flyttade hon till Uppsala, som erbjöd bättre utbildningsmöjligheter för hennes sju barn. Själv hade hon bara gått något år i kåtaskolan.

I Uppsala försörjde hon sig först som tempoarbetare i ett bageri. Senare fick hon arbete som städerska på olika språkinstitutioner vid universitetet. Där fick hon de sista tio åren före pensionen mindre slit och mer tid för eftertanke och intellektuell stimulans.


Sara Ranta-Rönnlund debuterade som författare vid sextioåtta års ålder med boken Nådevalpar. Titeln är hämtad från ett citat av Lars Levi Laestatius vid hans avskedspredikan i Karesuando kyrka 1879: "Må den nådige Herren Jesus ge sin nåd, så att alla NÅDEVALPAR må vara nöjda med de smulor som har fallit från hans bord och att de inte må slåss med varandra." Nådevalpar är således en beteckning på de botfärdiga, ödmjuka som omvänts för den laestadianska läran. Själv hyste Sara från barnsben en sund skepsis mot denna lära, som "gav tröst och löften om ett bättre liv för somliga men hot om en varmare tillvaro för andra". Detta trots att hon hade tre storpredikanter som gudfäder. I sina böcker ger hon många exempel på predikanternas dubbelmoral och makt över nådevalparna. Därav prästens vägran att befatta sig med hennes brev på svärfars begravning.

Sara Ranta-Rönnlund dog i Uppsala 1979. Hennes böcker har ett rikt språk och en lite naivistisk stil, som jag tycker påminner lite om samekonstnären Nils Nilsson Skums (som Sara kände, och som hon skrivit om) målningar. Rikt på detaljer men ändå med en enkelhet. De är väl värda att läsa.

Arg och sorgsen

Jag har läst ett blogginlägg som gjort mig så fruktansvärt upprörd. Hur många finns det nu som råkat falla för regeringens stupstock i sjukförsäkringen?! Det borde förstås inte finnas en enda, men de verkar bli fler och fler. Vi måste ändra på detta på söndag. Vad får vi annars för ett samhälle i framtiden, när så mycket har förändrats till det sämre i välfärdens Sverige bara på dessa fyra år?! Ni som besöker mig på bloggen - ta tid på er och läs detta. Det säger allt!
http://klamydiabrevet.blogspot.com.

Obs! Jag fattade inte hur jag skulle länka, men det är ju bara att skriva in adressen i rutan!

Kunde inte låta bli...

... att citera ett avsnitt ur boken, som jag beskrev i mitt förra inlägg, "Kvinnorummet". Det handlar om ensamhet, ett ämne som är ständigt aktuellt, inte minst i debatten om äldreomsorgen. Men ensamhet i Marilyn Frenchs analys kan drabba människor i alla åldrar. Så här skriver hon:

"Men jag skulle kanske ha en annan syn på saker och ting, om jag inte levde i denna otröstliga ensamhet. Och det är ett olösligt problem. Jag menar, man kan gå fram till en främling på gatan och säga:'Jag är otröstligt ensam', och han kanske tar en med hem och presenterar en för sin familj och ber en stanna på middag. Men det skulle inte hjälpa. Därför att ensamhet är inte en längtan efter sällskap, det är en längtan efter själsfränder. Och själsfränder betyder människor som kan se en som man är, och det innebär att de har tillräckligt med intelligens och känslighet och tålamod för att göra det. Det betyder också att de kan acceptera en, för det vi inte kan acceptera ser vi inte, vi suddar ut det, vi skyndar oss att stoppa in det i ett fack. Vi vill inte se något som kan rubba den själsordning vi så omsorgsfullt har upprättat. Jag har respekt för denna önskan att bevara psyket ostört. Vanan är en god sak för människosläktet. ------

------ Nå, du förstår vad jag menar. Varje ny människa som man möter och verkligen tar till sig, inkräktar i någon mån på ens psyke. Man måste skaka om i sin kategoriindelning för att passa in den personen. Här där jag är, ser människor på ett visst sätt - jag vet inte precis hur. Som medelålders gift fruntimmer, rabiat feminist, trevlig dam, galning...Jag vet inte. Men de kan inte se mig som jag är. Alltså är jag ensam. Antagligen skulle jag inte själv kunna säga vem jag är. Man behöver en viss återspegling från omvärlden för att få en bild av sig själv. Ibland när jag är riktigt nere, kommer Pjotr Svefanovitjs ord för mig: Du måste älska Gud, för Han är den ende som du kan älska i evighet. Det låter mycket djupt tycker jag, och jag får alltid tårar i ögonen när jag säger det. Men jag tror inte på Gud, och om jag gjordet det, skulle jag inte kunna älska Honom/Henne/Det. Jag skulle inte kunna älska någon som jag trodde hade skapat den här världen."

Nu läser jag...

.... om mina gamla böcker sedan 70-talet. Det är en trevlig sommarsysselsättning, tycker jag. F.n. håller jag mig till den s.k. kvinnolitteraturen, nämligen "Kvinnorummet" av den amerikanska författarinnan Marilyn French. Boken kom ut i början av 70-talet och blev inget mer eller mindre än en revolution i USA. Lika revolutionerande blev den väl inte i Sverige, men nog väckte den uppmärksamhet även här. Jag tror jag läste den två gånger inom bara ett par år. Sedan har den vilat i bokhyllan tills nu och jag läser den fortfarande med förtjusning. Visst har det hänt mycket under de årtionden som gått vad gäller kvinnors frigörelse, men det är också mycket kvar, det inser jag nog. Marilyn French bröt ett tabu, när hon ifrågasatte kvinnors på den tiden självklara plikt, att så fort hon "blev" gift, avstå från studier arbete, egen inkomst. På 60- och 70-talen fanns fortfarande mycket kvar av detta här hemma också. Och samhällets inställning var ju att mamma ska var hemma med barn och pappa ska arbeta. När mina äldsta barn föddes hette det fortfarande mödrapenning och räckte i 6 månader. Som väl var kom den stora reformen 1974, innebärande att även pappor kunde ta föräldraledigt och ledigheten utökades till 9 månader.

På det området har mycket hänt. Men ibland undrar jag hur mycket som har hänt med könsrollerna på det personliga planet, relationen mellan man och kvinna och vilka förväntningar som finns på de båda rollerna.
Fortfarande kan jag känna behållning av att läsa "Kvinnorummet", numera mest som historiskt dokument, men faktiskt fortfarande i vissa avseenden aktuell.

Efter denna bok, tror jag att jag ska ge mig på en svensk bok i samma genre, nämligen Gun-Britt Sundströms "Maken". Den står också i hyllan och väntar på att bli omläst. Dottern läste den med, som jag förstår, stor behållning, när hon gästade oss nu i sommar. Det gladde ett gammalt feministhjärta, som klappar varmt i modersbarmen!

Mödrarnas öde

Jag har just avslutat en av reaböckerna. En av mina absoluta favoritförfattare, Joyce Carol Oates, har skrivit en fantastisk bok om en ung kvinnas sorg och saknad av sin mor. "Älskad, saknad" heter romanen. Det fanns mycket som berörde mig i boken. Jag ska bara citera ett par meningar: "Det var mödrarnas öde, att minnas. Sådant som ingen annan kände till eller brydde sig om. Sådant som är borta den dag då de är borta."

Ett annat liv

Jag tycker mig ha märkt att ju äldre jag blir ju mer fascineras jag av att läsa biografier, särskilt om och av författare. På senare tid har jag t.ex. läst Per Wästbergs skildring av sin egen barndom, "De hemliga rummen", Rolf Alsings biografi över Göran Thunström, "Prästunge och maskrosboll" och nu senast P O Enqvists självbiografiska roman "Ett annat liv". När jag läser de här biografierna får jag sådan lust att läsa och läsa om tidigare verk av de här författarna och när jag gör det, märker jag att det ofta blir en djupare dimension än när jag läste dem första gången.

I höstas läste jag om Enqvists bok "Musikanternas uttåg", som jag inte läst sedan den kom ut på 70-talet. När jag nu läser "Ett annat liv" förstår jag så mycket mer av "musikanterna" och jag får en stark längtan av att läsa om "Kapten Nemos bibliotek", som jag läste 1992 under en period av stark omvandling i mitt eget liv.

Jag är glad att vi köpt många böcker under vårt liv. Jag vill ha dem tillgängliga i våra egna bokhyllor att kunna ta fram och läsa om efter många år, när jag själv fått nya erfarenheter och perspektiv på livet.