Ännu en gammal hund

 Ännu en gammal hund....

Jag skrev ett inlägg tidigare om vår Berner sennerhund och presenterade honom som "min" hund. Det var han ju naturligtvis inte bara min utan hela familjens, men maken tyckte att jag också borde skriva lite om vår första gemensamma hund - Golden retrivern Buck.

Första gången jag såg en golden var i Göteborg 1964. Vi bodde då i en studentlägenhet och var ute och rörde oss ganska mycket. Bl.a. hamnade vi på Mässan där en stor hundutställning arrangerades, med massor av vovvar. När jag såg en grupp av de guldfärgade retrieverna, tyckte att jag aldrig sett så vackra hundar förr och jag tror att maken höll med mig.

När jag var färdig med mina studier hade maken hade fått jobb i Norrbotten av alla ställen. Men det var bara att följa med och det var ju spännande också. Vi bodde först i Luleå, och flyttade efter knappt ett år till Boden där jag fick jobb som skolkurator. Maken arbetade som konsulent för synskadade och hade hela Norrbotten som arbetsfält.

I Boden började vi leva ett familjeliv. Arbete båda två, nybyggd hyreslägenhet, jag tog körkort, inga barn än, men vi planerade att det skulle bli av. Och så en hund skulle vi ha förstås.

Och tänka sig! I Norrländskan hittar vi en dag en artikel om en kennel, vars ägare födde upp i första hand schäfrar, men som också tagit på sig uppdraget att ta hand om en grupp av världens sötaste goldenvalpar. De valparna var de första som föddes i Norrbotten. Vi åkte dit på en gång och fastnade för en av de små charmtrollen.

Så blev det då en golden retriever. Han var vårt första barn. Maken ville bestämt att han skulle heta Buck, som Jack Londons "Varghunden".  Han blev Inges hund i första hand. När Buck skulle gå i valpskola var det maken som fick ta det jobbet. Jag fick annat att tänka på för i min mage började det växa en annan sorts valp.

Buck var vår gemensamma hund, förstås, men det var Husse som var viktigast. Buck älskade att sporta, sommar som vinter. När vårt första barn bäddades ner i pulkan var Buck den snabbaste att sätta sig mellan skaklarna och när Husse drog fram träningskläderna, blev Buck som tokig - hoppade och höll sig noga intill Husse, så att han säkert fick följa med. (Inom parantes: när Bamse senare fick se pulkan och träningskläderna, så gick han och lade sig under skrivbordet och låtsades att han sov.)

Det blev några omvälvande år i Boden. Buck fanns med i vått och torrt. Vintern 1967 var intensiv. Maken hade beslutat att han skulle åka Vasaloppet med ledsagare i en egen Vasaloppstävling för synskadade. Det var en strålande vinterdag i mars 1967. Killarna var i Dalarna och åkte vasalopp. Jag och ledsagarens fru begav oss till Paglabackens motionsrunda. Buck var med förstås. I sista backen, hände det. Den snyggt rundade magen med dyrbart innehåll hamnade pladask i snön. Det gick ju bra, men jag avstod nog med skidutflykter under resten av vintern.

Ja, det här handlar inte bara om Buck, men han hängde väl med i det mesta vi tog oss för. Ett exempel på Bucks egenskaper fick jag när klimpen som hamnade på magen i Paglabacken hade kommit ut i stora vida världen. Jag var ute och gick i omgivningarna med den fina nya vagnen med sitt dyrbara innehåll. Vi gick i en liten skogsbacke, där björkarna slagit ut. Jag parkerade vagnen och började plocka vitsippor. Buck var inte kopplad. Han satte sig självmant bredvid vagnen. Han flyttade sig inte förrän jag hade fått buketten full.

Åren i Norrbotten var inte så många, men de var intensiva. Allting var nytt. som sagt - Ny bostad, nytt jobb, två barn.....och hund.
Det är en lång historia som berättar hur vi hamnade i Kalmar. Det var ju Buck jag skulle skriva om. I november 1969 tog vi lägenheten på Kungsgårdsvägen i Kalmar i besittning. Det hade varit en turbulent tid hos familjen Andersson innan vi kommit så långt.

Buck hade följt med mina föräldrar och min bror, när de hälsade på oss i Boden på sommaren 1969. I september väntade vi vårt andra barn och jag var barnledig, Vi hade bestämt oss att flytta söderut igen av olika anledningar, som jag inte går in på här. Buck fick tillfälligtvis följa med till mina föräldrar, tills vi kommit i ordning på vår nya bostadsort.

I Kalmar hade vi några fina år och Buck blev trogen kamrat och familjemedlem i nästan 13 år. Under åren hängde han med i alla flyttningar och miljöer som vi gjorde de här åren. På slutet fick han hjärtproblem. Han som dittills varit en stark och pigg hund, började gå sakta, var inte längre pigg på att gå ut och springa först i familjen. Vi tog förstås honom till veterinären, som ordinerade medicin. Han piggnade till under hösten, men fram på vårkanten märkte vi att det nog gick mot slutet.

På sommaren i juli tror jag att det var. Buck var på sitt trettonde år. Vi semestrade på vårt gemensamma torp, Stenbäcken i Örby. Barnen ville leka med Buck och han hämtade pliktskyldigast några pinnar, men han ville inte leka längre. När han skulle äta raglade han och ramlade omkull. Vi fann det för gott att åka med honom till veterinären. Denne skakade bekymrat på huvudet och menade att det nog var kört, men gav honom ändå en spruta och vi åkte hem. Men när vi gått ur bilen, satte gamle Buck sig tätt intill maken och såg på denne med en bedjande blick. Det blev så påtagligt att han bad om hjälp, att han inte ville leva längre. Vi åkte till veterinären igen och Buck fick den befriande sprutan.

Vi begravde Buck på en plats i torpet. Vi var alla tagna av stundens allvar. Min pappa Kalle var med och skjutsade upp oss för att jag skulle slippa att köra.

Alla var präglade av stundens allvar. Maken och jag hade tidigare beställt en resa på ett par dagar till Århus i Danmark. Min bror körde oss till färjan i Varberg. Hela den resan var en sorgebearbetning, när man ser det här i efterhand. Vi grät och talade om Buck och jag minns inte så mycket annat av Århus.

När vi sansat oss tog vi ett beslut att vi inte skulle ha någon mer hund. Det tog ett år, sedan kom Bamse. Men det är en annan historia.

Livet med Bamse

Av någon anledning har jag gått och tänkt lite extra på vår gamle gode vän Bamse. Han kom in i vårt liv ett år efter att vår gamla hund, golden retrievern Buck, lämnat oss.

Bamse var världens snällaste hund. Det säger väl alla hundägare men jag vidhåller. Han var en riktig familjehund med viss förkärlek för mig. 

Bamse tyckte om alla varelser, både människor och djur. Därför tyckte alla om Bamse tillbaka. 
Ett bra bevis för detta är bilderna med den lilla katten, som nästan försvinner mellan Bamses stora tassar.

Jag tar fram en gammal bok om hundar och hundraser, som jag sparat i många år. Beskrivningen över Berner sennern lyder som följande.
"Någon har sagt att berner sennenhunden ser ut "som en riktig hund"och visst påminner den starkt om läseböckernas klassiska illustration av människans äldsta följeslagare. Ingenting överdrivet eller extremt, allting harmoniskt och vänligt - en gårdvar av den gamla typen skulle en tro."

Vi hade tillsammans haft en hund tidigare, golden retrieven Buck. En trofast hund även han. Han är värd en egen berättelse, om det skulle egentligen maken skriva. Buck blev mer makens hund, Bamse blev min.

Efter det att Buck hade gått bort, tänkte vi, att vi inte skulle ha någon ny hund. Ingen kunde gå upp mot Buck. Men efter ett år hade barnen börjat tjata om att få en ny familjemedlem igen. De var ju vana att ha hund i huset. Efter en del diskussion bestämde vi att vi skulle ha en berner sennen. En stor och trygg gårdshund. 

I juni 1979 hämtade vi Bamse hos uppfödaren i Skåne. Sötare valp får en leta efter. 



Han hette egentligen Sennergårdens Lobo. Men för oss var han genast Bamse. Han var tio veckor, när vi hämtade honom från uppfödaren. Från första stund kunde vi ta honom till våra hjärtan.


Till skillnad från vår tidigare hund, golden retrivern Buck var Bamse mera flegmatisk. Han gillade att gå och lunka omkring och undersöka omgivningen. Sennenhund betyder "gårdshund". Det stämmer bra på Bamse. Han ville ha full kontroll över sin familj. När vi gick skogspromenader fick han gå lös och det var lätt att ha uppsikt över honom. Han gick alltid bakom oss. Var mycket noga med att alla var med. När vi plockade blåbär i skogen ovanför huset där vi bodde, kunde Bamse bli lite förvirrad. Men för det mesta höll han sig till mig.

Det framgår av bilderna att Bamse hade lätt att umgås med andra djur. Den lilla kattungen lade sig gärna hos en stor lurvig hund. Bilderna är tagna i Lappeasuando sommaren 1981.

På den tiden, 70-80 tal, bodde vi i Kalmar och sedan i Holsbybrunn utanför Vetlanda. Var vi  än har bott och verkat, fick vi folks uppmärksamhet när vi kom dragande med vår vackra hund. Och Bamse levde upp till allas förväntningar.

En enda gång har jag sett Bamse riktigt arg. Det var i Holsby och äldste sonen skulle ut och rasta Bamse, som fått på sig koppel och var redo för att gå iväg, när en man med en stor schäfer dök upp utanför vårt hus. Schäfern började skälla, men då gav Bamse upp sin grova stämma  och gav ut det mäktigaste skall jag hört någon gång.

Schäfern tystnade, men hans husse började gorma och skällde på pojken, som dock försvarade sig med att påpeka att Bamse och han befann sig på vår tomt.

Bamse blev inte så gammal. När han var nio år drabbades han av cancer i munnen. Först hoppades vi att knölen som växte i munnen, skulle vara godartad och Bamse var lika pigg och glad som vanligt. Men efter undersökningen hos veterinären och det konstaterades att knölen var cancer och knölen kom tillbaka efter en månad, och sedan ännu ett återfall,  fick vi det svåra beskedet att Bamse inte skulle tåla ett tredje försök. Bamse skulle inte klara ytterligare en operation. Vi fick ta Bamse med hem och själva bedöma när han skulle få sluta sitt liv.

Det var ju svårt, men ofrånkomligt. Vi hade uppmanats att behålla honom tills han började att få svårt med cancern. Sedan fick vi rådet att åka tillbaka till djursjukhuset och låta honom få somna in innan han blev alltför sjuk. Dottern skulle inte följa med, hon tog avsked genom att klippa  en hårtuss av Bamses ulliga päls. Hon klistrade in tussen i sin dagbok. Och maken och jag for till Jönköping.

Det har inte blivit någon mer hund i vår familj. Omständigheterna har varit sådana att vi inte har haft tillfälle att ta hand om en hund. Och nu är vi för gamla. Så nu får en titta på hundarna som dyker upp på vår gata, där ganska så många hussar och mattar rastar sina älsklingar. Men de flesta hundägare nu för tiden håller sig mest med små, eller pyttesmå hundar. En del är nakna också, har bara lite tofsar på öronen. Ska jag vara ärlig, måste jag erkänna att de små gläfsande individerna inte ser så hundlika ut. Inte vad jag menar med hund riktigt.
Näää - tacka vet jag Bamse. En kär vän.
                                       

Jag har från barndomen varit intresserad om sådant som hänt i gamla tider. En stor inspiratör för mig i det fallet var min morfar Edvin All född 1895. Morfar berättade mycket om hur han hade det som barn och de i släkten som levt före honom. En stor inspirationskälla var också torpet Stenbäcken, som morfar tog över när föräldrarna gått bort. Jag fick tidigt lära mig hur torpet kommit till och vilka som levt där.

Den första som kom att bosätta sig på torpet var en man som hette Lars. Han var son till en kvinna som härskade på gården Ryd och som bl.a. ägde skogen vid Stenbäcken. Lars verkade vara en slarver, som söp och misskötte gården, så han fick lämna gården och och fick ett stycke mark att livnära sig på. Detta hände någon gång i det tidiga 1800-talet.

Det var spännande att höra morfar berätta. Särskilt som det fortfarande finns lämningar efter den första jordkulan med tak över, som blev Lars bostad. Det var fantasieggande att försöka föreställa sig hur ett sådant liv kunde vara. Hur det hade sett ut vid den porlande bäcken, där vi plockade smultron och byggde rännor att leda vattenfall för att ge kottarna, som föreställde båtar, fart nerför det skummande vattnet.

Det blev förstås en riktig stuga. När den byggdes vet jag inte. Jag vet vad de följande männen i släktledet hette och något av vad de sysslade med. Den närmaste sonen att överta torpet hette Kristoffer. Han var far till näste torpare, som hette Lorenz. Om honom vet jag lite mer. Lorenz blev min morfar Edvins morfar. Han var en storvuxen stark karl, som många andra i stenbäckesläkten fortfarande kan visa exempel på.

 Lorenz och hans hustru ( som jag i denna stund inte kommer ihåg namnet på) fick ett enda barn, Anna-Stina. Min mammas farmor. Och nu är vi framme vid personerna på den gamla bilden. Troligen tagen med en lådkamera.

Man får kanske förstora bilden  för att urskilja personerna. Mor Anna-Stina sitter  mitt i bilden. Det syns klart att hon är äldst. Hanna gifte sig med den tolv år yngre Vilhelm Andersson- All. Han var född inte långt från Stenbäcken och var son till Anders All, som väl var något av en diversearbetare. Han hade dock varit knekt några år, därav namnet All, som sedan gått i släkten på min morfars sida.
Vilhelm sitter längst fram på bilden, halvt skymd av min mamma Dagmar. Till höger om Anna-Stina sitter hennes båda söner, delvis skymda av Dagmars storasyster Ella.  Närmast sin mor med hatt på huvudet sitter sonen Edvin, min morfar. Till höger om Ella sitter yngste sonen Axel.

Så är det bara fyra personer till, de båda svägerskorna och de två barnen. Lutad mot Anna-Stina halv ligger Alice, gift med Axel och där, med glasögon är min mormor Selma Teresia, gift med Edvin. Den lilla flickan i mitten är Axels och Alices dotter Eva. Pojken i bakgrunden är Lars, som fick stanna kvar på Stenbäcken hos sina morföräldrar, när hans mor Agda tog med sig sina två yngre söner och flyttade till Malmö.

Alla personerna på den gamla bilden, är nu borta. Men de lever starkt i mitt minne. Jag och mina syskon och kusiner är sjunde generationen. När mina morföräldrar dött delades torpet av de två systrarna Ella och Dagmar. och de delade på torpet och byggde egna stugor. Den gamla stugan revs redan när morfar tog över torpet. Numera ägs vår del av torpet av min syster Gudrun och vår bror Stig och jag har tillgång till det förstås. Och brorsan har redan när han blev myndig, tagit  namnet All. Vi har alla tre både barn och barnbarn, som har fått uppleva livet på  Torpet Stenbäcken i Örby i Marks kommun.

PS. Jag har skrivit ett blogginlägg om Anna-Stina på Stenbäcken under etikett "Urmödrarna".  Jag startade denna etikett med henne. Man får scrolla ganska långt och det finns också ett avsnitt som är blankt, men ge inte upp, Anna-Stina var en stark kvinna.

PPS. Det finns en annan gren i stenbäckehistorien. Anna-Stinas och Vilhelms äldste son, Algot, flyttade till Borås och hans söner tog namnet Stenbäcken som efternamn. Det finns en hel del personer med det namnet i Borås med omnejd. Tyvärr känner jag bara några få av dem. Om någon av dem skulle läsa det här, skulle jag gärna se en kommentar nedan.





.

Pånyttfödelse

Det känns som en evighet sedan jag skrev på bloggen senast. Snart tre månader. En del av den tiden har varit väldigt tung. Det beror på att jag varit riktigt sjuk, men ändå inte.

I slutet av november fick jag blödningar från underlivet. På tredje dagen ringde jag till vårdcentralen. Jag förstod att något var fel. En ska inte blöda när en är så gammal som jag. Jag fick komma direkt och efter undersökning framkom att jag hade en knöl i livmodern. Akutremiss till gyn på lasarettet.

Det gick fort, i veckan därpå fick jag tid på gyn. Undersökning, provtagning, knölen konstaterades, prover skickades. "Det kan vara vad som helst från polyper, cysta och .... i värsta fall....."

Jag som nästan aldrig varit sjuk. Bara lite banala förkylningar och några influensor. Ja, artrosen förstås, men efter mer än trettio år ser jag inte det som en sjukdom, mera som ett tillstånd. Jag var inte sjuk nu heller. Kände mig frisk som en nötkärna. Hela situationen var helt absurd.

De två veckorna i väntan på provsvar var jobbiga. Jag försökte ta det lugnt, men det var svårt. Nära och kära försökte trösta mig med att "det behöver inte vara en tumör". Men jag tänkte hela tiden att det är nog så trots allt. Tala om existentiell ångest!

Som alla förstår besannades mina farhågor. Nu närmade sig julen. Skulle det bli operation före jul? Jo, det blev det. 21 december opererades jag. Dagen efter fick jag gå hem. Trött och mörbultad. men ändå förvånansvärt pigg. Tack vare barn och barnbarn, kunde vi fira julen i stugan som vanligt. Jag kunde ta det lugnt och bara överlämna mig till dem.

Jag är så evigt tacksam för den professionella vård jag har fått. I dessa tider, när sjukvården sägs vara i kris, kan jag få vara det goda exemplet på att det faktiskt fungerar. Jag sa till en av undersköterskorna som hade hand om mig på avdelningen, att de alla var så omtänksamma, lugna och förstående och att jag aldrig märkte något av den stress, de ändå är utsatta för. Då svarade hon så enkelt: "Patienterna ska aldrig behöva märka det"!

Nu mår jag bra. Enligt meddelande som jag fått från gyn ska det inte finnas något tecken på att cancern har spridit sig. En extra kontroll ska göras nu på Sahlgrenska, men jag känner mig trygg att det ska vara över.

Igår sken solen så fint över Borås. Det kändes som om det redan är vår i luften. Jag tog en promenad i Annelundsparken och kände mig nästan lite euforisk. Jag tänkte på vad jag varit med om, hur livet plötsligt och oväntat kan ta en vändning. Och jag kände att nu börjar en ny epok i livet. Jag har varit med om en utmaning, som jag klarat av och som gjort mig ännu lite klokare. Och nu kommer det en ny vår. Jag letade efter vårtecken, lite för tidigt, men jag lyckades hitta några spirande snödroppsblad i de torra löven.

Sedan gick jag ner till stan, gick in i en blomsteraffär och köpte en röd ros till min älskade, som var hemma och lagade middagen. Han är värd tusen rosor, men en duger lika bra.

Farmorsbröd

Det var några vänner på FB som blev intresserade när jag gjorde ett inlägg om att jag bakade farmorsbröd. Flera ville ha receptet. Det är det många som har önskat genom åren. Problemet är bara att det inte finns något recept. Sonen Mattias ringde en gång före jul, när han nyligen blivit sambo i Sävsjö och vi fortfarande bodde i Vetlanda. Jag sa då till honom att det finns inget recept. "Du får komma hit och titta på när jag bakar, det var så jag lärde mig". Jag studerade min svärmor, när hon bakade bröd. Hon gjorde förstås mycket större satser än jag brukar göra. Sedan har jag också genom åren studerat, eller diskuterat med mina svägerskor, om bästa sättet att baka. Det har resulterat i att jag numera sällan gör likadant två gånger. Och riktigt bra handlag har jag inte, därtill blir det alldeles för sällan, som jag bakar.

Däremot bakar jag varje vecka ett slags grova frallor, som är min egen uppfinning. Sonsonen Albin gillar dem och  ville lära sig baka som sin farmor. Han spelade in receptet, när jag berättade för honom hur jag gör.  Efter ett tag dök det upp en bild på frallor från Albins mamma, som berömde honom för hans bakning. Så det finns onekligen olika farmorsbröd!

Bastun igen

Ode till en bastu

För dig kamrat, som känner

att du hör till bastuns sanna vänner

några råd du får på vägen din

när du i värmen träder in.

Det första du bör tänka på

är att den rätta värmen få.

Därför bör du elda lugnt och sakta

och noga uppå brasan vakta.

Och under tiden som värmen ökar

och det ur skorstenen puffar rökar,

du hämtar från bäcken det vattnet lena,

som skall dig från svetten och smutsen rena.

Och som du går där och pysslar med detta

för att snart kunna njuta bastuns hetta,

du kyler ölet till lagom svalka,

så att det skönt genom strupen halkar.

Du torde nu ha nått den rätta stämning,

så du kan slänga kläderna  utan hämning.

När termometern visar på sjuttiofem

du träder in i ditt bastuhem

och känner frid uti själ och lem.

Ty sådan är bastuns karaktär,

att medan du sitter där naken och skär,

du känner en salighet utan gräns,

så god och glad du blir med ens,

och stress och spänning du här får kasta,

för i en basta går ej att hasta.

Nej denna stugan är fridens hem

och passar inte för alla dem,

som tror att bastu blott är att tvätta,

nej, dom kan stå under en dusch och skvätta.

För bastubad är ett sätt att vara,

som endast går när vi äro bara,

ja, nakna helt om vår överkropp

liksom om rumpa och tår och snopp.

Ja, i en bastu ska du  leva rent

och sunt och ärligt, det är bestämt,

och du får inte i bastun röka

och det är likaså förbud att göka.

Så njut nu värmen, du bastuvän

och låt ditt öl dig svalka sen,

och när du lämnar den bastun åter

till nästa vän, hen då inte gråter

för att just du hade glömt att städa,

ett sådant slarv är att bastun häda.

Och nu när rimmet är färdigskrivet

jag själv ska gå och njuta bastulivet.

De här verserna skrev jag i början på 1980-talet, när vi hade byggt en bastu på torpet Stenbäcken i Örby, där jag har mina rötter. Jag ägde då torpet tillsammans med mina syskon. Numera äger min syster och svåger det här stället och vi byggde en ny bastu vid vår stuga i Sävshult. Dikten tog jag med mig, men den har legat i en låda och inte varit framme, på många år. Nu hittade jag den härom dagen och tänkte att jag skulle publicera den. Ett ord har jag ändrat i slutet. Hen, fanns inte på den tiden, och tydligen inte så ofta heller eftersom datorn drar ett rött streck under!

Lovebombing!

Jag är lycklig ägare till en I-phone, ärvd av dottern, som ville ha en nyare upplaga. Det är ganska trevligt, det kommer små intressanta meddelanden då och då. Som t.ex. nu ikväll, när vi sitter vid matbordet och njuter av den goda gös med tillbehör, tillagat av maken. Ett pling i telefonen uppmärksammar oss på att det är något på gång. Kanske ett meddelande från son och sonhustru, som är på väg hem från New York och ska landa på Landvetter i morgon förmiddag. Nej, inte då! Det är från Halebop, som uppmanar mig att "kärleksbomba"! Tänka sig! "Jag har ju kärleksbombat dig i snart femtiotre år" säger jag till maken. "Jag är som en krater", säger han. Jag för min del tänker mig att i en varm krater blommar också de hetaste växterna, trots att kratern borde ha svalnat för länge sedan. Men vårdar en sina odlingar så.........

Ung pionjär nr 2

Jag trodde inte att jag hade någon bild, tagen på min arbetsplats i Kalmar. Men tro det eller ej - när jag rotade i bokhyllan för att se vad det var, som fanns i några pärmar högst upp, och öppnade den översta, dammtäckta pärmen, hittade jag det här fotot.

Den 1 december 1969 flyttade vi in i lägenheten på Kungsgårdsvägen i Kalmar. Flytten hade föregåtts av den hel del bekymmer, som jag inte ska gå in på här, bara beskriva känslan av lättnad, när vi äntligen kom på plats. Våra små pojkar var två och ett halvt år, respektive knappt tre månader gamla. Att vi hamnade i Kalmar berodde på att maken fick en chans till samma jobb som tidigare, men med ett mycket mindre och därmed mer lätthanterligt arbetsfält. Kalmar län var till ytan ungefär lika stort som den minsta kommunen i Norrbotten.

Jag behövde inte söka jobb, jag blev själv uppsökt av några chefer inom landstinget. Det var fortfarande brist på socionomer. Första erbjudandet kom från rehabkliniken på lasarettet, där man sökte en kurator. Två förslag fick jag från sociala avdelningen, en kuratorstjänst vid "omsorgen", dvs att jobba med "utvecklingsstörda", som det hette på den tiden. Under sociala avdelningen sorterade också Familjereådgivningen, och det var där jag hamnade.

Jag visste väldigt lite om familjerådgivning, när jag började där 1 mars 1970. I Kalmar var det dessutom de första åren familjerådgivarna som skötte abortrådgivningen. Det var före de fria aborternas tid och jag var inte intresserad av att bidra till avslag av ansökningar. Jag hade länge varit klar över att det måste vara kvinnans rätt att avgöra hur hon ville ha det. Men jag lugnades med att läkarna som skrev de medicinska utlåtandena alltid tillstyrkte med s.k. tvåläkarintyg, och då behövdes inte Socialstyrelsens tillstånd. Sådant tillstånd krävdes endast vid sena aborter. Så jag accepterade jobbet.

Vi var bara tre anställda på FR de första åren. Två familjerådgivare, varav en var föreståndare och en sekreterare. Arbetet var som sagt helt nytt för mig. Det blev många abortutredningar till att börja med, innan jag fick börja med samtalsbehandling på riktigt. Min föreståndare hade inte heller jobbat så länge. Innan hon började, hade hon jobbat på Arbetsvården, som det hette då. Vi fick handledning en gång i månaden av en erfaren familjerådgivare från Stockholm och så småningom utvecklades verksamheten. Pionjärarbete var det även här.

Jag har aldrig varken förr eller senare gått på så många kurser och haft så mycket fortbildning, som under de drygt tolv åren på Familjerådgivningen i Kalmar. Det var studiedagar med de yrkesföreningar som fanns, dels landstingens byråer och kyrkans, det var fortbildning i olika ämnen - jag gick två kurser i sexologi, anordnade av RFSU, det var gruppterapiutbildningar, coterapi (inte så illa som det låter) dvs att jobba i par med en kollega, egen terapi och handledning i olika former. Även handledarutbildning förstås.

Efter några år blev jag själv föreståndare. Då hade vi blivit tre familjerådgivare och under en period också två sekreterare. Så småningom avvecklades abortverksamheten och togs över, som det borde varit från början, av kuratorer vid gynekologikliniken. Och senare blev vi helt bortkopplade från lasarettet, även när det gäller lokaler och flyttade in i en gammal våning mitt i centrum. Vi hade också filialer i bl.a. Emmaboda och Oskarshamn och mot slutet av min anställning var jag också föreståndare för FR i Västervik.

Fotot då? Jo, det är faktiskt taget av sjukhusfotografen för en artikel i landstingets tidning, där vår verksamhet skulle beskrivas. Jag hade glömt att det fotot fanns. Det låg i en pärm med gamla vistexter och ett och annat. Där låg också ett allsångshäfte som mina nära och kära sammanställt till min 50-dag ca tjugo år senare. Var originalet finns vet jag inte. Kanske hos min bror, som jag tror har tryckt häftet ifråga.

En ung pionjär

Jag har märkt att jag mycket sällan, eller för att inte säga aldrig, har skrivit blogginlägg om mitt yrkesliv. Ett yrkesliv, som har varit långt och rikt. Nu, när jag är pensionär sedan åtta år, börjar det också lägga sig en skugga över det. Jag har inte heller många foton från mina arbetsplatser, som kan väcka minnen till liv. Men trots allt tänker jag ofta på saker som hänt på jobbet. Och jag har kontakt med flera gamla arbetskamrater.

När jag hittade en bild från min första fasta tjänst, tyckte jag ändå att jag fick en anledning att skriva några rader om detta. Jag tycker att jag ser obegripligt ung ut. Jag tror att året kan vara 1967 eller -68.

Jag började det här jobbet i januari 1966. Då skulle jag fylla 24 år till våren och var nyutexaminerad socionom. Det vill säga, examinerad var jag faktiskt inte. Jag hade en uppsats och en muntlig tenta kvar. Men det ska jag återkomma till.

1965 i mars, flyttade vi från Göteborg till Luleå. Maken hade fått jobb i Norrbotten och jag fick lov att göra min långa praktik från mars till september på socialbyrån i Luleå. I september fick jag åka tillbaka till Göteborg, för att avsluta mina studier. Under hösten skulle jag också försöka få jobb i Norrbotten.

Jag sökte två jobb och fick båda två. Det som lät mest intressant var en anställning som skolkurator. Kruxet var att jobbet var i Boden. Men makens jobb omfattade hela Norrbotten och han hade kontoret hemma, så vi kunde lika gärna bo i Boden. Och cheferna på skolförvaltningen verkade angelägna om att få tjänsten besatt och skaffade lägenhet åt oss i ett alldeles nybyggt hus.

Det visade sig bli ett pionjärarbete. Tjänsten hade inrättats ett och ett halvt år tidigare, men bara varit besatt den första terminen. Sedan hade den varit vakant i ett år. Rektorer och lärare visste nog inte riktigt vad de skulle ha mig till. Skolkuratorer var ett relativt nytt påfund. Jag fick försöka hitta arbetsuppgifter själv.

Jag har alltså upplevt att vara pionjär. Det var inte alltid så lätt. Men så småningom gick det ganska bra med jobbet. Sen hände det andra trevliga tilldragelser. Någon gång på sensommaren förstod jag att jag var gravid. Då insåg jag att jag måste ta tag i uppsats och tenta, för när barnet var fött, skulle det väl aldrig bli av. Uppsatsen skrev jag under vintern och fick den godkänd. Vid påsktid reste jag ner till Göteborg och tenterade i socialpolitik för lektor Andersson. När han hade förklarat sig nöjd över mina svar på hans frågor, tittade han vänligt på mig och min stora mage och sa: "Ni ska väl arbeta?"

Jo, nog skulle jag arbeta. Mödrapenningen, som det hette på den tiden räckte bara ett halvår. Det blev att skaffa barnflicka, dagis var förbehållet för ensamma föräldrar. Jag tyckte jag blev en rätt bra skolkurator med tiden. Vi hade inte något organiserat elevvårdsarbete från början, var och en gjorde sitt. Men så småningom fick vi igång ett riktigt bra team. Bilden ovan är tagen vid ett sådant teammöte. Killen bredvid mig var obsklasslärare och jag tror att det var en syolärare som tog bilden.

Det blev fyra år och ett barn till i Boden. Sedan drog vi iväg till Kalmar. Men det är en senare historia. Kanske berättar jag den också, om andan faller på.

Goda grannar

Det här ett foto från min barndom. Min lillasyster och jag sitter i gräset i framkanten av fotot. De vuxna sitter i trädgårdsstolar runt bordet med kaffekoppar, kaffekanna och en stor tillbringare med saft. Det är sommar.

Jag tror att detta är sommaren 1948. Vi har bott i den nya villan i Örby i snart ett år. Jag har fyllt sex år, min syster är snart fyra. Vi har lekt och busat med varandra och de vuxna. Jag har tappat mitt hårband, min syster har sitt kvar, för ovanlighetens skull. Det brukade vara tvärtom.

De här åren i min barndom i villasamhället i Örby i nuvarande Marks kommun (ja, posten blandade ibland ihop oss med Örby i Stockholm), var präglade av det en nu kallar grannsamverkan. Men inte så att en blandade grannsamverkan med politik, eller för den delen med att bevaka sin egendom. Nej, det var mera ett sätt att umgås. Barn och vuxna i olika generationer gick som "barn i huset" hos de flesta av grannarna. Och sådana här träffar på sommarkvällarna i varandras trädgårdar, var mer regel än undantag, som jag minns det.

Makarna Blom var jämnåriga med mina morföräldrar. Farbror Viktor hade sin snickeriverkstad hemma på tomten. Han var en riktig finsnickare. Möblerna i huset de bodde i, hade han snickrat själv. Köksmöbler och sängar. Ingen annan hade så fina och annorlunda möbler.

Vi brukade gå till farbror Viktor i hans verkstad och sitta där och titta på när han svarvade och framställde så fina grejer. "Vad ska jag göra åt er idag då", kunde han fråga. Och så fixade han till en liten docksäng, eller små stolar till dockskåpet, eller en skärbräda i form av en fisk, som vi fick ta med hem till mamma.

Farbror Viktor kunde spela fiol och sjunga visor. Jag minns två av dessa visor. En handlade om skräddaren i Sätila, som gick ner sig på isen. Den andra var en norsk visa (makarna Blom kom ursprungligen från Dalsland) om en "bonnegutt" som inte hade det lätt. "Når jeg var bonnegutt, hade jeg det inte lett, för skjortan som jeg feck, ja, skjortan den  var ny, men skjortan var det inga fisflacker i"...... Ja, just den strofen kommer jag ihåg, man kan undra varför....

Det var fint med så goda grannar och makarna Blom var inte de enda. Jag har flera föremål, som tillverkats av farbror Viktor. Ett par fina svarvade skålar, och en "bakegressla" som kommer väl till användning, när jag ska baka farmorsbröd.

Jag kanske också ska identifiera personerna på bilden. Alla har förstått att barnen i framkanten är min syster och jag. Sedan kommer från vänster min mormor Selma, min pappa Kalle sticker upp huvudet från sin tältstol, sen kommer farbror Viktor och min morfar Edvin, min mamma Dagmar och tant Alma och så makarna Bloms yngste son Bo, som jag tror fortfarande bodde i föräldrahemmet vid den här tiden. Vem som stod bakom kameran har jag ingen aning om.

Jag har en historia till att berätta om en gemenskap mellan min mormor och tant Alma, men det får bli i nästa blogginlägg.

Födelsedag och höstväder

Jag har varit lite slö med bloggen ett tag. Sensommaren och början på hösten har varit ganska hektiskt med resor först till Barcelona i månadskiftet augusti september och sedan i slutet av september, en tur till Prag, för femte gången för min del, men dit kan man resa hur många gånger som helst. Nu har emellertid resorna sjunkit undan och jag tänker inte göra något större väsen om detta ämne, utan det får bli lite om vad som hänt under senaste veckan. Ett sätt att komma igång med bloggandet igen, kanske.

Hösten har kommit i veckan. På riktigt. Klara, soliga dagar och allt kyligare nätter. Men framför allt - det blåser, inte västvindar som vi är vana vid, utan det sveper ostliga vindar även över oss på Sveriges framsida. Jag tog ett par bilder för ett par dagar sedan, som visar att trots det kyligare vädret blommar det fortfarande vid stugan. Inte bara de klassiska höstblommorna utan även luktärtorna har kommit i en andra blomning. Hortensiorna blommar med nya knoppar och rosenskärorna har nyss börjat slå ut.

Men den stora händelsen denna vecka är inte höstens ankomst. Nej, för oss är det viktiga att i söndags fyllde min man och mitt livs kärlek 80 år!! Tänka sig! Och firad blir han. Redan i Prag uppvaktades han av goda vänner, som var med på resan. I fredags kväll kom fler goda vänner från Malmö och i söndags hade vi en liten mottagning för ytterligare vänner. Och det är inte slut på det hela- nästnästa helg blir det firande med barn och barnbarn i Småland! Det är svårt att tro att han nått denna aktningsvärda ålder alla redan. Ungdomlig som han är både till kropp och själ! Här sitter han på bilden med en champagneflaska och bl.a. iklädd en fluga för första gången i livet. Det lilla italienska sidenkonstverket är en present från Malmövännerna. Finare gubbe kan en inte tänka sig!

Släpkärra, sommarpratare och feminism

Det har varit si och så med bloggandet denna sommar. Detta är första inlägget i juli. Visst har det hänt en del  på det privata planet, men inget som jag känt för att publicera. Men den här helgen har livsandarna börjat röra på sig, så nu blir det några rader.

Det började i fredags. Äldsta barnbarnet Kalle med sambo Emma kom och hälsade på. De hade lovat hjälpa oss att flytta några soffor. Vår gamla soffa Bas från Kf som vi haft sedan vi bodde i Kalmar på 1970-80-talet, har nu tjänat ut i vårt hem och stugan, och jag ska försöka sälja den på nätet. Till stugan, skulle vi då frakta vår bäddsoffa från lägenheten i stan. Sedan skulle vår nyinköpta soffa till lägenheten fraktas från möbelaffären. Till detta  krävs 1. Ett fordon, som kan dra ett släp, 2. Sagda släp måste hyras och 3.Någon måste orka lyfta och flytta alla dess soffor. Då var det bra att ha Kalle och Emma till hands. De har båda tränat intensivt på gym och är unga och starka. Dessutom har Kalle tagit över sina föräldrars gamla SAAB med ordentligt drag. Återstår bara för mig att hyra ett släp. Sagt och gjort. Eftersom jag är gammal OK-kund av födsel och ohejdad vana sedan den tid det hette IC, hyr jag förstås släpet där.

Inga problem med att hyra släp. Jag hade dessutom beställt det i förväg. När jag skulle skriva under kontraktet, ser jag att där jag skulle sätta min namnteckning på den ........ streckade linjen, står det "Hyresman".  Vad är detta!!? Som den feminist jag är, reagerade jag förstås. Jag är väl ingen man!! Ska jag skriva på ett kontrakt med denna titel!? Kalle, som var med tittade medlidsamt och lite leende på sin farmor. Tjejen i kassan fattade galoppen, när jag påpekade det absurda i situationen. Så kan det väl inte stå i ett kontrakt i dagens jämställda samhälle. Skulle inte kvinnor kunna beställa ett släp?! Jag sade till tjejen i kassan att hon kan meddela sina chefer att de får ändra formuleringen. Hon log rart och sade att det är mycket som hon skulle vilja ändra på. Nåväl, sofforna blev transporterade förstås och vi hade en mysig fredagskväll med Kalle och Emma.

Nästa dag lyssnade jag till sommarprataren Sanna Lundell. Vilket fantastiskt bra program. Hon tog också upp de feministiska frågorna. Bl.a. radade hon upp massor med exempel på manligt våld och kvinnors utsatthet. Hon visade på hur långsamt det går att nå det jämställda samhället. Tuff var hon och hon ifrågasatte hur alla - både män och kvinnor - som förnekar att de är feminister, kan försvara sin hållning, när majoriteten av alla brott, våld - särskilt mot kvinnor - och annan kriminalitet begås av män. Mitt enkla exempel med släputhyrningen känns som en futtighet, men är trots allt en del i systemet.

Och så - idag - lyssnar jag åter på Sommarprataren. Det är Karl Petter Torvaldsson. LO:s förbundsordförande, f.d. SSU-ordförande m.m. En "redig karl", som en skulle säga både i Småland och Västergötland. En redig karl, som visar sig vara en varm feminist. Personlig, närvarande, hyllar sin mamma och pappa i Kosta, visar sin tillit till kvinnor i sin omgivning, från mamma till medarbetare och hustru.  Han använder det lilla ordet "en" istället för "man", när han generaliserar. Inte så svårt kanske varken för smålänningar eller västgötar, det är naturligt i vår dialekt. Och liksom Sanna Lundell spelar han skivor med genomgående kvinnlig artister.

Kanske finns det hopp för feminismen trots alla backlash genom åren. Undrar om jag får uppleva den verkliga jämställdheten innan jag dör.

Vi fick besök i helgen...

Det var äldste sonen, som kom och hälsade på. Det blev en trevlig helg, inte minst tack vare sonen. På fredagen åt vi lunch på stan och på kvällen var vi på teatern och såg Herr Juntilla och hans dräng Matti. Detta var planerat innan Daniel hade aviserat sin ankomst. Men på lördagen planerade vi ingenting annat än att vi skulle åka ut till stugan och att vi skulle handla.

Det är nämligen en fröjd att gå med Daniel i mataffärer. Han hittar nästan alltid något som en annan inte tänker på. Vi hade tänkt oss att grilla något för första gången i år. Daniel bestämde att vi skulle ha entrecote. "Måste vara ordentligt med fett insprängt i köttet, annars blir det torrt", var hans budskap. Då dög det inte med köttet i de vanliga diskarna, men nog hittade han närproducerat, jättefint kött i en annan disk. Så där gick han på och skapade menyn i sitt huvud, när vi gick runt på COOP.

Vi har tre kreativa barn, var och en på sina områden. I Daniels fall är det alltså matlagning. Det började redan i mellanstadiet, när han inte orkade vänta tills vi kom hem från jobbet, utan började fixa mat åt sig själv efter skolan. Numera är han ju proffs på området, men han tycker fortfarande att det är roligt att laga mat även hemma. Jag satt på kökssoffan och tittade på. "Det är inte så svårt att be dig fixa maten", sa jag, "du verkar tycka det är roligt." "Det är det roligaste jag vet", sa han.

Det blev en härlig måltid. Till förrätt fick vi skagenröra med färska räkor och rom, serverade på en liten potatiskaka och varmrätten var som sagt grillad entrecôte med rostad mandelpotatis, bearnaisesås (som han slog ihop själv förstås) och grillad sparris. "Det blev en klassisk fransk Bistromiddag", sa Daniel nöjt.

Han valde förstås vinerna också, det blev ett vitt Alsacevin och en röd Crozes Hermitage. Perfekt till maten.

Och efter allt detta, som jag inte hade rört ett finger för att åstadkomma, hade jag ingenting emot att ta hand om disken!

Barndomsminnen

Jag rotade bland gamla bilder och hittade den här lilla pärlan - som jag tycker att det är. Två soligt leende småflickor på trappan till vårt alldeles nybyggda hem. Åkerberga, Örby, Kinna var adressen. Inget gatunamn, inget postnummer. Det fanns inte då, 1947.  Vi fick gå ner till landsvägen och hämta posten. Senare skulle adressen bli Högsvägen 11. Men då var jag utflugen ur boet.

Jag minns mycket väl, när vi flyttade till det nya huset. Jag var drygt fem år. Min syster skulle fylla tre om någon månad. Bilden måste vara tagen, när vi är alldeles nyinflyttade. Huset var inte helt färdigt. Som syns på bilden är det inte målat och de smidda räckena, som senare skulle komma att kringrama verandan, finns ännu inte på plats.

Men en sak har tydligen kommit igång ganska fort. Det visar skylten som syns till hälften till höger på bilden. "Dagmars Kortvaruaffär" står det på skylten. Mamma hade blivit företagare. Egentligen hade hon varit det redan tidigare. Hon var ju utbildad ateljésömmerska, hade gått som elev på Kinna Damekipering, och när hon gifte sig började hon sy klänningar  till folk hemma i lägenheten. När vi flyttat till villan öppnade hon affär, där hon sålde framför allt tyger och sybehör, men också underkläder och liknande. Och så tog hon fortfarande emot beställningar på klänningar förstås.

Huset var, som sagt inte färdigt, när vi flyttade in. Jag lärde mig ett nytt ord: provisorisk. Trappan upp till andra våning, där morfar och mormor flyttade in, var inte färdig. Den såg ut mer som en trappstege. Det var inte färdigmålat inne heller och vi blev bekanta med målarna, som fanns runt omkring oss. Men vi tyckte ju att det var så fint. Vi fick till och med ett eget rum. Det var husets minsta och låg mellan köket och mammas och pappas sovrum. Tre rum och kök och möblerbar hall - det var annat än den lilla enrummaren. Mormor och morfar hade likadant men bara två rum.

Huset kostade 30.000. Det var en stor investering för en textilarbetarfamilj. Mamma berättade senare att när de skulle betala handpenningen, fyratusen kronor, kunde hon inte sova på hela natten innan den skulle betalas. De hade varit på banken och tagit ut kontanterna och hon var så ängslig att något skulle hända med pengarna, innan de hade hunnit göra sig av med dem. Hon hade pengarna under huvudkudden.

Ja, det var en stor händelse i livet för oss alla. När pappa hade dött, flyttade mamma så småningom till en lägenhet och min bror och svägerska tog över huset. De bodde där till omkring år 2000, då huset såldes. Jag hoppas att de som nu bor där, har en lika lycklig tillvaro, som jag och min familj hade i huset på Högsvägen 11.

PS. Bilden är tagen med en lådkamera. Det går att förstora den om en klickar på bilden.

Gammal kärlek rostar aldrig

Det är länge sedan jag skrev om vad vi äter. Tycker kanske att det inte är det viktigaste att förmedla. Men idag är det ju Alla hjärtans dag. Inte för att vi brukar fira den dagen på något särskilt sätt, men den här veckan fick maken lite inspiration av Ica-handlarnas veckoblad. En Alla hjärtans meny. Så klart att vi måste prova. Tre rätter handlar det om. Förrätt: Halstrade pilgrimsmusslor med palsternackpuré. Varmrätt: Kalvfilé, fin potatiskgratäng, rödvinssås (betydligt mer avancerad än den jag brukar göra, men frågan är om den var godare!?) Dessert: Vit chokladmousse med färska jordgubbar marinerade i limesaft. Har inte i skrivandes stund ännu avnjutits. Den väntar i kylen. Någon melllo blir det inte för oss. Betydligt bättre musikprogram i 2:an. Minnesprogram om Björn J:son Lind. Gifter sig väl med chokladmoussen - eller vad tror ni!?
 Och vi är överens om att detta var en fin Alla Hjärtans Dag. Och som sagt - gammal kärlek rostar aldrig.
PS. Vinerna då? Till musslorna, vår sista flaska sen Wienresan, en fin lagrad Grüner Veltliner och till varmrätten, en makalöst god Barolo, som vi fick i julklapp av vår generösa dotter. Härligt att kunna unna sig lite fest på tu man hand i en annars alldaglig februaridag.

Det är inte klokt.......

..... vad tiden går. Så säger vi ofta nu för tiden, som gammalt folk gör mest. Men visst är det nästan ofattbart att vi i dessa dagar har varit gifta i femtio år. I den gångna helgen har vi blivit firade ordentligt av den närmaste familjen, som nu består av femton personer. Det är barn och barnbarn, fruar och sambo, flick- och pojkvänner och till och med ett litet bonusbarnbarn. Det är en rikedom.

Alla dessa underbara personer hade verkligen ansträngt sig för att bjuda oss på en riktigt rolig tripp. Det började för några månader sen, när dottern ringde och meddelade att vi skulle boka helgen den 22-24 augusti. För då skulle det hända saker. Lite senare kom hon med lite fler detaljer. Vi skulle infinna oss Stockholm senaste kl. 15.45 på fredagen. Vi fick inte ta tåget, för det är ingenting att lita på, så det fick bli bussen. Vidare fick vi veta att vi skulle ha snygga kläder med oss för två kvällar, samt promendskor. "Mer behöver du inte veta" sa dottern.

Så klart att vi började fantisera lite om vad som skulle hända. Sen ringde hon igen och sa att vi skulle ta med oss badkläder. En ledtråd till, alltså. Vi började ställa in oss på att det nog skulle bli en färja - men vart? Tre dagar före avresan kommer ett nytt påbud. "Ni ska ha passen med er!" Då började vi ana att det inte var Finland vi skulle till.

Det visade sig att det var Tallin. Jag hade aldrig varit där tidigare, så det var ju kul bara med den saken. Dottern mötte vid Centralen, sambon  och bonusbarnet anslöt vid T-banan och alla våra smålänningar stötte till vid färjeterminalen och så var vi samlade alla femton.

Allting flöt så bra, Maken och jag fick det finaste rummet högst upp i båten med utsikt åt sjösidan. Middag var beställd i à la Carte-matsalen, där vi samlades vid fyra bord intill varandra. Det blev en riktig festmåltid förstås. Vi fick välja vad vi ville från menyn men jag går inte in på detaljer i maten, det blir för mycket att skriva. Det fotograferades en del, men bilden ovan är den enda jag har med mig hem till datorn. Jag hoppas på lite fler så småningom.

Det blev en lång dag, som avslutades med dans och en fantastisk show. Och visst hade någon i gänget (dottern tror jag) också ordnat så att vi blev officiellt firade och framkallade till scenen, där vi gratulerades av  programledarna och uppmanades att pussas, och så fick vi en flaska Prosecco i present.

Dagen efter blev det lyxvarianten av frukost, som också inleddes med ett glas Prosecco och efter frukost blev det en tur på stan, där de beordrade promenadskorna kom väl till pass. Där delade vi upp oss och gick åt olika håll, allt efter tycke och smak.

Sen blev det bastu och bubbelpool, innan det var dags att äta middag igen, denna gång buffé med rikhaltigt innehåll. Kvällen ägnades åt bl.a. musikquiz i puben, vilket var lyckosamt för oss, fyra vinster gick till vårt gäng! Senare på kvällen var det show igen, men i detta fall tog åldern ut sin rätt, så guldbröllopsparet drog sig undan till den privata sfären, som brukligt är bland bröllopspar.

Ja, sen blev det frukost och landgång vid färjeterminalen och vi tog att varmt och kramrikt farväl av hela vår underbara familj! Tänk så mycket omsorg och planerande de har haft för vår skull. Och vi är så tacksamma och värmen känns långt in i hjärteroten.

Jag kunde inte låta bli att lägga in bilden nedan. Jag medger att det är ganska tydligt att det har gått femtio år!

Äntligen....

Min bärbara dator pajade och jag har inte kunnat skriva på länge. Det har hänt allt för mycket under sommaren, för att jag ska orka rekapitulera. Men nu är datorn reparerad och förhoppningsvis ska jag bli lite flitigare på bloggen, nu när hösten börjar närma sig. Jag kan dock konstatera att det varit en underbar sommar, med besök av barn och barnbarn och andra gäster. Lite utflykter, bl.a. med vännerna till Skreabaden  i Falkenberg och vanligt livsnjuteri i stugan denna varma sommar. De senaste veckorna har dock regnet öst ner, här som över allt i Västsverige. Men i lördags när vi avåt årets kräftor kunde vi sitta ute på altanen utan att störas av regndroppandet på taket.

Nu ser vi fram emot nya äventyr. Först en hemlig resa, som barnen bjuder på med anledning av vår 50-åriga bröllopsdag. Och efter valet i september åker vi till Wien en vecka för att ytterligare befästa denna bemärkelsedag.

Här kommer lite bilder från vår intima kräftskiva:

Kräftorna inhandlade levande som vanligt hos Larssons i Sexdrega och kokta hemma i vårt eget kök.

Sedvanliga tillbehör, västerbottenspaj och -ost, rostat bröd, kryddat brännvin och öl.

Och så mysig belysning på altanen i augustimörkret!

Människors möte

Detta blir det första blogginlägget i juli 2014. Det beror inte på att mitt juliliv hittills har varit händelselöst. Det är bara det att sommarvärmen gjort mig lite slö. Och så har jag haft annat att göra.

Två av barnen med familjer har varit här och avlöst varandra. Det har varit så härligt att få umgås lite längre än bara ett veckoslut. Och det är så mysigt att umgås i stugan. Det blir en närhet på ett sätt med de sysselsättningar vi sätter igång här. Bastubad, matlagning, diverse reparationer och underhåll av stugan. Paellan på bilden är ett av resultaten av sonens matlagningskonst.

Det är fantastiskt att ha en familj, som bryr sig. Jag är så oändligt tacksam för att det blev så i mitt liv. Att jag i min ungdom mötte en man, som jag kunnat leva med i över femtio år. Att jag har fått så fina barn och barnbarn. Att vi har det här smultronstället att vara på.....

Samtidigt lyssnar jag på radion. Upptrappad konflikt i Israel och Palestina. Nedskjutet flygplan i stridernas Ukraina. Flyende människor från Syrien. Och här går jag i min somriga idyll. Orättvist?! Javisst. Vi kan ju inte bestämma var vi föds och dör. Slumpen är inte rättvis.

Så lyssnar jag till dagens dikt. Är det också en slump att just denna dikt lästes idag, när de här tankarna kom till mig? Det är en mycket känd dikt. Hjalmar Gullberg skrev den:

Människors möte

Om i ödslig skog

ångest dig betog

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog.

Giva om vägen besked

därpå skiljas i fred:

sådant var främlingars möte

enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

Nytt altangolv

Maken har  länge pratat om att vi måste lägga nytt golv på altanen. Det från början vackra klinkergolvet hade visat sig inte riktigt tåla värmeväxlingar och hade spruckit lite här och var. Det  här blev ett projekt, som maken och jag inte fixat på egen hand, så vi fick inkalla ätteläggen för att få hjälp. Maken hade dock förberett och brutit upp och avlägsnat det gamla golvet. Ett riktigt skitjobb, om jag får säga och det tog två hela dagar att få loss det hela. Själv var jag full av beundran över hans energi och envishet. Men sen tog son och sonsöner över. De kom dragande med släpkärra, så de kunde hämta virke och forsla bort avfallet till lämplig station.

Det blev några intensiva dagar, fyllda av jobb, men också av mysigt umgänge. Själv höll jag mest till i köket, sysselsatt med att förse gänget med mat och dryck och många turer i diskbaljan. Med benäget bistånd av sonhustru Anna. Och bastun var förstås varm varje dag.

Lite bilder tog jag också av mina duktiga pojkar, förstås.

Daniel och Emil verkar fundera över hur nästa bräda ska läggas. Emil verkade rätt bestämd, så husbyggnadsstuderande på gymnasiet i Vetlanda, som han är.

Kalle kapar bräder efter måttbeställning

Koncentration

Farfar är byggherre och övervakar det hela, samt är handräckning emellanåt

Så här fint blev det, när allt är klart. Nu väntar vi bara på lite mer värme, innan alla krukor och amplar får komma på plats med grönska och vacker blomning.

Om ett par veckor flyttar vi ut för gott.

Presentbordet

Jag lagade klassisk panerad rödspätta med kokt sparrispotatis, morötter, smält smör och remouladsås. Vi hade dessutom varit och köpt en flaska vitt, så här mitt i veckan. Saken är den att vi ska åka till Berlin i morgon. Tidigt 06.30 går bussen från Resecentrum. så vi länsar skafferiet och unnar oss en liten mysig vardagsmiddag.

Som vanligt ett småtrevligt samtal och jag kom på att bordsdekorationen bestod av gåvor från skilda tider. Rosen är nyast. Den fick jag för en vecka sedan, när jag varit med kören och sjungit på ett äldreboende. Den har stått sig ovanligt fint. Vasen som den står i, fick vi av mamma för snart 25 år sedan, när vi firade silverbröllop. Det hör till att man ska få något av silver en sådan dag. I år har det gått ytterliga 25 år, så nu blir det guldbröllop i augusti. Mamma lever inte längre, så någon guldpresent blir det nog inte. Men det behövs inte heller.

Ljusstakarna, så kallade "stumpastakar, fick jag av gode vännen Georg, när jag fyllde femtio och den lilla hjärtformade ljusskålen kom vännerna Jaana och Fabio med, när de hälsade på oss i somras.

Inte konstigt att man fäster sig vid tingen, när de bringar mig så mysiga minnen!