fredag 22 mars 2013

Alla dessa katter.....


Är du katt- eller hundmänniska? Den frågan diskuteras ibland. Det beror kanske på att det rör sig om våra närmaste husdjur, som vi gärna förmänskligar. För min del känner stark sympati för båda. Innerst inne är jag nog lite mer kattmänniska trots allt.

Jag har flera fb-vänner som älskar katter. De lägger ut fina bilder på de rara djuren. Ja, jag har vänner, som gillar hundar också. Det har jag fått bevis för, när jag skrivit om våra gamla hundar på bloggen. Därför fick jag lust att skriva lite om katterna i mitt liv. De är ganska många och de är alla borta för länge sedan.

Alla katter jag levt med utom en, fanns i min barndom. Den enda katt som funnits i min vuxna familj, var den intelligenta Amanda, som dottern fick som tröst, när vi flyttade till Holsby. Det var alltså egentligen hennes katt. Att vi inte hade katt tidigare, berodde på att vi inte hade bott så, att vi kunde släppa ut katten tidigare. Jag vet att man kan ha innekatter, men det passar inte mig. Katter ska kunna få röra sig fritt utomhus, tycker jag.

Men hemma i Örby kunde katterna gå fritt. Ut och in som de ville. Vi hade alltid katt, vad jag minns. De försvann ibland, men då kunde man få en ny unge av grannen, tant Ina. Historien om katterna är en del av historien om min barndom.

Den första katt som jag kommer ihåg, var nog född före mig. Det var en stor svart hankatt, som hette Petter. Han fanns i morfars och mormors hus i Kinna, där mamma och pappa hyrde enrumslägenheten på andra våning och där vi bodde tills jag var fem år, och vi flyttade till den nybyggda villan i Örby. Huset i Kinna togs över av min moster och morbror och det bestämdes att Petter skulle bli kvar hos dem. Men så hände det, som jag som fem-sex-åring minns så klart och som jag tog stort intryck av.

En dag, när mamma gick ner till landsvägen för att hämta posten, får hon se en svart katt komma gående i vägkanten. Hon kände genast igen Petter. "Kommer du, Petter", säger hon och Petter svarade högt och ljudligt. Sedan följde han med mamma hem och stannade hos oss. För mig kändes detta helt förunderligt. Tänk att Petter hade hittat till oss och gått den, som jag tyckte, långa vägen ända från Kinna! Petter blev till slut så gammal och orkeslös, så de vuxna insåg att det var dags att han skulle få sluta sina dagar.

Det kan inte ha gått alltför lång tid innan Petter fick lämna jordelivet, när man ser det så här i backspegeln. Nästa katt var en helvit hona med extra tår. Det var den första av tant Inas leveranser. Vi kallade henne Rosa. Hur hon försvann vet jag inte, men vi hade henne tillräckligt länge för att hon skulle få ungar. En av dem fick vi behålla och det blev Sessan. Hur de vuxna katter vi hade försvann, var svårt att förstå, men att man inte kunde behålla alla ungar, det fick vi acceptera. Och att det var pappa som tog hand om den saken, blev ju uppenbart. Jag läste Astrid Lindgrens berättelse, Något levande till Lame-Kal. Jag ska inte dra hela historien om det här, men den handlar om Anna-Stina och Lill-Stumpan, vars katta fick ungar, tre stycken som de döpte efter Männen i den brinnande ugnen, Sadrak, Mesak och Abednego. Sadrak gav de bort till en sjuk pojke, men de andra två? " 'Vi kan inte ha huset fullt av katter' förklarade mamma tålmodigt för sina små flickor. Så nu finns det ett kors målarmästarens trädgård med texten: Här vilar Mesak och Abednego djupt sörjda av Anna-Stina och Lill-Stumpan och monga andra katter."

Det var ju inte tal om att gå till veterinär med en bondkatt på den tiden. De fick leva sitt fria liv med de risker det innebar. Jag kommer inte ihåg alla, men katten på bilden minns jag mycket väl. Han hette Putte. Jag har för mig att han också kom från tant Ina och att hon behöll en kullbror till honom. Brorsan hette Klas-Emil. Putte gillade att krypa ner i portföljen som på bilden. Han trivdes också med att vi bar omkring honom i den. Vi hade lärt honom att vinka åt oss, när vi gick till skolan. Då satt han på köksbänken vid fönstret och skrapade med framtassarna på fönsterrutan, när vi vinkade till honom.

Putte fick vi behålla förhållandevis länge, men till slut försvann han också. Så småningom började vi misstänka att allt inte stod rätt till. Längre ner efter gatan bodde en familj, där både far och son var jägare. Särskilt sonen verkade intresserad av att prickskjuta katter. När vi så fick ytterligare en ny katt, den lilla grårandiga Pussy, en riktigt behändig kisse, tog mamma med sig den till herrarna ifråga. Hon visade upp Pussy och sa till dem att "detta är töseras katt, och låt bli att skjuta den!"

Pussy blev en riktig kelgris. Hon slapp att som de tidigare katterna vara i källaren om nätterna. Hon fick ligga i min säng och gosa. Hon gick med på att bäddas ner i dockvagnen och köras runt. Vi älskade Pussy.

En söndagsmorgon såg vi henne vandra iväg på närmsta grannens stenmur med svansen stolt i vädret. Det var det sista vi såg av Pussy. Inte långt efteråt hörde vi ett skott. Vi förstod genast vad som hänt. Pussy hade gått 50 meter för långt och kommit inom skotthåll. Min syster och jag var förtvivlade, vi var otröstliga. Till slut hittade mamma ett sätt att försöka lugna oss. Hon lovade att vi skulle ta bussen till Skene och gå på bio Cosmorama på eftermiddagen. Jag minns ännu filmen, inte så mycket av innehållet, men att den hette Sabina och titelrollen spelades av Audrey Hepburn. Men det var en tillfällig tröst. När vi kom hem från bussen och passerade stenmuren började vi gråta igen.

Det blev väl fler katter, men Pussys öde satte liksom en punkt för min barndoms oskuldsfullhet. Medvetenheten om att man inte kan lita på alla människor, att det rentav finns ondska i världen blev plötsligt ett realitet.

Det här hände på 50-talet. Mycket har förändrats, katter värderas på ett annat sätt nu för tiden. Och man kan definitivt inte skjuta med gevär hej vilt i villaområden. Det hade definitivt blivit polisanmälan. Men det var det ingen som tänkte på då.


lördag 16 mars 2013

En lördagskväll i mars

Ikväll åt vi en riktigt gammaldags söndagsmiddag, fast det är lördagskväll. Det blev förrätt, sos, dvs smör, ost och sill, en gammal krogrätt. Dryck till detta är givet  - öl och snaps. Det fick bli en hederlig Åbro och makens hemkryddade porsbrännvin. På tallriken inlagd sill enligt Skogsviolas eget recept, rökt lax med smetana och ost från Norrglimt, som Västerbotten fast billigare.Vanligt knäckebröd till. Varmrätten blev klassisk kalvstek  med gräddsås, kokt potatis, pressgurka och svart vinbärsgelé. Grönsakerna som kokt med i grytan serverades till. Precis som hemma, när jag var barn.

Hemma drack vi dock inte vin. Det gjorde vi nu en Côtes du Rhone Xavier från månadens utbud. Riktigt gott.

Det skulle varit en efterrätt också, om det skulle varit som hemma. Men det orkade vi inte. Å andra sidan hade vi sällan förrätt i mitt hem. Det var förbehållet julen och påskens smörgårdsbord.

Som vanligt när vi ätit och druckit gott började vi prata om maten i våra barndomshem. Det var faktiskt väldigt annorlunda mot hur vi äter nu. Särskilt maken, som är född i norra Lappland och sällan hade andra grönsaker än potatis. Däremot mycket gott kött och färsk fisk. Hemlagad filbunke och hemkärnat smör, men inga pålägg på brödet, inte ens ost.

I mitt hem fanns det färska grönsaker under sommarhalvåret, eftersom vi hade trädgård med köksland, bärbuskar och fruktträd. Allt detta konserverades för att hålla hela vintern. Det var före frysboxens tid. Även köttet från hushållsgrisen, som många arbetarfamiljer höll sig med, konserverades. Kalvstek, som vi åt idag, var en riktig lyx. Men pressgurkan var vardagsmat. Jag minns inte att vi någonsin åt färsk gurka i mitt hem. Det var alltid skivad gurka inlagd i ättikslag med persilja som kryddning. Man åt det till kött och som pålägg på leverpastejsmörgåsen. Jag tycker fortfarande att det är jättegott.

Mycket har förändrats, men den gamla husmanskosten räcker långt fortfarande.

fredag 15 mars 2013

När en blir kvar

Som mina regelbundna läsare vet, är jag en flitig radiolyssnare. Ett av favoritprogrammen är Radiopsykologen. Intresset emanerar väl till en del från min tidigare profession, men jag har alltid varit intresserad av mänskligt beteende, känslor, tankar och allt vad därtill hör. Jag är imponerad av de anlitade psykologernas professionalism och empati, men än mer imponerad är jag av de människor som ringer och blottar sina känslor, tankar våndor och tillkortakommanden.

I förra veckans program fick vi höra en man, som blivit änkling och hans berättelse om den djupa sorg han kände. En sorg och saknad, som kändes övermäktig för honom.

Inslaget väckte många tankar hos mig. Jag tänkte på mina föräldrar och jag tänkte på mig själv och oss.  Mina föräldrar var runt tio år yngre än jag och maken är nu, när pappa dog och mamma blev ensam. Medellivslängden ökar, men förr eller senare så kommer vi alla, som lever i ett förhållande, att få uppleva att en blir ensam kvar. Det är omöjligt att låta bli att tänka på och vi pratar också ganska ofta om den saken nu för tiden. Det blir allt viktigare att tänka på att ta vara på den tid vi har nu.

Pappa dog den andre januari 1981. Han blev bara 68 år. Mamma var 60. Julen som föregick vår stora sorg, tillbringade de hos oss i Kalmar. Jag hade till julklapp ställt i ordning ett fotoalbum med bilder från våra barns barndom tillsammans med sina morföräldrar. Jag varvade bilderna med dikter. Efter mammas bortgång tog jag hand om albumet. Den sista dikten har kommit att bli en tröstedikt och påminnelse om just detta. Dikten, Luftslott, är skriven av Sten Selanderoch lyder sålunda:

Luftslott

Kan du förstå att vi är gamla redan och att vår framtid redan är förbi?
Så säger prästbetyget. Nå, än sedan? De där som åldras är ju inte vi.
Har någonsin vi känt den stumma ledan som livet blir förskämt och surnar i?
Vi har ju inte hunnit tala ut på åttatusen kvällar med varandra,
och vi har nya land att genomvandra på upptäcksfärd var dag till livets slut.
Var lugn, vår dialog skall aldrig sina. Vi kan ju resa på vårt eget vis-
fast du vill hellre till Paris då jag nödvändigt skall iväg till Kina.
Och blir vi nitti år, skall än vi språka om min oskrivna, vackraste lyrik.
Nej, vi är inte gamla. Jag är lik en våt och ruggig skinntorr gammal kråka, 
det vet jag. Men för dig, i verkligheten, är jag den unga solbrända poeten
som ankrat med Galejan i din vik. Och du - för mig är du alltjämt musik
havsvind och nyponblom, behaglig, vårlig Eros, fast du nog blivit ganska tung och grå.
Men vad betyder det hur andra ser oss, när vi är vackra för varann ändå?
Och luftslott, kära du, kan aldrig ramla. De är de enda byggen som består.
Vi har en enda plats som helt är vår: den skånska gård där vi skall bo som gamla.
Vi vet ju hur den ligger mellan klitter av milslång utsikt över hed och hav.
Långt från en verklighet, alltmera bitter, bor där allt skönt som aldrig kan bli av.
Ovansklig rinner ungdomskällan fram vid söderlängan på vår gård i Skåne,
och lyckan väntar, hög och allvarsam, i landet öst om sol och väst om måne.
Kom, vi går dit. vi har en väg att gå dit bort, så länge vägen är gemensam.
Tids nog skall världen bli förtvivlat ensam för en utav oss två.

lördag 9 mars 2013

Dragspelet



Jag hittar ideligen gamla foton, som jag har glömt. Det här är taget i augusti 1982. Det vet jag, eftersom jag känner igen tapeten. Vi har nyss flyttat till Holsby utanför Vetlanda och inte hunnit att tapetsera om. Bilden är tagen av mammas sambo, Alf, när de besökte oss för första gången, efter att de blivit ett par.

Men det var dragspelet jag skulle skriva om. Våren 1982 fyllde jag 40 år. Det hade varit ett jobbigt år. Maken hade pluggat i Stockholm och jag hade hållit ställningarna hemma i Kalmar med jobb, skol- och dagisbarn  och desssutom ganska mycket politiskt engagemang. Vi stod också inför ett uppbrott, skulle flytta från Kalmar till lilla Holsby uppe på Småländska höglandet. Det var inte populärt bland barnen ska jag säga, så det blev ganska påfrestande.

Nåväl, nu fyllde jag 40. Släktingarna från Västergötland kom farande i brorsans orkesterbuss. De hade med sig presenter, även presenten från maken. De satte en bindel för mina ögon och så fick jag känna mig fram till presenten. Dragspelslådan låg på golvet, jag fick sätta mig på knä för att öppna den. När jag förstod att jag fått ett dragspel, började jag gråta! Jag blev så glad och även rörd. Jag förstod ju hur maken hade gnetat och sparat under tiden i Stockholm, för att få råd att köpa min önskepresent. Han hade bett broder Stig, som hade kontakter i musikbranschen, att införskaffa dragspelet.

Sedan spelade jag varje ledig stund i ett par veckor. Barnen suckade och stönade. De blev trötta på olåten. Men jag lärde mig faktiskt ganska fort. Jag kunde ju spela piano sedan barnsben, det var basen jag måste lära mig. Och så tekniken förstås.

Nu har jag haft dragspelet i över trettio år. Det blir inte så mycket spelat nu för tiden. Mest på sommaren ute i stugan. Jag gillar att sitta på trappen mot sjön på fina sommarkvällar och spela valser på dragspelet. Fingrarna är lite fumligare än förr. Brist på övning och lite effekt av artrosen. Men det hindrar inte att jag drar en trudelutt, t.ex. som på bilden nedan, tagen av dottern för något år sedan en sensommarkväll i kräfttider. 



torsdag 7 mars 2013

Vårkänslor i vatten



Jag går numera två gånger i veckan till Stadsparksbadet i Borås och simmar, badar två sorters bastu och känner mig allmänt tillfreds med livet. Jag har löst pensionärskort. 510 kronor för fyra månader och då får man besöka alla Borås badanläggningar hur många gånger som helst.

Jag håller mig dock till Stadsparksbadet. Det ligger på nära promenadavstånd och nu när isen har smält kan man gå genom parken utefter Viskans strand. Borås centrum är faktiskt riktigt fint numera. Särskilt utefter Viskan. Tänk vad det betyder mycket att ha tillgång till vatten i utemiljön. Ja, inne med för den delen. Badet ligger perfekt placerat i parken, med vatten både inne och ute.

Igår, när jag gick hem efter simturen, stannade jag till och studerade fågellivet i Viskan. Det vimlar av andfåglar just nu. I ett par veckor har jag också sett kniphannarna samlas. Nu hade det kommit en hona också och hon har det inte lätt! Vårkänslorna svallar hos hannarna, som kråmar och åmar sig för den stackars honan, som inte får vara i fred en sekund. Jag räknade till fem hannar runt henne. Men hon verkade trots allt ha skaffat sig en favorit bland killarna, så helt ovillig var hon nog inte. Nu längtar jag bara till att isen lossat i sjön vid stugan, så vi får se de här snyggingarna ute hos oss och förhoppningsvis tar dom hand om vår stora holk den här våren.

Inne i badhuset är det också trevligt, men några aktiviteter som kniporna håller på med kan man inte förmärka där. Men andra trevligheter kan man stöta på. Igår träffade jag både babysimmare och tantgympare. Och i motionsbanorna var det lugnt, stundtals hade jag en hel bana för mig själv.

Nej, det är inte jag som simmar på bilden. Den har jag hämtat från Stadsparksbadets hemsida. Men en gubbe kan väl också duga som illustration!


tisdag 5 mars 2013

Vår i Sävshult?



Vi åkte ut till stugan idag. Solen skiner, det är  bara tre veckor till påsk och vi har inte plockat bort juldukar och utebelysning. Men vi kan inte köra bil ända ut till stugan. Vår lilla väg är belagd med svallis, som inte smält än. Jag vågar inte köra där med odubbade vinterdäck. Men vi tar våra stavar och promenerar efter att ha parkerat hos grannen, som bor närmare den plogade vägen.

Det är fortfarande en hel del snö på tomten och isen ligger på sjön. Men maken gick ner och kände på isen där vi brukar ha vaken öppen för bastubad. Vaken har nu varit tillfrusen sedan nyår, Men det gick att ta upp ett par hål, så vattnet kan ta sig upp på isen och kanske påskynda smältningen.

När vi kom hem tog jag fram ett par bilder från tidigare år. Åh, vad jag längtar efter den blommande vitsippsbacken och att få plantera en kruka med penseér vid stugväggen! Och ikväll övar vi vårsånger i kören!


måndag 4 mars 2013

Skjortan


Det här är min örnskjorta. Jag hittade den längst ner i en korg i garderoben, när jag skulle se över vad som borde rensas ut. Det finns mycket som jag inte har använt på länge i garderoberna. Det mesta ska jag samla ihop i en säck och skänka bort. Men min örnskjorta ville jag inte lämna utan vidare. Den har betytt så mycket för mig när jag var barn och ung och är symbol för en viktig tidig erfarenhet, som har format mycket av mitt vuxna jag.

Jag växte upp med engagerade föräldrar, som tidigt lärde mig att förstå vad som hände i samhället, genom att delta i ett rikt föreningsliv och med tydliga ideologier. Unga Örnar är arbetarrörelsens barn- och ungdomsorganisation. Det fanns motsvarande ungdomsföreningar i nykterhetsrörelsen, där mina föräldrar också var engagerade. Men det var inte lika roligt där som i UÖ, där vi hade närmare till och mer kompisar.

I Unga Örnar fanns ett uttalat syfte. Det var solidaritets- demokrati- och fredstanken. Den präglade nästan allt vi gjorde, förutom en glad och otvungen samvaro förstås.

Ja, vad gjorde vi då? På vinterhalvåret var det tre aktiviteter, månadsmöten, utflykter och cirklar. Månadsmötena hölls alltid i Folkets Hus i Örby. En byggnad, som numera är riven, men som var ett viktigt ställe under min uppväxttid. Där bedrevs i princip allt föreningsliv utom Kyrkan och Idrottsföreningen, som hade egna lokaler. Det var på dessa möten jag lärde mig föreningskunskap. Att kunna leda ett möte t.ex. vi barn fick sitta ordförande och sekreterare och de vuxna motsvarigheterna satt bredvid och visade hur man skulle agera. Fortfarande har jag nytta av dessa färdigheter. Jag brukar bli ombedd att leda årsmötesförhandlingarna i SRF Borås, så även i år. Efter mötesförhandlingarna hade vi någon aktivitet, som roade oss, t.ex. film, lekar och annat. På mötena bar vi som regel örnskjortan. I Folkets Hus hade vi också våra fester, där allmänheten var inbjuden. Det var Lucia- och vårfest, som vi jobbade med att förbereda i våra cirklar bl.a.

Cirklarna ägde rum i Örnlokalen. Det var en lokal i ett annex till den gamla skolan. Där hade varit slöjdsal en gång i tiden. Det var omodernt och värmdes upp med en vedeldad kamin. Pappa, som var en eldsjäl (i tredubbel bemärkelse, både bildligt och bokstavligt) åkte direkt från fabriken och tände kaminen, de dagar vi hade verksamhet, och det var de flesta vardagskvällar.

I örnlokalen hände mycket. Det som engagerade mig mest var sång- och teatercirkeln. Den leddes av mamma (sången) och pappa (teatern). Vi övade in program i första hand för våra fester, men vi gjorde också turnéer runt om i bygden på föreningsmöten, konsumstämmor och liknande.

På somrarna var det läger, som gällde. Det var det roligaste av alltihop. Man kunde planera och vänta hela våren på sommarens läger och leva gott på minnena hela hösten. På lägren hade man ju chans att träffa så många nya kompisar från andra ställen. Lägren kunde vara korta, ett veckoslut bara eller långa, 12 dagar tror jag var det längsta. Kompisar, som man sedan höll kontakt med, en del i åratal. De korta lägren - t.ex. det vi hade i Örby varje år "Hultalägret", vände sig till avdelningar i vårt distrikt, S:a Älvsborg. De längre samlade örnar från flera distrikt och ofta inbjöds någon avdelning från de nordiska grannländerna. De mest spännande var de internationella lägren, örnar från hela Europa.

När vi åkte på läger, bar vi skjortan förstås. Det var ju den, jag egentligen skulle skriva om. Jag är lite osäker på om alla länder hade skjortor eller andra kännetecken. Jag kommer ihåg att Norges Unga Örnar, som heter Framfylkingen hade det. I Finland hette organisationen som vi, Nuoret Kotkat och i Danmark av någon anledning De unges idraet. Tyskland hade sina Rote Falken.

På bilden nedan har jag fotograferat de lägermärken jag har sytt fast på skjortan. Två av dem är från internationella läger. Det lilla metallmärket är från det stora lägret i Stockholm 1956 och tygmärket där intill är från Nordisk lejr i Aalborg 1960. Där hade man delat upp lägret på en avdelning för yngre barn och en för tonåringar. Jag hade hunnit bli arton år och min syster nästan sexton och vi var ju ledare på den här tiden, men nu reste vi utan småungar att ta ansvar för och det var nog det roligaste lägret av alla. Jag har nog haft fler märken, men denna min sista örnskjorta bar jag ju som nästan vuxen, så de tidigare har jag inte kvar.



På ärmen sitter tre märken, överst det lilla märket med avdelningens namn, Örby. Därunder den internationella organisationens IFM, International Falk Movement och längst ner den stiliserade örnen.

Nedan min syster och jag på ett av våra första läger utanför Örby, jag tror det var i Länghem 1949 eller 1950.
Och här är ett gäng tonåringar på lägret i Aalborg. Jag står längst bak med schalett om håret. Och skjortorna är på förstås.

Nu bär de unga örnarna inte någon skjorta längre. Det blev väl omodernt med "uniform". Men vi såg det aldrig som uniform. Vi såg skjortan som en symbol för vår sammanhållning kring en idé. Liksom de sånger vi sjöng. De som handlade om fred och solidaritet. I Örby finns fortfarande en avdelning kvar. De har ett arkiv, där de samlat bilder och annnat från förr. Där ska min skjorta nu hamna.

Till slut vill jag citera ÖRNMARSCHEN, med text och musik av gamle TCO- ordföranden och landshövdingen Valter Åhman. Gammalmodig, javisst, med likväl väldigt fin!

Vi äro bröder alla, vår kedja når från pol till pol
Och våra fältrop skalla, åt alla bröd, år alla sol.
Var mänska är vår bror och vän och gör hans börda stegen tunga
Med frejdigt mod vi dela den som käcka örnar unga.

Vi har ej hat i sinnet, men kämpahåg till fejd och lek.
En rispa uti skinnet, den tåla vi, men intet svek,
De svagas skydd vi vilja bli, om allas rätt och lycka sjunga.
Mot lögn och våld och tyranni vi strida örnar unga.

Vi vandra käckt mot målet, soldater i en ny armé.
Vårt vapen är ej stålet, åt folkens fred vår kamp vi ge.
När framtidsfolk i sång och dikt, ett allas broderskap besjunga.
Då minns man att vi gjort vår plikt som röda örnar unga.