Resan till rötterna

Veckan före midsommar började vår resa till Norra Norrlands inland och fjälltrakter. Den resan hade varit planerad ganska länge, åtminstone ett år. Den kom att bli ett fantastiskt äventyr, fyllt av känslor, minnen och nya upplevelser.

Maken och därmed också våra barn och barnbarn, har sina rötter i detta förunderliga landskap. Byn heter Lappeasuando och är belägen på båda sidor om Kalix älv, som utgör gräns mellan Kiruna och Gällivare kommuner. I byn finns bron som förenar dessa kommuner.

Vi har gjort den långa resan många gånger genom åren. Vi har bott på olika ställen, mest i södra Sverige. Men under fem år på 1960-talet bodde vi faktiskt i Luleå och Boden. Då var det ganska nära, inte mer än trettio mil från Boden till Gällivare. Det räknades som nästgårds. Från Kalmar, där vi sedan hamnade tog det tjugosex timmar med tåget. Det blev det färdmedel vi använde på vintern. På sommaren bilade vi. Det brukade ta tre - fyra dagar med övernattningar i tält eller hos släkt och vänner utefter vägen.

Nu åkte vi bekvämt med äldste sonen och hans fru i deras nya bil. Från Sävsjö i Småland till Umeå. Etthundra mil på en dag. Övernattning på vandrarhem och vidare de femtio milen, som var kvar till Gällivare andra dagen.

Den här resan hade planerats sedan länge, som sagt. För första gången sedan barnen var små, skulle vi försöka träffas allihop på en gång i barndomslandet. Det hade börjat med att maken och jag, tillsammans med makens syster och svåger hade planerat att passa på att ta några dagar i fjällvärlden, när vi samtidigt skulle hälsa på i Gällivare. När ätteläggen hörde talas om detta, deklarerade de, att de också ville följa med. Så vi samlades från olika håll och med olika färdmedel och det blev en resa som jag aldrig kommer att glömma.

Väl framme i Gällivare dagen före midsommarafton, skyndade vi oss att proviantera och sedan bar det iväg till Lappeasuando och makens systers och svågers stuga vid det gamla hemmet. Vi hade verkligen tur med vädret.

Det är många år sedan jag såg midnattsolen. Måste ha varit någon gång på 70-talet, när vi bilat upp. Nu fick vi återse det rullande, strålande klotet tre nätter i rad. Jag kan inte riktigt förklara de känslor en sådan naturupplevelse framkallar. Att stå vid det breda selet vid den mäktiga Kalixälven, tillsammans med nära och kära och känna det storslagna, det ursprungliga och det närvarande. Det var som om tiden stod stilla.

Det gjorde det nästan också. Stod still alltså. När jag tittade på min väderapp i telefonen, stod det att solen gick ner kl 02.00 och den gick upp vid kl 02.00. Det kändes lite underligt.

Det blev en mysig midsommarafton. Sonen körde till Kiruna och hämtade dottern, som kom med flyg från Stockholm. Sen klädde vi till och med en liten stång. Det var inte svårt att få tag på material till den. Fantastiskt mycket midsommarblomster. Men också väcktes vemodet. Jag gick med min svägerska utefter de gamla tegarna, nu igenvuxna med sly. Knappt märkbara stigar.  De långa dikena som min svärfar grävt för hand för att kunna få odlingsbar mark går inte längre att skönja.

Det blev ett par sköna dagar med trivsamt umgänge, härliga bastubad, god mat från grillen och till och med en middag på världshuset på andra sidan älven. Och en fin utflykt till Killingi, inte att förglömma.

Men vi stannade inte bara i Lappeasuando. En av våra ursprungliga planer var att vi skulle ta några dagars vistelse i fjällvärlden. Maken och svågern har gjort många turer i Lapplandsfjällen genom  åren. Ibland med sönerna och en gång också med dottern. Men svägerskan och jag har länge haft dåliga ben och har inte kunnat hänga med på långa vandringar med packning och allt. Nu ville vi också njuta av fjällivet utan dessa strapatser. Det fick bli stugor istället och lite kortare turer utan stor packning.

Vi hade bokat stugor och även hotellrum i Björkliden. Där anslöt även andre sonen med familj inklusive hund. De hade rest med tåg från Småland direkt till Björklidens station utefter Malmbanan. Nu var vi samlade allesammans, saknade bara två sonsöner som var tvungna att stanna hemma och jobba.

Tyvärr hade vi inte lika fint väder de fyra dagar vi vistades där. Men ungdomarna gick långa turer även fast det regnade en dag. Vi seniorer tog det lite lugnare, men det blev några vändor uppe på högplatån ovanför hotellet.

En behöver inte gå så långt innan vildmarkskänslan blir påtaglig. Det är så storslaget i fjällvärlden. Vyerna är hänförande. De mäktiga bergen, och det klarblå glittrande Torne träsk, Sveriges sjätte största sjö, Sveriges näst djupaste sjö och Skandinaviens största fjällsjö. En känner sig så liten, men ändå så närvarande, när en står och tittar ut över allt detta, den stora sjön nedanför fötterna och Lapportens silhuett i fjärran. Och när en därtill fick höra blåhakens sång bland videbuskar och dvärgbjörkar, då kan en inte begära mer.

Men det finns också en mikrovärld i fjällen, som fascinerar mig lika mycket, ibland faktiskt mer än de storslagna utsikterna.det äralla de fantastiska växter, som kläder marken, där en trampar fram.
Vilket överflöd av blommor vid just den är tiden. En del har vi hemmavid också, men det mesta av floran i fjällen, finns ju just bara där. Tyvärr har mina anteckningar försvunnit, och min fjällflora finns i stugan, så jag kommer inte ihåg alla arter, men den här vita lilla anemonen kan jag. Det är Lapplands landskapsblomma, fjällsippan, som blommade ymnigt.

Det var mycket vatten i jokkar och raviner. Den här formationen tror jag kallades "Djävulsfallet" eller något ditåt. Jag är en dålig fotograf med en vanlig mobilkamera och bilderna ger inte på något sätt rättvisa åt verkligheten, men kanske det ändå går att föreställa sig bruset av vattenmassorna, som kastar sig ner i ravinen.

Efter vistelsen i Björkliden splittrades gruppen. Daniel och Anna stannade i Kiruna för att hälsa på goda vänner och köra en annan väg hem till Småland. Sara tog flyget tillbaka till Stockholm Och vi andra tog en ny tur till Lappeasuando, där Mattias med familj också fick tillfälle än en gång få känna samhörigheten och anknytningen till denna plats på jorden. Eller som Daniel uttryckte det "En av de viktigaste platserna i mitt liv". Det blev också sång och musik en kväll. Svåger Helge i Skaulo hade fixat en gitarr, som ju Mattias trakterar med den äran. Både roligt och stämningsfullt.

Till sist ville jag lägga in en ungdomsbild på mina svärföräldrar Hanna Elisabeth och Lars Levi Andersson, som en gång flyttade till den här platsen och med egna händer bröt marken, som nu börjat växa igen. Men vi som fått vara här kommer aldrig att glömma deras gärning.

Tre dagar i Wien

Så har vi då äntligen varit i Wien efter alla år. Första gången för mig, men inte för maken. Han var där redan 1956. Jag har under årens lopp hört den historien berättas för mig ganska många gånger. Historien om hur han och en kompis, båda i 20-årsåldern, tågluffade från Stockholm till Berlin, München, Wien och Salzburg.

Vi har många gånger pratat om att vi skulle resa till Wien. Vi gillar att besöka stora städer, där finns alltid så mycket att upptäcka. Och vi har varit i Prag flera gånger och även Budapest. Wien har fått vänta, men nu efter femtioåtta år för maken, var det dags. Då var det fullt av amerikanska soldater kvar i staden. Det fanns spår efter strider från krigsåren och folk levde i allmänhet knapert. Men det hade inte varit lika hårt bombat som i Berlin. Och av kriget såg vi ingenting nu.

Vi hade tre dagar på oss att få en uppfattning om staden. Vi började som vanligt, när vi är i en ny stad, att följa med på den rundtur, som i det här fallet anordnades av resebolaget vi åkte med. Som vanligt hade vi en svensk lokalguide, en härlig kvinna, som bott i Wien sedan ungdomen.

Vi fick en fin tur med denna kunniga humoristiska dam, först runt ringen med bussen och sedan promenad i Innerstadt. Att Wien var fullt av storvulna palats hade jag förstått, men inte hade jag fattat att det var i den omfattningen. Palatsen hade maken inte heller haft något att säga om, när han berättat om sin ungdoms äventyr. Det blev nästan för mycket av stuckaturer, marmor, guld och silver. Nej, då var det betydligt trevligare att vandra i Hundertwasserkvarteret. Allt skapat av den starkt ideologiske Friedenreich Hundertwasser, Friedrich Stohwasser. Sitt konstnärsnamn har han tagit för att visa sitt engagemang i freds- och miljöfrågor, och sina idéer om kretslopp och annat har han förverkligat i denna skapelse. Det skulle behövas ett helt blogginlägg för att beskriva detta och mer till. Men den som är intresserad kan läsa om denne fantastiske man och hans idéer på många ställen.

Rundvandringen var den enda tur vi gjorde med researrangören. Tre dagar går fort och vi ville disponera vår tid på egen hand och flanera och söka efter våra egna smultronställen. Vi löste 48-timmarsbiljett, som gällde på samtliga allmänna kommunikationer och det var en välsignelse. Lätt att ta sig fram också, bara man höll kartan rätt. Tunnelbanan är ren, snygg och snabb, men roligast är att åka spårvagn. Vi hann med en busstur också ute i Grinzing.

Både maken och jag gillar att söka oss till de små muséerna, där betydelsefulla personer bott. Det finns flera sådana i Wien också och vi valde förstås Siegmund Freud-muséet, inrymt i den bostad i Wien som även var hans mottagning fram till dess han måste fly undan nazisterna till London. Det fanns inte många autentiska saker kvar.Det mesta hade följt med familjen till London. Det var nästan lite patetiskt att se hans hatt och paraply i hallen och en koffert. Möblerna i väntrummet på bilden nedan är autentiska och skänktes till muséet av dottern Anna Freud. Den berömda divanen finns dock kvar i London. Men det fanns mycket annan dokumentation i form av fotografier, diverse diplom och utnämningar och informerande text.

Tre dagar går fort, men vi hann med ett museum till, nämligen MAK, det moderna konst- och arkitekturmuséet, som vi förväntat oss mycket av, men som vi blev lite besvikna på. Roligare var det då, när vi tog oss till den kända nöjesparken Pratern, med sitt kända pariserhjul, som blev känt genom filmen "Tredje mannen" av Orson Welles. Där som ungraren Anton Karas suttit och spelat på sin cittra, och som maken också fick uppleva i Grinzing 1956.

Vi hade tur i Pratern, för just denna dag invigdes en festival, som verkade gå ut på att spela bompa, bompa-musik och dricka öl. Där fanns representanter för alla landskap i Österrike med var sina orkestrar och där kom Kejsar Franz Josef med sin Sissi gåendes på höga styltor och tyrolerhattar och skinnbyxor förekom frekvent. Och så många och stora öltält har jag nog aldrig sett på en gång.

Men det som Wien mest är känt för är väl ändå den klassiska musiken. Vi undvek de stora showerna och sökte oss till de mindre scenerna, på samma sätt som vi föredrar de små muséerna. Vi lyckades få biljetter till en kammarkonsert i en fantastisk liten kyrka, St Anna Kirche. Där fanns en akustik, som inte var av denna världen, rent himmelsk, måste ja säga. En stråkkvartett framförde musik av Mozart, Haydn och Beethoven och musiken fyllde hela kyrkan. Den unga cellisten kommer jag aldrig att glömma. Och inte de andra heller för den delen.

Det var sista kvällen i Wien, och finare avslutning kunde vi inte önska oss.

Maten då? Nja, det var väl inte något särskilt. Vi hann ändå äta en äkta Wienerschnitzel på kalvkött, precis som det ska vara. För övrigt stötte vi inte på några kulinariska läckerheter. Men det var inte därför vi tog oss till Wien.

Det är inte klokt.......

..... vad tiden går. Så säger vi ofta nu för tiden, som gammalt folk gör mest. Men visst är det nästan ofattbart att vi i dessa dagar har varit gifta i femtio år. I den gångna helgen har vi blivit firade ordentligt av den närmaste familjen, som nu består av femton personer. Det är barn och barnbarn, fruar och sambo, flick- och pojkvänner och till och med ett litet bonusbarnbarn. Det är en rikedom.

Alla dessa underbara personer hade verkligen ansträngt sig för att bjuda oss på en riktigt rolig tripp. Det började för några månader sen, när dottern ringde och meddelade att vi skulle boka helgen den 22-24 augusti. För då skulle det hända saker. Lite senare kom hon med lite fler detaljer. Vi skulle infinna oss Stockholm senaste kl. 15.45 på fredagen. Vi fick inte ta tåget, för det är ingenting att lita på, så det fick bli bussen. Vidare fick vi veta att vi skulle ha snygga kläder med oss för två kvällar, samt promendskor. "Mer behöver du inte veta" sa dottern.

Så klart att vi började fantisera lite om vad som skulle hända. Sen ringde hon igen och sa att vi skulle ta med oss badkläder. En ledtråd till, alltså. Vi började ställa in oss på att det nog skulle bli en färja - men vart? Tre dagar före avresan kommer ett nytt påbud. "Ni ska ha passen med er!" Då började vi ana att det inte var Finland vi skulle till.

Det visade sig att det var Tallin. Jag hade aldrig varit där tidigare, så det var ju kul bara med den saken. Dottern mötte vid Centralen, sambon  och bonusbarnet anslöt vid T-banan och alla våra smålänningar stötte till vid färjeterminalen och så var vi samlade alla femton.

Allting flöt så bra, Maken och jag fick det finaste rummet högst upp i båten med utsikt åt sjösidan. Middag var beställd i à la Carte-matsalen, där vi samlades vid fyra bord intill varandra. Det blev en riktig festmåltid förstås. Vi fick välja vad vi ville från menyn men jag går inte in på detaljer i maten, det blir för mycket att skriva. Det fotograferades en del, men bilden ovan är den enda jag har med mig hem till datorn. Jag hoppas på lite fler så småningom.

Det blev en lång dag, som avslutades med dans och en fantastisk show. Och visst hade någon i gänget (dottern tror jag) också ordnat så att vi blev officiellt firade och framkallade till scenen, där vi gratulerades av  programledarna och uppmanades att pussas, och så fick vi en flaska Prosecco i present.

Dagen efter blev det lyxvarianten av frukost, som också inleddes med ett glas Prosecco och efter frukost blev det en tur på stan, där de beordrade promenadskorna kom väl till pass. Där delade vi upp oss och gick åt olika håll, allt efter tycke och smak.

Sen blev det bastu och bubbelpool, innan det var dags att äta middag igen, denna gång buffé med rikhaltigt innehåll. Kvällen ägnades åt bl.a. musikquiz i puben, vilket var lyckosamt för oss, fyra vinster gick till vårt gäng! Senare på kvällen var det show igen, men i detta fall tog åldern ut sin rätt, så guldbröllopsparet drog sig undan till den privata sfären, som brukligt är bland bröllopspar.

Ja, sen blev det frukost och landgång vid färjeterminalen och vi tog att varmt och kramrikt farväl av hela vår underbara familj! Tänk så mycket omsorg och planerande de har haft för vår skull. Och vi är så tacksamma och värmen känns långt in i hjärteroten.

Jag kunde inte låta bli att lägga in bilden nedan. Jag medger att det är ganska tydligt att det har gått femtio år!

Äntligen....

Min bärbara dator pajade och jag har inte kunnat skriva på länge. Det har hänt allt för mycket under sommaren, för att jag ska orka rekapitulera. Men nu är datorn reparerad och förhoppningsvis ska jag bli lite flitigare på bloggen, nu när hösten börjar närma sig. Jag kan dock konstatera att det varit en underbar sommar, med besök av barn och barnbarn och andra gäster. Lite utflykter, bl.a. med vännerna till Skreabaden  i Falkenberg och vanligt livsnjuteri i stugan denna varma sommar. De senaste veckorna har dock regnet öst ner, här som över allt i Västsverige. Men i lördags när vi avåt årets kräftor kunde vi sitta ute på altanen utan att störas av regndroppandet på taket.

Nu ser vi fram emot nya äventyr. Först en hemlig resa, som barnen bjuder på med anledning av vår 50-åriga bröllopsdag. Och efter valet i september åker vi till Wien en vecka för att ytterligare befästa denna bemärkelsedag.

Här kommer lite bilder från vår intima kräftskiva:

Kräftorna inhandlade levande som vanligt hos Larssons i Sexdrega och kokta hemma i vårt eget kök.

Sedvanliga tillbehör, västerbottenspaj och -ost, rostat bröd, kryddat brännvin och öl.

Och så mysig belysning på altanen i augustimörkret!

Tur till Berlin

Vi tog en fyradagarsresa till Berlin, för att uppleva lite storstadsatmosfär. Det var ett tag sen sist. Fyra-fem år sedan och jag skrev på bloggen då också. Nu blir det inte så mycket bilder från egen kamera, eller för att säga sanningen - ingenting. Det får bli lite vykort istället.

Även om vi varit i Berlin flera gånger tidigare, bestämde vi oss för att ta erbjudandet från Rolfsbuss att följa med på en guidad tur under fyra timmar. Och det var verkligen inget man behövde ångra. Vår guide visade sig vara en mogen glad och trevlig göteborgska, som bott i Västberlin sedan 1971. Hon hade alltså på plats upplevt mycket av stadens dramatiska nutidshistoria. Det blev en av de bästa guidningar jag varit med om. Kunnig och snabb och framför allt med god framförhållning blev det lätt att hänga med. Eva, som hon heter, förvarnade alltid en stund innan vi var framme vid byggnaden eller minnesmärket, vad som komma skulle och när vi var framme vid objektet upprepade hon informationen.

Vi satt inte i bussen hela tiden. Det första stoppet kom vid Holocaust Denkmal, ett fantastiskt minnesmärke över förintelsens offer. Vi tog också en promenad i området runt Brandenburger Tor och beskådade bl.a. ett annat mycket speciellt minnesmärke. Genom en glasruta i gatan kan man skåda ner i ett inneslutet rum, som innehåller tomma bokhyllor. Det skall påminna oss om den av Hitler beordrade bokbranden 1933.

Ett stopp till gjorde vi. Det var vid Olympiastadion, där vi åkte upp i tornet för att beundra utsikten över Berlin. Men det blev inte så långt besök, för just då blåste det rätt ordentligt, så det var inte så njutbart.

Sedan blev det en lunch på hotellet, men den är inte så mycket att orda om, och efter en stunds siesta, drog vi ut på en promenad i omgivningarna. Vi hamnade vid Check Point Charlie, som inte låg så långt från vårt hotell. Vi var där första gången 1991, och det var mycket folk då, men det var ingenting mot vad som var fallet nu. Men visst är det trevligt att flanera runt, kolla in utställningarna eller bara titta på folk. Och så skulle vi hitta ett ställe för dagens middag. Restaurangbesöken är ju bland det viktigaste när man är ute och reser.
På en sidogata hittade vi en fransk restaurang, som av den utställda menyn att döma verkade lovande. Vi travade in, möttes av vänlig personal och frågade om vi kunde boka ett bord till kvällen. Men tänk, det var redan fullt. Vi fick tipset att prova vid ett närbeläget torg, där det skulle finnas ännu en fransk restaurang, men vi hittade aldrig den, så vi återvände och gick in på den vi varit på först och bokade ett bord till lördagen istället. Då hade vi gått ganska långt, mer än vi tänkt, men jag missade färdriktningen vid irrandet runt torget, så vi drog iväg åt fel håll och insåg att vi måste vända, när vi kom fram till Unter den Linden. Då beslöt vi att kolla italienaren på hörnet vid hotellet, så vi inte behövde slita på fötterna en gång till.

Nu märker jag att jag blivit lite trött på att skriva. Så nu får det bli lite sammanfattning. På det italienska stället var det mycket folk och mycket prat, gemytligt, och maten var god och riklig, men vad gäller mat skulle det komma bättre tider....

På lördagen löste vi eintageskarte på bussen, som hade hållplats i gathörnet vid hotellet. Nu skulle vi inte trava och gå lika mycket hade vi bestämt. Men Berlin är en stor stad med stora och långa gator, så det blir mycket promenerande i alla fall. Vi hoppade av bussen vid Kurfürstendamm och tog U-bahn till Charlottenburg för att besöka Berggruenmuséet, rekommenderat både av guiden Eva och sonen Daniel, som besökt stället, senast han och Anna var i Berlin. Picasso var den dominerande konstnären, men även Matisse. Stället är väl värt att besöka också på grund av den fantastiska byggnaden.

Efter att ha landat på en liten servering vid Schlosstrasse för att svepa ein bier på väg till tunnelbanan, blev det U-bahn igen till Potsdamer platz. Där var det minsann fullt med folk! Två manifestationer var igång, TV filmade och poliser blandade sig med alla åhörare och flanörer. Det var verkligen drag! Vi hamnade en stund i ett köpcenter av den anledningen att jag gärna ville ha en flaska Asbach brandwein med hem och jag vågade inte lita på att den fanns på Bordershop. Men det var så trångt och bökigt och någon mat- och drickashopping kunde vi inte hitta. Så vi travade ut och lämnade Potsdamer platz och tog oss till Anhalter platz, nära hotellet. Där åt vi en currywurst och hittade så småningom en liten vin- och spritbutik, där jag fick med mig en flaska av den ädla drycken.

Resans höjdpunkt måste ändå bli middagen på Restaurang Entrecote. Det var som att vara åter i Paris. Uppmärksam personal, god mat och dryck förstås och en härlig stämning. Fullsatt även denna kväll. Vad vi åt?! Det blev tre rätter och två viner och kaffe avec, vällagat, köttet perfekt, såsen ljuvlig, ett glas Cremant Bourgogne som entré och en makalöst god Cotes du Rhone till varmrätten. Och vi kunde inte låta bli att ta en Crepe Suzette till dessert. Kaffe och Grappa till maken och Calvados till mig. Och hela notan gick på bara 130 euro inklusive extra.

Nu är jag mätt på att skriva, så nu blir det bara ett par Picassobilder och restaurangens kort att titta på. Men riktigt slut på resan var det ju inte.......

....... vi gjorde ju en sväng in på Bordershop och dom hade Asbach där också, så jag fick en flaska till och lite andra godsaker till vårens och sommarens bastubad och fester.

Skogsviola - hattmänniskan

Jag brukar sällan göra impulsköp, när jag handlar kläder, men det fanns en tid, när jag var förtjust i hattar  och älskade att prova, när jag fick tillfälle. Ja, förtjust är jag fortfarande, men numera är det mest ute vid stugan, som jag använder dem. Och någon ny har jag inte köpt på många år.

Det är en särskild känsla att bära hatt, tycker jag. Det går liksom inte att smyga sig undan. Nej, tvärtom, det kräver att man rätar på ryggen och släpper fram den goda självkänslan. I synnerhet när man, som jag gillar hattar med stora brätten. Jag har inte slängt några av mina hattar. Några har jag knappt använt. Andra har suttit på rätt ofta. I fotolådan hittade jag några av dem. De har var och en sin egen historia.

Här sitter jag vid ett litet bord på trottoaren utanför en tabac i Paris 1986. Hatten, liksom solglasögonen är nyligen inköpta på ett av de kända Parisvaruhusen, som jag för tillfället glömt namnet på. Det var varmt i Paris den gången, därav den lätta klädseln med mitt egenhändigt virkade linne. Tygkassen, som skymtar i knät syddes av min goda vän och firmapartner Gugge, som för övrigt också var med på resan.

Gökotta i en hage i Vetlanda 1991. Den blå stråhatten med vitt band med röda prickar, använde jag ganska mycket. Sedan låg den lite för länge på en hylla och är numera blekt och lite tillknycklad, men jag har inte slängt den. Maken gillar också hattar, men här har han tydligen valt en skärmmössa istället.

Och här tar dottern studenten 1993. Jag står lite i skuggan bakom skylten, men hatten syns ju. Den är inköpt i London några år tidigare, när Sara och jag var där tillsammans. Det är en riktig finhatt och den bar jag också, när maken och jag var värdpar på min systerdotters bröllop.

Sommaren 1993 var jag på målarkurs i Frankrike, närmare bestämt i den lilla byn Gy, nära staden Becancon i Lorraine. Där behövde jag en hatt att skugga mig med, när jag satt ute och målade, eller som här när min rumskamrat och jag åt våra små luncher på balkongen. Den hatten har jag också använt mycket, numera som sol- och trädgårdshatt ute vid stugan.

Gy-hatten finns också med på bilden nedan. Året är 1994, vi gonar oss i värmen på släkttorpet. Maken har också en fin stråhatt, som jag tror är inköpt i Italien. Sonhustrun Anna, som här väntar vårt första barnbarn, har också en mysig hatt. Den ende som är utan är sonen, som jag faktiskt aldrig har sett bära hatt. Men jag tror nog han skulle klä bra i en snygg sådan, precis som far sin.

När fick du ett vykort sist?

Den tanken, som fick bli rubrik till det här inlägget, fick jag härom dagen, när det här fina kortet från Italiens klack damp ner genom brevinkastet. Jag blev riktigt euforisk. "Vi fick ett vykort, så kul!" utbrast jag och maken höll med.

Visst har vi väl fått några vykort på senare år, men det är numera ganska glest mellan dem. Nu kan man ringa från alla världens hörn, messa och skicka hälsningar med bilder också. Men håll med om att det är något visst med ett vykort, som någon bemödat sig med att skriva för hand och skicka iväg från när och fjärran. Det känns riktigt exotiskt och blir en bestående upplevelse, som inte kan liknas vid ett kort blickande på en display. Och definitivt inte blir av att spara till eftervärlden.

Jag ville gärna leta efter fler kort i gömmorna. Jag hittade inte ett enda!!! Hade jag verkligen slängt dyrgriparna?! Inte fattat vad de betyder. Nej, några vyer, som tillsänts oss de senaste tjugo åren verkade inte finnas kvar. Men idag kom jag på att vi har en låda med ett innehåll från urtiden långt före internet och mobiltelefoner, e-post och sms. Från den tiden då man skrev brev för hand. Det finns exempel alltifrån våra första kärleksbrev, brev som våra mammor har skrivit när vi flyttat långt bort till små brev som barnen skrivit och mycket annat. I den lådan fanns också vykort. Ganska många faktiskt och adresserade till olika adresser vi haft. Dock inga senare än när vi bodde i Holsbybrunn, Vetlanda på 80-talet.

Det är lätt att förlora sig i minnen, när man börjar rota i gömmorna. Bara vykorten från hela världen från Öland till Acapulco, från Småland till Marbella. Och jag tänker att jag nog ska börja skicka vykort igen när jag reser någonstans och kanske skriva ett vanligt brev, lägga i kuvert, kosta på ett frimärke och skicka till en god vän.

Moler

Idag  är det fyra veckor sedan jag opererades. Det har inte blivit mycket bloggande under den här tiden. Detta beror dels på en viss trötthet, dels på brist på inspiration, och kanske det faktum att jag fortfarande äter morfintabletter har ett visst inflytande på min koncentrationsförmåga. Nu satte jag mig i alla fall framför datorn och blev så påmind om att jag har ett inlägg till att skriva. Jag hade redan lagt in bilder från Molermuséet, som jag tänkt skriva som det sista inlägget från ön Mors i Limfjorden.

Jag hade aldrig hört talas om moler. Det visade sig vara en vit lera, som bara finns just där, vid Limfjorden i Danmark. Den här leran är grunden för de klitter som finns på Mors. Och i avlagringarna, som också består av vulkaniska asklager finns helt fantastiska fossiler och stora kristaller.

Muséet berättar om klitternas historia. Avlagringarna har från börjat skett när Jylland fortfarande var havsbotten för 55 miljoner år sedan. Man kan följa dessa miljoner års historia genom förstenade fiskar, fåglar, insekter och växter, som man funnit i leran och som man nu ställer ut i molermuséet. Där finns också världens bäst bevarade sköldpadda. Se bilden ovan.

Efter besöket på muséet, helt unikt i sitt slag, kunde man också ta en promenad till den s.k. molergraven, där man kunde se de skiktade lagren av lera. sammanlagt 60 meter tjockt. Där kunde man också få låna hackor och leta fossiler själv. Något vi dock avstod från. Men några bilder fick jag med mig.

Molermuséet var det mest sevärda av det vi upplevde på Mors. Jag har aldrig sett något liknande. Det  är inte för inte som man nu har blivit kandidat till Unescos världsarv.

Jag var i Jante

Jag ser ofta på Facebook att många gillar och länkar till sidor, som heter "Att besegra Jante", eller "Övervinna Jante". Det verkar ha blivit väldigt populärt. Jag undrar hur många som vet var Jante ligger, eller kanske om de över huvud taget vet vad Jante är. Därför tänkte jag berätta att jag (vi) var där för knappt en månad sedan. Och vi har varit där tidigare också.

Jante är nämligen det fiktiva namnet på den lilla danska staden Nyköbing Mors. Mitt tidigare inlägg handlar om denna ö, Mors, där vi tillbringade några sköna dagar, och som jag tänkt skriva fler inlägg om. Nu kommer det andra och det ska handla om Jante eller Nyköbing, som var författaren Aksel Sandmoses födelse- och uppväxtstad.

Sandemose har beskrivit den inskränkta stämningen i Jante i romanen "En flykting korsar sitt spår", som kom ut 1933. Boken har blivit en av hans mest kända och "lagen" i Jante har kommit att förknippas med många skandinaviska småstäder. Sandemoses far var dansk och från början stavade Aksel sitt förnamn Axel och hette Nielsen i efternamn. Han flyttade så småningom till Norge och tog sin norska mors efternamn och ändrade stavningen. Under 2:a världskriget engagerade Sandemose sig i motståndsrörelsen och flydde till Sverige, men återvände till Norge och de sista åren i livet bodde han i Köpenhamn, där han dog 1965.

Sandemose räknas som en norsk författare, men dagens Nyköbingsbor är också stolta över stadens son, trots den illvilliga "lagen". Hans födelsehus är bevarat och vi sökte upp det och fann den lilla reliefen på väggen, med porträttet och "lagen" inristade.

Sedan gick vi och åt en "Sildetallrik" på äkta danskt vis på ett gemytligt ställe. Och några fördömande blickar eller ifrågasättanden eller nedslående kommentarer från dagens Nyköbingsbor, kunde vi inte märka.

Jag behöver inte citera Jantelagen här. Det är bara att googla, och mer fakta om Aksel Sandemose är också lätt att ta reda på.
Förresten är jag konvalescent, så jag ska ta det lite lugnt med både det ena och det andra. Men jag återkommer.

Danmark nu och då

Den här färjan tar oss över ett sund i Limfjorden, från jylländska fastlandet till den lilla ön Mors. Där hade vi bokat rum på Feggesunds färjekro, för att koppla av och se oss omkring lite efter flera soliga veckor i stugan.
Det var länge sen sist, som vi bilade i Danmark. Förr gjorde vi det ganska ofta om somrarna. När barnen var små och vi ville ha lite tid för oss själva, brukade vi lämna ungarna hos morfar och mormor och sedan ta färjan från Varberg över till Grenå och ta in på något ställe ett par dagar. Sedan, när barnen flugit ur boet har vi fortsatt att dra över Kattegatt eller sundet lite då och då, när andan fallit på. Men som sagt, nu är det ganska länge sedan, om man inte räknar lite turande med Fredrikshamnsfärjan, utan bil förstås.

Vi hade varit på Mors en gång tidigare. 1970 lånade vi mina föräldrars tält, lämnade 10-månadersbabyn hos mormor och morfar och for med treåringen till Jylland. Vi letade upp en campingplats inte så långt från Torups strand på västsidan. Som jag minns det blev det mycket bad vid de vidsträckta sandstränderna, men vädret var inte lika fint varje dag och vi gjorde några utflykter i trakten, bl.a. åkte vi en dag till Mors.

När vi nu kom till Mors fyrtiotre år senare, försökte vi erinra oss vad vi hade sett och varit med om förra gången. På kroen där vi bodde fanns broschyrer över sevärdheter på ön. Bl.a. hade vi besökt Kung Fegges sten. Kung Fegge var en mytisk figur, som sägs vara förebild till prins Hamlet.Nu åkte vi till öns enda stad Nyköbing Mors. Där sökte vi upp turistbyrån och frågade var stenen fanns. Det visade sig att den låg bara någon kilometer från vår kro. Vi måste titta till den på tillbakavägen. Allt efter att vi pratade blev minnena tydligare. Maken kom ihåg att vi hade rest med samma färja då som nu och passerat skylten vid vägkanten. Vi hade stannat och travat upp för trapporna halvvägs upp på den höga Fegges klit. (som jag fotograferat från ett annat håll och som jag ska skriva om i ett senare inlägg). Vid stenen hade vi fotograferat en del. Och foton blev det nu också.

Skylten var rostig och sliten. Den var nog fräschare 1970, om den ens fanns då. Jag tror det var en träskylt på den tiden.

Utsikten från klinten över Limfjordens vatten är betagande.

Och maken måste naturligtvis förevigas vid stenen med hamletinskriptionen....
vilket också skedde 1970 tillsammans med treårige Daniel. Lite har väl förändrats under fyrtiotre år!

 Daniel och hans mamma får också njuta av utsikten. Sedan sussar man gott i tältet på kvällen med Daniel med tummen i mun och den obligatoriska bomullstussen mellan fingrarna.

Det är faktiskt ganska länge sedan!

Mer från Mors kommer så småningom.

En tur till Skåne

Vi åkte till Malmö för att hälsa på goda vänner under några dagar. Numera tar vi alltid tåget. Billigt och bra och så blir man inte så trött, som i alla fall jag blir av bilkörning. Praktiskt också på det sättet att snälla Gugge kommer och möter vid Malmö central. Den här gången mellanlandade vi bara i lägenheten vid Triangeln för att ställa av vår packning och sedan bar det ut till kolonin i Ärtholmen (eller på Ärtholmen, som det lär heta i Skåne). Gugge och Lasse har en så fin koloni, men jag fick inte med kameran dit förstås. Både stugan och trädgården är nu klar efter omfattande ombyggnad och trädgårdsplanering, vilket tagit några år. Men nu är det så inbjudande och trivsamt, så man vill nästan inte ge sig iväg därifrån.

Dagen efter tog vi en tur till Helsingborg i det vackra vädret. Det är en stad som vi känner ganska väl, jag för min del ända sedan barndomen eftersom mina föräldrar hade vänner där. Men vi har faktiskt aldrig varit på Fredriksdal, varken på teatern eller i trädgårdarna. Det som gjorde starkast intryck på mig var rosenträdgården dit man leddes genom den vackra pergolan med klängrosor av alla tänkbara sorter.

Klängrosor är bland det vackraste jag vet, så det fick bli några bilder på sådana....

...... och så Nils Poppe förstås!

Det vackra vädret höll i sig alla tre dagarna vi var i Malmö och på lördagsförmiddagen tog vi oss ut till Ribersborg för att ta ett dopp i vågorna. Tro det eller ej, det var bara jag som vågade doppa mig! Lite obekkvämt eftersom det var så långgrunt, men blöt blev jag i alla fall! De andra i sällskapet doppade bara fötterna!

Sen tog vi tåget hem till Borås igen efter några mysiga dagar. Tack vännerna för trevlig samvaro, som vanligt

Bilder från Toscana

Här kommer äntligen lite bilder från Toscana. Jag har ännu inte förlika mig med den nya layouten på bloggen, så bilderna hamnar lite huller om buller. Det var i alla fall ganska så kallt i stenkåken vi skulle bo i, så de första dagarna fick vi dra på oss de ylletröjor som fanns och svepa in oss i filtar. Men inte ser vi ledsna ut för det. Och Marianne tänder gärna levande ljus för att bättra på värmen! 

Sen kom i alla fall solen, men det var fortfarande kallt. Vi kunde i alla fall gona oss lite i trappan. Och här ser vi också hur trevligt huset ser ut. Men väl påpälsade är vi fortfarande!

När min födelsedag närmade sig hade också värmen kommit. Vi inledde dagen med solig frukost, ost bröd jordgubbar , oliver och Spumante till förstås!

Det blev flera dopp i poolen, och nu var det så varmt i luften att vi hoppade i fast vattnet bara höll 16-17 grader. Men vi är ju vana vinterbadare, så vad gjorde det! Jag vågar inte lägga ut några badbilder på folket, de är något för intima, men omgivningarna syns ju och jag avslutar med en bild från gården, med "vårt" hus till höger och utsikten in mot Staden, Castellina di Chianti i fonden och himlen är strålande blå, som synes.

Toscana, here we come

För ca femton år sedan besökte vi Toscana för första gången. Alltsedan dess har jag velat åka dit igen. Men det har dröjt några år. Vi har hunnit besöka Italien tre gånger sedan dess, Rom, Ligurien, Piemonte. Men nu ska vi fira min 70-årsdag och en gång till ville jag komma till Siena. Så nu åker vi. Lyfter från Landvetter kl. 07.00 i morgon bitttida. Så ajöss för en dryg vecka. Rapport kommer så småningom. Arrive derci!