Kamerun

När vi är i Malmö brukar det alltid bli ett besök i Malmö Konsthall. Så även denna gång, fast det inte var planerat. Men konsthallen ligger så bra till och det är lätt att slinka in. Genom de stora fönstren ser man bra in i hallen och det är alltid något spännande som lockar.
Konstnären som nu är aktuell heter Pascale Marthine Tayou och kommer från Kamerun, men bor numera i Gent i Belgien. Han arbetar med skulpturer och storskaliga installationer. Verken är gjorda av återvunnet material och Tayou använder också målningar och filmer i sina installationer.

Verken som visas i Malmö är nya och direkt skapade för Malmö Konsthall. I utställningen använder Tayou sig av naturliga ljud, från t.ex. fåglar och vatten, för att belysa hur människans rörelser och urbana strukturer påverkar vår miljö. Han använder också fabrikstillverkat material, vanligen hämtat från bensinmackar och byggnadsplatser, och omformar detta till djurliknande varelser. Detta vittnar om konstnärens intresse för produktion och naturresurser, och det ger installationerna en tydligare samhällskritisk prägel genom sin kritik av överproduktion.

Tayou för en nomadiserad tillvaro och presenterar intryck från sitt hemland Kamerun och andra länder han passerat under sitt liv. Han pekar på olika nivåer i våra kulturer och våra kulturella identiteter och överbrygger i sina verk kulturella klyftor och identitetsskillnader.

Denna konstnär var helt ny för oss och mycket intressant. Jag har gjort ett sammandrag ovan av presentationen i utställningskatalogen. Av den framgår också att utställningen har genomförts bl.a. i samarbete med elever från Östra Grvie folkhögskola, vilket gläder en gammal folkbildningssjäl.

Mattor, mattor

Vi har varit i Stockholm några dagar. Hälsat på dottern, varit på mysig adventsmiddag med SRF-seniorerna och som vanligt vandrat runt på en utställning. Denna gång på Liljevalchs.
När jag tidigare i höst hörde att Liljevalchs konsthall skulle ha en utställning med Märta Måås-Fjetterströms produktion, tänkte jag direkt att detta vill jag se. Och jag blev inte besviken. Det var ju inte bara Märta det handlade om utan också hennes efterföljare. Några av dem kände jag till tidigare, men jag visste inte att så många av dagens kända konstnärer har låtit sig inspireras av MMF och designat mattor i hennes efterföljd. Där fanns Karin Mamma Andersson och Jochum Nordström, Ernst Billgren och Charlotten Gyllenhammar och många fler.
Jag tycker det är underbart att textil konst och konsthantverk numera uppskattas efter förtjänst. Märta Måås Fjetterström och hennes efterföljare har gjort en stor insats i detta sammanhang och Liljevalchs har bidragit med denna fina utställning.
Tyvärr får man ju inte fotografera sådana här ljuskänsliga verk. Istället för mina egna bilder rekommenderar jag istället Liljevalchs fint upplagda sida om utställningen på http://www.märtaflygerigen.se (jo, det ska vara märta med ä).

Berlin, Bamsestaden!

Så var vi då i Berlin igen för första gången på nästan tjugo år. Förra gången var påsken 1990 tillsammans med goda vännerna Lasse och Gugge. (Dvs maken hade varit där redan 1956, men det är en annan historia). Det var bara ett halvår efter att muren rivits. Nu var staden helt annorlunda. Vi bodde även denna gång i närheten av Alexanderplatz, som nu kryllade av folk, då var det nästan öde. Alla östberlinare verkade då dra till väst. Mycket hade återuppbyggts i öst, men det fanns fortfarande gott om ödetomter och byggarbetsplatser.

Vi hade bara två hela dagar på oss och valde att ströva till fots första dagen. Min rubrik för detta inlägg har en dubbel betydelse, dels är björnen staden Berlins symbol, dels är staden väldigt stor till ytan med många breda boulevarder som verkar helt ändlösa. Tala om ömma ben och fötter fram på eftermiddagen!

Vi startade med att besöka Nicolaiviertel, ett litet kvarter intill Berlins äldsta kyrka, Nicolaikyrkan nära floden Spree. Här fanns ett monument över den markgreve som sägs ha tagit björnen som symbol för Berlin någon gång på 1200-talet. I det rosa huset på bilden inrymdes ett litet museum för en familj Knoblauch, som på sent 1600-tal grundlade en köpmansrörelse inom framför allt byggbranschen. Flera medlemmar i familjen hade också varit engagerade i stadens utveckling, som borgmästare och andra funktioner. Museet var litet och intimt och sköttes av frivilliga krafter så vitt man kunde förstå. Jag gillar sådana här små muséer, som också visar hur folk har levt. Boenderummen här var inredda i Biedermeierstil. Riktigt vackert.

Eftersom vi är lite musei- och utställningsfreaks hann vi med ytterligare ett intressant ställe denna dag. Det var det relativt nyanlagda DDR-museet, som beskriver ett historiskt skeende, som förhoppningsvis inte återkommer, men som är viktigt att bevara för eftervärlden. Utställningen beskriver vardagslivet i DDR med föremål, bilder, filmer och texter från alla möjliga områden. Jag kan inte åter ge allt detta, men vill starkt uppmana alla som har chans att besöka stället.

En detalj som beskriver folks oppositionslusta och list, kan jag dock inte undanhålla mina läsare. Vid den östtyska östersjökusten uppstod tidigt en nakenbadarkultur, vilket är välkänt. DDR-regimen ville förbjuda detta, men folket gjorde motstånd och hittade ett bra argument som passade den kommunistiska ideologin. Nakenbaden personifierar det absolut klasslösa samhället! Utan kläder är vi alla lika - så gott som!! Med detta argument fick man fortsätta att bada nakna och nudistkulturen växte och utvecklades.

Efter denna mastiga upplevelse, kändes det nödvändigt att komma till hotellet för eftermiddagsvila innan middagen. På hemvägen kunde vi också konstatera att Pinocchio finns inte bara i Borås. Den här varianten kunde till och med cykla!

Systrar, kamrater

Vi åkte till Linköping och hälsade på släkten i förra veckan. I samband med detta tog vi en dag en tur till Norrköping och besökte Arbetets museum. Ett jättefint och intressant museum som är väl värt ett besök och rekommenderas å det varmaste. När vi gått igenom utställningarna och hamnat i kaféet, föll mina ögon på det pampiga standaret nedan.



Det tillverkades för Sveriges första kvinnliga arbetareförening - motsvarighet till dagens fackföreningar - som bildades den 19 januari 1905. Initiativtagare och föreningens första ordförande var Anna Särström, som arbetade som bomullsväverska på Tuppens fabriker.

På bilden ovan ser vi den första styrelsen. Anna Särström är kvinnan i vitt, trea från vänster. Det var modigt gjort av kvinnor att bilda fackförening vid en tid när inte kvinnor ens hade rösträtt. Senare berättade hon att det var med bävan hon åtog sig ordförandeskapet, sedan hon övertalats av sina kamrater.

En del av materialet till utställningen om dessa kvinnor hade hämtats ur två böcker, som jag trodde skulle finnas i museibutiken. Men där gick jag bet. Jag försökte hitta dem på biblioteket
när jag kom hem, men inte heller där fanns de. Därför sänder jag en liten förfrågan till mina vänner inom arbetarrörelsen om någon vet var man kan få tag i

1. Ann-Marie Lindgren: Systrar, kamrater

2. Margareta Stål: Vår röda fana

Komedi eller tragedi?

I fredags var vi på Borås stadsteater och avnjöt föreställningen av Alan Ayckbourns pjäs "En fröjdefull jul". Enligt programmet "en brittisk komedi i stora scenenformat".


Det var länge sen jag skrattade så mycket på en teaterföreställning. I en del scener blev det faktiskt nästan farsartat. Men så här några dagar efteråt när jag tänker igenom vad som hände på scenen är det de tragiska figurerna och deras absurda julfirande, som ger den starkaste eftersmaken.


Alla de fyra kvinnorna på scenen gestaltar högst frustrerade karaktärer. Husets värdinna, som går omkring i sitt vackra, putsade hem och bara längtar efter kontakt och gemenskap med sin man, som i sin tur knappt ser henne, upptagen som han är med företag och affärer och annat långt viktigare än hustrun. Svägerskan, som helst av allt velat ha barn men inte fick några, dränker sorgerna i alkohol. Systern, en kontaktsökande bibliotekarie, som när hon äntligen lyckats ragga upp en karl att ta med sig till familjejulen, förnekar att hon alls är intresserad av någon intimare samvaro och förklarar sig helt ointresserad av sex. Och den unga kvinnan, vän i familjen, som väntar sitt fjärde barn (som hon inte vill ha) och inget högre önskar än att hennes slarver till karl skulle ta lite ansvar och inte bete sig som en barnunge själv.

Och männen sen! Kanske inte lika frustrerade, men väl "ofullgångna". De fyra männen i familjen befinner sig alla på olika sätt kvar i lekstadiet. Och den fjärde, inbjudne författaren, haussas av alla kvinnornas förväntningar på något nytt och spännande, fastän han är fullständigt okänd och bara har lyckats komma ut med en enda bok.

Visst är det karikatyrer, men författaren har ändå lyckats skapa trovärdiga om än skruvade typer. Jag gillar den här typen av "relationsdramer" gärna i komediform, som stimulerar mig att fundera över de psykologiska mekanismerna bakom karaktärernas beteende. Samtidigt som man har vansinnigt roligt.

Jag försökte ladda ner några bilder, men det tog för lång tid så jag lägger in webbadressen till teatern i stället: www.boras.se/kultur/stadsteatern

Vildanden och livslögnen

Igår kväll såg vi en uppsättning av Ibsens Vildanden på Borås stadsteaters stora scen. Det var väl inte den bästa av föreställningar, bitvis lite seg och väl teatralisk, men pjäsens budskap är onekligen intressant. Ska man acceptera att folk lever på en livslögn eller ska man visa dem på sanningen? Och vad är sanning? Och vem kan ta sig rätten att visa andra vad som är sanning? I synnerhet som "sanningssägaren" själv lever på en livslögn - som alla andra?!



Ibsen var ju samtida med Strindberg och båda tycks ha grubblat på det eviga manliga problemet att en man aldrig kan vara hundraprocentigt säker på att han verkligen är far till det barn han tror sig vara far till. Och om han börjar tvivla på sitt faderskap så förskjuter han det barn som han hela tiden har sagt sig älska över allt på jorden. Det sägs att nyfödda barn skall vara mest lik fadern, för att denne lik lejonhannen skall känna igen sin egen avkomma och inte ha ihjäl den! Som väl är behöver ju inte vi kvinnor tvivla på den saken, därtill är verkligheten alltför påtaglig.



Därmed inte sagt att inte kvinnor också kan leva på livslögner, men jag har faktiskt svårt att föreställa mig att vi skulle visa upp så primitiva reaktioner som Hjalmar Ekdahl i Vildanden visar prov på. Våra livslögner ser nog lite annorlunda ut, men det kan jag återkomma till en annan gång. Förresten skrevs ju den här pjäsen för över hundra år sen. Världen och manligheten kanske har gått framåt sen dess - eller?



För övrigt var det hyfsat bra skådespelarpresationer. Bäst var enligt mitt tycke Lars-Erik Berenett i rollen som gamle Ekdahl.