På sta'n

Igår, den 1:a oktober, sken solen och inbjöd till en tur i Kulturstaden Borås. Vi bor ju mitt i smeten, med Kulturhuset mindre än 100 meter från vår port. Vi började dock lite längre bort, till Övre Kvarngatan. Den gatan är också bekant för oss, eftersom vi bodde där, när vi först flyttade till Borås. På den gatan ligger också ett litet galleri, som drivs av två duktiga tjejer, som också själva målar. En av dem, Martina Levinsson är för övrigt släkt med maken. Denne är nämligen kusin till Martinas pappa. Martina målar efter Vedic Arts principer. Hon håller också kurser i denna teknik, där jag också har deltagit ett par gånger.

Igår hade Martina vernisage på en utställning av hennes egna målerier. Hon berättade att hon arbetat med flera av verken under sommaren på Öland. Några av dem har jag kopierat ovan. Fler finns på hemsidan, Klicka bara på länken här Galleri Villastaden, så får du mer information.

Efter att ha besökt Martina och hennes galleri, tog vi en runda i den närbelägna Annelundsparken. Den har numera enligt tidningarna invaderats av pokemonjägare, men vi såg då inga, utan det blev en riktigt fridfull promenad. Undrar om den flugan var snabbt övergående?

Efter parken vände vi åter till PA Halls terass där Kulturhuset ställer ut bilder av flickor runt om i världen, flickor som fött barn före femton års ålder. Fotografen heter Pieter ten Hoopen och journalisten Sofia Klemming Nordenskjöld. De har rest i och fotograferat och berättat om barnmammor runt om i världen. Mest Afrika, Indien och Mellanöstern. Det är oerhört gripande. Dessa barn, som tvingas att själva föda barn. Och de ofattbara risker och lidanden de måste utstå. Finns det några som behöver stöd av oss mogna medvetna kvinnor, så är det dess barnamödrar. En del av dem var bara tolv år, när de blev mammor. Ta en tur förbi Kulturhuset i Borås och ta del av denna utställning. Du blir berörd på djupet.

Från nöd till överflöd. Maken ville att vi skulle gå ut och äta på lördagskvällen. En ny fransk-italiensk restaurang har öppnat i stan. Vi ville gärna prova. En av innehavarna driver en delikatessbutik med himmelskt goda ostar och lufttorkade skinkor och annat gott. Nu har han med några andra också öppnat restaurang. Vinaccicolo heter den och ligger vid Hötorget i Borås, där det finns en hel del andra restauranger. Vi har varit där tidigare och ätit lunch och nu skulle vi avnjuta en hel middag, lite i förtid inför makens födelsedag på tisdag.

Det blev riktigt bra. Vi inledde med en havskräftsoppa, sagolikt mild och god. Till varmrätt valde maken oxfilémedljonger med portvinsås och potatiskaka och jag tog kalventrecôte med västerbottenkroketter och kantarellsås. Lite dessert blev det också tryfflar och en god espresso.

Sen stapplade vi hemåt uppför backarna mot Torstensonsgatan. Motstridiga känslor onekligen. Men en givande dag trots allt.

Vedic Art

Så har jag varit på min andra kurs i Vedic Art. Det är en lite märklig upplevelse. Tio kvinnor sitter djupt koncentrerade vid var sitt bord fyllt med målargrejer. Det är tyst och lugnt. Lokalen vi sitter i är en gammal svinlagård, ombyggd till kursgård. Vi sitter en trappa upp i en lokal fylld av rymd. Vi ska fokusera på våra inre bilder.

Martina leder kursen. Hon är en mjuk, vänlig tjej, som visar oss på de principer, som tillämpas i Vedic Art. Ett steg - en princip i taget. Allt för att hjälpa oss att låta vårt innersta, känslor, uppenbarelser, komma fram i målningen.

Jag är ganska prosaisk av mig, men jag blir förvånad över hur lätt jag ändå har att falla in i detta lugna meditativa sätt att måla. Jag har till och från hållit på genom åren och målat mest akvarell med traditionella motiv. För några år sedan blev jag trött på att avbilda blommor och landskap och att kritisera mig själv för att det inte blir bra. Jag målade inte på länge. I den här gruppen är vi förbjudna att kommentera varandras målningar. Och vi behöver inte visa upp för varandra om vi inte vill.

Inför kursen uppmanade Martina oss att ta med det material vi hade hemma. Välja färger (allt utom olja, det torkar för sakta). Även underlag, måla på det du kan måla på. Jag  tog henne på orden och plockade med mig kartongbaksidor till gamla collegieblock. Det kändes så opretentiöst och jag kom att tänka på alla fattiga genier förr i tiden, som inte hade råd att köpa dyra vävar utan fick ta vad de kom över. T.ex. läste jag om Carl Fredrik Hill, som målade på toalettpapper. Inga jämförelser i övrigt!

Första principen kallas "linjen". En sätter pennan mot pappret och låter handen dra linjer utan att tänka. Tidigare gjorde jag alltid lugna avrundade linjer. Men nu upptäckte jag plötsligt att det kändes häftigare att dra pennan lite snabbare och kantigare. Den upptäckten resulterade i de två alstren, som jag illustrerar det här inlägget med. Och det blev som det blev!

Om du som läser det här inlägget och vill hitta Martina på nätet, kan du klicka här.

Galleri Villastaden och släktband

Jag har visst inte skrivit i bloggen om att jag var med om något väldigt trevligt för tre veckor sedan, nämligen målarkurs. Det var länge sedan sist. Och bara en gång har jag tidigare prövat på den här tekniken, som kallas Vedic Art.

Det var genom en slump som jag lärde känna Martina Levinsson, som tillsammans med en kompis driver Villastadens Galleri. Det är också hon, som anordnar kurser i Vedic Art. Slumpen förde oss samman via bloggen. Jag har en etikett på bloggen, som heter Urmödrarna. Där har jag skrivit om några av mina och makens anmödrar, bl.a. om makens mormor från byn Piilijärvi i nuvarande Kiruna kommun. Det inlägget råkade Martinas pappa läsa, varvid han hade konstaterat att makens mormor också var hans mormor, och således är de båda kusiner. Trots sitt lappländska ursprung har de båda råkat hamna i Borås! De hade väl träffats någon gång i barndomen, men inte mer. Martina har också en faster, och det var hon, som tog kontakt med mig och vi blev vänner på FB och i verkliga livet också. Fastern tipsade mig om Martinas och dennas kompis galleri, vi gick dit och fick kontakt vi också. Kom inte och säg att sociala medier ingenting är att ha!

Jag har ju målat en del, främst akvarell, men det är en sysselsättning, som inte har varit aktuell för mig på ett bra tag. Jag fick chans att delta i Vedic Art-kurs några dagar hos mina kompis i Malmö för några år sedan. Och när jag såg Martinas alster, så kom lusten att ta tag i detta igen.

Det blev ett par härliga dagar ute på Brämhults gård. Riktigt skönt och avslappnande att ge sig hän i färger och former, utan några som helst prestationskrav. Det kommer att bli uppföljning till våren, det är säkert det.

Igår var vi på Galleri Villastaden igen och tittade på Martinas och Karolinas egna alster, som är utställda just nu. Väldigt trevligt och vackert arrangerat och även tillfälle att köpa, inte bara tavlor utan också vackra kort och presenkort på kurser t.ex. En liten pärla bland Borås gallerier, som är väl värt ett besök. Jag har länkat till hemsidan i början av texten.

Jag har lagt in ett par  bilder överst en målning av Martina, som hon kallat Up north och så en liten fantasi, som jag gjorde under kursen.

En lördag i april

Igår var det lördag. Vi hade varit ute i stugan och börjat vårbruka. gjorde potatislandet i ordning för sådd bl.a. Men så var det vinprovning på fredagskvällen, så vi stannade i stan över natten. Det var inte lika fint väder på lördagen, men ändå mycket folk i stan. Maken kom med den ljusa idén att vi skulle fira min födelsedag några dagar i förväg. Det känns lite festligare att äta födelsedagsmiddag med gott vin på en lördag, jämfört med en tisdag.

Förra helgen var vi i Malmö. Vi åkte tåg dit och i tidningen som SJ lägger ut hittade jag en vårmeny. Jag visade maken och han kom fram till att detta skulle bli grunden till min födelsedagsmiddag. I alla fall varmrätten. Så det blev en vända till stan för att inhandla en liten flaska Cremant Dopff brut från Alsace och en Cote du Rhone (vad annars) till kalvfilén. Vi försökte inte ens att få tag ramslök, så till förrätt blev det en skagenröra med löjrom, serverat på små rårakor enligt sonens eminenta recept. Till det en vit bourgogne, som vi köpt från beställningssortimentet. Ingen dessert, men en bit av Lindts mörka choklad med hallonfyllning beledsagat av en gnutta välsmakande starkt, rundade av det hela.

Men innan vi avåt denna goda födelsedagsmiddag hade vi ägnat oss åt något helt annat. Vi gick och tittade på en utställning med verk av Lasse Åberg på Villastadens Galleri. Men det var inte bara för utställningen vi gick dit. Vi ville också särskilt träffa en av innehavarna av galleriet, Martina Levinsson, som är en för oss nyupptäckt släkting till maken. Hur hela den historien med makens okända släktingar i Borås och med deras gemensamma rötter i Lappland ligger till, kräver nog ett eget blogginlägg. Jättekul var det i alla fall att träffa denna rara, konstnärliga tjej och vi hade mycket att prata om, minsann. Och utställningen var också jättefin. Den hänger på galleriet till och med den 29/4. Ni som bor i Borås med omnejd och är konstintresserade, missa inte detta. Den är överraskande bra och och intressant och handlar inte - eller knappast alls, om Musse Pigg. Jag avslutar med en bild på Martina och länk till galleriets hemsida.




Galleri Villastaden

Vita Hästen och andra begivenheter

Vi bor i en stad med ett rikt kulturutbud. Det är riktigt stimulerande. Igår kväll hade vi nöjet att glädjas åt en riktig klassiker i nöjesgenren, nämligen operetten Vita Hästen, Det var länge sedan jag hade så roligt på en teater. En riktigt lättsam och underhållande föreställning. På omslaget till programmet utlovades att vi skulle få uppleva "Stor sång och skrattfest i Borås..." Och det löftet infriades med råge. Den stora ensembeln med proffs, halvproffs och amatörer bland musiker, körer och soloartister, ja alla bjöd på en helproffsig föreställning, en sann njutning för den fulltaliga publiken. Bra skådespeleri och dans, men framför allt musiken och sången. Vilka eminenta sångare vi har i stan! Här hade de samlats och bjöd på sig själva. Och roligt verkade de ha allesammans på scenen också!

 Idag sken solen äntligen en stund på förmiddagen och vi passade på att ta en promenad. Vi valde att gå till Simonsland eller som det numera officiellt heter Textile Fashion Center. En samling gamla fabriksbyggnader kring Viskan har byggts om och moderniserats och utgör numera centrum för nya innovationer främst inom textilområdet. Det är riktigt läckert att gå omkring på området och bara titta på byggnaderna. Alldeles vid entrén står skulpturen House of Knowledge, som är en sevärdhet bara den. En stor del av byggnaderna disponeras av högskolan och jag tänker att studenterna måste bli inspirerade i sina studier, när de vistas i denna miljö. Helbilden på skulpturen nedan har jag hämtat från Borås stads hemsida. Bilden måste ha tagits på en annan plats, innan den flyttade till sin permanenta vistelseort. Men den är så stor, att jag med min kamera måste gå så långt bort för att få med hela verket.

Däremot kunde jag ta en bild inifrån skulpturen upp mot huvudet. Det blev ett ganska intressant perspektiv tycker jag.

Sedan följde vi Viskan genom Simonsland bort till Knalleland och vände sedan hemåt uppför backarna. Det är nackdelen när vi promenerar i de centrala delarna i Borås. Det blir alltid uppför på hemvägen. Det är skönt när vi är hemma vid vår egen gata igen. Vår gata, som blivit så fint upprustad. För någon vecka sedan tog de bort de vackra blomsterarrangemangen, som funnits där i sommar. Men de kommer väl tillbaka igen. Och Gustav Adolf kyrkan utgör ju en stilig fond.

Gustavsberg

Vi var i Stockholm ett par dagar för att hälsa på makens syster och svåger. Fint väder och lämpligt att göra en liten utflykt, så vi tog en tur till Gustavsberg för att beskåda miljön i den gamla bruksorten, som anlades redan på 1600-talet.

Det blev en fin upplevelse, som dock stördes något av att det råkade vara marknad med loppis och det ena med det andra och därmed mycket folk och alldeles fullt på parkeringarna. Men vi drar oss inte för att gå några meter och parkerade uppe vid kyrkan, där också de gamla välbevarade husen som byggts som arbetarbostäder en gång i tiden. Numera är de eftertraktade privatbostäder, men miljön är bevarad och har blivit en riktig idyll.

Vårt mål var emellertid muséet och där var näst intill folktomt, så det blev en riktigt privat upplevelse att gå i salarna i den gamla byggnaden och känna igen alla fina porslinsmönster, som man sett genom tiderna. Men förstås mycket annat också och lärorikt om tillverkning, design, att följa de olika epokernas skiftande mode, villkoren för arbetarna och mycket annat.

Jag köpte ett par vykort - det fanns inte så mycket att välja på - men de här publicerade tyckte jag var fina. Överst och terrin från jugendepoken, Gullviva heter den förstås och nedan en bild på den fantastiskt fint murade fasaden till huset där muséet var inrymt.

Jag rekommenderar varmt ett besök i Gustavsberg, och det går bra att åka buss från Stockholm, bara att ladda SL-kortet, så behöver en inte släpa på bilen och så aktar en miljön också!

Och till slut - vem var Gustav? Jo, det fick en också veta. Han hette Oxenstjerna i efternamn och bruket anlades på initiativ av hans hustru Maria, också hon med ett adligt efternamn, som jag inte lade på minnet. Maria skänkte bruket till sin Gustav och döpte anläggningen till Gustavsberg.

Tur till Berlin

Vi tog en fyradagarsresa till Berlin, för att uppleva lite storstadsatmosfär. Det var ett tag sen sist. Fyra-fem år sedan och jag skrev på bloggen då också. Nu blir det inte så mycket bilder från egen kamera, eller för att säga sanningen - ingenting. Det får bli lite vykort istället.

Även om vi varit i Berlin flera gånger tidigare, bestämde vi oss för att ta erbjudandet från Rolfsbuss att följa med på en guidad tur under fyra timmar. Och det var verkligen inget man behövde ångra. Vår guide visade sig vara en mogen glad och trevlig göteborgska, som bott i Västberlin sedan 1971. Hon hade alltså på plats upplevt mycket av stadens dramatiska nutidshistoria. Det blev en av de bästa guidningar jag varit med om. Kunnig och snabb och framför allt med god framförhållning blev det lätt att hänga med. Eva, som hon heter, förvarnade alltid en stund innan vi var framme vid byggnaden eller minnesmärket, vad som komma skulle och när vi var framme vid objektet upprepade hon informationen.

Vi satt inte i bussen hela tiden. Det första stoppet kom vid Holocaust Denkmal, ett fantastiskt minnesmärke över förintelsens offer. Vi tog också en promenad i området runt Brandenburger Tor och beskådade bl.a. ett annat mycket speciellt minnesmärke. Genom en glasruta i gatan kan man skåda ner i ett inneslutet rum, som innehåller tomma bokhyllor. Det skall påminna oss om den av Hitler beordrade bokbranden 1933.

Ett stopp till gjorde vi. Det var vid Olympiastadion, där vi åkte upp i tornet för att beundra utsikten över Berlin. Men det blev inte så långt besök, för just då blåste det rätt ordentligt, så det var inte så njutbart.

Sedan blev det en lunch på hotellet, men den är inte så mycket att orda om, och efter en stunds siesta, drog vi ut på en promenad i omgivningarna. Vi hamnade vid Check Point Charlie, som inte låg så långt från vårt hotell. Vi var där första gången 1991, och det var mycket folk då, men det var ingenting mot vad som var fallet nu. Men visst är det trevligt att flanera runt, kolla in utställningarna eller bara titta på folk. Och så skulle vi hitta ett ställe för dagens middag. Restaurangbesöken är ju bland det viktigaste när man är ute och reser.
På en sidogata hittade vi en fransk restaurang, som av den utställda menyn att döma verkade lovande. Vi travade in, möttes av vänlig personal och frågade om vi kunde boka ett bord till kvällen. Men tänk, det var redan fullt. Vi fick tipset att prova vid ett närbeläget torg, där det skulle finnas ännu en fransk restaurang, men vi hittade aldrig den, så vi återvände och gick in på den vi varit på först och bokade ett bord till lördagen istället. Då hade vi gått ganska långt, mer än vi tänkt, men jag missade färdriktningen vid irrandet runt torget, så vi drog iväg åt fel håll och insåg att vi måste vända, när vi kom fram till Unter den Linden. Då beslöt vi att kolla italienaren på hörnet vid hotellet, så vi inte behövde slita på fötterna en gång till.

Nu märker jag att jag blivit lite trött på att skriva. Så nu får det bli lite sammanfattning. På det italienska stället var det mycket folk och mycket prat, gemytligt, och maten var god och riklig, men vad gäller mat skulle det komma bättre tider....

På lördagen löste vi eintageskarte på bussen, som hade hållplats i gathörnet vid hotellet. Nu skulle vi inte trava och gå lika mycket hade vi bestämt. Men Berlin är en stor stad med stora och långa gator, så det blir mycket promenerande i alla fall. Vi hoppade av bussen vid Kurfürstendamm och tog U-bahn till Charlottenburg för att besöka Berggruenmuséet, rekommenderat både av guiden Eva och sonen Daniel, som besökt stället, senast han och Anna var i Berlin. Picasso var den dominerande konstnären, men även Matisse. Stället är väl värt att besöka också på grund av den fantastiska byggnaden.

Efter att ha landat på en liten servering vid Schlosstrasse för att svepa ein bier på väg till tunnelbanan, blev det U-bahn igen till Potsdamer platz. Där var det minsann fullt med folk! Två manifestationer var igång, TV filmade och poliser blandade sig med alla åhörare och flanörer. Det var verkligen drag! Vi hamnade en stund i ett köpcenter av den anledningen att jag gärna ville ha en flaska Asbach brandwein med hem och jag vågade inte lita på att den fanns på Bordershop. Men det var så trångt och bökigt och någon mat- och drickashopping kunde vi inte hitta. Så vi travade ut och lämnade Potsdamer platz och tog oss till Anhalter platz, nära hotellet. Där åt vi en currywurst och hittade så småningom en liten vin- och spritbutik, där jag fick med mig en flaska av den ädla drycken.

Resans höjdpunkt måste ändå bli middagen på Restaurang Entrecote. Det var som att vara åter i Paris. Uppmärksam personal, god mat och dryck förstås och en härlig stämning. Fullsatt även denna kväll. Vad vi åt?! Det blev tre rätter och två viner och kaffe avec, vällagat, köttet perfekt, såsen ljuvlig, ett glas Cremant Bourgogne som entré och en makalöst god Cotes du Rhone till varmrätten. Och vi kunde inte låta bli att ta en Crepe Suzette till dessert. Kaffe och Grappa till maken och Calvados till mig. Och hela notan gick på bara 130 euro inklusive extra.

Nu är jag mätt på att skriva, så nu blir det bara ett par Picassobilder och restaurangens kort att titta på. Men riktigt slut på resan var det ju inte.......

....... vi gjorde ju en sväng in på Bordershop och dom hade Asbach där också, så jag fick en flaska till och lite andra godsaker till vårens och sommarens bastubad och fester.

Eva, vem var hon?

Det här är Eva, som konstnären Oskar Korsár (född 1977 i Umeå, bor och verkar i Stockholm) ser henne. Hon ingår i sommarens skulpturbiennal i Borås och är en av mina absoluta favoriter i biennalen. Hon är placerad i Gustav Adolfkyrkans vapenhus och jag önskar att hon finge stanna där. Men det vet jag ingenting om. En del av verken är bara till låns.

Se på Evas ansikte! Så mycket man kan utläsa, eller kanske kan välja att utläsa. Jag ser en allvarlig tonåring, som ännu inte vet, bara anar vad som väntar henne.

I helfigur ser hon ännu sprödare ut. Lång och tanig, stora händer och fötter, men ack så mager. Anorektisk?

Över fötterna slingrar sig ormen. Vem var han egentligen?! Han som förorsakade Eva både lycka och olycka. Lyckan att bli medveten om sig själv och förstå och inse livets villkor och möjligheter. Men också olyckan att vara den som blev utsedd att bära skulden på sina späda axlar.
Hon har redan det förföriska äpplet i sin hand. Ännu har hon inte känt smaken av den goda frukten från kunskapens träd. Men snart ska hon bita i äpplet och bli bannad av Gud, blir utkörd ur Paradiset och för evigt dömd att bli betraktad som synderskan. Allt enligt myten...

Ja, det vill säga i myten som den presenteras i Gamla testamentet och som den judisk-kristna kulturen vilar på. I andra kulturer dyrkas kvinnan som den livgivande urmodern, som inte behöver dölja sin nakenhet bakom några fikonlöv, utan stolt kan visa sin vackra kropp i all dess härlighet. 

I GA-kyrkan har Eva fått stanna i vapenhuset. In i det riktiga paradiset kom hon inte nu heller. Men för mig har hon väckt många tankar om den absurda kvinnosyn, som kyrkans män i århundraden ansett vara normen för kristen kvinnosyn, där hennes motbild, Maria, den orörda, blev idealet. Ett ideal som man varken kan eller vill  leva upp till.... eller...?

Trettondagen 2012

Så blev det äntligen lite vinterväder! Trettondagen 2012 inleddes med en blek sol som letade sig in mot vår gård fram emot niotiden. Det måste bli en promenad idag, en ordentlig runt hälsorundan. Ingen storm, inget regn - nej solsken, vindstilla, lite lagom snö på marken och trots det inte halt, ett par minusgrader.

Och stan visade sig från sin bästa sida denna förmiddag. Solen lekte över husfasaderna vid Viskan...



.... Fredrik Wretmans Buddah står stadigt i strömvirvlarna...



.... och Knallen välkomnar oss vid gågatan.



När vi varit hemma ett par timmar dök systerdotter Lina upp med döttrar och make för att hjälpa oss äta upp resterna av sachertårtan, som maken bakat till gårdagens fest. Det blev en mysig stund på eftermiddagen innan familjen travade hem till Tullen med det sista av tårtan med sig i bagaget.

Nu har mörkret lägrat sig, men himlen är klar och en stjärna (eller troligen en planet) hänger över grannhusets svarta siluett. Elljusstakar och stjärnor lyser fortfarande i fönstren, men nu närmar sig slutet av helgerna. Och lite börjar jag längta efter våren i dessa de första dagarna med ljusets återkomst.

Vi reste till Stockholm...

...för ett par veckor sedan. Anledningen var i första hand att maken blivit inbjuden till SRF-seniorernas adventsfest på restaurang Faros på Söder. Och så har vi ju dottern i Stockholm sedan tolv år tillbaka och man får ju inte försumma alla tillfällen till umgänge.

Vi kom till Stockholm på måndagseftermiddagen och åkte direkt till Sara. Det var ganska sent och vi orkade inte laga mat så vi hämtade färdiglagat på den fina fiskaffären i Fruängens Centrum. Deras hemlagade paella var riktigt god och innehöll rikligt med räkor.

På tisdagen skulle adventsmiddagen på SRF gå av stapeln, men innan dess hann vi med att titta upp till gamla goda vännen, Gullvi, på Gärdet. Vi har varit vänner sedan 70-talet, då vi arbetade ihop i Kalmar. Gamla goda arbetskamrater till maken träffade vi också på kvällen på Restaurang Faros på Sofiagatan. Mat och underhållning, trevligt sällskap och kvällen gick fort.

Onsdagen var vikt för umgänge med Sara. Som den konstintresserade familj vi är, brukar det alltid bli en utställning någonstans. Denna gång tog vi färjan över till Djurgården och Liljevalchs, som visade en utställning om Helvetet. Vi såg den med lite blandade känslor. Efteråt råkade jag lyssna på ett samtal i SVT:s morgonsoffa om denna utställning. Det var Jessica Gedin och en musikrecensent, som jag glömt namnet på. De var överens om att helvetet (liksom himlen - min anm.) är skapat av människan och att det verkliga helvetet finns här på jorden i historien och nutiden.
Och, som Jessica Gedin sa, "Det vi är mest rädda för är meningslösheten".

Ja det var en rätt ruggig utställning, men intressant. Man får ju inte fotografera, så jag köpte ett par vykort och scannade, men de blev inte bra. Jag publicerar dem i alla fall.



På kvällen lagade Sara en riktig lyxmåltid till oss. Först en förrätt med matjesill och diverse grönsaker och någon sås, som jag glömt, men gott var det. Öl att dricka förstås och sedan blev det varmrätt, helstekt oxfilé med diverse tillbehör och rött vin. Kaffe, cognac och god choklad till efterrätt. Det blev ett par bilder på Sara i matlagningstagen och det dukade bordet.




På torsdagen var det slut på stockholmsvistelsen. Men vi hann med en träff och ett par timmars mysigt samtal över ett glas öl med gode vännen Janne, innan vi tog tåget hem till Borås igen

Vårt pampiga rådhus

I torsdags fanns en notis i tidningen om att man kunde gå på guidad visning i Rådhuset. Vi har nu bott i den här staden i drygt 19 år, men fortfarande inte varit inne i det stiliga rådhuset vid Stora Torget. Nu fick vi tillfälle att se detta imponerande bygge inifrån och vi blev inte besvikna. Rådhuset visade sig innehålla en unik och imponerande interiör.

Stadsfullmäktige tog 1906 beslutet att bygga ett nytt rådhus. Det utlystes en arkitekttävling som vanns av Ivar Tengbom och Ernst Torulf. Senare skulle Tengbom rita bl.a. Handelshögskolan i Stockholm och Tändstickspalatset för finansmannen Ivar Kreuger och Tornulf gjorde bl.a. ritningarna till Naturhistoriska muséet och Centralposthuset i Göteborg.

Jag citerar jubileumsskriften: "Rådhuset är en tidig och mycket bra representant för den arkitekturstil som i Sverige kallas för nationalromantik. Stilen hade sin storhetstid under 1910-talet och sökte sina förebilder i den inhemska, äldre svenska arkitekturen. --- Arkitekterna lägger också stor vikt vid att materialen i husen skall vara äkta och gärna lokala." Vår guide berättade att allt tegel i byggnaden är handslaget och kommer från ett tegelbruk i Skåne.

Det finns mycket mer att berätta om bl.a. interiören med alla tak- och väggmålningar. Detta får inte plats i ett blogginlägg, men alla som har möjlighet att besöka rådhuset uppmanas göra detta, inte minst på grund av de fantastiska målningarna gjorda av konstnären Filip Månsson från Stockholm och med ursprung från Västergötland. Till sin hjälp hade han ytterligare sex målare. Tillsammans gjorde de ett färstarkt och mycket tidstypiskt kalkfärgsmåleri. Själv blev jag helt betagen av dessa fantastiska bilder och dekorationer.

Jag tog några bilder, som väl inte gör huset rättvisa, men ändå en liten vink om vad man kan förvänta sig vid ett besök i vårt pampiga rådhus.



Vår guide Stefan i den storstilade trapphallen.



Vapenskölden till Nils Stjernsköld, som anses vara den förste grundaren till det som kom att bli Borås stad.



Det nya rådhuset skulle inrymma hela den kommunala förvaltningen samt domstol och polismyndighet. Över dörrarna till varje rum finns målningar som visar vilken verksamhet som finns innanför dörrarna. Ovan ser vi målningarna över dörren till "magistraten", dvs stadens kassaförvaltning och nedan, målningen med två hjärtan sitter över dörren till det som var den tidens socialhjälp eller försörjningsstöd som det heter nu för tiden.





I ett par av rummen finns fantastiskt fina vävda "tapeter" med stadens vapen, de två ullsaxarna och nedan ser vi en av målningarna i översta hallen 4 våningar upp, gjorda av boråskonstnären John Hedeaus.



Jag brukar ganska ofta titta på TV-programmet Go kväll. Där har de en serie, som de kallar arkitekturens pärlor. Varför inte räkna in Rådhuset i Borås till dess pärlor. Det tillkom i en tid när Borås var en av Sveriges snabbast växande städer. Och det ståtar fortfarande med sina torn, klockspel och murgröneprydda fasader vid Stadens främsta samlingsplats, Stora Torget.

Unos djur

Vi hade besök ett par dagar av makens syster och svåger från Linköping. Eftersom vi inte ville sitta och uggla i stugan hela dagarna, tog vi med våra gäster på en liten utflykt till Unos djur i Bredared, halvannan bil utanför Borås. Tänkte att det skulle passa bra, särskilt som svågern också är en hobbyslöjdare.

Uno Axelsson var en märklig man. Han hade en sällsam förmåga att kunna se motiv för sin konst i naturens irrgångar. Han började som många andra slöjdare att göra skålar av vrilar - utväxter på träd - som han hittade i sin skog. Men Uno var inte bara hantverkare. Han var också konstnär. Han nöjde sig inte med att göra skålar. Han började skära ut djur, som fick ta plats i eller på skålarna. Så småningom gav han sig också på större trädstycken, stubbar och stammar.


Unos verk kännetecknas av att han alltid skar ut sina motiv ur ett enda stycke trä. Han målade och lackade sina alster, en del mycket naturtrogna, andra mer surrealistiska och ofta är de gjorda med humor och en glimt i ögat, som t.ex. den här suggan med sina kultingar...

och här ett fågelbo...

... och en hel skog med rävar och älgar.
http://www.blogger.com/img/blank.gif


Uno Axelsson gick bort 2002. Hustrun och de tre barnen fortsatte att visa hans verk på gården hemma i Gravryd några år. Sedan ett par år tillbaka förvaltas samlingen av Bredareds Hembygdsförening, som också har byggt en fin utställningslokal i anslutning till Bygdegården. Många besökare från när och fjärran har hittat till den lilla byn Bredared och delar av samlingen har också ställts ut på Virserums konsthall, Nordiska museet, Liljevalchs Konsthall och Göteborgs Konstmuseum. Även internationellt har verken blivit kända genom utställningar i Mexiko, USA, Kanade, Norge och Finland.
Adressen till utställningens hemsida är: www.unosdjur.com