måndag 24 augusti 2020

Ännu en gammal hund

 Ännu en gammal hund....



Jag skrev ett inlägg tidigare om vår Berner sennerhund och presenterade honom som "min" hund. Det var han ju naturligtvis inte bara min utan hela familjens, men maken tyckte att jag också borde skriva lite om vår första gemensamma hund - Golden retrivern Buck.

Första gången jag såg en golden var i Göteborg 1964. Vi bodde då i en studentlägenhet och var ute och rörde oss ganska mycket. Bl.a. hamnade vi på Mässan där en stor hundutställning arrangerades, med massor av vovvar. När jag såg en grupp av de guldfärgade retrieverna, tyckte att jag aldrig sett så vackra hundar förr och jag tror att maken höll med mig.

När jag var färdig med mina studier hade maken hade fått jobb i Norrbotten av alla ställen. Men det var bara att följa med och det var ju spännande också. Vi bodde först i Luleå, och flyttade efter knappt ett år till Boden där jag fick jobb som skolkurator. Maken arbetade som konsulent för synskadade och hade hela Norrbotten som arbetsfält.

I Boden började vi leva ett familjeliv. Arbete båda två, nybyggd hyreslägenhet, jag tog körkort, inga barn än, men vi planerade att det skulle bli av. Och så en hund skulle vi ha förstås.

Och tänka sig! I Norrländskan hittar vi en dag en artikel om en kennel, vars ägare födde upp i första hand schäfrar, men som också tagit på sig uppdraget att ta hand om en grupp av världens sötaste goldenvalpar. De valparna var de första som föddes i Norrbotten. Vi åkte dit på en gång och fastnade för en av de små charmtrollen.

Så blev det då en golden retriever. Han var vårt första barn. Maken ville bestämt att han skulle heta Buck, som Jack Londons "Varghunden".  Han blev Inges hund i första hand. När Buck skulle gå i valpskola var det maken som fick ta det jobbet. Jag fick annat att tänka på för i min mage började det växa en annan sorts valp.

Buck var vår gemensamma hund, förstås, men det var Husse som var viktigast. Buck älskade att sporta, sommar som vinter. När vårt första barn bäddades ner i pulkan var Buck den snabbaste att sätta sig mellan skaklarna och när Husse drog fram träningskläderna, blev Buck som tokig - hoppade och höll sig noga intill Husse, så att han säkert fick följa med. (Inom parantes: när Bamse senare fick se pulkan och träningskläderna, så gick han och lade sig under skrivbordet och låtsades att han sov.)

Det blev några omvälvande år i Boden. Buck fanns med i vått och torrt. Vintern 1967 var intensiv. Maken hade beslutat att han skulle åka Vasaloppet med ledsagare i en egen Vasaloppstävling för synskadade. Det var en strålande vinterdag i mars 1967. Killarna var i Dalarna och åkte vasalopp. Jag och ledsagarens fru begav oss till Paglabackens motionsrunda. Buck var med förstås. I sista backen, hände det. Den snyggt rundade magen med dyrbart innehåll hamnade pladask i snön. Det gick ju bra, men jag avstod nog med skidutflykter under resten av vintern.

Ja, det här handlar inte bara om Buck, men han hängde väl med i det mesta vi tog oss för. Ett exempel på Bucks egenskaper fick jag när klimpen som hamnade på magen i Paglabacken hade kommit ut i stora vida världen. Jag var ute och gick i omgivningarna med den fina nya vagnen med sitt dyrbara innehåll. Vi gick i en liten skogsbacke, där björkarna slagit ut. Jag parkerade vagnen och började plocka vitsippor. Buck var inte kopplad. Han satte sig självmant bredvid vagnen. Han flyttade sig inte förrän jag hade fått buketten full.

Åren i Norrbotten var inte så många, men de var intensiva. Allting var nytt. som sagt - Ny bostad, nytt jobb, två barn.....och hund.
Det är en lång historia som berättar hur vi hamnade i Kalmar. Det var ju Buck jag skulle skriva om. I november 1969 tog vi lägenheten på Kungsgårdsvägen i Kalmar i besittning. Det hade varit en turbulent tid hos familjen Andersson innan vi kommit så långt.

Buck hade följt med mina föräldrar och min bror, när de hälsade på oss i Boden på sommaren 1969. I september väntade vi vårt andra barn och jag var barnledig, Vi hade bestämt oss att flytta söderut igen av olika anledningar, som jag inte går in på här. Buck fick tillfälligtvis följa med till mina föräldrar, tills vi kommit i ordning på vår nya bostadsort.

I Kalmar hade vi några fina år och Buck blev trogen kamrat och familjemedlem i nästan 13 år. Under åren hängde han med i alla flyttningar och miljöer som vi gjorde de här åren. På slutet fick han hjärtproblem. Han som dittills varit en stark och pigg hund, började gå sakta, var inte längre pigg på att gå ut och springa först i familjen. Vi tog förstås honom till veterinären, som ordinerade medicin. Han piggnade till under hösten, men fram på vårkanten märkte vi att det nog gick mot slutet.

På sommaren i juli tror jag att det var. Buck var på sitt trettonde år. Vi semestrade på vårt gemensamma torp, Stenbäcken i Örby. Barnen ville leka med Buck och han hämtade pliktskyldigast några pinnar, men han ville inte leka längre. När han skulle äta raglade han och ramlade omkull. Vi fann det för gott att åka med honom till veterinären. Denne skakade bekymrat på huvudet och menade att det nog var kört, men gav honom ändå en spruta och vi åkte hem. Men när vi gått ur bilen, satte gamle Buck sig tätt intill maken och såg på denne med en bedjande blick. Det blev så påtagligt att han bad om hjälp, att han inte ville leva längre. Vi åkte till veterinären igen och Buck fick den befriande sprutan.

Vi begravde Buck på en plats i torpet. Vi var alla tagna av stundens allvar. Min pappa Kalle var med och skjutsade upp oss för att jag skulle slippa att köra.

Alla var präglade av stundens allvar. Maken och jag hade tidigare beställt en resa på ett par dagar till Århus i Danmark. Min bror körde oss till färjan i Varberg. Hela den resan var en sorgebearbetning, när man ser det här i efterhand. Vi grät och talade om Buck och jag minns inte så mycket annat av Århus.

När vi sansat oss tog vi ett beslut att vi inte skulle ha någon mer hund. Det tog ett år, sedan kom Bamse. Men det är en annan historia.