Tankar om liv och död

Igår upptogs dagen av minneshögtidligheterna över händelserna i Norge den 22 juli ifjol. Jag lyssnade till sommarprogrammet med Eskil Pedersen, AUF:s ordförande. Hans program berörde mig starkt. Hela min barndom och ungdom präglades av de upplevelser jag hade i arbetarrörelsens ungdomsorganisationer i Sverige, Unga Örnar och SSU. Lägren var sommarens - ja, hela årets - höjdpunkt. Jag kände igen beskrivningarna, som Eskil gav, av stämningen på Utöya, återseendet av gamla vänner och bekantskapen med nya, lägerbålen, sångerna, förälskelserna.... Det var en känsla av trygghet, som för de som fanns på Utöya den här dagen ifjol, brutalt togs ifrån dem. Det är ofattbart att förstå vidden av detta.....

När jag lyssnat färdigt, gick jag ut i trädgården, som nu blommar rikligare än någonsin tidigare i sommar efter de senaste dagarnas solsken. Jag tog en ny bild från mitt favoritperspektiv - perennrabatterna med det klängrosförsedda växthuset i bakgrunden. Stjärnflocka, digitalis, nepeta, borstnejlika, grekisk vädd och den vita riddarsporren, som prunkar i förgrunden. Allt kändes plötsligt overkligt. Jag tänkte på att allt det vackra i min trädgård också är förgängligt, men säkert är dock att det kommer tillbaka nästa år. Kommer glädjen och tryggheten på Utöya någonsin tillbaka? I Norge har hoppet om detta inte dött. Jag känner en stark beundran för det norska folket, som verkar vara enigt om att fortsätta att tro på att nya blommor ska växa och att hoppet om ett tryggt, fredligt samhälle ska fortsätta att råda.

Sommarens första...

Så fick jag då äntligen lite fart på mina gamla knän och vågade ge mig ut på en liten tur för att söka kantareller. Det ska ju finnas gott om den varan i år, sägs det. Men så som det är ställt för mig, kan jag ju inte ge mig ut i alltför otillgänglig terräng, så det blir till att leta på inte alltför avlägsna ställen.  Lite tur hade jag i alla fall. Det blir lite gula läckerheter till den grillade fläskkotletten ikväll och då blir det fest även på vardagen.
Och det var ju sagt: "Den som söker skall finna!"

Renovering en regnsommar, del 2

Det är mycket att förbereda, när man ska lägga nytt tak. De redan befintliga bärande balkarna, måste rengöras innan de ska få ny färg. Ett bra jobb för den idoge maken! Idag drog han igång projektet direkt efter morgonkaffet. Då sken faktiskt solen och en del av möblerna åkte ut på gräsmattan. Men tror någon att det varade. Det värsta är att regnskurarna kommer så hastigt, så det vill till att skynda sig och ta in grejerna igen. Nu skiner solen igen, men nu stuvar han om inne på altanen och en del trädgårdsstolar har hamnat inne i köket. När han är klar på en sida släpps jag in och beordras tvätta av fönsterrutorna.

Jag skriver det här, mest för att dokumentera för oss själva och påminna oss om hur bra vi faktiskt samarbetar. Gemensamma lyckade projekt är bra för parsammanhållningen, det lärde jag mig redan när jag jobbade som familjerådgivare! Förresten skulle jag kanske byta namn på bloggen till "Stugjobb" dessa dagar!

Renovering en regnsommar

Vi har i ett par år planerat att lägga ett nytt tak över vår altan. Nu ska det äntligen bli av. Taket är beställt och ligger och väntar på Holgers Bygg. Om en dryg vecka kommer ätteläggen och ska hjälpa oss att få upp taket. Detta föranleder en del förberedelsearbete, bl.a. det enda som jag någorlunda behärskar i detta sammanhang, nämligen målning. Men så är det ju det här med vädret! Denna regniga sommar är den absolut sämsta möjliga för detta jobb. Det har regnat så mycket att vi inte ens har tyckt att det varit lönt att åka och skaffa virke till de reglar, som taket ska vila på (i det sammanhanget har jag lärt mig ett nytt begrepp - kortlingar). Inte förrän igår blev det av och idag har vi börjat måla. Jo, hittills har det gått bra, jag har grundad ena sidan på alla bräderna. Väntar nu på att de ska torka, så att den andra sidan blir klar idag, för i morgon ska det bli mer ihållande regn igen, hör jag just nu SMHI basunera ut på radion.

Håll tummarna för att vi fixar projektet!

Julimorgon

Vilken underbar morgon i Sävshult! Jag vaknade vid 6-tiden och uppfattade att solen faktiskt sken. Steg upp och tittade ut genom köksfönstret. Sjön ligger spegelblank, regnvätan glittrar i gräset, en liten sädesärla jagar insekter på bryggan, måsarna låter höra sina gälla röster och det är helt underbart vackert! Jag måste klä på mig och ta mig ut med kameran. Detta måste förevigas! De senaste dagarnas regnande säger mig att en sådan morgon får man inte missa!

Och nu, när klockan är halv nio börjar molnen redan hopa sig! Det gäller att ta vara på stunderna.

De som lade grunden

Jag vet inte säkert namnet på dem som lade grunden till vårt paradis. Men jag vet att mannen ifråga var murare. Och säkert kan jag veta att han och hans fru haft ett ordentligt slit framför sig, när de lät stycka av den här biten mark mitt i skogen. Troligen var inte skogen så hög då, kanske det rentav var en kohage på ena sidan. Spår efter gamla stenmurar och taggtrådsstängsel vittnar om detta.

Stugan är byggd 1945. Det årtalet är murat i relief på spismuren. Den öppna spisen är gjord med omsorg och fungerar fortfarande utmärkt. Vi har också en tomtkarta, som lantmätaren upprättat samma år. Den visar att vår tomt går ända ner till vattnet, vilket tydligen inte de andra tomterna på vår sida sjön gör, troligen på grund av att de avstyckats senare, när lagen om strandskydd trätt i kraft.

1945 fanns ingen väg fram till stugan. Inte ens när vi köpte stället kunde vi köra bil ända fram, utan fick parkera en bit från tomten. Vägen ända fram har vi färdigställt i slutet av 90-talet. Men när stugan byggdes fick man dra fram virke och annat material på en liten stig, eller kanske man rentav rodde över sjön.

Vad var det som gjorde att muraren och hans fru valde just det här stället för sin sommarstuga? Den mest steniga och oländiga tomt man kan tänka sig. Fullt med stora och små stenblock och skravel. Det kan inte ha funnits mycket till matjord. De måste ha fyllt ut och lagt tillrätta, terasserat, anlagt stigen ner till sjön. Stigen är förresten uppbyggd på en stengrund och fylld med sand och grus. Gruset har under våra 18 år på stället sjunkit ner och vi har nu en trappa, som vilar på den stadiga grunden.
De som valde den här platsen, såg nog potentialen i tomten och de måste varit beredda på hårt arbete för att få den beboelig. Men sjön, närheten till naturen och allt vackert som de själva skapade, måste gett dem stor tillfredsställelse.

Vi blev de fjärde ägarna till Västra Sävshults strand 1 - som den vackra adressen heter - och vi har förstås också satt vår prägel på stället. Men vi har utgått från grundarnas slit. När vi tog över, var tomten ganska mörk, bl.a fanns många stora granar och tallar, som vi undan för undan röjt undan. Den röjningen har gjort att en hel del växter, gammaldags perenner, gamla rosenbuskar och syrener, dykt upp igen, när solljuset åter nått dem. Och de stora bokarna och linden ger oss en underbar grönska, för att inte tala om rhododendronsnåren, fem,sex meter höga, som blommar varje försommar!

Jag blev inspirerad till detta inlägg, när jag igår fotograferade den stensatta trappen, som leder från stugplanen ner för den första terassen till en av våra uteplatser. Den är förstås märkt av tidens tand, men står fortfarande stadigt. Vi har byggt ett räcke och jag låter växterna sprida sig, men jag rensar undan, så att man kan gå i trappan förstås. Och den står där som ett monument över de som byggde den och som gav mig och min familj en underbar tillflyktsort undan jäkt och stress.

När jag ändå hade kameran framme, tog jag en bild på vattendroppen vilande på ett blad i krassekrukan. En bild av förgänglighet och evighet på samma gång!

Sol, sommar och bad!

Så kom då sommaren äntlige n, i alla fall för några dagar! Och det precis när Albin och hans kompis Josef har kommit och stannat hos oss några dagar. Det har varit mycket badande. Ett uppdämt behov, kan man tänka efter denna kalla och regniga juni. Men nu är det varmt i vattnet och killarna har varit som fiskar i vattnet. Visst, i måndags, när det fortfarande var regnigt blev det Stadsparksbadet, där Albin vann rutchbanetävlingen - ett minst sagt lyckat inslag. Men igår och idag blev det bad i naturliga sjöar, dels vår egen lilla "môssasjö" och idag den vackra Frisjön, med riktig badplats. Jag tror ungarna var i vattnet minst två av de tre timmar vi var där och när vi kom tillbaka till stugan, blev det bastu och mer dopp i sjön!

Albin är nu elva år. När jag själv var i den åldern cyklade jag i stort sett varje dag om sommaren till vår fina badplats, Hanatorp i Öresjön. Badkappa och baddräkt i ett bylte på pakethållaren och kanske en kasse på styretmed något att dricka och lite frukt. Jag kan se mig själv på min röda cykel, som senare omlackerades och blev blå. Det gick så fort att åka till sjön, nerförsbackar hela vägen nästan. Värre var det när man skulle hem. Jag minns att jag tänkte att det borde varit tvärt om. Det var på vänstertrafikens tid och jag ser mig själv släpandes på cykeln uppför backarna på vänstra sidan av vägen!

Sen kom tonåren och badplatsen blev en samlingsplats för ungdomar, särskilt som SSU hade en minigolfbana alldeles intill och på idrottsplatsen, som också låg i närheten anordnades dans på utedansbana, med fina artistuppträdanden, Lill-Babs var där, kommer jag ihåg och Karl Gerhard....!

Ja, man kan förlora sig i minnen vid betraktandet av ett par småkillar med läsk och bullar vid en badplats någonstans i Sjuhäradsbygden. I morgon kör vi hem till Småland med gossarna. I Sävsjö finns det sjöar på alla håll. Hoppas bara att vädret står sig!