Stugan är byggd 1945. Det årtalet är murat i relief på spismuren. Den öppna spisen är gjord med omsorg och fungerar fortfarande utmärkt. Vi har också en tomtkarta, som lantmätaren upprättat samma år. Den visar att vår tomt går ända ner till vattnet, vilket tydligen inte de andra tomterna på vår sida sjön gör, troligen på grund av att de avstyckats senare, när lagen om strandskydd trätt i kraft.
1945 fanns ingen väg fram till stugan. Inte ens när vi köpte stället kunde vi köra bil ända fram, utan fick parkera en bit från tomten. Vägen ända fram har vi färdigställt i slutet av 90-talet. Men när stugan byggdes fick man dra fram virke och annat material på en liten stig, eller kanske man rentav rodde över sjön.
Vad var det som gjorde att muraren och hans fru valde just det här stället för sin sommarstuga? Den mest steniga och oländiga tomt man kan tänka sig. Fullt med stora och små stenblock och skravel. Det kan inte ha funnits mycket till matjord. De måste ha fyllt ut och lagt tillrätta, terasserat, anlagt stigen ner till sjön. Stigen är förresten uppbyggd på en stengrund och fylld med sand och grus. Gruset har under våra 18 år på stället sjunkit ner och vi har nu en trappa, som vilar på den stadiga grunden.
De som valde den här platsen, såg nog potentialen i tomten och de måste varit beredda på hårt arbete för att få den beboelig. Men sjön, närheten till naturen och allt vackert som de själva skapade, måste gett dem stor tillfredsställelse.
Vi blev de fjärde ägarna till Västra Sävshults strand 1 - som den vackra adressen heter - och vi har förstås också satt vår prägel på stället. Men vi har utgått från grundarnas slit. När vi tog över, var tomten ganska mörk, bl.a fanns många stora granar och tallar, som vi undan för undan röjt undan. Den röjningen har gjort att en hel del växter, gammaldags perenner, gamla rosenbuskar och syrener, dykt upp igen, när solljuset åter nått dem. Och de stora bokarna och linden ger oss en underbar grönska, för att inte tala om rhododendronsnåren, fem,sex meter höga, som blommar varje försommar!
Jag blev inspirerad till detta inlägg, när jag igår fotograferade den stensatta trappen, som leder från stugplanen ner för den första terassen till en av våra uteplatser. Den är förstås märkt av tidens tand, men står fortfarande stadigt. Vi har byggt ett räcke och jag låter växterna sprida sig, men jag rensar undan, så att man kan gå i trappan förstås. Och den står där som ett monument över de som byggde den och som gav mig och min familj en underbar tillflyktsort undan jäkt och stress.
När jag ändå hade kameran framme, tog jag en bild på vattendroppen vilande på ett blad i krassekrukan. En bild av förgänglighet och evighet på samma gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar