Igår upptogs dagen av minneshögtidligheterna över händelserna i Norge den 22 juli ifjol. Jag lyssnade till sommarprogrammet med Eskil Pedersen, AUF:s ordförande. Hans program berörde mig starkt. Hela min barndom och ungdom präglades av de upplevelser jag hade i arbetarrörelsens ungdomsorganisationer i Sverige, Unga Örnar och SSU. Lägren var sommarens - ja, hela årets - höjdpunkt. Jag kände igen beskrivningarna, som Eskil gav, av stämningen på Utöya, återseendet av gamla vänner och bekantskapen med nya, lägerbålen, sångerna, förälskelserna.... Det var en känsla av trygghet, som för de som fanns på Utöya den här dagen ifjol, brutalt togs ifrån dem. Det är ofattbart att förstå vidden av detta.....
När jag lyssnat färdigt, gick jag ut i trädgården, som nu blommar rikligare än någonsin tidigare i sommar efter de senaste dagarnas solsken. Jag tog en ny bild från mitt favoritperspektiv - perennrabatterna med det klängrosförsedda växthuset i bakgrunden. Stjärnflocka, digitalis, nepeta, borstnejlika, grekisk vädd och den vita riddarsporren, som prunkar i förgrunden. Allt kändes plötsligt overkligt. Jag tänkte på att allt det vackra i min trädgård också är förgängligt, men säkert är dock att det kommer tillbaka nästa år. Kommer glädjen och tryggheten på Utöya någonsin tillbaka? I Norge har hoppet om detta inte dött. Jag känner en stark beundran för det norska folket, som verkar vara enigt om att fortsätta att tro på att nya blommor ska växa och att hoppet om ett tryggt, fredligt samhälle ska fortsätta att råda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar