Igenläggaråldern.....

....det är makens formulering för att beskriva det som vi ägnar oss åt de här dagarna i den sköna månaden maj. När vi köpte vårt smultronställe för tjugotvå år sedan, konstaterade vi krasst att "det här är ingen pensionärstomt". Under åren som gått, har vi fixat och donat för att få lite snits på den steniga skogsbacke, där stugan är belägen. Träd har fällts, stenar har baxats iväg eller flyttats, buskar och perenner har planterats, och rabatter har anlagts.

Det har varit ett roligt jobb, förstås. Men nu är vi verkligen pensionärer, 80 respektive 74 år fyllda, och livet förändras.

Den gångna vintern har farit lite illa fram med en del av våra växter. Bl.a. har vår fina björnbärsranka dött, rosorna har drabbats av tråkiga vecklare som äter upp bladen och flera av rabatterna behöver grävas om och fyllas på med ny jord. Och det förbannade ogräset bara breder ut sig. Vi hinner inte ifatt helt enkelt. Alltså, vi lägger igen rabatterna och sår gräsmatta på de kala plättarna. Sedan får det bli krukodling för hela slanten. 

Detta beslut har medfört en stor lättnad. Vi har behållit ett par rabatter närmast våra uteplatser och så  kryddlandet förstås. Och blommor har vi ändå. Det finns vackra blommor, som ibland kallas ogräs , men som nu får växa fritt. Variation på tomten finns automatiskt med stenbumlingar, lite gräs mellan dessa, ormbunkar, massor av blåbärsris, som i år blommar i överflöd. Och några perenner har vi sparat. De får stå kvar som en liten holme i gräsmattan.

Här står en planta flox i det nysådda gräset och i den kvarvarande lilla rabatten har akvilejan självsått sig. Där får den stå kvar.

Daggkåporna, de vilda, är lika frodiga som de förädlade, som en kan köpa i plantskolorna.

Smultronen får växa fritt utmed växthusväggen och bland alla stenar.

Förgätmigejen blommar vackert blått

Och till detta kommer också t.ex, digitalis, stjärnflocka, rödblära, kungsmynta och mer därtill. Så utan blommor blir vi inte. Fullt tillräckligt att hålla reda på för trötta ryggar. 

Födelsedag och höstväder

Jag har varit lite slö med bloggen ett tag. Sensommaren och början på hösten har varit ganska hektiskt med resor först till Barcelona i månadskiftet augusti september och sedan i slutet av september, en tur till Prag, för femte gången för min del, men dit kan man resa hur många gånger som helst. Nu har emellertid resorna sjunkit undan och jag tänker inte göra något större väsen om detta ämne, utan det får bli lite om vad som hänt under senaste veckan. Ett sätt att komma igång med bloggandet igen, kanske.

Hösten har kommit i veckan. På riktigt. Klara, soliga dagar och allt kyligare nätter. Men framför allt - det blåser, inte västvindar som vi är vana vid, utan det sveper ostliga vindar även över oss på Sveriges framsida. Jag tog ett par bilder för ett par dagar sedan, som visar att trots det kyligare vädret blommar det fortfarande vid stugan. Inte bara de klassiska höstblommorna utan även luktärtorna har kommit i en andra blomning. Hortensiorna blommar med nya knoppar och rosenskärorna har nyss börjat slå ut.

Men den stora händelsen denna vecka är inte höstens ankomst. Nej, för oss är det viktiga att i söndags fyllde min man och mitt livs kärlek 80 år!! Tänka sig! Och firad blir han. Redan i Prag uppvaktades han av goda vänner, som var med på resan. I fredags kväll kom fler goda vänner från Malmö och i söndags hade vi en liten mottagning för ytterligare vänner. Och det är inte slut på det hela- nästnästa helg blir det firande med barn och barnbarn i Småland! Det är svårt att tro att han nått denna aktningsvärda ålder alla redan. Ungdomlig som han är både till kropp och själ! Här sitter han på bilden med en champagneflaska och bl.a. iklädd en fluga för första gången i livet. Det lilla italienska sidenkonstverket är en present från Malmövännerna. Finare gubbe kan en inte tänka sig!

Slut för det här året.......

...... med stugboendet. I morse plockade vi ihop vårt pick och pack och drog in till stan. Det blåste hårt runt knutarna och det kändes verkligen höstlikt. Det är en ambivalent känsla. En vill ju inte att sommaren ska ta slut. Så härligt som vi har det därute. Men kvällarna blir obönhörligt mörkare. Stugorna rakt över sjön lyser inte välkomnande längre, och en drar sig för att gå ut på toa på nätterna. För så vitt det inte är klart väder, förstås. Då strålar stjärnhimlen som allra klarast i den svala natten.

Nu börjar en ny tid i stuglivet. Första oktober brukar vi börja med fågelmatningen. Då blir det till att åka ut och se till att det finns mat hela tiden. Än så länge har de nog ganska mycket mat i skogen. Det är ju milt och skönt och träd och blommor fröar och det finns ju fortfarande insekter att plocka. Men vi matar i alla fall. Och så finns det ju en hel del trädgårdsarbete kvar. Vi stänger inte till helt och hållet. Vi vill kunna åka ut och övernatta även på hösten. Tur hade vi som i dagarna nu för tjugoett år sedan fick tag på det här stället så nära stan.

Det känns i alla fall bra att flytta in i den varma lägenheten mitt i stan. I synnerhet som SMHI deklarerade att det ska dra in ett oväder med regn, blåst och åska över Västsverige i kväll och i natt. Och så har det kommit igång aktiviteter i stan, Kören har börjat öva. Teatrarna har startat säsongen, utställningarna avlöser varandra. Så nog finns det fördelar med stan alltid.

Och någon mer gräsklippning ska det väl inte bli i år......

...... men blommar gör det fortfarande och björnbären har nyss börjat mogna och det finns ännu omogna tomater i växthuset. Det är trots allt skönt med en långsam övergång.

Frukost i skördetid

Första inlägget i augsti! Vart tar tiden vägen? Denna månad kom det efterlängtade varma vädret med solsken i massor. Då mognar det också sent omsider. Det är en rikedom att kunna gå ut i solskenet och skörda på tomten. Det här stod bland allt annat på frukostbordet i morse.

- Nygjord pesto på basilikablad från växthuset
- Likaledes nyplockade skogshallon från snåret vid vedbon, mums till yoghurt och fil
- Och tomaterna har äntligen börjat mogna
- Till slut några kvistar mynta från kryddlandet till morgonteet

Visst kan man väl skatta sig lycklig över detta! Och solen fortsätter att stråla.

Regn, kyla och feminism än en gång.

Jag gick den givna morgonpromenaden till brevlådan framme vid vägen för att hämta tidningen. På vägen, träffade jag grannen, som var ute med sina hundar. Vi ondgjorde oss över kylan och regnet, som dominerat denna sommar. Konstaterade vidare att det är ingenting att göra åt, och "det är lika för alla". Vi konstaterade också att vi båda var ordentligt påpälsade med både fleecetröjor och regnjackor. Håhå, jaja....

Det är en och en halv kilometer att gå till postlådan fram och tillbaka. Det tar inte så lång stund. Men en hinner tänka ett och annat, när en går ensam genom skogen. Idag kom jag att tänka på det som jag skrev i förra blogginlägget - om när jag skulle hyra en släpkärra och skriva under som "hyresMAN". Det behövs inte så mycket för mig att gå i taket för sådant här. Det finns ju massor med könsneutrala ord att välja på, när man ska skriva kontrakt.

Jag kom på några exempel, när jag gick där i skogen: När en skriver på hyreskontraktet är en Hyresgäst, ska en låna pengar på banken är en låntagare, det kan en vara på biblioteket också, beställer jag tidningen är jag prenumerant, på elavtalet är jag abonnent. Det finns arrendatorer, patienter, kunder, brukare, köpare och säljare. Alla roller har jag innehaft - nej, inte arrendator - utan att behöva vara man. Det verkar vara förbehållet för de gånger en ska hyra en släpkärra på macken! Kanske kan någon av mina läsare komma med ett förslag till OK - bästa att lägga till Q8, det kanske är någon gammal shejk som styr det hela!

När jag kom tillbaka till stugan, tittade jag till elementet i växthuset, som jag satt på på morgonen. Tänk att behöva ta fram det i juli! Det har aldrig hänt förr. Det hör våren till, när jag gjort de första frösådderna. Men nu kände jag mig tvungen, Det sker ingen utveckling i kylan. Tomaterna, som nu skulle varit vackert röda, verkar ha stannat i samma stadium i flera veckor. Inte någon rödfärg så långt ögat når. På radion pratar de om global uppvärmning. Maken konstaterar att istiden kommer nog först.

Men tänk - just som jag skrivit ovanstående, hör jag maken utbrista: "Men vad är detta?!" Solen skiner, varmt och välkomnande, glittrar i det våta gräset. En av sommarens sällsynta fjärilar, en liten guldvinge, fladdrar omkring bland kungsmyntorna. Och jag går ut och drar ur sladden till elementet. På vägen in tag jag en bild på en av hortensiorna, som äntligen slagit ut. Det är lite sommar i alla fall.

Regn och grönska

Det har regnat och regnat och regnat denna vår och försommar. Inte så roligt alla gånger. Men aldrig har väl stugtomten så fullkomligt exploderat i grönt som i år. Det värmer i hjärteroten när en kommer körande genom granskogen och så öppnar sig tomten med vida famnen med sin inbjudande grönska. En oas - och nu ska det visst bli varmt också! Här kommer några bilder, som kanske inte ger originalet rättvisa - men ändå......

Det blev lite spridda bilder utan någon redigering, men det
får duga så här.

riginalet rättvisa - men ändå.....

Kyla, regn och växtlighet

Det har varit en kall och blöt majmånad. Någon enstaka dag i pingst var det riktigt varmt och skönt, men för övrigt har det varit regn och kyla. Jag mätte upp 85 mm i regnmätaren för maj månad. Och juni har inte börjat bättre. Vi tog en tur till Danmark med Fredrikshamnsfärjan tisdag till torsdag och när vi kom tillbaka på torsdag kväll hade det regnat 37 mm. Om danmarksresan får jag skriva en annan gång, kanske. Men vädret var inte nådigt där heller den första dagen. 20 m/sek på Kattegatt och det verkade vara lika blåsigt på land.

Nu börjar det bli lite varmare så sakteliga. Igår efter bastun gick jag runt på tomten och plåtade lite exempel på växtligheten. Tack vare regnet så är det väldigt grönt och frodigt, även om blomningen inte har skjutit full fart än. Rödblärorna vid den gamla huggkubben utanför bastun, blev mitt första motiv. Vår tomt anlades redan på 1940-talet och det har hänt mycket med tomten under åren, kan en förstå. När vi köpte det här stället, var det fullt med stora träd, tallar och granar, men också vackra lövträd t.ex. två stora bokar och en hög lind. När vi röjt undan barrträden utom de stora tallarna som utgör en portal ner mot bryggan, då kom allt fler växter, både örter och buskar, gamla perenner, stenpartiväxter och annat vackert. Rödblärorna hör till de här återuppståndna plantorna och de sprider sig rätt bra. Jag låter dem för det mesta stå kvar, det här är ju en vild tomt.

Vi har nästan ingen plats för rabatter på den här klippiga tomten, så jag brukar odla i krukor. Ibland drar jag upp plantor själv, men i år blir det inte så många. Det här är "köpeblommor", blomstertobak och tvillingblomma, som samsas i en kruka.

Smultronen blommar i överdåd. Både vilda och förädlade månadssmultron blandar sig och sprider sig i landen. I år nänns jag inte ta bort dem, de ska få ge en riktig skörd, kanske sparas lite till likör färdig till jul. Bara inte frosten slår till.... SMHI varnar faktiskt för frost i Götaland i natt!

Tolvgudablomman, som jag fick av vännen Inger blommar fint, men det är fortfarande bara en planta, fast Inger förutspådde att den skulle föröka sig. Jag ser gärna att det blir några fler.

Växthusodlingarna är också sena i år. Jag sådde de första basilikorna alldeles för tidigt. Vi hade inte flyttat ut och jag ville inte ha på elementet, som är utan termostat, och jag inte kunde kontrollera värmen om solen sken. Nu är den andra sådden snart ikapp, men det gör ingenting, för basilika kan en aldrig få för mycket av. 

Tomatplantorna har tagit sig bra. Jag har bara plats för två stora plantor och två krukor med busktomater. Och så har jag satt in en liten kruka med tagetes. De håller pistillflugorna borta.

Det är roligt att odla även i liten skala. Finns det något bättre än att gå ut och ta upp sin egen odlade potatis, att plocka bönor och ärter och koka en god soppa på riktiga primörer? Och blommorna - det är det bästa av alltihop!

Jordförbättring

Det har ju inte precis varit någon värme sedan vi stoppade potatisen i jorden ett par dagar efter första maj. Men det kommer i alla fall så sakteliga. Potatisplantan ovan hade blivit så här stor den 23 maj. Då var det dags för första kupningen. Jag tycker det är ett rent nöje att kupa potatis. Ja, sätta dem också förstås. För att inte tala om när man kan skörda de första. Vilken lycka! Men dit är det långt än, denna långa och kalla majmånad.

Som tur är, har jag en man, som verkar gilla att gräva och förbereda jorden. Grovjobbet, helt enkelt. Han börjar redan på hösten att gräva och när våren kommer, så blir det full fart med kompost, gödsel, biokol och rensning, för att de små kära knölarna ska trivas riktigt gott.

Jag känner till människor, som har äckelkänslor, ja, till och med fobi för att över huvud taget ta i jord. Jag tycker synd om dem. För mig är det en euforisk känsla att påta i jorden. Den sätter igång alla sinnen. Den doftar gott, jag kan i andanom känna smaken av de färska potatisarna, lena, milda, med en varm smörklick. Känslan att låta den färska jorden rinna genom fingrarna, synen av det färdiga myllade landet, samtidigt som vårens alla fåglar stimulerar mitt hörselsinne. Ja, hela situationen är så sensuell och livgivande, som det bara är möjligt.

För en dryg vecka sedan, efter ett samtal vid matbordet, började jag skissa på ett blogginlägg om våra sinnen, om hur härligt det var att ha alla sinnen någorlunda i behåll och om hur det är att sakna något eller några. Det inlägget har inte publicerats, jag har haft lite svårt att formulera mig i ämnet. Nu blev det ju ändå ett litet inslag om sinnena, Det kom alldeles av sig själv, när jag pysslade i potatislandet. Och så slutar med med en bild på en av mina rikligt förekommande jordförbättrare, den viktigaste av alla, daggmasken!

Valmöjligheter

Vi åkte till Cramers i Hillared för att skaffa lite plantor och mer jord att plantera i. Det är för mig en fröjd att vandra omkring i en riktigt fin plantskola, vilket Cramers är. Men myckenheten av växter av alla de slag, kan göra en lätt förvirrad. Jag vill ju ha alltihop. Bara tomatplantorna ställer ju till huvudbry. Där finns ju allt mellan pyttesmå "vinbärstomater" till de klumpiga "bifftomaterna". Och så har de flera färger dessutom. Och jag som bestämt mig, vis av skadan sedan tidigare år, att jag inte ska ha så mycket i växthuset. Det blir inte fler tomater, bara för att en har många plantor. Det blir bara mindre på varje planta då. Det tog en stund innan jag bestämde mig, men till slut blev det två stora plantor växthustomater, en röd och en gul. De ska få stå i den stora pallkragen, som vi fyllt med ny kompost och matjord och lite biokol också, det ska ju vara bra, säger experterna. Och så blev det två plantor av en busktomat som heter "Totem". Den beskrivs ha ett kompakt växtsätt och ge riklig skörd. De ska få stå i krukor med mycket luft emellan i vårt lilla växthus.

Det blev lite annat också, som ska få sin plats i några krukor och amplar. Där är ju om möjligt ännu svårare att välja. Jag vill ha alltihop - nästan. Det blev tre sorter denna gång. Snöflinga, blomstertobak och tvillingblomma. Den sistnämnda tror jag faktiskt att jag inte haft någon gång. I växthuset har jag också en riktigt bra förkultivering av luktärter, som jag hunnit toppa en gång och som trots kylan stretat på och blivit riktigt stora och snart klara för utsättning. Om det bara kunde komma lite värme någon gång!

Violerna i lådorna vid altanen, som jag planterade för ett par veckor sedan har kommit igång riktigt fint. De små surfiniorna däremellan har inte kommit igång lika fort, men de kommer nog med värmen. Mina övervintrade hortensior kommer väl också, även om de tar lite tid. Men det är roligare att fixa sina gamla plantor än köpa nya intensivodlade, som redan är igång. Den som väntar på något gott.....

Jordbruk i miniatyr

Maj inleddes minsann med riktigt kyligt väder. Det var tänkt att vi skulle sätta potatis som vanligt 1:a maj. Maken har förberett landen, ja, vi har faktiskt två potatisland. Små ynkliga plättar mellan stenblocken. Fin jord har han minsann gjort i ordning. Egenhändigt skapad kompost, grundat med biokol  och koskit. Ska inte våra 22 förgrodda sättpotatisar trivas där, så vore det väl sjutton....

Nu har de små godingarna bäddats ner i den goda jorden och fått ett täcke av fiberduk. SMHI har meddelat att det blir en kylig natt som väntar. Vi håller tummarna för att de inte ska frysa, utan att de klarar sig och får lagom varmt och lagom mycket regn de kommande veckorna.

I morgon ska jag sätta nyinköpta plantor i nya lådor att hänga under altanfönstren. Det blir vackert blå violer (samma färg som jag hade i min brudbukett en gång i tiden) och lilarosa små petunior.

Nu skiner solen efter en kylig och mulen förmiddag. Och bastun är på gång, som vanligt. Det är härligt med våren!

P.S. Jag fattar inte varför bilden på potatisarna hamnade på fel ledd. Hoppas det inte är ett dåligt omen, D,S,

Höstgrävning och valångest

De här bilderna tog jag i måndags. Dagen efter valdagen. Underbart strålande septemberväder, som det varit hela veckan och fortfarande är. Lämpligt att ta itu med höstgrävningen och annat plock i trädgården. Jag satt på bänken vid växthusgaveln och tog den här bilden på maken, som sliter med spaden. Fortfarande frodig grönska och solen glittrar i sjön. Rena idyllen.

Men det kan inte hjälpas. Ångesten tar överhanden över idyllen. Ångesten över valresultatet. Visst, det gick ju åt rätt håll vad gäller de så kallade blocken, som jag ser det. Men hur ska vi kunna förverkliga alla goda intentioner om solidaritet och ett jämlikt samhälle, som jag röstat för?

Oron finns ju kvar. Nu pågår förhandlingar. Det låter inte så uppmuntrande än så länge. Hur blev det så här komplicerat? Jag kan inte tolka det på annat sätt än att människor har blivit mer otrygga. Rädda för att bli sjuka, rädda för att inte pensionen ska räcka till, rädda för att en inte har valt rätt skola för sina barn...... Klyftorna i samhället har ju faktiskt ökat.

Jag plockade en bukett blommor av höstperennerna i vår trädgård. Som synes prunkar de ännu i starka färger. Den vill jag skänka till de politiker, som nu har ett svårt arbete framför sig, och som kan släppa på prestige och sårad fåfänga och samlas kring ansträngningar att förverkliga det trygga solidariska samhälle som jag tror att de flesta med mig vill leva i. Måtte det gå vägen.

Att såga ner en bok

Här står den stora boken i praktfull höstglöd. Bilden är tagen för några år sedan. Men i år kommer den inte att bjuda på vackra färger.Vi kom efter moget övervägande fram till att vi måste befria oss från allt jobb som blivit med löv och ollon och annat som ramlar ner på taken. Dessutom skuggan, som tar bort så mycket ljus, alltför nära stugan. Det var ett från början svårt beslut. Boken hörde liksom till. Men ju mer vi funderade, ju mer uppenbart blev det också, att vi måste ta ner den.

Ett sådant jobb är ingenting för amatörer. En får anlita proffs. I det här fallet tre raska gossar från Trädgårdskompaniet i Borås. De tog ner boken bit för bit. Kvistar och grenar kördes i en flismaskin, resten blir till ved. Här följer en liten bildresumé över hur det hela gick till.

Här ligger till slut stammen, befriad från kvistar och grenar. Stubben blir till ett bord och maken har redan kollat om den gamla bänken, som till slut blev för liten runt boken, kan göras om till en ny bänk. Visst ser det lite vemodigt ut, när den ligger där på marken. Men vi har faktiskt en bok till på tomten. Den kan fortfarande producera både ollon och höstglöd och ge tillräckligt med mat till ekorrar och nötskrikor. Och vårt nya altantak är räddat!

Blomsterfröjd i juli

Det är varmt. Fruktansvärt varmt. Mycket slokar i rabatterna och vi får inte pumpa upp vatten från sjön längre. Det sjunker där ändå. Det blir till att bära kannor från kranen. De senaste dagarna har det blivit både morgon och kväll. För att inte tala om växthuset. Tänk, så länge jag fick ha värmen på om nätterna ända in i maj månad. Men nu....!

Men det finns en hel del som trivs i värmen. Vi har inte mycket rosor på vår karga tomt. Ett par klängrosor bara. Men jag tror att de aldrig blommat lika ymnigt som nu. I våras trodde jag att jag måste ta bort den här röda rosen vid växthuset. Men se så fint den har kommit och klänger högt upp på taket. Det var precis, så här jag tänkte mig att den skulle bli. Ett vackert skuggparti för odlingarna därinne. Det tog några år, men nu är den där.

Röd ros vid växthuset

Och björnbären, som egentligen inte ska växa alls i den här karga naturen
har väl aldrig haft så mycket kart, som verkar hinna mogna.

Krassekrukorna klarar sig alltid, men är lika fröjdesamma att titta på varje år.

Och jag klagar inte på värmen. Denna sommar kommer att bli oförglömlig, på samma sätt som jag minns 1955 och 1959, när jag var tonåring och häckade på Hanatorps badplats i min ungdoms hemtrakter. Och 1975 i Kalmar, när dottern var nyfödd. På samma sätt tror jag att jag kommer att minnas denna sommar om inte seniliteten sätter in, förstås!

Vinter igen?

Vi tog en tur till plantskolan för att köpa pelargoner till våra fönsterlådor. Penséerna som funnits där sedan slutet på april, har blivit rätt rufsiga och skulle bytas  ut. Det blev åtta kraftiga, röda pelargonplantor, som verkligen förgyller fasaden. När vi körde hem hörde vi på väderleksrapporten. Det varnades för frost ända ner i södra Götaland! Hur skulle det nu gå med de röda pelargonerna. Och rosorna, som börjat slå ut. För att inte tala om det matnyttiga. Mina fina bönplantor, som vill ha det så varmt. Potatisen som stannar av i växten, fast de började så bra. Vi satte ju dem redan i aprilvärmen. Hallonen, som börjar gå i kart - ska det bli någon likör till jul i år?

Men det finns ju det som blommar också. Jag blir särskilt glad över mina små bikonovonävor, som breder ut sig med sina vackra blad och förtjusande små blommor. Och stjärnflockan som också breder ut sig, alldeles för mycket faktiskt. Pionerna har redan blommat över, men stormhatten har inte börjat än. Och den lilla humlan räds inte kylan utan surrar gladeligen omkring i nävorna. Hoppas sommaren snart är tillbaka.

Blomsterprakt

Det är så njutningsfullt att se hur allt bara växer och frodas. Egentligen behöver man inte jobba och planera så mycket. Det kommer ju av sig självt. Naturen skapar sin egen harmoni i färg och form. Det upptäckte jag idag, när jag höll på att plantera ut mina luktärter och doftliljor i krukor. Det var bara att lyfta på huvudet och se mig omkring. Spana in våra överdådiga rhododendron och konstatera att de självsådda lupinerna var naturligt anpassade till sin omgivning. Allt inramat av den ljuvliga grönskan av nyutspruckna ekar och den stora boken.

Och när jag tittar uppåt backen på vårt värsta ogräsområde, fullt av kirskål, smörblommor och förvildade ormbunkar, kan jag inte låta bli att fröjdas över den enorma växtkraften och färgrikedomen. Egentligen finns det ingenting som heter ogräs. Jag är beredd att hålla med Carl-Anton som "lät alla sina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut. Men det är så skönt att sitta och minnas små solar i gräset, när sommarn är slut".

Ja, det här är förstås ingen ny upptäckt. Men det är lika härligt att upptäcka på nytt varje försommar.

Naturens under

Vilken strålande dag! Precis en sådan man vill uppleva när våren börjar övergå i sommar. När grönskan börjar tätna, men fortfarande har den underbara ljusgröna färgen. När allting sjuder av liv, gror, växer, låter och doftar.....

Själv njuter jag av att vara en del av det hela. Att jag kan bidraga med insatser i allt detta växande. Jag gräver och planterar, sår och skolar om. Det är så sensuellt att syssla med växandet. Att gräva med fingrarna i jorden, att pilla ner frön i krukor, ja till och med att rensa ogräs - allt stimulerar sinnesorganen. Doft, känsel, smak - tänk bara på den första gräslöken - syn och minsann hörseln också. Jag hade anledning att ringa till lokaltidningen idag, eftersom vi inte hade fått dagens exemplar i lådan. "Oj, vad fåglarna kvittrar hos dig!" sa den vänliga tjejen, som hjälpte mig med ärendet. Hon hörde det genom telefonen. Och jag tyckte nästan lite synd om henne, som satt inne på kontoret denna strålande dag.

Nu har jag tagit en paus i grävandet för att bevara dagen i bloggen. Men innan jag satte mig här på altanen för att skriva de här raderna, tog jag en runda på tomten bland annat för att uppmuntra maken, som gör ett jättejobb med att rensa stenplattor från alger och mossa och skura altangolvet på baksidan av huset. Han är så noggrann och det blir så bra. Sen gick jag och bröt två rabarberstjälkar för att göra säsongens första paj och plockade en bukett av daggkåpor, förgätmigej och gulltörel att sätta i mormors vas på köksbordet. Och jag känner mig så tacksam för att få ha alla sinnen i behåll och för att än en gång få uppleva denna underbara tid, den sjuttioandra för min del.

Sen tog jag med mig kameran och tog några bilder, för att bevara allt det fina. Men alla dofter och fågelkvitter kommer inte med. Så jag nöjer mig med att publicera en bild på en blommande smultronplanta i den nybyggda pallkragen. Den lovar gott inför sommarens njutningar.

Och tänk, göken gol i väster!

Min coach

Jag lyssnade på Obs kulturradion idag. De sänder en längre version än den dagliga kvarten på onsdagar kl. 14.00. Alltid intressanta ämnen (eller nästan alltid). Idag handlade det om alla "Må bra" böcker, coachning, positivt tänkande osv.

Jag har väl alltid varit lite skeptisk mot sådant där. Det verkar lite för enkelt. Man ska göra upp mål för sig själv. Bestämma sig. Intala sig att man klarar målet. Inte ge efter för osäkerhet. Det går att tänka positiva tankar. Men om man inte klarar målet då? Blir det inte svårare då? Sjunker inte självtilliten? Livet är väl allvarligare än så.

Jag har aldrig haft någon coach, i alla fall aldrig någon jag betalat för. Jag har haft folk omkring mig, som hjälpt och stöttat mig. Som trott på mig... När jag en gång i tiden arbetade med behandlingsarbete hade man handledare. Det var viktigt. Jag gick också en handledarutbildning och tog på mig sådana uppgifter ibland. Men coach... nej det är nog något annat.

Sedan började jag fundera. Finns det coacher för gamlingar? När målen i livet blir färre. När man står inför att lämna jordelivet. Vilka positiva tankar, ska man sträva efter då?

Jag gick ner i backen framför stugan och plockade en bukett vitsippor att sätta i mormors lilla vas. Den som hon alltid satte vitsipporna, som vi plockade i hagarna, i när jag var barn. Så tog jag kameran och knäppte några bilder på det som spirar och knoppas i trädgården...

... påskliljor och pärlhyacinter och spirande blad till stormhatten...

.... de små släktingarna, den blå förädlade primulan och hennes vilda kusin gullvivan,,,,

.... och de vackert röda stjälkarna med begynnande blad till bondpionen bakom växthuset.

Och jag tänkte att jag behöver ingen coach för att tänka positivt. Jag behöver bara gå omkring i vår vilda trädgård eller ta en tur i skogen eller slå mig till ro och titta ut över vår lilla sjö med sin skiftande vattenspegel. Och så tittar jag på mormors vas och tänker på dem, som funnits före mig och jag känner min del i kretsloppet och blir tillfreds med livet. Naturen -  det är min coach. Kan det bli bättre?