Höst igen

Nu har vi flyttat in till sta'n efter en ovanligt lång sommarvistelse i stugan. Bloggen har legat i träda sedan i våras. Detta har till stor del berott på att min laptop har fungerat dåligt därute. Det har varit urusel täckning för det mobila bredbandet. En del kanske minns att den drygt trehundra meter höga Häglaredsmasten saboterades i våras. Den har ersatts av en provisorisk mast, som "bara" är etthundra meter. Troligen är detta orsaken till mina datorbekymmer. Att skriva blogginlägg på telefonen är inte att tänka på för min del. Mina numera fumliga fingrar är alldeles för senfärdiga nu för tiden.

Allt sedan jag blev vuxen har jag tyckt om den här tiden på året. Från andra halvan av augusti till början av oktober. Naturen är överdådig i färger och dofter. De svala, dimhöljda morgnarna, kvällarna med månsken, det är som om naturen blommar ut en sista gång innan vinterns vila träder in. Aldrig är himlen så klar och blå, som på hösten. Aldrig är doften av jord, vissnande löv, mognande frukter så intensiv som nu. Nu när jag är 70+ har jag mitt luktsinne avtagit en del, men höstens dofter känner jag. Kanske den fuktiga marken hjälper till att förstärka dofterna.

Jag hittade den här bilden i mitt arkiv. Jag har kallat den "Dimman lättar". Den är inte tagen med mobilen, utan med den lilla digitalkameran, jag fick när jag fyllde 65 (tror jag). Nu ska jag lägga den som skrivbordsunderlägg på datorn och njuta av den här i stadsmiljön.

I morgon ska jag börja berätta om den gångna sommarens äventyr. Det ska regna och storma har SMHI deklarerat. Det får en utnyttja till att drömma sig tillbaka.

Lovebombing!

Jag är lycklig ägare till en I-phone, ärvd av dottern, som ville ha en nyare upplaga. Det är ganska trevligt, det kommer små intressanta meddelanden då och då. Som t.ex. nu ikväll, när vi sitter vid matbordet och njuter av den goda gös med tillbehör, tillagat av maken. Ett pling i telefonen uppmärksammar oss på att det är något på gång. Kanske ett meddelande från son och sonhustru, som är på väg hem från New York och ska landa på Landvetter i morgon förmiddag. Nej, inte då! Det är från Halebop, som uppmanar mig att "kärleksbomba"! Tänka sig! "Jag har ju kärleksbombat dig i snart femtiotre år" säger jag till maken. "Jag är som en krater", säger han. Jag för min del tänker mig att i en varm krater blommar också de hetaste växterna, trots att kratern borde ha svalnat för länge sedan. Men vårdar en sina odlingar så.........

Slit, släng och bevara

Vi har ägnat några dagar senaste tiden att röja lite i garderober och källarförråd. Det har varit välbehövligt, men ack så svårt!

Jag vet, jag är en samlarmänniska. Särskilt om det handlar om textilier. Jag har sparat i säckar i källaren, i skåp och garderober. Tyger och garner, som jag aldrig kommer att använda. Och färdiga alster, gardiner, dukar, kuddar, broderier av alla de slag. Det blev en nödvändighet att rensa. Tänk bort idén att du ska sätta dig vid symaskinen och sy nya dukar och gardiner eller vad det nu är. I alla fall inte förrän du gjort dig av med något annat. Än mindre kommer du att brodera, sticka och virka. Lika bra att inse fakta.

Det blev tre säckar med lite av varje. Det gick bra att samla ihop, när jag väl kom igång. Fyra säckar med varierande innehåll. Men några saker fick vara kvar. Som de virkade vita överkasten som jag nästan maniskt fixade i pauser i studierna i studentlägenheten i Göteborg. Överkasten skulle bara bli färdiga tills vi flyttade in i nya lägenheten i Luleå 1965. Till och med maken visade tecken på nostalgi, när jag visade honom överkasten, där nere i källaren. De fick bli kvar. Inte så roliga att ge bort heller, eftersom de är slitna på mitten.

Det finns mycket kvar. Jag orkade inte ta tag i alla högar med oanvända tyger denna gång. Och en del grejer blev jag glad över att hitta. Som de färgglada överkasten, som jag tog en bild av, och som jag nästan glömt bort. Nu tar jag med dem ut i stugan att växla om med lapptäckena, jag har där.

Jag har så lätt att bli sentimental över sådana här saker. Men de påminner om så mycket jag varit med om. Och jag köper inte så mycket nytt heller. Jag har fortfarande en hel del att ta av.

Så blev det dags att ta fram adventsprylarna. Och visst är jag glad att kunna sätta upp julgardinerna, som mamma broderade till vårt nya hus i Kalmar 1974.

Och gardinerna som inramar stjärnan, hade jag glömt bort. De sydde jag till den första lägenheten i Borås tjugo år senare.

Vart tog säckarna vägen? Jo, de hamnade hos Erikshjälpen, där jag hoppas de kommer till någon nytta!

Vilken föreställning!

Här kommer ett inlägg som ska handla om lite av det som hänt sen sist. Jag medger att det inte är någon riktig ordning på mig vad gäller bloggandet. Men det som jag fick vara med om i fredags kväll, var en sådan höjdare att jag vill bevara det i minnet livet ut. Och bloggen är ju på sätt och vis min dagbok.

För ett par månader sedan ringde äldste sonen och bad oss hålla på helgen i månadskiftet oktober - november. Först var han lite hemlighetsfull, men efter ett par veckor, släppte han bomben. Han och hans fru ville bjuda oss på Jerry Williams show på Kajskjul 8 i Göteborg. Vi skulle bo på hotell och mat ingick i showen! Så glada vi blev, maken och jag!

Det blev en makalös kväll. Vilken stämning! Den låg i luften, redan när vi var i garderoben. Vi hade jättebra platser nära scenen. Det började med maten, som var förvånansvärt bra med tanke på att det var "massutfordring". En god skaldjurssoppa, Fint mört nötskött, precis lagom rosafärgat och härliga grönsaker till. Efterrätten var väl si så där, en ganska enkel tiramisu. Fint vinval och kaffe. Allt serverat med fart och fläkt.

Vid nio-tiden skulle det dra igång. När det klockslaget närmade sig steg spänningen. Musikerna kom först, kände på instrumenten, ställde upp sig och drog igång. Det var inget dåligt kompband han hade fått ihop, den gode Jerry. Två saxofoner, trumpet, två gitarrer, bas, trummor och piano/dragspel. Och vilken spelglädje! Det lovade gott.

Så kom han då, lite gråare i håret, lite mer fåror i ansiktet, men för övrigt sig helt lik, sen ungdomstiden. Och vilken fart från första början! Efter första låten snackade han lite om varför han kommit tillbaka, fast han bestämt sig för att sluta när han fyllt 70. Förklaringen finns i namnet på showen. "Man måste få lira". Så enkelt är det. Och han får så gärna fortsätta att lira! Efter tre låtar, tänkte jag "hur ska han orka!?" Men han orkade. Den ena låten efter den andra. Mest gamla godingar, som publiken hängde med i. Det gick inte att låta bli helt enkelt. Ja, det var en kväll att leva på länge.
Jag vaknade med låtar i huvudet morgonen efter och nästa morgon också faktiskt. Bl.a. den här I can Jive, som Jerry och ett band med i stort sett samma sättning framförde på Skansen för något år sedan. Och jag lovar att publiken i Kajskjul 8 i Göteborg, var minst lika entusiastisk som den på Skansen.

Efteråt sa sonhustrun att detta var den bästa konsert hon någonsin upplevt alla kategorier, Det vill inte säga lite.

PS. Jag ber om ursäkt ifall det dyker upp reklam innan Skansen kommer. Kunde inte få bort det, när jag publicerade inlägget.

"Han blir bara bättre och bättre..."

....Så löd rubriken på Rolf Haglunds recension av gårdagens konsert i Borås Tidning denna morgon.

Den som bara blir bättre och bättre är Sven-Bertil Taube, nu fyllda 80 år. Han har ju varit en idol i många år och jag har hört honom live flera gånger, inte minst sedan vi flyttade till Borås. Han var här nu för femte gången, när Borås Salongsorkester inledde firandet av sin 30-åriga tillvaro.

Programmet inleddes med att orkestern spelade ett potpurri på kända Evert Taube-visor, först Fritiof Anderssons paradmarsch och sist Balladen om Gustaf Blom från Borås förstås. Och så var det igång. Det dröjde lite innan Sven-Bertil uppenbarade sig, några andra medverkande presenterades, vi sjöng allsång, Sjösalavals, och kören sjöng ett par melodier bl.a. Ingrid Dardels polska, som hade fått en extra rad på slutet, som introducerade Sven-Bertil.

Så kom han då. Lite gråare, lite rynkigare, lite dimmigare i ögonen, men fortfarande spänstig, ungdomlig och med sin fantastiska röst i behåll. Ja, inte bara i behåll - fylligare, djupare och känsligare än någonsin. Och när han sedan börjar med Så länge skutan kan gå, då tar mina känslor totalt överhanden och jag känner hur mina ögon fuktas och jag blir alldeles varm i bröstet.

Ja, så fortsatte det. Kör och orkester och övriga solister gjorde bra insatser, men det var Sven-Bertil, som gjorde föreställningen till vad den blev. Det blev den ena kända Taubevisan efter den andra och jag kunde konstatera att jag kunde det mesta, flera av visorna utantill. Det var en totalupplevelse som heter duga. Och den fulltaliga publiken verkade känna som jag. Det blev stående ovationer och extranummer förstås. Recitation av den lilla visan, som börjar Och skulle det så vara att det blev slut emellan oss... följt av Min älskling, du är som en ros, fullkomnade denna fantastiska tillställning. Och jag kommer att bevara detta i mitt hjärta.

Att såga ner en bok

Här står den stora boken i praktfull höstglöd. Bilden är tagen för några år sedan. Men i år kommer den inte att bjuda på vackra färger.Vi kom efter moget övervägande fram till att vi måste befria oss från allt jobb som blivit med löv och ollon och annat som ramlar ner på taken. Dessutom skuggan, som tar bort så mycket ljus, alltför nära stugan. Det var ett från början svårt beslut. Boken hörde liksom till. Men ju mer vi funderade, ju mer uppenbart blev det också, att vi måste ta ner den.

Ett sådant jobb är ingenting för amatörer. En får anlita proffs. I det här fallet tre raska gossar från Trädgårdskompaniet i Borås. De tog ner boken bit för bit. Kvistar och grenar kördes i en flismaskin, resten blir till ved. Här följer en liten bildresumé över hur det hela gick till.

Här ligger till slut stammen, befriad från kvistar och grenar. Stubben blir till ett bord och maken har redan kollat om den gamla bänken, som till slut blev för liten runt boken, kan göras om till en ny bänk. Visst ser det lite vemodigt ut, när den ligger där på marken. Men vi har faktiskt en bok till på tomten. Den kan fortfarande producera både ollon och höstglöd och ge tillräckligt med mat till ekorrar och nötskrikor. Och vårt nya altantak är räddat!

När fick du ett vykort sist?

Den tanken, som fick bli rubrik till det här inlägget, fick jag härom dagen, när det här fina kortet från Italiens klack damp ner genom brevinkastet. Jag blev riktigt euforisk. "Vi fick ett vykort, så kul!" utbrast jag och maken höll med.

Visst har vi väl fått några vykort på senare år, men det är numera ganska glest mellan dem. Nu kan man ringa från alla världens hörn, messa och skicka hälsningar med bilder också. Men håll med om att det är något visst med ett vykort, som någon bemödat sig med att skriva för hand och skicka iväg från när och fjärran. Det känns riktigt exotiskt och blir en bestående upplevelse, som inte kan liknas vid ett kort blickande på en display. Och definitivt inte blir av att spara till eftervärlden.

Jag ville gärna leta efter fler kort i gömmorna. Jag hittade inte ett enda!!! Hade jag verkligen slängt dyrgriparna?! Inte fattat vad de betyder. Nej, några vyer, som tillsänts oss de senaste tjugo åren verkade inte finnas kvar. Men idag kom jag på att vi har en låda med ett innehåll från urtiden långt före internet och mobiltelefoner, e-post och sms. Från den tiden då man skrev brev för hand. Det finns exempel alltifrån våra första kärleksbrev, brev som våra mammor har skrivit när vi flyttat långt bort till små brev som barnen skrivit och mycket annat. I den lådan fanns också vykort. Ganska många faktiskt och adresserade till olika adresser vi haft. Dock inga senare än när vi bodde i Holsbybrunn, Vetlanda på 80-talet.

Det är lätt att förlora sig i minnen, när man börjar rota i gömmorna. Bara vykorten från hela världen från Öland till Acapulco, från Småland till Marbella. Och jag tänker att jag nog ska börja skicka vykort igen när jag reser någonstans och kanske skriva ett vanligt brev, lägga i kuvert, kosta på ett frimärke och skicka till en god vän.

Det regnar.....

 

....och vad gör man då en vanlig onsdag i juni? Heter man Skogsviola är det väl bara att sätta igång att baka, förstås. Men om det ska fortsätta med lågtryck från väster i samma omfattning som förra sommaren, då blir nog frysen full med bara bröd och bullar, är jag rädd. Det är lite oroväckande. Det började efter midsommar ifjol också. Jag minns bara en vecka med riktigt vackert väder. Turligt nog var det just den veckan vi hade budat ätteläggen att hjälpa oss med att lägga nytt tak på altanen. I år vill vi ha mer än en vecka med sol och vackert väder. Basta!!



 



Lite nostalgisk blir jag när jag tar fram den här bakduken. Den påminner mig om tiden då vi hade vår firma. Jag sydde sådana här bakdukar och sålde bland alla andra hantverksgrejer, vi hade i vårt marknadsstånd. Jag hade, och har fortfarande, filosofin att vardagsjobb blir trevligare om man har vackra ting till hands, när man jobbar. Så t.ex. sydde jag också små fina förkläden med stor ficka att lägga klädnypor i, när man hänger tvätt. Ett sådant har jag också kvar och det gör mig lite glad.

 

Nu kan jag inte brodera så bra längre med mina värkande artroshänder. Men baka kan jag. Knåda deg är bra handgymnastik. Och jag kan sy på maskin också. Det blir fortfarande lite alster i lappteknik, när andan faller på.

 

Men idag är det bak som gäller. Jag började på morgonen och fixade färska frallor till frukosten. Sedan bar det av till återvinningen med div flaskor och tidningar m.m. Vår återvinningscentral ligger på en plats, som kallas Femskiftet, beroende på att fem vägar möts där. Man kan inte tro att det finns så mycket folk, som behöver tömma sopor där borta i skogen, men det finns nog gott om torp och gårdar utefter de fem vägarna.

 

Väl hemma igen var det dags för nästa bak - mammas mumsiga vaniljbullar. Det är de som ligger under bakduken. De ska kalljäsa och det tar flera timmar. Men det gör ingenting, för under tiden har maken och jag noga planerat måltiden som vi ska bjuda fredagens gäster på, och nu har han gått ner för att tända bastun. Den välsignade inrättningen är  bra att ha i alla väder, men kanske just en sådan här dag, när det är lite ruggigt. Då är det extra skönt och mysigt med ångan inne i bastun och levande ljus i bastukammaren.

 

Ja, detta blev mina stugtankar denna regniga onsdag i juni 2013.

Dragspelet

Jag hittar ideligen gamla foton, som jag har glömt. Det här är taget i augusti 1982. Det vet jag, eftersom jag känner igen tapeten. Vi har nyss flyttat till Holsby utanför Vetlanda och inte hunnit att tapetsera om. Bilden är tagen av mammas sambo, Alf, när de besökte oss för första gången, efter att de blivit ett par.

Men det var dragspelet jag skulle skriva om. Våren 1982 fyllde jag 40 år. Det hade varit ett jobbigt år. Maken hade pluggat i Stockholm och jag hade hållit ställningarna hemma i Kalmar med jobb, skol- och dagisbarn  och desssutom ganska mycket politiskt engagemang. Vi stod också inför ett uppbrott, skulle flytta från Kalmar till lilla Holsby uppe på Småländska höglandet. Det var inte populärt bland barnen ska jag säga, så det blev ganska påfrestande.

Nåväl, nu fyllde jag 40. Släktingarna från Västergötland kom farande i brorsans orkesterbuss. De hade med sig presenter, även presenten från maken. De satte en bindel för mina ögon och så fick jag känna mig fram till presenten. Dragspelslådan låg på golvet, jag fick sätta mig på knä för att öppna den. När jag förstod att jag fått ett dragspel, började jag gråta! Jag blev så glad och även rörd. Jag förstod ju hur maken hade gnetat och sparat under tiden i Stockholm, för att få råd att köpa min önskepresent. Han hade bett broder Stig, som hade kontakter i musikbranschen, att införskaffa dragspelet.

Sedan spelade jag varje ledig stund i ett par veckor. Barnen suckade och stönade. De blev trötta på olåten. Men jag lärde mig faktiskt ganska fort. Jag kunde ju spela piano sedan barnsben, det var basen jag måste lära mig. Och så tekniken förstås.

Nu har jag haft dragspelet i över trettio år. Det blir inte så mycket spelat nu för tiden. Mest på sommaren ute i stugan. Jag gillar att sitta på trappen mot sjön på fina sommarkvällar och spela valser på dragspelet. Fingrarna är lite fumligare än förr. Brist på övning och lite effekt av artrosen. Men det hindrar inte att jag drar en trudelutt, t.ex. som på bilden nedan, tagen av dottern för något år sedan en sensommarkväll i kräfttider. 

Skjortan

Det här är min örnskjorta. Jag hittade den längst ner i en korg i garderoben, när jag skulle se över vad som borde rensas ut. Det finns mycket som jag inte har använt på länge i garderoberna. Det mesta ska jag samla ihop i en säck och skänka bort. Men min örnskjorta ville jag inte lämna utan vidare. Den har betytt så mycket för mig när jag var barn och ung och är symbol för en viktig tidig erfarenhet, som har format mycket av mitt vuxna jag.

Jag växte upp med engagerade föräldrar, som tidigt lärde mig att förstå vad som hände i samhället, genom att delta i ett rikt föreningsliv och med tydliga ideologier. Unga Örnar är arbetarrörelsens barn- och ungdomsorganisation. Det fanns motsvarande ungdomsföreningar i nykterhetsrörelsen, där mina föräldrar också var engagerade. Men det var inte lika roligt där som i UÖ, där vi hade närmare till och mer kompisar.

I Unga Örnar fanns ett uttalat syfte. Det var solidaritets- demokrati- och fredstanken. Den präglade nästan allt vi gjorde, förutom en glad och otvungen samvaro förstås.

Ja, vad gjorde vi då? På vinterhalvåret var det tre aktiviteter, månadsmöten, utflykter och cirklar. Månadsmötena hölls alltid i Folkets Hus i Örby. En byggnad, som numera är riven, men som var ett viktigt ställe under min uppväxttid. Där bedrevs i princip allt föreningsliv utom Kyrkan och Idrottsföreningen, som hade egna lokaler. Det var på dessa möten jag lärde mig föreningskunskap. Att kunna leda ett möte t.ex. vi barn fick sitta ordförande och sekreterare och de vuxna motsvarigheterna satt bredvid och visade hur man skulle agera. Fortfarande har jag nytta av dessa färdigheter. Jag brukar bli ombedd att leda årsmötesförhandlingarna i SRF Borås, så även i år. Efter mötesförhandlingarna hade vi någon aktivitet, som roade oss, t.ex. film, lekar och annat. På mötena bar vi som regel örnskjortan. I Folkets Hus hade vi också våra fester, där allmänheten var inbjuden. Det var Lucia- och vårfest, som vi jobbade med att förbereda i våra cirklar bl.a.

Cirklarna ägde rum i Örnlokalen. Det var en lokal i ett annex till den gamla skolan. Där hade varit slöjdsal en gång i tiden. Det var omodernt och värmdes upp med en vedeldad kamin. Pappa, som var en eldsjäl (i tredubbel bemärkelse, både bildligt och bokstavligt) åkte direkt från fabriken och tände kaminen, de dagar vi hade verksamhet, och det var de flesta vardagskvällar.

I örnlokalen hände mycket. Det som engagerade mig mest var sång- och teatercirkeln. Den leddes av mamma (sången) och pappa (teatern). Vi övade in program i första hand för våra fester, men vi gjorde också turnéer runt om i bygden på föreningsmöten, konsumstämmor och liknande.

På somrarna var det läger, som gällde. Det var det roligaste av alltihop. Man kunde planera och vänta hela våren på sommarens läger och leva gott på minnena hela hösten. På lägren hade man ju chans att träffa så många nya kompisar från andra ställen. Lägren kunde vara korta, ett veckoslut bara eller långa, 12 dagar tror jag var det längsta. Kompisar, som man sedan höll kontakt med, en del i åratal. De korta lägren - t.ex. det vi hade i Örby varje år "Hultalägret", vände sig till avdelningar i vårt distrikt, S:a Älvsborg. De längre samlade örnar från flera distrikt och ofta inbjöds någon avdelning från de nordiska grannländerna. De mest spännande var de internationella lägren, örnar från hela Europa.

När vi åkte på läger, bar vi skjortan förstås. Det var ju den, jag egentligen skulle skriva om. Jag är lite osäker på om alla länder hade skjortor eller andra kännetecken. Jag kommer ihåg att Norges Unga Örnar, som heter Framfylkingen hade det. I Finland hette organisationen som vi, Nuoret Kotkat och i Danmark av någon anledning De unges idraet. Tyskland hade sina Rote Falken.

På bilden nedan har jag fotograferat de lägermärken jag har sytt fast på skjortan. Två av dem är från internationella läger. Det lilla metallmärket är från det stora lägret i Stockholm 1956 och tygmärket där intill är från Nordisk lejr i Aalborg 1960. Där hade man delat upp lägret på en avdelning för yngre barn och en för tonåringar. Jag hade hunnit bli arton år och min syster nästan sexton och vi var ju ledare på den här tiden, men nu reste vi utan småungar att ta ansvar för och det var nog det roligaste lägret av alla. Jag har nog haft fler märken, men denna min sista örnskjorta bar jag ju som nästan vuxen, så de tidigare har jag inte kvar.

På ärmen sitter tre märken, överst det lilla märket med avdelningens namn, Örby. Därunder den internationella organisationens IFM, International Falk Movement och längst ner den stiliserade örnen.

Nedan min syster och jag på ett av våra första läger utanför Örby, jag tror det var i Länghem 1949 eller 1950.

Och här är ett gäng tonåringar på lägret i Aalborg. Jag står längst bak med schalett om håret. Och skjortorna är på förstås.

Nu bär de unga örnarna inte någon skjorta längre. Det blev väl omodernt med "uniform". Men vi såg det aldrig som uniform. Vi såg skjortan som en symbol för vår sammanhållning kring en idé. Liksom de sånger vi sjöng. De som handlade om fred och solidaritet. I Örby finns fortfarande en avdelning kvar. De har ett arkiv, där de samlat bilder och annnat från förr. Där ska min skjorta nu hamna.

Till slut vill jag citera ÖRNMARSCHEN, med text och musik av gamle TCO- ordföranden och landshövdingen Valter Åhman. Gammalmodig, javisst, med likväl väldigt fin!

Vi äro bröder alla, vår kedja når från pol till pol
Och våra fältrop skalla, åt alla bröd, år alla sol.
Var mänska är vår bror och vän och gör hans börda stegen tunga
Med frejdigt mod vi dela den som käcka örnar unga.

Vi har ej hat i sinnet, men kämpahåg till fejd och lek.
En rispa uti skinnet, den tåla vi, men intet svek,
De svagas skydd vi vilja bli, om allas rätt och lycka sjunga.
Mot lögn och våld och tyranni vi strida örnar unga.

Vi vandra käckt mot målet, soldater i en ny armé.
Vårt vapen är ej stålet, åt folkens fred vår kamp vi ge.
När framtidsfolk i sång och dikt, ett allas broderskap besjunga.
Då minns man att vi gjort vår plikt som röda örnar unga.

Från donationsregistret till körkort

Det blev helt apropå en liten nostalgitripp idag. Jag hade gjort en omregistrering av min anmälan till donationsregistret och fick med posten en bekräftelse att så skett. När jag skulle sortera in detta i en pärm jag har med lite av varje, hittade jag under bladet "övrigt" en del riktigt gamla grejer.

Där låg bland annat vårt vigselbevis utfärdat av Borgmästare Wilkens i Göteborgs rådhus den 27 augusti 1964. Där fanns min gamla examensuppsats på Sopis. Inom parentes sagt, rätt dålig, men ändå bra på den tiden. Det krävs betydligt mer nu för tiden. Det har jag erfarit, när jag tagit del av dotterns vedermödor.

Nåväl, betydligt angenämare var de dokument från BB i Boden, som bevisar att jag där fött två friska gossebarn efter normala förlossningar. Något liknande finns inte om det friska flickebarn jag födde i Kalmar, men jag har istället sparat två plastband, ett litet och ett lite större, som bevisar den saken. I Boden fick vi inte plastband, jag tror den var bomullsband med tuschskrift, som togs bort när vi åkte hem.

Och så fanns där mitt första körkort. Kan någon se att det är jag?! En blyg skolflicka, eller...? Jag ser ut som de elever vid gymnasiet i Boden, där jag arbetade som skolkurator. Det var en nödvändighet att skaffa körkort. Jag var egentligen inte så intresserad av att köra bil. Hemma fanns ingen bil, när jag växte upp. Pappa hade motorcykel och köpte inte bil förrän jag flyttat hemifrån. Men mitt livs kärlek är synskadad. Skulle vi ha bil, fanns inget alternativ.

 

Jag började övningsköra hos den aktade körskolan Norléns i Boden. Far och son, jag fick köra med sonen. En timid man, som jag efteråt förstått hade en mycket god pedagogisk förmåga. Framför allt tog han det lugnt. Jag hade aldrig suttit bakom en ratt före den första lektionen. Jag minns att Ingvar (så hette han) lärde mig hur jag skulle balansera kopplings- och gaspedalerna med känsla för att fixa dragläget. Ingvar sade: " Kvinnor brukar ha lättare för detta än män. Kvinnor är känsligare, gasen är som att hantera pedalen på symaskinen. Man får använda pedalen rätt efter omständigheterna." Tänk, jag förstod precis hur han menade. Så mycket som jag suttit vid en symaskin!

 

Det var bra att övningsköra i Boden. Jag började efter nyår och körde upp i april. Vinterväglag hela tiden. Halkkörning på Bodträsket. Ingvar tvingade ner mig i en garagenedfart full med snö och jag skulle backa upp. Jag fixade det och var omåttligt stolt.

 

Jag fixade körkortet också. Behövde bara köra upp en gång. Sedan köpte vi en SAAB med tvåtaktsmotor och tuffade runt i Norrbotten. Vilken lycka!

 

Vi höll oss till SAAB i många år. Numera kör jag inte så mycket. Men jag har alltid gillat att köra bil. I år ska jag byta körkort igen. För vilken gång i ordningen minns jag inte. Men körkortet är för evigt förknippat med Boden och min pedagogiske körlärare, Ingvar Norlén.

 

Kyla och värme

Vi har haft några riktigt kalla dagar i Borås. Härom dagen var det -12, när maken skulle ge sig ut på sin tidiga morgonpromenad. Själv valde jag att stanna inne just vid den tidpunkten. Men maken skulle ut. Äntligen riktigt vinterväder, som passar en norrbottning. Men kallt var det. Hans vanliga handskar skulle inte räcka. Finns det några lovikkavantar? Det var frågan. Farmor stickade sådana. riktigt äkta, fasta, kardade med riktig ull. Vi har några par ute i stugan. Men i stan - Jo, visst. Jag har sparat var sitt par. De sista hon stickade. Jag letade upp dem i lådorna. Aldrig använda. Ljuvligt mjuka, varma, ulliga. Det känns så riktigt. Makens släkt stammar sedan 1500-talet just från byn Lovikka på västra stranden av Torne älv. Två bröder bosatte sig där och en av dem blev stamfader till maken och därmed till våra barn. Lovikka stammar från namnet Ludvig, ett tyskt namn ursprungligen. Anfadern var s.k birkarl, troligen vandrat från Tyskland upp genom Finland, hans söner vandrade över älven och etablerade sig där. Visst är det fantastiskt.

När han kom hem från promenaden, med lite frostnupna kinder men glad över att vi nu hade riktig vinter. Inte boråsslask utan en härlig frostig vinterdag, tog han om mig och bad mig känna på hans händer. Varma, riktigt genomvarma. Vantarna hade värmt honom, inte bara händerna, utan hela blodomloppet. Ja, det senare är min tolkning. Så berättade han att det hade känts som om hans mor hade hållit hans händer och att hon hade frågat: "Du har väl tagit på dig långkalsongerna?"

Men nu var det i Borås, en kall vinterdag mer än femhundra år efter att Olof Joensson Olkurri kom varndrande mot Torne älv. Långkalsingarna var förvisso på. Men en mors omsorger lever genom decennier, ja till och med sekler.  De tar aldrig slut.

 

Idag var det bara -6 när jag själv vågade mig ut på en promenad. Jag insåg att lovikkavantarna skulle bli för varma - jag blir alltid så varm om händerna, när jag går i raskt takt. Men de vanliga handskarna räckte inte riktigt till, så jag tog fram ett annat par vantar med historia. Dessa fina vantar med mönsterstickning i tunt ullgarn är stickade av en barndomsblind kvinna på Öland. De ligger förpackade i en plastpåse med mitt namn i punktskrift på en etikett. Jag beställde dem av henne när vi bodde i Kalmar. Valborg var en driftig kvinna, aktiv i SRF och en skicklig hantverkare. Jag har inte använt vantarna mer än några få gånger och det är nästan lite högtidligt, när jag tar på mig dem. Jag har själv stickat mycket i mönster innan artrosen slog till i mina händer. Jag vet hur knepigt det kan vara att hålla koll på trådarna och antalet maskor. Valborg var en mycket kompetent kvinna. Sekreterare i föreningen i många år. Skötte hem och hushåll och många barn. En pionjär. Vantarna påminner om ett starkt kvinnoöde. Tänk, så många hjältinnor det finns bland oss.

Jag tog en tur i den kära Annelundsparken, Jo,vi har snö i Borås också. Men bara lite. Precis så att det täcker marken och lyser upp omgivningarna. Men man kan gå i lågskor och bara det inte blir mildare behöver man inte ens broddar. Och träden är också vitklädda, inte med snö dock. Den har blåst bort. Men rimfrost är vackert det också.

Fortsättning följer...

Jag hittade lite fler bilder att ansluta till mitt förra inlägg. Mest handlar det om skidåkning. Jag skrev ju i förra inlägget att mina killar, bland många andra, körde Kaitumraiden. Därifrån kommer de flesta bilderna. Men överst ser vi först Mattias, när han provat ett par gamla skidor som han letat upp i farfars lada. Jag vet inte vem som åkt på dessa antika laggar. Tror inte att det var farfar. Kanske han någon gång försökte med kabelbindning, men det jag minns är att han hade bara en rem över foten, där han kunde sticka in sina näbbskor. Nåväl, dessa skidor dög förstås inte att tävla med, men det verkar som om Mattias har haft trevligt med dem ändå.

Nu är vi emellertid ute i spåret. Mattias och far hans åker tillsammans och har hunnit fram till drickakontrollen. Storebror Daniel har lämnat dem bakom sig,,,,

..... och det är också han som kommer först i mål, ivrigt påhejad av mor, lillasyster, tre fastrar och en kusin.

Mattias har satt in en spurt i sista backen upp mot skolgården i Puoltikasvaara och dragit ifrån farsan...

...... som dock kommer ganska snart efter i bästa Mora-Nissestil!

Sedan blir det fest hos Människös ( se bild i förra inlägget). Småflickorna fick eget bord och efteråt....

...... blir det dans och allmän uppsluppenhet och fotografen under dagen, numera Skogsviola, rockar loss med svåger Helge.

Vinter i Lappland 1980

Nu när det snöar utanför rutan, blickar jag på min anslagstavla med bilder och fångar fotot på familjen Andersson, på farstubron hos farmor och farfar i Lappeasuando. Vi är på väg att åka hem till Kalmar efter att ha firat påsken där uppe, som vi brukade göra de där åren. Februarilovet, var oftast för kallt och ljuset hade inte kommit tillbaka fullt ut. Men vid påsk brukade det ofta var fint väder. Den här påsken 1980 hade vi strålande väder, vilket framgår av bilderna nedan. Det hände många saker den här påsken. Flera av familjerna var samlade och ett gäng killar valde att delta i skidtävling "Kaitumraiden". Våra pojkar skulle fylla 13 och 11 det här året. Vi hade haft snövinter i Kalmar också och de hade haft tillfälle att åka på längden hemma. Jag vill minnas att de åkte den kortare varianten av tävlingen, som dock var ganska lång, över två mil, tror jag.

Lillasyster Sara, 5 år och hennes några år äldre kusin, Cecilia, fick nöja sig med att åka skidor hemma på gården. Ett tidigare år var vi så många hemma att vi kunde sätta ihop två stafettlag och köra runt en slinga i skogen och på myrarna. Jag minns att det var mycket tjo och tjim och tråkningar och roligt hade vi.

Och så var det gropen! Ser det inte härligt ut! Efter skidåkning och andra aktiviteter kunde vi dra oss tillbaka i en backe, där vi skottade upp en härlig solgrop, tände brasa, kokade kaffe över öppen eld och grillade korv. Och solade förstås. Efter vårdagjämningen stod solen högre på himlen där uppe än vad den gjorde söderut. Det här var den bästa tiden i Norrbotten, tyckte jag. Sedan, fram i slutet av maj, minns jag tiden i Boden. När snön smälte och det ändå inte var vår. Inte i mina ögon i alla fall. Det var den tid, som var svårast, inga vitsippsbackar, ingen långsam lövsprickning, bara grått, grått. Då längtade jag hem till södra Västergötland med porlande bäckar, där kabbelekan strålade solgul, blåsippor, vårlökar och som sagt, vitsippor i överdåd! Men nu var det påsk i Lappeasuando och då var det bara härligt. Och vad vore vistelsen där om jag inte nämnde något om maten. Jag hittade en bild på folk vid matbord också. Lite otydligt vilka som är med, men farmor sitter vid bordet bland oss andra hemma hos Männikkös i Skaulo. Och min svåger Östen sitter nära kameran. Han som tog den första bilden i inlägget och vars hund vänder baken till. Östen, mycket saknad, är värd ett eget inlägg, men det får bli en annan gång, liksom maten vi fick i Lappeasuando. Den är också värd ett eget kapitel.

Morfars klocka

Den här fina klockan har tillhört min morfar och mormor. Jag fick den av mamma för ett antal år sedan, när hon flyttade till en mindre lägenhet och inte hade plats för den längre. Jag är jätteglad för klockan. Tycker den pryder sin plats mellan mormors ljuslampetter.
Det ska erkännas att klockan inte har gått helt rätt under de år jag haft den i min ägo. Jag har väl slarvat en del med att glömma dra upp den regelbundet och något underhåll för övrigt har jag inte bestått den med. Till slut stannade den helt. Den fick hänga där på väggen som en ren prydnad utan någon annan funktion.

Men nu går den igen! Jag har haft den hos urmakarn längre ner på vår gata och han har minsann gjort den helt i ordning. Den går på pricken rätt, slagverket fungerar, det är riktigt hemtrevligt. Och den omtänksamme urmakarn har putsat upp den så den blänker.
 

Jag har naturligtvis många barndomsminnen som är förknippade med klockan. Mest tänker jag på min morfar. Det var han, som skötte om alla väggklockor i mitt hem. Morfar och mormor bodde på andra våning i vår villa. De hade förutom det fina Junghansuret, som nu är mitt också en liten gökklocka i köket. På nedre våningen, där vi bodde fanns en Amerikaklocka, som kom från pappas hem och en pendyl, som pappa fick på sin 40-årsdag.

Jag ser morfar framför mig, när han går runt i huset och drar upp alla klockorna. Han gjorde det omsorgsfullt och regelbundet. Jag minns ingenting annat än att alla klockorna gick rätt.

Idag är det Fars Dag. Morfars födelsedag sammanföll ibland med Fars Dag, han var född den 8 november 1895. Det är 117 år sedan. I förra veckan råkade det bli så att urmakaren kom hem med den nyrenoverade klockan dagen innan morfars födelsedag. Det var som ett tecken. Jag är säker på att han gillar mitt beslut att låta återställa klockan i det skick den var när han levde.

Jag letade upp ett par bilder på morfar, som jag tycker är representativa, här ovan sitter han omgärdad av blommor på sin 70-årsdag 1965

och nedan , en bild från annandag jul 1966. Maken tog bilden när vi tillsammans med morfar och pappa gick en lång promenad. Jag tycker om hans milda lilla leende och jag minns honom med stor värme.

 

Teve förr och nu

Om Minnenas Television
Guldkorn ur klassiska nöjesprogram, dokumentärer och mycket annat från tv-arkivet presenteras av bland andra Lasse Holmqvist och Arne Weise.

Vi har för vana att titta lite då och då på Minnenas Television. Gamla godingar ur SVT.s arkiv, presenterade av Arne Weise, tillsammans med någon medarbetare, som varit inblandad i de gamla produktioner som visas. Visst kan man känna sig lite mossig, men ibland, som i förra veckan, blir jag i alla fall nästan lite upprörd över att man inte längre kan få uppleva den kvalitet, som faktiskt rådde i televisionens barndom.

En sådan fantastisk sak var TV-teatern. På 60- och 70-talen höll sig Sveriges Television med en egen fast teaterensemble. Och det var inte vilka skådespelare och regissörer som helst. Det var dåtidens elit på området. I stort sett varje vecka sändes en föreställlning av känd och okänd dramatik. Arne Weise uttryckte det som att svenska folket blev bortskämda med god teater. Och jämfört med dagens utbud i den genren kan man väl kalla det bortskämdhet. Men det var ju också en stor kulturgärning i en tid när teater kallades "finkultur" och mest var förbehållen folk som hade råd. Men genom TV blev teatern hela folkets egendom.

I förra veckan såg vi en föreställning av pjäsen "Frisöndag", av en dansk dramatiker, som jag för ögonblicket glömt namnet på. Den handlar om en medelålders hemmafru, som sticker hemifrån. Huvudrollen gestaltas av Margareta Krook, som alltså tillhörde den fasta ensembeln, liksom de övriga skådespelarna, som Torsten Lilliecrona, Ulla Sjöblom, Tor Isedal, Birger Malmsten m.fl. Strålande skådespeleri!

Jag märker att jag allt oftare tänker att vissa saker faktiskt var bättre förr. Det är klart att tekniken är mycket bättre nu, men innehållet! Jag blir så trött på alla dessa pratprogram, som gör anspråk på att vara underhållande och där dagens kändisar, även duktiga skådespelare, ställer upp på diverse jippon. Ett par dagar efter vi hade sett på Minnenas Television testade vi ett nytt "jippoprogram", "Intresseklubben" heter det visst. Enligt SVT:s förhandsinformation skulle det vara "kända komiker och roliga experter möts för att bräcka varandra i att kunna förbluffande fakta". I panelen satt bland andra Göran Rosenberg, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Han såg rätt vilsen ut, som om han tänkte "Vad gör jag här?!" Själv hade jag svårt att koncentrera mig och hänga med i roligheter och "förbluffande fakta" och kom på mig med att längta till nästa "Minnenas Television".

Och den stunden kommer nu i eftermiddag. Då blir det Margareta Krook igen i det klassiska underhållningsprogrammet "Estrad" och bl.a. den kända sketchen "Skattkammarspelet". Det som har vevats hur många gånger som helst, men som fortfarande är lika roligt!

Sången på våra möten.....

....så hette en veckoslutskurs som ABF-distriktet i Kalmar anordnade på Ädelfors Folkhögskola en gång på slutet av 70-talet. Det var några år före jag själv började arbeta på sagda skola. Anledningen till att jag deltog i kursen var min då för tiden politiska aktivitet. 

Sjungit har jag alltid gjort. En politisk varelse har jag nog också varit ända sedan jag började förstå vad politik handlar om. Under några år i Kalmar kom det till uttryck i en förening av dessa två egenskaper. 1970-talet var en härlig tid för oss som var politiskt intresserade. Det debatterades och hölls möten och demonstrationer och alla var välkomna att engagera sig. Själv satsade jag min energi i arbetarrörelsen. Det kom ett genombrott för kvinnorrörelsen också och tjejer blev välkomna i de förr så mansdominerade församlingarna.  Valnederlaget för S 1976 blev en sporre att ta upp kampen.

Jag blev invald i styrelsen i Lindsdals socialdemokratiska förening och utsågs till studieorganisatör. Det var ett roligt uppdrag, där man kunde använda sin fantasi. Förutom de obligatoriska studiecirklarna om partiarbetet, kunde man förverkliga lite andra idéer. Jag startade t.ex. en gammaldanskurs, som blev en glad  gemensamhetsskapande aktivitet. Och så var det ju sånggruppen förstås.

Det var fortfarande populärt att sjunga kampsånger och andra sånger och visor både gamla och nya. Det var ju proggens tid och vi kunde förena traditionella  arbetarsånger med de nya rösterna och även vanliga visor. Och vi sjöng - på valmöten, 1:a Maj förstås och möten och tillställningar i föreningar.

Vi kallade oss för S-dur. Medlemmarna i s-föreningen i Lindsdal fick komma med förslag på namn och S-dur gick segrande ur omröstningen. Detta var före tiden för rosen som symbol i partiet. Då var det ett S med övre delen formad som en pil framåt.

Dottern kom på en snabbvisit den gångna helgen. Hon började leta igenom gamla foton, som vi har liggande och hon plockade ut en bunt bilder som hon ville ta med sig hem. I den bunten låg bilden ovan. Jag hade glömt att den fanns och skannade den. Den fick bli anledningen till den här lilla minnesbilden. Vi var vanligen fler i gruppen vid våra framträdanden. Förmodligen är det här ett tillfälle, som vi snabbt skrapade ihop ett gäng. På baksidan har jag skrivit "Firande av arbetarrörelsens dag i Kalmar 1980". Längst till höger står maken och jag och vår då femåriga dotter. Hon som kom att bli orsaken till det här inlägget. 



Sol, sommar och bad!

Så kom då sommaren äntlige n, i alla fall för några dagar! Och det precis när Albin och hans kompis Josef har kommit och stannat hos oss några dagar. Det har varit mycket badande. Ett uppdämt behov, kan man tänka efter denna kalla och regniga juni. Men nu är det varmt i vattnet och killarna har varit som fiskar i vattnet. Visst, i måndags, när det fortfarande var regnigt blev det Stadsparksbadet, där Albin vann rutchbanetävlingen - ett minst sagt lyckat inslag. Men igår och idag blev det bad i naturliga sjöar, dels vår egen lilla "môssasjö" och idag den vackra Frisjön, med riktig badplats. Jag tror ungarna var i vattnet minst två av de tre timmar vi var där och när vi kom tillbaka till stugan, blev det bastu och mer dopp i sjön!

Albin är nu elva år. När jag själv var i den åldern cyklade jag i stort sett varje dag om sommaren till vår fina badplats, Hanatorp i Öresjön. Badkappa och baddräkt i ett bylte på pakethållaren och kanske en kasse på styretmed något att dricka och lite frukt. Jag kan se mig själv på min röda cykel, som senare omlackerades och blev blå. Det gick så fort att åka till sjön, nerförsbackar hela vägen nästan. Värre var det när man skulle hem. Jag minns att jag tänkte att det borde varit tvärt om. Det var på vänstertrafikens tid och jag ser mig själv släpandes på cykeln uppför backarna på vänstra sidan av vägen!

Sen kom tonåren och badplatsen blev en samlingsplats för ungdomar, särskilt som SSU hade en minigolfbana alldeles intill och på idrottsplatsen, som också låg i närheten anordnades dans på utedansbana, med fina artistuppträdanden, Lill-Babs var där, kommer jag ihåg och Karl Gerhard....!

Ja, man kan förlora sig i minnen vid betraktandet av ett par småkillar med läsk och bullar vid en badplats någonstans i Sjuhäradsbygden. I morgon kör vi hem till Småland med gossarna. I Sävsjö finns det sjöar på alla håll. Hoppas bara att vädret står sig!

Pälle Näver

En del av födelsefirandet i Småland utgjordes av ett besök i Stenberga hembygdspark, för att uppleva

en dramatiserad berättelse om bygdens store son, diktaren Josef Högstedt alias Pälle Näver. Ett genuint bygdespel, skrivet av diktarens sonson Per-Olof Högstedt, som också spelade titelrollen.

Josef Högstedt föddes i Stenberga och bodde där hela sitt liv. Fadern var knekt och var inte mycket hemma. Modern tog hand om torpet och den ende sonen, som redan från barndomen var något av en drömmare och diktade små verser, som han läste upp i skolan.

I ungdomen arbetade han med sådant som unga fattiga män fick göra på landsbygden på den tiden, vanligtvis som dräng i gårdarna. Fadern, knekten, drog till Stockholm och syntes inte så ofta i hemmet. Men Josef drömde hela tiden om att kunna försörja sig på sitt skrivande.

I sin tidiga ungdom mötte Josef sin livskamrat, Alice. Alice var dotter till en bonde, änkling med tre döttrar, som han vaktade strängt. Han kunde inte acceptera Josef som svärson. De unga tu fick smyga med sin kärlek, som resulterade i tillblivlelsen av sonen Stig. Inte förrän Stig var i tio-årsåldern blev förbindelsen godkänd av Alice´s far.

Men Josef  fortsatte att skriva sina dikter och berättelser, inspirerade av naturen och dess väsen, kärleken och hembygden. Så  småningom fick han sina verk antagna av ett förlag och blev av förläggaren uppmanad att lägga sig till med en pseudonym. Han valde att kalla sig Pälle Näver och var noga med att Pälle skulle stavas med ä. Han blev känd över hela landet, som landsbygdens diktare och många av hans dikter, alltid rimmad vers, har också blivit tonsatta.

Spelet i Stenberga handlar om Pälles liv och diktning. Scenen är uppbyggd framför den gamla gården, som är huvudbyggnad i parken. Skådespelarna är amatörer, duktiga sådana, liksom musikanterna. Allt sker under bar himmel, vilket kan leda till problem och som vi fick erfara. Jag beskrev detta i mitt förra inlägg. Men trots regnet blev denna eftermiddag i juni en fin upplevelse i den vackra smålandsnaturen. Och åren i Vetlanda framstod plötsligt i ett nostalgiskt skimmer. Pälle Nävers dikter var på 80-talet fortfarande levande och reciterades ofta i olika sammanhang. Jag tror inte det har ändrats så mycket på de tjugo år som gått sedan vi flyttade från Vetlanda, åtminstone inte bland den något äldre befolkningen. Föreställningen, som vi bevistade, var helt slutsåld. Och visst, medelåldern i publiken var uppenbarligen ganska hög.

Föreställningens höjdpunkt kom för mig alldeles på slutet. Den fiolspelande unga flickan i den musicerande trion, lade ifrån sig fiolen och sjöng den  kanske mest kända av Pälle Nävers dikter, Hjärtats vilda rosor, tillägnad hans älskade Alice. Eftersom jag glömt kvar programmet i stan, kan jag inte återge sångerskans namn just nu, får återkomma till det. Men den flickan glömmer jag inte. Hon sjöng så vackert att jag fick tårar i ögonen och texten lockar fram mina mest romantiska och nostalgiska sidor. Så nu tar jag mig för att citera hela dikten som avslutning på detta inlägg. Och för att komma tillbaka till nutiden lägger jag in en bild på en i flera bemärkelser sur Albin.

Hjärtats vilda rosor

Av skogens gröna lummer

och hagens vilda rosor,

av nattviol och mynta

och blyg förgätmigej,

en krans jag vill vira

och smyga in bland bladen,

den vida myrens ängsull

till glädje blott för dig.

Ty allt som vänast blommar

i soligt blonda marker

och allt, som ler och längtar

i dunge, däld och lid,

vill stiga som en lärkdrill

kring vägen där du vandrar

vill smeka ömt din panna

med ljusa drömmars tid.

Men alla kransar vissna,

och alla lärkor tiga,

när höstens tuba tonar

mot sotröd solnedgång,

och som en hemlös främling,

går längtan över heden,

där mörka furor nynna,

sin tunga vemods-sång.

Men stannar Du vid suset,

i sommargröna salar,

en dag när himmelskupan,

står blänkande och blå,

då skall Du varmt förnimma,

att hjärtats vilda rosor,

kan ingen frost föröda

och inga vintrar nå.

Minnet kommer tillbaka

Någon gång i december 2010 skrev jag ett inlägg som jag kallade "Tankar kring en lusekofta". Det handlade om tillfället när den här bilden togs. På hemväg från Lappland anade jag att jag för tredje gången bar på ett nytt liv. Det blev en älskad och efterlängtad dotter, som så småningom fick överta lusekoftan. Men koftan försvann, troligen i samband med ett vindsinbrott, som dottern blev utsatt för.
Inget att göra åt och jag avslutade inlägget med "lusekoftan är borta, men minnet finns kvar".

Men, tänka sig! Härom dagen fick jag ett mms med en bild av lusekoftan! Dottern hade hittat den! En låda, som innehöll lite smått och gott och som inte hade följt med i stölden. Längst ner i den lådan låg lusekoftan!

Det kan tyckas lite löjligt, men jag blev väldigt glad! Det handlar om mer än en gammal kofta, uppenbarligen!