Fumlighet......

....det har blivit mitt öde på gamla dagar. Jag, som förr var så fingerfärdig! Men nu är det länge sedan jag broderade, stickade, virkade, lyckades pilla upp besvärliga knutar och trassliga nystan inom rimlig tid.. På senare år är det bara tangentbordet till datorn, som fungerat. Och då menar jag ett riktigt tangentbord. Inte de pyttesmå på telefonen.

Men nu måste jag försöka igen. Vi var i Stockholm den gångna helgen och den snälla dottern förärade mig sin I-phone, när hon själv skaffat sig en av senare modell. Det var väldigt generöst av henne och jag vill ju naturligtvis använda den så mycket jag kan. Men oj, så pilligt! Jag har ju haft en touchtelefon ganska länga och det har ju funkat, när jag bara ringer och skickar ett och annat SMS. Men det är skillnad på en I-Phone. Där kan man ju göra ALLT! Om bara fingrarna hänger med och jag ids sätta mig in i alla finesser.

I samma veva har jag börjat längta efter att brodera igen. Det blev till ett riktigt sug efter att syssla med det jag älskar - att skapa något fint med mina händer. Jag tog med mina broderigrejor från stugan i förra veckan och igår satte jag igång. Det fanns en påbörjad duk, som jag lagt åt sidan för länge sedan. Och tänk - det gick faktiskt! Med ortosernas hjälp och lite tålamod fick jag till en liten bladslinga. Men det tog tid. Så långsamt går det inte att jobba med telefonen. Då lägger den väl av av ren långtråkighet. Det gäller att öva upp snabbheten i min krokiga tummar.

Glad är jag i alla fall för min egen I-phone, inte minst för att jag kan fotografera på ett enkelt sätt. Men någon selfie blir det inte förrän tidigast i morgon eftermiddag, när jag varit hos frissan. Just nu ser jag ut som "Hej kom och hjälp", som vi sade i ungdomen.

Nu ska jag baka ut en bröddeg. Det går som en dans - riktigt välgörande för händerna och inget finlir- det blir bra ändå!

Tranor

Ja, ja, jag vet att det är en dålig bild. Förmår inte bättre med automatinställningen på min lilla kamera. Jag vågar knappt inte visa mig med varken den eller min lilla kikare (som jag trots allt vunnit i en frågetävling i "Mitt i naturen" på TV för rätt länge sedan). Vid Hornborgasjön är sådan enkla saker ingenting. Men vi trotsade proffsen och drog till Trandansen igår. Fint väder, men lite blåsigt. Och tranor i massor! Dagens notering var 19600! Maken kom ihåg att när vi var där senast innan igår, hade rekordet varit 16000. Det blir tydligen fler och fler för varje år. Och visst är det fantastiskt med alla dessa fåglar. Men när de är så många, blir man nästan bländad, så man inte ser någonting utöver massan. Jag blev till slut mer fascinerad av dessa skådare, som står eller sitter som nitade med sina kikare och kameror med enorma objektiv. Ett par satt på marken iklädda camouflagemönstrade kläder och kombinerade kameror och kikare iklädda samma tyg. Och de satt på samma ställe hela tiden.

Vi lämnade Trandansen och for upp längs sjöns östra sida till Naturrum. Där är det lite lugnare med folk och det finns andra fågelarter, som är roliga att titta på. Och de kommer oss lite närmare också. Som vanligt mycket skrattmåsar, som jag upplever inte är så vanliga i hemtrakterna numera. Änder av olika slag, gäss och svanar och ett par skäggdoppingar, som jag inte sett på länge. Och i shoppen köpte jag ett vykort med dansande tranor för säkerhets skull.

Men vårens hittills härligaste fågelupplevelse har jag trots allt haft i vårt älskade Sävshult. I lördags morse, när jag vid halv femtiden på morgonen av nöden tvingad var tvungen att ge mig ut i nästan mörker (morgonen före sommartidsinställningen), möttes jag av en jublande koltrast, som gav sin allra mest överdådiga konsert. Han satt i en gran bakom snickarboden och sjöng så varierat, högt och virtuost, som det bara kan bli. Det var lite kyligt och solen hade inte gått upp, men man kunde ana ett rött skimmer på himlen i öster över sjön.
Det kändes som om det bara var koltrasten och jag i hela världen!

Förresten - det går att förstora bilden, så det syns att det finns tranor på den!

Snabba slutsatser

Jag är en person som inte alltid tänker efter, när jag drar slutsatser av vad jag hör och läser. Man kan väl säga att jag är spontan. Det kan vara en bra egenskap ibland, men ibland ska jag nog dämpa min spontanitet lite.

I förra veckan såg vi ett inslag på TV, som handlade om att man hade hörselskydd i form av kåpor till skolbarnen, för att det var så högljutt i klassrummen. Min första reaktion: Men herre gud, hur står det till i skolorna egentligen?! Kan inte ungarna hålla snattran! Maken, som är något mer avvaktande höll i princip med. Sedan följde en debatt i Ring P1. De flesta förfasade sig över den tilltagande oordningen i skolorna. Hörselskydd - dålig arbetsmiljö för både barn och personal, en del förklaringar utifrån den rådande samhällsordningen. Stressade föräldrar och barn. Lärare som inte kan hålla ordning m.m.

Men, som sagt, en ska inte förhasta sig. Debatten i Ring P1 fortsatte och en dag ringde en lärare, som var verksam- de flesta som ringt tidigare var f.d. lärare eller äldre personer generellt. Den här läraren förklarade att det faktiskt skiljer i undervisningsmetoder nu för tiden. Barnen är mer aktiva med att jobba tillsammans i grupper, flytta runt i rummet och på egen hand söka information och ibland sitta ensamma och koncentrera sig på individuella uppgifter. Naturligtvis ska läraren också ha genomgångar för hela klassen och då ska förstås ungarna sitta still och lyssna eller fråga eller komma med kommentarer en i taget. Men när alla har lite olika uppgifter och samarbetar med varandra, går det inte att ha knäpptyst. Då kan det vara bra för de elever, som sysslar med en individuell uppgift att få gå och hämta ett par hörselskydd för att underlätta koncentrationen.

Så förklarade den här insiktsfulla och som det lät kompetenta läraren. Och jag fick en annan uppfattning om problemet, som visade sig inte alls vara något problem utan precis tvärtom!

Idag är det Allhelgonadagen. Det är en tid för eftertanke. Jag ska försöka ägna mig åt det i eftermiddag och tänka på alla nära, som har lämnat mig. Det har hunnit bli några stycken vid det här laget. Och de är värda en eftertanke.

Tanten

På senare tid har det ju blivit för allom bekant att TANTEN har stigit i graderna och blivit kultförklarad. Såsom numera tillhörande denna kategori får man väl anse att det är lite smickrande, men dock en aning dubbelt!

När jag växte upp fick jag lära mig att niga och säga tant, moster och faster, när man hälsade, beroende på vilken relation man hade till kvinnorna i omgivningen. När man tilltalade dessa tanter (som ibland inte var mer än i trettioårsåldern) lade man till deras förnamn. Det blev tant Anna till en av grannfruarna, moster Ella till vår enda moster osv. Men vi duade dem alla. När vi var på kalas fick vi lära oss att efter maten gå fram till värdinnan, ta i hand, niga och tacka för maten.

I tonåren slutade jag med tanttitlarna till yngre kvinnor, de som var i min mammas ålder, men jag behöll titlaturen till de äldre, som mammas mostrar och min egen farmor, som jag aldrig duade.

Själv har jag inget minne av att jag titulerats tant någon gång, möjligen kan det ha hänt med något småbarn. Mina syskonbarn har ibland kallat mig för moster eller faster, men det har mest varit på skoj.

Men nu har jag förstått att jag ändå börjar uppfattas som en tant eller i alla fall en äldre dam, som unga människor kan välja att förhålla sig på ett särskilt sätt till. Två gånger den senaste veckan har jag fått exempel på detta.

Exempel ett utspelade sig i Stockholm på Djurgårdsfärjan. Där träffade vi på ett par bekanta till dottern. Två rara tjejer, som hälsade artigt och tog i hand, varvid den ena, en konststuderande i 20-årsåldern, faktiskt neg för mig. Jag blev lite fnittrig inombords, men kände mig rätt nöjd med det hela ändå. Det var lite rart på något sätt.

Det andra exemplet var inte lika trevligt. Igår var vi inne på ett apotek här i stan. Maken skulle ta ut lite medicin och jag skulle betala med mitt kort. Vi expedierades av en ung tjej, som redan när hon tilltalade maken, lät lite som hon talade till ett barn. Och inte blev det bättre när jag klev fram med mitt kort. Automaten stod lite avigt till, så jag kom inte åt att dra kortet riktigt, utan hon fick vända på den. Då var det som om hon kände sig tvungen att förklara för mig hur det går till att betala med kort. Precis, som om jag inte visste det. "...så slår du din kod och sen hörs det ett litet pling och då är det klart!" Allt med det där småbarnstilltalet.

När vi kom ut på gatan frågade jag maken om han hade uppfattat expeditens attityd på samma sätt som jag. Det hade han. Och jag kände protesten inom mig - så gammal och gaggig är jag väl inte ändå! Men man måste kanske vänja sig!

Dofter

Jag tyckte att mitt luktsinne börjar avta. På senare år har jag tyckt att t.ex. julens dofter blivit mycket svagare. Ingen grandoft, ingen hyacintdoft och griljeringen av julskinkan känns inte som förr. Inte som den gjorde när pappa dagen före julafton brukade sjunga (nåja) "Ljuveliga dofter till min näsa går, julaskinkan i ugnen står".
Denna vår har jag haft svårt att stämma in i makens förtjusning över de härliga dofterna av nyutsprucket björklöv. Och jag har sniffat i syrenerna, utan att få den där härliga kicken!

Men så, igår gick jag och plockade en bukett liljekonvaljer i hagen. Och då gick det inte att missta sig. Den doften kunde inte ens min slappa näsa motstå. Sen gick det av bara farten, jag bakade muffins, dom doftade lika frestande som någonsin förr. Maken stekte cidermarinerad fläskstek och gjorde en gräddsås tillika. Det doftade förföriskt. Och tänk, när jag kom ner till bastun och gjorde ett nytt syrénsniff, så kände jag det också!

Jag är kanske inte så avtrubbad som jag trodde!

Förkylning och surfande

Jag har varit dunderförkyld i över en vecka. Det är ganska trist. Bloggen har blivit lidande. All inspiration är som bortblåst. En tröst i bedrövelsen är att det är VM på skidor. Den idrottsgren som jag gillar allra mest. Och nu sitter jag och glor på Vasaloppet och hostar och snörvlar. Ska det aldrig ta slut?!

Och så datorn förstås. Har man inget annat för sig så får man ta till surfandet. Jag sitter i stora öronlappsfåtöljen och flyttar datorn fram och tillbaka mellan fotpallen och mitt knä. Ingen ordning på surfandet heller. Jag kollar lite på Face-book, spelar några spel, kompletterar TV-tittandet med rekommenderade länkar.

Jo, jag läser lite böcker också. Är mitt i Sigrid Combüchens "Spill". Och vad får jag då läsa?! Jo, bl.a. följande:

"Jag å min sida hade som de flesta andra blivit idiotiskt bunden vid datorn. Dag för dag kompletterades arbetsredskapet computor med fler 'interaktiva' och kommuniktativa förströelser. När tankar och formuleringsförmåga sinade satt jag inte längre och tittade på fallande löv, spjutnäbbade råkor på grannens taknock, människor som fick sina paraplyer felvända av vinden. Jag läste artiklar på nätet, slöläste, fönstershoppade och shoppade, köpte biljetter till resor och föreställningar, betalade räkningar, spelade spel, gick på auktioner, kommunicerade, läste skvaller om norska och danska prinsessor och slösade bort tiden och livet alltmedan jag ansåg mig genomskåda denna illusion om stimulans och effektivitet."

Kan det bli mer träffande?! Måtte förkylningen släppa sitt grepp i morgon, när det är vanlig vardag igen. Och måtte solen fortsätta att skina!

Träffsäkert!

Man vill ju hänga med sin tid. I vissa fall är jag dock lite konservativ. Jag vill t.ex. helst ha en telefon med så få funktioner som möjligt. Men när den gamla nallen börjar svikta och man ska skaffa sig en ny, så upptäcker man att det finns inga enkla mobiltelefoner nu för tiden. Då får man ta hjälp av barnbarnen.

Jag hade inte heller tänkt gå med i Face-Book. Men dottern övertalade mig och nu är jag ganska aktiv i detta medium, social interaktion på nätet! Låter ju bra! Och jag hänger med min tid och känner mig trots allt modern!

Så ser jag idag i tidningen följande lilla ruta:



Jag känner mig lite träffad. Farmor bliv vid din läst!!

Glömska

Vi förde ett samtal igår över en burgundisk köttgryta, maken och jag. Samtalet handlade om glömska. Visst ligger det något i påståendet att man blir mer och mer glömsk allt eftersom åren går. Det kan vi ju omvittna var och en av oss. Man stretar emot detta faktum så gott det går, men...

Jag avslöjade för maken att jag upplevde, att i ett fall har det börjat gå lite för långt med det sviktande minnet. Jag hade hört någonting på radion, som jag tyckte var så bra att jag ville skriva om det på bloggen. Jag tänkte att jag måste skriva ner detta för att komma ihåg det.

Men nu visade sig glömskan i tre steg:
1. Jag glömde genast att skriva ner vad jag hade hört.
2. Efter någon dag kom jag ihåg att jag tänkt skriva något i bloggen. Jag kom då ihåg vad det handlade om, men inte själva citatet.
3. Fortfarande blev det inte av att skriva och igår kom jag inte ens ihåg vad det handlade om.

Så något klokt inlägg under etikett "hört och begrundat" blev det inte.

"Har du aldrig varit med om detta?" sa jag till maken.
"Nej, det tror jag inte" sa han, "men jag har nog glömt att jag har glömt!"

Håhå, jaja!

Senhöst

Det var ett par underbara dagar ute i stugan. Söndagen strålade med en visserligen blek höstsol, men det var vindstilla och sjön låg lugn och fin. Det kyliga doppet efter bastun kändes precis lagom nu. Sådana klara höstdagar, när vi klarat av den sista trädgårdsstädningen inför vintern, är nästan den bästa tiden för bastu. Då känns kontrasten mellan bastuns hetta och vattnets svalka som allra bäst.

Jag tog en bild från stugtrappan mot sjön, men ingen bild kan göra känslan riktig rättvisa, i alla fall inte med denna fotograf. Och hur mycket jag än ställde in kameran på rörliga motiv och zoom och annat, så lyckades jag bara fånga en nötväcka med någorlunda skärpa. Men dom finns, dom andra också. Tro mig!

Olivetti

Nu har han öppnat! Han heter Rebwar och driver en delikatessdisk utanför kassorna på Coop Forum. Vi handlade lite godis av honom när vi var på Coop direkt när vi kommit hem från Italien. Så mycket gott han bjuder på! Oliver i massor, goda hemgjorda såser, egenkryddade färskostar, tapasrätter m.m. Jag fångade som hastigast en bit av disken när vi var där andra gången. Då var kommersen i full gång och Rebwar hade massor att göra när han langade varor över disken.

Vi pratade lite med Rebwar, som berättade att han hade haft kunder ända från både Jönköping och Göteborg.


Första gången vi var där råkade vara på makens riktiga årsdag. När vi satt till bords på kvällen, pratade vi om den nya delikatessen, och uttryckte förhoppningar om att Coops kunder skulle uppskatta detta, så att Rebwar stannade kvar. "Men", sa maken, "det är ju så många penionärer som handlar på Coop, och dom brukar ju inte vara så pigga på ny ovanlig mat!" "Jaha", säger jag, "och vem sitter mitt emot mig vid bordet, månne? Är det inte en som idag har varit pensionär i tio år?!"

Vi skrattade hjärtligt båda två. Fortfarande är det lite svårt att identifiera sig i penionärsrollen. Eller är vi behäftade med fördomar om vår egen grupp? Det är ju faktiskt inte längre som på morfars tid!

Tänk att det funkar!

Ibland händer det otroliga. När något går fel med ens tekniska grejer och man ska få det levererande företaget att rätta till problemet, brukar det oftast bli en massa besvär, argumentation, ifrågasättande osv. Men EN firma har bara visat sig vänlig och hjälpsam.
Det är företaget Mulltoa. Vi införskaffade en sådan för några år sedan för att få det lite bekvämare vid toalettbestyren. Bekvämt blev det, men det blev också lite fel. Först slutade motorn fungera, kontakt med företaget som konstaterade fabrikationsfel, föll inom 2-årsgarantin, reparation och nya delar utan kostnad. Sedan gick en brytarpinne av, inte så besvärligt, ny sådan kostade 25 spänn och snäll svåger hjälpte till. Det senaste som hände var att en del av ytterhöljet i hårdplast sprack. Ny kontakt med företaget, som meddelade att jag skulle skicka lite bilder på skadan "så ska vi se vad vi kan göra". Och just idag fick jag meddelande: "Vi skickar en ny underdel, men du får byta den själv", åtföljt av beskrivning hur man ska göra.

Detta är naturligtvis inga märkvärdigheter, så ska det ju fungera! Men efter allt stök med bl.a. tele- dator och liknande firmor, blir man ju överdrivet lycklig över Mulltoa!

Mat, människor och grodor....

.... i Kungsparken i Malmö. Detta har vi varit med om under den gångna helgen.
Vår sedvanliga gökotta tillsammans med bästa vännerna är en tradition sedan vi bodde och arbetade i Holsbybrunn, Vetlanda. Nu bor de i Malmö och vi i Borås, men vi fortsätter att fira gökotta varje år. Detta ska vi göra till döddagar, har vi bestämt. I Malmö är platsen för denna tidiga morgonfrukost i det gröna, Kungsparken. En vacker park mitt i storstaden. Dit drog vi vid halv åtta-tiden med ryggsäck, dramaten och Lasses cykel med dignande väskor, alla fulla med mat, dryck tallrikar duk, sittunderlag m.m.
Vi hittade en fin plats under en blommande kastanj. Det hade regnat lite under natten, men bänken runt kastanjens stam var nästan torr och vi dukade som vanligt upp vår medhavda matsäck. Måltiden tar flera timmar, si så där fyra fem, och sen går vi hem och sover på maten.
Denna gång blev det väldigt trevligt på hemvägen. I en vacker damm spelade en ofantlig massa grodor. För första gången använde jag filmfunktionen på min kamera och fick både bild och ljud. Fantastiskt - detta blir bra för bloggen, tänkte jag. Men det tog en sådan evinnerlig tid att lägga in den, så jag tröttnade. Däremot fick jag en bild på en fantastiskt trevlig man, som vi träffade vi groddammen. Han heter José, är spanjor och konstnär, i första hand fotograf. Han har sitt "kontor" på ett par parkbänkar i Kungsparken, dit han går varje dag.
Förutom att jag inte fick in grodfilmen (jag ska försöka en annan dag från en annan dator) hamnade dessutom de andra bilderna i fel ordning. Men här är dom i alla fall:

José och Inge i samspråk

Gugge, Lasse och Inge avnjutande vår läckra buffé...

...som syns på denna bild.

Nu får det vara nog....

Så blev det en dag till ute vid stugan, för att skotta resten av taket. Vi tog skidorna från gården, som vi planerat och gav oss ut i djupsnön. Jag kunde konstatera att min armstyrka, som jag hade när jag simmade regelbundet, hade avtagit betänkligt. Det blev en halkig färd. Maken fick spåra, jag halkade efter. Så fort det lutade lite uppför fick jag saxa. Två gånger stupade jag rakt i snödrivan. Nähä, det får vara slut med skidåkning för min del! Såvida inte det blir några fina dagar på sjön, förstås. Där finns i alla fall inga backar.
Maken har motionerat ordentligt. Här står han framför det renskottade taket, påtagligt belåten efter väl förrättat värv.

Bastun hade nog det djupaste taksnötäcket. Det lär ta lite tid innan vi kommer in i tvättkabinen!

Från min nostalgilåda 1

Jag har en kartong, som jag kallar min nostalgilåda. Där ligger diverse småsaker, som jag haft svårt att göra mig av med. Där ligger också en del papperslappar med små verser och annat och lite tidningsklipp. Jag fick för mig att jag skulle göra en liten serie på bloggen från min nostalgilåda. Idag skall jag presentera ett klipp, som jag tycker passar bra, när jag ändå är lite inne på mina tillkortakommanden.

Det här klippet kommer från Kamrat-Posten. Jag har inte antecknat datum, men det är nog från 1985 eller -86. Som de flesta andra föräldrar har jag också haft ambitioner för mina barn. Jag har t.ex. i likhet med mina egna föräldrar, gärna velat att barnen skulle lära sig traktera något musikinstrument. Jag kan inte precis påstå att alla mina barn varit så intresserade av detta, närmare bestämt var det bara en tredjedel av dom. Dottern tog pianolektioner ett läsår. Sen var det nog, ansåg hon. Jag körde ett bra tag med mina övertalningsförsök, det ska erkännas, men det var blankt nej. Till slut föll maken och jag till föga och insåg att det var bäst att låta henne slippa. Men som den handlingskraftiga lilla tjej hon var, när hon verkligen bestämt sig för något, hann hon skriva en insändare till KP, som publicerades senare under hösten.

Detta klipp kommer fram då och då, till allmän förnöjelse, men också som en påminnelse om det värdefulla i att ha självständiga barn.

Klicka på bilden för att förstora, så går det lättare att läsa texten.

Motionera mera

Härom dagen hörde jag på radion att någon hade gjort en intervjuundersökning om folks motionsvanor. Det visar sig att folk gärna har en tendens att överdriva hur mycket man motionerar. Det gäller tydligen i första hand det manliga släktet. Män svarar oftare t.ex. att de motionerar varje dag. Om intervjuaren pressar vederbörande och börjar fråga lite närmre, t.ex. hur ofta eller med vad, så blir det lite känsligare. En av de intervjuade svarade "jag spelar i alla fall tennis en gång i veckan". Jag erkänner gärna att jag kände mig lite träffad. Jag säger att jag har föresatsen att åtminstone ta minst en halvtimmes promenad varje dag. Det är inte så höga ambitioner, jag vet, men ändå något. Ändå hittar jag ofta en anledning att slippa - "usch vad det snöar och blåser idag" eller "jag tycker det skaver lite i halsen". Ibland skyller jag på min halux valgus, som snart ska opereras, hoppas jag. "Det blir inte så långt idag, foten värkte så mycket inatt."

Maken är inte riktigt representativ för männen i undersökningen. (Det är mer jag som liknar dom). På honom låter det så här: "Ska du gå ut idag? Jag tar nog en lite längre runda." När han säger så, tycker jag det på sätt och vis är ganska skönt, för då kan jag masa på i min egen takt. Men ibland säger han "Jag tänkte inte gå så långt idag, vi kan gå tillsammans." Då blir jag lite ambivalent. Å ena sidan tycker jag det är trevligt med sällskap och jag går faktiskt lite snabbare när han är med. Å andra sidan kan jag tänka kloka tankar och ta det i min egen takt om han flänger runt för sig själv.

Nu har jag ju emellertid mina stavar - säkrare, bra för ryggen, arbetar med hela kroppen och får upp flåset lite bättre. Det är faktiskt ganska skönt.

Maken har inte stavar. Han marscherar i sina gamla Graningekängor och får därmed lite extra tyngd. Spänstig som bara den, fast han är sju år äldre.


Hå hå, ja ja. Tänk vad det är lätt med självbedrägeri ändå!

Jag gick på det igen!

Brukar ni handla på Hemtex? Jag har gjort det några gånger. Vid ett tillfälle för ett par år sedan övertalades jag att gå med i Club Hemtex. Då skulle jag få rabatt på alla köp och ett kort, och om jag uppgav min e-postadress skulle jag få särskilda erbjudanden hemsända. Det lät ju bra, så jag gick med i the club - eller klubben på svenska. Därefter handlade jag ett par gånger och upptäckte naturligtvis ganska snabbt att så mycket rabatt blev det ju inte när fakturan kom. Fakturaavgiften gick ungefär jämnt ut med rabatten.
Aldrig mer Hemtex, i alla fall inte klubben. Därefter tog jag bort e-postmeddelandena och de som kommit med vanliga posten åkte i papperskorgen.
Sedan har tiden gått, jag har inte haft anledning att gå in på Hemtex förrän i förrgår. Då kom ett nytt erbjudande - 20% på allt i affären. Ja, men så bra! Just nu när jag faktiskt behövde en grej från Hemtex. Nu ska jag utnyttja tillbaka. Jag ska betala med mitt vanliga kort så får butiken stå för kortavgiften!
När jag står i kassan läser jag lite närmare på rabattkupongen: "Kan bara utnyttjas tillsammans med clubkortet"!!!
Lurad igen!! Nu har jag klippt sönder Hemtex kortet. Så det så!

Att kliva över trösklar

Jag har ägt ett par gåstavar i några år vid det här laget. Fick dem av maken i julklapp en gång. Ja, jag hade önskat mig dem, trodde att det skulle vara bra för mina artrosknän. Men skam till sägandes så har de inte kommit särskilt mycket till användning. De har mest stått ute i stugan och jag har tagit en till stöd ibland när det varit halt i bastubacken och på stigen till dasset.

Men så för någon månad sedan fick jag ont i ryggen igen och nödgades uppsöka min rara naprapat, Lisbeth, för att få hjälp. Hon kommer med diverse goda råd som ska hjälpa mig att förebygga att jag får ont igen. "Du ska gå med stavar" sa hon, "det gör att du får en bättre hållning och undviker att kuta så mycket!" (obs! inte kuta = springa!)

Så nu står stavarna i hallen och väntar på att få komma ut. Idag hände det. Ja, dvs jag har varit ute med dem i stan en gång förut, men då "stavade" jag inte så länge jag gick på gatorna utan först när jag kom in i Annelundsparken. Men i morse klev jag över tröskeln och använde stavarna hela tiden, på gatorna också. Och jag var inte ensam om detta. Nu struntar jag att det ser fånigt ut - och förresten struntar jag i att jag ser fånig ut även utan stavar. Så det så!

Självbedrägeri?

Vip-dag på Kapp-Ahl idag. Som den trogna KF-medlem jag är får jag alla rabattkuponger från Kapp-Ahl på mailen. Jag brukar utnyttja detta. Bl.a. därför att jag numera är en (övre) medelålders ganska tjock dam som passar utmärkt bra i Kapp-Ahls XLNT-sortiment. Eftersom jag sedan tonåren älskar att gå i jeans är jag glad att inte behöva överge detta plagg fast jag är en person enl. ovanstående. Numera finns ju jeans också i stretchmaterial som räcker över de bredaste stenbäckerumpor. Dock finns ett problem. Det är när man ska in i provrummet. Speglar på alla håll och kanter! Inget kan döljas! Idag fick jag en känsla av att dom hade inrättat speglarna åt det mera tillplattade hållet. Ni vet hur det är i Skrattspegeln på Liseberg (om den finns längre förstås). Man kan bli tjock eller man kan bli smal - extremt åt båda hållen. Jag tror att det skulle vara bra för omsättningen i klädaffärerna om dom manipulerade speglarna lite åt det smala hållet, Men nähä! På Kapp-Ahl är dom ärliga så det förslår. Jag köpte mina jeans i alla fall, men kanske hade jag köpt två om jag hade blivit lite lurad. Så fågäng är jag. I alla fall tyckte jag att bakfickorna på mina nya jeans var ganska snygga!

Förkylt!

Här sitter jag i min ensamhet och deppar. Maken har just travat iväg till teatern. Det skulle jag också ha gjort om jag inte hade åkt på en riktig dunderförkylning. Ögon och nästa rinner, lukt och smak försvinner och kroppen känns tung och allmänt eländig. Typiskt! Jag som inte varit förkyld på hela vintern och så åker jag på det just denna helg, som är helplanerad. Förutom teatern i kväll har vi bjudit gäster till i morgon kväll och på lördag är det tänkt att vi ska åka till barn och barnbarn i Småland. Bara roligheter........ men jag har ju redan missat den första. Tyck lite synd om mig, va!

Så jag låter!

När jag fyllde 65 fick jag pengar till en digitalkamera av familjen. Eftersom jag tycker det är vansinnigt tråkigt att läsa bruksanvisningar har jag än inte orkat med att sätta mig in i alla funktioner som finns inbyggda i kameran. Bl.a. kan man filma korta snuttar med den. Nu råkade det sig så att äldste sonen med familj hälsade på i stugan. Naturligtvis fixade han till en liten filmsnutt utan att läsa någon bruksanvisning. Jag blir alltid lite förskräckt av att höra hur jag låter när jag inte är beredd på att bli inspelad. Jag tänker både på mitt röstläge och min dialekt (som f.ö. blivit mer utpräglad igen sedan vi flyttade tillbaka till 7-häradsbygden). Jag är fullt medveten om att jag har en genomträngande röst som blir allt gällare ju mer engagerad jag blir. Det är på gott och ont. Vissa i min omgivning blir väldigt irriterade, men jag har också träffat en hel del, företrädesvis äldre, som tycker att jag har en klar och tydlig röst. Tyvärr är det inte mycket att göra åt. Vissa saker är väldigt svåra att ändra på. Det är lättare att anpassa dialekten, men den tycker jag numera mest är trivsam.

Igår gjorde jag ett försök att lägga in inspelningen här på bloggen, för att avslöja hur jag låter för de eventuella bloggläsare som inte redan vet. Det lyckades inte igår, kanske för att jag hade druckit lite vin och schabblat med datorn. Om det inte går nu heller har jag inget att skylla på förutom min egen dåliga fattningsförmåga eller möjligen datorprogrammets begränsning.

Nej! Det gick inte. Jag tror det beror på programmet. Det här inlägget blir rätt meningslöst utan illustrationen, men jag publicerar det ändå.