Därför är jag republikan...

.....så lyder titeln på Vilhelm Mobergs kända lilla skrift, som kom ut 1955 och som väckte mycket uppmärksamhet. Skriften fanns i makens boksamling, som blev vår gemensamma när vi flyttade ihop. Numera är jag själv medlem i Republikanska Föreningen och fick medlemstidningen, Reform, för några dagar sedan. Den inspirerade mig till att plocka fram Villes lilla bok, som jag inte läst på många år.

Det är nästan lite märkligt att läsa den här lilla boken och upptäcka att det inte har hänt mycket på över sextio år. Argumenten för att avskaffa monarkin är exakt de samma. Moberg tar upp de tre grundläggande principerna för republik.

Om den första principen skriver Moberg: "För en konsekvent bekännare av den mänskliga jämlikhetens idé är det en stötande tanke, att det högsta ämbetet skall ärvas. I ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen."

Den andra principen är stadgan i regeringsformen att statsöverhuvudet inte får åtalas om hen begår något brott. Enligt Moberg stod det så här: "Paragraf 3 i Regeringsformen stadgar att konungens gärningar skall vara för allt åtal fredade." Kanske är det en annan formulering nu, men innehållet är detsamma. Men Moberg fortsätter, "Självklart borde rikets högsta ämbete också för innehavare medföra det högsta ansvaret. Men lagen betraktar monarken som en helt oansvarig person. Det finns en maxim som utgör själva grunden för ett rättssamhälle - budet lyder: Alla medborgare är lika inför lagen! Det är teoretiskt möjligt att även en monark kan begå lagstridiga handlingar, men de skulle alltså icke kunna beivras. I och med att en enda person upphöjes ovanför lagen upphäver vårt statsskick även det demokratiska rättssamhället."

Den tredje principen är den Vilhelm Moberg ägnar sig mest åt att förklara och den som är mest iögonenfallande, nämligen fjäsket för kungahuset. Så här skriver han inledningsvis: "I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som inte är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person: I närvaro av en medlem av kungahuset har de alldeles tappat koncepterna och stått där som förvandlade och stammat i förvirring och betett sig på ett sätt, som närmast kan kallas fjantigt. Kungadömet framkallar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: Begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten."

När jag läser Reform och jämför med Vilhelm Mobergs skrift, upptäcker jag att argumenten för republik är förvillande lika. Skillnaden ligger i språket och i persongalleriet, men principerna är de samma. T.ex. resonemanget om vad som händer kring de kungliga barnen, som föds in i offentligheten så snart de kommit ur livmodern.

"Och man önskar endast beklaga de människor, som i vår tid drabbas av lotten - eller rentav olyckan- att födas inom en kunglig familj. Och alldeles särskilt bör vi hysa medkänsla med det gossebarn, som redan i vaggan råkade bli Sveriges kronprins och som är dömd att genomgå den uppfostran, som skall skilja honom från alla andra människor.
Denne nioårige pojke vädjar djupast till vår medkänsla, emedan han är ett oskyldigt och värnlöst offer: Alltifrån vaggan har han varit utsatt för en systematiskt fotografering, som tagit till uppgift att utlämna honom åt allmänheten. Knappast i någon situation i sitt liv hittills har detta barn skonats. Nästan allt vad han gjort har han måst göra inför offentligheten;...... om han ritat en gubbe eller slagit en kullerbytta, så har det vidarebefordrats till svenska folket som en riksviktig nyhet."

Nu närmar vi oss dagens debattörer. I Reform skriver Erik Bredhe Under rubriken "Därför vill du inte att ditt barn ska växa upp som prins eller prinsessa". Bredhe listar fem punkter, Den första punkten sammanfaller väl med Vilhelm Mobergs skrift. Så skriver Bredhe under rubriken Kränkta rättigheter. "Att växa upp i Kungahuset strider mot flera av FN:s barnkonventions artiklar. "Rätten till privatliv och skyddet mot alla former av utnyttjande" far all världens väg redan i samma ögonblick som de stolta föräldrarna möter den samlade pressen utanför BB. Kungabarnen föds in i ett skyltfönster där de kläs upp och uppfostras till att bete sig kungligt och blir ovetandes brickor i det raffinerade pr-spel som hovet administrerar. Och det barn som genom livets lotteri råkade hamna överst i tronföljden berövas sin självbestämmanderätt på ett omänskligt vis. Inte tal om att förverkliga sig själv och sina drömmar. Yrket är på ett omänskligt vis förutbestämt och på livstid."

Moberg har också synpunkter på hur det ska gå för tronföljaren i framtiden. "Och hur verkar det på utvecklingen av ett barns karaktär att leva och fostras i en omgivning, där barnet som den blivande konungen intar en särskild, privilegierad ställning? Det torde krävas sunda instinkter av sällsynt styrka hos ett barn, om en uppfostran till konung skall kunna motverkas så pass, att barnet icke tar skada för livet därav. Och att alltifrån sina tidiga mottagliga år leva sitt liv värnlöst utlämnad åt offentligheten måste sätta sina outplånliga märken i en människosjäl."

Ja, nu sitter vi ju här och har väl en del svar på Villes  farhågor. Och även på Bredhes inlägg i debatten. Moberg ställer frågan: "Vem vill låta härkomstens predestination avgöra ens uppgift i livet, utan någon hänsyn till anlag, lust och fallenhet?"

Svaret på den frågan är ju så självklar, ingen  av oss, antagligen.

En behöver inte hitta egna formuleringar för sin ståndpunkt, när det finns så välformulerade debattörer som Vilhelm Moberg, salig i åminnelse, och medarbetarna i Reform. När jag själv ska ge ett svar på frågan "Varför är du republikan?" lånar jag Nina Lekanders, författare, översättare, kritiker och journalist, svar. Nina Lekander medverkar också i Reform i detta nummer. Hon svarar så  självklart: "Det är väl alla förnuftiga människor? Av demokratiska skäl naturligtvis. Det är orättfärdigt att poster och maktpositioner av det slaget ärvs, det borde alla tänkande människor förstå. Samtidigt kan jag begripa behovet av och önskan efter glamour och sagor, men det kan man få tillfredsställt på andra håll."

Och Vilhelm Moberg kanske ler i sin himmel över detta sista citat, men lika väl kan han vända sig i graven för att utvecklingen mot republik går så förtvivlat långsamt.

Ålderdomshemmet.....

Det pratas mycket om åldringsvården i dessa dagar. Populär serie i SVT om hemtjänsten i Vännäs t.ex. Det är bra. När en har hunnit till 74 är det kanske bäst att tänka på saken, även om en egentligen inte vill. Nu satt vi vid middagsbordet igen och åt resterna av lördagskvällens orgier. Ja, det blev lite sent, så vi tog bara en varm smörgås till söndagsmiddag, och därför blev det en trerättare  från söndagen med vin på måndagen. Radion gick för fullt. Det var nyhetsprogrammet Studio 1, som intervjuade professorn i geriatrik, Yngve Gustavsson (som vi lärde känna för ganska så många år sedan på Vindelns Folkhögskola). Vinet från söndagen fanns kvar och stimulerar till allehanda samtalsämnen. Så också idag.

Vi konstaterade att det har hänt en hel del på området sedan vi var unga. Då hette det Ålderdomshem, inte äldreboende. Några årtionden tidigare hette det Fattighuset. Inte så stor skillnad kanske. Jag kom i kontakt med denna institution i min gamla hemkommun Örby i numera Marks kommun.

När jag tagit studenten 1962, hade jag redan bestämt att jag skulle försöka bli socionom. Då fanns tre utbildningar på det som då hette Socialinstitut. Det fanns i Stockholm, Göteborg och Lund. På den tiden måste man ha ett års förpraktik inom området för att kunna bli antagen till utbildningen. 1963, var sista året för den här ordningen. Året efter gick det över till Socialhögskolan och utökades med ytterligare en studieort, nämligen Umeå.

Jag skulle naturligtvis gå i Göteborg. Praktik fick jag snabbt på Kommunalkontoret hemma i Örby. Det var på den tiden endast tre personer anställda på Kommunalkontoret. En kamrer, en socialassistent och en kanslist. Det fanns en kommunvaktmästare också, men honom såg en inte så mycket till.

Som praktikant fick en vara med om lite av varje. Jag avslöjades ha kamerala kvalitéer. Kamreren  Folke tyckte det var slöseri på en sådan talang att ägna mig åt socialarbete. Men mitt sociala patos var stort på den tiden, så jag föll inte för hans förslag. I arbetet ingick också att ha tillsyn över ålderdomshemmet - eller bara hemmet - som en sa i vanligt tal.

Ja, det var dit jag skulle komma apropå åldringsvården. Jag kommer ihåg ett tillfälle, när jag skulle deltaga i ett sammanträde med socialnämnden, som var den nämnd som hade ansvar för "Hemmet". Nämnden skulle ha sammanträdet på Hemmet. Föreståndarinnan Syster Olga, hade bett ordföranden Arvid i Hult, att förrätta sammanträdet på hemmet denna gång. Syster Olga var en bestämd kvinna, som en hade respekt för. Hon var en barsk dam, som gick omkring i svarta kläder och en stärkt vit mössa på huvudet. Gamlingarna på hemmet var nog lite rädda för henne, så även jag.

En gubbe på hemmet hade betett sig olämpligt på något vis, jag minns inte riktigt hur. Förmodligen hade han bråkat med de andra åldringarna, och nu skulle han tillrättavisas. Det var ordförandens uppgift enligt syster Olga. Jag ser scenen framför mig efter alla år. Gubben ifråga var en lång mager karl, som placerades på en stol närmast dörren. Den snälle Arvid i Hult tycktes rätt så besvärad av att ha blivit tilldelad denna uppgift, men var väl tvungen att säga något om att "detta får inte upprepas". Jag kan än känna hur pinsam hela situationen var och jag tyckte synd om den stackars gubben. Men säga emot syster Olga, det var bara inte att tänka på, inte ens för Arvid i Hult.

Så väl att det är annorlunda nu för tiden. Det är väl ingen socialnämndsordförande som tar på sig en sådan uppgift längre. Men det finns fortfarande mycket att tänka på och leva upp till, för att gamla människor ska få en dräglig ålderdom. Idag handlade reportaget om bristen på kunskap hos personalen, när det gäller matsituationen för de gamla. Man påstod att femton procent av åldringarna får för dåligt näringsintag. Det gäller både de som vårdas på institution och i hemmen med hjälp av hemtjänsten. En verklighet, som inte är allt för uppmuntrande när en närmar sig ålderdomen i allt för rask takt.

Så en får passa på att njuta av maten, så länge en kan. Även en vanlig måndagskväll!

Farmorsbröd

Det var några vänner på FB som blev intresserade när jag gjorde ett inlägg om att jag bakade farmorsbröd. Flera ville ha receptet. Det är det många som har önskat genom åren. Problemet är bara att det inte finns något recept. Sonen Mattias ringde en gång före jul, när han nyligen blivit sambo i Sävsjö och vi fortfarande bodde i Vetlanda. Jag sa då till honom att det finns inget recept. "Du får komma hit och titta på när jag bakar, det var så jag lärde mig". Jag studerade min svärmor, när hon bakade bröd. Hon gjorde förstås mycket större satser än jag brukar göra. Sedan har jag också genom åren studerat, eller diskuterat med mina svägerskor, om bästa sättet att baka. Det har resulterat i att jag numera sällan gör likadant två gånger. Och riktigt bra handlag har jag inte, därtill blir det alldeles för sällan, som jag bakar.

Däremot bakar jag varje vecka ett slags grova frallor, som är min egen uppfinning. Sonsonen Albin gillar dem och  ville lära sig baka som sin farmor. Han spelade in receptet, när jag berättade för honom hur jag gör.  Efter ett tag dök det upp en bild på frallor från Albins mamma, som berömde honom för hans bakning. Så det finns onekligen olika farmorsbröd!

Resan till rötterna

Veckan före midsommar började vår resa till Norra Norrlands inland och fjälltrakter. Den resan hade varit planerad ganska länge, åtminstone ett år. Den kom att bli ett fantastiskt äventyr, fyllt av känslor, minnen och nya upplevelser.

Maken och därmed också våra barn och barnbarn, har sina rötter i detta förunderliga landskap. Byn heter Lappeasuando och är belägen på båda sidor om Kalix älv, som utgör gräns mellan Kiruna och Gällivare kommuner. I byn finns bron som förenar dessa kommuner.

Vi har gjort den långa resan många gånger genom åren. Vi har bott på olika ställen, mest i södra Sverige. Men under fem år på 1960-talet bodde vi faktiskt i Luleå och Boden. Då var det ganska nära, inte mer än trettio mil från Boden till Gällivare. Det räknades som nästgårds. Från Kalmar, där vi sedan hamnade tog det tjugosex timmar med tåget. Det blev det färdmedel vi använde på vintern. På sommaren bilade vi. Det brukade ta tre - fyra dagar med övernattningar i tält eller hos släkt och vänner utefter vägen.

Nu åkte vi bekvämt med äldste sonen och hans fru i deras nya bil. Från Sävsjö i Småland till Umeå. Etthundra mil på en dag. Övernattning på vandrarhem och vidare de femtio milen, som var kvar till Gällivare andra dagen.

Den här resan hade planerats sedan länge, som sagt. För första gången sedan barnen var små, skulle vi försöka träffas allihop på en gång i barndomslandet. Det hade börjat med att maken och jag, tillsammans med makens syster och svåger hade planerat att passa på att ta några dagar i fjällvärlden, när vi samtidigt skulle hälsa på i Gällivare. När ätteläggen hörde talas om detta, deklarerade de, att de också ville följa med. Så vi samlades från olika håll och med olika färdmedel och det blev en resa som jag aldrig kommer att glömma.

Väl framme i Gällivare dagen före midsommarafton, skyndade vi oss att proviantera och sedan bar det iväg till Lappeasuando och makens systers och svågers stuga vid det gamla hemmet. Vi hade verkligen tur med vädret.

Det är många år sedan jag såg midnattsolen. Måste ha varit någon gång på 70-talet, när vi bilat upp. Nu fick vi återse det rullande, strålande klotet tre nätter i rad. Jag kan inte riktigt förklara de känslor en sådan naturupplevelse framkallar. Att stå vid det breda selet vid den mäktiga Kalixälven, tillsammans med nära och kära och känna det storslagna, det ursprungliga och det närvarande. Det var som om tiden stod stilla.

Det gjorde det nästan också. Stod still alltså. När jag tittade på min väderapp i telefonen, stod det att solen gick ner kl 02.00 och den gick upp vid kl 02.00. Det kändes lite underligt.

Det blev en mysig midsommarafton. Sonen körde till Kiruna och hämtade dottern, som kom med flyg från Stockholm. Sen klädde vi till och med en liten stång. Det var inte svårt att få tag på material till den. Fantastiskt mycket midsommarblomster. Men också väcktes vemodet. Jag gick med min svägerska utefter de gamla tegarna, nu igenvuxna med sly. Knappt märkbara stigar.  De långa dikena som min svärfar grävt för hand för att kunna få odlingsbar mark går inte längre att skönja.

Det blev ett par sköna dagar med trivsamt umgänge, härliga bastubad, god mat från grillen och till och med en middag på världshuset på andra sidan älven. Och en fin utflykt till Killingi, inte att förglömma.

Men vi stannade inte bara i Lappeasuando. En av våra ursprungliga planer var att vi skulle ta några dagars vistelse i fjällvärlden. Maken och svågern har gjort många turer i Lapplandsfjällen genom  åren. Ibland med sönerna och en gång också med dottern. Men svägerskan och jag har länge haft dåliga ben och har inte kunnat hänga med på långa vandringar med packning och allt. Nu ville vi också njuta av fjällivet utan dessa strapatser. Det fick bli stugor istället och lite kortare turer utan stor packning.

Vi hade bokat stugor och även hotellrum i Björkliden. Där anslöt även andre sonen med familj inklusive hund. De hade rest med tåg från Småland direkt till Björklidens station utefter Malmbanan. Nu var vi samlade allesammans, saknade bara två sonsöner som var tvungna att stanna hemma och jobba.

Tyvärr hade vi inte lika fint väder de fyra dagar vi vistades där. Men ungdomarna gick långa turer även fast det regnade en dag. Vi seniorer tog det lite lugnare, men det blev några vändor uppe på högplatån ovanför hotellet.

En behöver inte gå så långt innan vildmarkskänslan blir påtaglig. Det är så storslaget i fjällvärlden. Vyerna är hänförande. De mäktiga bergen, och det klarblå glittrande Torne träsk, Sveriges sjätte största sjö, Sveriges näst djupaste sjö och Skandinaviens största fjällsjö. En känner sig så liten, men ändå så närvarande, när en står och tittar ut över allt detta, den stora sjön nedanför fötterna och Lapportens silhuett i fjärran. Och när en därtill fick höra blåhakens sång bland videbuskar och dvärgbjörkar, då kan en inte begära mer.

Men det finns också en mikrovärld i fjällen, som fascinerar mig lika mycket, ibland faktiskt mer än de storslagna utsikterna.det äralla de fantastiska växter, som kläder marken, där en trampar fram.
Vilket överflöd av blommor vid just den är tiden. En del har vi hemmavid också, men det mesta av floran i fjällen, finns ju just bara där. Tyvärr har mina anteckningar försvunnit, och min fjällflora finns i stugan, så jag kommer inte ihåg alla arter, men den här vita lilla anemonen kan jag. Det är Lapplands landskapsblomma, fjällsippan, som blommade ymnigt.

Det var mycket vatten i jokkar och raviner. Den här formationen tror jag kallades "Djävulsfallet" eller något ditåt. Jag är en dålig fotograf med en vanlig mobilkamera och bilderna ger inte på något sätt rättvisa åt verkligheten, men kanske det ändå går att föreställa sig bruset av vattenmassorna, som kastar sig ner i ravinen.

Efter vistelsen i Björkliden splittrades gruppen. Daniel och Anna stannade i Kiruna för att hälsa på goda vänner och köra en annan väg hem till Småland. Sara tog flyget tillbaka till Stockholm Och vi andra tog en ny tur till Lappeasuando, där Mattias med familj också fick tillfälle än en gång få känna samhörigheten och anknytningen till denna plats på jorden. Eller som Daniel uttryckte det "En av de viktigaste platserna i mitt liv". Det blev också sång och musik en kväll. Svåger Helge i Skaulo hade fixat en gitarr, som ju Mattias trakterar med den äran. Både roligt och stämningsfullt.

Till sist ville jag lägga in en ungdomsbild på mina svärföräldrar Hanna Elisabeth och Lars Levi Andersson, som en gång flyttade till den här platsen och med egna händer bröt marken, som nu börjat växa igen. Men vi som fått vara här kommer aldrig att glömma deras gärning.

På sta'n

Igår, den 1:a oktober, sken solen och inbjöd till en tur i Kulturstaden Borås. Vi bor ju mitt i smeten, med Kulturhuset mindre än 100 meter från vår port. Vi började dock lite längre bort, till Övre Kvarngatan. Den gatan är också bekant för oss, eftersom vi bodde där, när vi först flyttade till Borås. På den gatan ligger också ett litet galleri, som drivs av två duktiga tjejer, som också själva målar. En av dem, Martina Levinsson är för övrigt släkt med maken. Denne är nämligen kusin till Martinas pappa. Martina målar efter Vedic Arts principer. Hon håller också kurser i denna teknik, där jag också har deltagit ett par gånger.

Igår hade Martina vernisage på en utställning av hennes egna målerier. Hon berättade att hon arbetat med flera av verken under sommaren på Öland. Några av dem har jag kopierat ovan. Fler finns på hemsidan, Klicka bara på länken här Galleri Villastaden, så får du mer information.

Efter att ha besökt Martina och hennes galleri, tog vi en runda i den närbelägna Annelundsparken. Den har numera enligt tidningarna invaderats av pokemonjägare, men vi såg då inga, utan det blev en riktigt fridfull promenad. Undrar om den flugan var snabbt övergående?

Efter parken vände vi åter till PA Halls terass där Kulturhuset ställer ut bilder av flickor runt om i världen, flickor som fött barn före femton års ålder. Fotografen heter Pieter ten Hoopen och journalisten Sofia Klemming Nordenskjöld. De har rest i och fotograferat och berättat om barnmammor runt om i världen. Mest Afrika, Indien och Mellanöstern. Det är oerhört gripande. Dessa barn, som tvingas att själva föda barn. Och de ofattbara risker och lidanden de måste utstå. Finns det några som behöver stöd av oss mogna medvetna kvinnor, så är det dess barnamödrar. En del av dem var bara tolv år, när de blev mammor. Ta en tur förbi Kulturhuset i Borås och ta del av denna utställning. Du blir berörd på djupet.

Från nöd till överflöd. Maken ville att vi skulle gå ut och äta på lördagskvällen. En ny fransk-italiensk restaurang har öppnat i stan. Vi ville gärna prova. En av innehavarna driver en delikatessbutik med himmelskt goda ostar och lufttorkade skinkor och annat gott. Nu har han med några andra också öppnat restaurang. Vinaccicolo heter den och ligger vid Hötorget i Borås, där det finns en hel del andra restauranger. Vi har varit där tidigare och ätit lunch och nu skulle vi avnjuta en hel middag, lite i förtid inför makens födelsedag på tisdag.

Det blev riktigt bra. Vi inledde med en havskräftsoppa, sagolikt mild och god. Till varmrätt valde maken oxfilémedljonger med portvinsås och potatiskaka och jag tog kalventrecôte med västerbottenkroketter och kantarellsås. Lite dessert blev det också tryfflar och en god espresso.

Sen stapplade vi hemåt uppför backarna mot Torstensonsgatan. Motstridiga känslor onekligen. Men en givande dag trots allt.

Höst igen

Nu har vi flyttat in till sta'n efter en ovanligt lång sommarvistelse i stugan. Bloggen har legat i träda sedan i våras. Detta har till stor del berott på att min laptop har fungerat dåligt därute. Det har varit urusel täckning för det mobila bredbandet. En del kanske minns att den drygt trehundra meter höga Häglaredsmasten saboterades i våras. Den har ersatts av en provisorisk mast, som "bara" är etthundra meter. Troligen är detta orsaken till mina datorbekymmer. Att skriva blogginlägg på telefonen är inte att tänka på för min del. Mina numera fumliga fingrar är alldeles för senfärdiga nu för tiden.

Allt sedan jag blev vuxen har jag tyckt om den här tiden på året. Från andra halvan av augusti till början av oktober. Naturen är överdådig i färger och dofter. De svala, dimhöljda morgnarna, kvällarna med månsken, det är som om naturen blommar ut en sista gång innan vinterns vila träder in. Aldrig är himlen så klar och blå, som på hösten. Aldrig är doften av jord, vissnande löv, mognande frukter så intensiv som nu. Nu när jag är 70+ har jag mitt luktsinne avtagit en del, men höstens dofter känner jag. Kanske den fuktiga marken hjälper till att förstärka dofterna.

Jag hittade den här bilden i mitt arkiv. Jag har kallat den "Dimman lättar". Den är inte tagen med mobilen, utan med den lilla digitalkameran, jag fick när jag fyllde 65 (tror jag). Nu ska jag lägga den som skrivbordsunderlägg på datorn och njuta av den här i stadsmiljön.

I morgon ska jag börja berätta om den gångna sommarens äventyr. Det ska regna och storma har SMHI deklarerat. Det får en utnyttja till att drömma sig tillbaka.

Den välsignade veden

Vi har ett beroende maken och jag. Vi behöver ved. Fin torr ved. För att få detta behov tillfredsställt behövs någon som kan fixa till gamla torra stockar till fina lagom stora bitar för våra eldstäder. Maken är en sådan person. Han verkar nästan njuta av att sätta sågen och klyven i den torra veden.
Och det är något som han verkligen kan, född på ett nybygge vid Kalix älv, strax nedanför odlingsgränsen. I en miljö, där barnen tidigt fick bidra med sin arbetskraft. Att klyva ved var ett pojkjobb. Då handlade det om att klyva med yxa förstås. Så har det varit hos oss också ända tills för några år sedan, då en elektrisk vedklyv införskaffades. Lite snällare mot ryggen.

I mitt barndomshem eldades det med ved och koks. Senare kom oljan, men det var inte förrän jag var vuxen. Veden hämtades i skogen runt vårt torp, där den avverkats och sedan kördes hem till villan. Den som stod för sågningen var en karl som hette Helge. Han kom dragande med sin vedkap efter cykeln. När han kom fram till vår vedbacke, hängde han upp ett par käppar på elledningen och "stal" el till sågen därifrån. Vi barn blev beordrade att hjälp till att "laga ven", dvs trava veden. Morfar var bas för det jobbet. Det var lite otacksamt, för han var väldigt kritisk till vårt arbete och kom och plockade om bitarna i stort sett hela tiden. Men hjälpa till skulle vi.

När vi bott i lägenheter har vi förstås inte behövt ägna oss åt ved. Inte heller när vi flyttade in i vår nybyggd villa i Kalmar 1974. Då var det modernt med elvärme utan något alternativ. Men under de åren hade vi också ett fritidshus, ett torp Hyltan i södra Kalmar län. Där fanns det både järnspis i köket och kakelugnar i de båda rummen. Mysigt!

Sedan flyttade vi till Holsby utanför Vetlanda. Där köpte vi ett stort 30-talshus i funkisstil. Där eldades med  olja, när det var som kallast, ved när det var lagom kallt och ett elaggregat på sommaren för varmvatten. Där köpte vi ved i kapade tremeterslängder, vilket innebar att där fick vi också såga, klyva och trava.

Och nu har vi det här stället. Och vi behöver ved. Inte så mycket för värmens skull i själva stugan, sedan vi installerade luftvärmepump. Där eldar vi numera mest i öppna spisen som en mysfaktor och för att fortare få skön värme när vi kommer ut under den kalla årstiden. Varför behöver vi då så mycket ved? Jo, vi har ju en bastu, vedeldad, ingen el där inte. Där går det åt ved, kan jag tala om. Och nu har vi fyllt förrådet för flera år. Det känns som en rikedom, ungefär, som när en förr i tiden fyllde källaren med syltburkar och saftflaskor. Hamstringsgenen gör sig påmind. Tillfredsställelsen att ha ett förråd med nyttigheter, vad det än handlar om, är en stark känsla.

När jag skrivit det här, har jag kommit att tänka på ett avsnitt i Elsie Johanssons första del i Nancy-sviten. Den fattiga familjen fick hålla till godo med "skräpved", sånt som blev över efter avverkningar. Men Nancys far sparade alltid lite pengar för att kunna köpa riktigt fin, torr björkved till julen. Och med den julveden kände de sig också rika.

Den välsignade veden.

Bryggan

Vi köpte vårt lilla paradis för tjugotvå år sedan. Vi köpte det inte av någon förtjusning över själva stugan. Inte heller över naturen runt om, som består av mest hög granskog, inte bara runt om utan också på tomten på den tiden. Nej, det som vi föll för var läget vid den lilla sjön. Ingen märkvärdig sjö, men att ha tillgång till en tomt utan nära grannar och som sträcker sig ända ner i strandlinjen. Därtill en då ganska ny brygga, försedd med en flotte längst ut. Vi kunde inte motstå och det har vi förstås inte ångrat. Så många underbara stunder vi har upplevt under de här åren! När vi tog stället i besittning hade ännu inte barnbarnen kommit. Men de kom i alla fall och veckorna med dem, när de vara små blev till minnen för livet.

Bryggan blev en tillgång av stora mått. Barnbarnen badade och metade från Bryggan. En gång fick de upp en sutare av rekordstorlek och publicerades i Borås Tidnings fiskeliga. När de lärt sig simma, gjorde vi loss flotten och tog den på släp efter ekan ut på lite djupare vatten, så de kunde dyka. Och makens och mina otaliga sommarmorgnar med kaffe på bryggan tidigt i ottan.

Men allting har en ände, så även bryggor. Flotten gav sig först. Det gick hål på ett par av tunnorna, som bar upp den. Sen började resten av bryggan så smått att krackelera. Maken, lappade och lagade, men tanken på en ny brygga kom allt oftare. 

Då kommer barn och barnbarn till undsättning! Äldste sonen tog initiativet. "Skaffa virke, så bygger vi!" Det var uppgörelsen. Och den gångna helgen med en extra ledig dag blev allt förverkligat. De kom på fredagskvällen. På söndagseftermiddagen var de klara. Emil, som gått bygglinje på gymnasiet och nu jobbar som bygglärling, utsågs till verkmästare och Kalle, som också är en händig kille, blev vice verkmästare. Pappa och Farfar fick vara hantlangare, hjälpa till att bära och nedmontera gamla bryggan och köra den till återvinningscentralen. Mitt jobb blev att förse dem med mat och dryck. Inte alldeles oviktigt.

Jag tog en serie bilder, som jag tidigare publicerat på Face Book. Ett sammandrag kommer här:

Emil t.v. och Kalle t.h. startade med att konstruera flotten.

Här har flotten hamnat i vattnet.

Sen blev det första delen av långbryggans tur, medan farfar kyler drycker i den gamla brunnen.

Långbryggebygge ur ett annat perspektiv.

Det krävs starka killar att baxa ner en hel brygga. Här är hela stommen utlagd med landgång på fast mark. Nu fattas bara trall och räcken.

Här är trallen på gång.

Alla fyra killarna med väl förrättat värv. Och sist men inte minst den färdiga bryggan i solskenet med stolen, som jag solade mig i för första gången på flotten! Och tänk vilken tur vi hade med vädret!!

Igenläggaråldern.....

....det är makens formulering för att beskriva det som vi ägnar oss åt de här dagarna i den sköna månaden maj. När vi köpte vårt smultronställe för tjugotvå år sedan, konstaterade vi krasst att "det här är ingen pensionärstomt". Under åren som gått, har vi fixat och donat för att få lite snits på den steniga skogsbacke, där stugan är belägen. Träd har fällts, stenar har baxats iväg eller flyttats, buskar och perenner har planterats, och rabatter har anlagts.

Det har varit ett roligt jobb, förstås. Men nu är vi verkligen pensionärer, 80 respektive 74 år fyllda, och livet förändras.

Den gångna vintern har farit lite illa fram med en del av våra växter. Bl.a. har vår fina björnbärsranka dött, rosorna har drabbats av tråkiga vecklare som äter upp bladen och flera av rabatterna behöver grävas om och fyllas på med ny jord. Och det förbannade ogräset bara breder ut sig. Vi hinner inte ifatt helt enkelt. Alltså, vi lägger igen rabatterna och sår gräsmatta på de kala plättarna. Sedan får det bli krukodling för hela slanten. 

Detta beslut har medfört en stor lättnad. Vi har behållit ett par rabatter närmast våra uteplatser och så  kryddlandet förstås. Och blommor har vi ändå. Det finns vackra blommor, som ibland kallas ogräs , men som nu får växa fritt. Variation på tomten finns automatiskt med stenbumlingar, lite gräs mellan dessa, ormbunkar, massor av blåbärsris, som i år blommar i överflöd. Och några perenner har vi sparat. De får stå kvar som en liten holme i gräsmattan.

Här står en planta flox i det nysådda gräset och i den kvarvarande lilla rabatten har akvilejan självsått sig. Där får den stå kvar.

Daggkåporna, de vilda, är lika frodiga som de förädlade, som en kan köpa i plantskolorna.

Smultronen får växa fritt utmed växthusväggen och bland alla stenar.

Förgätmigejen blommar vackert blått

Och till detta kommer också t.ex, digitalis, stjärnflocka, rödblära, kungsmynta och mer därtill. Så utan blommor blir vi inte. Fullt tillräckligt att hålla reda på för trötta ryggar. 

Vårens återkomst

Det här årets 1:a maj, blev verkligen ett uppvaknande. När jag var ute en vända vid halv fem-tiden på morgonen, möttes jag av en jublande kör av fågelsång. Det riktigt dallrade i luften. Närmast, vid vedboden satt en rödhake och spelade så underbart vackert. Att särskilja alla andra arter, som ingick i kören, var omöjligt. Men alla mesarna var med liksom bofink och nötväcka. Och de ljudliga trastarna, särskilt taltrasten, hade nog tänkt sig att vara soloartist.

Men de verkliga budbärarna kom senare på dagen. De två, som alltid kommer till oss varje vår, efter vinterns bortavaro. Den första, storlommen, har jag redan välkomnat på Facebook. Den dök upp ur vattnet, rakt utanför bastufönstret. Lommarna - de brukar vara två så småningom - gillar uppenbarligen vår lilla vik. De använder den som matsal. Vi har inte förstått att den häckar här. Men bara att den visar sig är skäl nog att jubla.

Senare på dagen hörde vi det omisskännliga kvittret. Den svartvita flugsnapparhanen har anlänt. Alltid lika välkommen och efterlängtad av oss, men kanske inte lika glada är mesarna, som redan häckar i de eftertraktade holkarna. Men visst är det förunderligt att de här små varelserna flyger ända från Afrika och hittar till just vår lilla plätt på jorden. Någon hona har vi inte sett än, men flickorna brukar låta vänta på sig någon vecka. Nu flyttar vi ut för att bo i stugan i huvudsak under några månader. Äntligen verkar värmen ha kommit. Lagom till den underbara månaden maj.

Bastun igen

Ode till en bastu

För dig kamrat, som känner

att du hör till bastuns sanna vänner

några råd du får på vägen din

när du i värmen träder in.

Det första du bör tänka på

är att den rätta värmen få.

Därför bör du elda lugnt och sakta

och noga uppå brasan vakta.

Och under tiden som värmen ökar

och det ur skorstenen puffar rökar,

du hämtar från bäcken det vattnet lena,

som skall dig från svetten och smutsen rena.

Och som du går där och pysslar med detta

för att snart kunna njuta bastuns hetta,

du kyler ölet till lagom svalka,

så att det skönt genom strupen halkar.

Du torde nu ha nått den rätta stämning,

så du kan slänga kläderna  utan hämning.

När termometern visar på sjuttiofem

du träder in i ditt bastuhem

och känner frid uti själ och lem.

Ty sådan är bastuns karaktär,

att medan du sitter där naken och skär,

du känner en salighet utan gräns,

så god och glad du blir med ens,

och stress och spänning du här får kasta,

för i en basta går ej att hasta.

Nej denna stugan är fridens hem

och passar inte för alla dem,

som tror att bastu blott är att tvätta,

nej, dom kan stå under en dusch och skvätta.

För bastubad är ett sätt att vara,

som endast går när vi äro bara,

ja, nakna helt om vår överkropp

liksom om rumpa och tår och snopp.

Ja, i en bastu ska du  leva rent

och sunt och ärligt, det är bestämt,

och du får inte i bastun röka

och det är likaså förbud att göka.

Så njut nu värmen, du bastuvän

och låt ditt öl dig svalka sen,

och när du lämnar den bastun åter

till nästa vän, hen då inte gråter

för att just du hade glömt att städa,

ett sådant slarv är att bastun häda.

Och nu när rimmet är färdigskrivet

jag själv ska gå och njuta bastulivet.

De här verserna skrev jag i början på 1980-talet, när vi hade byggt en bastu på torpet Stenbäcken i Örby, där jag har mina rötter. Jag ägde då torpet tillsammans med mina syskon. Numera äger min syster och svåger det här stället och vi byggde en ny bastu vid vår stuga i Sävshult. Dikten tog jag med mig, men den har legat i en låda och inte varit framme, på många år. Nu hittade jag den härom dagen och tänkte att jag skulle publicera den. Ett ord har jag ändrat i slutet. Hen, fanns inte på den tiden, och tydligen inte så ofta heller eftersom datorn drar ett rött streck under!

Vedic Art

Så har jag varit på min andra kurs i Vedic Art. Det är en lite märklig upplevelse. Tio kvinnor sitter djupt koncentrerade vid var sitt bord fyllt med målargrejer. Det är tyst och lugnt. Lokalen vi sitter i är en gammal svinlagård, ombyggd till kursgård. Vi sitter en trappa upp i en lokal fylld av rymd. Vi ska fokusera på våra inre bilder.

Martina leder kursen. Hon är en mjuk, vänlig tjej, som visar oss på de principer, som tillämpas i Vedic Art. Ett steg - en princip i taget. Allt för att hjälpa oss att låta vårt innersta, känslor, uppenbarelser, komma fram i målningen.

Jag är ganska prosaisk av mig, men jag blir förvånad över hur lätt jag ändå har att falla in i detta lugna meditativa sätt att måla. Jag har till och från hållit på genom åren och målat mest akvarell med traditionella motiv. För några år sedan blev jag trött på att avbilda blommor och landskap och att kritisera mig själv för att det inte blir bra. Jag målade inte på länge. I den här gruppen är vi förbjudna att kommentera varandras målningar. Och vi behöver inte visa upp för varandra om vi inte vill.

Inför kursen uppmanade Martina oss att ta med det material vi hade hemma. Välja färger (allt utom olja, det torkar för sakta). Även underlag, måla på det du kan måla på. Jag  tog henne på orden och plockade med mig kartongbaksidor till gamla collegieblock. Det kändes så opretentiöst och jag kom att tänka på alla fattiga genier förr i tiden, som inte hade råd att köpa dyra vävar utan fick ta vad de kom över. T.ex. läste jag om Carl Fredrik Hill, som målade på toalettpapper. Inga jämförelser i övrigt!

Första principen kallas "linjen". En sätter pennan mot pappret och låter handen dra linjer utan att tänka. Tidigare gjorde jag alltid lugna avrundade linjer. Men nu upptäckte jag plötsligt att det kändes häftigare att dra pennan lite snabbare och kantigare. Den upptäckten resulterade i de två alstren, som jag illustrerar det här inlägget med. Och det blev som det blev!

Om du som läser det här inlägget och vill hitta Martina på nätet, kan du klicka här.

Vårpromenad och terror

Efter att lyssnat på radion hela förmiddagen om terrordåden i Bryssel, tog vi en promenad till den lugna Annelundsparken. Solen strålade, fåglarna kvittrade och vårblommorna börjar så smått att slå ut. En fredlig liten plätt på jorden. Tillvaron blir så motsägelsefull vid sådana här tillfällen. Bryssel ligger så nära oss. Beredskapen är förhöjd i alla Europas huvudstäder. Jag fotograferar några små blommor, som spirar vid en mossbelagd trädrot i parken. Men tankarna  finns i världen. Och ofrånkomliga är tankarna om hur länge ska vi få ha den här lugna vrån. Bäst att ta tillvara de här soliga dagarna så länge vi kan.

Kajsa Kavat

Det här är en bok, som jag läst om många gånger. En kär och älskad bok, med numera kladdiga sidor, sliten pärm och märken efter blyertspennor, från en tid när min syster och jag lekte bibliotek, när vi var små.

Jag fick den här boken när jag var åtta år och hade börjat i andra klass i folkskolan. Det var 1950, ett år då många smittsamma sjukdomar florerade, bl.a. polio, eller barnförlamning, som en sa på den tiden. Dessutom var scharlakansfeber en epidemisk sjukdom, som en blev inlagt på Epidemisjukhuset i Borås, om en drabbades av den. Vilket jag blev.

På den tiden hade vi provinsialläkare i Kinna. Det var före vårdcentralernas tid. Dr Regnér, som han hette, kom också hem till sina patienter, när en blev akut sjuk. Så även till oss, när jag fick hög feber och smultronröd tunga. Det fanns inget att välja på. Det blev ambulans direkt till Borås, det fanns inget att välja på. Mamma hade packat en väska med lite saker, bl.a. den nya boken om Kajsa Kavat och andra berättelser.

Men väl framme och installerade, avslöjades det ledsamma, att på grund av smittorisken, kunde en inte ta med sig saker in på salen, om man ville ha med sig dessa saker hem igen. Och inte ville jag lämna boken om Kajsa Kavat, som jag precis hade börjat läsa i. Den fick vackert följa med mamma hem igen.

I helgen har vår sondotter, Tilda och hennes pojkvän hälsat på. Tilda, som är intresserad av vad vi har i våra bokhyllor, hittade boken om Kajsa Kavat. Jag berättade historien ovan för henne. "Läste du den här boken, när du var åtta år" säger Tilda. "Javisst, jag började läsa, när jag var fem", säger jag.
Det hör till saken att Tilda jobbar f.n. som elevassistent på en skola i hemkommunen. "Ja, men den är ju tjock, den här boken!" utbrister Tilda. Det visar sig att Tildas erfarenhet säger att dagens åttaåringar inte orkar läsa en sagobok på ett normalt antal sidor och utan bilder på varje sida. Böckerna ska vara tunna och med lite text. När jag var åtta år, tyckte jag att sådana böcker var tråkiga.

Jag blev minst sagt förvånad. Att läsa böcker, var en av min barndoms främsta sysselsättningar. Lyckan, när en fick en ny bok, upptäckterna en gjorde på biblioteket, att ligga med ficklampa under täcket och läsa, när lampan egentligen skulle vara släckt. Allt detta unnar jag dagens barn av hela mitt hjärta.

Vårkänslorna försvann

Det har snöat och det snöar fortfarande, våren har backat rejält tillbaka. Vi åkte trots det ut till stugan. Fågelborden behöver fyllas på. Vår plan var att vi skulle sätta upp värmen och förbereda en övernattning med bastu i morgon. Men det blir ingenting med detta. Alldeles för mycket snö att skotta och vägen är inte plogad. Vi får vänta med att förbereda påskfirandet ännu ett tag.

Men fåglarna ska ha mat i alla väder. Jag ville ta fram en till automat för de hampfrön jag köpte härom dagen. Automaten skulle finnas i vår trädgårdsbod och efter idogt pulsande i snön kom jag fram till dörren. Igensnöat och fruset och för mig helt omöjligt att få upp utan verktyg. Men efter ett idogt arbete av maken, gick dörren upp och nu hänger den lilla automaten med sina hampfrön bredvid den stora med solrosfrön, som är basfödan. Och under det snötäckta taket ligger bröd- och ostkanter. De stora fåglarna ska väl också ha lite godis.

Det känns lite trist att se den myckna snön istället för de små spirande krokus och snödropparna, som nu borde sticka upp. Men det är ju inte första gången. En liten tillbakablick på tidigare blogginlägg ger vid handen att 8 mars ganska ofta kommer med snö. Så det är bara att finna sig i naturens nycker, som alltid.

Och i köksfönstret spirar de ansade pelargonerna med nya friska skott. De plantorna kan en alltid lita på!

Fler reaböcker

Under den gångna helgen besökte vi dottern i Stockholm. Det blev några fina dagar med besök hos goda vänner, fina middagar både på restaurang och tillsammans med dottern och ytterligare vänner hemma i Fruängen. Och på söndagen hann vi med några timmar på Skansen i det fina vädret. Det blev inte av att jag tog några bilder, som jag hade tänkt, så det blir inget blogginlägg om den turen.

Igår, när vi varit ute i stugan och fyllt på fågelmataren, åkte vi på hemvägen förbi COOP för att fylla på förråden igen. På Coop har de också bokrea. Maken ville ta sig en titt. Han hade sett i katalogen att Allt om Mats Fredagsgourmet hade kommit i en ny upplaga, sedan vi köpt de böckerna senast.

Vi har redan, när vi flyttade in i vår nuvarande lägenhet, sagt att om vi köper nya böcker, måste vi börja göra oss av med en del gamla. Det har ju förstås inte blivit av. Men nu ska det ske. Vi började med att ta med några tomma fruktlådor från COOP. Alltid något!

Det blev tre nya böcker i alla fall. Alla tre är makens val. Inte så svårt att förstå vilka intressen han har!

Bokrea igen

Dimman lättar, solen börjar titta fram, tvättmaskinerna går för fullt i källaren och vi drar i väg till bokhandeln första readagen. Lite av en tradition, även om det inte är så tjockt med folk, som förr. Men tillräckligt många, för att det skulle kännas lite stämning.

Ganska bra utbud av skönlitteratur, så vi höll oss till det utom den sista valda. Så här blev det:

Elsie Johansson, ett kärt återseende. Det är länge sedan jag läste något av henne. Den här boken hade jag inte hört talas om, men av baksidestexten att döma är det ett innehåll, som verkar passa mig.

Inte heller denna roman av Anneli Jordahl, hade jag hört talas om, i varje fall kommer jag inte ihåg att jag hört något om den. Jag har läst en del av hennes böcker om klass, men att hon också skrivit om klassamhället i romanform var något nytt. Det ska bli spännande att läsa den.

Professor Persson är en av våra skickligaste författare av kriminalromaner. Det är vi överens om, jag och maken. Den senare har för övrigt nupit till sig den här boken och börjat läsa redan en halvtimme efter vi kommit hem.

Här kommer en kollega till GW i kriminologbranschen. Christoffer Carlsson blev känd för oss i en TV-serie med deckarförfattare som gick härom året. Carlsson skriver också mycket skickligt  och spännande.

Senaste nobelpristagaren blev också representerad i vår samling. Den enda utländska författaren idag. Men det kanske blir några fler böcker innan rean är slut.

När vi flyttade till den här lägenheten för snart femton år sedan, bestämde vi att vi inte skulle köpa fler nya böcker utan att göra oss av med några gamla. Det har förstås inte blivit av. Men nu måste det snart ske. Våra hyllor är "knôkafulla", som vi säger på vårt vilda tungomål. 

Lovebombing!

Jag är lycklig ägare till en I-phone, ärvd av dottern, som ville ha en nyare upplaga. Det är ganska trevligt, det kommer små intressanta meddelanden då och då. Som t.ex. nu ikväll, när vi sitter vid matbordet och njuter av den goda gös med tillbehör, tillagat av maken. Ett pling i telefonen uppmärksammar oss på att det är något på gång. Kanske ett meddelande från son och sonhustru, som är på väg hem från New York och ska landa på Landvetter i morgon förmiddag. Nej, inte då! Det är från Halebop, som uppmanar mig att "kärleksbomba"! Tänka sig! "Jag har ju kärleksbombat dig i snart femtiotre år" säger jag till maken. "Jag är som en krater", säger han. Jag för min del tänker mig att i en varm krater blommar också de hetaste växterna, trots att kratern borde ha svalnat för länge sedan. Men vårdar en sina odlingar så.........

Ung pionjär nr 2

Jag trodde inte att jag hade någon bild, tagen på min arbetsplats i Kalmar. Men tro det eller ej - när jag rotade i bokhyllan för att se vad det var, som fanns i några pärmar högst upp, och öppnade den översta, dammtäckta pärmen, hittade jag det här fotot.

Den 1 december 1969 flyttade vi in i lägenheten på Kungsgårdsvägen i Kalmar. Flytten hade föregåtts av den hel del bekymmer, som jag inte ska gå in på här, bara beskriva känslan av lättnad, när vi äntligen kom på plats. Våra små pojkar var två och ett halvt år, respektive knappt tre månader gamla. Att vi hamnade i Kalmar berodde på att maken fick en chans till samma jobb som tidigare, men med ett mycket mindre och därmed mer lätthanterligt arbetsfält. Kalmar län var till ytan ungefär lika stort som den minsta kommunen i Norrbotten.

Jag behövde inte söka jobb, jag blev själv uppsökt av några chefer inom landstinget. Det var fortfarande brist på socionomer. Första erbjudandet kom från rehabkliniken på lasarettet, där man sökte en kurator. Två förslag fick jag från sociala avdelningen, en kuratorstjänst vid "omsorgen", dvs att jobba med "utvecklingsstörda", som det hette på den tiden. Under sociala avdelningen sorterade också Familjereådgivningen, och det var där jag hamnade.

Jag visste väldigt lite om familjerådgivning, när jag började där 1 mars 1970. I Kalmar var det dessutom de första åren familjerådgivarna som skötte abortrådgivningen. Det var före de fria aborternas tid och jag var inte intresserad av att bidra till avslag av ansökningar. Jag hade länge varit klar över att det måste vara kvinnans rätt att avgöra hur hon ville ha det. Men jag lugnades med att läkarna som skrev de medicinska utlåtandena alltid tillstyrkte med s.k. tvåläkarintyg, och då behövdes inte Socialstyrelsens tillstånd. Sådant tillstånd krävdes endast vid sena aborter. Så jag accepterade jobbet.

Vi var bara tre anställda på FR de första åren. Två familjerådgivare, varav en var föreståndare och en sekreterare. Arbetet var som sagt helt nytt för mig. Det blev många abortutredningar till att börja med, innan jag fick börja med samtalsbehandling på riktigt. Min föreståndare hade inte heller jobbat så länge. Innan hon började, hade hon jobbat på Arbetsvården, som det hette då. Vi fick handledning en gång i månaden av en erfaren familjerådgivare från Stockholm och så småningom utvecklades verksamheten. Pionjärarbete var det även här.

Jag har aldrig varken förr eller senare gått på så många kurser och haft så mycket fortbildning, som under de drygt tolv åren på Familjerådgivningen i Kalmar. Det var studiedagar med de yrkesföreningar som fanns, dels landstingens byråer och kyrkans, det var fortbildning i olika ämnen - jag gick två kurser i sexologi, anordnade av RFSU, det var gruppterapiutbildningar, coterapi (inte så illa som det låter) dvs att jobba i par med en kollega, egen terapi och handledning i olika former. Även handledarutbildning förstås.

Efter några år blev jag själv föreståndare. Då hade vi blivit tre familjerådgivare och under en period också två sekreterare. Så småningom avvecklades abortverksamheten och togs över, som det borde varit från början, av kuratorer vid gynekologikliniken. Och senare blev vi helt bortkopplade från lasarettet, även när det gäller lokaler och flyttade in i en gammal våning mitt i centrum. Vi hade också filialer i bl.a. Emmaboda och Oskarshamn och mot slutet av min anställning var jag också föreståndare för FR i Västervik.

Fotot då? Jo, det är faktiskt taget av sjukhusfotografen för en artikel i landstingets tidning, där vår verksamhet skulle beskrivas. Jag hade glömt att det fotot fanns. Det låg i en pärm med gamla vistexter och ett och annat. Där låg också ett allsångshäfte som mina nära och kära sammanställt till min 50-dag ca tjugo år senare. Var originalet finns vet jag inte. Kanske hos min bror, som jag tror har tryckt häftet ifråga.