På sta'n

Igår, den 1:a oktober, sken solen och inbjöd till en tur i Kulturstaden Borås. Vi bor ju mitt i smeten, med Kulturhuset mindre än 100 meter från vår port. Vi började dock lite längre bort, till Övre Kvarngatan. Den gatan är också bekant för oss, eftersom vi bodde där, när vi först flyttade till Borås. På den gatan ligger också ett litet galleri, som drivs av två duktiga tjejer, som också själva målar. En av dem, Martina Levinsson är för övrigt släkt med maken. Denne är nämligen kusin till Martinas pappa. Martina målar efter Vedic Arts principer. Hon håller också kurser i denna teknik, där jag också har deltagit ett par gånger.

Igår hade Martina vernisage på en utställning av hennes egna målerier. Hon berättade att hon arbetat med flera av verken under sommaren på Öland. Några av dem har jag kopierat ovan. Fler finns på hemsidan, Klicka bara på länken här Galleri Villastaden, så får du mer information.

Efter att ha besökt Martina och hennes galleri, tog vi en runda i den närbelägna Annelundsparken. Den har numera enligt tidningarna invaderats av pokemonjägare, men vi såg då inga, utan det blev en riktigt fridfull promenad. Undrar om den flugan var snabbt övergående?

Efter parken vände vi åter till PA Halls terass där Kulturhuset ställer ut bilder av flickor runt om i världen, flickor som fött barn före femton års ålder. Fotografen heter Pieter ten Hoopen och journalisten Sofia Klemming Nordenskjöld. De har rest i och fotograferat och berättat om barnmammor runt om i världen. Mest Afrika, Indien och Mellanöstern. Det är oerhört gripande. Dessa barn, som tvingas att själva föda barn. Och de ofattbara risker och lidanden de måste utstå. Finns det några som behöver stöd av oss mogna medvetna kvinnor, så är det dess barnamödrar. En del av dem var bara tolv år, när de blev mammor. Ta en tur förbi Kulturhuset i Borås och ta del av denna utställning. Du blir berörd på djupet.

Från nöd till överflöd. Maken ville att vi skulle gå ut och äta på lördagskvällen. En ny fransk-italiensk restaurang har öppnat i stan. Vi ville gärna prova. En av innehavarna driver en delikatessbutik med himmelskt goda ostar och lufttorkade skinkor och annat gott. Nu har han med några andra också öppnat restaurang. Vinaccicolo heter den och ligger vid Hötorget i Borås, där det finns en hel del andra restauranger. Vi har varit där tidigare och ätit lunch och nu skulle vi avnjuta en hel middag, lite i förtid inför makens födelsedag på tisdag.

Det blev riktigt bra. Vi inledde med en havskräftsoppa, sagolikt mild och god. Till varmrätt valde maken oxfilémedljonger med portvinsås och potatiskaka och jag tog kalventrecôte med västerbottenkroketter och kantarellsås. Lite dessert blev det också tryfflar och en god espresso.

Sen stapplade vi hemåt uppför backarna mot Torstensonsgatan. Motstridiga känslor onekligen. Men en givande dag trots allt.

Frukost i skördetid

Första inlägget i augsti! Vart tar tiden vägen? Denna månad kom det efterlängtade varma vädret med solsken i massor. Då mognar det också sent omsider. Det är en rikedom att kunna gå ut i solskenet och skörda på tomten. Det här stod bland allt annat på frukostbordet i morse.

- Nygjord pesto på basilikablad från växthuset
- Likaledes nyplockade skogshallon från snåret vid vedbon, mums till yoghurt och fil
- Och tomaterna har äntligen börjat mogna
- Till slut några kvistar mynta från kryddlandet till morgonteet

Visst kan man väl skatta sig lycklig över detta! Och solen fortsätter att stråla.

En lördag i april

Igår var det lördag. Vi hade varit ute i stugan och börjat vårbruka. gjorde potatislandet i ordning för sådd bl.a. Men så var det vinprovning på fredagskvällen, så vi stannade i stan över natten. Det var inte lika fint väder på lördagen, men ändå mycket folk i stan. Maken kom med den ljusa idén att vi skulle fira min födelsedag några dagar i förväg. Det känns lite festligare att äta födelsedagsmiddag med gott vin på en lördag, jämfört med en tisdag.

Förra helgen var vi i Malmö. Vi åkte tåg dit och i tidningen som SJ lägger ut hittade jag en vårmeny. Jag visade maken och han kom fram till att detta skulle bli grunden till min födelsedagsmiddag. I alla fall varmrätten. Så det blev en vända till stan för att inhandla en liten flaska Cremant Dopff brut från Alsace och en Cote du Rhone (vad annars) till kalvfilén. Vi försökte inte ens att få tag ramslök, så till förrätt blev det en skagenröra med löjrom, serverat på små rårakor enligt sonens eminenta recept. Till det en vit bourgogne, som vi köpt från beställningssortimentet. Ingen dessert, men en bit av Lindts mörka choklad med hallonfyllning beledsagat av en gnutta välsmakande starkt, rundade av det hela.

Men innan vi avåt denna goda födelsedagsmiddag hade vi ägnat oss åt något helt annat. Vi gick och tittade på en utställning med verk av Lasse Åberg på Villastadens Galleri. Men det var inte bara för utställningen vi gick dit. Vi ville också särskilt träffa en av innehavarna av galleriet, Martina Levinsson, som är en för oss nyupptäckt släkting till maken. Hur hela den historien med makens okända släktingar i Borås och med deras gemensamma rötter i Lappland ligger till, kräver nog ett eget blogginlägg. Jättekul var det i alla fall att träffa denna rara, konstnärliga tjej och vi hade mycket att prata om, minsann. Och utställningen var också jättefin. Den hänger på galleriet till och med den 29/4. Ni som bor i Borås med omnejd och är konstintresserade, missa inte detta. Den är överraskande bra och och intressant och handlar inte - eller knappast alls, om Musse Pigg. Jag avslutar med en bild på Martina och länk till galleriets hemsida.




Galleri Villastaden

Vi fick besök i helgen...

Det var äldste sonen, som kom och hälsade på. Det blev en trevlig helg, inte minst tack vare sonen. På fredagen åt vi lunch på stan och på kvällen var vi på teatern och såg Herr Juntilla och hans dräng Matti. Detta var planerat innan Daniel hade aviserat sin ankomst. Men på lördagen planerade vi ingenting annat än att vi skulle åka ut till stugan och att vi skulle handla.

Det är nämligen en fröjd att gå med Daniel i mataffärer. Han hittar nästan alltid något som en annan inte tänker på. Vi hade tänkt oss att grilla något för första gången i år. Daniel bestämde att vi skulle ha entrecote. "Måste vara ordentligt med fett insprängt i köttet, annars blir det torrt", var hans budskap. Då dög det inte med köttet i de vanliga diskarna, men nog hittade han närproducerat, jättefint kött i en annan disk. Så där gick han på och skapade menyn i sitt huvud, när vi gick runt på COOP.

Vi har tre kreativa barn, var och en på sina områden. I Daniels fall är det alltså matlagning. Det började redan i mellanstadiet, när han inte orkade vänta tills vi kom hem från jobbet, utan började fixa mat åt sig själv efter skolan. Numera är han ju proffs på området, men han tycker fortfarande att det är roligt att laga mat även hemma. Jag satt på kökssoffan och tittade på. "Det är inte så svårt att be dig fixa maten", sa jag, "du verkar tycka det är roligt." "Det är det roligaste jag vet", sa han.

Det blev en härlig måltid. Till förrätt fick vi skagenröra med färska räkor och rom, serverade på en liten potatiskaka och varmrätten var som sagt grillad entrecôte med rostad mandelpotatis, bearnaisesås (som han slog ihop själv förstås) och grillad sparris. "Det blev en klassisk fransk Bistromiddag", sa Daniel nöjt.

Han valde förstås vinerna också, det blev ett vitt Alsacevin och en röd Crozes Hermitage. Perfekt till maten.

Och efter allt detta, som jag inte hade rört ett finger för att åstadkomma, hade jag ingenting emot att ta hand om disken!

Gammal kärlek rostar aldrig

Det är länge sedan jag skrev om vad vi äter. Tycker kanske att det inte är det viktigaste att förmedla. Men idag är det ju Alla hjärtans dag. Inte för att vi brukar fira den dagen på något särskilt sätt, men den här veckan fick maken lite inspiration av Ica-handlarnas veckoblad. En Alla hjärtans meny. Så klart att vi måste prova. Tre rätter handlar det om. Förrätt: Halstrade pilgrimsmusslor med palsternackpuré. Varmrätt: Kalvfilé, fin potatiskgratäng, rödvinssås (betydligt mer avancerad än den jag brukar göra, men frågan är om den var godare!?) Dessert: Vit chokladmousse med färska jordgubbar marinerade i limesaft. Har inte i skrivandes stund ännu avnjutits. Den väntar i kylen. Någon melllo blir det inte för oss. Betydligt bättre musikprogram i 2:an. Minnesprogram om Björn J:son Lind. Gifter sig väl med chokladmoussen - eller vad tror ni!?
 Och vi är överens om att detta var en fin Alla Hjärtans Dag. Och som sagt - gammal kärlek rostar aldrig.
PS. Vinerna då? Till musslorna, vår sista flaska sen Wienresan, en fin lagrad Grüner Veltliner och till varmrätten, en makalöst god Barolo, som vi fick i julklapp av vår generösa dotter. Härligt att kunna unna sig lite fest på tu man hand i en annars alldaglig februaridag.

Äntligen....

Min bärbara dator pajade och jag har inte kunnat skriva på länge. Det har hänt allt för mycket under sommaren, för att jag ska orka rekapitulera. Men nu är datorn reparerad och förhoppningsvis ska jag bli lite flitigare på bloggen, nu när hösten börjar närma sig. Jag kan dock konstatera att det varit en underbar sommar, med besök av barn och barnbarn och andra gäster. Lite utflykter, bl.a. med vännerna till Skreabaden  i Falkenberg och vanligt livsnjuteri i stugan denna varma sommar. De senaste veckorna har dock regnet öst ner, här som över allt i Västsverige. Men i lördags när vi avåt årets kräftor kunde vi sitta ute på altanen utan att störas av regndroppandet på taket.

Nu ser vi fram emot nya äventyr. Först en hemlig resa, som barnen bjuder på med anledning av vår 50-åriga bröllopsdag. Och efter valet i september åker vi till Wien en vecka för att ytterligare befästa denna bemärkelsedag.

Här kommer lite bilder från vår intima kräftskiva:

Kräftorna inhandlade levande som vanligt hos Larssons i Sexdrega och kokta hemma i vårt eget kök.

Sedvanliga tillbehör, västerbottenspaj och -ost, rostat bröd, kryddat brännvin och öl.

Och så mysig belysning på altanen i augustimörkret!

Trevligt med gäster....

..... de föranleder lite extra ansträngning att planera måltider och sysselsättning. Igår vinkade vi av makens syster och svåger efter ett par dagars samvaro. Gästerna uppskattar god mat liksom vi och något som är bra med att ha gäster är att det nästan alltid blir lite över (gäster med rester...)

Igår blev det rester av lammläggen och rotfruktsgratängen till middag för oss. Samt förrätt på den rökta rödingen med örtsås. Det fanns fortfarande kvar, så det blev samma förrätt idag. Sedan blev det en grillad fläskfilé (från Lindells gårdsslakteri i Tidaholm) och resterna av en potatissallad, som vi serverat till rödingshuvudrätten i fredags. Vinerna blev en ny produkt från Nya Zeeland, vitt, och en Faustino gran reserva från 2001, som gästerna hade med sig. Det vita heter The Crossings 2013, gjort på sauvignon blanc, en nyhet, som tjejen på Systemet inte hade hunnit prova än. Men jag kan nu tala om att det var ett fantastiskt smakrikt vin, som passade fint till rödingen.

Ovanstående rader skrev jag igår, söndag. Inlägget blev inte klart för publicering då. Efter att jag skrivit, tittade och lyssnade jag på Agenda. Debatt mellan Jonas Sjöstedt och Carl Bildt. Jag skrev upp en replik från Sjöstedt. Det handlade om att inkomstklyftorna i landet har ökat stort sedan alliansen fick makten. "Vi har gått tillbaka till 1947 vad gäller skillnaden i inkomst. Nytt styre behövs i landet" sa Jonas Sjöstedt. Och jag håller med!

Nu ska snart de kalljästa bullarna in i ugnen och när baket är klart, ska ta nya tag i trädgården, om jag hinner mellan regnskurarna förstås.

Presentbordet

Jag lagade klassisk panerad rödspätta med kokt sparrispotatis, morötter, smält smör och remouladsås. Vi hade dessutom varit och köpt en flaska vitt, så här mitt i veckan. Saken är den att vi ska åka till Berlin i morgon. Tidigt 06.30 går bussen från Resecentrum. så vi länsar skafferiet och unnar oss en liten mysig vardagsmiddag.

Som vanligt ett småtrevligt samtal och jag kom på att bordsdekorationen bestod av gåvor från skilda tider. Rosen är nyast. Den fick jag för en vecka sedan, när jag varit med kören och sjungit på ett äldreboende. Den har stått sig ovanligt fint. Vasen som den står i, fick vi av mamma för snart 25 år sedan, när vi firade silverbröllop. Det hör till att man ska få något av silver en sådan dag. I år har det gått ytterliga 25 år, så nu blir det guldbröllop i augusti. Mamma lever inte längre, så någon guldpresent blir det nog inte. Men det behövs inte heller.

Ljusstakarna, så kallade "stumpastakar, fick jag av gode vännen Georg, när jag fyllde femtio och den lilla hjärtformade ljusskålen kom vännerna Jaana och Fabio med, när de hälsade på oss i somras.

Inte konstigt att man fäster sig vid tingen, när de bringar mig så mysiga minnen!

Restaurangvecka

Den här veckan har det varit restaurangvecka i Borås. En trevlig företeelse, som nu går av stapeln för andra året här i stan. Borås är förstås inte först med detta. Ja har hört att det funnits i flera år i huvudstaden, som inspirerats av New York, där det arrangerats restaurangveckor betydligt längre. Men krögarna i Borås vill inte vara sämre. Under en vecka erbjuder man en meny med förrätt och varmrätt för tvåhundra kronor. Det är en tanke att locka, i det här fallet boråsare, att gå ut och äta även på vardagar. Tio av restaurangerna i stan deltog i arrangemanget. Ett par veckor i förväg publicerades menyerna och vi valde en, som vi inte tidigare besökt. Den ganska nyetablerade Bryggan.

Namnet är passande. Restaurangen ligger nämligen i Stadsparksbadet. Där fanns tidigare ett kafé och lättare lunchrestaurang. Nu har man byggt om till ett riktigt trevligt matställe i entrén till badhuset. Trevlig inredning är det också.

Vi hade förstås läst matsedeln i förväg och i stort sett bestämt oss för vad vi skulle äta. En mycket tilltalande ingrediens i matsedeln var, att alla produkter var närproducerat. Lammkött från Skäftingsbacka, en gård strax utanför stan, Mjölet i pastan är hämtat från Vänga kvarn, fisk och skaldjur direkt från fiskehamnen i Göteborg, t.ex.

En av förrätterna var silltallrik och vi tänkte att det skulle vara en bra inledning med öl och snaps. Då kom det en överraskning. Det visade sig att man inte fick servera sprit så länge badet var öppet! De rara flickorna, som serverade, var naturligtvis helt oskyldiga till detta, liksom krögaren. Det måste ju vara ett beslut på kommunal nivå. Men visst är det lite underligt. Restaurangen är ju helt skild från badet och det finns väl ingen, som är intresserad av att springa ut genom kassorna i baddräkt, för att få en sup! "En kallsup kanske" som maken vitsade till det.

Nåväl, utan sup, ingen silltallrik. Vi valde istället rökt lammkött från Skäftingsbacka, serverat med havtornssylt och västerbottenost. Det lammköttet var en riktig höjdare och vi kommer säkert att åka till gårdsbutiken och handla i sommar. Butiken ligger nära vår stuga. Varmrätt blev skaldjurspastan, där musslorna var absolut finast. Annars inte så märkvärdigt, men själva pastan var faktiskt betydligt smakrikare än pasta brukar vara. Det berodde nog på mjölet från Vänga.

Frånsett förmyndarna på kommunen, som inte unnade oss snapsen, var det hela en trevlig upplevelse. Inte så märkvärdigt, men vi kommer nog att gå till Bryggan fler gånger.

Vilken Nyårsafton!

Sedan många år tillbaka firar vi nyårsaftonen tillsammans med min bror och svägerska, som bor i  hemtrakterna, Örby, Kinna i Marks kommun. Vartannat år hos dem, vartannat hos oss. Förr var det barn med, men de är alla utflugna sedan många år och har skapat egna traditioner. Nu är det bara vi fyra. Och gissa om vi har det mysigt. I år var vi gäster och blev som vanligt väl omhändertagna under ett dygns intensiv samvaro.

Det börjar som vanligt med bastu ett par timmar. Sedan vidtar nyårsaftonens måltid. Jag får erkänna att det var helt överdådigt i år. Vårt värdfolk hade verkligen bemödat sig om att göra det allra bästa av kvällen. Vi satt till bords bortåt sex timmar. Ja, vi flyttade oss ett par gånger från drinken i soffan till matbordet och tillbaka till soffan igen för kaffet. Det tog som sagt sin rundliga tid, lagom att bänka oss vid TV:n och lyssna till Nyårsklockorna med Jan Malmsjö. Och många mer eller mindre allvarliga ting hann vi avhandla under kvällen.

Vi fick med oss ett exemplar av menyn, som gick i franska färger alltifrån dukning till mat och dryck. Värden, som inte behärskar franska språket hade googlat översättningen.

Man får klicka på bilden för att kunna läsa. Alldeles korrekt är väl inte översättningen, men av mina diminutiva rester av skolfranskan lyckades jag ändå tyda menyn. Drink, hummer, gratinerad löksoppa, Coq au vin, fyra sorters ostar, tusenbladsbakelser med jordgubbar och svenskt kaffe med choklad och likör! Därtill goda drycker, väl avvägda. Vad sägs om det!?

Man blir varm i hjärtat av att mötas med sådana omsorger. Det känns som man bäddas in i varm generositet och det var faktiskt inte första gången denna helg. Likadan omsorg har vi mötts av hos våra barn. Först hos dottern, som kom till oss över julen och förgyllde vår tillvaro i decembermörkret. Och sedan hos sönerna med familjer i Småland, som gjorde allt för att vi skulle trivas och må gott.

Nu är det ett nytt år. Slutet på det gamla var gott. Det bådar också gott inför det nya. Och det finns mycket generositet att sprida även utanför familjen. Gott nytt år till alla där ute!

Augustikväll

En grillad laxsida, klassisk vitvinssås, kokt nypotatis, egenskördade haricot vert med smör. Innan dess en liten bruscetta med hemmagjord pesto på egenodlad basilika. Ett vitt vin inköpt på färjan hem från Fredrikshavn, Babylons Peak, Chenin Blanc. Nu är vi hemma igen, men mer från danmarksturen blir det senare på bloggen. Nu njuter vi i stugan efter åskvädret. Hur var det Evert Taube skrev? "Så saligen tyst efter nattens regn". Nu var det kvällens regn och vi njuter av vår måltid och den stundande nattens regn. För det lär nog komma, svalkande och skönt. En liten Calvados med en bit choklad är inte heller så dumt!

God mat en lördagskväll

Det blir lite improviserat så här en lördag i semestertider efter att ha rört på oss och sedan haft gäster i en vecka. Det har blivit rester, i och för sig inte att förakta, och lite plockmat. Det enda nya vi köpte för denna måltid var två skivor lammstek av svenskt kött. Fritösen har varit livligt använd dessa dagar. Men friteringen måste ske utomhus, eftersom vi inte har någon fläkt i köket. Det blir emellertid trevlig samvaro vid grillen samtidigt. Nu blev det en förrätt på en avocado med räkmajonäs (ja, inte bara majonäs, smetana fick också ingå och gräslök från kryddgården förstås) toppad med en skiva kallrökt lax, lime och dill. Till det ett glas svalt vitt vin.

Varmrätten blev alltså ett par grillade lamnskivor med friterad färskpotatis, lite kryddsmör, som var kvar sedan son och sonhustru var här. Annas komposition passade utmärkt till lammet. Och som grädde på moset avnjöt vi de första mogna tomaterna från växthuset. Små gula delikatesser. Till detta drack vi ett underbart vin, som vi fått av vännerna Kristina och Jan från deras resa i Italien i våras. Ett Veronese av yppersta klass, långt bättre än de numera så populära amaronevinerna, som översvämmar marknaden. Jag tycker att etiketten på flaskan är så fin. Den visar att huvuddruvan är Corvina med en liten touch av merlot och cabernet. Om jag förstår italienskan rätt är det ett vin med unika och oefterhärmeliga egenskaper.

Nu ska vi avnjuta en efterrätt med glass och smultron plockade i vår egen trädgård! Kan det bli bättre?

Fina fisken

Vilken tur att vi har ett så fint Coop Forum i Borås. Och vilken tur att vi har en sådan fiskhandlare som Henrik. För oss fiskälskare är det väldigt viktigt att vi kan få färsk fisk till rimliga priser och med god kvalitet. Henrik är en sådan fiskhandlare. Han säljer garanterat "lovlig" fisk. Det vill säga sådan fisk som inte riskerar att utrotas av rovfiskare. Dessutom är Henrik kock. Han kan skapa fantastiska matverk av sina fiskar och andra ingredienser. Den här helgen har han verkligen gett uttryck för sin skaparådra inför grillsäsongen. Han fixar till diverse skapelser med fisk och tillbehör, färdiga att lägga på grillen eller stoppa in i ugnen. Vi har flera gången provat hans innovationer med olika fisksorter med tillbehör. De ser ut som bakelser, men består av fiskfiléer med fyllningar. Sätt i en form i ugnen, slå på lite vitt vin och fiskfond och du får en jättegod middag utan ansträngning.

Nu har Henrik fixat lite extra för grillen, t.ex. dessa fina svanar fyllda med  grillspett med fisk förstås, marinerade musslor och annat gott. Henrik har lovat att dessa delikatesser ska finnas hela sommaren. Det är bara att smaka och pröva!

Och här står Henrik och hans nya medhjälpare Kim, som är lika entusiastisk för jobbet som fiskhandlare på Coop Forum i Borås. Kom och testa vettja!

Hur man får rensteken att smaka ren....

.....eller åtminstone vilt!

För ett par månader sedan köpte vi två renstekar. Den ena lagades till direkt och den andra hamnade i frysen. Det är alltid maken som lagar till renköttet i det här hushållet. Det hör liksom till av tradition och gammal vana. Efter att vi ätit den första steken, skrev jag ett inlägg om vad det kunde bero på att rensteken inte smakade ren. Den var god, men den smakade faktiskt inte ren, som ju brukar, eller brukade, ha en mycket utpräglad viltsmak.

I helgen skulle vi laga till den andra steken. Det vill säga, maken skulle laga till. Han hade bestämt sig för att få smak på steken. Och det fick han! I alla fall viltsmak.

Hur han gjorde? Svaret är: lång marinering. Steken fick ligga i två dygn med madeira, rödlök, morot, enbär, timjan och persilja. Sen blev den traditionellt stekt i gryta och med marinadbaserad gräddsås. Madeira i såsen är en höjdare, måste jag säga.

Gott blev det och vilt smakade det. Men ren - tyvärr inte helt och hållet!

En lördagskväll i mars

Ikväll åt vi en riktigt gammaldags söndagsmiddag, fast det är lördagskväll. Det blev förrätt, sos, dvs smör, ost och sill, en gammal krogrätt. Dryck till detta är givet  - öl och snaps. Det fick bli en hederlig Åbro och makens hemkryddade porsbrännvin. På tallriken inlagd sill enligt Skogsviolas eget recept, rökt lax med smetana och ost från Norrglimt, som Västerbotten fast billigare.Vanligt knäckebröd till. Varmrätten blev klassisk kalvstek  med gräddsås, kokt potatis, pressgurka och svart vinbärsgelé. Grönsakerna som kokt med i grytan serverades till. Precis som hemma, när jag var barn.

Hemma drack vi dock inte vin. Det gjorde vi nu en Côtes du Rhone Xavier från månadens utbud. Riktigt gott.

Det skulle varit en efterrätt också, om det skulle varit som hemma. Men det orkade vi inte. Å andra sidan hade vi sällan förrätt i mitt hem. Det var förbehållet julen och påskens smörgårdsbord.

Som vanligt när vi ätit och druckit gott började vi prata om maten i våra barndomshem. Det var faktiskt väldigt annorlunda mot hur vi äter nu. Särskilt maken, som är född i norra Lappland och sällan hade andra grönsaker än potatis. Däremot mycket gott kött och färsk fisk. Hemlagad filbunke och hemkärnat smör, men inga pålägg på brödet, inte ens ost.

I mitt hem fanns det färska grönsaker under sommarhalvåret, eftersom vi hade trädgård med köksland, bärbuskar och fruktträd. Allt detta konserverades för att hålla hela vintern. Det var före frysboxens tid. Även köttet från hushållsgrisen, som många arbetarfamiljer höll sig med, konserverades. Kalvstek, som vi åt idag, var en riktig lyx. Men pressgurkan var vardagsmat. Jag minns inte att vi någonsin åt färsk gurka i mitt hem. Det var alltid skivad gurka inlagd i ättikslag med persilja som kryddning. Man åt det till kött och som pålägg på leverpastejsmörgåsen. Jag tycker fortfarande att det är jättegott.

Mycket har förändrats, men den gamla husmanskosten räcker långt fortfarande.

När en blir kvar

Som mina regelbundna läsare vet, är jag en flitig radiolyssnare. Ett av favoritprogrammen är Radiopsykologen. Intresset emanerar väl till en del från min tidigare profession, men jag har alltid varit intresserad av mänskligt beteende, känslor, tankar och allt vad därtill hör. Jag är imponerad av de anlitade psykologernas professionalism och empati, men än mer imponerad är jag av de människor som ringer och blottar sina känslor, tankar våndor och tillkortakommanden.

I förra veckans program fick vi höra en man, som blivit änkling och hans berättelse om den djupa sorg han kände. En sorg och saknad, som kändes övermäktig för honom.

Inslaget väckte många tankar hos mig. Jag tänkte på mina föräldrar och jag tänkte på mig själv och oss.  Mina föräldrar var runt tio år yngre än jag och maken är nu, när pappa dog och mamma blev ensam. Medellivslängden ökar, men förr eller senare så kommer vi alla, som lever i ett förhållande, att få uppleva att en blir ensam kvar. Det är omöjligt att låta bli att tänka på och vi pratar också ganska ofta om den saken nu för tiden. Det blir allt viktigare att tänka på att ta vara på den tid vi har nu.

Pappa dog den andre januari 1981. Han blev bara 68 år. Mamma var 60. Julen som föregick vår stora sorg, tillbringade de hos oss i Kalmar. Jag hade till julklapp ställt i ordning ett fotoalbum med bilder från våra barns barndom tillsammans med sina morföräldrar. Jag varvade bilderna med dikter. Efter mammas bortgång tog jag hand om albumet. Den sista dikten har kommit att bli en tröstedikt och påminnelse om just detta. Dikten, Luftslott, är skriven av Sten Selanderoch lyder sålunda:

Luftslott

Kan du förstå att vi är gamla redan och att vår framtid redan är förbi?

Så säger prästbetyget. Nå, än sedan? De där som åldras är ju inte vi.

Har någonsin vi känt den stumma ledan som livet blir förskämt och surnar i?

Vi har ju inte hunnit tala ut på åttatusen kvällar med varandra,

och vi har nya land att genomvandra på upptäcksfärd var dag till livets slut.

Var lugn, vår dialog skall aldrig sina. Vi kan ju resa på vårt eget vis-

fast du vill hellre till Paris då jag nödvändigt skall iväg till Kina.

Och blir vi nitti år, skall än vi språka om min oskrivna, vackraste lyrik.

Nej, vi är inte gamla. Jag är lik en våt och ruggig skinntorr gammal kråka, 

det vet jag. Men för dig, i verkligheten, är jag den unga solbrända poeten

som ankrat med Galejan i din vik. Och du - för mig är du alltjämt musik

havsvind och nyponblom, behaglig, vårlig Eros, fast du nog blivit ganska tung och grå.

Men vad betyder det hur andra ser oss, när vi är vackra för varann ändå?

Och luftslott, kära du, kan aldrig ramla. De är de enda byggen som består.

Vi har en enda plats som helt är vår: den skånska gård där vi skall bo som gamla.

Vi vet ju hur den ligger mellan klitter av milslång utsikt över hed och hav.

Långt från en verklighet, alltmera bitter, bor där allt skönt som aldrig kan bli av.

Ovansklig rinner ungdomskällan fram vid söderlängan på vår gård i Skåne,

och lyckan väntar, hög och allvarsam, i landet öst om sol och väst om måne.

Kom, vi går dit. vi har en väg att gå dit bort, så länge vägen är gemensam.

Tids nog skall världen bli förtvivlat ensam för en utav oss två.

Varför smakar inte renköttet ren

Vi har väntat ett tag på att få tag på renkött. Ibland finns det på COOP, men det är ganska dyrt 3-400 kronor kilot för en stek och över 400 för filéerna. Nu var det sista datum, så varför inte slå till. Små fina stekar för sextio spänn!

Ja, jag vet, snåla pensionärer! Men ändå. Man får hålla lite i slantarna, även om man älskar renstek.

Maken lagade maten. Det brukar han göra när vi har renkött. Han har det i generna på något vis. Det doftade frestande gott, när han brynte köttet. Jag ordnade en lite förrätt med kallrökt lax, smetana, dill, lime och nybakade baguetter från min egen ugn.

Sedan skulle det hela avnjutas. Jag skar upp steken, den var saftigt rosastekt. Som tillbehör serverades rostade rotfrukter. Små delikatesspotatisar ingick i det hela, fantastiskt goda faktiskt. Steken hade bräserat i rödvin i ugn vid låg temperatur. Goda kryddor därtill. På skyn gjorde han en smaskig sås förstås. Allt var perfekt. MEN VARFÖR SMAKADE INTE KÖTTET REN???

Det var faktiskt inte första gången vi upplevde det här. Vart har viltsmaken tagit vägen i vårt mesta viltkött? Man kan misstänka att det har att göra med att renarna inte föds upp som förr. Det verkar som om de blir mer och mer lik farmade djur. Jag har hört att de numera utfodras med pellets. Det är en följd av Tjernobyl kanske. Och kanske det beror på att köttet läggs tillrätta för moderna människor, som inte tål ben och fett på köttet. Renmärgben t.ex.  kan vi inte överhuvudtaget få i södra Sverige. Det finns inte på kartan att man kan sälja kött med fett på. Allt ska va renskuret. (märkte ni vitsen?) Det är i benen, märgen och fettet som smaken sitter. Maken säger att fettet på svansstumpen skulle vara tre fingrar tjockt. Det var för mycket även för mig. Man kan ju skära bort det när man ska äta, men det bör finnas med vid tillagningen.

Nåväl, det blev gott i alla fall, riktigt gott. Nu gonar vi oss med resterna av vinet och njuter fredagskväll. Men vilt smakade det inte!

En fredagskväll på tu man hand

I fredags var det en sådan där dag, som det blir ibland. Man ids liksom inte. Inte gå ut, inte laga mat, bara vegetera. Ja, och så är det ju det här med skidåkning på TV. Lämplig sysselsättning, titta på när andra anstränger sig. Men mat ska man ju i alla fall ha. Coop-kontot sinar, pensionen går inte in förrän om några dagar. Den stora frågan blir: "Har vi nåt' hemma?"

Det blev till att botanisera i skåpen. Som tur var hade vi haft gäster tidigare i veckan, så det fanns lite över både till för- och efterrätt. Och i frysen hade vi en påse med de sista kotletterna från det fina lammet vi köpte av Fredrik och Petra på Hjortedal. Lite vitt vin fanns kvar i en box och våra gäster hade förärat oss en riktigt god italienare, som skulle passa bra till lammkotletterna.

Så jag dukade med rosa duk och fina buketten vi fick från dottern, tände ljus och gjorde det mysigt i största allmänhet. Och menyn blev så här:

 

Förrätt

Tre munsbitar med tapenade, laxröra och sikrom med smetana

 

Varmrätt

Chevregratinerade lammkotletter med sallad och små potatisgratänger

 

Dessert

Tre sorters hemlagad glass med choklad- och mandelkaka

 

 



Här lägger maken sista handen vid lammkotletterna, innan de skall in i ugnen. Och det blev en riktigt mysig fredagskväll.

En vanlig onsdagskväll i februari

I den gångna helgen hade jag planerat att göra en avocadosoppa. Det var bara det att avocadorna som jag köpt, hade inte mognat tillräckligt för att jag skulle kunna mixa dem. Alltså fick jag vänta. Idag var avokadon precis lagom. Redan innan hade jag planerat att göra lammfärsjärpar med goda tillbehör till varmrätt. Så det blev två rätter. När man gör så goda rätter, vill man ju duka lite fint och dessutom kräver ju goda rätter även goda drycker. Så då blev det så här:

 

Meny

 

Förrätt

 

Avocadosoppa med citron och sikrom

Vin: Monte Garbi Soave

 

Varmrätt

 

Kryddiga lammfärsjärpar med myntatzatziki och klyftpotatis

Vin: Allegrini

 

 

Så där satt vi ju då vid bordet, dukat med vit linneduk och tända ljus en alldeles vanlig onsdag. "Vad firar vi idag" säger jag. Det kändes  som om vi skulle fira något. Just då hör vi på radion i bakgrunden: "Idag är det samernas nationaldag"! Vilken bra anledning att fira! Men det borde egentligen ha varit renfärs i järparna!





Hur ska vi ha det med skolan egentligen?

Det har åter igen varit mycket diskussion om skolan. Politikerna verkar ha skolan som favoritämne. Det är ju oerhört viktigt förstås, men hur kan man ha så olika idéer. Och varför händer det inte några vettiga förändringar?! Det är som att vispa runt i en kaksmet, men aldrig få in kakan i ugnen.

Senast hörde jag på radion att universitetslärarna har stora bekymmer med att de nya studenterna, som kommer direkt från gymnasiet, inte kan skriva svenska begripligt. De behärskar inte grammatiken, har dåligt ordförråd, skriver talspråk när de ska skriva vetenskapliga uppsatser osv. I debatten uttalar sig både studenter och lärare med olika teorier om vad detta beror på. En student menar att "man ska inte ha tråkigt i skolan" (dvs att t.ex. plugga grammatik). Utbildningsministern skyller på tidigare regeringar, men verkar inte ha några andra idéer än att "återgå till katederundervisning". En röst, jag minns inte vems, framhåller konkurrensen skolor emellan. Rektor är angelägen om att eleverna ska trivas ("ha roligt") och få bra betyg, annars väljer de en annan skola.

Socialdemokraterna lanserar idén att förlänga skolplikten och göra även gymnasiet obligatoriskt. Centerpartiet vill tvärt emot slopa skolplikt helt och hållet. Allt i något slags fåfänga försök att bereda eleverna bättre förutsättningar för arbetsmarknaden. Hela tiden med detta i bakgrunden, ingen pratar om att skolan ska leda till individens mognad och "allmän medborgerlig bildning", som det hette i den gamla folkhögskolestadgan.

De här tankarna vaknade till liv, när jag städade bland mina papper och hittade ett par artiklar, som jag glömt. Den första var en recension i Borås Tidning av en bok av idéhistorikern Sven-Erik Liedman. Boken heter Hets - en bok om skolan och är ett inlägg i debatten om de radikala förändringar som skolan genomgått de senaste åren. Recensenten, Mikael R Karlsson, anser att boken  är viktig, men att Liedman inte kommer med några förslag till lösningar på de problem han pekar ut. Jag tycker ändå att det är viktiga frågor som ställs. Jag citerar:

Vet föräldrar och andra om, att tanken om den likvärdiga skolan är offrad på marknadens altare? Förstår alla aktörer vad det innebär att mäta skolans kvalitet med pseudokvantitativa siffror? Förstår man vilken ytlig syn på kunskap, bortom de retoriska utspelen, som är förhärskande bland de mest högljudda politikerna? Förstår man vilken social sortering den nya gymnasieskolan egentligen innebär? Är anställningsbar och entreprenör verkligen de två viktigaste begreppen i ett livslångt lärande?

Titeln Hets syftar på det ständiga utvärderandet och den allt mer galopperande provhetsen. Eleverna läser för prov och betyg, men lära för livet består ju i så mycket mer. Varför läser inte ungdomar skönlitteratur? Kanske för att deras lärare inte heller gör det. I alla fall i ganska liten utsträckning enligt en undersökning jag tog del av för en tid sedan.

Jag hittade en artikel till. Det var ett utdrag ur boken Birgittas pojke - fostrad till en ledare av Ulf Kristofferson. Birgitta är statsministerns mamma. Boken kom ut 2006 före valet och innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister. Den uppdaterades i Expressen 2011. Man får veta att i hemmet var det "ordning och reda". Har någon hört detta förut? Kanske inget fel i och för sig. Men inte nog med det. Barnen i det Reinfeldska hemmet fick också lära sig att inte lita på andra. "Kollektivet" kan man inte lita på. Var och en sköter sig själv och litar till sig själv i första och andra och tredje hand.

Är det dessa ideal som numera präglar även skolan? Lite vulgärt sagt "sköt dig själv och skit i andra".
Viktigast är att du själv klarar dig. Hur blir en människa som aldrig tillåts uppleva kaos i tillvaron? Som alltid har "ordning och reda" omkring sig. Hur kan den människan känna empati för de som inte klarar av dessa krav?

I den gamla folkhögskoleförordningens målparagraf fanns ytterligare fina mål för verksamheten. Man skulle lära sig att samverka med andra. Och skolan skulle möjliggöra för de studerande att vara skapande . Ytterligare en sorglig nyhet hörde jag på radion i veckan. Musiklärarutbildningen har för få sökande. Vem vågar utbilda sig till musiklärare, när kommunerna lägger ner musikskolor och estetiska linjer i allmänhet?

Det finns fortfarande skolor, inte bara folkhögskolor, där personal, föräldrar, elever försöker arbeta efter de ideal jag antytt borde styra utbildningen om vi vill ha ett mänskligt samhälle. Jag känner många sådana kämpar i skolsamhället. Men vi måste protestera mot den politik, som leder ungdomar in i egoismens samhälle. Jag vill tro att vi vinner!