Fågelfolk

Varannan torsdag promenerar vi iväg till Simonsland, där SRF:s (Synskadades Riksförbund) lokalförening har sina lokaler. Vi går till vår studiecirkel i fågelläten.

Det förstår var och en att det inte går att skåda fågel om en är synskadad. Men har en hörseln i behåll så kan en ju hänga med i alla fall. Förresten är det många skådare, som inte heller ser fåglarna, som ju ofta gömmer sig riktigt ordentligt.

Jag har alltid varit fascinerad av fåglar och det är så givande att träffa den här lilla gruppen, fyra damer och fyra herrar, som alla är lika intresserade. Som ledare för cirkeln har vi ett riktigt fågelproffs, medlem i 400-klubben och en gammal kär jobbarkollega till maken och mig. Det roliga med Claes-Göran, som han heter, är att trots att han vet så mycket, så är han fortfarande nyfiken och vill lära mer. Och det är det som är så spännande med fåglar. De har liksom ett hemligt liv, som vi bara kan ana. Trots att en hel del arter är synliga och hörbara för oss, men det är bara en bråkdel av vad vi upplever av deras liv.

Cirkeln har utvecklats genom detta hemliga liv. Så nu diskuterar vi inte bara läten och lyssnar, utan vi har också närmat oss ämnen som, flyttvägar, beteenden, forskningsrön och till nästa gång ska vi prata om fåglar i folktron. Ämnena är oändliga. Men nu väntar vi mest på våren och flyttfåglarna som dyker upp allt eftersom. Den mest efterlängtade är vi överens om. Det är naturligtvis den här, som du kan lyssna till om du klickar klickar och öppnar länken här nedan:
Sånglärkan

Underbarare toner får man leta efter!

PS Domherren, som inleder detta inlägg, har en mera anspråkslös sång. Men vacker att skåda är han i alla fall!

Vårens återkomst

Det här årets 1:a maj, blev verkligen ett uppvaknande. När jag var ute en vända vid halv fem-tiden på morgonen, möttes jag av en jublande kör av fågelsång. Det riktigt dallrade i luften. Närmast, vid vedboden satt en rödhake och spelade så underbart vackert. Att särskilja alla andra arter, som ingick i kören, var omöjligt. Men alla mesarna var med liksom bofink och nötväcka. Och de ljudliga trastarna, särskilt taltrasten, hade nog tänkt sig att vara soloartist.

Men de verkliga budbärarna kom senare på dagen. De två, som alltid kommer till oss varje vår, efter vinterns bortavaro. Den första, storlommen, har jag redan välkomnat på Facebook. Den dök upp ur vattnet, rakt utanför bastufönstret. Lommarna - de brukar vara två så småningom - gillar uppenbarligen vår lilla vik. De använder den som matsal. Vi har inte förstått att den häckar här. Men bara att den visar sig är skäl nog att jubla.

Senare på dagen hörde vi det omisskännliga kvittret. Den svartvita flugsnapparhanen har anlänt. Alltid lika välkommen och efterlängtad av oss, men kanske inte lika glada är mesarna, som redan häckar i de eftertraktade holkarna. Men visst är det förunderligt att de här små varelserna flyger ända från Afrika och hittar till just vår lilla plätt på jorden. Någon hona har vi inte sett än, men flickorna brukar låta vänta på sig någon vecka. Nu flyttar vi ut för att bo i stugan i huvudsak under några månader. Äntligen verkar värmen ha kommit. Lagom till den underbara månaden maj.

Vårkänslorna försvann

Det har snöat och det snöar fortfarande, våren har backat rejält tillbaka. Vi åkte trots det ut till stugan. Fågelborden behöver fyllas på. Vår plan var att vi skulle sätta upp värmen och förbereda en övernattning med bastu i morgon. Men det blir ingenting med detta. Alldeles för mycket snö att skotta och vägen är inte plogad. Vi får vänta med att förbereda påskfirandet ännu ett tag.

Men fåglarna ska ha mat i alla väder. Jag ville ta fram en till automat för de hampfrön jag köpte härom dagen. Automaten skulle finnas i vår trädgårdsbod och efter idogt pulsande i snön kom jag fram till dörren. Igensnöat och fruset och för mig helt omöjligt att få upp utan verktyg. Men efter ett idogt arbete av maken, gick dörren upp och nu hänger den lilla automaten med sina hampfrön bredvid den stora med solrosfrön, som är basfödan. Och under det snötäckta taket ligger bröd- och ostkanter. De stora fåglarna ska väl också ha lite godis.

Det känns lite trist att se den myckna snön istället för de små spirande krokus och snödropparna, som nu borde sticka upp. Men det är ju inte första gången. En liten tillbakablick på tidigare blogginlägg ger vid handen att 8 mars ganska ofta kommer med snö. Så det är bara att finna sig i naturens nycker, som alltid.

Och i köksfönstret spirar de ansade pelargonerna med nya friska skott. De plantorna kan en alltid lita på!

Naturmorgon

Det finns ett radioprogram, som jag följt i många år och som fortfarande är ett av mina absoluta favoritprogram. Det handlar om Naturmorgon. Det börjar 06.15 på lördagsmorgnar. För det mesta är jag vaken då. När en följer ett program i så många år, blir en nästan som en nära bekant till programledare och andra medverkande. En blir som en nära vän med dem. Och de flesta medverkande har varit med i många år.

Jag har också varit med någon gång. En gång skrev jag ett brev och berättade om snokarna vi har vid stugan. Detta som en följd av ett reportage om sagda djur, som jag hörde i programmet. Då hörde Lena Näslund av sig och ville att jag skulle berätta direkt i radion. Det var ju trevligt. Jag har också en gång vunnit första pris i frågetävlingen, som är med varje vecka. Den ryggsäcken, jag fick då, är mig väldigt kär.

Några gånger om året anlitar man en panel med experter och gör ett program, som bygger på lyssnarnas frågor. Detta skedde senast i lördags. Experterna är desamma år efter år, så nu är en lika bekant med dem, som med de ordinarie medarbetarna. Och de där experterna är så fantastiskt duktiga. De har koll på det mesta, kan jag lova.

Jag tror nog att många av mina bloggläsare har, liksom jag, hittat det här programmet. Men om det finns någon, som inte har gjort det och är intresserad av allt som händer i naturen, så klicka på länken nedan och ägna knappa två timmar att lyssna. Eller om du inte har tid med hela, välj ut något som intresserar dig. Jag kan varmt rekommendera t.ex. frågan om djurs och människors sömnbehov, illutrerat av nedanstående bild.

Naturmorgon

Tranor

Ja, ja, jag vet att det är en dålig bild. Förmår inte bättre med automatinställningen på min lilla kamera. Jag vågar knappt inte visa mig med varken den eller min lilla kikare (som jag trots allt vunnit i en frågetävling i "Mitt i naturen" på TV för rätt länge sedan). Vid Hornborgasjön är sådan enkla saker ingenting. Men vi trotsade proffsen och drog till Trandansen igår. Fint väder, men lite blåsigt. Och tranor i massor! Dagens notering var 19600! Maken kom ihåg att när vi var där senast innan igår, hade rekordet varit 16000. Det blir tydligen fler och fler för varje år. Och visst är det fantastiskt med alla dessa fåglar. Men när de är så många, blir man nästan bländad, så man inte ser någonting utöver massan. Jag blev till slut mer fascinerad av dessa skådare, som står eller sitter som nitade med sina kikare och kameror med enorma objektiv. Ett par satt på marken iklädda camouflagemönstrade kläder och kombinerade kameror och kikare iklädda samma tyg. Och de satt på samma ställe hela tiden.

Vi lämnade Trandansen och for upp längs sjöns östra sida till Naturrum. Där är det lite lugnare med folk och det finns andra fågelarter, som är roliga att titta på. Och de kommer oss lite närmare också. Som vanligt mycket skrattmåsar, som jag upplever inte är så vanliga i hemtrakterna numera. Änder av olika slag, gäss och svanar och ett par skäggdoppingar, som jag inte sett på länge. Och i shoppen köpte jag ett vykort med dansande tranor för säkerhets skull.

Men vårens hittills härligaste fågelupplevelse har jag trots allt haft i vårt älskade Sävshult. I lördags morse, när jag vid halv femtiden på morgonen av nöden tvingad var tvungen att ge mig ut i nästan mörker (morgonen före sommartidsinställningen), möttes jag av en jublande koltrast, som gav sin allra mest överdådiga konsert. Han satt i en gran bakom snickarboden och sjöng så varierat, högt och virtuost, som det bara kan bli. Det var lite kyligt och solen hade inte gått upp, men man kunde ana ett rött skimmer på himlen i öster över sjön.
Det kändes som om det bara var koltrasten och jag i hela världen!

Förresten - det går att förstora bilden, så det syns att det finns tranor på den!

Den efterlängtade

Väl återkomna till stan ville maken att vi skulle ta en tur till den älskade Annelundsparken, för att höra om koltrasten börjat sjunga. Vi hade sett vårt trogna par av denna hela nationens fågel vid matningen ute vid stugan under helgen. Men någon sång hade vi inte hört. Men eftersom koltrasten också är en riktig stadsfågel, tänkte vi att de skulle kommit igång snabbare här.

Men tji fick vi. Ingen koltrast så långt ögat och örat nådde. Vi får vänta ett tag till och nöja oss med att den som väntar på något gott väntar väntar aldrig för länge. Vi får lita till Youtube så länge. Kopiera adressen nedan bara!

https://www .youtube.com/watch?v=zMA_Wb20bvY

4 oktober

Idag är det den 4 oktober. Det är min mans födelsedag. Men inte bara det. 4 oktober är också numera "Kanelbullens dag". Något som maken har ondgjort sig över, alltsedan den infördes. Det datumet har alltsedan 1930-talet varit vikt för att vi ska tänka på och sköta om våra djur. Alltså "Djurens dag". Idag har nämligen Frans och Frank namnsdag. Båda namnen är förkortningar och Franciskus, som i sin tur syftar på Den helige Franciskus av Assisi, djurens skyddshelgon. Den nuvarande påven har också tagit det namnet vilket är ett symboliskt ställningstagande. Franciskus var också de fattigas helgon och grundare av Franciskanerorden.

En gång var vi i Assisi och besökte det stora klostret. Assisi är en mycket vacker stad i Umbrien. Franciskus finns avbildad över allt och ofta tillsammans med ett djur, vanligast en duva. Tyvärr raserades det vackra klostret, högst upp på en klippa ovan staden, av en jordbävning några år efter att vi varit där.

Numera verkar de flesta ha glömt att 4 oktober är djurens dag. Kanelbullen har tagit över. Det säger något om vår tid. Idag diskuterades detta i programmet Ring P1. En man ringde och påpekade att det traditionellt var djurens dag, vilket programledaren inte hade en aaaaning om. I sitt resonemang kom man fram till att det visade bara på att kommersialismen har tagit över som samhällsideolgi. 4 oktober erövrades med framgång av bagerinäringen och det humanistiska budskapet från Fransiscus, ta hand om de värnlösa djuren och hjälp de fattiga till ett bättre liv, har kommit på skam. Idag stod det i tidningen att ett av stadens bagerier, bakade 2000 kanelbullar denna natt, mot det normala 200. Men här i huset äter vi inte kanelbullar idag. Vi tar de sedvanlig vaniljbullarna och firar humanisten och världens bästa make på hans födelsedag!

Den helige Fransiscus

Vårkänslor i vatten

Jag går numera två gånger i veckan till Stadsparksbadet i Borås och simmar, badar två sorters bastu och känner mig allmänt tillfreds med livet. Jag har löst pensionärskort. 510 kronor för fyra månader och då får man besöka alla Borås badanläggningar hur många gånger som helst.

Jag håller mig dock till Stadsparksbadet. Det ligger på nära promenadavstånd och nu när isen har smält kan man gå genom parken utefter Viskans strand. Borås centrum är faktiskt riktigt fint numera. Särskilt utefter Viskan. Tänk vad det betyder mycket att ha tillgång till vatten i utemiljön. Ja, inne med för den delen. Badet ligger perfekt placerat i parken, med vatten både inne och ute.

Igår, när jag gick hem efter simturen, stannade jag till och studerade fågellivet i Viskan. Det vimlar av andfåglar just nu. I ett par veckor har jag också sett kniphannarna samlas. Nu hade det kommit en hona också och hon har det inte lätt! Vårkänslorna svallar hos hannarna, som kråmar och åmar sig för den stackars honan, som inte får vara i fred en sekund. Jag räknade till fem hannar runt henne. Men hon verkade trots allt ha skaffat sig en favorit bland killarna, så helt ovillig var hon nog inte. Nu längtar jag bara till att isen lossat i sjön vid stugan, så vi får se de här snyggingarna ute hos oss och förhoppningsvis tar dom hand om vår stora holk den här våren.

Inne i badhuset är det också trevligt, men några aktiviteter som kniporna håller på med kan man inte förmärka där. Men andra trevligheter kan man stöta på. Igår träffade jag både babysimmare och tantgympare. Och i motionsbanorna var det lugnt, stundtals hade jag en hel bana för mig själv.

Nej, det är inte jag som simmar på bilden. Den har jag hämtat från Stadsparksbadets hemsida. Men en gubbe kan väl också duga som illustration!

Fågelliv och isvak!

Vår. vår.vår och allt fler tecken på densamma. Vi är i stugan. Jag har fått förklaringen till att fröautomaten töms allt snabbare. Det beror helt enkelt på att många fler fåglar hittar hit. Idag har det varit hela horder av domherrar, grönsiskorna är inte lika många nu, men de som finns är nog sådana som har bestämt sig för att stanna i vår skog. Roligast av allt - en stor flock av bergfinkar - se bilden - har landat i Sävshult. En underbar fågel, som inte stannar här och häckar. Nej, den vill till de nordligaste delarna av vårt land. Första gången jag såg häckande bergfink var vid Nunasjärvi, vid kojan på mina svärföräldrars slåttermyr. Mina pojkar, make och söner, var med farbror Östen ute på den lilla sjön och vittjade nät. Jag satt och väntade på dem på stranden och fick se de vackra bergfinkarna fladdra omkring i buskarna. Jag befann mig i deras hemland, som också var min älskades och mina barns land. Därför blir jag alltid berörd när jag ser bergfinkarna mellanlanda hos oss på sin färd norrut.

Nu har isen börjat ge sig och maken tog sig för att känna på den. Det visade sig att det översta lagret fortfarande är hårt men "bara" ca tio - tolv centimeter. Dock inte värre än han kunde ta hål och under visade det sig att isen var mycket mjukare. Is på sjöarna smälter ju också underifrån, vilket är viktigt att känna till om man får för sig att ge sig ut på vårisen.

Nåväl, vi fick årets första bad i vaken, alltmedan de nyanlända kanadagässen skriade och kanade runt på sjön lite längre ut. Och solen kom fram och efter bastun tände maken grillen för första gången i år. Laxsida med god kryddning blev premiären.

Fågelräkningsdag

Jag har skrivit förut i bloggen om mitt intresse för fåglar. Inte direkt så att jag hör till dom där som åker land och rike omkring för att samla på någon sällsynt liten kvittrare. Nej, men en gång om året räknar jag dom som finns på och runt mitt fågelbord. Annars är jag mest intresserad av att studera fåglarnas beteende. Det finns många slutsatser man kan dra av detta. Jag skrev en gång att jag tycker att fåglar är den grupp av djur som är mest likt människor. Det står jag för fortfarande.

Nu är det riktig vinter och då är de små liven flitiga runt bordet. "Vinterfåglar inpå knuten", så heter Ornitologiska föreningens kampanj. Jag var ute en vända i fredags och räknade fåglar från köksfönstret i stugan och idag, måndag var sista dagen. Nu har jag skickat in min rapport. Flest till antal var grönsiskorna, inte konstigt eftersom de är s.k. strykfåglar. Det betyder att de stryker omkring i stora flockar och letar mat. Jag hörde dem på långt håll när jag klev ur bilen. Det är ett fasligt tjattrande.

Jag har en alltför enkel kamera för att fotografera fåglar, men jag tog en bild över den frusna sjön med en strimma sol på nedgång innan jag for in till stan igen.
Och fåglarna då? Ja det blev några arter nämligen följande: större hackspett, koltrast, talltita, svaartmes, blåmes, talgoxe, nötväcka, skata, grönsiska och domherre. Resultat för hela landet redovisas på www.sofnet.org för den som är intresserad.

Vart tog de vägen?

En gång i veckan har vi åkt ut till stugan efter att vi flyttade in till stan efter nyår. Huvudsakliga anledningen är att se till att fågelmaten inte tar slut. Har man en gång börjat mata så får man fortsätta och absolut inte lägga av när det blir snö och kallt. Det har jag lärt mig. Men jag har aldrig förut varit med om att fåglarna så totalt överger stället. Ifjol köpte vi en extra stor fröautomat, för att inte behöva åka ut så ofta. Men denna vinter försvinner det nästan ingenting av fröna. Förra veckan lade jag ut lite på det vanliga fågelbordet också, för det händer ibland att det fryser till i öppningarna i automaten. Men dom små rackarna har inte ätit så mycket av det heller, och förresten hade det inte frysit till den här veckan.

Vi har våra teorier om vad det kan bero på. Men för att få lite expertförklaringar ska jag faktiskt maila till Naturmorgons frågelåda på lördag morgon.

Vi får roa oss med grannens hästar istället. Nu när det är mycket snö och is, tar vi inte bilen ända fram till stugan utan ställer den på gården framme vid vägen. Då får vi tillfälle att hälsa på dessa två damer, en nordsvenska och en isländska. De uppträder som om vi var oerhört efterlängtade, när vi kliver ur bilen...

... och det är inte så konstigt, för vi har tagit för vana att ta med morötter till dom, och det där med hästminne känner ju alla till.

Nordsvenskan blir aldrig riktigt nöjd, hon är ett riktigt matvrak, verkar det som. Idag trodde hon visst att det fanns en morot även bakom örat på maken!

Nu vill dom ut!

Det har varit mycket liv i nötväckeholken de senaste dagarna. Ungarna hänger halvvägs ut ur holken och spanar in den stora världen och föräldrarna manar på: "Ut med er nu och försörj er själva!" Man förstår att de vill ha lite lugn och ro nu efter en hektisk tid. Men känner jag nötväckorna rätt, är de snart igång att förbereda för en ny kull.

Bryggkaffe

För första gången i år intog vi vårt morgonkaffe vid bryggan. Det betyder att sommaren har börjat. Bryggkaffet är bland det ljuvligaste vi upplever i stugan. Vi förser oss med termoskanna med kaffe, varsin macka eller bulle, lite grädde till maken och så drar vi ner till stranden för att njuta av morgonsolen, som flödar över oss. Idag var första gången i år som vi tyckte det var tillräckligt varmt för detta evenemang.

Jag hade varit upp redan klockan sex och vattnat min rödbetssådd. Då var fågelsången mer intensiv. Bara en timme senare verkar de flesta fåglarna vara upptagna med att mata ungar. I björken närmast bryggan håller nötväckorna till för tredje året i rad. Deras ungar är nog snart flygfärdiga, för det är ett jädrans liv i holken. Föräldrarna är vana vid oss, eftersom vi ofta sitter vid bastun intill och kollar in deras förehavanden. I holken närmast bastun bor blåmesar, som nog är lite senare. Deras ungar har ännu ganska svaga pip i högre frekvens. Såpass högt att maken har svårt att höra dem, men mina öron hänger tack och lov med än så länge.

Tidigare i morse, när jag var uppe och vattnade rödbetorna, såg jag också en kniphona vara ute och lufta sig. Hon stod på en sten i vattenbrynet och sträckte på vingarna, innan hon gled ner i vattnet och simmade iväg, brytande den blanka vattenytan. Jag kan inte avgöra om det var honan, som häckar i vår holk, eller om det var "dagisfröken", som uppenbarat sig. Jag såg henne aldrig flyga in i holken, så det kan ha varit den senare. Kniphonorna har den egenheten, eller ska man säga framförhållningen, att de inte lägger ägg varje år, utan istället hjälper en medsyster, som häckat, med att ta hand om ungarna. Detta har jag lärt mig, när jag läst Staffan Ulfstrands underbara bok, FÅGELLIV - inblickar i 30 nordiska fågelarters levnadssätt, som jag fick i julklapp för ett par år sedan. Jag har sett en sådan här extramamma väntandes på bryggan tidigare år, när vi haft häckande knipor i holken.

Ja, livet kan vara underbart i stort och smått. Det är frestande att gömma sig för världen en sådan här morgon och låta bli att tänka på något annat, men verkligheten tränger sig på, så fort man sätter på radion och hör de hemska nyheterna om biståndsfartygen som bordats av israeliska soldater på internationellt vatten och förorsakat tio människors död.

Fåglar och politik igen

Jag lade ut lite brödkanter på fågelbordet i morse (ja, fröautomaten är borttagen till förmån för en ampel med blommor), och vips dök vinterfåglarna upp igen. Plötsligt satt den röde domherren och bröstade sig på elkabeln, som maken har dragit via fågelbordet till pumpen vid sjöstranden. Nöjt konstaterar jag hur den röde välvilligt delar med sig till de små grönsiskorna. De har uppenbarligen kommit överens om att inte överkonsumera, utan är rädda om tillgångarna. Men så dyker hackspetten upp igen, kör bort de andra (som även inkluderar en talgoxe), och roffar åt sig allt som finns på bordet. Hackspetten - han är slav under konsumismens ideologi. Håhå, jaja, sånt folk det finns! Och tyvärr är det hackspetten som regerar.

Politik i fågelvärlden

Jag sitter på verandatrappen och studerar fågellivet. Det är ett veritabelt krig f.n. Holkkriget pågår. Blåmesar, talgoxar och nötväckor har redan etablerat sig i sina bostäder. Då kommer invandraren från Afrika, den svartvita flugsnapparen och lägger sig i urinnevånarnas organisation. Det finns lediga holkar, men flugsnapparen vill gärna leva som svenskarna och nöjer sig inte med vad som blir över. Blåmesen är mest aggresiv. "Han beter sig som en sverigedemokrat" säger maken. Och det ligger något i det. Man riktigt hör hur den blågula blåmesen ondgör sig över svartskallen som kommer och tar över det svenska samhället. "Dom kan väl hålla sig i Afrika och inte komma här och ta våra holkar" tycks han mena.
Den röda domherren intar en annan hållning. Han sitter tryggt på fröautomaten och släpper fram alla möjliga. Visserligen behöver han inte slåss med flugsnapparn, som helst håller sig till sin egen animala kost och ratar svenskens underliga matvanor. Men ändå, domherren beter sig solidariskt. "Maten räcker till oss alla, bara vi fördelar resurserna rättvist" säger den röde.
Sen kommer hackspetten. Han är inte så mycket för solidariteten utan tänker mest på sig själv. Han tolererar det mesta, bara han själv tjänar på det. I egenskap av sin storlek kan han göra som han vill. "Här kommer jag" säger han "sitt kvar om ni behagar, jag tar ändå vad jag vill ha".

Jag vet, man ska inte förmänskliga djur. Men - jag har sagt det förut - fåglar är inte bara djur, de är nästan som människor. Och lite fantasier kan man väl få ägna sig åt så här i vårtider?!

Idag kom han!

Javisst! I morse kom den lille afrikaresenären som vi väntat på senaste veckan. Den svartvita flugsnapparhannen. Tänk att han dök upp på Valborgsmässoafton! Han var redan i full gång att inventera holkar både bebodde och obebodda.
Nu är det full vår. Jag har planterat violer i krukor och satt om mina månadssmultron så att det ska bli lite bättre skörd än i fjol. Och så har pelargonerna börjat blomma. Den första som slog ut var en vit Mårbacka, som jag var tvungen att föreviga - kanske för att försäkra mig om att den verkligen är igång!

Vilken härlig, vårlig helg!

Nu känns det som om jag vill bosätta mig i stugen på direkten. Vi har haft en underbar helg med varmt och soligt väder, fågelsång nästan dygnet runt och välbehövligt trädgårdsstädande.
Maken har satt upp nya holkar i år och det verkar som om många av dom har fått invånare. Vi har sett både blåmesar, talgoxar och nötväcka ta sina bostäder i besittning. T.o.m. vår knipholk, som varit tom flera somrar tycks duga i år. I fredags såg jag en kniphona flyga ur holken. Vi tror och hoppas att hon ligger där inne nu.
Trädgården är sen efter den långa vintern. Jag har sått lite i växthuset för att ha plantor att sätta ut när den riktiga värmen kommer. Men elementet måste stå på nattetid. Igår sådde jag också ruccola och persilja bl.a. Tre veckor senare än ifjol, kunde jag konstatera, när jag plockade bland märkstickorna. Då hade jag sått den 4 april. Men jag kände mig ändå nöjd, när jag hade plockat ut mitt trädgårdsarbetsbord på sin sommarplats under linden och satt ut bockar med bevattningsbrickor fulla med små krukor. En del av mina första sådder har kommit upp, såsom krasse (slinger och busk), luktärtor, en sorts låga rödaktiga solrosor och några pyttesmå groblad av blomstertobak. Basilikan visar sig också. Till nästa helg ska vi sätta potatisen. Det brukar vi göra runt 1:a maj.
Vi lagade god mat, som vi avnjöt efter väl förrättat värv. På lördagen blev det grillade kycklinglårfiléer, som maken marinerat och potatisknyten på färskpotatis, cypriotisk visserkigen, men ändå! På söndagen blev det varmrökt lax med en egenhändigt skapad potatissallad på utöver potatisen, purjolök, rädisor och gurka i en sås av Crème fraiche, lite majonäs, en gnutta honung och provencalsk örtkrydda. Det kändes också riktigt vårligt.
Synd bara att jag glömde kameran i stan, men mina läsare kanske kan se ljuvligheterna för sin inre syn!

Gäster från skogen

Vi fick ett par underbara dagar i stugan. Det roliga med att snön har kommit är att man får lite
koll på vilka besökare man haft under tiden man varit borta. Det finns fler varelser än fåglar och ekorrar som gillar vårt ställe, den saken är klar.
Haren har lämnat långa löpspår både på tomten och på sjön.

Rådjuren, som tydligen väldigt gärna smaskar i sig solrosfrön som nötväckan sprätt ner på marken, har trampat omkring rejält under fröautomaten.

Till och med älgarna hade gett sig ut på sjön och lämnat fina spår efter sig.

Efter att ha studerat spårstämplarna tände maken bastun och sedan gav vi oss också ut på isen i solskenet. Vi var inte ensamma på isen denna vackra februarisöndag. En dam i min egen ålder hade åkt upp ett skidspår runt hela sjön och kavade runt där var efter varv. Några barn vid en stuga bakom udden hade gjort både kanor och fina snöhyddor. Grannen Leif hade gjort upp eld vid sin brygga och borrat upp pimpelhål.

När vi var på hemväg tog jag en bild på vårt lilla paradis från sjösidan. Jag är beredd att hålla med min käre bror, som, när han första gången såg vår stuga från sjön, sa: "Ni har det bästa läget runt hela sjön!"

Sedan badade vi bastu som vanligt. Tyvärr är isen för tjock, så någon vak har vi inte, men nu fanns det ju mjuk vit snö att svalka sig i efter sista ångningen. Maken blev så inspirerad att han faktiskt bad att jag skulle ta en bild på honom, utrustad med kängor och ispik. Jag fick till och med löfte att lägga ut bilden på bloggen.

Själv slappade jag varm och nöjd på bastuverandan.

Fåglar och andra varelser

Det är ett tag sedan jag rapporterade om fåglar och ekorrkrig. Jag kan nämna att vi i stort sett lyckats avvärja ekorrattacker mot den stora fröautomaten. Jag använder uttrycket "i stort sett" eftersom vi vid ett tillfälle sett en avancerad ekorre forcera alla hinder och nått fram till de begärliga solrosfröna trots allt. Vi såg inte hur den tog sig dit, men teorin är att den lyckats balansera på sladden till julgransbelysningen. Nu tycker jag i alla fall att även ekorrarna kan få lite godis i dessa bistra vintertider (-13 vid stugan i morse), så jag strör ute lite frön på marken och på det öppna bordet. Dom är ju faktiskt rätt trevliga att titta på, dom små liven.

Annars är det full fart på mesarna. Dom drog sig tillbaka ett tag före jul efter att en sparvhök varit där och härjat. Det är lite ambivalent att duka bordet även för den sorten, men hökarna ska ju också ha mat och eftersom jag är en generell fågelälskare så får jag väl unna sparvhöken en och annan talgoxe. Men jag är glad att jag i alla fall inte sett att den tagit någon av tofsmesarna - mina speciella små gullungar.

Nu när isen har lagt sig ordentligt har vi tagit några promenader runt sjön. Eftersom vi har ett tunt snölager, så kan vi faktiskt spåra en hel del aktiviteter i djurvärlden på isen. Jag tror att vi sett spår efter mink och alldeles säkert smågnagare. Haren, som också verkar gilla solrosfrön, har varit framme och skitit sina svarta knortar under fågelbordet.

Riktigt trevligt var det härom dagen när två rådjur dök upp och knaprade nerfallna frön på marken under ena fröautomaten. Jag vågade inte gå ut med kameran rädd att skrämma iväg dom, men jag knäppte några bilder från köksfönstret.

Det allra bästa med stugan är delaktigheten i naturen. Nu ligger isen tjock, bryggan är fastfrusen och maken har huggit upp vaken. Ett dopp ner i det svarta vattnet efter bastun och sedan sitta avslappnad och fräsch med tända ljus i bastukammaren och vara i harmoni med sig själv, elementen och naturen - ja, till och med med ekorrnarna - kan man ha det bättre?

Fåglar och ekorrar

Fågelmatningen är i full gång. Tomten invaderas av småfåglar, mest mesar och nötväckor. Min favorit är f.n. tofsmesen, en liten framfusig, uppkäftig gynnare som verkar helt orädd både inför mig och andra varelser som är många gånger större. Till min glädje har också ett par talltitor dykt upp. Dom höll sig borta hela förra vintern så jag är lycklig att få se dem igen.

Jag är helt fascinerad av dessa små varelser, kan sitta och glo på dom genom köksfönstret hur länge som helst.

I år har vi skaffat en stor fröautomat som rymmer 9,5 liter. Detta för att vi ska kunna spara bensin och inte behöva åka ut till stugan enbart för att fylla på fågelborden. Nu hör det till saken att det finns andra individer än fåglar som är intresserade av solrosfrön och annat godis. Jag tänker närmast på ekorrarna. Jag accepterar att de äter av bröd och ostkanter och annat som jag lägger ut på fågelbordet, men jag gillar inte att dom snattar av solrosfröna, som är tänkta för mina små älsklingar. Ekorren skiter högaktningsfullt i detta. Att hänga automaten på en lång arm ut från stolpen och hoppas på att ekorren skulle halka på plåttaket och inte nå de begärliga fröna, visade sig vara en fågäng idé. Lösningen tills vidare är att spika fast en upp- och nervänd hängränna på den bärande armen. Det var det enda som fanns till hands för tillfället. Om inte detta funkar får det bli en helt stålskodd stolpe. Kriget fortsätter!