Höst igen

Nu har vi flyttat in till sta'n efter en ovanligt lång sommarvistelse i stugan. Bloggen har legat i träda sedan i våras. Detta har till stor del berott på att min laptop har fungerat dåligt därute. Det har varit urusel täckning för det mobila bredbandet. En del kanske minns att den drygt trehundra meter höga Häglaredsmasten saboterades i våras. Den har ersatts av en provisorisk mast, som "bara" är etthundra meter. Troligen är detta orsaken till mina datorbekymmer. Att skriva blogginlägg på telefonen är inte att tänka på för min del. Mina numera fumliga fingrar är alldeles för senfärdiga nu för tiden.

Allt sedan jag blev vuxen har jag tyckt om den här tiden på året. Från andra halvan av augusti till början av oktober. Naturen är överdådig i färger och dofter. De svala, dimhöljda morgnarna, kvällarna med månsken, det är som om naturen blommar ut en sista gång innan vinterns vila träder in. Aldrig är himlen så klar och blå, som på hösten. Aldrig är doften av jord, vissnande löv, mognande frukter så intensiv som nu. Nu när jag är 70+ har jag mitt luktsinne avtagit en del, men höstens dofter känner jag. Kanske den fuktiga marken hjälper till att förstärka dofterna.

Jag hittade den här bilden i mitt arkiv. Jag har kallat den "Dimman lättar". Den är inte tagen med mobilen, utan med den lilla digitalkameran, jag fick när jag fyllde 65 (tror jag). Nu ska jag lägga den som skrivbordsunderlägg på datorn och njuta av den här i stadsmiljön.

I morgon ska jag börja berätta om den gångna sommarens äventyr. Det ska regna och storma har SMHI deklarerat. Det får en utnyttja till att drömma sig tillbaka.

Den välsignade veden

Vi har ett beroende maken och jag. Vi behöver ved. Fin torr ved. För att få detta behov tillfredsställt behövs någon som kan fixa till gamla torra stockar till fina lagom stora bitar för våra eldstäder. Maken är en sådan person. Han verkar nästan njuta av att sätta sågen och klyven i den torra veden.
Och det är något som han verkligen kan, född på ett nybygge vid Kalix älv, strax nedanför odlingsgränsen. I en miljö, där barnen tidigt fick bidra med sin arbetskraft. Att klyva ved var ett pojkjobb. Då handlade det om att klyva med yxa förstås. Så har det varit hos oss också ända tills för några år sedan, då en elektrisk vedklyv införskaffades. Lite snällare mot ryggen.

I mitt barndomshem eldades det med ved och koks. Senare kom oljan, men det var inte förrän jag var vuxen. Veden hämtades i skogen runt vårt torp, där den avverkats och sedan kördes hem till villan. Den som stod för sågningen var en karl som hette Helge. Han kom dragande med sin vedkap efter cykeln. När han kom fram till vår vedbacke, hängde han upp ett par käppar på elledningen och "stal" el till sågen därifrån. Vi barn blev beordrade att hjälp till att "laga ven", dvs trava veden. Morfar var bas för det jobbet. Det var lite otacksamt, för han var väldigt kritisk till vårt arbete och kom och plockade om bitarna i stort sett hela tiden. Men hjälpa till skulle vi.

När vi bott i lägenheter har vi förstås inte behövt ägna oss åt ved. Inte heller när vi flyttade in i vår nybyggd villa i Kalmar 1974. Då var det modernt med elvärme utan något alternativ. Men under de åren hade vi också ett fritidshus, ett torp Hyltan i södra Kalmar län. Där fanns det både järnspis i köket och kakelugnar i de båda rummen. Mysigt!

Sedan flyttade vi till Holsby utanför Vetlanda. Där köpte vi ett stort 30-talshus i funkisstil. Där eldades med  olja, när det var som kallast, ved när det var lagom kallt och ett elaggregat på sommaren för varmvatten. Där köpte vi ved i kapade tremeterslängder, vilket innebar att där fick vi också såga, klyva och trava.

Och nu har vi det här stället. Och vi behöver ved. Inte så mycket för värmens skull i själva stugan, sedan vi installerade luftvärmepump. Där eldar vi numera mest i öppna spisen som en mysfaktor och för att fortare få skön värme när vi kommer ut under den kalla årstiden. Varför behöver vi då så mycket ved? Jo, vi har ju en bastu, vedeldad, ingen el där inte. Där går det åt ved, kan jag tala om. Och nu har vi fyllt förrådet för flera år. Det känns som en rikedom, ungefär, som när en förr i tiden fyllde källaren med syltburkar och saftflaskor. Hamstringsgenen gör sig påmind. Tillfredsställelsen att ha ett förråd med nyttigheter, vad det än handlar om, är en stark känsla.

När jag skrivit det här, har jag kommit att tänka på ett avsnitt i Elsie Johanssons första del i Nancy-sviten. Den fattiga familjen fick hålla till godo med "skräpved", sånt som blev över efter avverkningar. Men Nancys far sparade alltid lite pengar för att kunna köpa riktigt fin, torr björkved till julen. Och med den julveden kände de sig också rika.

Den välsignade veden.

Tidsomställning

Så har vi då haft tidsomställning igen. Vintertid. Det är lite svårt att förstå varför vi måste ställa om klockan två gånger om året. Vid middagen i söndags började vi prata om det här. "Har du ställt om klockan?" frågade jag maken. Jodå, det hade han. Vi konstaterade att vi inte behöver ställa om så många klockor nu för tiden. Maken har ett gammalt armbandsur, som han vårdar ömt. Och jag sköter om min morfars väggklocka med samma ömhet. Den senare måste ju dras upp också, men armbandsklockan är ändå så modern att den drivs med batteri. Allt annat är  numera digitalt. Tidsangivelser får vi från telefoner och datorer, som ställer om sig själva.

Som vanligt började vi prata om hur det var förr. Jag fick min första klocka, när jag fyllde tio år. Det var stort. Men maken, som är några år äldre och vuxit upp i en liten by (tre gårdar) i Lappland, kommer inte ihåg någon annan klocka än en väggklocka i sitt hem. Och han uppfattar att, när han var liten, en mest rättade sig efter ljuset och korna i lagården, när man klev upp på morgnarna.

Det finns andra sätt att mäta tiden. I naturprogrammet i TV förra veckan handlade det om skog, gammelskog närmare bestämt. Där kunde man begrunda tidens gång under tusen år och mer, genom att beskåda gamla, fallna och multnande träd. Det är fantastiska perspektiv. Varje dag klickar jag på Naturarvets sajt för att bevara gammelskog, http://naturarvet.se/. Det är en skön känsla att jag något lite kan bidra till att vi kan bevara denna eviga tidsmätare.

Vi åkte ut till stugan, för att göra undan en del sysslor i trädgården inför vintern. Tidens gång blir också där så påtaglig under den här årstiden. Gulnade blad och överblommade plantor ska forslas till komposten för att ge liv åt nya växter till våren. Ett evigt kretslopp. Jag tog en bild på en gammal stubbe, övervuxen med svampar och mossor. Trädet, en tall, som en gång var rotad här, föll för sågen, när vi ganska nyligen skaffat vårt smultronställe. Vi ville ha mer ljus omkring oss. Efter de nästan tjugo år, som gått, ser nu stubben ut så här. Övervuxen av mossor och svampar, som hyser diverse små djur, bidrar den fortfarande till naturens mångfald. Oberoende av tidens gång.

Frukost i skördetid

Första inlägget i augsti! Vart tar tiden vägen? Denna månad kom det efterlängtade varma vädret med solsken i massor. Då mognar det också sent omsider. Det är en rikedom att kunna gå ut i solskenet och skörda på tomten. Det här stod bland allt annat på frukostbordet i morse.

- Nygjord pesto på basilikablad från växthuset
- Likaledes nyplockade skogshallon från snåret vid vedbon, mums till yoghurt och fil
- Och tomaterna har äntligen börjat mogna
- Till slut några kvistar mynta från kryddlandet till morgonteet

Visst kan man väl skatta sig lycklig över detta! Och solen fortsätter att stråla.

Regn, kyla och feminism än en gång.

Jag gick den givna morgonpromenaden till brevlådan framme vid vägen för att hämta tidningen. På vägen, träffade jag grannen, som var ute med sina hundar. Vi ondgjorde oss över kylan och regnet, som dominerat denna sommar. Konstaterade vidare att det är ingenting att göra åt, och "det är lika för alla". Vi konstaterade också att vi båda var ordentligt påpälsade med både fleecetröjor och regnjackor. Håhå, jaja....

Det är en och en halv kilometer att gå till postlådan fram och tillbaka. Det tar inte så lång stund. Men en hinner tänka ett och annat, när en går ensam genom skogen. Idag kom jag att tänka på det som jag skrev i förra blogginlägget - om när jag skulle hyra en släpkärra och skriva under som "hyresMAN". Det behövs inte så mycket för mig att gå i taket för sådant här. Det finns ju massor med könsneutrala ord att välja på, när man ska skriva kontrakt.

Jag kom på några exempel, när jag gick där i skogen: När en skriver på hyreskontraktet är en Hyresgäst, ska en låna pengar på banken är en låntagare, det kan en vara på biblioteket också, beställer jag tidningen är jag prenumerant, på elavtalet är jag abonnent. Det finns arrendatorer, patienter, kunder, brukare, köpare och säljare. Alla roller har jag innehaft - nej, inte arrendator - utan att behöva vara man. Det verkar vara förbehållet för de gånger en ska hyra en släpkärra på macken! Kanske kan någon av mina läsare komma med ett förslag till OK - bästa att lägga till Q8, det kanske är någon gammal shejk som styr det hela!

När jag kom tillbaka till stugan, tittade jag till elementet i växthuset, som jag satt på på morgonen. Tänk att behöva ta fram det i juli! Det har aldrig hänt förr. Det hör våren till, när jag gjort de första frösådderna. Men nu kände jag mig tvungen, Det sker ingen utveckling i kylan. Tomaterna, som nu skulle varit vackert röda, verkar ha stannat i samma stadium i flera veckor. Inte någon rödfärg så långt ögat når. På radion pratar de om global uppvärmning. Maken konstaterar att istiden kommer nog först.

Men tänk - just som jag skrivit ovanstående, hör jag maken utbrista: "Men vad är detta?!" Solen skiner, varmt och välkomnande, glittrar i det våta gräset. En av sommarens sällsynta fjärilar, en liten guldvinge, fladdrar omkring bland kungsmyntorna. Och jag går ut och drar ur sladden till elementet. På vägen in tag jag en bild på en av hortensiorna, som äntligen slagit ut. Det är lite sommar i alla fall.

Regn och grönska

Det har regnat och regnat och regnat denna vår och försommar. Inte så roligt alla gånger. Men aldrig har väl stugtomten så fullkomligt exploderat i grönt som i år. Det värmer i hjärteroten när en kommer körande genom granskogen och så öppnar sig tomten med vida famnen med sin inbjudande grönska. En oas - och nu ska det visst bli varmt också! Här kommer några bilder, som kanske inte ger originalet rättvisa - men ändå......

Det blev lite spridda bilder utan någon redigering, men det
får duga så här.

riginalet rättvisa - men ändå.....

Sommarfint och grönt, grönt...

Igår gjorde jag sommarfint i stugan. Det brukar jag göra före midsommar. Då blir det grönt och rosa i köket. Det är något särskilt med det gröna. Det liksom omsluter en. På tomten är det nu en explosion av grönt i hela skalan. När jag gick akvarellkurs en gång, lärde jag mig att de stora konstnärerna inte ville måla grönt. En människa kan aldrig kopiera naturens egen färg. Därför har riktiga konstnärer ingen grön färg i sin akvarellåda eller palett.  En får lära sig att blanda andra färger. Men naturens färg kan människor inte utkonkurrera.

I mitt stugkök, kan jag emellertid ta till andra hjälpmedel för att skapa det gröna. Textilier t.ex. Det är ju mitt nästan medfödda medel, uppvuxen i dessa trakter med traditioner i textil i generationer. Därför tycker jag att jag har en rätt säker känsla, när jag väljer textilier till mitt hem. Som t.ex. den lilla gardinkappan i köksfönstret, soffdynan i lappteknik i samma färgskala liksom stolsdynorna.

Sen kommer blommorna därtill. Vita Mårbackor i fönstret under gardinen. Är de inte ljuvliga, så säg?

För att inte tala om min älsklingspelargon, Appleblossom, Vitrosa med limegröna streck och kanter. Bara så ljuvlig!

Så kan jag slå mig ner vid vårt gamla slagbord i köket, med den handvävda löparen, som maken fick av en synskadad tant i Kalmartrakten för många år sedan, och njuta av grönskan både utom och inomhus!

Jordförbättring

Det har ju inte precis varit någon värme sedan vi stoppade potatisen i jorden ett par dagar efter första maj. Men det kommer i alla fall så sakteliga. Potatisplantan ovan hade blivit så här stor den 23 maj. Då var det dags för första kupningen. Jag tycker det är ett rent nöje att kupa potatis. Ja, sätta dem också förstås. För att inte tala om när man kan skörda de första. Vilken lycka! Men dit är det långt än, denna långa och kalla majmånad.

Som tur är, har jag en man, som verkar gilla att gräva och förbereda jorden. Grovjobbet, helt enkelt. Han börjar redan på hösten att gräva och när våren kommer, så blir det full fart med kompost, gödsel, biokol och rensning, för att de små kära knölarna ska trivas riktigt gott.

Jag känner till människor, som har äckelkänslor, ja, till och med fobi för att över huvud taget ta i jord. Jag tycker synd om dem. För mig är det en euforisk känsla att påta i jorden. Den sätter igång alla sinnen. Den doftar gott, jag kan i andanom känna smaken av de färska potatisarna, lena, milda, med en varm smörklick. Känslan att låta den färska jorden rinna genom fingrarna, synen av det färdiga myllade landet, samtidigt som vårens alla fåglar stimulerar mitt hörselsinne. Ja, hela situationen är så sensuell och livgivande, som det bara är möjligt.

För en dryg vecka sedan, efter ett samtal vid matbordet, började jag skissa på ett blogginlägg om våra sinnen, om hur härligt det var att ha alla sinnen någorlunda i behåll och om hur det är att sakna något eller några. Det inlägget har inte publicerats, jag har haft lite svårt att formulera mig i ämnet. Nu blev det ju ändå ett litet inslag om sinnena, Det kom alldeles av sig själv, när jag pysslade i potatislandet. Och så slutar med med en bild på en av mina rikligt förekommande jordförbättrare, den viktigaste av alla, daggmasken!

Jordbruk i miniatyr

Maj inleddes minsann med riktigt kyligt väder. Det var tänkt att vi skulle sätta potatis som vanligt 1:a maj. Maken har förberett landen, ja, vi har faktiskt två potatisland. Små ynkliga plättar mellan stenblocken. Fin jord har han minsann gjort i ordning. Egenhändigt skapad kompost, grundat med biokol  och koskit. Ska inte våra 22 förgrodda sättpotatisar trivas där, så vore det väl sjutton....

Nu har de små godingarna bäddats ner i den goda jorden och fått ett täcke av fiberduk. SMHI har meddelat att det blir en kylig natt som väntar. Vi håller tummarna för att de inte ska frysa, utan att de klarar sig och får lagom varmt och lagom mycket regn de kommande veckorna.

I morgon ska jag sätta nyinköpta plantor i nya lådor att hänga under altanfönstren. Det blir vackert blå violer (samma färg som jag hade i min brudbukett en gång i tiden) och lilarosa små petunior.

Nu skiner solen efter en kylig och mulen förmiddag. Och bastun är på gång, som vanligt. Det är härligt med våren!

P.S. Jag fattar inte varför bilden på potatisarna hamnade på fel ledd. Hoppas det inte är ett dåligt omen, D,S,

Naturmorgon

Det finns ett radioprogram, som jag följt i många år och som fortfarande är ett av mina absoluta favoritprogram. Det handlar om Naturmorgon. Det börjar 06.15 på lördagsmorgnar. För det mesta är jag vaken då. När en följer ett program i så många år, blir en nästan som en nära bekant till programledare och andra medverkande. En blir som en nära vän med dem. Och de flesta medverkande har varit med i många år.

Jag har också varit med någon gång. En gång skrev jag ett brev och berättade om snokarna vi har vid stugan. Detta som en följd av ett reportage om sagda djur, som jag hörde i programmet. Då hörde Lena Näslund av sig och ville att jag skulle berätta direkt i radion. Det var ju trevligt. Jag har också en gång vunnit första pris i frågetävlingen, som är med varje vecka. Den ryggsäcken, jag fick då, är mig väldigt kär.

Några gånger om året anlitar man en panel med experter och gör ett program, som bygger på lyssnarnas frågor. Detta skedde senast i lördags. Experterna är desamma år efter år, så nu är en lika bekant med dem, som med de ordinarie medarbetarna. Och de där experterna är så fantastiskt duktiga. De har koll på det mesta, kan jag lova.

Jag tror nog att många av mina bloggläsare har, liksom jag, hittat det här programmet. Men om det finns någon, som inte har gjort det och är intresserad av allt som händer i naturen, så klicka på länken nedan och ägna knappa två timmar att lyssna. Eller om du inte har tid med hela, välj ut något som intresserar dig. Jag kan varmt rekommendera t.ex. frågan om djurs och människors sömnbehov, illutrerat av nedanstående bild.

Naturmorgon

Gammelskogen

I många år nu har jag haft vanan att varje gång jag öppnar datorn för första gången på dagen, går jag in på Naturarvet och klickar för att bevara gammelskog. Och är jag på någon annan dator än min egen, så klickar jag där också.Tipset fick jag av en kollega på Fristads Folkhögskola och jag följer fortfarande hans uppmaning. Hela proceduren tar 2 sekunder. Lite längre om man läser reklamen från de företag och organisationer som sponsrar projektet. Men det är ju inte nödvändigt.

Idag hörde jag ett inslag i P1 Morgon, som handlade om att skogsägarna blivit bättre på att själva bevara sin gammelskog. Det är mycket glädjande. Och jag tänker fortsätta att klicka och därigenom bidraga till att vi ska få ha kvar denna underbara naturmiljö. Vi vill väl alla att naturens mångfald ska finnas kvar och inte utarmas. Klicka du också! Länken till sidan finns här nedan.
www.naturarvet.se

Att såga ner en bok

Här står den stora boken i praktfull höstglöd. Bilden är tagen för några år sedan. Men i år kommer den inte att bjuda på vackra färger.Vi kom efter moget övervägande fram till att vi måste befria oss från allt jobb som blivit med löv och ollon och annat som ramlar ner på taken. Dessutom skuggan, som tar bort så mycket ljus, alltför nära stugan. Det var ett från början svårt beslut. Boken hörde liksom till. Men ju mer vi funderade, ju mer uppenbart blev det också, att vi måste ta ner den.

Ett sådant jobb är ingenting för amatörer. En får anlita proffs. I det här fallet tre raska gossar från Trädgårdskompaniet i Borås. De tog ner boken bit för bit. Kvistar och grenar kördes i en flismaskin, resten blir till ved. Här följer en liten bildresumé över hur det hela gick till.

Här ligger till slut stammen, befriad från kvistar och grenar. Stubben blir till ett bord och maken har redan kollat om den gamla bänken, som till slut blev för liten runt boken, kan göras om till en ny bänk. Visst ser det lite vemodigt ut, när den ligger där på marken. Men vi har faktiskt en bok till på tomten. Den kan fortfarande producera både ollon och höstglöd och ge tillräckligt med mat till ekorrar och nötskrikor. Och vårt nya altantak är räddat!

Blomsterprakt

Det är så njutningsfullt att se hur allt bara växer och frodas. Egentligen behöver man inte jobba och planera så mycket. Det kommer ju av sig självt. Naturen skapar sin egen harmoni i färg och form. Det upptäckte jag idag, när jag höll på att plantera ut mina luktärter och doftliljor i krukor. Det var bara att lyfta på huvudet och se mig omkring. Spana in våra överdådiga rhododendron och konstatera att de självsådda lupinerna var naturligt anpassade till sin omgivning. Allt inramat av den ljuvliga grönskan av nyutspruckna ekar och den stora boken.

Och när jag tittar uppåt backen på vårt värsta ogräsområde, fullt av kirskål, smörblommor och förvildade ormbunkar, kan jag inte låta bli att fröjdas över den enorma växtkraften och färgrikedomen. Egentligen finns det ingenting som heter ogräs. Jag är beredd att hålla med Carl-Anton som "lät alla sina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut. Men det är så skönt att sitta och minnas små solar i gräset, när sommarn är slut".

Ja, det här är förstås ingen ny upptäckt. Men det är lika härligt att upptäcka på nytt varje försommar.

Naturens under

Vilken strålande dag! Precis en sådan man vill uppleva när våren börjar övergå i sommar. När grönskan börjar tätna, men fortfarande har den underbara ljusgröna färgen. När allting sjuder av liv, gror, växer, låter och doftar.....

Själv njuter jag av att vara en del av det hela. Att jag kan bidraga med insatser i allt detta växande. Jag gräver och planterar, sår och skolar om. Det är så sensuellt att syssla med växandet. Att gräva med fingrarna i jorden, att pilla ner frön i krukor, ja till och med att rensa ogräs - allt stimulerar sinnesorganen. Doft, känsel, smak - tänk bara på den första gräslöken - syn och minsann hörseln också. Jag hade anledning att ringa till lokaltidningen idag, eftersom vi inte hade fått dagens exemplar i lådan. "Oj, vad fåglarna kvittrar hos dig!" sa den vänliga tjejen, som hjälpte mig med ärendet. Hon hörde det genom telefonen. Och jag tyckte nästan lite synd om henne, som satt inne på kontoret denna strålande dag.

Nu har jag tagit en paus i grävandet för att bevara dagen i bloggen. Men innan jag satte mig här på altanen för att skriva de här raderna, tog jag en runda på tomten bland annat för att uppmuntra maken, som gör ett jättejobb med att rensa stenplattor från alger och mossa och skura altangolvet på baksidan av huset. Han är så noggrann och det blir så bra. Sen gick jag och bröt två rabarberstjälkar för att göra säsongens första paj och plockade en bukett av daggkåpor, förgätmigej och gulltörel att sätta i mormors vas på köksbordet. Och jag känner mig så tacksam för att få ha alla sinnen i behåll och för att än en gång få uppleva denna underbara tid, den sjuttioandra för min del.

Sen tog jag med mig kameran och tog några bilder, för att bevara allt det fina. Men alla dofter och fågelkvitter kommer inte med. Så jag nöjer mig med att publicera en bild på en blommande smultronplanta i den nybyggda pallkragen. Den lovar gott inför sommarens njutningar.

Och tänk, göken gol i väster!

Min coach

Jag lyssnade på Obs kulturradion idag. De sänder en längre version än den dagliga kvarten på onsdagar kl. 14.00. Alltid intressanta ämnen (eller nästan alltid). Idag handlade det om alla "Må bra" böcker, coachning, positivt tänkande osv.

Jag har väl alltid varit lite skeptisk mot sådant där. Det verkar lite för enkelt. Man ska göra upp mål för sig själv. Bestämma sig. Intala sig att man klarar målet. Inte ge efter för osäkerhet. Det går att tänka positiva tankar. Men om man inte klarar målet då? Blir det inte svårare då? Sjunker inte självtilliten? Livet är väl allvarligare än så.

Jag har aldrig haft någon coach, i alla fall aldrig någon jag betalat för. Jag har haft folk omkring mig, som hjälpt och stöttat mig. Som trott på mig... När jag en gång i tiden arbetade med behandlingsarbete hade man handledare. Det var viktigt. Jag gick också en handledarutbildning och tog på mig sådana uppgifter ibland. Men coach... nej det är nog något annat.

Sedan började jag fundera. Finns det coacher för gamlingar? När målen i livet blir färre. När man står inför att lämna jordelivet. Vilka positiva tankar, ska man sträva efter då?

Jag gick ner i backen framför stugan och plockade en bukett vitsippor att sätta i mormors lilla vas. Den som hon alltid satte vitsipporna, som vi plockade i hagarna, i när jag var barn. Så tog jag kameran och knäppte några bilder på det som spirar och knoppas i trädgården...

... påskliljor och pärlhyacinter och spirande blad till stormhatten...

.... de små släktingarna, den blå förädlade primulan och hennes vilda kusin gullvivan,,,,

.... och de vackert röda stjälkarna med begynnande blad till bondpionen bakom växthuset.

Och jag tänkte att jag behöver ingen coach för att tänka positivt. Jag behöver bara gå omkring i vår vilda trädgård eller ta en tur i skogen eller slå mig till ro och titta ut över vår lilla sjö med sin skiftande vattenspegel. Och så tittar jag på mormors vas och tänker på dem, som funnits före mig och jag känner min del i kretsloppet och blir tillfreds med livet. Naturen -  det är min coach. Kan det bli bättre?

Tranor

Ja, ja, jag vet att det är en dålig bild. Förmår inte bättre med automatinställningen på min lilla kamera. Jag vågar knappt inte visa mig med varken den eller min lilla kikare (som jag trots allt vunnit i en frågetävling i "Mitt i naturen" på TV för rätt länge sedan). Vid Hornborgasjön är sådan enkla saker ingenting. Men vi trotsade proffsen och drog till Trandansen igår. Fint väder, men lite blåsigt. Och tranor i massor! Dagens notering var 19600! Maken kom ihåg att när vi var där senast innan igår, hade rekordet varit 16000. Det blir tydligen fler och fler för varje år. Och visst är det fantastiskt med alla dessa fåglar. Men när de är så många, blir man nästan bländad, så man inte ser någonting utöver massan. Jag blev till slut mer fascinerad av dessa skådare, som står eller sitter som nitade med sina kikare och kameror med enorma objektiv. Ett par satt på marken iklädda camouflagemönstrade kläder och kombinerade kameror och kikare iklädda samma tyg. Och de satt på samma ställe hela tiden.

Vi lämnade Trandansen och for upp längs sjöns östra sida till Naturrum. Där är det lite lugnare med folk och det finns andra fågelarter, som är roliga att titta på. Och de kommer oss lite närmare också. Som vanligt mycket skrattmåsar, som jag upplever inte är så vanliga i hemtrakterna numera. Änder av olika slag, gäss och svanar och ett par skäggdoppingar, som jag inte sett på länge. Och i shoppen köpte jag ett vykort med dansande tranor för säkerhets skull.

Men vårens hittills härligaste fågelupplevelse har jag trots allt haft i vårt älskade Sävshult. I lördags morse, när jag vid halv femtiden på morgonen av nöden tvingad var tvungen att ge mig ut i nästan mörker (morgonen före sommartidsinställningen), möttes jag av en jublande koltrast, som gav sin allra mest överdådiga konsert. Han satt i en gran bakom snickarboden och sjöng så varierat, högt och virtuost, som det bara kan bli. Det var lite kyligt och solen hade inte gått upp, men man kunde ana ett rött skimmer på himlen i öster över sjön.
Det kändes som om det bara var koltrasten och jag i hela världen!

Förresten - det går att förstora bilden, så det syns att det finns tranor på den!

Löv, löv, löv....

...... över hela tomten. Våra största träd, två stora bokar och en lind, är väldigt bladrika, så det blir massor att kratta. Men inte bara det. Träden levererar så mycket löv att vi får massor av kompostmaterial. Komposten är makens skötebarn. Tre fack har han, som han gräver om och flyttar från det ena facket till det andra varje år. Och jag får den finaste kompostjord att lägga i rabatter, pallkragar och krukor.

Det här året fick vi fin hjälp av son och sonhustru. Den sista helgen i oktober, som blev väldigt vacker med sol och lite frostnupen mark. Det var skönt denna blöta sommar och höst att äntligen få andas in den klara luften några dagar. Fint och krattat blev det och komposten blev fylld. Men i rabatterna får löven ligga kvar. Det blir ytterligare fin mull så småningom.

Daniel provar nya lövblåsen och Anna kör den gamla vanliga krattmetoden....

..... medan far i huset samlar ihop allt i den väl använda skottkärran.

Lammkött

Jag är lycklig nog att ha inte bara fina egna barn och barnbarn, utan också väldigt trevliga syskonbarn och syskonbarnbarn. Dessutom bor syskonbarnen närmare mig här i Sjuhäradsbygden än mina egna i Småland och Stockholm.

En av dessa trevliga släktingar heter Fredrik och är min systerson. Fredrik är snickare och i den egenskapen har han hjälpt oss ett flertal gånger, när något mer avancerat snickeri, än det maken klarar av, skall utföras. Han bor med sin familj, fru Petra och döttrarna Linnea och Alva på lilla gården Hjortedal, som är Fredriks barndomshem. Där sysslar de bl.a. med fåruppfödning och det var anledningen till att vi just igår tog oss till de vackra omgivningarna i mina hemtrakter för att hämta lammkött som vi beställt.

Kan man tänka sig mer naturligt kött än detta!? De här lammen har lunkat omkring i hagarna vid Hjortedal och ätit sig mätta på naturlig föda. När det var dags för slakt har Fredrik själv under lugna former transporterat dem till ett mindre slakteri, där man också har styckat köttet. Och vi hämtar det på gården och slipper en lång kedja av mellanhänder.

Nu har vi packat frysen och känner oss rika som troll. Fina stekar, kotletter, framdelskött och färs - det kommer att bli många härliga måltider i höst och vinter. för finare och godare kött än detta finns nog inte!

Det blir så konstigt när jag ska lägga in en länk i bloggen, så jag skriver adressen till Hjortedals hemsida. Helt enkelt www.hjortedal.com