Visar inlägg med etikett Hantverk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hantverk. Visa alla inlägg

söndag 12 februari 2017

Ylle


Igår, när vi just skulle vika av gatan och gå in i parken, kom en dam mot oss. "Hej", sa hon, och sedan utbrast hon: "Det är första gången jag ser den i verkligheten!" Hon pekade på maken och hans tröja. Det visade sig att hon börjat sticka en likadan till sin son av garn, som hon hade haft liggande länge.

Det var inte första gången den tröjan väckt uppmärksamhet. Härom året när vi gick på Allégatan hörs en röst:"Vilken snygg tröja du har!" Det var en man i övre medelåldern, som hojtade. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kommentera: "och gissa vem som stickat den!".

Jag köpte garn och beskrivning till tröjan från Tidningen Vi, minns inte riktigt när. Garn och beskrivning kommer från Gotland, riktigt ullgarn av prima kvalitet. Mönster och garn kom från företaget Yllet. Mönstret på tröjan är inspirerat av samekulturen och döptes till "Lapplandströjan". Passande namn för min åttondels same till man. Tröjan har liksom dess bärare bibehållit sin spänst genom åren. Den används bara på vintern i stort sett. Det varma yllegarnet, vilket dessutom är tätt dubbelstickat på grund av mönstret passar inte på sommarhalvåret. Men vid den här årstiden är den ypperlig.

När jag fotograferat maken bärande tröjan, kom jag på att jag faktiskt har stickat en landskapströja till mig själv också. Garn och beskrivning köpte jag på en slöjdarutställning i Borås, när vi var ganska nyinflyttade till staden. Det är också rent ullgarn, växtfärgat och skaparen av mönstret döpte den till "Ängön". Inte helt mina hemtrakter, men ganska nära i alla fall. Jag är rätt förtjust i den tröjan också, men Lapplandströjan tar nog priset!



fredag 29 januari 2016

Goda grannar


Det här ett foto från min barndom. Min lillasyster och jag sitter i gräset i framkanten av fotot. De vuxna sitter i trädgårdsstolar runt bordet med kaffekoppar, kaffekanna och en stor tillbringare med saft. Det är sommar.

Jag tror att detta är sommaren 1948. Vi har bott i den nya villan i Örby i snart ett år. Jag har fyllt sex år, min syster är snart fyra. Vi har lekt och busat med varandra och de vuxna. Jag har tappat mitt hårband, min syster har sitt kvar, för ovanlighetens skull. Det brukade vara tvärtom.

De här åren i min barndom i villasamhället i Örby i nuvarande Marks kommun (ja, posten blandade ibland ihop oss med Örby i Stockholm), var präglade av det en nu kallar grannsamverkan. Men inte så att en blandade grannsamverkan med politik, eller för den delen med att bevaka sin egendom. Nej, det var mera ett sätt att umgås. Barn och vuxna i olika generationer gick som "barn i huset" hos de flesta av grannarna. Och sådana här träffar på sommarkvällarna i varandras trädgårdar, var mer regel än undantag, som jag minns det.

Makarna Blom var jämnåriga med mina morföräldrar. Farbror Viktor hade sin snickeriverkstad hemma på tomten. Han var en riktig finsnickare. Möblerna i huset de bodde i, hade han snickrat själv. Köksmöbler och sängar. Ingen annan hade så fina och annorlunda möbler.

Vi brukade gå till farbror Viktor i hans verkstad och sitta där och titta på när han svarvade och framställde så fina grejer. "Vad ska jag göra åt er idag då", kunde han fråga. Och så fixade han till en liten docksäng, eller små stolar till dockskåpet, eller en skärbräda i form av en fisk, som vi fick ta med hem till mamma.

Farbror Viktor kunde spela fiol och sjunga visor. Jag minns två av dessa visor. En handlade om skräddaren i Sätila, som gick ner sig på isen. Den andra var en norsk visa (makarna Blom kom ursprungligen från Dalsland) om en "bonnegutt" som inte hade det lätt. "Når jeg var bonnegutt, hade jeg det inte lett, för skjortan som jeg feck, ja, skjortan den  var ny, men skjortan var det inga fisflacker i"...... Ja, just den strofen kommer jag ihåg, man kan undra varför....

Det var fint med så goda grannar och makarna Blom var inte de enda. Jag har flera föremål, som tillverkats av farbror Viktor. Ett par fina svarvade skålar, och en "bakegressla" som kommer väl till användning, när jag ska baka farmorsbröd.

Jag kanske också ska identifiera personerna på bilden. Alla har förstått att barnen i framkanten är min syster och jag. Sedan kommer från vänster min mormor Selma, min pappa Kalle sticker upp huvudet från sin tältstol, sen kommer farbror Viktor och min morfar Edvin, min mamma Dagmar och tant Alma och så makarna Bloms yngste son Bo, som jag tror fortfarande bodde i föräldrahemmet vid den här tiden. Vem som stod bakom kameran har jag ingen aning om.

Jag har en historia till att berätta om en gemenskap mellan min mormor och tant Alma, men det får bli i nästa blogginlägg.

torsdag 7 januari 2016

Om tingen kunde berätta




Jag hittade den här duken för ett tag sedan i mina gömmor. Jag sökte i mina minnen för att komma på var jag fått den ifrån. Den vita löparen är broderad med utsökt mönster och handarbete. Kanten är gjord med den tätaste langettsöm jag någonsin sett. Hålsömmen runt duken är sydd av den finaste garn, man kan tänka sig och broderierna vid kortsidorna är sömmad med plattsöm och garn i vitt och guld.

Vem har en gång broderat den här duken? Den har inte kommit från mitt hem, det är jag säker på. Visserligen var både mormor och mamma duktiga brodöser, men detta är inte något av deras verk.

Nej, jag får söka mig till andra delar av mitt liv, och jag tror att jag kommit på det.

1976 köpte vi ett torp vid Gullaboås i södra Kalmar län. Byn, där torpet var beläget heter Hyltan. Huset var byggt som undantagsstuga till ett äldre par, som lämnat över gården, som stugan tillhörde, till den yngre generationen troligen någon gång på 30-talet. Det var en stuga med två rum och kök och en stor oinredd vind. Elektricitet fanns, men inte vatten- och värmeledningar. Vatten hämtades i brunn på gården och värmen fick vi från två kakelugnar och järnspis. När vi köpte huset hade det varit sommarstuga i ett antal år.

Den stora vinden blev en härlig lekplats för barnen under regniga sommardagar. Där fanns bl.a. en stor kista med diverse grejer, mest textil. Duken kan ha legat i den kistan. Men den kan också ha kommit med i någon auktionslåda från den tiden. Vi åkte ganska ofta på bondauktioner då. Jag är övertygad om att duken härrör från vår tid på Hyltan.

Gamla ting stimulerar fantasin, åtminstone för mig. Jag kan inte låta bli att tänka på den kvinna - jag är övertygad om att det var en kvinna - som förfärdigat detta konststycke. Vem var hon? Hade hon bott i vårt hus, eller var det någon annan, som kanske sålt eller skänkt den till husets ägare? Vad hade den kvinnan att berätta? Vad hade duken att berätta?

I den gångna helgen lyssnade jag till ett radioprogram, som leddes av Kerstin Wixe. Det handlade om goda berättelser och berättare. Jag har alltid varit förtjust i muntligt berättande och har sedan barndomen också varit omgiven av goda berättare. När jag studerade vid Folkhögskollärarutbildningen i Linköping skrev jag min exemensuppsats om "Muntlig berättartradition i Västergötland". När jag lyssnade till programmet hade jag redan börjat skriva det här inlägget om duken. Genom programmet, som du kan lyssna till genom att trycka Här, fick fantasin ny fart. Kanske blir det en ny berättelse om duken och dess skapare, när fantasin fått mogna.

lördag 28 november 2015

Slit, släng och bevara



Vi har ägnat några dagar senaste tiden att röja lite i garderober och källarförråd. Det har varit välbehövligt, men ack så svårt!

Jag vet, jag är en samlarmänniska. Särskilt om det handlar om textilier. Jag har sparat i säckar i källaren, i skåp och garderober. Tyger och garner, som jag aldrig kommer att använda. Och färdiga alster, gardiner, dukar, kuddar, broderier av alla de slag. Det blev en nödvändighet att rensa. Tänk bort idén att du ska sätta dig vid symaskinen och sy nya dukar och gardiner eller vad det nu är. I alla fall inte förrän du gjort dig av med något annat. Än mindre kommer du att brodera, sticka och virka. Lika bra att inse fakta.

Det blev tre säckar med lite av varje. Det gick bra att samla ihop, när jag väl kom igång. Fyra säckar med varierande innehåll. Men några saker fick vara kvar. Som de virkade vita överkasten som jag nästan maniskt fixade i pauser i studierna i studentlägenheten i Göteborg. Överkasten skulle bara bli färdiga tills vi flyttade in i nya lägenheten i Luleå 1965. Till och med maken visade tecken på nostalgi, när jag visade honom överkasten, där nere i källaren. De fick bli kvar. Inte så roliga att ge bort heller, eftersom de är slitna på mitten.

Det finns mycket kvar. Jag orkade inte ta tag i alla högar med oanvända tyger denna gång. Och en del grejer blev jag glad över att hitta. Som de färgglada överkasten, som jag tog en bild av, och som jag nästan glömt bort. Nu tar jag med dem ut i stugan att växla om med lapptäckena, jag har där.

Jag har så lätt att bli sentimental över sådana här saker. Men de påminner om så mycket jag varit med om. Och jag köper inte så mycket nytt heller. Jag har fortfarande en hel del att ta av.

Så blev det dags att ta fram adventsprylarna. Och visst är jag glad att kunna sätta upp julgardinerna, som mamma broderade till vårt nya hus i Kalmar 1974.

Och gardinerna som inramar stjärnan, hade jag glömt bort. De sydde jag till den första lägenheten i Borås tjugo år senare.

Vart tog säckarna vägen? Jo, de hamnade hos Erikshjälpen, där jag hoppas de kommer till någon nytta!




onsdag 11 februari 2015

Fumlighet......

....det har blivit mitt öde på gamla dagar. Jag, som förr var så fingerfärdig! Men nu är det länge sedan jag broderade, stickade, virkade, lyckades pilla upp besvärliga knutar och trassliga nystan inom rimlig tid.. På senare år är det bara tangentbordet till datorn, som fungerat. Och då menar jag ett riktigt tangentbord. Inte de pyttesmå på telefonen.

Men nu måste jag försöka igen. Vi var i Stockholm den gångna helgen och den snälla dottern förärade mig sin I-phone, när hon själv skaffat sig en av senare modell. Det var väldigt generöst av henne och jag vill ju naturligtvis använda den så mycket jag kan. Men oj, så pilligt! Jag har ju haft en touchtelefon ganska länga och det har ju funkat, när jag bara ringer och skickar ett och annat SMS. Men det är skillnad på en I-Phone. Där kan man ju göra ALLT! Om bara fingrarna hänger med och jag ids sätta mig in i alla finesser.

I samma veva har jag börjat längta efter att brodera igen. Det blev till ett riktigt sug efter att syssla med det jag älskar - att skapa något fint med mina händer. Jag tog med mina broderigrejor från stugan i förra veckan och igår satte jag igång. Det fanns en påbörjad duk, som jag lagt åt sidan för länge sedan. Och tänk - det gick faktiskt! Med ortosernas hjälp och lite tålamod fick jag till en liten bladslinga. Men det tog tid. Så långsamt går det inte att jobba med telefonen. Då lägger den väl av av ren långtråkighet. Det gäller att öva upp snabbheten i min krokiga tummar.

Glad är jag i alla fall för min egen I-phone, inte minst för att jag kan fotografera på ett enkelt sätt. Men någon selfie blir det inte förrän tidigast i morgon eftermiddag, när jag varit hos frissan. Just nu ser jag ut som "Hej kom och hjälp", som vi sade i ungdomen.

Nu ska jag baka ut en bröddeg. Det går som en dans - riktigt välgörande för händerna och inget finlir- det blir bra ändå!


fredag 9 januari 2015

Mössor och terror

Konstig titel på ett blogginlägg kanske någon tycker. Men varje dag händer ju saker både i den stora och den lilla världen. Och den lilla världens glädjande småsaker, kan väl hjälpa en att stå ut med och stå emot den stora världens hemskheter.

Så kändes det när jag igår hittade ett par nästan färdiga mössor, som jag börjat sticka för  kanske 25 år sedan. Jag hade totalt glömt bort dem. Men jag förstod att jag hade experimenterat lite med en ny modell, som inte riktigt liknade de andra mössor jag mönsterkomponerat tidigare. Det var inte heller samma modell, som mina tidigare skapelser och som vi brukat sälja i vår firma "Fria Händer" eller på Konsthantverksföreningen i Vetlanda.

Precis när jag skrivit dessa rader, hör jag på radion att ett nytt gisslandrama utspelar sig i Paris. Ännu fler döda i dessa förfärliga dåd. Det känns overkligt. Jag hade lagt upp en liten disposition för detta inlägg. Skulle beskriva idyllen i Småland, den tid vi hade vår firma. Sen skulle jag skriva om vad som händer i Paris, eller snarare - det som dittills hade hänt. Jag lade in bilderna på mössorna och Gugge och jag i vårt marknadsstånd. Sedan lade jag in en länk till DN, som många av mina FaceBookvänner delat under dagen. http://www.dn.se/ledare/huvudledare/jo-det-ar-vi-mot-dem/



Jag flyttade upp länken. Den är det viktigaste idag. Vi måste med skärpa stå upp för de demokratiska och solidariska värden, som så många faktiskt hyllar, ja, de allra flesta förstås. Och visst får vi också lov att tänka på de små saker i tillvaron, som gör oss glada och lyckliga. Hur skulle vi annars orka kämpa mot ondskan?



söndag 14 september 2014

Gustavsberg



Vi var i Stockholm ett par dagar för att hälsa på makens syster och svåger. Fint väder och lämpligt att göra en liten utflykt, så vi tog en tur till Gustavsberg för att beskåda miljön i den gamla bruksorten, som anlades redan på 1600-talet.

Det blev en fin upplevelse, som dock stördes något av att det råkade vara marknad med loppis och det ena med det andra och därmed mycket folk och alldeles fullt på parkeringarna. Men vi drar oss inte för att gå några meter och parkerade uppe vid kyrkan, där också de gamla välbevarade husen som byggts som arbetarbostäder en gång i tiden. Numera är de eftertraktade privatbostäder, men miljön är bevarad och har blivit en riktig idyll.

Vårt mål var emellertid muséet och där var näst intill folktomt, så det blev en riktigt privat upplevelse att gå i salarna i den gamla byggnaden och känna igen alla fina porslinsmönster, som man sett genom tiderna. Men förstås mycket annat också och lärorikt om tillverkning, design, att följa de olika epokernas skiftande mode, villkoren för arbetarna och mycket annat.

Jag köpte ett par vykort - det fanns inte så mycket att välja på - men de här publicerade tyckte jag var fina. Överst och terrin från jugendepoken, Gullviva heter den förstås och nedan en bild på den fantastiskt fint murade fasaden till huset där muséet var inrymt.

Jag rekommenderar varmt ett besök i Gustavsberg, och det går bra att åka buss från Stockholm, bara att ladda SL-kortet, så behöver en inte släpa på bilen och så aktar en miljön också!

Och till slut - vem var Gustav? Jo, det fick en också veta. Han hette Oxenstjerna i efternamn och bruket anlades på initiativ av hans hustru Maria, också hon med ett adligt efternamn, som jag inte lade på minnet. Maria skänkte bruket till sin Gustav och döpte anläggningen till Gustavsberg.

tisdag 6 maj 2014

Nytt altangolv

Maken har  länge pratat om att vi måste lägga nytt golv på altanen. Det från början vackra klinkergolvet hade visat sig inte riktigt tåla värmeväxlingar och hade spruckit lite här och var. Det  här blev ett projekt, som maken och jag inte fixat på egen hand, så vi fick inkalla ätteläggen för att få hjälp. Maken hade dock förberett och brutit upp och avlägsnat det gamla golvet. Ett riktigt skitjobb, om jag får säga och det tog två hela dagar att få loss det hela. Själv var jag full av beundran över hans energi och envishet. Men sen tog son och sonsöner över. De kom dragande med släpkärra, så de kunde hämta virke och forsla bort avfallet till lämplig station.

Det blev några intensiva dagar, fyllda av jobb, men också av mysigt umgänge. Själv höll jag mest till i köket, sysselsatt med att förse gänget med mat och dryck och många turer i diskbaljan. Med benäget bistånd av sonhustru Anna. Och bastun var förstås varm varje dag.

Lite bilder tog jag också av mina duktiga pojkar, förstås.


Daniel och Emil verkar fundera över hur nästa bräda ska läggas. Emil verkade rätt bestämd, så husbyggnadsstuderande på gymnasiet i Vetlanda, som han är.


Kalle kapar bräder efter måttbeställning


Koncentration


Farfar är byggherre och övervakar det hela, samt är handräckning emellanåt


Så här fint blev det, när allt är klart. Nu väntar vi bara på lite mer värme, innan alla krukor och amplar får komma på plats med grönska och vacker blomning.
Om ett par veckor flyttar vi ut för gott.

fredag 21 mars 2014

Nostalgilådan igen

Det är länge sedan jag öppnade nostalgilådan och skrev något om innehållet. Och det var inte min avsikt att göra det nu heller. Jag gjorde istället en djupdykning i linneskåpet. Där har det länge varit oordning, därför att ett par hyllor glidit ur sina spår och hamnat på snedden.

Jag är rätt slarvig med städning och sådant, men linneskåpen vill jag ha ordning i. Jag har länge retat mig på de lutande hyllorna, men inte förrän härom dagen har jag fått ändan ur vagnen.

Jag har så oändligt många dukar i alla storlekar och tekniker. Jag kommer ju från en textilfamilj och både mamma och mormor var duktiga sömmerskor och brodöser. Jag fick tidigt lust för handarbete och jag hade väl knappt börjat skolan när mamma stack ett ritat broderi i nävarna på mig. Så det finns många timmars arbete av flitiga händer som fått ihop skatterna i mitt linneskåp. När vi bildade hem, fanns ju inte heller påslakan, så även lakan och örngott ståtar med fina vitbroderier, mest gjorda av min mormor Selma.

Det är många dukar, som jag väldigt sällan har använt, och som hamnat i botten av högarna och glömts bort. Och så finns det några, som bara använts när jag var barn och sedan sparats för minnets skull.

Några av de senare har jag hittat långt bak i skåpet. Det är mina första alster från skolslöjden. Jag tog en bild på dem och de ses här nedan.


Den lilla duken med fransad kant och trådar trädda upp och ner på aidaväv, är mitt allra första arbete i slöjden. Vi fick börja i tredje klass och jag tyckte att det var barnsligt lätt. Den lilla rutiga duken med korsstygn och langettkant, tror jag också är en av de tidigaste. Sådant rutigt bomullstyg var legio i skolslöjden. Jag har också ett förkläde och dockkläder i sådant tyg. En gymnastikpåse har också funnits, men den har skattat åt förgängelsen för länge sedan.

I folkskolan blev det mer och mer avancerade saker, örngott med hålsöm, skolköksförkläde och en hel klänning i sjätte klass. Därför kändes det lite enkelt, när vi började realskolan (motsvarande dagens högstadium), där vi också hade slöjd ett par år, och fick börja med att göra en märkduk, med olika sorters sömsätt. Då hade jag redan broderat myrgång, kråkspark, kedjesöm, langett och allt vad det hette i flera år.

Nu har mina små slöjdalster hamnat i nostalgilådan. Där får de bli kvar, så länge jag har kontroll över dem.

tisdag 4 mars 2014

En riktig krukmakare


Jag blev inspirerad av att skriva något om de här föremålen, efter att deras upphovsman hade kommenterats på FaceBook på sidan "Du är från Mark om du känner igen....."  Där hade någon lagt in bilder på "Anjou-gården", numera kulturminnesmärkt och skött av Hembygdsföreningen i Skene.

När jag växte upp fick jag göra bekantskap med den tredje generationens krukmakare, Carl Anjou. Det är han som gjort kannorna och faten ovan. Carl Anjou kallade sig inte keramiker. Han var krukmakare rätt och slätt. Han signerade aldrig sina alster. Men vi som är från Mark, känner nog alla igen hans alldeles egna stil.

Mina föräldrar och morföräldrar var medlemmar i IOGT, Logen 1727 Ihärdig i Skene. Det var där man kom i kontakt med Anjous. Carl hade två systrar som också var med i logen. De hette Anna och Elsa. Den senare var yngst av dem och hon var gift med Oskar Nilsson, som också var med i logen förstås. Carl och Anna var ogifta och bodde tillsammans i barndomshemmet, som var byggt av deras farfar, som också grundade krukmakeriet.

Carl var en liten mager gubbe med mustasch och pliriga bruna ögon. Han var alltid först i Ordenshuset vid logemötena och eldade i kaminen, som värmde upp möteslokalen. Anna och Elsa skötte kaffekokningen. Vi barn var alltid med på mötena. Det var lite hemtrevligt i Ordenshuset. Det var slitet, trätrappan var nött och knarrade. Det luktade på ett speciellt sätt.

Men det var inte om logen jag skulle skriva. Det var ju om krukmakeriet. Man kunde beställa vad man ville ha. Både mamma och mormor köpte mycket av Anjou. En hel del har väl gått sönder, men lite finns kvar. En stor kruka, invändigt glaserad, använde mamma till att salta fläsk i. Den krukan har min dotter fått överta. I stugan har jag en ljusstake för ett gilleljus, med plats att lägga mossa eller annan dekoration runt om. Jag tror till och med att mamma designade den. Han  gjorde också en kyrka  att ställa fram till jul och min syster bevarar nu den traditionen.

Anjou hade ingen motor till drejskivan. Han satt och sparkade för hand - eller heter det fot. Han tog oerhört lite betalt för sina grejer. Jag minns att vi var några stycken i klassen, som fick följa med vår lärare och köpa lerfat, som vi skulle dekorera på teckningslektionerna. Jag tror inte de här faten kostade mer än 25 öre styck, vilket var billigt även på 50-talet.

Jag vårdar ömt och vördsamt mina anjougrejer. De har väl inget större antikvärde vad jag vet, men de minner om ett gammalt hantverk och en tid, som känns helt annorlunda mot idag.

Bilden nedan på syskonen Carl och Anna Anjou har jag hämtat från Anjougårdens hemsida.
http://www.hembygd.se/skene-orby/vara-byggnader-2/anjougarden/


onsdag 26 juni 2013

Det regnar.....


 
....och vad gör man då en vanlig onsdag i juni? Heter man Skogsviola är det väl bara att sätta igång att baka, förstås. Men om det ska fortsätta med lågtryck från väster i samma omfattning som förra sommaren, då blir nog frysen full med bara bröd och bullar, är jag rädd. Det är lite oroväckande. Det började efter midsommar ifjol också. Jag minns bara en vecka med riktigt vackert väder. Turligt nog var det just den veckan vi hade budat ätteläggen att hjälpa oss med att lägga nytt tak på altanen. I år vill vi ha mer än en vecka med sol och vackert väder. Basta!!

 

Lite nostalgisk blir jag när jag tar fram den här bakduken. Den påminner mig om tiden då vi hade vår firma. Jag sydde sådana här bakdukar och sålde bland alla andra hantverksgrejer, vi hade i vårt marknadsstånd. Jag hade, och har fortfarande, filosofin att vardagsjobb blir trevligare om man har vackra ting till hands, när man jobbar. Så t.ex. sydde jag också små fina förkläden med stor ficka att lägga klädnypor i, när man hänger tvätt. Ett sådant har jag också kvar och det gör mig lite glad.
 
Nu kan jag inte brodera så bra längre med mina värkande artroshänder. Men baka kan jag. Knåda deg är bra handgymnastik. Och jag kan sy på maskin också. Det blir fortfarande lite alster i lappteknik, när andan faller på.
 
Men idag är det bak som gäller. Jag började på morgonen och fixade färska frallor till frukosten. Sedan bar det av till återvinningen med div flaskor och tidningar m.m. Vår återvinningscentral ligger på en plats, som kallas Femskiftet, beroende på att fem vägar möts där. Man kan inte tro att det finns så mycket folk, som behöver tömma sopor där borta i skogen, men det finns nog gott om torp och gårdar utefter de fem vägarna.
 
Väl hemma igen var det dags för nästa bak - mammas mumsiga vaniljbullar. Det är de som ligger under bakduken. De ska kalljäsa och det tar flera timmar. Men det gör ingenting, för under tiden har maken och jag noga planerat måltiden som vi ska bjuda fredagens gäster på, och nu har han gått ner för att tända bastun. Den välsignade inrättningen är  bra att ha i alla väder, men kanske just en sådan här dag, när det är lite ruggigt. Då är det extra skönt och mysigt med ångan inne i bastun och levande ljus i bastukammaren.
 
Ja, detta blev mina stugtankar denna regniga onsdag i juni 2013.

måndag 1 april 2013

Annandag Påsk



Jag har inte skrivit i bloggen på ett tag. Har inte varit riktigt motiverad. Vi har gått och väntat på våren. Visst, vackert väder, men ack så kallt, särskilt på nätterna. Det har gjort att snön inte vill smälta så snabbt och framför allt inte isen på sjön. Nu kan vi i alla fall köra ända ut till stugan om än på snömoddig, lerig väg. Och sonen var så snäll och hackade upp vaken, så vi äntligen kunde få en riktig bastu med isdopp. Och solen strålar. Men växthuset är fruset och kallt och så här sent brukar jag alltid vara igång med frösådd. Nu ska det ändå bli av till veckan. Får som vanligt bära in lådorna i köket, när vi inte är i stugan.

Det har varit en härlig påsk. Äldste sonen med familj är i Florida, men näste son med familj har varit här liksom dottern. Igår gav de sig iväg till sina hemorter, efter en riktig familjepåsk med god mat och mysig samvaro. Någon påskvaka, en tradition i västsvenska bygder,  kunde vi inte elda, här är alldeles för torrt och eldningsförbud råder. Men vi hade trevligt ändå. Idag har maken och jag njutit av det fina vädret. Han tänker på småfåglarna och har snickrat några nya holkar, till gagn för de små liven. Jag gick ner med en kaffekorg till bastun, där han satt och fogade ihop holkarna. Kaffe med norrbottnisk kaffeost smakar gott i vårsolen.



Och solen strålar över den ännu isbelagda sjön. Men nu lovar jag att våren är kommen!





söndag 20 januari 2013

Kyla och värme

Vi har haft några riktigt kalla dagar i Borås. Härom dagen var det -12, när maken skulle ge sig ut på sin tidiga morgonpromenad. Själv valde jag att stanna inne just vid den tidpunkten. Men maken skulle ut. Äntligen riktigt vinterväder, som passar en norrbottning. Men kallt var det. Hans vanliga handskar skulle inte räcka. Finns det några lovikkavantar? Det var frågan. Farmor stickade sådana. riktigt äkta, fasta, kardade med riktig ull. Vi har några par ute i stugan. Men i stan - Jo, visst. Jag har sparat var sitt par. De sista hon stickade. Jag letade upp dem i lådorna. Aldrig använda. Ljuvligt mjuka, varma, ulliga. Det känns så riktigt. Makens släkt stammar sedan 1500-talet just från byn Lovikka på västra stranden av Torne älv. Två bröder bosatte sig där och en av dem blev stamfader till maken och därmed till våra barn. Lovikka stammar från namnet Ludvig, ett tyskt namn ursprungligen. Anfadern var s.k birkarl, troligen vandrat från Tyskland upp genom Finland, hans söner vandrade över älven och etablerade sig där. Visst är det fantastiskt.

När han kom hem från promenaden, med lite frostnupna kinder men glad över att vi nu hade riktig vinter. Inte boråsslask utan en härlig frostig vinterdag, tog han om mig och bad mig känna på hans händer. Varma, riktigt genomvarma. Vantarna hade värmt honom, inte bara händerna, utan hela blodomloppet. Ja, det senare är min tolkning. Så berättade han att det hade känts som om hans mor hade hållit hans händer och att hon hade frågat: "Du har väl tagit på dig långkalsongerna?"

Men nu var det i Borås, en kall vinterdag mer än femhundra år efter att Olof Joensson Olkurri kom varndrande mot Torne älv. Långkalsingarna var förvisso på. Men en mors omsorger lever genom decennier, ja till och med sekler.  De tar aldrig slut.

 

Idag var det bara -6 när jag själv vågade mig ut på en promenad. Jag insåg att lovikkavantarna skulle bli för varma - jag blir alltid så varm om händerna, när jag går i raskt takt. Men de vanliga handskarna räckte inte riktigt till, så jag tog fram ett annat par vantar med historia. Dessa fina vantar med mönsterstickning i tunt ullgarn är stickade av en barndomsblind kvinna på Öland. De ligger förpackade i en plastpåse med mitt namn i punktskrift på en etikett. Jag beställde dem av henne när vi bodde i Kalmar. Valborg var en driftig kvinna, aktiv i SRF och en skicklig hantverkare. Jag har inte använt vantarna mer än några få gånger och det är nästan lite högtidligt, när jag tar på mig dem. Jag har själv stickat mycket i mönster innan artrosen slog till i mina händer. Jag vet hur knepigt det kan vara att hålla koll på trådarna och antalet maskor. Valborg var en mycket kompetent kvinna. Sekreterare i föreningen i många år. Skötte hem och hushåll och många barn. En pionjär. Vantarna påminner om ett starkt kvinnoöde. Tänk, så många hjältinnor det finns bland oss.

Jag tog en tur i den kära Annelundsparken, Jo,vi har snö i Borås också. Men bara lite. Precis så att det täcker marken och lyser upp omgivningarna. Men man kan gå i lågskor och bara det inte blir mildare behöver man inte ens broddar. Och träden är också vitklädda, inte med snö dock. Den har blåst bort. Men rimfrost är vackert det också.


lördag 12 januari 2013

Ut i halkan

Jag tog mig en promenad i den tidiga morgonen efter att inmundigat kaffe och vaniljbulle, serverat på sängen av maken. Såg vara ut att vara fint väder och lagom kallt, -2 grader. Vad jag inte var beredd på, var att det hade blivit halt under natten. Halka är bland det räddaste jag är för numera, både om jag ska gå eller köra bil. Tänkte nästan att jag nog får gå in igen, men tog gud i hågen och halkade ner för backen till centrum, där det finns gator med uppvärmning att gå på. På Stora torget var det tomt och öde. Några enstaka vandrare, som förmodligen liksom jag, inte var ute för att lördagsshoppa, hastade förbi den stora granen, som står där så ensam, sedan alla bodar och nallar är bortforslade. Om några timmar kommer det att vimla av folk, Boråsbarnen är inbjudna att plundra granen på godispåsar, innan den ska skatta åt förgängelsen. Jag kommer inte att sakna den. Årets gran är ingen höjdare i skönhetsmening, vi får tro att man hittar en snyggare nästa jul.
Jag vek av upp på Österlånggatan och kom förbi Hötorget, där det också finns en gran, inte så stor, men mycket snyggare än fulingen på Stora torget. Men trots det får väl även den se sin karriär som julgran avslutad snart. Sedan fortsatte jag några kvarter bort mot Folkan och vek upp på Allégatan, för att vända hemåt igen. I Symaskinsaffären skyltade de med några gulliga kuddar och jag kunde inte låt bli att ta ett foto på den här gulliga saken....
.....en tröst för en som inte gillar städa! Så fick jag lite oväntat mig ett visdomsord till livs även denna morgon! PS. När jag förhandsgranskade detta inlägg ser jag att det krånglat med bilderna och att jag fått in två bilder på Hötorgsgranen och den stora fula torggranen har av någon egendomlig anledning försvunnit. Men jag ids inte börja redigera igen, och den bilden var ändå inte mycket att se. DS

söndag 4 mars 2012

Pokalerna


Igår kom vi ut till stugan för att övernatta för första gången sedan julhelgen. Fint väder, fullt med fåglar vid fröautomaten och en skön bastu, trots att det inte blev något dopp i vak. Isen är fortfarande för tjock. Ett år försökte maken ta upp en vak med hjälp av motorsågen, men det blev så mycket olja i vattnet, så vi kunde inte använda den vaken. Nu får vi tåla oss tills isen drar sig tillbaka av sig själv.

Efter bastun, middag med suovasrökt renstek med rödvinssås, klyftpotatis och för min del gräddkokta trattkantareller. Maken kände sig vårinspirerad och ville att vi skulle ha en dukning som passade vårvädret, så jag tog fram mormors linneduk med infällda spetsar och våra stiliga munblåsta vinpokaler.

De där pokalerna har sin egen historia. Någon gång i mitten på 90-talet fick vi en idé att vi skulle ta en tur till Värmland. Vi hade inte varit så mycket i Värmland. Jo, maken hade ju gått i skola i Kristinehamn och vi hade haft många kontakter med folkhögskolan där, men det var i stort sett det enda. Vi bestämde att vi skulle ta en semestervecka och lära känna Värmland.

Vi tog in på hotell Selma Lagerlöf i Sunne. Vi hade beställt halvpension, dvs frukost och middag. Allt var bra utom att vi fick för lite mat. Det var oerhört små och snåla portioner och någon påbackning var inte att tänka på, på sin höjd kunde man få en extra potatis. Men annars var det trevligt i Sunne. Man kunde ta en tur till korvkiosken och få en extra påbackning till middagen. Det ska poängteras att varken maken och jag är särskilt stora i maten.

Nåväl, det gick väl an, men det var en sak till som felades. Vi hade bara plastmuggar på hotellrummet att servera vår medhavda sherry i. Inte så kul, men det gick ju det också.

Annars hann vi med mycket på en vecka i Värmland. Vi vandrade på vilda vägar för att komma till ett pörte i Finnmarken, vi var i Torsby och bekantade oss med nävgröten, vi besökte en vacker trädgård på Rottneros Herrgård. Naturligtvis var vi på Selmas Mårbacka, och dragspelsstämma i Ransäter, där vi också passade på att titta in på Tage Erlanders gamla skola, där hans far hade varit lärare. En dag körde vi till Ekshärad för att delta i "Gammelväla" hembygdsdag och marknad. Köpte björnkorv och hjortronsylt. Och så åkte vi till Arvika, besökte Rackstakollektivets fina gård och ett av de finaste konstmuséer jag upplevt.

Men det fanns ju en sak till som är viktig för en textilare som jag. Jag måste ju komma till Klässbol med sitt berömda linneväveri. Jag hade länge önskat mig en linneduk med oblekt garn till skillnad från alla vita damastdukar, som jag var van vid hemifrån Häggådalen. Jag fick vad jag sökte, en vacker duk i i oblekt linne, stor nog att täcka vårt utfällda slagbord. Lyckan var fullkomlig.

När vi kom ut från väveriet, fick vi se tvärs över gatan en liten glashytta, eller studio kanske man kan kalla det. Där har dom nog glas till vår sherry, tyckte maken. Mycket riktigt, vi stegade in och det visade sig att det var ett ungt par glasblåsare, som gjorde sina egna designade glas. Oerhört vackra! Vi köpte två vinbägare av andra sortering, de hade blivit lite snedblåsta. Det dög till hotellrummet gott och väl. Nu tycker jag att den sneda foten på ett av glasen bara är charmigt. Det visar ju på ett äkta hantverk. Inget föremål är det andra likt.

Vi blev så inspirerade av de fina glasen, att vi beslöt att skaffa fler pokaler och ställa till med fest, med rikligt med vin i stora glas. Så nu står en samling vinpokaler på hyllan ovanför köksfönstret i stugan. Så många fester med glasen blev det inte, men de pryder sin plats och glasen från Klässbol är förstås de finaste i samlingen. Och extra fina är de för att fira Vårens ankomst.

Så många "pokalfester" har det inte blivit. Men när vår fina altan vid stugan var färdig, bjöd vi alla som hjälpt till på en fest med mycket vin i stora glas, mat, sång och musik. Och bättre sätt att fira våren än ett gott vin i pokalerna från Klässbol är väl svårt att tänka sig!

torsdag 8 december 2011

...och sedan for vi till Linköping

Några dagar efter att vi kommit hem från Stockholm, tog vi en ny tur, denna gång till Linköping. Det var dags att hälsa på makens syster och svåger, Nora och Arne, som bott i denna vackra stad i många år nu. Själv har jag också en del av hjärtat i Linköping efter att ha studerat där vid universitetet i ett år - folkhögskollärarutbildningen, en påbyggnad på tidigare akademisk utbildning. Det är tjugo år sedan denna vinter och jag ser tillbaka på det året med glädje. Att få sätta sig på skolbänken det år man fyller femtio och fixa det - dessutom bra, om jag får säga det själv - det är en oerhörd stimulans och kick för självförtroendet.

Allt nog, jag bodde hos Nora och Arne det läsåret i deras villa i Lambohov. Nu bor de mera centralt och vi har alltid trevligt när vi hälsar på. Numera tar vi ofta bussen dit, i alla fall under vinterhalvåret. God mat får vi också, Nora har en gång arbetat som kokerska, så hon kan sina saker.

Jag har en annan anknytning till Linköping. Sommaren 1983 gick jag en vävkurs på Lunnevads Folkhögskola ett par mil utanför stan. Då besökte vi Hemslöjden för att köpa garner och bli inspirerade. Nu har det blivit tradition att Nora och jag tittar in på hemslöjden - särskilt nu före jul - och ibland köpa någon liten grej. Tyvärr blir det allt dyrare år efter år, vilket är förståeligt. Men mitt gamla hantverkarhjärta klappar alltid lite extra för vackert konsthantverk.

När vi gick ifrån Hemslöjden passerade vi en ny pub, som vi inte sett förut. Den heter The Horse and Hound och såg väldigt trevlig ut. Vi letade upp svågrarna på ett annat ställe, där de satt med varsin öl, och vi berättade om den nya puben. Sagt och gjort, vi måste prova stället. Det var lite före öppningsdags, så vi fick hänga på låset några minuter. The Horse and Hound visade sig vara ett riktigt mysigt ställe i äkta engelsk stil och gott öl hade de förstås.

Dagen därpå fick jag en ny nostalgikick av hantverk. Vi beökte julmarknad på Brunneby gård. Där fanns allt som jag kände igen från mitt förflutna som marknadsknalle. Mycket textil förstås, men också träslöjd, smide, smycken och mat, mat, mat. För att inte tala om tomtar i alla de former. Brunneby gård är annars känt för sitt musteri. Har tillverkas äppelmust, saft och cider och man saluför också produkter från närliggande matproducenter. Här handlade jag också lite. Kameran var med, men det blev inte så många bilder, det var så vansinnigt mycket folk. Men jag fick i alla fall en bild på denne tjusige herre som sparkade sin manuella träsvarv. Stilig hatt hade hans också!



När vi kom hem tog jag denna bild på det jag köpte. En burk honung, ett rullat paket hemkärnat smör (ska tas fram till vört- och farmorsbrödet på julafton) och ett par röda änglar att hänga i öronen. Jag köpte också en påse närproducerade ekologiska chips, men de var redan uppätna, när jag tog bilden.



På lördagen var det dags för hemresa, men innan dess hann vi med att hälsa på en av Noras och Arnes söner, som bor strax utanför stan, och hans rara fru. De bjöd oss på lunch, trattkantarellsoppa, gott bröd, fikonmarmelad och ostar. Det smakade mums inför hemresan!
Det är härligt att ha en stor släkt så man får göra lite utflykter ibland. Tack Nora och Arne, Thomas och Ulla-Stina för ett par härliga dagar!

fredag 15 juli 2011

Unos djur

Vi hade besök ett par dagar av makens syster och svåger från Linköping. Eftersom vi inte ville sitta och uggla i stugan hela dagarna, tog vi med våra gäster på en liten utflykt till Unos djur i Bredared, halvannan bil utanför Borås. Tänkte att det skulle passa bra, särskilt som svågern också är en hobbyslöjdare.

Uno Axelsson var en märklig man. Han hade en sällsam förmåga att kunna se motiv för sin konst i naturens irrgångar. Han började som många andra slöjdare att göra skålar av vrilar - utväxter på träd - som han hittade i sin skog. Men Uno var inte bara hantverkare. Han var också konstnär. Han nöjde sig inte med att göra skålar. Han började skära ut djur, som fick ta plats i eller på skålarna. Så småningom gav han sig också på större trädstycken, stubbar och stammar.


Unos verk kännetecknas av att han alltid skar ut sina motiv ur ett enda stycke trä. Han målade och lackade sina alster, en del mycket naturtrogna, andra mer surrealistiska och ofta är de gjorda med humor och en glimt i ögat, som t.ex. den här suggan med sina kultingar...

och här ett fågelbo...

... och en hel skog med rävar och älgar.
http://www.blogger.com/img/blank.gif


Uno Axelsson gick bort 2002. Hustrun och de tre barnen fortsatte att visa hans verk på gården hemma i Gravryd några år. Sedan ett par år tillbaka förvaltas samlingen av Bredareds Hembygdsförening, som också har byggt en fin utställningslokal i anslutning till Bygdegården. Många besökare från när och fjärran har hittat till den lilla byn Bredared och delar av samlingen har också ställts ut på Virserums konsthall, Nordiska museet, Liljevalchs Konsthall och Göteborgs Konstmuseum. Även internationellt har verken blivit kända genom utställningar i Mexiko, USA, Kanade, Norge och Finland.
Adressen till utställningens hemsida är: www.unosdjur.com

söndag 10 juli 2011

Akvarell



En gång i tiden trodde jag att det var en enkel sak att måla akvarell. Vattenfärger hade man ju hållit på med innan man kunde läsa. Jag tog initiativ till en studiecirkel i akvarellmålning, när jag arbetade på en folkhögskola i Småland. Vi hade en jättebra kursledare. En etablerad konstnär och illustratör. Monica Schultz heter hon och hon gör fantastiska akvareller och andra målningar med för den delen. Monica lärde mig grunderna och jag märkte snart att så enkelt var det faktiskt inte. Akvarell är bland det svåraste man kan ge sig på.

Efter de första försöken har jag gått flera kurser, bl.a. tolv dagar i Frankrike en sommar i början av 90-talet. För varje kurs jag går blir det svårare och svårare.

För några år sedan tappade jag intresset. Insåg att jag aldrig hade tillräckligt tålamod för att åstadkomma något särskilt. Och jag har faktiskt andra uttrycksmedel som ligger mig närmare till hands. Skriva t.ex.

Men tänk, att just idag tog jag fram penslar, färger, vatten, papper och allt som hör till. Och plötsligt blev det roligt igen! Vi har en låda i bastun, som jag inreder till jul och påsk med diverse pynt. Det är en gammal vinlåda, som vi fraktade hem med några goda bourginonger från Beaune för tjugo år sedan. Jag har länge tänkt att jag skulle måla en bakgrund till lådan och göra ett sommarlandskap. Jag har tröttnat på att ha påskpyntet kvar ända till jul. Jag målade ett havsmotiv fritt ur hjärtat och ställde in en liten båt, köpt i Skagen någon gång för länge sedan. Jag placerade ut lite stenar och snäckor, som jag sparat och då blev det så här:



Sedan gick vi en runda i skogen, maken och jag. Han gick raka vägen hem, men jag stannade och plockade smultron igen. De börjar nu bli övermogna, men jag fick ihop ca tre deciliter, som nu ska avnjutas som dessert till den indieninspirerande måltid, som maken planerade redan på förmiddagen.

Solen skiner, sjön ligger klarblå och spegelblank och livet är fortfarande ljuvligt.