Jag har från barndomen varit intresserad om sådant som hänt i gamla tider. En stor inspiratör för mig i det fallet var min morfar Edvin All född 1895. Morfar berättade mycket om hur han hade det som barn och de i släkten som levt före honom. En stor inspirationskälla var också torpet Stenbäcken, som morfar tog över när föräldrarna gått bort. Jag fick tidigt lära mig hur torpet kommit till och vilka som levt där.

Den första som kom att bosätta sig på torpet var en man som hette Lars. Han var son till en kvinna som härskade på gården Ryd och som bl.a. ägde skogen vid Stenbäcken. Lars verkade vara en slarver, som söp och misskötte gården, så han fick lämna gården och och fick ett stycke mark att livnära sig på. Detta hände någon gång i det tidiga 1800-talet.

Det var spännande att höra morfar berätta. Särskilt som det fortfarande finns lämningar efter den första jordkulan med tak över, som blev Lars bostad. Det var fantasieggande att försöka föreställa sig hur ett sådant liv kunde vara. Hur det hade sett ut vid den porlande bäcken, där vi plockade smultron och byggde rännor att leda vattenfall för att ge kottarna, som föreställde båtar, fart nerför det skummande vattnet.

Det blev förstås en riktig stuga. När den byggdes vet jag inte. Jag vet vad de följande männen i släktledet hette och något av vad de sysslade med. Den närmaste sonen att överta torpet hette Kristoffer. Han var far till näste torpare, som hette Lorenz. Om honom vet jag lite mer. Lorenz blev min morfar Edvins morfar. Han var en storvuxen stark karl, som många andra i stenbäckesläkten fortfarande kan visa exempel på.

 Lorenz och hans hustru ( som jag i denna stund inte kommer ihåg namnet på) fick ett enda barn, Anna-Stina. Min mammas farmor. Och nu är vi framme vid personerna på den gamla bilden. Troligen tagen med en lådkamera.

Man får kanske förstora bilden  för att urskilja personerna. Mor Anna-Stina sitter  mitt i bilden. Det syns klart att hon är äldst. Hanna gifte sig med den tolv år yngre Vilhelm Andersson- All. Han var född inte långt från Stenbäcken och var son till Anders All, som väl var något av en diversearbetare. Han hade dock varit knekt några år, därav namnet All, som sedan gått i släkten på min morfars sida.
Vilhelm sitter längst fram på bilden, halvt skymd av min mamma Dagmar. Till höger om Anna-Stina sitter hennes båda söner, delvis skymda av Dagmars storasyster Ella.  Närmast sin mor med hatt på huvudet sitter sonen Edvin, min morfar. Till höger om Ella sitter yngste sonen Axel.

Så är det bara fyra personer till, de båda svägerskorna och de två barnen. Lutad mot Anna-Stina halv ligger Alice, gift med Axel och där, med glasögon är min mormor Selma Teresia, gift med Edvin. Den lilla flickan i mitten är Axels och Alices dotter Eva. Pojken i bakgrunden är Lars, som fick stanna kvar på Stenbäcken hos sina morföräldrar, när hans mor Agda tog med sig sina två yngre söner och flyttade till Malmö.

Alla personerna på den gamla bilden, är nu borta. Men de lever starkt i mitt minne. Jag och mina syskon och kusiner är sjunde generationen. När mina morföräldrar dött delades torpet av de två systrarna Ella och Dagmar. och de delade på torpet och byggde egna stugor. Den gamla stugan revs redan när morfar tog över torpet. Numera ägs vår del av torpet av min syster Gudrun och vår bror Stig och jag har tillgång till det förstås. Och brorsan har redan när han blev myndig, tagit  namnet All. Vi har alla tre både barn och barnbarn, som har fått uppleva livet på  Torpet Stenbäcken i Örby i Marks kommun.

PS. Jag har skrivit ett blogginlägg om Anna-Stina på Stenbäcken under etikett "Urmödrarna".  Jag startade denna etikett med henne. Man får scrolla ganska långt och det finns också ett avsnitt som är blankt, men ge inte upp, Anna-Stina var en stark kvinna.

PPS. Det finns en annan gren i stenbäckehistorien. Anna-Stinas och Vilhelms äldste son, Algot, flyttade till Borås och hans söner tog namnet Stenbäcken som efternamn. Det finns en hel del personer med det namnet i Borås med omnejd. Tyvärr känner jag bara några få av dem. Om någon av dem skulle läsa det här, skulle jag gärna se en kommentar nedan.





.

Så länge sedan

Jag hittade ett gammalt foto i chiffonjén igen. Ett foto, som jag inte kommer ihåg att jag sett tidigare. Det måste ha legat inkilat bland mammas foton och jag har råkat bläddra förbi det, när jag rotat i lådorna.

Jag blev mycket glad, när jag hittade det här skadade, lite suddiga fotot. Jag såg direkt vilka personerna är. Det är min farmor och farfar, Augusta och Johan Karlsson, Andorslid, Örby, och fem av deras sju barn. Kortet måste vara taget 1915 eller kanske hellre, sommaren 1916. Det är ett av två foton jag har av min farfar, som dog redan 1918 i spanska sjukan. Jag har skrivit om honom i ett blogginlägg 20 mars 2010 under etikett Släkten. Han hade således inte så långt kvar att leva, när den här bilden togs. Min farmor är här i 40-årsåldern. Hon har hittills fött sex levande barn och två dödfödda. Hon ska hinna med ett till, den yngste, Filip, som bara var tre månader, när fadern dog. Det andra barnet, som fattas på bilden, är den fjärde i skaran, Erik, som bodde långa tider hos en morbror och hans fru. De hade en stor gård, men inga egna barn, och ville tydligen att Erik skulle bo hos dem.

De två flickorna är äldst. Jag har inte tidigare sett några foton på dem i så unga år. Selma till höger är äldst. Hon kom att utbilda sig till hemsyster, som det hette, och lämnade hemorten och bosatte sig i Åtvidaberg. Vi åkte tåg dit några gånger och hälsade på i min barndom. Faster Selma bildade familj med Erik och de adopterade två barn, som blev våra kusiner.

Selma var den enda som inte fanns i vår närhet. De övriga syskonen blev hembygden trogna och vi umgicks mycket med våra kusiner. Den andra dottern, Karin, blev mamma till tre flickor, varav den yngsta var lika gammal som jag och vi gick i samma klass i folkskolan.

Så var det då pojkarna. Arvid, som så småningom tog över det lilla torpet och utvidgade markerna en del, så han kunde försörja sig helt på jordbruket. Bredvid honom sitter lille Karl, som blev min pappa och som jag skrivit ganska mycket om i tidigare inlägg. Så är det Eskil, som bl.a. jobbade som bilreparatör och också hade egen verkstad.

När jag förstorar bilden blir jag så rörd över lille Karl Gottfrid. Han är väl tre - fyra år, som jag tänker mig. Han var född i oktober 1912. Jag tycker att han är så söt och jag känner igen dragen i barndomskort på min syster och en av hennes söner, med bruna ögon som signum. Även om det inte är färgfoto.

Att brodera en tavla

Hemkommen efter resan går jag runt i stugan och trädgården och kollar in mina blommor. Det är nästan det första jag gör, när jag kommer hit ut. Nu hade vi varit borta i tio dagar under den mest intensiva växtperioden och det hade förändrats en hel del till det mer prunkande och lummiga.

Men jag har också några blommor, som aldrig förändras. Det är de som hänger på väggarna. På stugväggen vid altanen har jag ett par sådana rariteter. Det är två små tavlor, som min mamma broderade till sitt och pappas första hem, en enrumslägenhet på övervåningen i morfars och mormors hus, med järnspis och kakelugn. Badrummet var en lavoar med handfat och kanna, som stod i en liten förbindelsegång mellan köket och rummet. De bodde där från 1939, när de gifte sig till 1947 när de hade byggt ett eget hus. Då var jag fem år och jag minns mycket väl hur det såg ut i den lilla lägenheten, som vi flyttade från.

De båda tavlorna har alltså funnits i mitt hem så länge jag minns. När mamma gått bort i november 2001, tog jag hand om tavlorna. Inte för att de var speciellt snygga. Men för att jag tänker på min mamma. Hon var bara nitton år när hon gifte sig. Innan dess hade hon arbetat på syateljé på Kinna Damekipering. Hon hade lärt upp sig till en riktig finsömmerska. Mamma Dagmar gick ut folkskolan med bara stora och små a:n i betyget. Lärarinnan ville att hon skulle fortsätta i realskolan. Men Dagmar ville inte. "Det var ju bara 'fina' barn som gick där". Så hon började som lärling och blev en mycket duktig sömmerska. Hon broderade tavlorna innan hon gifte sig. En tonåring, som hade träffat en åtta år äldre man. En man som hon skulle leva med i många år och som hon, som jag tror och vet, var mycket lycklig med. För mig är tavlorna en symbol. En symbol för en ung flickas drömmar om ett lyckligt liv.



Så småningom lärde jag mig själv att brodera på stramalj. Gissa vem som lärde mig det! På altanen finns ett rosenbroderi, som jag gjorde många år senare. Jag tänker med tacksamhet på min mamma Dagmar för att hon gav mig möjlighet att upptäcka glädjen i att skapa med mina händer. Genom alla år med intellektuell yrkesverksamhet har jag alltid funnit ro och tillfredsställelse genom handarbete och annat skapande. Tack lilla mamma i din handahimmel!

Mer om Kartano-Marja

Det här är min svägerska, Nora. Hon är en av makens storasystrar. Han har några stycken. Småsystrar också för den delen. Nora är den av syskonen som vi träffar oftast av den anledningen att hon inte bor så långt från oss, som de andra. Vi hälsade på Nora och Arne i Linköping i veckan och då passade jag på att intervjua henne om mormodern, Kartano-Marja, som jag skrev om för ett tag sen.

Nora beskriver sin mormor som en kort och rund gumma med lång svart kjol, som rökte pipa och alltid hade en stickning med sig när hon kom och hälsade på, vilket hon gjorde ganska ofta. Det var inte lika ofta som familjen i Lappeasuando åkte till mormor, men syskonen minns båda det stora pörtet, med öppen spis och en stor vattenreservoar i ena hörnet. Nora minns också sin morfar, som var strängt religiös och anordnade laestadianmöten i hemmet. "Mormor var mer världslig" säger Nora, som också bekräftar att Marja hörde till de mer ansedda kvinnorna i bygden.

Marja tyckte om att skoja med barnbarnen och lurade de små att hon kunde trolla t.ex. Den något underliga sittställningen som Nora demonstrerar på bilden kommer sig av att hon berättar om att ett av mormoderns knep var att låtsas att det ena benet var försvunnet. Det doldes förstås under den långa kjolen.

Jag tyckte om att höra Noras beskrivning av sin mormor. Hon ger en mjukare bild av den något stränga kraftkvinna, som Sara Ranta-Rönnlund beskriver i sina böcker. Jag ser framför mig Kartano-Marja sittande i spiselvrån, sugande på sin pipa och med ena benet uppdraget under den långa svarta kjolen.

Urmoder 6

Jag tänkte ta upp min serie "Urmödrarna" igen. Och jag har inte gjort det lätt för mig, när jag nu beslutat mig för att presentera en kvinna, som jag vet väldigt lite om. Därför blir det kanske en del spekulationer - eller kanske jag ska kalla det fantasier från min sida.

Kvinnan på bilden är Maria Andersson, född Naisuk, även kallad Kartano-Marja från Piilijärvi by i nuvarande Kiruna kommun. Hon var mina barns farmorsmor.

Det finns inte så många som nu kan berätta om Marja. Den sista av hennes döttrar dog i somras 90 år gammal. Marjas dotterson, som jag är gift med, minns henne, men inte så mycket mer. Jag har pratat med några av hans systrar, men de minns inte så mycket heller. På gamla dagar fick Marja flytta runt till de av hennes barn, som bodde kvar i trakten. Till dem hörde dottern Hanna, min svärmor (urmoder 4), som var näst äldst bland barnen. Makens systrar har berättat att mormodern brukade sitta i spisvrån och röka. Maken har berättat att de brukade åka med häst och släde till Piilijärvi på jularna, men det verkar vara mest slädfärden han minns, inte så mycket av sin mormor.

Maria var född 1882. Hennes flicknamn, Naisuk, är ett samiskt namn. Det jag kan utläsa av anorna, som jag studerat, är att Marias farfar, med ursprung i Kaalasvuoma, var den förste i släkten som bosatte sig i Piilijärvi, där ättlingar fortfarande finns kvar.

Maria gifte sig ung. Jag vet inte exakt när, men gissar att hon inte var mer än runt 20 år. Dottern Hanna var född 1903, då var Maria 21 och hade redan ett barn, därav min slutsats. Mannen hon gifte sig med hette Anders Vilhelm Andersson och kom från Masugnsbyn, som ligger vid Kengisforsen i Torne älv. Masugnsbyn var den första gruvorten i Malmfälten, anlagd 1649. Vilhelms farfar hade flyttat till Lappland och Masugnsbyn från Filipstad.

Maria fick nio barn, som nådde vuxen ålder. Hur många barn hon fött vet jag inte, men barnadödligheten var hög vid denna tid och det var ovanligt att alla barn överlevde de första åren. Min svärmor Hanna hade ett barn som dog som spädbarn och tre missfall. Precis som sin dotter fick Maria se tre söner och sex döttrar växa upp.

Hur Maria Naisuks dagliga liv tedde sig, är kanske inte så svårt att föreställa sig. Jag tror inte det skiljde sig så mycket från det liv hennes dotter, min svärmor levde. I alla fall inte de första åren. Det var arbete och åter arbete. Men en skillnad fanns. Maria fick överta en färdig gård, där hon var tredje generationen. Hanna och Levi bröt upp sitt eget nybygge med allt vad det kunde innebära.

Men titta på bilden av Kartano-Marja! Visst ser hon bestämd och handlingskraftig ut! En som vittnat om detta är Sara Ranta-Rönnlund (se inlägget "Nådevalpar), som omnämnt Maria i flera av sina böcker. Byn Piilijärvi var, liksom Lappeasuando, en vanlig uppehållsplats för Årosjokksamerna vid deras flyttningar melllan renbeteslanden. Sara beskriver husmor i Kartano-gården (kartano betyder gård helt enkelt)som en duktig och arbetsam kvinna, om än lite sträng och kärv.

Sara beskriver i flera av sina böcker den gästfrihet som rådde bland de bofasta i byarna. När samerna hade flyttat med sina renar ner till skogsbetena under vintern, hyrde de ofta in sig på någon gård. I Piilijärvi fanns flera gårdar, där samerna brukade ta in, däribland Kartanogården. Men det fanns också ett tillfälle när Sara inte blev lika väl omhändertagen. Jag citerar:

"Det var förvinter och jag var på väg mot sydost på min sista flyttning. I Piilijärvi hade vi även denna gång tagit in i Gården. Jag hyrde kallstugan där och hade det ganska bra, med tak över huvudet och ved i spisen."

Sedan beskriver Sara hur det bryter ut en influensaepidemi, som drabbade husfolket, och Sara skötte om dem och fick också ta hand om gårdens åtta kor. Hon hade vakat och slitit och drabbades sedan själv av sjukdomen. Men ingen av gårdsfolket satte sin fot i stugan för att hjälpa henne. Det blev till slut en kvinna från en annan gård i byn, som kom till Sara undsättning. Jag fortsätter citera:

"- Nog var det väl grymt, menade fru Lindmark, att gårdsfolket lämnade dej ensam, och inte är det lätt att förstå, för Kartanofrun var en god människa.
----
Att härskarinnan på Gården kunde vara god, visste jag också från min kusin Gustav, som en gång vid en flyttning hade blivit sjuk och tagit in där. Det hade inte funnits någon gräns för värdinnans omsorger, och om hon hade haft bomull, hade hon säkert lindat in honom från topp till tå. Hon hade kokat lingondricka som var både varm och välgörande, så att han verkligen blev frisk efter en helt kort tid. Men det fanns ju en skillnad: han var man, och det var inte jag. Och Kartanofrun, fick jag veta, hade sina bestämda åsikter om civilstånd och kön. Pojkar var bra och flickor fick väl tålas, men inte mer.
-----
Jag kommer väl aldrig riktigt att förstå hur Gårdens husmor tänkte. Inte har jag hyst något agg mot henne för den gången utan har sett saken som sådant där som händer. Nu vid arbetsdagens slut, när livets höst börjar hägra för mig och jag är långt borta från dessa gamla tider, kan jag bara försöka att skriva ned hur det var. Och att det var så att husmodern på Kartano gjorde skillnad på könen, fick jag också bekräftat av hennes egen äldsta dotter, som ofta hälsade på mig i Gällivare. De sju döttrarna hade haft det svårt och var aldrig så mycket värda som en pojke, fick jag höra."

Så långt Sara Ranta-Rönnlund. Själv kan också jag bekräfta detta, som väl inte var så ovanligt kanske. Hanna, Marjas dotter och min svärmor, berättade också detta, inte utan en viss bitterhet, för mig.

Maria Andersson född Naisuk, Kartano-Marja, gick ur tiden 1953, efter nutida förhållanden inte så gammal, 71 år. Jag tror att hon var en stark kvinna, som haft mycket att säga till om - Sara kallar henne vid några tillfällen "Gårdens härskarinna". Hennes make Vilhelm, dog redan 1935, så Marja blev änka vid 53 års ålder. Äldste sonen August tog över gården och hans ättlingar bor fortfarande kvar.

Min farmor Augusta än en gång

Mitt släktforskarintresse utvecklas allt eftersom jag tränger in i anorna. Jag har ju tidigare skrivit om min farmor under etikett urmödrarna. Där berättade jag att hon blev änka 1918 när min farfar Johan dog i spanska sjukan. Farmor blev ensam med sju barn mellan fjorton år och tre månader. Vad jag inte visste då var att hon dessutom hade haft två dödfödda barn; som nummer tre efter de två första flickorna ett flickebarn och som nummer sex, före min pappa ett gossebarn. Mellan 1904 och 1918, dvs under fjorton år hade hon fött nio barn.

Jag är det fjärde av min farmors barnbarn. Före mig kommer tre flickor, döttrar till min farmors dotter Karin. Den yngsta av dessa tre är en månad äldre än jag och vi gick i samma klass i Örby skola. På bilden, tagen av min farbror Filip, med en lådkamera, ligger jag i min farmors knä med mamma stående bakom. Mamma var tjugotvå år när jag föddes. Farmor var sextiosex - ett år yngre än jag är nu. Jag hittade bilden i ett fotoalbum jag fick som barn.

En annan bild som jag hittat i gömmorna är den enda jag vet som visar min far som barn, utom något skolkort. Fotografen, som är okänd för mig, har radat upp farmors fem söner. Fr.v. den äldste, Arvid, som har kostym och slips och tydligen anses som vuxen, därefter Erik, Karl - min pappa - och minstingen Filip och den näst yngste Eskil. Jag tror att bilden måste vara tagen någon gång i början av 1920-talet. Min pappa som var född 1912, ser ut att vara i 11-12-årsåldern.
Vad jag kommer ihåg är att farmor verkade vara stolt över sina pojkar, som redde sig bra i livet. Och de var alla fästa vid henne. Jag minns bara en gång som jag såg min pappa gråta öppet och det var när farmor dog 1958.
Som vanligt kan man klick på bilderna och få en bättre förstoring.

Ännu en urmoder

Mitt släktforskarintresse är stort och har blivit en ny kär pensionärssysselsättning. Dvs forskning har jag inte ägnat mig så mycket åt ännu. Jag har hittills ägnat mig åt att sammanställa uppgifter jag fått från andra som har forskat om min och makens släkt. Men det är nog så intressant. Senast har jag fått material från min "treakusin" Per-Olof Stenbäcken i Örby.



Per-Olof och jag har en gemensam anmoder, som verkar levt ett annorlunda liv jämfört med de flesta andra jag hittills stött på. Det är min morfars farfars mor. Hon hette Christina Månsdotter och var född 1799 i Ängahagen, Trantorp i Örby. I en husförhörslängd från 1810, dvs när Christina var elva år, gjordes en anteckning att "Armarna blifwit förderfwade i koppor". Hur detta tog sig uttryck eller hur handikappande det kan ha varit, kan man ju fantisera omkring.

Christina gifte sig aldrig, så vitt man vet. Men barn fick hon. Fem stycken med fem olika fäder!



Första barnet födde hon som 20-åring. Fadern hette Kristian och sonen fick namnet Elias Kristiansson. Han dog emellertid bara en månad gammal i bröstfeber.

Andra barnet var han som skulle bli min morfars farfar. Han hette Anders Svensson All, född 1823, (namnet All fick han när han under några år var indelt soldat). Fadern hette Sven Andersson från Ginkalunda i Kinna och det finns en anteckning om att han en period skulle ha försörjt sig som sockenskräddare.

Tredje barnet var en dotter, Maria (Maja) Håkansdotter, född 1825. Hon levde hela livet i Örby på olika ställen och gifte sig också, varvid halvbrodern Anders Svensson All varit vittne.

Fjärde barnet, sonen Johannes Carlsson-Hur, född 1833 i Kinna. Han blev också soldat och levde till 1909.

Så till sist yngsta barnet Anna Stina Carlsdotter, född 1837 i Kinna. Vad som blev av henne vet man inte. Hon lär ha rymt och rapporteras som saknad 1850.



Christina själv levde under åren fram till 1835 på olika gårdar i Kinnatrakten. Alla barnen är födda på olika ställen. 1835 eller möjligen 1837 gav hon sig iväg till Göteborg. Hon måste ju hur som helst ha vistats i Kinna när yngsta dottern föddes. Det finns också en uppgift om att hon skulle ha rymt till Amerika. 1866 rapporterades hon som saknad.



Vi vet alltså inte hur och när Christina Månsdotter slutade sina dagar. Men det vi vet sätter onekligen fantasin i rörelse. Om resten kan man bara spekulera än så länge.

Ett familjefoto

Jag har skaffat en scanner till min dator, vilket jag inte haft tidigare. För att pröva apparaten scannade jag in ovanstående foto. När jag ändå gjort detta, tänkte jag att jag skulle skriva några rader om familjen på bilden.
Familjen som låtit sig avporträtteras är Johanna Gren och hennes fem barn. Jag har tidigare skrivit om Johanna under rubrik "Urmoder 2" och även om hennes yngsta dotter Selma, min mormor - "Urmoder 5".
När jag var barn, tyckte jag mycket om att titta på det här fotot. Jag tyckte mormor och hennes systrar var så stiliga i sina vackra klänningar och frisyrer. Min mormorsmor Johanna var bara i 50-årsåldern, men jag tyckte förstås att hon såg jättegammal ut. Men sönerna, särskilt Ivar till vänster var ju riktiga charmörer såg det ut som.
Den av syskonen Gren, som jag kände bäst, var Anna, den äldsta av döttrarna. Hon förblev ogift och bodde som gammal hos min moster och hennes familj. Mormor berättade att hon hade haft en olycklig kärlekshistoria i sin ungdom och efter det ville hon aldrig träffa någon man mer. Moster Anna var djupt religiös, men var inte trygg i sin tro. Hon var uppfostrad i den stränga "svartrockskyrkan" som regerade i min hembygd och hon var nog mer rädd för helvetet än hon var glad vid tanken på paradiset.

Moster Anna hade nog fått ta mycket ansvar i sin tidiga ungdom, äldst av flickorna som hon var. Det präglade hennes liv och den humor, som hon faktiskt hade, gav hon inte alltför ofta uttryck åt. Men genom att min moster och hennes familj tog hand om henne på äldre dagar, fick hon till slut leva ett normalt familjeliv.
De övriga syskonen kom jag inte så nära. Ivar har jag inget minne alls av, han dog när jag var mycket liten. Johan, den äldste, kommer jag däremot ihåg. Han brukade komma cyklande och hälsa på mormor. Han hade en liten gård inte långt från föräldrahemmet. Johan var gift, men hade inga egna barn. De tog en fosterdotter, som mamma hade kontakt med hela livet, trots att dottern flyttade upp till södra Norrland. Systern Emma bodde också nära hemmet, var gift och hade två söner. Vi brukade cykla med mormor och hälsa på både henne och Johan några gånger.

Bilden blev liten, men dubbelklicka på den så blir den förstorad.

Systrar, kamrater

Vi åkte till Linköping och hälsade på släkten i förra veckan. I samband med detta tog vi en dag en tur till Norrköping och besökte Arbetets museum. Ett jättefint och intressant museum som är väl värt ett besök och rekommenderas å det varmaste. När vi gått igenom utställningarna och hamnat i kaféet, föll mina ögon på det pampiga standaret nedan.



Det tillverkades för Sveriges första kvinnliga arbetareförening - motsvarighet till dagens fackföreningar - som bildades den 19 januari 1905. Initiativtagare och föreningens första ordförande var Anna Särström, som arbetade som bomullsväverska på Tuppens fabriker.

På bilden ovan ser vi den första styrelsen. Anna Särström är kvinnan i vitt, trea från vänster. Det var modigt gjort av kvinnor att bilda fackförening vid en tid när inte kvinnor ens hade rösträtt. Senare berättade hon att det var med bävan hon åtog sig ordförandeskapet, sedan hon övertalats av sina kamrater.

En del av materialet till utställningen om dessa kvinnor hade hämtats ur två böcker, som jag trodde skulle finnas i museibutiken. Men där gick jag bet. Jag försökte hitta dem på biblioteket
när jag kom hem, men inte heller där fanns de. Därför sänder jag en liten förfrågan till mina vänner inom arbetarrörelsen om någon vet var man kan få tag i

1. Ann-Marie Lindgren: Systrar, kamrater

2. Margareta Stål: Vår röda fana

En kärlekshistoria

Det här är min mamma, Dagmar Viola All, född den 21 april 1920. Bilden är tagen inför hennes konfirmation, när hon var fjorton år 1934. Hon har ganska nyligen fått klippa av sina långa svarta flätor och fått en ny modern shinglad frisyr. Vid den här tiden hade min pappa, Karl Gottfrid Karlsson från Andorslid i Örby redan "upptäckt" henne. Han hade sett henne något år tidigare på scenen i IOGT:s ordenshus i Kinna, när hon sjöng "Där de milsvida skogarna susa". Han hade aldrig sett eller hört något så vackert och bestämde sig för att "Den tösa ska jag ha". Själv hade han hunnit upp i tjugoårsåldern, så han förstod att han måste vänta ett tag.

När Dagmar var så där en sexton, sjutton år, började Kalle uppvakta henne. Det skedde uppenbarligen i IOGT, där Dagmar varit medlem sedan mycket unga år och Kalle från tjugoårsåldern. Efter vad jag kommer ihåg, fick han följa henne hem efter en danskväll i Viljans Park i Fritsla

De blev snabbt ett par, trots att mamma Selma tyckte att Kalle var i äldsta laget för hennes lilla flicka. "Den gamle!" lär hon ha sagt när hon fick veta ett de bestämt sig för varandra. Bilden här bredvid med Dagmar och Kalle i folkdräkter, togs i samband med deras förlovning 1938. Jag tycker så mycket om den här bilden. Kalle ser så stolt ut och Dagmar står bredvid honom med ett lyckligt leende på läpparna.

På äldre dar lät hon sig intervjuas av Niclas Sennerteg (då på Radio 7, numera Borås Tidning). Han var intresserad av att höra om hennes upplevelser under tiden för andra världskriget. I detta sammanhang fick Dagmar frågan vad hon fastnade för hos Kalle. Hon fnittrade lite och så sa hon "Han såg ju bra ut och så dansade han bra". Och visst är Kalle väldigt snygg på den här bilden!

De gifte sig den 19 september 1939. Har det någon gång funnits en vackrare brud?! Svaret på den retoriska frågan hade Kalle: "Nej, aldrig!" Och den uppfattningen behöll han hela livet. När min syster och jag i tonåren började använda make-up, uttryckte han sitt ogillande. "Eran mamma behöver inte sånt där. Hon är vacker ändå. Det enda skönhetsmedel hon använder är en pincett att plocka ögonbrynen med!" Hans döttrar hade inte chans att mäta sig med hans älskade.

Men tiden för deras giftermål var en orostid. De hade inte varit gifta mer än några veckor förrän Kalle blev inkallad. Om detta och mycket annat ska jag berätta i kommande inlägg. Jag nöjer mig med romantiken denna gång.

Jag hittade ett brev.....

bland mammas efterlämnade papper i chiffonjèn. Ett brev som hon fått av sin första skolfröken, som flyttat från Kinna, men som den duktiga skolflicka mamma var, hon tydligen haft kontakt med. Av brevets datering att döma var mamma tio år när hon fått svar från sin fröken. Brevet säger en del om den lilla flickan Dagmar, men också en del om den ensamma småskollärarinnan på landet. Så här står det i brevet:
Hovgårds skola d. 13 okt -30
Min lilla Dagmar!
Hjärtinnerligt tack för Ditt lilla rara brev! Du kan inte tro så glad jag blev, då jag såg, att ni inte hunnit glömma bort mig där oppe i Västergötland. Själv tänker jag så ofta på mina pojkar och flickor i Kinna. Det var ju så roligt att arbeta tillsammans med er. Men det tycker nog också er nya fröken, förmodar jag.
I min skola här har jag bara 14 barn och det är ändå 4 klasser tillsammans. Men det är så glest bebyggt här. Själv har jag mer än 5 minuters väg till närmaste granne och bortåt ½ mil till närmaste handelsbod. Det kan Du knappast göra Dig en föreställning om, lilla Dagmar. Och det är inte alltid roligt att ha så långa avstånd vart man skall. Men under sommaren är det mycket vackert här - skog och sjö.
Nu ber jag om mina hälsningar till er allesammans i min förra klass. Hoppas att ni allesammans mår bra och växer och blir stora och duktiga pojkar och flickor.
Till sista får Du hela fånget fullt av hjärtevarma hälsningar från Din förra lärarinna
Gertrud Ernby

Urmoder 5 del 2

Till skillnad från mina tidigare urmödrar fick min mormor Selma bara två barn. Jag vet inte hela bakgrunden till detta, hur man får barn var ingenting man pratade med mormor om. Men jag kan tänka mig flera faktorer som påverkat detta faktum.
Det borde ha varit ett trauma att som 19-åring föda sitt första barn oplanerat och med omgivningens ogillande. Det dröjde också fem år innan nästa barn - min mamma Dagmar Viola - kom. Den unga familjen måste också ha haft det mycket knapert. De fick bo i mormors föräldrahem, Hagakärr i Haratången till att börja med. Morfar Edvin, som inte hade fyllt tjugo, gjorde sin värnpliktstjänstgöring på det nya regementet I 15 i Borås. Han fick bli någon slags betjänt, kalfaktor?, till officerarna, bl.a. fick han arbeta i badet och skrubba officerarna på ryggen. I detta värv kunde han tjäna några extra kronor i dricks.
Så småningom fick de flytta till egen lägenhet, ett rum och kök i "fabriksböggningera" på Häggådalen i Kinna. Där hade Edvin redan arbete sedan han slutade skolan. Selma arbetade endast en kort tid på fabriken. Däremot var hon fullt sysselsatt med hemsömnad för olika företag. Några år in på 20-talet byggde de sitt egnahem på Hedåker i Kinna. Dit fick också Selmas mor Johanna och äldre syster Anna flytta in på andra våning.

Jag tror att samhällsutvecklingen också var en bidragande orsak till att Selma och Edvin inte fick mer än två barn. Dagmar föddes 1920. Det var en tid av stora förändringar i arbetarklassens villkor. Rösträtten var fullt genomförd 1921. Arbetstiden reglerades i lag. Fackföreningarna växte sig starkare. Edvin var fackligt engagerad och både han och Selma var intresserade av att bilda sig. Man blev alltmer upplyst på många olika områden. Edvin berättade t.ex. att han varit och lyssnat till Hinke Bergegren, som föreläste över ämnet "kärlek utan barn".

Min mormor Selma var, trots att det gick bra för henne och Edvin i livet, en otrygg människa. Jag tror att mycket grundade sig i barndomen, som jag beskrivit i mitt första inlägg om henne. Hon utvecklade symtom som tyder på att hon kan ha varit mano-depressiv. Under min barn- och ungdom var hon till och från intagen på olika institutioner. Jag minns väl dessa tillfällen. Det var jobbigt, när hon var depressiv. Hon hade tydliga ångestsymptom och vågade inte vara ensam. Å andra sidan minns jag också när hon mådde bra. Då kunde hon vara riktigt rolig att leva med; glad, sjöng visor och berättade historier. Nästan alla gamla ramsor och talesätt, som jag kan, har jag lärt mig av henne.

På bilden nedan står Selma t.v. med sina systrar Emma i mitten och Anna t.h. Kortet måste vara taget någon gång i slutet av 50-talet. Då hade min moster Ella och morbror Arvid tagit över huset på Hedåker och Anna, som var ogift och också led av depressioner och varit intagen på mentalsjukhus, bodde hos dem. Selma ser glad och frodig ut och befinner sig säkert i en av sina bättre perioder. När hon mådde dåligt magrade hon oftast. Jag vill helst minnas henne så här.

Urmoder 5, del 1

Fotografiet till vänster är taget i Hilma Lundboms ateljé i Kinna någon gång 1913 eller möjligen i början av 1914. Den vackra unga kvinnan på bilden är den 17-åriga Selma Teresia Gren, hon som senare skulle bli min mormor. Hon har just förlovat sig med Edvin Andersson All från torpet Stenbäcken, och de hade hållit ihop sedan Selma var fjorton år och Edvin bara några månader äldre. (Om man förstorar bilden kan man ana hennes nya släta ring på vänster hand)

Selma var den yngsta av Johanna Grens (urmoder 2) barn. Fadern, f.d. knekten och handlaren Elias Gren, dog när Selma var tre år. Hon hade alltså inga egna minnen av sin far. Troligen var hon mycket lik honom till utseendet. Modern var blond och ljushylt och tre av Selmas syskon var också ljusa, medan Selma och brodern Ivar var mörka, brunögda och hade skarp profil med en karakteristisk näsa, som hon själv brukade kalla "min kunganäsa".

Selma växte upp i ett för tiden relativt välbeställt hem. Modern, Johanna Gren, var en driftig kvinna som skötte affären och gårdfarihandeln med den äran, när maken hade gått bort. Dock blev konsekvenserna för barnen inte de bästa. När modern gav sig ut på affärsresor blev de lämnade ensamma. De äldre fick sköta affär, jordbruk och hushåll och lilla Selma fick lita till sina äldre syskon. Detta kom att sätta spår hos flera av dem i resten av deras liv. Jag ska berätta mer om det i ett senare inlägg.

Selma var en begåvad flicka som hade lätt för sig i skolan. Hon var duktig på att sy och handarbeta, hon kunde sjunga och fick gå och lära sig spela orgel hos skollärare Thorin i Örby. Det var ganska ovanligt med privata musiklektioner i dessa kretsar för hundra år sedan.

I tidiga tonåren träffade hon den fattige torparungen Edvin och de blev kära i varandra. Det var inget passande parti och sågs med ogillande av mor Johanna. Men de envisades och höll ihop hela livet. Min morfar Edvin anförtrodde mig, när Selma gått bort, att "1910 gav vi varandra tro och loven och det har vi hållit sen dess".

Så skedde det som inte fick ske. Selma blev med barn. Varken Selma eller Edvin var myndiga. Det blev att "skriva till kungs", dvs de måste få myndigheternas Kungl. Majt;s tillstånd att gifta sig.

Det finns inga bröllopskort på Selma och Edvin. De gifte sig en månad innan barnet föddes den 4:e juli 1915. Det blev en flicka, Ella Ragnhild, min moster. Min mormor kunde aldrig glömma att hon inte fick något bröllop. Hennes äldre syster Emma gifte sig ett par år senare med stort bröllop. som Johanna bekostade. På äldre dagar sade min mormor: "Emma fick ett tusenkronorsbröllop, men inte blev hon lyckligare för det"!

Jag och mina syskon växte upp med våra morföräldrar i samma hus. Hon är den av min hittills presenterade urmödrar som jag har närmast förhållande till. Därför ska jag skriva mer om henne och min relation till henne i kommande inlägg.

Urmoder 4, del 2

Min svärmor Hanna i Lappeasuando var en idog kvinna. Förutom allt arbete med jordbruk, barn, hushåll, fiske så vävde och stickade hon. Det som blev hennes kännemärke för oss i familjen var alla dessa lovikkavantar, -sockor och -mössor, som hon försåg alla barn och barnbarn med och som hon också sålde genom barnen som flyttat söderut. Min första indirekta kontakt med henne fick jag genom att hennes son, min nyvunne pojvän, nästan omedelbart när vi hade träffats, skickade efter mössa och vantar av hennes tillverkning och gav mig som present.

Hanna kunde verkligen sticka riktiga lovikkavantar. Tjocka, tätstickade, inga glipor vid tummarna, väl kardade. Det mesta av detta har jag fortfarande kvar, för det är i det närmaste outslitligt. Till vår förstfödde stickade hon ett helt set - mössa med öronlappar, vantar och sockor, även de försedda med de karakteristiska snoddarna med små tofsar i änden. Naturligtvis har även de två andra barnen slitit på dessa plagg, förutom flera andra i olika storlekar genom åren.

Ett ytterligare intressant faktum fick vi oss till livs, för några år sedan, när en avlägsen anförvant börjat släktforska på makens farssida. Han hade lyckats spåra släkten så långt tillbaka som till slutet av 1400-talet. Den första anfadern hade uppenbarligen vandrat söderifrån, troligen från Tyskland, upp genom Finland och hamnat på östra sidan av Torne älv. Två av hans söner flyttade över älven till den västra, numera svenska sidan och en av dem, makens anfader, bosatte sig i byn Lovikka, den by som fått ge namn åt denna vantmodell, genom att man där en gång tog upp tillverkning i lite större skala. Modellen torde dock ha funnits tidigt på många ställen i Norrbotten.

Bilden på en ung Skogsviola med svärmors lovikkamössa på skulten, är tagen på Stenbäcken första gången jag tog min kärlek med dit. Vi hade känt varann ett par veckor i april 1963.



Vi har som sagt sparat och slitit på många vantar genom åren. I mina gömmor har jag två par, som vi aldrig använt (dock inte de som syns på bilden). Dom oanvända ska få finnas kvar som ett minne av vår strävsamma mor, farmor och svärmor, Hanna Elisabeth.

Urmoder 4

Idag ska jag presentera en urmoder som jag inte är släkt med, i alla fall inte genetiskt. Men ändå har hon stått mig mycket nära. Hanna Elisabeth Andersson, född 1903 i byn Piilijärvi i dåvarande Jukkasjärvi kommun, var nämligen min svärmor.



Jag har lagt in två bilder på Hanna. Den första är ett ateljéfoto, taget i samband med att hon förlovade sig med Lars Levi Andersson från Poultikasvaara i nuvarande Gällivare kommun. Han som senare skulle bli min svärfar. Den andra bilden är en teckning av sonsonen Mattias, gjord efter ett foto, taget på Hannas 75-årsdag. Det har gått femtiofem år mellan bilderna. Hon skulle komma att leva ytterligare ett antal år. Hanna dog 1990 87 år gammal.



Jag träffade Hanna första gången pingsten 1963 i Värnamo, där hon för tillfället hälsade på hos en av sina sex döttrar. Jag hade träffat den yngste av hennes tre söner på Viskadalens Folkhögskola samma vår. Vi hade redan efter kort tid bestämt oss för att leva ihop och han ville att jag skulle följa med och träffa hans mamma.


Både hon och jag var nog lite blyga för varandra, men det första intrycket var gott och jag kände att hon tyckte om mig, liksom jag om henne. Hon var liten till växten och fortfarande i 60-årsåldern helt utan gråa hår. Det svarta håret hade hon stramt åtdraget i en knut i nacken. Jag tyckte att hon var vacker.


När jag sedan lärde känna min mans familj och också kommit upp till byn Lappeasuando och sett med egna ögon, förstod jag att han vuxit upp under helt andra livsbetingelser än jag själv. Men det fanns också något som var gemensamt med min uppväxt. Framför allt var det att både hans och mina föräldrars liv präglades av hårt arbete.


Hanna och Levi flyttade till byn Lappeasuando och bröt upp sitt eget nybygge i början av 1920-talet. Där fanns då redan två gårdar vid stranden av Kalix älv. Med Hannas och Levis bosättning där blev byn fullbordad. Fler gårdar har det inte blivit i Lappeasuando.


I vår moderna tid är det svårt att föreställa sig hur det kan vara att skapa sin framtid med sin egen kroppsliga arbetskraft och -vilja som enda insats. Att röja ett nybygge i Norrbottens inland alldeles nedanför odlingsgränsen krävde sin kvinna och man. Hanna var redan i tjugoårsåldern van att arbeta hårt. Hon kunde hantera både lie och räfsa, fiskeredskap, kniv och yxa och naturligtvis allt som hörde till hushållet.


Det första huset var ett timrat pörte, ett rum med öppen spis hopbyggt med en lada. I ladan lade man ut snaror för att fånga harar på vintrarna. Det var i mångt och mycket ett naturahushåll. Fisk fick man från älven och kött och bär från skogen och samerna som övernattade på sina vandringar till och från sommarbeteslanden betalade för sig med renkött. När jag kom in i familjen på tidigt 60-tal hade man tre kor, men tidigare hade man också haft får och gris. Foder till djuren fick man från slåttermyrarna ovanför odlingsgränsen. Det var ett tungt arbete att bärga höet, samla i lador på myren och dra hem det till gården under vintrarna när isen lagt sig.


Så kom då alla barnen. Jag har räknat ut att Hanna var gravid eller hade spädbarn att amma i tjugo år i sträck. Hon var gravid tolv gånger. Två av de senare graviditerna slutade i missfall. Ett barn, en dotter, dog några månader gammal, men nio nådde vuxen ålder.


1967 föddes vårt första barn. Vi bodde då i Boden och Hanna tog tåget från Gällivare för att komma och hälsa på sitt nya, tolfte barnbarn. På kvällen tittade vi på ett TV-program som handlade om p-piller. Hanna begrundade denna information och sade spontant: "Tänk om det hade funnits på min tid!" Jag replikerade lite aningslöst, att det var väl tur för annars hade jag nog inte träffat hennes yngste son, som var nummer sju i syskonskaran. Jag minns inte om hon svarade på detta, men senare har jag fått veta att hon steriliserades efter sista barnet 1942. Detta var säkert inte hennes egen idé, men det hände i en tid när steriliseringar kom "på modet". För Hanna och säkert många med henne i samma situation, kom detta som en befrielse. Den nutida uppmärksammade debatten kring 40-talets steriliseringskampanj har ju bara uppmärksammat de övergrepp som skedde. Att steriliseringarna också faktiskt räddade livet på många kvinnor, utslitna av hårt arbete och många graviditeter har man pratat väldigt lite om.

Det finns så oerhört mycket att berätta om Hanna och hennes liv. Att hon ville något annat med sitt liv, det vet jag, för det har hon själv sagt mig. Men ett blogginlägg kräver kortare text och jag har redan skrivit för länge. Jag kommer att skriva mer om Hanna senare och slutar nu med att uttrycka min tacksamhet att ha fått komma i kontakt med en verklighet långt från min egen. Det har berikat mitt liv.

Urmoder 3

Den rara lilla gumman, som sitter och läser i sin bibel, är min farmor Augusta Karlsson. Bilden är tagen på hennes 80-årsdag 1956.

När jag var barn tyckte jag att farmor var så gammal. Hon var född 1876 och var tjugo år äldre än mina morföräldrar, som var ganska moderna människor i sin tid. Men farmor var av en annan tid. Hon hade alltid samma frisyr, håret hårt åtdraget och samlat i en "tulle" i nacken. Hon hade ganska långa kjolar, oftast svarta och hade aldrig någon annan huvudbonad än ett huckle. Hon gick i kyrkan varje söndag, vilket ingen annan i vår närmaste släkt gjorde.

Augusta var född i Älekulla. Hon var bonddotter, gården hette Lund, och bebos fortfarande av ättlingar till Augustas bror. Eftersom hon var en av flera döttrar, fick hon ge sig ut och tjäna sitt levebröd tidigt. Hon hamnade som piga på Örby Bosgård.

Där träffade hon drängen och torparsonen Johan Karlsson från Andorslid, som var ett torp under Bosgården. Torpet friköptes och blev hemmet för min pappa och hans syskon.

Augusta och Johan fick sju barn tillsammans, Selma, Karin, Arvid, Erik, Karl (min pappa), Eskil och Filip. Småbruket kunde väl inte mätta alla dessa munnar, utan Johan fick ta påhugg ute i bygden. Bl.a. var han med om att bygga Kungsfors kraftverk i Viskan, norr om Skene.

Men så kom året 1918. Det var det år spanska sjukan skördade flest offer. Sjukan slog hårt och drabbade ofta män i verksam ålder. Ett av offren blev min farfar, Johan, som då var fyrtiofem år.

Augusta stod ensam med de sju barnen, den äldsta fjorton år och den yngste 3 månader gammal. Hur hon klarade ut det hela vet jag inte riktigt. Hon hade inte som Johanna Gren (urmoder 2) någon affärsrörelse att falla tillbaka på. Jag har för mig att pappa har berättat att hon hade en stickmaskin och att hon stickade strumpor och annat som levererades till någon förläggare. De flesta småbrukarhustrur i Sjuhäradsbygden hade ju någon form av hemarbete utöver jordbruket, och säkert hade min farmor också detta.

Barnen fick hjälpa till förstås och de äldsta flickorna fick snart ge sig ut att tjäna. En av pojkarna, Erik, utackorderades hos Augustas bror Oskar och hans hustru Alma, som inte hade några egna barn.

Augusta var fyrtiotvå år när Johan dog. Hon gifte aldrig om sig. När hon var gammal hade sonen Arvid tagit över gården och farmor bodde kvar på andra våningen i huset. Jag minns henne som en stillsam gumma, som aldrig klagade fast hon plågades av reumatism. Hon blev glad när vi kom och hälsade på och månade mycket om sina barnbarn, men riktigt nära kontakt hade vi inte. Vi duade inte farmor. Det gjorde inte pappa heller. Han sade "I", som seden var.

Nu inför julen tänker jag på att vi alltid gick till farmor på julaftons förmiddag. Om det var snö åkte vi spark. Sista julen hon levde, 1957, fick vi extra fina julklappar, min syster och jag, tårtkniv och sex mockaskedar i nysilver. "Jag lever inte en jul till" sa farmor, "så därför ska ni ha nåt fint". Hon dog i juni 1958 åttiotvå år gammal.

Urmoder 2

Uppmuntrad av två av mina bloggkompisar fortsätter jag nu med min serie "Urmödrar". Idag ska jag presentera min mormorsmor, Johanna Gren. På bilden, som är tagen i Hilma Lundboms ateljé i Kinna, är hon några år över 50.

När fotot togs hade Johanna dittills gjort en lång och delvis mödosam resa genom livet och då hunnit bli ganska välbeställd. Men starten var inte den gynnsammanste man kunde tänka sig. Hon föddes 1855 som s.k. oäkta barn. Om modern vet jag inte mer än att hon hette Sara. Vart hon tog vägen vet jag inte. Johanna fick växa upp hos sina morföräldrar. Som ogift hette hon Andersdotter efter sin morfar. Denne var kyrkvaktmästare och försångare i Torestorps kyrka.

När Johanna var 20 år gifte hon sig med knekten Elias Andreasson Gren och bosatte sig på torpet Weken i Haby. Hon fick med honom nio barn. Början av äktenskapet blev tragiskt. De fyra första barnen, alla flickor, dog i späd ålder. Ingen av dem levde så länge att hon hade två samtidigt. Den som blev äldst, Elemina Josefina, blev tre år. 1883 föddes förste sonen, Johan, och han överlevde barnaåren och blev till slut mycket gammal. Jag minns honom väl från min barndom.

Elias Gren tog avsked från knekttjänsten och flyttade med familjen till ett annat torp i Haby där makarna började bedriva handel. De hade också rättigheter till "kringföringshandel", dvs de fick resa som gårdfarihandlare. De flyttade ytterligare en gång innan de till slut hamnade på gården Hagakärr i Haratången. Då hade Johanna fått ytterligare en son och två döttrar. Den enda av barnen som föddes på Hagakärr var den yngsta, Selma Teresia, min mormor.

När Selma var tre år dog Elias och Johanna fick ensam klara jordbruk, hushåll, barn handelsbod och gårdfarihandel. Johan, den äldste var då 13 år och han fick arbeta både i handelsboden och med jordbruket. Allt eftersom barnen blev äldre fick de förstås hjälpa till mer och mer. Men Johanna måste ha varit en mycket stark och driftig kvinna. Rörelsen växte och hon fick så småningom som änka, mandat att rösta i val, innan allmän rösträtt var genomförd.

När Johanna blev gammal och gården och handelsboden hade övertagits av sonen Ivar, flyttade hon hem till Selma och hennes familj. Min mamma har berättat mycket om sin mormor, som hon kom mycket nära. Hon måste ha varit en god berättare, precis som min mamma, för jag har hört många historier från och om henne. Men detta får eventuellt bli ett senare blogginlägg för att inte göra det alltför långt idag.

*En liten notering: fotografen Hilma Lundbom, som tagit fotot på Johanna, var en av Sveriges första kvinnliga fotografer och var syster till Hjalmar Lundbom, som blev chef för LKAB i Kiruna. Ytterligare ett intressant kvinnoöde.

Urmoder 1

Det finns några kvinnor i min bakgrund som jag beundrar och känner värme för. Några av dem har jag aldrig träffat eftersom jag inte hann födas innan de redan var borta. Men de finns på foto och jag kände en lust att presentera dem för mina läsare. De var inte bara mödrar. Det var starka kvinnor som levde ett hårt liv med mycket arbete och det var på dem som familjens överlevnad hängde.

Jag tänker presentera några av dem lite då och då och jag börjar med min morfars mor.

Hon hette Anna-Stina Lorentsdotter och föddes 1863 på torpet Stenbäcken i Örby. Hon var enda barnet, vilket torde ha varit ganska ovanligt på den tiden. Hon gifte sig så småningom med den tolv år yngre torparsonen Vilhelm Andersson All och fick med honom fem barn som levde till vuxen ålder. Den näst äldste av barnen var min morfar Edvin All.

Det jag har hört om Anna-Stina är att hon var en lång och ståtlig kvinna och det torde vara hennes gener som slagit igenom hos flera av hennes ättlingar i släkterna Stenbäcken och All. Hon levde hela sitt liv på Stenbäcken och torpet lär ha varit något av en samlingsplats för ungdomarna på torpen runt omkring. Min mamma har berättat att hennes farmor var lite kärv men samtidigt varmhjärtad och välkomnande. Stugan var liten och primitiv, egentligen bara ett rum och kök, men fick härbärgera den stora familjen. När min morfar var barn bodde också hans morföräldrar i stugan. Dessutom tog hon hand om flera andra barn när hennes egna blivit vuxna, bl.a. dottersonen Lars, vars mor flyttade till Malmö. Lars växte upp hos de gamla på Stenbäcken och blev bygden trogen.

Anna-Stina led av astma, men överlevde trots detta sin Ville med fyra år. Hon gick bort 1939, 76 år gammal.

På bilden som jag lagt in sitter hon med dottersonen Lars i knät framför syrenbersån på torpet