Tack för hjälpen!

I fredags fick jag en riktigt bra hjälp av en kommunal tjänsteperson. Hon fixade en smart lösning på ett problem, som jag råkat åsamka mig.

Saken var den att jag råkade ut för en telefonförsäljare som fick mig att beställa något som jag inte ville ha. Jag som har lyckats avvärja alla sådana erbjudanden  genom att artigt men bestämt meddela att jag aldrig beställer varor per telefon. Så icke i det här fallet.

Det hände när vi var på väg ut till stugan. Det ringde på makens mobil. Han svarade och lyssnade och sen säger han till mig: Har vi några blå märken på våra bilrutor?" "Nej, vi har inga blå märken på rutorna"!

"Det är min fru som kör" sa maken till uppringaren. "Vi sitter i bilen". Mannen i telefon fortsatte att prata om sina märken och att vi skulle ha köpt hans produkt tidigare. Vid det laget hade vi hunnit fram till vår lilla väg, så jag stannade bilen vid vändplatsen och tog telefonen. Då slog det mig att han ringt upp på makens telefon, varför inte på min, när det är jag som är registrerad ägare?!
Hur som helst så började jag dividera med telefonrösten. Han påstod att vi hade köpt produkten tidigare. Det kunde jag inte erinra mig. Dessutom kände jag inte igen firmanamnet. Han fortsatte att övertyga om att vi haft en tidigare försäkring hos denna firma, och framhöll hur viktigt det var att ha hans produkt.

Till sist gav jag upp och gjorde det oförlåtliga - något som jag aldrig gjort förut, något som jag varit stenhård på. "Skicka över det då" suckade jag och samtalet var slut.

Det dröjde rätt länge innan försändelsen kom. Den innehöll ett slags försäkringsbevis och ett paket med blå klisterlappar där det stod att bilen var stöldskyddad. Och så fanns det en faktura på 499 kr.

"Vi får väl skicka tillbaka den" sa maken. Det dröjde ett tag innan vi började ta itu med det misslyckade köpet. Vi tog med pappren till bilfirman och frågade om det var något som de kände igen. Det gjorde inte killen vi pratade med, men allt verkade ok, adress och telefon med referens till den vi pratat med. Så långt var allt ok. Men vi ville ju inte ha grejerna. Det finns något som heter ångervecka, som nog är två nu för tiden, trodde jag. Det hade försäljaren inte sagt något om."Det finns väl en kommunal konsumentrådgivning här" säger maken. Bra! Snabb tur till datorn för att logga in oss på Borås stad. Jodå, mycket riktigt. Bara rakt över Sturegatan hade de sitt kontor. Fredag idag- då har dom mottagning till kl. 12. "Vad är klockan nu?" 11.40! Vi hinner!

Vi blev väl mottagna, och redogjorde för förloppet. Hanna, som hon heter, lovade göra ett försök med firman. Skulle be att få avlyssna samtalet med firman. Kruxet var att vi nog hade överskridit ångertiden. Men vi hade mottagit försändelsen ganska sent. Kom dock inte ihåg exakt vilken dag den kom.

På eftermiddagen ringde Hanna. Jodå, hon hade fixat det! "Nu kan du makulera fakturan" sa hon. Hon hade fått tjata på försäljaren, men när det uppenbarade sig att han överhuvudtaget inte nämnt något om ångertiden, vilket telefonförsäljare är skyldiga att göra  enligt konsumentköplagen, gav han sig så småningom.

Tack tusen gånger om, fina Hanna på konsumenrådgivningen i Borås. Och själv ska detta bli första och sista gången jag går på ett telefonköp på detta sätt. I alla fall inte så länge jag är vid mina sinnens fulla bruk! Så det så!

Tillbaka till sta'n

Nja, helt tillbaka till stan är vi väl inte än, men det eviga regnandet blev orsaken till att vi har blivit "stabor" igen för några dagar. Och nog märks det i stan att sensommaren börjar övergå i höst, åtminstone på kulturens område. Det är så mycket på gång. På tisdagarna ordnas intressanta möten med kända kulturpersonligheter. Snart börjar teaterpremiärerna, konstutställningarna avlöser varandra och vi startar studiecirklar och kören kommer igång igen. Visst är det trevligt att bo i stan också. Och stugan står ju där den står, välkomnande när vi vill njuta skogsdoften igen.

Vi kom in till stan på måndagskvällen. På tisdagen var det dags för första "Tisdagar på kulturhuset". Två intressanta kvinnor möts på tribunen i teaterfoajén. Martina Montelius, författare, dramatiker och regissör. Martina gästspelar vid två tillfällen i höst med sin populära pratshow "I knät på Martina Montelius".
Gäst hos Martina Montelius är Lena Andersson - författare, journalist, litteraturkritiker i SVD, krönikör i DN och Fokus samt en av rösterna i Sveriges Radios program Allvarligt talat.

Det blev en fantastiskt rolig upptakt på Kulturhuset. Enligt programmet presenterar Martina in talkshow så här: "Poängen med min talkshow är att bara de som är här just den kvällen, får vara med om samtalet. Inget sparas, inget spelas in, inget sänds. Något händer med samtalet när det bara är mellan oss." Säger Martina Montelius som enligt arrangören "kommer att slå ner som en bomb i Kulturhuset i höst."

En bomb har redan brisserat. Nästa bomb kommer den 7 november, då Martina gästas av Lo Kauppi. Missa inte det, som programledarna i TV brukar säga.

Ja, så har gatukonstfestivalen No Limmit dragit in i staden. Vi tog en tur för att titta på hur långt konstnärerna hunnit. Det har ju varit en del problem med regnandet, men idag målas det för fullt på husfasder i staden för tredje gången. Tio konstnärer, idel kända namn i branschen,  är i full gång med sina verk. Hoppas att det trots varningar om regn ändå ska fungera så de hinner bli färdiga till helgen, när det hela ska avslutas. Men målningarna blir ju kvar och pryder staden och glädjer oss som bor i den.
Det var allt för den här gången. Hoppas att jag får ändan ur vagnen och kan återge andra upplevelser i höst i denna min hem- och kulturstad.

På sta'n

Igår, den 1:a oktober, sken solen och inbjöd till en tur i Kulturstaden Borås. Vi bor ju mitt i smeten, med Kulturhuset mindre än 100 meter från vår port. Vi började dock lite längre bort, till Övre Kvarngatan. Den gatan är också bekant för oss, eftersom vi bodde där, när vi först flyttade till Borås. På den gatan ligger också ett litet galleri, som drivs av två duktiga tjejer, som också själva målar. En av dem, Martina Levinsson är för övrigt släkt med maken. Denne är nämligen kusin till Martinas pappa. Martina målar efter Vedic Arts principer. Hon håller också kurser i denna teknik, där jag också har deltagit ett par gånger.

Igår hade Martina vernisage på en utställning av hennes egna målerier. Hon berättade att hon arbetat med flera av verken under sommaren på Öland. Några av dem har jag kopierat ovan. Fler finns på hemsidan, Klicka bara på länken här Galleri Villastaden, så får du mer information.

Efter att ha besökt Martina och hennes galleri, tog vi en runda i den närbelägna Annelundsparken. Den har numera enligt tidningarna invaderats av pokemonjägare, men vi såg då inga, utan det blev en riktigt fridfull promenad. Undrar om den flugan var snabbt övergående?

Efter parken vände vi åter till PA Halls terass där Kulturhuset ställer ut bilder av flickor runt om i världen, flickor som fött barn före femton års ålder. Fotografen heter Pieter ten Hoopen och journalisten Sofia Klemming Nordenskjöld. De har rest i och fotograferat och berättat om barnmammor runt om i världen. Mest Afrika, Indien och Mellanöstern. Det är oerhört gripande. Dessa barn, som tvingas att själva föda barn. Och de ofattbara risker och lidanden de måste utstå. Finns det några som behöver stöd av oss mogna medvetna kvinnor, så är det dess barnamödrar. En del av dem var bara tolv år, när de blev mammor. Ta en tur förbi Kulturhuset i Borås och ta del av denna utställning. Du blir berörd på djupet.

Från nöd till överflöd. Maken ville att vi skulle gå ut och äta på lördagskvällen. En ny fransk-italiensk restaurang har öppnat i stan. Vi ville gärna prova. En av innehavarna driver en delikatessbutik med himmelskt goda ostar och lufttorkade skinkor och annat gott. Nu har han med några andra också öppnat restaurang. Vinaccicolo heter den och ligger vid Hötorget i Borås, där det finns en hel del andra restauranger. Vi har varit där tidigare och ätit lunch och nu skulle vi avnjuta en hel middag, lite i förtid inför makens födelsedag på tisdag.

Det blev riktigt bra. Vi inledde med en havskräftsoppa, sagolikt mild och god. Till varmrätt valde maken oxfilémedljonger med portvinsås och potatiskaka och jag tog kalventrecôte med västerbottenkroketter och kantarellsås. Lite dessert blev det också tryfflar och en god espresso.

Sen stapplade vi hemåt uppför backarna mot Torstensonsgatan. Motstridiga känslor onekligen. Men en givande dag trots allt.

Vedic Art

Så har jag varit på min andra kurs i Vedic Art. Det är en lite märklig upplevelse. Tio kvinnor sitter djupt koncentrerade vid var sitt bord fyllt med målargrejer. Det är tyst och lugnt. Lokalen vi sitter i är en gammal svinlagård, ombyggd till kursgård. Vi sitter en trappa upp i en lokal fylld av rymd. Vi ska fokusera på våra inre bilder.

Martina leder kursen. Hon är en mjuk, vänlig tjej, som visar oss på de principer, som tillämpas i Vedic Art. Ett steg - en princip i taget. Allt för att hjälpa oss att låta vårt innersta, känslor, uppenbarelser, komma fram i målningen.

Jag är ganska prosaisk av mig, men jag blir förvånad över hur lätt jag ändå har att falla in i detta lugna meditativa sätt att måla. Jag har till och från hållit på genom åren och målat mest akvarell med traditionella motiv. För några år sedan blev jag trött på att avbilda blommor och landskap och att kritisera mig själv för att det inte blir bra. Jag målade inte på länge. I den här gruppen är vi förbjudna att kommentera varandras målningar. Och vi behöver inte visa upp för varandra om vi inte vill.

Inför kursen uppmanade Martina oss att ta med det material vi hade hemma. Välja färger (allt utom olja, det torkar för sakta). Även underlag, måla på det du kan måla på. Jag  tog henne på orden och plockade med mig kartongbaksidor till gamla collegieblock. Det kändes så opretentiöst och jag kom att tänka på alla fattiga genier förr i tiden, som inte hade råd att köpa dyra vävar utan fick ta vad de kom över. T.ex. läste jag om Carl Fredrik Hill, som målade på toalettpapper. Inga jämförelser i övrigt!

Första principen kallas "linjen". En sätter pennan mot pappret och låter handen dra linjer utan att tänka. Tidigare gjorde jag alltid lugna avrundade linjer. Men nu upptäckte jag plötsligt att det kändes häftigare att dra pennan lite snabbare och kantigare. Den upptäckten resulterade i de två alstren, som jag illustrerar det här inlägget med. Och det blev som det blev!

Om du som läser det här inlägget och vill hitta Martina på nätet, kan du klicka här.

Bokrea igen

Dimman lättar, solen börjar titta fram, tvättmaskinerna går för fullt i källaren och vi drar i väg till bokhandeln första readagen. Lite av en tradition, även om det inte är så tjockt med folk, som förr. Men tillräckligt många, för att det skulle kännas lite stämning.

Ganska bra utbud av skönlitteratur, så vi höll oss till det utom den sista valda. Så här blev det:

Elsie Johansson, ett kärt återseende. Det är länge sedan jag läste något av henne. Den här boken hade jag inte hört talas om, men av baksidestexten att döma är det ett innehåll, som verkar passa mig.

Inte heller denna roman av Anneli Jordahl, hade jag hört talas om, i varje fall kommer jag inte ihåg att jag hört något om den. Jag har läst en del av hennes böcker om klass, men att hon också skrivit om klassamhället i romanform var något nytt. Det ska bli spännande att läsa den.

Professor Persson är en av våra skickligaste författare av kriminalromaner. Det är vi överens om, jag och maken. Den senare har för övrigt nupit till sig den här boken och börjat läsa redan en halvtimme efter vi kommit hem.

Här kommer en kollega till GW i kriminologbranschen. Christoffer Carlsson blev känd för oss i en TV-serie med deckarförfattare som gick härom året. Carlsson skriver också mycket skickligt  och spännande.

Senaste nobelpristagaren blev också representerad i vår samling. Den enda utländska författaren idag. Men det kanske blir några fler böcker innan rean är slut.

När vi flyttade till den här lägenheten för snart femton år sedan, bestämde vi att vi inte skulle köpa fler nya böcker utan att göra oss av med några gamla. Det har förstås inte blivit av. Men nu måste det snart ske. Våra hyllor är "knôkafulla", som vi säger på vårt vilda tungomål. 

Julkonsertreportage

Vår lokaltidning fick en god idé före jul. De bjöd in läsarna att komma med önskereportage. som skulle publiceras under julhelgen. Det kom in många bra idéer, mest reportage om intressanta personer från trakten. Men också om olika verksamheter och arrangemang.

En mycket trevligt förslag kom från en läsare. Hen ville läsa ett reportage om körsångare - ett synnerligen aktuellt ämne i juletid. Vi är många körer i stan, både amatörer och proffs. Vår kör är en amatörkör, som gör så gott vi kan. Julkonserterna brukar gå riktigt bra, så även i år. Vad som gjorde att tidningen valde att skriva om just vår kör bland alla andra, vet jag inte, men det var trevligt att läsa i alla fall. I synnerhet eftersom jag inte hade möjlighet att läsa förrän igår. Julen har firats först i stugan och sedan hos sönerna i Småland. Så det blev en liten överraskning, när vi kom hem.

Jodå, jag kom med på bilden, trots att vår körledare placerat alla herrar längst fram, vilket är lite ovanligt. Vår kör är på julen också förstärkt med ett par andra mindre körer, så vi var ganska så många i år. Bilden visar väl ungefär en fjärdedel av sångarna.

Nu önskar jag mina läsare ett Gott Nytt År! För min del blir det körsång i vår också, så jag återkommer kanske i ämnet, när det är dags för vårkonserten!

Galleri Villastaden och släktband

Jag har visst inte skrivit i bloggen om att jag var med om något väldigt trevligt för tre veckor sedan, nämligen målarkurs. Det var länge sedan sist. Och bara en gång har jag tidigare prövat på den här tekniken, som kallas Vedic Art.

Det var genom en slump som jag lärde känna Martina Levinsson, som tillsammans med en kompis driver Villastadens Galleri. Det är också hon, som anordnar kurser i Vedic Art. Slumpen förde oss samman via bloggen. Jag har en etikett på bloggen, som heter Urmödrarna. Där har jag skrivit om några av mina och makens anmödrar, bl.a. om makens mormor från byn Piilijärvi i nuvarande Kiruna kommun. Det inlägget råkade Martinas pappa läsa, varvid han hade konstaterat att makens mormor också var hans mormor, och således är de båda kusiner. Trots sitt lappländska ursprung har de båda råkat hamna i Borås! De hade väl träffats någon gång i barndomen, men inte mer. Martina har också en faster, och det var hon, som tog kontakt med mig och vi blev vänner på FB och i verkliga livet också. Fastern tipsade mig om Martinas och dennas kompis galleri, vi gick dit och fick kontakt vi också. Kom inte och säg att sociala medier ingenting är att ha!

Jag har ju målat en del, främst akvarell, men det är en sysselsättning, som inte har varit aktuell för mig på ett bra tag. Jag fick chans att delta i Vedic Art-kurs några dagar hos mina kompis i Malmö för några år sedan. Och när jag såg Martinas alster, så kom lusten att ta tag i detta igen.

Det blev ett par härliga dagar ute på Brämhults gård. Riktigt skönt och avslappnande att ge sig hän i färger och former, utan några som helst prestationskrav. Det kommer att bli uppföljning till våren, det är säkert det.

Igår var vi på Galleri Villastaden igen och tittade på Martinas och Karolinas egna alster, som är utställda just nu. Väldigt trevligt och vackert arrangerat och även tillfälle att köpa, inte bara tavlor utan också vackra kort och presenkort på kurser t.ex. En liten pärla bland Borås gallerier, som är väl värt ett besök. Jag har länkat till hemsidan i början av texten.

Jag har lagt in ett par  bilder överst en målning av Martina, som hon kallat Up north och så en liten fantasi, som jag gjorde under kursen.

Kulturmänniskor

Ja, det är väl vi alla egentligen. Kulturmänniskor alltså. Men jag tänker på ett par giganter inom kultursfären, som jag haft glädjen att komma lite närmare de senaste veckorna.

Det första tillfället var en tisdagskväll i förra veckan i Kulturhuset i Borås. Det var ett samtal mellan tre personer om poeten, romanförfattaren och dramatikern Verner Aspenström, som i år skulle fyllt hundra år. Samtalet utspann sig mellan Borås Tidnings chefredaktör Staffan Eklund, Poeten m.m Göran Greider och ytterligare en poet, Åse... som jag tyvärr glömt efternamnet på. Alla tre ivriga Aspenströmkännare.

Själv har jag inte läst så mycket av Aspenström, det finns ingen samling av honom i vår poesihylla. Men han finns i några antologier och jag kommer ihåg att han skrev och citerades mycket i dagspressen framför allt under 70-talet och det finns några dikter och även ett TV-program om honom, som förr mig mycket i smaken. De tre samtalsdeltagarna var alla mycket engagerade, spirituella och underhållande. En riktigt bra kulturkväll. Jag citerar en dikt, mycket kort och likväl en av Aspenströms mest kända. Trots de få raderna finns det mycket att begrunda och tolka.

Mätarlarven

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

(Ur Litania 1952)

Den andra stora kulturupplevelsen kom häromdagen när jag i SVT 2, såg dokumentären om den nyss bortgångne Henning Mankell. Vilken stor förlust för oss alla! Men vilken tur att hans verk lever vidare! Jag länkar till filmen, som finns på SVT play och nöjer mig med att återge ett citat, som jag blev mycket berörd av och som säger allt om Henning Mankells förhållningssätt till omvärlden och sina medmänniskor.

På frågan hur det kom sig att han hade fått detta engagemang för de människor han mött, inte minst i Afrika, och den samhällssyn han utvecklat svarade han: "Jag växte upp i en anständig familj. En familj som respekterade andra människor och som levde ett liv, som gick ut på att hålla dödssynderna i från sig. Det beklämmande med dagens samhälle är, att en del av dödssynderna - högmod, girighet, avund t.ex. har förvandlats till dygder istället."

Mer behöver inte sägas.

Men jag vill citera en annan dikt av en annan författare nämligen Helga Henschen. En dikt i samma anda, skriven 1973.

Utmaning

misströstarna
med sina tappade sugar
byråkraterna
som klämmer fingrarna
         i byrålådan
och dom oomkullrunkeliga
         huvudskallerunkarna
som säger att det är omöjligt

jag säger okej

vänner kamrater kom
LÅT OSS GÖRA DET OMÖJLIGA
           MÖJLIGT

En lördag i april

Igår var det lördag. Vi hade varit ute i stugan och börjat vårbruka. gjorde potatislandet i ordning för sådd bl.a. Men så var det vinprovning på fredagskvällen, så vi stannade i stan över natten. Det var inte lika fint väder på lördagen, men ändå mycket folk i stan. Maken kom med den ljusa idén att vi skulle fira min födelsedag några dagar i förväg. Det känns lite festligare att äta födelsedagsmiddag med gott vin på en lördag, jämfört med en tisdag.

Förra helgen var vi i Malmö. Vi åkte tåg dit och i tidningen som SJ lägger ut hittade jag en vårmeny. Jag visade maken och han kom fram till att detta skulle bli grunden till min födelsedagsmiddag. I alla fall varmrätten. Så det blev en vända till stan för att inhandla en liten flaska Cremant Dopff brut från Alsace och en Cote du Rhone (vad annars) till kalvfilén. Vi försökte inte ens att få tag ramslök, så till förrätt blev det en skagenröra med löjrom, serverat på små rårakor enligt sonens eminenta recept. Till det en vit bourgogne, som vi köpt från beställningssortimentet. Ingen dessert, men en bit av Lindts mörka choklad med hallonfyllning beledsagat av en gnutta välsmakande starkt, rundade av det hela.

Men innan vi avåt denna goda födelsedagsmiddag hade vi ägnat oss åt något helt annat. Vi gick och tittade på en utställning med verk av Lasse Åberg på Villastadens Galleri. Men det var inte bara för utställningen vi gick dit. Vi ville också särskilt träffa en av innehavarna av galleriet, Martina Levinsson, som är en för oss nyupptäckt släkting till maken. Hur hela den historien med makens okända släktingar i Borås och med deras gemensamma rötter i Lappland ligger till, kräver nog ett eget blogginlägg. Jättekul var det i alla fall att träffa denna rara, konstnärliga tjej och vi hade mycket att prata om, minsann. Och utställningen var också jättefin. Den hänger på galleriet till och med den 29/4. Ni som bor i Borås med omnejd och är konstintresserade, missa inte detta. Den är överraskande bra och och intressant och handlar inte - eller knappast alls, om Musse Pigg. Jag avslutar med en bild på Martina och länk till galleriets hemsida.




Galleri Villastaden

Vår vackra stad

Nu när vårsolen skiner så underbart, är det inte svårt att ta sig ut på promenader. Vi har valt att förlägga våra turer några gånger utefter den fina promenadleden utefter vår kära Viskan, som rinner genom centrala staden. Den första bilden är tagen vid en nyanlagd rastplats, just där ån kröker efter att ha lämnat högskole- och museiområdet vid Simonsland och där den fortsätter genom de mest centrala delarna av staden på väg söderut.

Här har jag lagt in ett par bilder på den ringlande Viskan mellan nya futuriska skapelser och det gamla pampiga kontorshuset som byggdes för Borås Wäfveribolag. Wäfveribolaget paraderar ju snyggt, trots att bolaget har lagts ner för gott. I bakgrunden ser man Krokshallstorget, just där ån gör en ny sväng.

Väl framme vid de båda torgen, Krokshalls- och Knalletorget, tog jag en bild på Fredrik Wretmans Buddha, som verkar lugnt njuta av solen vid väggen till Röda Kvarn.

Bakom Grand Hotell har man byggt fina bryggor att sola vid med utsikt mot Stadsparken mittemot på andra sidan ån.

Här har ån gjort en ny krök och plötsligt befinner vi oss på baksidan av Åhlénshuset och med Sandwalls plats rakt framför oss på andra sidan bron. Sandwalls plats är numera en samlingspunkt, särskilt på sommaren, med uteserveringar och möjlighet att slå sig ner på trapporna ner mot vattnet. Och när det nya Orangeriet i Stadsparken blir klart kommer det att bli ännu finare. Till vänster tog jag en bild av överdådigt blommande lila krokus utefter husväggen, men den bilden sparar jag till en annan gång.

Vi går runt Södra Torget och lämnar Stadsparken tills vidare. Den ska jag dokumentera en annan gång, när blomningen kommit igång där. Vi avslutar vår runda vid fallet vid Druvefors, där stadens första industrikraftverk anlades en gång i tiden. Där har nu rests stadens hittills högsta byggnad. Och fler skrapor ska det bli enligt planerna. Staden ska förtätas, som det heter nu för tiden. Men Viskans lopp lär man inte ändra på, den flyter fram i sin gamla fåra till glädje för både invånare och besökare.

På tillbakavägen stannade vi till vid Anna Linds plats, där en replik av Fredrik Reutersvärds kända skulptur Non Violence är placerad. Ett bättre avslut på åpromenaden är svårt att tänka sig. Sen gick vi hem och tänka sig - vi har redan solat en stund på balkongen, denna underbara marsdag.

"Han blir bara bättre och bättre..."

....Så löd rubriken på Rolf Haglunds recension av gårdagens konsert i Borås Tidning denna morgon.

Den som bara blir bättre och bättre är Sven-Bertil Taube, nu fyllda 80 år. Han har ju varit en idol i många år och jag har hört honom live flera gånger, inte minst sedan vi flyttade till Borås. Han var här nu för femte gången, när Borås Salongsorkester inledde firandet av sin 30-åriga tillvaro.

Programmet inleddes med att orkestern spelade ett potpurri på kända Evert Taube-visor, först Fritiof Anderssons paradmarsch och sist Balladen om Gustaf Blom från Borås förstås. Och så var det igång. Det dröjde lite innan Sven-Bertil uppenbarade sig, några andra medverkande presenterades, vi sjöng allsång, Sjösalavals, och kören sjöng ett par melodier bl.a. Ingrid Dardels polska, som hade fått en extra rad på slutet, som introducerade Sven-Bertil.

Så kom han då. Lite gråare, lite rynkigare, lite dimmigare i ögonen, men fortfarande spänstig, ungdomlig och med sin fantastiska röst i behåll. Ja, inte bara i behåll - fylligare, djupare och känsligare än någonsin. Och när han sedan börjar med Så länge skutan kan gå, då tar mina känslor totalt överhanden och jag känner hur mina ögon fuktas och jag blir alldeles varm i bröstet.

Ja, så fortsatte det. Kör och orkester och övriga solister gjorde bra insatser, men det var Sven-Bertil, som gjorde föreställningen till vad den blev. Det blev den ena kända Taubevisan efter den andra och jag kunde konstatera att jag kunde det mesta, flera av visorna utantill. Det var en totalupplevelse som heter duga. Och den fulltaliga publiken verkade känna som jag. Det blev stående ovationer och extranummer förstås. Recitation av den lilla visan, som börjar Och skulle det så vara att det blev slut emellan oss... följt av Min älskling, du är som en ros, fullkomnade denna fantastiska tillställning. Och jag kommer att bevara detta i mitt hjärta.

Väder

Nu regnar det igen. Visst, jag vet att jag bor i Sveriges regnrikaste stad! Men nog är det märkligt att just det här blaskvädret är SMHI förunderligt duktiga på att förutspå, nästan på timmen rätt. Nordvästra Götaland borde vara vårt område. Och det är det också. Men vi ligger nog på gränsen till Sydvästra Götaland, för det brukar stämma rätt bra där också. Och stormen Egon kom också precis när den skulle.

Vi hann i alla fall med att ta en promenad i Annelundsparken på morgonen innan regnet kom. Lite lurigt var det allt. Gårdagskvällens hagel och isregn hade in smält överallt, så det var bäst att kolla var man satte fötterna. Jag är ännu räddare att halka omkull nu, efter att jag fick knäprotes. Den får man vara rädd om, minsann.

Igår åkte vi ut till stugan för att kolla hur det stod till efter stormen Egon. Två granar, en stor och en liten hade brakat ner på norrsidan och tangerat växthuset, men inte skadad det. Dessutom hade den lagt sig snyggt precis mellan mattpiskställningen, som maken ordnat till i somras och den stora linden. Vi har haft tur med alla tre stormarna som drabbat oss, Gudrun, Per och nu Egon. Vi förstod att strömmen varit borta ett tag, men ingenting hade blivit förstört.

Visst var det skönt att stanna i stan i ett stabilt stenhus, när det stormar och regnar utanför. Jag hoppas dock att det inte blir fler stormar denna konstiga vinter. Nu är det kväll och jag har sett väderleksrapporten på TV. På torsdag ska det bli mer oväder. Undrar om prognosen är lika pålitlig denna vecka.

PS. Jag hade ingen kamera med mig ut till stugan. Så jag tog mig friheten att kopiera min FaceBook-vän Rolands bild från omgivningarna kring hans hus. Det verkar ha blåst rätt bra på Dammsvedjan också. DS

Nytt år i solens tecken

Igår, den 4:e januari, sken solen från en klarblå himmel, äntligen. Samtidigt var det skidåkning på TV. Svårt att avstå ifrån. Men nu står solen så pass högt på himlen att vi hann med alltihop och tog oss ut på en promenad i solskenet. Så fort vi kom utanför dörren kunde vi se den solbelysta fasaden på det närbelägna Bäckängsgymnasiet, som jag fortfarande kallar Läroverket, när jag glömmer mig. Nu 2015 är det blir det femtiotre år sedan jag tog studenten där!

Vi styrde först stegen mot den närbelägna Annelundsparken, vår oas i staden, som jag skrivit om i bloggen många gånger. En nästan vårlig miljö mötte oss där med de stora ekarna och bokarna, som reser sina kala grenar mot den blå fonden.

Från den högt belägna parken, tog vi oss via trapporna ner till Centrum för att ta en titt på den stora målningen på ett av de fina funkishusen vid Sandwalls plats. Jag hade räknat ut att solen nog skulle ge ett vackert ljus över konstverket, som liksom de flesta av målningarna från gatukonstfestivalen No Limit fortfarande finns kvar. De senaste dagarna har vi kunnat läsa i tidningen att det tillfälliga byggnadslov, som man fått för målningarna kommer att förlängas, så vi lär få behålla detta inslag i gatubilden ett tag till.

Vi har lämnat året 2014 bakom oss. Det har varit ett bra år, vårt jubileumsår, med många härliga upplevelser. Det är alltid lite vemod över nyårsfirandet numera. Tiden går så fort. Men också förväntan på det nya året förstås. Och ett hopp om att fortfarande få känna och uppleva nya saker. Jag ställer aldrig upp några nyårslöften. Men jag har tänkt mig att jag ska skriva lite mer i bloggen än jag gjort 2014. Mest för min egen del. Det har varit lite si och så med den saken på senaste tiden. Men jag märker att jag tycker om att gå tillbaka i den här sortens dagbok, som det ju faktiskt blir. Och bra att ta till när det uppstår diskussioner om när saker och ting hände.

Så till de ganska få läsare av min blogg, som jag numera har. Jag kommer tillbaka....

Jazz in Time i Sinnenas Hus och kammarmusik på Konstmuseet

Det har varit mycket av levande musik i veckan. Och riktigt bra musik. I lördags var det dags att besöka Kulturhuset och Konstmuséet, där Kammarmusikföreningen ordnat ett riktigt fint program.
Jag gillar kammarmusik bl.a. därför att det blir så intimt. Man kommer nära musiker och sångare både rumsligt och andligt. Det blev mycket påtagligt i den här konserten, där ensemblen utgjordes av två sångare, operasångarna Jeanette Köhn, sopran och Olle Persson, baryton, samt gitarristen Mats Bergström. Den senare är en riktig virtuos på sitt instrument. Och alla med härlig publikkontakt.

Det blev en riktig högtidsstund med dessa fina artister. Det började med att gitarristen Bergström visade prov på sin eminenta skicklighet i ett soloverk. Tyvärr har jag tappat programmet, och kommer inte ihåg vad verket hette. Men jag kommer aldrig att glömma detta framförande. Att man kan få fram så komplicerad musik ur en gitarr, är fantastiskt.

Sedan trädde sångarna fram på scenen, först Jeanette Köhn i ett solo och sedan blev det bl.a. stycken ur Mozarts Don Juan i med båda sångarna i duett, bl.a. Hela tiden ackompanjerade av gitarrmästaren.
Efter pausen blev det Schubert för hela slanten, med bl.a. texter ur Hasses och Tages Spader Madame och sedan Olle Persson, som framförde delar av sångcykeln Die schöne Müllerin.
En riktig höjdarkväll!

En annan höjdare, men i en helt annan genre fick vi uppleva på onsdagen, när Jazzklubben Jazz in Time, som legat i dvala ett tag nu återuppstått och lockat nya och nygamla medlemmar. Nu stod ett äkta swingband på scenen i Sinnenas Hus. Och vilket ös det blev! Så härligt att sitta och stampa takten och klappa i händerna till de här go'a gubbarna, som generöst bjöd på sig och sin musik. En riktigt härlig kväll.

Jag letade på YouTube efter exempel och hittade ett par klipp från en konsert 2008. Det är de två sista adresserna, som jag länkat till nedan.
Jag försökte också hitta någon illustration till kammarkonserten, men hittade inget riktigt bra och av någon anledning kunde jag inte länka direkt, men det går ju bra att kopiera adressen. Då får man lyssna till en underbar inspelning av Jeanette Köhns tolkning av det kända stycke av Händel, som på svenska är mest känd med texten "Dagen är nära", men som vi i kören sjunger "Ögon som mötas".
Lyssna och njut!

https://www.youtube.com/watch?v=T_gcZI5cFTE
https://www.youtube.com/watch?v=veHUyYO9lhk
https://www.youtube.com/watch?v=syh_SjXLsl4

Vita Hästen och andra begivenheter

Vi bor i en stad med ett rikt kulturutbud. Det är riktigt stimulerande. Igår kväll hade vi nöjet att glädjas åt en riktig klassiker i nöjesgenren, nämligen operetten Vita Hästen, Det var länge sedan jag hade så roligt på en teater. En riktigt lättsam och underhållande föreställning. På omslaget till programmet utlovades att vi skulle få uppleva "Stor sång och skrattfest i Borås..." Och det löftet infriades med råge. Den stora ensembeln med proffs, halvproffs och amatörer bland musiker, körer och soloartister, ja alla bjöd på en helproffsig föreställning, en sann njutning för den fulltaliga publiken. Bra skådespeleri och dans, men framför allt musiken och sången. Vilka eminenta sångare vi har i stan! Här hade de samlats och bjöd på sig själva. Och roligt verkade de ha allesammans på scenen också!

 Idag sken solen äntligen en stund på förmiddagen och vi passade på att ta en promenad. Vi valde att gå till Simonsland eller som det numera officiellt heter Textile Fashion Center. En samling gamla fabriksbyggnader kring Viskan har byggts om och moderniserats och utgör numera centrum för nya innovationer främst inom textilområdet. Det är riktigt läckert att gå omkring på området och bara titta på byggnaderna. Alldeles vid entrén står skulpturen House of Knowledge, som är en sevärdhet bara den. En stor del av byggnaderna disponeras av högskolan och jag tänker att studenterna måste bli inspirerade i sina studier, när de vistas i denna miljö. Helbilden på skulpturen nedan har jag hämtat från Borås stads hemsida. Bilden måste ha tagits på en annan plats, innan den flyttade till sin permanenta vistelseort. Men den är så stor, att jag med min kamera måste gå så långt bort för att få med hela verket.

Däremot kunde jag ta en bild inifrån skulpturen upp mot huvudet. Det blev ett ganska intressant perspektiv tycker jag.

Sedan följde vi Viskan genom Simonsland bort till Knalleland och vände sedan hemåt uppför backarna. Det är nackdelen när vi promenerar i de centrala delarna i Borås. Det blir alltid uppför på hemvägen. Det är skönt när vi är hemma vid vår egen gata igen. Vår gata, som blivit så fint upprustad. För någon vecka sedan tog de bort de vackra blomsterarrangemangen, som funnits där i sommar. Men de kommer väl tillbaka igen. Och Gustav Adolf kyrkan utgör ju en stilig fond.

Den efterlängtade

Väl återkomna till stan ville maken att vi skulle ta en tur till den älskade Annelundsparken, för att höra om koltrasten börjat sjunga. Vi hade sett vårt trogna par av denna hela nationens fågel vid matningen ute vid stugan under helgen. Men någon sång hade vi inte hört. Men eftersom koltrasten också är en riktig stadsfågel, tänkte vi att de skulle kommit igång snabbare här.

Men tji fick vi. Ingen koltrast så långt ögat och örat nådde. Vi får vänta ett tag till och nöja oss med att den som väntar på något gott väntar väntar aldrig för länge. Vi får lita till Youtube så länge. Kopiera adressen nedan bara!

https://www .youtube.com/watch?v=zMA_Wb20bvY

Vårmorgon

Varje år sedan jag började skriva bloggen, har jag skrivit några inlägg om den begynnande våren. Oftast med miljön från stugan. Det är något särskilt med den årstiden.
---------
Så långt hade jag hunnit skriva och jag visste hur jag skulle fortsätta. Jag skulle skriva om hur fint vi hade haft det i stugan i helgen. Hur jag hade städat i växthuset och planterat pelargonsticklingar. Hur jag hade tvättat fönster i köket och hängt upp rena fräscha gardiner. Hur jag nu fortsatte med fönsterputsningen, när vi kommit tillbaka till stan och att det fortfarande var strålande solsken.

Radion står på, maskinerna går i tvättstugan. Jag har just varit nere och kollat och vi sätter oss till bords för vår som vanligt sena frukost. Då hör vi på korta nyheterna i radion att Sveriges radios korrespondent i Asien, Nils Horner blivit skjuten på öppen gata i Kabul, Afghanistan.

Det kändes som en gastkramning. Denna välkända röst har tystnat. Han som rapporterat från så många oroshärdar runt om i världen. Nu har han stupat på sin post. Den journalistiska strålande karriär, som han faktiskt startade här i Borås, där han var född och uppvuxen. Jag körde förbi Borås Tidnings hus för en stund sedan och kunde konstatera att de hade hissat sin flagga på halv stång.

Så kan brutaliteten abrupt tränga sig in i den vårliga idyllen. Det går inte att gömma sig för ondskan i världen, den skördar sina offer och slår till utan förvarning. Så ser verkligheten ut - tyvärr.

Livet återvänder

Den här bilden är tagen den 23 mars 2009. Idag är det den 24 februari. Alltså nästan en månad tidigare. Jag hade skrivit ett blogginlägg och berättat att vi varit ute i stugan och badat bastu för första gången  på ett par månader. Men allt var tydligen senare då än i år. Isen låg fortfarande kvar och maken hade varit tvungen att ta upp vak. Men vi hade i alla fall grillat middagsmaten utomhus och allt verkade ha varit riktigt mysigt.

Idag är det nästan 10 grader varmt och solsken. Vi har varit ute i stugan och matat fåglar och skuggat rosenbuskarna. Det kändes lockande att stanna kvar, men vi har så mycket vinteraktiviteter i stan i morgon, så det låter sig inte göras.

Men lite senare i veckan ska det bli av. Det ser ut att bli fortsatt varmt. Då ska jag göra vårfint i stugan och äntligen får vi ta en bastu igen.

När vi kom hem från stugan gick jag ner till stan för att uträtta några ärenden. Det vimlade av folk på gågatorna och torgen. Det känns i luften att alla vaknar upp från det gråa. När jag gick hem och sneddade över Musikskolans gård, står ett ungt par och pussas i solskenet. Och jag nynnar för mig själv. "Det är våren, det är våren, som har kommit igen, och med den kärleken....

Restaurangvecka

Den här veckan har det varit restaurangvecka i Borås. En trevlig företeelse, som nu går av stapeln för andra året här i stan. Borås är förstås inte först med detta. Ja har hört att det funnits i flera år i huvudstaden, som inspirerats av New York, där det arrangerats restaurangveckor betydligt längre. Men krögarna i Borås vill inte vara sämre. Under en vecka erbjuder man en meny med förrätt och varmrätt för tvåhundra kronor. Det är en tanke att locka, i det här fallet boråsare, att gå ut och äta även på vardagar. Tio av restaurangerna i stan deltog i arrangemanget. Ett par veckor i förväg publicerades menyerna och vi valde en, som vi inte tidigare besökt. Den ganska nyetablerade Bryggan.

Namnet är passande. Restaurangen ligger nämligen i Stadsparksbadet. Där fanns tidigare ett kafé och lättare lunchrestaurang. Nu har man byggt om till ett riktigt trevligt matställe i entrén till badhuset. Trevlig inredning är det också.

Vi hade förstås läst matsedeln i förväg och i stort sett bestämt oss för vad vi skulle äta. En mycket tilltalande ingrediens i matsedeln var, att alla produkter var närproducerat. Lammkött från Skäftingsbacka, en gård strax utanför stan, Mjölet i pastan är hämtat från Vänga kvarn, fisk och skaldjur direkt från fiskehamnen i Göteborg, t.ex.

En av förrätterna var silltallrik och vi tänkte att det skulle vara en bra inledning med öl och snaps. Då kom det en överraskning. Det visade sig att man inte fick servera sprit så länge badet var öppet! De rara flickorna, som serverade, var naturligtvis helt oskyldiga till detta, liksom krögaren. Det måste ju vara ett beslut på kommunal nivå. Men visst är det lite underligt. Restaurangen är ju helt skild från badet och det finns väl ingen, som är intresserad av att springa ut genom kassorna i baddräkt, för att få en sup! "En kallsup kanske" som maken vitsade till det.

Nåväl, utan sup, ingen silltallrik. Vi valde istället rökt lammkött från Skäftingsbacka, serverat med havtornssylt och västerbottenost. Det lammköttet var en riktig höjdare och vi kommer säkert att åka till gårdsbutiken och handla i sommar. Butiken ligger nära vår stuga. Varmrätt blev skaldjurspastan, där musslorna var absolut finast. Annars inte så märkvärdigt, men själva pastan var faktiskt betydligt smakrikare än pasta brukar vara. Det berodde nog på mjölet från Vänga.

Frånsett förmyndarna på kommunen, som inte unnade oss snapsen, var det hela en trevlig upplevelse. Inte så märkvärdigt, men vi kommer nog att gå till Bryggan fler gånger.

Den 17:e dagen.....

....i årets mesta vintermånad. Då visar termometern på +7,3 grader och himlen är blå. Vilken tur att det inte är några skidtävlingar i OS idag, så Skogsviola kan ta sig en tur i parken!

Jodå, solen skiner, talgoxen visslar på Judit och knoppar brister. Längst har trollhasseln kommit. Det känns som en lättnad, när dagarna blir ljusare. Som alla år tidigare....

Vi har suttit vid TV:n och spanat in framgångarna för längdskidåkarna. Jag blir aldrig så patriotisk som, som när svenska idrottare bjuder på spänning och fina resultat. Igår var det dags för stafett-tjejerna att få sina medaljer och nu har jag också bevittnat medaljutdelningen för killarna. Jag gillar att se den blågula gå i topp och att Du gamla, du fria spelas, något som jag annars inte bryr mig så mycket om. Men jag säger inte "Det gjorde VI bra", ett uttryck som dyker upp både i tal och skrift dessa dagar. Det var skidåkarna, som gjorde det bra. Hade det varit så att de hade misslyckats, då hade förmodligen inte VI varit med. Då hade det varit DOM som dabbat sig.

Så tänkte jag, när jag gick i Annelundsparken och spanade vårtecken. Och glad blev jag när jag såg trollhasseln spricka ut med sina gula blommor. Och luften var blå och meterologerna tror att dygnsmedeltemperaturen håller sig över nollan tillräckligt många dagar, för att våren verkligen ska bli verifierad redan i mitten av februari.

Och nu frampå kvällningen har det klarnat upp helt och jag njuter av den blå vårhimlen från vårt vardagsrumsfönster. I morgon har i övning i kören igen. Men det är väl ändå lite väl tidigt för vårsångerna!?