Pånyttfödelse

Det känns som en evighet sedan jag skrev på bloggen senast. Snart tre månader. En del av den tiden har varit väldigt tung. Det beror på att jag varit riktigt sjuk, men ändå inte.

I slutet av november fick jag blödningar från underlivet. På tredje dagen ringde jag till vårdcentralen. Jag förstod att något var fel. En ska inte blöda när en är så gammal som jag. Jag fick komma direkt och efter undersökning framkom att jag hade en knöl i livmodern. Akutremiss till gyn på lasarettet.

Det gick fort, i veckan därpå fick jag tid på gyn. Undersökning, provtagning, knölen konstaterades, prover skickades. "Det kan vara vad som helst från polyper, cysta och .... i värsta fall....."

Jag som nästan aldrig varit sjuk. Bara lite banala förkylningar och några influensor. Ja, artrosen förstås, men efter mer än trettio år ser jag inte det som en sjukdom, mera som ett tillstånd. Jag var inte sjuk nu heller. Kände mig frisk som en nötkärna. Hela situationen var helt absurd.

De två veckorna i väntan på provsvar var jobbiga. Jag försökte ta det lugnt, men det var svårt. Nära och kära försökte trösta mig med att "det behöver inte vara en tumör". Men jag tänkte hela tiden att det är nog så trots allt. Tala om existentiell ångest!

Som alla förstår besannades mina farhågor. Nu närmade sig julen. Skulle det bli operation före jul? Jo, det blev det. 21 december opererades jag. Dagen efter fick jag gå hem. Trött och mörbultad. men ändå förvånansvärt pigg. Tack vare barn och barnbarn, kunde vi fira julen i stugan som vanligt. Jag kunde ta det lugnt och bara överlämna mig till dem.

Jag är så evigt tacksam för den professionella vård jag har fått. I dessa tider, när sjukvården sägs vara i kris, kan jag få vara det goda exemplet på att det faktiskt fungerar. Jag sa till en av undersköterskorna som hade hand om mig på avdelningen, att de alla var så omtänksamma, lugna och förstående och att jag aldrig märkte något av den stress, de ändå är utsatta för. Då svarade hon så enkelt: "Patienterna ska aldrig behöva märka det"!

Nu mår jag bra. Enligt meddelande som jag fått från gyn ska det inte finnas något tecken på att cancern har spridit sig. En extra kontroll ska göras nu på Sahlgrenska, men jag känner mig trygg att det ska vara över.

Igår sken solen så fint över Borås. Det kändes som om det redan är vår i luften. Jag tog en promenad i Annelundsparken och kände mig nästan lite euforisk. Jag tänkte på vad jag varit med om, hur livet plötsligt och oväntat kan ta en vändning. Och jag kände att nu börjar en ny epok i livet. Jag har varit med om en utmaning, som jag klarat av och som gjort mig ännu lite klokare. Och nu kommer det en ny vår. Jag letade efter vårtecken, lite för tidigt, men jag lyckades hitta några spirande snödroppsblad i de torra löven.

Sedan gick jag ner till stan, gick in i en blomsteraffär och köpte en röd ros till min älskade, som var hemma och lagade middagen. Han är värd tusen rosor, men en duger lika bra.

Ålderdomshemmet.....

Det pratas mycket om åldringsvården i dessa dagar. Populär serie i SVT om hemtjänsten i Vännäs t.ex. Det är bra. När en har hunnit till 74 är det kanske bäst att tänka på saken, även om en egentligen inte vill. Nu satt vi vid middagsbordet igen och åt resterna av lördagskvällens orgier. Ja, det blev lite sent, så vi tog bara en varm smörgås till söndagsmiddag, och därför blev det en trerättare  från söndagen med vin på måndagen. Radion gick för fullt. Det var nyhetsprogrammet Studio 1, som intervjuade professorn i geriatrik, Yngve Gustavsson (som vi lärde känna för ganska så många år sedan på Vindelns Folkhögskola). Vinet från söndagen fanns kvar och stimulerar till allehanda samtalsämnen. Så också idag.

Vi konstaterade att det har hänt en hel del på området sedan vi var unga. Då hette det Ålderdomshem, inte äldreboende. Några årtionden tidigare hette det Fattighuset. Inte så stor skillnad kanske. Jag kom i kontakt med denna institution i min gamla hemkommun Örby i numera Marks kommun.

När jag tagit studenten 1962, hade jag redan bestämt att jag skulle försöka bli socionom. Då fanns tre utbildningar på det som då hette Socialinstitut. Det fanns i Stockholm, Göteborg och Lund. På den tiden måste man ha ett års förpraktik inom området för att kunna bli antagen till utbildningen. 1963, var sista året för den här ordningen. Året efter gick det över till Socialhögskolan och utökades med ytterligare en studieort, nämligen Umeå.

Jag skulle naturligtvis gå i Göteborg. Praktik fick jag snabbt på Kommunalkontoret hemma i Örby. Det var på den tiden endast tre personer anställda på Kommunalkontoret. En kamrer, en socialassistent och en kanslist. Det fanns en kommunvaktmästare också, men honom såg en inte så mycket till.

Som praktikant fick en vara med om lite av varje. Jag avslöjades ha kamerala kvalitéer. Kamreren  Folke tyckte det var slöseri på en sådan talang att ägna mig åt socialarbete. Men mitt sociala patos var stort på den tiden, så jag föll inte för hans förslag. I arbetet ingick också att ha tillsyn över ålderdomshemmet - eller bara hemmet - som en sa i vanligt tal.

Ja, det var dit jag skulle komma apropå åldringsvården. Jag kommer ihåg ett tillfälle, när jag skulle deltaga i ett sammanträde med socialnämnden, som var den nämnd som hade ansvar för "Hemmet". Nämnden skulle ha sammanträdet på Hemmet. Föreståndarinnan Syster Olga, hade bett ordföranden Arvid i Hult, att förrätta sammanträdet på hemmet denna gång. Syster Olga var en bestämd kvinna, som en hade respekt för. Hon var en barsk dam, som gick omkring i svarta kläder och en stärkt vit mössa på huvudet. Gamlingarna på hemmet var nog lite rädda för henne, så även jag.

En gubbe på hemmet hade betett sig olämpligt på något vis, jag minns inte riktigt hur. Förmodligen hade han bråkat med de andra åldringarna, och nu skulle han tillrättavisas. Det var ordförandens uppgift enligt syster Olga. Jag ser scenen framför mig efter alla år. Gubben ifråga var en lång mager karl, som placerades på en stol närmast dörren. Den snälle Arvid i Hult tycktes rätt så besvärad av att ha blivit tilldelad denna uppgift, men var väl tvungen att säga något om att "detta får inte upprepas". Jag kan än känna hur pinsam hela situationen var och jag tyckte synd om den stackars gubben. Men säga emot syster Olga, det var bara inte att tänka på, inte ens för Arvid i Hult.

Så väl att det är annorlunda nu för tiden. Det är väl ingen socialnämndsordförande som tar på sig en sådan uppgift längre. Men det finns fortfarande mycket att tänka på och leva upp till, för att gamla människor ska få en dräglig ålderdom. Idag handlade reportaget om bristen på kunskap hos personalen, när det gäller matsituationen för de gamla. Man påstod att femton procent av åldringarna får för dåligt näringsintag. Det gäller både de som vårdas på institution och i hemmen med hjälp av hemtjänsten. En verklighet, som inte är allt för uppmuntrande när en närmar sig ålderdomen i allt för rask takt.

Så en får passa på att njuta av maten, så länge en kan. Även en vanlig måndagskväll!

Nu bryter vi tystnaden...

Den 13 september ägnade SocialAktion en heldag åt fattigdom utifrån barnens perspektiv. Den 21 oktober sändes hela konferensen i Kunskapskanalen på SVT. Jag tog del av slutet av sändningen och kände mig mycket engagerad.

De tre sista inslagen från konferensen, vilka var de jag såg, berörde mig mycket. Först var det  Katarina Thorèn, från Socialhögskolan, Stockholms universitet, som talade om den situation som nu råder, när allt färre i Sverige har rätt till A-kassa och sjukförsäkring. Detta medför i sin tur att allt fler söker försörjningsstöd genom Socialtjänsten.

Sen kom socialarbetare Gabriella Mattsson, som berättade om nätverket, Nu bryter vi tystnaden. Underrubriken löd: "Socialsekreterarnas vånda". Gabriella berättade om alla de verktyg de på pappret ska ha till hands allt utifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter till den svenska socialtjänstlagen (SoL). Verkligheten är dock långt ifrån idealen. Det som styr socialarbetarnas vardag, när de ska tillämpa regler och lagar för sina klienters bästa, är ofta det politiskt beslutade budgettaket.

Igår fick vi höra i radion, hur biståndshandläggare inom äldreomsorgen sliter ut sig under mängden av ärenden, medan de gamla inte får den vård och omsorg de behöver och är så väl förtjänta av. En av handläggarna uttryckte det så här: "Jag har fler ärenden på bordet, när jag åker hem, än vad jag hade när jag kom på morgonen."

Jag är ju själv socionom i botten och jag förstår nu att socialsekreterarnas verklighet är betydligt tuffare än de var när jag var nybakad i mitten av 1960-talet. Det har jag förstått, inte minst genom min dotter som sliter på en socialförvaltning i Stockholmsområdet. Ont om tid, omöjligt att få budgeten att räcka till de allra mest nödvändiga åtgärderna. Allt det som Gabriella Mattson och Katarina Thorén förde fram. Så här kommenterade min dotter en delning om Social Aktion som jag gjort på FaceBook:

Sara Andersson Ja du, här finns en välfärdshandläggare som snart går in i väggen efter mindre än ett år som socialsekreterare. Jag jobbar över 2-3 timmar om dagen. Denna vecka har varit galen. Vi brukar ha ca 2-5 nya ärenden i min arbetsgrupp i veckan, denna vecka hade vi 15. I den stadsdel jag jobbar öppnar vi inte utredning för snatteri 3 ggr, eller 14 år och full på stan 3 ggr. Bara våld, våld,våld, extremt utåtagerande barn/ungdomar, missbruk vid 14 år, kriminalitet och så klart alla föräldrar som är helt tokiga (därav missbrukande 14-åringar osv). Vi ligger flera miljoner back redan och nästa år blir det ännu mindre pengar. Seriöst, vart fan är vi på väg?

för ungefär en timme sedan · Gilla

Katarina Thorén avslutade sin föredragning med att ställa frågan: "Vad ska vi göra åt detta?" Retoriskt förstås för hon hade naturligtvis idéer om det. Och det handlar om politik.

Vi måste få våra politiska instanser att inse att "Hur mycket får jag  i plånboken- politiken inte håller längre. Har aldrig hållit, förresten. Den politiken håller på att förvandla landet till ett fattigdoms-Sverige igen. Om vi inte redan är där. Förre s-ordföranden Håkan Juholt gjorde ett försök att sätta ämnet barnfattigdom på den politiska agendan. Han blev snabbt utmanövrerad av sina egna. Ämnet ingick inte i taktiken. Nu åker Juholt landet runt och fortsätter att sprida sitt budskap. Men får han någon uppmärksamhet i medierna? Nix! Det är inte inne att tala om solidaritet. Men det gjorde Katarina Thorén på Social Aktion-konferensen. Det gjorde mig varm om hjärtat. Det finns människor, organisationer, politiker, tjänstemän, som fortfarande känner till begreppet solidaritet. Och som vet att ett jämlikt samhälle är bra för oss alla. Ett välmående land minskar klyftorna mellan fattiga och rika. Det tjänar även de rika på. Ett jämlikt samhälle är ett tryggt samhälle.

Dagarna innan den ovannämnda konferensen sändes i SVT hade det s.k. Nya arbetarpartiet moderaterna stämma i Norrköping. Tal efter tal kablades ut i medierna. Fredrik Reinfeldt fick förstås mycket utrymme. Jag lyssnade på en del och fick en stark känsla av en s.k. Säljkonferens. Ideologi var det inte tal om. Jo, förstås, ett genomgående budskap: sänk skatten, då får vi råd med välfärden! I mina ögon är detta ren och skär cynism. Och har någon någonsin hört Reinfeldt nämna ordet solidaritet?

Den TV-sända konferensen finns nu på http://urplay.se/. Konferensen slutade med ett samtal om mediernas roll i sammanhanget med Susanna Alakoski och Ami Lönnrot. Samtalet leddes av journalisten och författaren Mattias Hagberg. Mycket intressant inslag, som tarvar ett eget inlägg.

Stolpen

I bilen ut till stugan i förra veckan hade vi som vanligt satt på radion. Vetenskapsradion introducerade sitt program om nya uppfinningar. Några hade kommit på att skapa en stolpe på hjul med en webbkamera i toppen, som kunde följa en gamling i hemmet var helst denne gamling travade omkring.

"Skulle du vilja vara förföljd av en stolpe?" sa maken. "Dom uppfinner vad som helst för att spara personal i hemtjänsten", replikerade jag, lätt oroad av detta framtidsperspektiv. Det är inte så hemskt många år till, som jag själv rimligtvis kan komma att behöva sådan hjälp.

Nu visade det sig, att det trots allt inte var fullt så illa som det lät. Det gick nämligen att stänga av stolpen. I alla fall gick det att stänga av kameran. Meningen med stolpen var att den skulle vara lätt åtkomlig om gamlingen ville kontakta sina anhöriga m.fl. och visa hur hon/han mådde.

Den påhittige teknikern ifråga förklarade att människor alltid varit skeptiska till nya uppfinningar, som underlättar vardagen. Frågan är om stolpen underlättar så mycket. Känner jag mig tryggare med stolpen än en levande människa, även om denna människa inte följer mig i hälarna hela dagen?!

Nej, ska jag ha någon i hälarna får det nog bli en trogen hund!

När man är en glad pensionär...

Nu har vi fått våra orange kuvert med besked om årets pension. Glädjebesked?! Nja, inte precis, men trots allt en liten nettovinst. Vi dras ju med en regering som envisas med att beskatta oss pensionärer hårdare än andra inkomsttagare. Dock blev vi utlovade en viss skattesänkning på det nya året. En liten nyårsgåva från alliansen!

Så här blev nettoresultatet för oss:

Fru Andersson får + 16 kr/månad
Herr Andersson får - 11 kr/månad
Summa summarum för hushållet hela 5 kr/månad!

Tack snälla alliansen!

Kropp utan tänder eller tänder utan kropp?

När man behöver vård av sina tänder undrar man om dessa inte hör till kroppen! Varför ska man betala så oskäligt mycket mer för att få gaddarna reparerade, när det bara kostar en hundring att gå till doktorn och få övriga delar av kroppen omsedda? Ja, några tior till, om det handlar om en specialist, men ändå. Och tänderna, liksom övriga delar av kroppen håller inte lika bra ihop när man börjar bli gammal. Politiker från olika läger har i åratal pratat och lovat att komma med en tandvårdsreform, som ska gälla äldre personer. Dom har visst börjat så smått, men det märker man inte när man ska betala räkningen. Jag börjar misstänka att tandläkarna höjer priserna i minst samma omfattning.

Inom en månad har jag nu plötsligt utgifter för tänderna, som jag inte alls räknat med och som i ett huj spräcker budgeten:
1. En gammal lagning rasar kostnad 1.640:-
2. En vanlig genomgång av mitt tandstatus inkl. röntgen och polering av tänderna:
390:- (och detta var extrapris eftersom jag var ny patient på den kliniken, ordinarie pris var 575:-)
3. Undersökningen gav vid handen att jag hade en del tandsten och några fickor i tandköttet som borde åtgärdas. Detta ska utföras hos en tandhygienist om ett par veckor och ska kosta 1.100:-.
Summa summarum 3.130:- för högst ordinära ingrepp. Maken var tvungen att rotfylla en tand för ett tag sedan, kostnad 3.700:-!
Min tandläkarskräck ökar med åldern. Inte för att det gör ont, men för att man riskerar att bli ruinerad! Om man inte ska låta tänderna rasa förstås. Men det torde bli svårt att njuta av den goda renstek vi åt i helgen, om man måste inta den flytande. Så vad gör man!?

Trädgårdshelande

Dagliga promenaden ledde mig igår upp till lasarettsområdet. Där hamnade jag bakom rehabkliniken och fick se ett område, som omgärdades av en "trolagärsgård", som vi kallade det hemma i Mark. Det fanns en liten grind i gärdsgården och på ena grindstolpen fanns ett anslag uppspikat.

Jag läste anslaget med stigande förtjusning. Det visade sig att innanför staketet finns en rehabiliteringsträdgård som sköts av patienter, som behöver träna på att komma i balans och harmoni med sig själva.

Om du, som läser detta inlägg, dubbelklickar på bilden så kan du själv läsa anslaget. Då förstår du att jag blev glad. Tänk att det finns folk som har förstånd att erbjuda trädgårdstillvaro för att hela trötta och sargade människor.

Jag tog en bild på anslaget och den vackra omgivningen.
Solen sken, talgoxen filade och jag styrde kosan hemåt med lätta steg. Och mer och mer längtade jag efter vår och värme, så jag får börja mitt eget helande vid stugan i växthus och trädgård.

Jag gick till Sjöbo torg...

till den nyöppnade butiken "Hjälpande ting", som jag bestämde mig för för flera veckor sedan. Nu blev det äntligen av i förra veckan. Så många gånger som jag kört bil den sträckan trodde jag mig veta på ett ungefär hur långt det är. Men aldrig hade jag trott att Sjöbobacken skulle kännas så lång! Jag var helt slut när jag kom fram och fick sätta mig och pusta ett slag innan jag orkade titta på grejerna. Motion fick jag i alla fall den dagen, men sedan tog jag bussen hem!



Bra saker fick jag tag i. Här är mina två fina saxar. Jag blev så glad att de var i läcker röd färg. Den lilla plocktången har jag fått som fritt tekniskt hjälpmedel på arbetsterapin. Eftersom artros i tumleden får som effekt, att man får svårt att klara smågrepp mellan tummen och pekfingret, är den lilla tången suverän när man ska dra av folielocket på yoghurtburkar t.ex.

I fredags kom äldste sonen danne.dizel och äldste sonsonen kalle.dracula (för att använda deras webbidentiteter) på blixtbesök. Kalle blev helimponerad av min nya suveräna bruköppnare nedan.

Genialt enkel! Jag som inte kunnat öppna burklock på evigheter! Nu placerar jag bara burken på gummiplattan, sätter armbågen på "brödspaden" och trycker lite lätt på skaftet och vips sitter locket i botten på "brödspaden".

" Och så kan du spela pingis med den!" sa Kalle.

Paradiset på distriktsarbetsterapin

Det finns ett ställe, som känns som rena himmelriket att komma till, när man har värkande händer. Inte nog med att behandlingen är himmelsk! Där finns också några glada änglar som som tar hand om oss och ser till att våra krokiga och ledbrutna fingrar både får varmt parafinbad och gymnastik, så dom inte skall stelna och bli obrukbara. Jag talar nu om distriktsarbetsterapin på Solhem i Borås. Dit går jag för närvarande två gånger i veckan för att tillsammans med ett antal medsystrar och ett betydligt mindre antal medbröder få ta del av detta goda och dessutom få en trevlig pratstund under tiden. Detta är dessa veckor ett av mina bästa mål för promenaderna. Jag går med lätta steg både dit och hem.
Så här går det till:


Efter handtvätt och desinficering får man doppa händerna i varmt parafin fem gånger så det bildas liksom en handske runt handen. (Nej, man bränner sig inte!)

Därefter går man till en ängel som sveper in mina händer först i pappersservetter, sedan i plastpåsar och sist i dessa varmfordrade "grillvantar" utan tummar. Där sitter man i en kvart och slappnar av och kanske bubblar lite med medsystrarna och har det skönt.

Sedan, när händerna blivit mjuka och genomvarma, gör man sitt handgympaprogram, böjer och sträcker alla leder och avslutar med att sträcka och slappna av hela kroppen. Sedan säger man hej då till änglarna och går hem, nöjd och belåten.

Än är jag inte för gammal!

I morse gick jag upp till lasarettet för att genomgå mammografiundersökning. Jag hade läst på informationslappen som jag fått i förväg att 69 år var övre gränsen för att få kallelse till denna undersökning. "Jaha, nu är man snart för gammal för detta också," tänkte jag, när jag när jag gick uppför backen till lasarettet. Döm om min förvåning, när jag blev upplyst om att man har höjt åldersgränsen till 74! Jag kände mig riktigt nöjd, i synnerhet som tjejerna som jobbar där är så trevliga, trots att dom verkar ha ett ganska monotont jobb.

När jag gick hem kände jag mig riktigt ung och tog en rejäl omväg med spänstiga steg för att riktigt känna hur frisk jag är! Dock är det så att jag faktiskt tagit vården ganska mycket mer i anspråk sedan jag blev pensionär. Jag har t.ex. vaccinerat mig mot influensa för första gången. Jag har varit inlagd på sjukhus för första gången sedan jag som åttaåring låg på epidemin för scharlakansfeber (undantag för BB förstås). Och jag har för första gången i mitt liv uppsökt sjukvården så ofta att jag blivit förunnad ett frikort!

Det är inte utan att man kan känna en lätt oro efter alla larmrapporter om alla åldringar, som kommer att behöva vård i framtiden och som våra yngre generationer inte kommer att ha råd att försörja. Som väl är har vi pensionen kvar, den som vi sparat ihop till under ett långt yrkesliv. "Så förhoppningsvis klarar jag väl att försörja mig själv ett tag till", tänkte jag under min spänstiga promenad.

När jag kom hem frågade maken om jag läst vad som stod i BT idag om våra pensioner. Det hade jag inte, men han visste att berätta att Försäkringskassan beräknar att pensionerna kommer att sänkas med 4 procent nästa år!!! Håhå, jaja! Och med den här förhoppningsvis tillfälliga regeringen vi har, får vi väl i alla fall fortsätta ett tag till att med våra skatter subventionera de yngre generationernas skattesänkningar.

Livet är inte rättvist, men jag kan i alla fall glädja mig åt att än är jag inte för gammal för att få gå till mammografin!