tisdag 16 januari 2018

Amerikadrömmen


Vilken fin kvinnobild jag hittade ibland de gamla fotografierna, som finns kvar i morfars och mormors chiffonjé! Den, som jag fick överta när mamma hade gått bort. Chiffonjén är en riktig guldgruva och inspiration till fantasier om de människor som ställt upp sig för en fotograf!

En bild kan säga så mycket. Både om människor, samhälle, historia, platser.... Jag ska försöka spåna lite om den här bilden, jag vet en del och jag gissar resten.

Jag vet att bilden är tagen vid Kinna järnvägsstation. Jag tror att året kan vara 1919. Första världskriget är slut. Det har blivit lättare att ta sig över haven till Amerika. Och det är det som den här bilden handlar om.

Kvinnan i mitten med blombuketten heter Stina. Vad hon hade för efternamn vet jag inte. Sedermera skulle hon gifta sig och få efternamnet Blomkvist. Stina ska resa till Amerika. Hennes syster Tora reste också dit, men jag vet inte vilken av systrarna som reste först.

Kvinnan till vänster om Stina är min mormor Selma All. (Jag har skrivit om henne i ett par inlägg under etikett "Urmödrarna"). Selma var god vän till Stina och Selmas man, min morfar Edvin har varit någon slags god man för Stina och Tora. Den lilla flickan är Selmas äldsta barn, min moster Ella. Hon var född 1915 och det är det som gör att jag tror att bilden är tagen senast 1919. Ella kan väl inte vara mer än högst fyra år? Min mamma, Dagmar, var född i april 1920 och min fantasi får mig att tro att det verkar som om Selma har en liten utbuktning på magen.

Vem kvinnan till höger om Stina är, vet jag inte. Jag tycker att hon är lite lik Selmas svägerska, Edvins syster Agda, men det kan röra sig om någon annan.

Och alla de andra kvinnorna då? Jag tror att det är arbetskamrater till Stina. Hon arbetade som så många andra på Häggådalens textilfabrik, som låg (ligger) nära stationen. De har gått från jobbet för att ta farväl av Stina.

Vad var det som gjorde att Stina åkte till Amerika? Om det kan jag bara spekulera. Det var många under de här åren som sökte lyckan västerut. Ensamma kvinnor kunde bli t.ex hembiträden, men också fabriksarbetare och affärsbiträden t.ex. Jag har börjat läsa Ola Larsmos bok om svenskarna, som reste till det förlovade landet under den här tiden. Tyvärr har jag bara hunnit med de första kapitlen och glömt boken ute i stugan, så jag kan inte referera till den ännu. Jag har i alla fall förstått att alla emigranter inte hade det så lätt. Jag vet att Stina och Tora inte reste så långt från New York. Jag vet också att det gick bra för dem. De träffade båda svenska män. Stinas man hette Sven Blomqvist och kom från Boxholm i Östergötland. De bosatte sig i staden New Haven och fick en dotter, Florence. Det finns bilder på hela familjen, som hälsade på mina morföräldrar någon gång på 30-talet. Sven Blomkvist kom också till oss, när jag var i småskoleåldern. Han hade med sig fina pappersdockor som present till oss barn. Julkort skickades i alla år. Den sista kontakten hade min mamma så sent som på slutet av 1990-talet. Det var en av Toras döttrar som skrev till mamma och jag fick hjälpa henne att läsa brevet, för mamma klarade inte alla de inblandade engelska orden.

Så var det med den bilden.





fredag 12 januari 2018

Den läsande människan




Jag fick en utmaning på Face Book av en kusin till maken.  Hon hade gjort en uppdatering där hon diskuterade hur hennes mamma (makens moster) kunde bli en sådan ivrig läsande människa, trots en mycket torftig uppväxt, när det gäller tillgång till böcker, eller uppmaning att läsa.

Kusinen, Inger, tände en tanke hos mig, när hon sände ut frågan "Hur blev du en läsande människa?" För min egen del var det inte så mycket att orda om. Böcker har varit en naturlig del i mitt hem och uppväxt och jag minns inte själv, när jag faktiskt knäckte koden. Men jag vet att jag kunde läsa när jag var fem år. Då kunde jag läsa riktigt. Men mamma berättade att innan dess hade det hänt att jag suttit i köket hos henne och plötsligt säger: "B, L, Å, det blir blå! När jag började skolan och fick min första läxa, blev det nästan löjligt - vi skulle lära oss att känna igen bokstäverna Mm och Åå. Den första sidan i Läsebok för de små.

Men nu ska jag inte skriva om mig utan om maken, vars barndom var mycket lik hans ovannämnda mosters. Han har gett mig lov att berätta om den bildningsresa han gjort, Så nu skriver jag inte "maken" utan hans namn Inge i fortsättningen.

Inge är född 1935. Han växte upp i ett nybyggarhem i byn Lappeasuando på södra sidan av Kalix älv, som utgöre gräns mellan Gällivare och Kiruna kommuner. Hans första språk blev Meänkieli (tornedalsfinska). När han började skolan kunde han bara två ord på svenska, "jo" och "nä". I skolan fick barnen inte tala sitt modersmål och ännu mindre läsa på meänkieli. Det fanns inga böcker på det språket över huvud taget.

Men barn har ju lätt att ta in nya språk. Det märks ju på dagens flyktingbarn, som lär sig svenska betydligt snabbare än sina föräldrar. Inge och hans kamrater pratade förstås meänkieli hemma och på fritiden. På rasterna i skolan gick lärarna och kollade.

Inge hade ytterligare en hindrande faktor, när han skulle lära sig läsa. Han är från födseln synskadad. Det var omöjligt för honom att kunna läsa det som lärarna skrev på svarta tavlan. Hur han fixade det vet han inte, men han tror att han kunde läsa någorlunda utan att staka sig när han slutade första skolåret.

Om han sedan förstod allt vad han läste är en annan sak. Han erinrar sig ett minne från första terminen. Det var jullov och han hade sett ett julpapper med en text: "God Helg". Vad "god" betydde hade han hunnit lära sig, men vad betydde "helg"?

Som Inge minns det, fanns det bara tre böcker i hemmet. Först var det Postillan. Den förvarades i lagården för att skydda djuren mot sjukdom. Den andra boken var första bandet av Nordisk Familjebok. Hur den kommit till gården vet han inte, men troligen var det något slags reklam, för att göra folk intresserade att köpa alla banden. Den tredje var Åhlén och Holms postorderkatalog. Troligen fanns också tidning i hemmet från krigstiden. Det var troligen Norrländska Socialdemokraten. Senare prenumererade den tio år äldre brodern Östen på Norrskensflamman.

Det fanns ett litet skolbibliotek i skolan i Puoltikasvaara. Med riktiga böcker, lämpade för barn, och ungdomar. Och så var det ju de vanliga skolböckerna förstås. Historia var det mest intressanta, och det har förblivit ett stort intresseområde, men även geografi och naturlära var intressant.

När Inge var tolv år fick han genom en ny lärares försorg erbjudande att få börja på Tomteboda Blindinstitut i Stockholm. Det var en nyexaminerad lärare och han var den förste som fört saken på tal. Inge fick själv välja om han skulle åka eller inte. Och han valde att anta anbudet. Fram till den händelsen hade han inte varit långt borta från hembyarna. In till Gällivare hade han inte varit så många gånger. Nu fick han först åka med sin mor till Boden för att genom gå en synundersökning och sedan blev det att ge sig iväg till Stockholm. Om detta finns det mycket att berätta. Med hans tillåtelse kanske det blir en berättelse så småningom. Men helst vill jag att han skriver själv.

På Tomteboda fick han lära sig ytterligare ett skrivet språk - nämligen punktskrift. Alla fick lära sig detta, även om en såg tillräckligt för att (åtminstone med hjälpmedel) kunna läsa tryckt text. Det blev något av en statushöjning för Inge. Det fanns givetvis ett bibliotek även på Tomteboda. Inge, som såg att läsa svartskrift började läsa högt för sina blinda kamrater. Detta uppskattades tydligen, till och med så mycket att de berättade om det som vuxna. Jag har träffat några av dem. Ett exempel på detta är en händelse som skedde när vi flyttat till Borås på 1990-talet. Stadens store son, jazzpianisten Åke Johansson, spelade på en jazzklubb och vi var förstås där. I pausen gick Inge fram och pratade med Åke, som genast kände igen honom och glatt berättade om hur roligt det var, när Inge läste högt ur Bigglesböckerna. Då hade Inge manifesterat sin roll som läsande människa.

När vi träffades 1963 på Viskadalens folkhögskola var han en beläst man med ett eget litet bibliotek i sin lilla vindslya på Majorsgatan i Stockholm, som var hans permanenta bostad då. Han  prenumererade  på tidningen Lyrikvännen, vilket imponerade på mig. Vem blir inte attraherad av en kille som älskar lyrik!? När vi så småningom skulle sätta bo, blev de två Lindqvisthyllorna den första gemensamma möbel vi köpte. Det blev fler med åren. Nu håller vi på att göra oss av med böcker, men det går långsamt. Problemet är att vi inte kan  låta bli att köpa nya, åtminstone som julklappar. Men bokhyllorna tar för mycket plats, det är bara att konstatera. Hur mycket "läsande människa" en än är.