Fågelfolk

Varannan torsdag promenerar vi iväg till Simonsland, där SRF:s (Synskadades Riksförbund) lokalförening har sina lokaler. Vi går till vår studiecirkel i fågelläten.

Det förstår var och en att det inte går att skåda fågel om en är synskadad. Men har en hörseln i behåll så kan en ju hänga med i alla fall. Förresten är det många skådare, som inte heller ser fåglarna, som ju ofta gömmer sig riktigt ordentligt.

Jag har alltid varit fascinerad av fåglar och det är så givande att träffa den här lilla gruppen, fyra damer och fyra herrar, som alla är lika intresserade. Som ledare för cirkeln har vi ett riktigt fågelproffs, medlem i 400-klubben och en gammal kär jobbarkollega till maken och mig. Det roliga med Claes-Göran, som han heter, är att trots att han vet så mycket, så är han fortfarande nyfiken och vill lära mer. Och det är det som är så spännande med fåglar. De har liksom ett hemligt liv, som vi bara kan ana. Trots att en hel del arter är synliga och hörbara för oss, men det är bara en bråkdel av vad vi upplever av deras liv.

Cirkeln har utvecklats genom detta hemliga liv. Så nu diskuterar vi inte bara läten och lyssnar, utan vi har också närmat oss ämnen som, flyttvägar, beteenden, forskningsrön och till nästa gång ska vi prata om fåglar i folktron. Ämnena är oändliga. Men nu väntar vi mest på våren och flyttfåglarna som dyker upp allt eftersom. Den mest efterlängtade är vi överens om. Det är naturligtvis den här, som du kan lyssna till om du klickar klickar och öppnar länken här nedan:
Sånglärkan

Underbarare toner får man leta efter!

PS Domherren, som inleder detta inlägg, har en mera anspråkslös sång. Men vacker att skåda är han i alla fall!

Resan till rötterna

Veckan före midsommar började vår resa till Norra Norrlands inland och fjälltrakter. Den resan hade varit planerad ganska länge, åtminstone ett år. Den kom att bli ett fantastiskt äventyr, fyllt av känslor, minnen och nya upplevelser.

Maken och därmed också våra barn och barnbarn, har sina rötter i detta förunderliga landskap. Byn heter Lappeasuando och är belägen på båda sidor om Kalix älv, som utgör gräns mellan Kiruna och Gällivare kommuner. I byn finns bron som förenar dessa kommuner.

Vi har gjort den långa resan många gånger genom åren. Vi har bott på olika ställen, mest i södra Sverige. Men under fem år på 1960-talet bodde vi faktiskt i Luleå och Boden. Då var det ganska nära, inte mer än trettio mil från Boden till Gällivare. Det räknades som nästgårds. Från Kalmar, där vi sedan hamnade tog det tjugosex timmar med tåget. Det blev det färdmedel vi använde på vintern. På sommaren bilade vi. Det brukade ta tre - fyra dagar med övernattningar i tält eller hos släkt och vänner utefter vägen.

Nu åkte vi bekvämt med äldste sonen och hans fru i deras nya bil. Från Sävsjö i Småland till Umeå. Etthundra mil på en dag. Övernattning på vandrarhem och vidare de femtio milen, som var kvar till Gällivare andra dagen.

Den här resan hade planerats sedan länge, som sagt. För första gången sedan barnen var små, skulle vi försöka träffas allihop på en gång i barndomslandet. Det hade börjat med att maken och jag, tillsammans med makens syster och svåger hade planerat att passa på att ta några dagar i fjällvärlden, när vi samtidigt skulle hälsa på i Gällivare. När ätteläggen hörde talas om detta, deklarerade de, att de också ville följa med. Så vi samlades från olika håll och med olika färdmedel och det blev en resa som jag aldrig kommer att glömma.

Väl framme i Gällivare dagen före midsommarafton, skyndade vi oss att proviantera och sedan bar det iväg till Lappeasuando och makens systers och svågers stuga vid det gamla hemmet. Vi hade verkligen tur med vädret.

Det är många år sedan jag såg midnattsolen. Måste ha varit någon gång på 70-talet, när vi bilat upp. Nu fick vi återse det rullande, strålande klotet tre nätter i rad. Jag kan inte riktigt förklara de känslor en sådan naturupplevelse framkallar. Att stå vid det breda selet vid den mäktiga Kalixälven, tillsammans med nära och kära och känna det storslagna, det ursprungliga och det närvarande. Det var som om tiden stod stilla.

Det gjorde det nästan också. Stod still alltså. När jag tittade på min väderapp i telefonen, stod det att solen gick ner kl 02.00 och den gick upp vid kl 02.00. Det kändes lite underligt.

Det blev en mysig midsommarafton. Sonen körde till Kiruna och hämtade dottern, som kom med flyg från Stockholm. Sen klädde vi till och med en liten stång. Det var inte svårt att få tag på material till den. Fantastiskt mycket midsommarblomster. Men också väcktes vemodet. Jag gick med min svägerska utefter de gamla tegarna, nu igenvuxna med sly. Knappt märkbara stigar.  De långa dikena som min svärfar grävt för hand för att kunna få odlingsbar mark går inte längre att skönja.

Det blev ett par sköna dagar med trivsamt umgänge, härliga bastubad, god mat från grillen och till och med en middag på världshuset på andra sidan älven. Och en fin utflykt till Killingi, inte att förglömma.

Men vi stannade inte bara i Lappeasuando. En av våra ursprungliga planer var att vi skulle ta några dagars vistelse i fjällvärlden. Maken och svågern har gjort många turer i Lapplandsfjällen genom  åren. Ibland med sönerna och en gång också med dottern. Men svägerskan och jag har länge haft dåliga ben och har inte kunnat hänga med på långa vandringar med packning och allt. Nu ville vi också njuta av fjällivet utan dessa strapatser. Det fick bli stugor istället och lite kortare turer utan stor packning.

Vi hade bokat stugor och även hotellrum i Björkliden. Där anslöt även andre sonen med familj inklusive hund. De hade rest med tåg från Småland direkt till Björklidens station utefter Malmbanan. Nu var vi samlade allesammans, saknade bara två sonsöner som var tvungna att stanna hemma och jobba.

Tyvärr hade vi inte lika fint väder de fyra dagar vi vistades där. Men ungdomarna gick långa turer även fast det regnade en dag. Vi seniorer tog det lite lugnare, men det blev några vändor uppe på högplatån ovanför hotellet.

En behöver inte gå så långt innan vildmarkskänslan blir påtaglig. Det är så storslaget i fjällvärlden. Vyerna är hänförande. De mäktiga bergen, och det klarblå glittrande Torne träsk, Sveriges sjätte största sjö, Sveriges näst djupaste sjö och Skandinaviens största fjällsjö. En känner sig så liten, men ändå så närvarande, när en står och tittar ut över allt detta, den stora sjön nedanför fötterna och Lapportens silhuett i fjärran. Och när en därtill fick höra blåhakens sång bland videbuskar och dvärgbjörkar, då kan en inte begära mer.

Men det finns också en mikrovärld i fjällen, som fascinerar mig lika mycket, ibland faktiskt mer än de storslagna utsikterna.det äralla de fantastiska växter, som kläder marken, där en trampar fram.
Vilket överflöd av blommor vid just den är tiden. En del har vi hemmavid också, men det mesta av floran i fjällen, finns ju just bara där. Tyvärr har mina anteckningar försvunnit, och min fjällflora finns i stugan, så jag kommer inte ihåg alla arter, men den här vita lilla anemonen kan jag. Det är Lapplands landskapsblomma, fjällsippan, som blommade ymnigt.

Det var mycket vatten i jokkar och raviner. Den här formationen tror jag kallades "Djävulsfallet" eller något ditåt. Jag är en dålig fotograf med en vanlig mobilkamera och bilderna ger inte på något sätt rättvisa åt verkligheten, men kanske det ändå går att föreställa sig bruset av vattenmassorna, som kastar sig ner i ravinen.

Efter vistelsen i Björkliden splittrades gruppen. Daniel och Anna stannade i Kiruna för att hälsa på goda vänner och köra en annan väg hem till Småland. Sara tog flyget tillbaka till Stockholm Och vi andra tog en ny tur till Lappeasuando, där Mattias med familj också fick tillfälle än en gång få känna samhörigheten och anknytningen till denna plats på jorden. Eller som Daniel uttryckte det "En av de viktigaste platserna i mitt liv". Det blev också sång och musik en kväll. Svåger Helge i Skaulo hade fixat en gitarr, som ju Mattias trakterar med den äran. Både roligt och stämningsfullt.

Till sist ville jag lägga in en ungdomsbild på mina svärföräldrar Hanna Elisabeth och Lars Levi Andersson, som en gång flyttade till den här platsen och med egna händer bröt marken, som nu börjat växa igen. Men vi som fått vara här kommer aldrig att glömma deras gärning.

Höst igen

Nu har vi flyttat in till sta'n efter en ovanligt lång sommarvistelse i stugan. Bloggen har legat i träda sedan i våras. Detta har till stor del berott på att min laptop har fungerat dåligt därute. Det har varit urusel täckning för det mobila bredbandet. En del kanske minns att den drygt trehundra meter höga Häglaredsmasten saboterades i våras. Den har ersatts av en provisorisk mast, som "bara" är etthundra meter. Troligen är detta orsaken till mina datorbekymmer. Att skriva blogginlägg på telefonen är inte att tänka på för min del. Mina numera fumliga fingrar är alldeles för senfärdiga nu för tiden.

Allt sedan jag blev vuxen har jag tyckt om den här tiden på året. Från andra halvan av augusti till början av oktober. Naturen är överdådig i färger och dofter. De svala, dimhöljda morgnarna, kvällarna med månsken, det är som om naturen blommar ut en sista gång innan vinterns vila träder in. Aldrig är himlen så klar och blå, som på hösten. Aldrig är doften av jord, vissnande löv, mognande frukter så intensiv som nu. Nu när jag är 70+ har jag mitt luktsinne avtagit en del, men höstens dofter känner jag. Kanske den fuktiga marken hjälper till att förstärka dofterna.

Jag hittade den här bilden i mitt arkiv. Jag har kallat den "Dimman lättar". Den är inte tagen med mobilen, utan med den lilla digitalkameran, jag fick när jag fyllde 65 (tror jag). Nu ska jag lägga den som skrivbordsunderlägg på datorn och njuta av den här i stadsmiljön.

I morgon ska jag börja berätta om den gångna sommarens äventyr. Det ska regna och storma har SMHI deklarerat. Det får en utnyttja till att drömma sig tillbaka.

Vårens återkomst

Det här årets 1:a maj, blev verkligen ett uppvaknande. När jag var ute en vända vid halv fem-tiden på morgonen, möttes jag av en jublande kör av fågelsång. Det riktigt dallrade i luften. Närmast, vid vedboden satt en rödhake och spelade så underbart vackert. Att särskilja alla andra arter, som ingick i kören, var omöjligt. Men alla mesarna var med liksom bofink och nötväcka. Och de ljudliga trastarna, särskilt taltrasten, hade nog tänkt sig att vara soloartist.

Men de verkliga budbärarna kom senare på dagen. De två, som alltid kommer till oss varje vår, efter vinterns bortavaro. Den första, storlommen, har jag redan välkomnat på Facebook. Den dök upp ur vattnet, rakt utanför bastufönstret. Lommarna - de brukar vara två så småningom - gillar uppenbarligen vår lilla vik. De använder den som matsal. Vi har inte förstått att den häckar här. Men bara att den visar sig är skäl nog att jubla.

Senare på dagen hörde vi det omisskännliga kvittret. Den svartvita flugsnapparhanen har anlänt. Alltid lika välkommen och efterlängtad av oss, men kanske inte lika glada är mesarna, som redan häckar i de eftertraktade holkarna. Men visst är det förunderligt att de här små varelserna flyger ända från Afrika och hittar till just vår lilla plätt på jorden. Någon hona har vi inte sett än, men flickorna brukar låta vänta på sig någon vecka. Nu flyttar vi ut för att bo i stugan i huvudsak under några månader. Äntligen verkar värmen ha kommit. Lagom till den underbara månaden maj.

Bastun igen

Ode till en bastu

För dig kamrat, som känner

att du hör till bastuns sanna vänner

några råd du får på vägen din

när du i värmen träder in.

Det första du bör tänka på

är att den rätta värmen få.

Därför bör du elda lugnt och sakta

och noga uppå brasan vakta.

Och under tiden som värmen ökar

och det ur skorstenen puffar rökar,

du hämtar från bäcken det vattnet lena,

som skall dig från svetten och smutsen rena.

Och som du går där och pysslar med detta

för att snart kunna njuta bastuns hetta,

du kyler ölet till lagom svalka,

så att det skönt genom strupen halkar.

Du torde nu ha nått den rätta stämning,

så du kan slänga kläderna  utan hämning.

När termometern visar på sjuttiofem

du träder in i ditt bastuhem

och känner frid uti själ och lem.

Ty sådan är bastuns karaktär,

att medan du sitter där naken och skär,

du känner en salighet utan gräns,

så god och glad du blir med ens,

och stress och spänning du här får kasta,

för i en basta går ej att hasta.

Nej denna stugan är fridens hem

och passar inte för alla dem,

som tror att bastu blott är att tvätta,

nej, dom kan stå under en dusch och skvätta.

För bastubad är ett sätt att vara,

som endast går när vi äro bara,

ja, nakna helt om vår överkropp

liksom om rumpa och tår och snopp.

Ja, i en bastu ska du  leva rent

och sunt och ärligt, det är bestämt,

och du får inte i bastun röka

och det är likaså förbud att göka.

Så njut nu värmen, du bastuvän

och låt ditt öl dig svalka sen,

och när du lämnar den bastun åter

till nästa vän, hen då inte gråter

för att just du hade glömt att städa,

ett sådant slarv är att bastun häda.

Och nu när rimmet är färdigskrivet

jag själv ska gå och njuta bastulivet.

De här verserna skrev jag i början på 1980-talet, när vi hade byggt en bastu på torpet Stenbäcken i Örby, där jag har mina rötter. Jag ägde då torpet tillsammans med mina syskon. Numera äger min syster och svåger det här stället och vi byggde en ny bastu vid vår stuga i Sävshult. Dikten tog jag med mig, men den har legat i en låda och inte varit framme, på många år. Nu hittade jag den härom dagen och tänkte att jag skulle publicera den. Ett ord har jag ändrat i slutet. Hen, fanns inte på den tiden, och tydligen inte så ofta heller eftersom datorn drar ett rött streck under!

Vårkänslorna försvann

Det har snöat och det snöar fortfarande, våren har backat rejält tillbaka. Vi åkte trots det ut till stugan. Fågelborden behöver fyllas på. Vår plan var att vi skulle sätta upp värmen och förbereda en övernattning med bastu i morgon. Men det blir ingenting med detta. Alldeles för mycket snö att skotta och vägen är inte plogad. Vi får vänta med att förbereda påskfirandet ännu ett tag.

Men fåglarna ska ha mat i alla väder. Jag ville ta fram en till automat för de hampfrön jag köpte härom dagen. Automaten skulle finnas i vår trädgårdsbod och efter idogt pulsande i snön kom jag fram till dörren. Igensnöat och fruset och för mig helt omöjligt att få upp utan verktyg. Men efter ett idogt arbete av maken, gick dörren upp och nu hänger den lilla automaten med sina hampfrön bredvid den stora med solrosfrön, som är basfödan. Och under det snötäckta taket ligger bröd- och ostkanter. De stora fåglarna ska väl också ha lite godis.

Det känns lite trist att se den myckna snön istället för de små spirande krokus och snödropparna, som nu borde sticka upp. Men det är ju inte första gången. En liten tillbakablick på tidigare blogginlägg ger vid handen att 8 mars ganska ofta kommer med snö. Så det är bara att finna sig i naturens nycker, som alltid.

Och i köksfönstret spirar de ansade pelargonerna med nya friska skott. De plantorna kan en alltid lita på!

Naturmorgon

Det finns ett radioprogram, som jag följt i många år och som fortfarande är ett av mina absoluta favoritprogram. Det handlar om Naturmorgon. Det börjar 06.15 på lördagsmorgnar. För det mesta är jag vaken då. När en följer ett program i så många år, blir en nästan som en nära bekant till programledare och andra medverkande. En blir som en nära vän med dem. Och de flesta medverkande har varit med i många år.

Jag har också varit med någon gång. En gång skrev jag ett brev och berättade om snokarna vi har vid stugan. Detta som en följd av ett reportage om sagda djur, som jag hörde i programmet. Då hörde Lena Näslund av sig och ville att jag skulle berätta direkt i radion. Det var ju trevligt. Jag har också en gång vunnit första pris i frågetävlingen, som är med varje vecka. Den ryggsäcken, jag fick då, är mig väldigt kär.

Några gånger om året anlitar man en panel med experter och gör ett program, som bygger på lyssnarnas frågor. Detta skedde senast i lördags. Experterna är desamma år efter år, så nu är en lika bekant med dem, som med de ordinarie medarbetarna. Och de där experterna är så fantastiskt duktiga. De har koll på det mesta, kan jag lova.

Jag tror nog att många av mina bloggläsare har, liksom jag, hittat det här programmet. Men om det finns någon, som inte har gjort det och är intresserad av allt som händer i naturen, så klicka på länken nedan och ägna knappa två timmar att lyssna. Eller om du inte har tid med hela, välj ut något som intresserar dig. Jag kan varmt rekommendera t.ex. frågan om djurs och människors sömnbehov, illutrerat av nedanstående bild.

Naturmorgon

Gammelskogen

I många år nu har jag haft vanan att varje gång jag öppnar datorn för första gången på dagen, går jag in på Naturarvet och klickar för att bevara gammelskog. Och är jag på någon annan dator än min egen, så klickar jag där också.Tipset fick jag av en kollega på Fristads Folkhögskola och jag följer fortfarande hans uppmaning. Hela proceduren tar 2 sekunder. Lite längre om man läser reklamen från de företag och organisationer som sponsrar projektet. Men det är ju inte nödvändigt.

Idag hörde jag ett inslag i P1 Morgon, som handlade om att skogsägarna blivit bättre på att själva bevara sin gammelskog. Det är mycket glädjande. Och jag tänker fortsätta att klicka och därigenom bidraga till att vi ska få ha kvar denna underbara naturmiljö. Vi vill väl alla att naturens mångfald ska finnas kvar och inte utarmas. Klicka du också! Länken till sidan finns här nedan.
www.naturarvet.se

Min coach

Jag lyssnade på Obs kulturradion idag. De sänder en längre version än den dagliga kvarten på onsdagar kl. 14.00. Alltid intressanta ämnen (eller nästan alltid). Idag handlade det om alla "Må bra" böcker, coachning, positivt tänkande osv.

Jag har väl alltid varit lite skeptisk mot sådant där. Det verkar lite för enkelt. Man ska göra upp mål för sig själv. Bestämma sig. Intala sig att man klarar målet. Inte ge efter för osäkerhet. Det går att tänka positiva tankar. Men om man inte klarar målet då? Blir det inte svårare då? Sjunker inte självtilliten? Livet är väl allvarligare än så.

Jag har aldrig haft någon coach, i alla fall aldrig någon jag betalat för. Jag har haft folk omkring mig, som hjälpt och stöttat mig. Som trott på mig... När jag en gång i tiden arbetade med behandlingsarbete hade man handledare. Det var viktigt. Jag gick också en handledarutbildning och tog på mig sådana uppgifter ibland. Men coach... nej det är nog något annat.

Sedan började jag fundera. Finns det coacher för gamlingar? När målen i livet blir färre. När man står inför att lämna jordelivet. Vilka positiva tankar, ska man sträva efter då?

Jag gick ner i backen framför stugan och plockade en bukett vitsippor att sätta i mormors lilla vas. Den som hon alltid satte vitsipporna, som vi plockade i hagarna, i när jag var barn. Så tog jag kameran och knäppte några bilder på det som spirar och knoppas i trädgården...

... påskliljor och pärlhyacinter och spirande blad till stormhatten...

.... de små släktingarna, den blå förädlade primulan och hennes vilda kusin gullvivan,,,,

.... och de vackert röda stjälkarna med begynnande blad till bondpionen bakom växthuset.

Och jag tänkte att jag behöver ingen coach för att tänka positivt. Jag behöver bara gå omkring i vår vilda trädgård eller ta en tur i skogen eller slå mig till ro och titta ut över vår lilla sjö med sin skiftande vattenspegel. Och så tittar jag på mormors vas och tänker på dem, som funnits före mig och jag känner min del i kretsloppet och blir tillfreds med livet. Naturen -  det är min coach. Kan det bli bättre?

Tranor

Ja, ja, jag vet att det är en dålig bild. Förmår inte bättre med automatinställningen på min lilla kamera. Jag vågar knappt inte visa mig med varken den eller min lilla kikare (som jag trots allt vunnit i en frågetävling i "Mitt i naturen" på TV för rätt länge sedan). Vid Hornborgasjön är sådan enkla saker ingenting. Men vi trotsade proffsen och drog till Trandansen igår. Fint väder, men lite blåsigt. Och tranor i massor! Dagens notering var 19600! Maken kom ihåg att när vi var där senast innan igår, hade rekordet varit 16000. Det blir tydligen fler och fler för varje år. Och visst är det fantastiskt med alla dessa fåglar. Men när de är så många, blir man nästan bländad, så man inte ser någonting utöver massan. Jag blev till slut mer fascinerad av dessa skådare, som står eller sitter som nitade med sina kikare och kameror med enorma objektiv. Ett par satt på marken iklädda camouflagemönstrade kläder och kombinerade kameror och kikare iklädda samma tyg. Och de satt på samma ställe hela tiden.

Vi lämnade Trandansen och for upp längs sjöns östra sida till Naturrum. Där är det lite lugnare med folk och det finns andra fågelarter, som är roliga att titta på. Och de kommer oss lite närmare också. Som vanligt mycket skrattmåsar, som jag upplever inte är så vanliga i hemtrakterna numera. Änder av olika slag, gäss och svanar och ett par skäggdoppingar, som jag inte sett på länge. Och i shoppen köpte jag ett vykort med dansande tranor för säkerhets skull.

Men vårens hittills härligaste fågelupplevelse har jag trots allt haft i vårt älskade Sävshult. I lördags morse, när jag vid halv femtiden på morgonen av nöden tvingad var tvungen att ge mig ut i nästan mörker (morgonen före sommartidsinställningen), möttes jag av en jublande koltrast, som gav sin allra mest överdådiga konsert. Han satt i en gran bakom snickarboden och sjöng så varierat, högt och virtuost, som det bara kan bli. Det var lite kyligt och solen hade inte gått upp, men man kunde ana ett rött skimmer på himlen i öster över sjön.
Det kändes som om det bara var koltrasten och jag i hela världen!

Förresten - det går att förstora bilden, så det syns att det finns tranor på den!

Den efterlängtade

Väl återkomna till stan ville maken att vi skulle ta en tur till den älskade Annelundsparken, för att höra om koltrasten börjat sjunga. Vi hade sett vårt trogna par av denna hela nationens fågel vid matningen ute vid stugan under helgen. Men någon sång hade vi inte hört. Men eftersom koltrasten också är en riktig stadsfågel, tänkte vi att de skulle kommit igång snabbare här.

Men tji fick vi. Ingen koltrast så långt ögat och örat nådde. Vi får vänta ett tag till och nöja oss med att den som väntar på något gott väntar väntar aldrig för länge. Vi får lita till Youtube så länge. Kopiera adressen nedan bara!

https://www .youtube.com/watch?v=zMA_Wb20bvY

Ljusglimt i det novembergråa

Det har varit grått, regnigt, dimmigt i flera veckor nu. Desto underbarare att vakna ute i stugan i gryningen och konstatera att det var helt klart på himlen, solljuset kunde anas på den röda färgen i öster. Det var vitt av rimfrost på marken. Sjön låg spegelblank. Ja, detta förebådades redan under natten, när stjärnhimlen uppenbarade sig, så praktfull och strålande, som den bara kan bli på senhöst och vinter.

Det är ändå lite vemod kring den här tiden. Ett år ytterligare att lägga till min levnad, är snart slut. En sådan här dag, vill man liksom hejda, hålla kvar.

Nåväl, lite planering för nästa år blev det, trots att man inte vet något om framtiden, Vi tog en tur till Lockryd och köpte gödsel att vräka på våra enorma rhododendron. Den har ju redan anlagt blomknoppar så nu ska det bli praktfull blomning.

Nu är vi tillbaka i stan igen. SMHI har aviserat regn till kvällen och nästa dag. Men vi fick den här dagen, inget märkvärdigt, men ändå....

Gökotta

Det har gått en dryg vecka sedan vi var i Malmö och firade vår sedvanliga gökotta. Sedan dess har vi flyttat ut till stugan och funnit att det finns så mycket att ställa i ordning den här ovanligt sena våren. Därför har det inte blivit så mycket bloggande. Men några rader om årets gökotta vill jag i alla fall förmedla. Vi anlände till Malmö på fredagseftermiddagen och tog oss så sakteliga genom festivalglammande gator till vännerna, som bor i centrala Malmö. Eurovisionsschlagern satte sannerligen sin prägel på staden.

Väl framme hos Gugge och Lasse förenades vi med det andra vänparet, Georg och Sonja, som vi inte träffat sedan vi hade gökotta hos dem förra året. Det blir alltid så mycket att prata om, så det blev inte alltför tidigt sänggående, trots att vi skulle upp tidigt nästa morgon.

Men vi var ändå redo att ge oss iväg klockan åtta på lördagsmorgonen. Festivalfirarna hade inte vaknat, så det var lugnt och skönt på gatorna, när vi tågade iväg med ryggsäckar och dramaten fullpackade med mat och dryck. Värdinnan hade valt Pildammsparken till plats för firandet detta år.

Pildammsparken är en stor park med mycket vatten och lummigt och grönt. Gugge hade utsett platsen, där vi skulle intaga vår måltid - Arenateatern, där vi kunde sitta på bänkar och samtidigt ha fin utsikt. Vi hade väl inte räknat med någon underhållning en tidig lördagsmorgon, men det visade sig att platsen var vald av ett antal elitmotionärer, som hoppade upp och ner i trapporna, gymnastiserade på den runda plattan i mitten och till och med satte igång en boxningsmatch.

Trots all rörelse, var det ändå fridfullt och mysigt som vanligt. God mat, som aldrig går åt helt och hållet, öl och snaps att dricka och livliga samtal att underhålla oss med.

En annan god sak med Pildammsparken är att den ligger på gångavstånd från Gugges och Lasses koloni, med dess mysiga stuga. Efter avslutad måltid travade vi alltså dit och bjöds på kaffe och tårta.

Det blev en härlig dag. Värmen hade kommit till Skåne och naturen prunkade mer än den gjorde när i Borås, när vi for hemifrån. Bilderna på blommorna tog jag i koloniträdgården. Blomningen hade kommit betydligt längre än hemma hos oss.

Vi stannade i Malmö till måndagen. När vi kom hem till Borås kunde vi konstaterat att värmen hade satt fart på växtligheten även hos oss. Och nu har vi ägnat den dryga vecka som gått sedan gökottan till att flytta ut till stugan och ta itu med det försenade trädgårdsarbetet. Mer om det nästa gång.

Så var det bilderna. Jag hade lovat vännerna att visa dem innan publicering, vilket jag glömt. När jag lagt ut bilderna kom jag på detta och försökte ta bort dem igen, men fixar inte detta. Jag hoppas att mina vänner förlåter mig och kanske till och med gillar det de ser.

Tack kära vänner för en mysig helg!

Blåbärskris

Ser ni vad det här är? Det är något som nu skulle vara fullt av små ljusgröna blad och stjälkar och snart små rosa klockformade blommor, som skulle locka humlor och bin.

Vi har en riktig skogstomt, en stenig och mossrik tomt som öppnar sig mot sjön med granskog på båda sidor. Inte lättodlat precis, men charmigt. Vi tar det som det är och har accepterat att vi inte kan odla som i en vanlig trädgård. Att våra gräsmatteplättar blir invaderade av mossan - den är ju mjuk att gå på. Att grönsaksodlingar får sträcka sig till potatis och kryddor på några plättar mellan stenarna. Att försök med mer känsliga perenner och buskar misslyckas. Allt detta har vi accepterat och trivs med.

Och så har vi ju något som inte alla har i trädgårdar. Vi har skogshallon på tomten, vi har smultron och vi har blåbär. Åtminstone en tredjedel av tomten är täckt av blåbärsris. Det är en lycka att gå ner i slänten mot sjön en solig sommarmorgon och plocka blåbär till frukostfilen. Och vilka sommarminnen vi har vid jul, när vi tar fram den lagrade hallonlikören.

Men detta år blir det inga blåbär. Det har varit en hård vinter för de stackars plantorna. Kallt tidigt och alltför lite av den skyddande snön. Den hårda tjälen har gått vildsint fram. Bara några små ynkliga tuvor har fått behålla sin gröna färg. Det är för sorgligt. Men det är naturens gång och det får vi leva med. Undrar bara om det återhämtar sig till nästa år.

Men kanske jag tar det med ro och inte klagar om det blir mer snö nästa vinter.

Annandag Påsk

Jag har inte skrivit i bloggen på ett tag. Har inte varit riktigt motiverad. Vi har gått och väntat på våren. Visst, vackert väder, men ack så kallt, särskilt på nätterna. Det har gjort att snön inte vill smälta så snabbt och framför allt inte isen på sjön. Nu kan vi i alla fall köra ända ut till stugan om än på snömoddig, lerig väg. Och sonen var så snäll och hackade upp vaken, så vi äntligen kunde få en riktig bastu med isdopp. Och solen strålar. Men växthuset är fruset och kallt och så här sent brukar jag alltid vara igång med frösådd. Nu ska det ändå bli av till veckan. Får som vanligt bära in lådorna i köket, när vi inte är i stugan.

Det har varit en härlig påsk. Äldste sonen med familj är i Florida, men näste son med familj har varit här liksom dottern. Igår gav de sig iväg till sina hemorter, efter en riktig familjepåsk med god mat och mysig samvaro. Någon påskvaka, en tradition i västsvenska bygder,  kunde vi inte elda, här är alldeles för torrt och eldningsförbud råder. Men vi hade trevligt ändå. Idag har maken och jag njutit av det fina vädret. Han tänker på småfåglarna och har snickrat några nya holkar, till gagn för de små liven. Jag gick ner med en kaffekorg till bastun, där han satt och fogade ihop holkarna. Kaffe med norrbottnisk kaffeost smakar gott i vårsolen.

Och solen strålar över den ännu isbelagda sjön. Men nu lovar jag att våren är kommen!

Vår i Sävshult?

Vi åkte ut till stugan idag. Solen skiner, det är  bara tre veckor till påsk och vi har inte plockat bort juldukar och utebelysning. Men vi kan inte köra bil ända ut till stugan. Vår lilla väg är belagd med svallis, som inte smält än. Jag vågar inte köra där med odubbade vinterdäck. Men vi tar våra stavar och promenerar efter att ha parkerat hos grannen, som bor närmare den plogade vägen.

Det är fortfarande en hel del snö på tomten och isen ligger på sjön. Men maken gick ner och kände på isen där vi brukar ha vaken öppen för bastubad. Vaken har nu varit tillfrusen sedan nyår, Men det gick att ta upp ett par hål, så vattnet kan ta sig upp på isen och kanske påskynda smältningen.

När vi kom hem tog jag fram ett par bilder från tidigare år. Åh, vad jag längtar efter den blommande vitsippsbacken och att få plantera en kruka med penseér vid stugväggen! Och ikväll övar vi vårsånger i kören!

Kyla och värme

Vi har haft några riktigt kalla dagar i Borås. Härom dagen var det -12, när maken skulle ge sig ut på sin tidiga morgonpromenad. Själv valde jag att stanna inne just vid den tidpunkten. Men maken skulle ut. Äntligen riktigt vinterväder, som passar en norrbottning. Men kallt var det. Hans vanliga handskar skulle inte räcka. Finns det några lovikkavantar? Det var frågan. Farmor stickade sådana. riktigt äkta, fasta, kardade med riktig ull. Vi har några par ute i stugan. Men i stan - Jo, visst. Jag har sparat var sitt par. De sista hon stickade. Jag letade upp dem i lådorna. Aldrig använda. Ljuvligt mjuka, varma, ulliga. Det känns så riktigt. Makens släkt stammar sedan 1500-talet just från byn Lovikka på västra stranden av Torne älv. Två bröder bosatte sig där och en av dem blev stamfader till maken och därmed till våra barn. Lovikka stammar från namnet Ludvig, ett tyskt namn ursprungligen. Anfadern var s.k birkarl, troligen vandrat från Tyskland upp genom Finland, hans söner vandrade över älven och etablerade sig där. Visst är det fantastiskt.

När han kom hem från promenaden, med lite frostnupna kinder men glad över att vi nu hade riktig vinter. Inte boråsslask utan en härlig frostig vinterdag, tog han om mig och bad mig känna på hans händer. Varma, riktigt genomvarma. Vantarna hade värmt honom, inte bara händerna, utan hela blodomloppet. Ja, det senare är min tolkning. Så berättade han att det hade känts som om hans mor hade hållit hans händer och att hon hade frågat: "Du har väl tagit på dig långkalsongerna?"

Men nu var det i Borås, en kall vinterdag mer än femhundra år efter att Olof Joensson Olkurri kom varndrande mot Torne älv. Långkalsingarna var förvisso på. Men en mors omsorger lever genom decennier, ja till och med sekler.  De tar aldrig slut.

 

Idag var det bara -6 när jag själv vågade mig ut på en promenad. Jag insåg att lovikkavantarna skulle bli för varma - jag blir alltid så varm om händerna, när jag går i raskt takt. Men de vanliga handskarna räckte inte riktigt till, så jag tog fram ett annat par vantar med historia. Dessa fina vantar med mönsterstickning i tunt ullgarn är stickade av en barndomsblind kvinna på Öland. De ligger förpackade i en plastpåse med mitt namn i punktskrift på en etikett. Jag beställde dem av henne när vi bodde i Kalmar. Valborg var en driftig kvinna, aktiv i SRF och en skicklig hantverkare. Jag har inte använt vantarna mer än några få gånger och det är nästan lite högtidligt, när jag tar på mig dem. Jag har själv stickat mycket i mönster innan artrosen slog till i mina händer. Jag vet hur knepigt det kan vara att hålla koll på trådarna och antalet maskor. Valborg var en mycket kompetent kvinna. Sekreterare i föreningen i många år. Skötte hem och hushåll och många barn. En pionjär. Vantarna påminner om ett starkt kvinnoöde. Tänk, så många hjältinnor det finns bland oss.

Jag tog en tur i den kära Annelundsparken, Jo,vi har snö i Borås också. Men bara lite. Precis så att det täcker marken och lyser upp omgivningarna. Men man kan gå i lågskor och bara det inte blir mildare behöver man inte ens broddar. Och träden är också vitklädda, inte med snö dock. Den har blåst bort. Men rimfrost är vackert det också.

Fortsättning följer...

Jag hittade lite fler bilder att ansluta till mitt förra inlägg. Mest handlar det om skidåkning. Jag skrev ju i förra inlägget att mina killar, bland många andra, körde Kaitumraiden. Därifrån kommer de flesta bilderna. Men överst ser vi först Mattias, när han provat ett par gamla skidor som han letat upp i farfars lada. Jag vet inte vem som åkt på dessa antika laggar. Tror inte att det var farfar. Kanske han någon gång försökte med kabelbindning, men det jag minns är att han hade bara en rem över foten, där han kunde sticka in sina näbbskor. Nåväl, dessa skidor dög förstås inte att tävla med, men det verkar som om Mattias har haft trevligt med dem ändå.

Nu är vi emellertid ute i spåret. Mattias och far hans åker tillsammans och har hunnit fram till drickakontrollen. Storebror Daniel har lämnat dem bakom sig,,,,

..... och det är också han som kommer först i mål, ivrigt påhejad av mor, lillasyster, tre fastrar och en kusin.

Mattias har satt in en spurt i sista backen upp mot skolgården i Puoltikasvaara och dragit ifrån farsan...

...... som dock kommer ganska snart efter i bästa Mora-Nissestil!

Sedan blir det fest hos Människös ( se bild i förra inlägget). Småflickorna fick eget bord och efteråt....

...... blir det dans och allmän uppsluppenhet och fotografen under dagen, numera Skogsviola, rockar loss med svåger Helge.

Vinter i Lappland 1980

Nu när det snöar utanför rutan, blickar jag på min anslagstavla med bilder och fångar fotot på familjen Andersson, på farstubron hos farmor och farfar i Lappeasuando. Vi är på väg att åka hem till Kalmar efter att ha firat påsken där uppe, som vi brukade göra de där åren. Februarilovet, var oftast för kallt och ljuset hade inte kommit tillbaka fullt ut. Men vid påsk brukade det ofta var fint väder. Den här påsken 1980 hade vi strålande väder, vilket framgår av bilderna nedan. Det hände många saker den här påsken. Flera av familjerna var samlade och ett gäng killar valde att delta i skidtävling "Kaitumraiden". Våra pojkar skulle fylla 13 och 11 det här året. Vi hade haft snövinter i Kalmar också och de hade haft tillfälle att åka på längden hemma. Jag vill minnas att de åkte den kortare varianten av tävlingen, som dock var ganska lång, över två mil, tror jag.

Lillasyster Sara, 5 år och hennes några år äldre kusin, Cecilia, fick nöja sig med att åka skidor hemma på gården. Ett tidigare år var vi så många hemma att vi kunde sätta ihop två stafettlag och köra runt en slinga i skogen och på myrarna. Jag minns att det var mycket tjo och tjim och tråkningar och roligt hade vi.

Och så var det gropen! Ser det inte härligt ut! Efter skidåkning och andra aktiviteter kunde vi dra oss tillbaka i en backe, där vi skottade upp en härlig solgrop, tände brasa, kokade kaffe över öppen eld och grillade korv. Och solade förstås. Efter vårdagjämningen stod solen högre på himlen där uppe än vad den gjorde söderut. Det här var den bästa tiden i Norrbotten, tyckte jag. Sedan, fram i slutet av maj, minns jag tiden i Boden. När snön smälte och det ändå inte var vår. Inte i mina ögon i alla fall. Det var den tid, som var svårast, inga vitsippsbackar, ingen långsam lövsprickning, bara grått, grått. Då längtade jag hem till södra Västergötland med porlande bäckar, där kabbelekan strålade solgul, blåsippor, vårlökar och som sagt, vitsippor i överdåd! Men nu var det påsk i Lappeasuando och då var det bara härligt. Och vad vore vistelsen där om jag inte nämnde något om maten. Jag hittade en bild på folk vid matbord också. Lite otydligt vilka som är med, men farmor sitter vid bordet bland oss andra hemma hos Männikkös i Skaulo. Och min svåger Östen sitter nära kameran. Han som tog den första bilden i inlägget och vars hund vänder baken till. Östen, mycket saknad, är värd ett eget inlägg, men det får bli en annan gång, liksom maten vi fick i Lappeasuando. Den är också värd ett eget kapitel.