Mitt ovanliga namn

Mitt ovanliga namn

Igår var det den åttonde november. Då har jag min namnsdag. Jag heter Vendla i tilltalsnamn. Ett ovanligt namn. Det är samma namn som det mer vanliga formen Vendela. Det senare har blivit mer vanligt på senaste år.

När jag växte upp kände jag ingen som hade samma namn som jag. Någon gång hörde jag talas om att det fanns någon, men då var det troligen någon gammal tant eller så hade jag läst det i någon bok. När jag kom i tonåren funderade jag på att ta mitt andra namn; Gunvor, som var allmänt i början av 50-talet. Jag har ett tredje namn också, Viola, men det tyckte jag var lite "bonnigt".

Så småningom tyckte jag själv om mitt namn. Jag började finna mig i att vara lite ovanlig. I synnerhet som en heter Karlsson och sedan Andersson i efternamn. En gång frågade jag min pappa hur han hade kommit på att kalla sin förstfödda för Vendla. "det ligger så mjukt och fint i munnen" sa han och den förklaringen kunde jag verkligen acceptera. Det var samma tanke jag hade när  jag föreslog att vår förstfödde skulle få heta Daniel.

Många år efteråt berättade jag detta för mamma. Hon hade ett annat minne av hur de hade kommit överens om att ge mig namnet. "Sa han inte hur det va?!" sa hon. Och så berättade hon att när hon väntade mig hade de läst högt för varandra ur en bok av Eyvind Jonson. I den boken hade det funnits en flicka med namnet Vendla. Och så kom de fram till att "Om det blir e tös så ska ho heta dä".

Jag skulle så gärna velat ha den där boken. Jag frågade bibliotekarien Inga på folkhögskolan jag jobbade på. Hon hittade namnet i en bok av Olle Hedberg, men det godkände inte mamma. Hon stod fast vid att det var Eyvind. Jag frågade också Elna Hessel , f.d. rektor på  Fristads Folhögskola. Hon hade doktorerat på Eyvind Jonson. Men Elna kom inte ihåg heller. Då gav jag upp att söka och har nöjt mig med att vara belåten med namnet, hur jag än hade fått det.

Igår stod det i tidningen att Vendela/Vendla hade namnsdag. Och nu citerar jag: " Namnet är tyskt med ursprung hos folkstammen vandalerna, Det tyska Wendel betyder  vandal. (låter ju inte så roligt, min anm.) Vendela är känt här sedan 1400-talet och hade ett uppsving på 1990-talet. Cirka 4800 heter Vendela (Wendela, Vendla, Wendla), cirka 2700 kallas så, med medelåldern 17 år."

Det känns inte så dumt att gå omkring med ett gäng 17-åringar. Nu uppskattar jag ännu mer mitt namn och är beredd att försvara minoriteten Vendla. Trots att jag fortfarande får hålla på att rätta folk som tror att jag säger fel när jag uttalar mitt eget vackra namn.

Inge på skidor

En Rapsodi om skidåkningsattiraljer

Efter mitt förra inlägg om Vasaloppets glädje och vedermödor, hittade vi fler bilder om skidornas hjältar. Det gick inte annat när vi varit så upptagna av vintersporterna i olika skidformer. Vi har pratat mycket om hur skidåkningen utvecklats genom  åren.

Våra första skidor fick min syster och jag i julklapp när vi var så där sex och åtta år. Det var snö det året. Men debuten var inte så lyckad. Det finns ett gammalt foto någonstans med två trumpna nersnöade små tjejer.

Men det skulle bli bättre. Vi åkte mycket skidor på 50-talet. Det var längdskidor förstås. Något lyxigare i form av slalomutrustning, fanns inte ens i tanken. Men vi åkte utför ändå. Det var ganska kuperad terräng i min barndoms nejder. En kunde ta på sina träskidor uppe vid Bosgården och dra på farten nerför backen ända ner till Viskan.

--------------------------------

Så långt hann jag skriva för ett par veckor sedan, innan det blev stopp i inspirationen. Varför vet jag inte. men nu gör jag ett nytt försök.

Hur vi kom att prata om skidutrustning handlade väl om att vi var nära efter Vasaloppet. Vi, det är i det här sammanhanget  utöver mig och maken, äldste sonen Daniel och äldste sonsonen Kalle. Det blev en serie nostalgi. Maken, som är född i norra Norrlands inland, har naturligtvis skidmedvetande. Skidor var ju nästan en livsnödvändighet.

Som vuxen åkte jag inte så mycket skidor till att börja med. Jag minns inte när jag tog fatt i denna härliga verksamhet igen. men jag träffade en man  med ursprung från Gällivare, (visserligen inte boende där, när vi sprang på varandra på Viskadalens Folkhögskola). Och det var en lyckträff. Vi förlovade och gifte oss och efter ett år så flyttade vi till Norrbotten, först i Luleå och sedan Boden. Och då tog det fart med skidåkningen.

I Boden var det lätt att komma ut i skidspåren. Där fanns både slalombacke och längdspår.Vi skaffade oss både skidor och skor och någon slags byxor, långbyxor till att börja med. Och så anorak förstås. De första skidorna vi köpte tillsammans var ett slags turskidor som vi inhandlade för att kunna åka till Jämtland, där en kunde skida på fjälltur. De var ganska bastanta. rödfärgade och kabelbindning. Ja, skidorna alltså!

Skidåkning i Boden blev vår fritidssysselsättning på vintrarna. Vi skaffade ganska snart riktiga löparskidor. Det fanns många  märken att välja på. Flera kända skidåkare hade sina egna märken. Det var smalare träskidor och tåbindning, populärt kallad  "råttefällebindning". Jag vill minnas att mitt märke var Edsbyn.

----------------------

Det har gått ytterligare ett par veckor innan jag tagit upp det här blogginlägget igen. Nu är det ju full vår. Inga inspirerande skidtävlingar längre, men skam den som ger sig. Jag fortsätter i alla fall. Inte för att det är något för en publik, men kanske för mig själv, när jag blir ännu mer glömsk än jag är idag.

Vi diskuterade huruvida vi hade specialsydda skiddräkter redan i Boden. Jag  hade för mig att maken hade sådan klädsel redan när han åkte Vasaloppet, men där fick jag ge mig. Det finns en bild på honom och hans ledsagare i en gammal årsberättelse Och där hade de båda långa byxor och jackor. som såg ut som något slags träningsoveraller. Men jag hittade ett annat foto. Det är bilden som jag har lagt  in överst. Här har han fått tag i riktiga knickers. bilden är tagen vid en skidtävling för synskadade någonstans i Jämtland. Men skidorna var fortfarande av trä.

Efter fyra år i Boden och med två små pojkar, flyttade vi till Kalmar av alla ställen. Vi trodde väl inte att det skulle bli så mycket skidåkning i den staden, men faktum är att vi åkte ganska mycket skidor i och utanför den staden. Vi flyttade dit i november 1969, och då fanns det redan snö, som låg kvar ända in i mars. Det fanns snöfria vintrar också förstås, men ändå såpass mycket att vi skaffade oss riktig utrustning, både vad det gäller skidor och klädsel.

Till att börja med var det fortfarande träskidor. Jag minns att småpojkarna bl.a. åkte Barnens Vasalopp ute på Stensö i Kalmar. Den som först skaffade sig plastskidor var far i huset. Pojkarna kom snabbt efter. Jag fortsatte att staka på med mina gamla träskidor och blev ohjälpligt efter. I Kalmar skaffade vi också skidkläder. De bestod av hela byxor och  överdel med jacka till. Byxorna slutade vid knäna. så en fick ha långa strumpor till .Nya skor blev det väl också, som kunde bytas allt eftersom pojkarna växte.

Till slut fick jag också ett par plastskidor. Åh, vilken skillnad. Nu kunde jag hålla jämn takt åtminstone med pojkarna. Och vi åkte faktiskt lagåkning över ett eller ett halvt dygn. Så jag har också något diplom i mina gömmor.

Det blev ytterligare en flytt medan barnen var hemma. I Kalmar hade vi begåvats med ett tredje barn, Sara. Hon började skolan när vi flyttade till Holsbybrunn utanför Vetlanda, där både maken och jag fick jobb på Ädelfors Folkhögskola. Pojkarna gick nu i högstadiet. I Holsby fanns det fint längdspår med både uppförs- och nerförsbackar. Och mer därtill, det fanns en riktig slalombacke med lift och allt inom räckhåll. På Höglandet fanns det också snö, betydligt mer än i Kalmar. Och Sara hängde med i svängarna, även om hon inte alltid var så entusiastisk.

Ungefär samtidigt som alla barnen var utflugna flyttade vi till Borås och Fristad där vi fick nya jobb på ytterligare en folkhögskola. Till att börja med bodde vi på skolan och hade nära till ett elljusspår. Men det blev inte så mycket skidåkning där. Lite kuriosa fick vi dock med oss. Första vintern hade man beslutat sig för att årets SM i längdskidåkning skulle förläggas till Borås. Det fanns - och finns - en fin skidanläggning i Borås. En entusiastisk kollega engagerade sig intensivt i förberedelserna till detta SM. Bland annat sålde han jättefina stickade mössor med invävd text - SM i Borås 1993. Tror någon att det blev snö det året. Nej då, Borås - Sveriges  regnrikaste stad, fick finna  sig i att flytta SM till Sundsvall. Men en mössa finns kvar som minne.

Numera är det slut med skidåkning för makens och min del. För några år sedan överlämnade vi våra skidor till ätteläggen. Jag fick bara ett par plastskidor, ett par blå Fisher. Men en period hade jag i alla fall de finaste skidorna i familjen.

Nu har jag äntligen nått slutet på det här blogginlägget. Den begynnande våren med värme och solsken, har backat ett slag med minusgrader och kallblåst. Men vem bryr sig? Något långvarigt snöfall lär det inte bli. Och jag har inte längre några skidor, blåa Fisher!

Sagan om en ljusstake 

För några veckor sedan lade jag ut en bild på Facebook  så där i all hast, och en av mina fb-vänner  svarade och undrade var jag hade fått tag i ljusstaken.  Jag fick grunna lite innan jag visste hur jag skulle svara, och det blev en tankebana som sträckte sig långt tillbaka innan jag föddes.

Ljusstaken väcker minnen. Jag associerar först och främst till min mormor, Selma Teresia All, född Gren. Jag har skrivit flera inlägg om henne tidigare i bloggen. Min mormor var en komplicerad kvinna, mycket motsägelsefull, begåvad och duktig med allehanda hantverk inom textil, sy, sticka brodera, väva.

Men hon hade en annan sida också. Hon var "nervöser" som en kallade det. Det kom i perioder med ångest och nedstämdhet och sedan kom andra perioder där hon var glad och uppåt. Idag skulle en väl kalla det bipolär sjukdom.

Vi bodde i samma hus ända tills morföräldrarna gick bort, dvs hela min och mina syskons barndom. Det gjorde att vi kom våra morföräldrar nära. vilket var på både gott och ont.

Men ljusstaken då? Det var ju den jag skulle skriva om. Jag började ju med att fundera på stakens ursprung. Den hör till mina bästa minnen. Jag tror att den kom i mormors ägo mycket tidigt. Kanske redan när  de bodde i sin lilla lägenhet i ett hus som ägdes av morfars arbetsgivare, Häggådalens linneväveri, tror jag det hette då.  Om det stämmer kan den var omkring etthundra år. Selma och Edvin gifte sig 1915. De var inte myndiga, dvs bara nitton år och första barnet sparkade i Selmas mage. I början hade de flyttat runt lite innan de tog lägenheten i besittning.Men då tror jag att de kanske hade råd att köpa lite bohag och kanske också skaffat lite att pynta med.  Kanske var den också en gåva. Mormorsmor, Johanna Gren, i Haratången, var inte helt barskrapad, efter vad jag förstått.

Mormor kallade ljusstaken "min dalastake".    Ursprungligen  kanske formen av smidesstaken kommit från Dalarna.? Jag tycker den är vacker. Överst har den tre ljushållare med varsin manschett för att undvika spill. Manschetterna i sin tur kröner den underliggande plattan, som ljusen vilar på. Plattan är försedd med svängda vingar och under varje ljus finns kvadratiska hål. I plattans neder kant finns tre små hål där det hänger små smidda löv. Två svängda ben, som är snodda och bär upp hela staken, stående på en stabil bricka, där de är fastnitade i plattan med små smidda bultar.

Som barn tyckte jag att det nästan var magiskt med Dalastaken,  Det var inte var dag en såg den.   Mormor tog nämligen bara fram den när  det var jul. Och julen var alldeles underbar när jag var barn. Vid hade två granar, Mormors och Morfars och så vår gran i "storarummet" på nedre våningen.Min syster och jag hade ett vindsrum, som pappa ordnat till åt oss, när vi  blev lite större.
Därför kom vi först till Morfar och mormor, när vi rusade ner för den trånga vinden för att tända jul granarna.

Vi tyckte nog att mormors gran var snyggare än våran. Hon hade så fina gamla prydnader. Jag ser den granen framför mig där den står vid balkongdörren och skiner. Och så  Dalastaken. Den var nu framtagen och ståtade på det lilla bordet mitt emot morfars chiffonje. Staken hade nu fått tillägg till manschetterna med rött silkespapper lindat på ljusen. På bordet fans utöver staken också en skål med nötter och russin, stora med kärnorna kvar och inlindade cellofan. Undrar förresten om det finns sådana att köpa nu för tiden. En karamellskål fanns det också. Karameller fanns det alltid hos mormor.

Många år senare, när mormor och morfar var borta, frågade jag mamma om jag inte kunde få staken.
 Det fick jag så gärna. Mamma blev bara glad när en bad om något som vi tyckte om. Jag känner igen mig själv i detta numera när jag  är gammal. Jag ger hjärtans gärna saker, som faller barn och barnbarn i smaken. Men mormors dalastake får nog följa med tills jag lämnar jordelivet.


                                                

Jag har från barndomen varit intresserad om sådant som hänt i gamla tider. En stor inspiratör för mig i det fallet var min morfar Edvin All född 1895. Morfar berättade mycket om hur han hade det som barn och de i släkten som levt före honom. En stor inspirationskälla var också torpet Stenbäcken, som morfar tog över när föräldrarna gått bort. Jag fick tidigt lära mig hur torpet kommit till och vilka som levt där.

Den första som kom att bosätta sig på torpet var en man som hette Lars. Han var son till en kvinna som härskade på gården Ryd och som bl.a. ägde skogen vid Stenbäcken. Lars verkade vara en slarver, som söp och misskötte gården, så han fick lämna gården och och fick ett stycke mark att livnära sig på. Detta hände någon gång i det tidiga 1800-talet.

Det var spännande att höra morfar berätta. Särskilt som det fortfarande finns lämningar efter den första jordkulan med tak över, som blev Lars bostad. Det var fantasieggande att försöka föreställa sig hur ett sådant liv kunde vara. Hur det hade sett ut vid den porlande bäcken, där vi plockade smultron och byggde rännor att leda vattenfall för att ge kottarna, som föreställde båtar, fart nerför det skummande vattnet.

Det blev förstås en riktig stuga. När den byggdes vet jag inte. Jag vet vad de följande männen i släktledet hette och något av vad de sysslade med. Den närmaste sonen att överta torpet hette Kristoffer. Han var far till näste torpare, som hette Lorenz. Om honom vet jag lite mer. Lorenz blev min morfar Edvins morfar. Han var en storvuxen stark karl, som många andra i stenbäckesläkten fortfarande kan visa exempel på.

 Lorenz och hans hustru ( som jag i denna stund inte kommer ihåg namnet på) fick ett enda barn, Anna-Stina. Min mammas farmor. Och nu är vi framme vid personerna på den gamla bilden. Troligen tagen med en lådkamera.

Man får kanske förstora bilden  för att urskilja personerna. Mor Anna-Stina sitter  mitt i bilden. Det syns klart att hon är äldst. Hanna gifte sig med den tolv år yngre Vilhelm Andersson- All. Han var född inte långt från Stenbäcken och var son till Anders All, som väl var något av en diversearbetare. Han hade dock varit knekt några år, därav namnet All, som sedan gått i släkten på min morfars sida.
Vilhelm sitter längst fram på bilden, halvt skymd av min mamma Dagmar. Till höger om Anna-Stina sitter hennes båda söner, delvis skymda av Dagmars storasyster Ella.  Närmast sin mor med hatt på huvudet sitter sonen Edvin, min morfar. Till höger om Ella sitter yngste sonen Axel.

Så är det bara fyra personer till, de båda svägerskorna och de två barnen. Lutad mot Anna-Stina halv ligger Alice, gift med Axel och där, med glasögon är min mormor Selma Teresia, gift med Edvin. Den lilla flickan i mitten är Axels och Alices dotter Eva. Pojken i bakgrunden är Lars, som fick stanna kvar på Stenbäcken hos sina morföräldrar, när hans mor Agda tog med sig sina två yngre söner och flyttade till Malmö.

Alla personerna på den gamla bilden, är nu borta. Men de lever starkt i mitt minne. Jag och mina syskon och kusiner är sjunde generationen. När mina morföräldrar dött delades torpet av de två systrarna Ella och Dagmar. och de delade på torpet och byggde egna stugor. Den gamla stugan revs redan när morfar tog över torpet. Numera ägs vår del av torpet av min syster Gudrun och vår bror Stig och jag har tillgång till det förstås. Och brorsan har redan när han blev myndig, tagit  namnet All. Vi har alla tre både barn och barnbarn, som har fått uppleva livet på  Torpet Stenbäcken i Örby i Marks kommun.

PS. Jag har skrivit ett blogginlägg om Anna-Stina på Stenbäcken under etikett "Urmödrarna".  Jag startade denna etikett med henne. Man får scrolla ganska långt och det finns också ett avsnitt som är blankt, men ge inte upp, Anna-Stina var en stark kvinna.

PPS. Det finns en annan gren i stenbäckehistorien. Anna-Stinas och Vilhelms äldste son, Algot, flyttade till Borås och hans söner tog namnet Stenbäcken som efternamn. Det finns en hel del personer med det namnet i Borås med omnejd. Tyvärr känner jag bara några få av dem. Om någon av dem skulle läsa det här, skulle jag gärna se en kommentar nedan.





.

Tillbaka igen!

Äntligen har jag fått hjälp att få igång min blogg igen! Vi köpte ny dator för snart ett år sedan och då försvann inloggningssidan, som jag inte kunde hitta igen. Och min lust för att kunna leta efter den var inte heller på topp, av olika anledningar, som jag kanske skriver om en annan gång. Nu skriver jag bara lite kort för att visa att jag är  på banan igen.

Någon kanske undrar vad bilden ovan har med detta att göra? Svaret är att utan den lille parveln, som sitter på mitt högra knä, och nu hunnit bli tjugofyra år, hade jag inte fixat den här återkomsten. Men Kalle, som han heter, är en fena på datorer. Nu har han också fixat så att han kan ge mig support via telefon närhelst jag önskar! Vilket generöst erbjudande!

Knytet på mitt vänstra knä är Kalles kusin, Tilda. Jag tror att det är hon som är anledningen till att denna bild togs. Vi har åkt till Småland för att träffa vårt andra barnbarn. Det blev två till och alla fyra är vuxna nu. Och jag är så glad i dem alla fyra!