Resan till rötterna

Veckan före midsommar började vår resa till Norra Norrlands inland och fjälltrakter. Den resan hade varit planerad ganska länge, åtminstone ett år. Den kom att bli ett fantastiskt äventyr, fyllt av känslor, minnen och nya upplevelser.

Maken och därmed också våra barn och barnbarn, har sina rötter i detta förunderliga landskap. Byn heter Lappeasuando och är belägen på båda sidor om Kalix älv, som utgör gräns mellan Kiruna och Gällivare kommuner. I byn finns bron som förenar dessa kommuner.

Vi har gjort den långa resan många gånger genom åren. Vi har bott på olika ställen, mest i södra Sverige. Men under fem år på 1960-talet bodde vi faktiskt i Luleå och Boden. Då var det ganska nära, inte mer än trettio mil från Boden till Gällivare. Det räknades som nästgårds. Från Kalmar, där vi sedan hamnade tog det tjugosex timmar med tåget. Det blev det färdmedel vi använde på vintern. På sommaren bilade vi. Det brukade ta tre - fyra dagar med övernattningar i tält eller hos släkt och vänner utefter vägen.

Nu åkte vi bekvämt med äldste sonen och hans fru i deras nya bil. Från Sävsjö i Småland till Umeå. Etthundra mil på en dag. Övernattning på vandrarhem och vidare de femtio milen, som var kvar till Gällivare andra dagen.

Den här resan hade planerats sedan länge, som sagt. För första gången sedan barnen var små, skulle vi försöka träffas allihop på en gång i barndomslandet. Det hade börjat med att maken och jag, tillsammans med makens syster och svåger hade planerat att passa på att ta några dagar i fjällvärlden, när vi samtidigt skulle hälsa på i Gällivare. När ätteläggen hörde talas om detta, deklarerade de, att de också ville följa med. Så vi samlades från olika håll och med olika färdmedel och det blev en resa som jag aldrig kommer att glömma.

Väl framme i Gällivare dagen före midsommarafton, skyndade vi oss att proviantera och sedan bar det iväg till Lappeasuando och makens systers och svågers stuga vid det gamla hemmet. Vi hade verkligen tur med vädret.

Det är många år sedan jag såg midnattsolen. Måste ha varit någon gång på 70-talet, när vi bilat upp. Nu fick vi återse det rullande, strålande klotet tre nätter i rad. Jag kan inte riktigt förklara de känslor en sådan naturupplevelse framkallar. Att stå vid det breda selet vid den mäktiga Kalixälven, tillsammans med nära och kära och känna det storslagna, det ursprungliga och det närvarande. Det var som om tiden stod stilla.

Det gjorde det nästan också. Stod still alltså. När jag tittade på min väderapp i telefonen, stod det att solen gick ner kl 02.00 och den gick upp vid kl 02.00. Det kändes lite underligt.

Det blev en mysig midsommarafton. Sonen körde till Kiruna och hämtade dottern, som kom med flyg från Stockholm. Sen klädde vi till och med en liten stång. Det var inte svårt att få tag på material till den. Fantastiskt mycket midsommarblomster. Men också väcktes vemodet. Jag gick med min svägerska utefter de gamla tegarna, nu igenvuxna med sly. Knappt märkbara stigar.  De långa dikena som min svärfar grävt för hand för att kunna få odlingsbar mark går inte längre att skönja.

Det blev ett par sköna dagar med trivsamt umgänge, härliga bastubad, god mat från grillen och till och med en middag på världshuset på andra sidan älven. Och en fin utflykt till Killingi, inte att förglömma.

Men vi stannade inte bara i Lappeasuando. En av våra ursprungliga planer var att vi skulle ta några dagars vistelse i fjällvärlden. Maken och svågern har gjort många turer i Lapplandsfjällen genom  åren. Ibland med sönerna och en gång också med dottern. Men svägerskan och jag har länge haft dåliga ben och har inte kunnat hänga med på långa vandringar med packning och allt. Nu ville vi också njuta av fjällivet utan dessa strapatser. Det fick bli stugor istället och lite kortare turer utan stor packning.

Vi hade bokat stugor och även hotellrum i Björkliden. Där anslöt även andre sonen med familj inklusive hund. De hade rest med tåg från Småland direkt till Björklidens station utefter Malmbanan. Nu var vi samlade allesammans, saknade bara två sonsöner som var tvungna att stanna hemma och jobba.

Tyvärr hade vi inte lika fint väder de fyra dagar vi vistades där. Men ungdomarna gick långa turer även fast det regnade en dag. Vi seniorer tog det lite lugnare, men det blev några vändor uppe på högplatån ovanför hotellet.

En behöver inte gå så långt innan vildmarkskänslan blir påtaglig. Det är så storslaget i fjällvärlden. Vyerna är hänförande. De mäktiga bergen, och det klarblå glittrande Torne träsk, Sveriges sjätte största sjö, Sveriges näst djupaste sjö och Skandinaviens största fjällsjö. En känner sig så liten, men ändå så närvarande, när en står och tittar ut över allt detta, den stora sjön nedanför fötterna och Lapportens silhuett i fjärran. Och när en därtill fick höra blåhakens sång bland videbuskar och dvärgbjörkar, då kan en inte begära mer.

Men det finns också en mikrovärld i fjällen, som fascinerar mig lika mycket, ibland faktiskt mer än de storslagna utsikterna.det äralla de fantastiska växter, som kläder marken, där en trampar fram.
Vilket överflöd av blommor vid just den är tiden. En del har vi hemmavid också, men det mesta av floran i fjällen, finns ju just bara där. Tyvärr har mina anteckningar försvunnit, och min fjällflora finns i stugan, så jag kommer inte ihåg alla arter, men den här vita lilla anemonen kan jag. Det är Lapplands landskapsblomma, fjällsippan, som blommade ymnigt.

Det var mycket vatten i jokkar och raviner. Den här formationen tror jag kallades "Djävulsfallet" eller något ditåt. Jag är en dålig fotograf med en vanlig mobilkamera och bilderna ger inte på något sätt rättvisa åt verkligheten, men kanske det ändå går att föreställa sig bruset av vattenmassorna, som kastar sig ner i ravinen.

Efter vistelsen i Björkliden splittrades gruppen. Daniel och Anna stannade i Kiruna för att hälsa på goda vänner och köra en annan väg hem till Småland. Sara tog flyget tillbaka till Stockholm Och vi andra tog en ny tur till Lappeasuando, där Mattias med familj också fick tillfälle än en gång få känna samhörigheten och anknytningen till denna plats på jorden. Eller som Daniel uttryckte det "En av de viktigaste platserna i mitt liv". Det blev också sång och musik en kväll. Svåger Helge i Skaulo hade fixat en gitarr, som ju Mattias trakterar med den äran. Både roligt och stämningsfullt.

Till sist ville jag lägga in en ungdomsbild på mina svärföräldrar Hanna Elisabeth och Lars Levi Andersson, som en gång flyttade till den här platsen och med egna händer bröt marken, som nu börjat växa igen. Men vi som fått vara här kommer aldrig att glömma deras gärning.

Så länge sedan

Jag hittade ett gammalt foto i chiffonjén igen. Ett foto, som jag inte kommer ihåg att jag sett tidigare. Det måste ha legat inkilat bland mammas foton och jag har råkat bläddra förbi det, när jag rotat i lådorna.

Jag blev mycket glad, när jag hittade det här skadade, lite suddiga fotot. Jag såg direkt vilka personerna är. Det är min farmor och farfar, Augusta och Johan Karlsson, Andorslid, Örby, och fem av deras sju barn. Kortet måste vara taget 1915 eller kanske hellre, sommaren 1916. Det är ett av två foton jag har av min farfar, som dog redan 1918 i spanska sjukan. Jag har skrivit om honom i ett blogginlägg 20 mars 2010 under etikett Släkten. Han hade således inte så långt kvar att leva, när den här bilden togs. Min farmor är här i 40-årsåldern. Hon har hittills fött sex levande barn och två dödfödda. Hon ska hinna med ett till, den yngste, Filip, som bara var tre månader, när fadern dog. Det andra barnet, som fattas på bilden, är den fjärde i skaran, Erik, som bodde långa tider hos en morbror och hans fru. De hade en stor gård, men inga egna barn, och ville tydligen att Erik skulle bo hos dem.

De två flickorna är äldst. Jag har inte tidigare sett några foton på dem i så unga år. Selma till höger är äldst. Hon kom att utbilda sig till hemsyster, som det hette, och lämnade hemorten och bosatte sig i Åtvidaberg. Vi åkte tåg dit några gånger och hälsade på i min barndom. Faster Selma bildade familj med Erik och de adopterade två barn, som blev våra kusiner.

Selma var den enda som inte fanns i vår närhet. De övriga syskonen blev hembygden trogna och vi umgicks mycket med våra kusiner. Den andra dottern, Karin, blev mamma till tre flickor, varav den yngsta var lika gammal som jag och vi gick i samma klass i folkskolan.

Så var det då pojkarna. Arvid, som så småningom tog över det lilla torpet och utvidgade markerna en del, så han kunde försörja sig helt på jordbruket. Bredvid honom sitter lille Karl, som blev min pappa och som jag skrivit ganska mycket om i tidigare inlägg. Så är det Eskil, som bl.a. jobbade som bilreparatör och också hade egen verkstad.

När jag förstorar bilden blir jag så rörd över lille Karl Gottfrid. Han är väl tre - fyra år, som jag tänker mig. Han var född i oktober 1912. Jag tycker att han är så söt och jag känner igen dragen i barndomskort på min syster och en av hennes söner, med bruna ögon som signum. Även om det inte är färgfoto.

Tankar om liv och död

Igår upptogs dagen av minneshögtidligheterna över händelserna i Norge den 22 juli ifjol. Jag lyssnade till sommarprogrammet med Eskil Pedersen, AUF:s ordförande. Hans program berörde mig starkt. Hela min barndom och ungdom präglades av de upplevelser jag hade i arbetarrörelsens ungdomsorganisationer i Sverige, Unga Örnar och SSU. Lägren var sommarens - ja, hela årets - höjdpunkt. Jag kände igen beskrivningarna, som Eskil gav, av stämningen på Utöya, återseendet av gamla vänner och bekantskapen med nya, lägerbålen, sångerna, förälskelserna.... Det var en känsla av trygghet, som för de som fanns på Utöya den här dagen ifjol, brutalt togs ifrån dem. Det är ofattbart att förstå vidden av detta.....

När jag lyssnat färdigt, gick jag ut i trädgården, som nu blommar rikligare än någonsin tidigare i sommar efter de senaste dagarnas solsken. Jag tog en ny bild från mitt favoritperspektiv - perennrabatterna med det klängrosförsedda växthuset i bakgrunden. Stjärnflocka, digitalis, nepeta, borstnejlika, grekisk vädd och den vita riddarsporren, som prunkar i förgrunden. Allt kändes plötsligt overkligt. Jag tänkte på att allt det vackra i min trädgård också är förgängligt, men säkert är dock att det kommer tillbaka nästa år. Kommer glädjen och tryggheten på Utöya någonsin tillbaka? I Norge har hoppet om detta inte dött. Jag känner en stark beundran för det norska folket, som verkar vara enigt om att fortsätta att tro på att nya blommor ska växa och att hoppet om ett tryggt, fredligt samhälle ska fortsätta att råda.

Stenbäckesläkten

Jag fortsätter botaniserandet bland gamla foton. Jag kan bli helt uppslukad av bilderna. De skapar tankar om glädje och sorg, liv och död om tider som fanns innan jag fanns och de som ska komma när jag inte längre finns. Av de människor som finns på de foton jag har publicerat här, finns ingen längre i livet.

Nästan alla på bilderna är mina släktingar på min morfars sida. Jag tror att det är den grenen av släkten, som jag känner mig mest identifierad med. Det beror i första hand på två omständigheter. Först och främst är det nog det faktum att min morfar, efter hans mors död, köpte torpet Stenbäcken, där hans förfäder bott sedan sekelskiftet 17-1800. Därigenom har jag, mina syskon och ett par kusiner kommit att tillbringa vår barndom och även som vuxna där, och torpet finns fortfarande i släktens ägo. En annan omständighet är att morfar och mormor bodde i samma hus som jag och mina föräldrar och syskon under hela vår uppväxt. Vi kom att stå varandra nära och morfar berättade mycket om livet i den lilla torpstugan i skogen. Den stugan fanns inte kvar när jag föddes, men morfar och pappa byggde en ny liten stuga, som fick bli vårt älskade fritidsställe och en plats att återvända till, när jag senare flyttade från hembygden. För mig har det varit en trygghet att känna förankringen i att ha en liten plätt på jorden, där jag känner mina rötter.

Den första bilden är tagen på Stenbäcken, troligen någon gång runt 1930. Det är min morfars föräldrar, Vilhelm Andersson All (Ville på Stenbäcken) och hans hustru Anna-Stina, som var barnfödd på torpet, och som var tolv år äldre än sin make. Det sitter i gräset framför syrénbuskarna med sina två yngsta barn, dottern Agda och sonen Axel. Barnen är Agdas tre söner och Axels lilla dotter. Det finns fortfarande syrener i torpet, har funnits så länge jag minns, och jag vill tro att det är rester av de ursprungliga.



De två andra bilderna är inte tagna på Stenbäcken, men personerna hör dit. Min mamma har skrivit på kortets baksida att det är taget vid firandet av äldste brodern Algots 40-årsdag. På bilden ovan syns tre svägerskor, t.v. min mormor Selma, alltså gift med min morfar Edvin, i mitten Emilia, gift med födelsedagsbarnet Algot, och deras lilla dotter och till höger Alice, gift med yngste sonen Axel, och deras dotter Eva.

Nedan ser vi hela gänget samlat i gröngräset. Året är 1933. Det betyder att min mamma Dagmar, som sitter längst fram, är tretton år. Föremålet för firandet, Algot, halvligger längst till vänster. De ser ut att ha trevligt. Algot och Emilia bodde i Borås. Det betydde att bröderna Edvin och Axel med familjer, måste ha rest med tåget från Kinna, vilket alltid var lite spännande enligt min mammas utsago.



Det är inte alls så länge sedan de här människorna levde och verkade. I alla fall inte ur mitt perspektiv. Jag är född 1942, inte ens tio år efter att fotografen ställt upp kameran och förevigat dem i en skogsbacke utanför Borås.