Tack för hjälpen!

I fredags fick jag en riktigt bra hjälp av en kommunal tjänsteperson. Hon fixade en smart lösning på ett problem, som jag råkat åsamka mig.

Saken var den att jag råkade ut för en telefonförsäljare som fick mig att beställa något som jag inte ville ha. Jag som har lyckats avvärja alla sådana erbjudanden  genom att artigt men bestämt meddela att jag aldrig beställer varor per telefon. Så icke i det här fallet.

Det hände när vi var på väg ut till stugan. Det ringde på makens mobil. Han svarade och lyssnade och sen säger han till mig: Har vi några blå märken på våra bilrutor?" "Nej, vi har inga blå märken på rutorna"!

"Det är min fru som kör" sa maken till uppringaren. "Vi sitter i bilen". Mannen i telefon fortsatte att prata om sina märken och att vi skulle ha köpt hans produkt tidigare. Vid det laget hade vi hunnit fram till vår lilla väg, så jag stannade bilen vid vändplatsen och tog telefonen. Då slog det mig att han ringt upp på makens telefon, varför inte på min, när det är jag som är registrerad ägare?!
Hur som helst så började jag dividera med telefonrösten. Han påstod att vi hade köpt produkten tidigare. Det kunde jag inte erinra mig. Dessutom kände jag inte igen firmanamnet. Han fortsatte att övertyga om att vi haft en tidigare försäkring hos denna firma, och framhöll hur viktigt det var att ha hans produkt.

Till sist gav jag upp och gjorde det oförlåtliga - något som jag aldrig gjort förut, något som jag varit stenhård på. "Skicka över det då" suckade jag och samtalet var slut.

Det dröjde rätt länge innan försändelsen kom. Den innehöll ett slags försäkringsbevis och ett paket med blå klisterlappar där det stod att bilen var stöldskyddad. Och så fanns det en faktura på 499 kr.

"Vi får väl skicka tillbaka den" sa maken. Det dröjde ett tag innan vi började ta itu med det misslyckade köpet. Vi tog med pappren till bilfirman och frågade om det var något som de kände igen. Det gjorde inte killen vi pratade med, men allt verkade ok, adress och telefon med referens till den vi pratat med. Så långt var allt ok. Men vi ville ju inte ha grejerna. Det finns något som heter ångervecka, som nog är två nu för tiden, trodde jag. Det hade försäljaren inte sagt något om."Det finns väl en kommunal konsumentrådgivning här" säger maken. Bra! Snabb tur till datorn för att logga in oss på Borås stad. Jodå, mycket riktigt. Bara rakt över Sturegatan hade de sitt kontor. Fredag idag- då har dom mottagning till kl. 12. "Vad är klockan nu?" 11.40! Vi hinner!

Vi blev väl mottagna, och redogjorde för förloppet. Hanna, som hon heter, lovade göra ett försök med firman. Skulle be att få avlyssna samtalet med firman. Kruxet var att vi nog hade överskridit ångertiden. Men vi hade mottagit försändelsen ganska sent. Kom dock inte ihåg exakt vilken dag den kom.

På eftermiddagen ringde Hanna. Jodå, hon hade fixat det! "Nu kan du makulera fakturan" sa hon. Hon hade fått tjata på försäljaren, men när det uppenbarade sig att han överhuvudtaget inte nämnt något om ångertiden, vilket telefonförsäljare är skyldiga att göra  enligt konsumentköplagen, gav han sig så småningom.

Tack tusen gånger om, fina Hanna på konsumenrådgivningen i Borås. Och själv ska detta bli första och sista gången jag går på ett telefonköp på detta sätt. I alla fall inte så länge jag är vid mina sinnens fulla bruk! Så det så!

Tillbaka till sta'n

Nja, helt tillbaka till stan är vi väl inte än, men det eviga regnandet blev orsaken till att vi har blivit "stabor" igen för några dagar. Och nog märks det i stan att sensommaren börjar övergå i höst, åtminstone på kulturens område. Det är så mycket på gång. På tisdagarna ordnas intressanta möten med kända kulturpersonligheter. Snart börjar teaterpremiärerna, konstutställningarna avlöser varandra och vi startar studiecirklar och kören kommer igång igen. Visst är det trevligt att bo i stan också. Och stugan står ju där den står, välkomnande när vi vill njuta skogsdoften igen.

Vi kom in till stan på måndagskvällen. På tisdagen var det dags för första "Tisdagar på kulturhuset". Två intressanta kvinnor möts på tribunen i teaterfoajén. Martina Montelius, författare, dramatiker och regissör. Martina gästspelar vid två tillfällen i höst med sin populära pratshow "I knät på Martina Montelius".
Gäst hos Martina Montelius är Lena Andersson - författare, journalist, litteraturkritiker i SVD, krönikör i DN och Fokus samt en av rösterna i Sveriges Radios program Allvarligt talat.

Det blev en fantastiskt rolig upptakt på Kulturhuset. Enligt programmet presenterar Martina in talkshow så här: "Poängen med min talkshow är att bara de som är här just den kvällen, får vara med om samtalet. Inget sparas, inget spelas in, inget sänds. Något händer med samtalet när det bara är mellan oss." Säger Martina Montelius som enligt arrangören "kommer att slå ner som en bomb i Kulturhuset i höst."

En bomb har redan brisserat. Nästa bomb kommer den 7 november, då Martina gästas av Lo Kauppi. Missa inte det, som programledarna i TV brukar säga.

Ja, så har gatukonstfestivalen No Limmit dragit in i staden. Vi tog en tur för att titta på hur långt konstnärerna hunnit. Det har ju varit en del problem med regnandet, men idag målas det för fullt på husfasder i staden för tredje gången. Tio konstnärer, idel kända namn i branschen,  är i full gång med sina verk. Hoppas att det trots varningar om regn ändå ska fungera så de hinner bli färdiga till helgen, när det hela ska avslutas. Men målningarna blir ju kvar och pryder staden och glädjer oss som bor i den.
Det var allt för den här gången. Hoppas att jag får ändan ur vagnen och kan återge andra upplevelser i höst i denna min hem- och kulturstad.

Barnkalaset

När regeringskrisen blommade som mest, fick jag igång datorn och beredde mig på att skriva ett rykande färskt inlägg. Tror någon att min gamla laptop i stugan var mig trogen. Nej, krångel igen. Så när det stormade som mest satt jag och uttryckte mina åsikter (eller delade dom med maken) framför TV:n.

Nu verkar det ha lugnat ner sig efter tumultet i politiken, som alliansen ställt till med. Men faktum kvarstår: Hur ska dom bära sig åt i alliansen att bringa ordning i sina egna led?
För första gången (tror jag) har jag bevittnat att de två tidningarna, det röda Aftonbladet och den blå (för att inte säga mörkblå ) Borås Tidning har intagit samma ståndpunkt, nämligen att anse att alliansen borde nöja sig med det den hittills uppnått och inte ställa till mer kaos. I all synnerhet, som de inte har någon plan för hur de skulle agera om regeringen tvingas avgå.

Så här sammanfattar BT:s ledarskribent sitt inlägg:
"Man kan undra hur turerna gick inne på Alliansens möte. Klart verkar vara att Ebba Busch Thor (KD) var snabb med att vilja gå vidare med misstroendeprocessen. Vågar vi gissa att det var Centerpartiet eller Liberalerna som höll emot? Nu har Alliansen köpt sig tid. Men villrådigheten kring hur Alliansen skulle agera ställer ett stort frågetecken efter de borgerligas eventuella regeringsfähighet.

Karin Pettersson uttrycker samma sak, om än i lite mer drastiska ordalag. Hon citerar bl.a. den moderate f.d. försvarsministern Mikael Odenberg, som tar avstånd från Alliansens alltför snabba utspel. Därefter skriver hon följande:
"Det gick faktiskt inte att dra någon annan slutsats efter att ha lyssnat på kommentarerna från Annie Lööf och Jan Björklund. De hade uppenbart inte tänkt igenom vad det skulle innebära om Stefan Löfven bestämde sig för att avgå. "Det får vi ta ställning till då", sa Annie Lööf i Sveriges Radio.
Man häpnar.
Om det är något som står klart efter de senaste dagarnas cirkus är att Centerpartiet och Liberalerna inte tvekar att skapa politiskt kalabalik med hjälp av Jimmie Åkesson. De medverkar uppenbarligen gärna till regeringskris, utan att ha någon Idé om vad som ska hända sen.
Denna osäkerhet är skadlig för Sverige, och om Alliansen i höst väljer att gå vidare med att fälla Hultqvist måste de avkrävas svar på vad planen är. Stefan Löfven har inte hanterat it-krisen bra under de gångna veckorna. Men igår (Säg i torsdags. min anm.) fanns det bara en vuxen i rummet på det barnkalas som svensk politik ibland verkar ha urartat till. Och det var statsministern.

Så långt politiken.

I söndags hade vi besök av systerdotter Lina med familj. Tre glada barn intog vårt smultronställe och tillsammans med sina föräldrar förgyllde de vår dag. Härligt med ungar i huset. Det hela avslutades med hattprovning (som jag fotograferade, men tyvärr misslyckades att föra över till datorn). En härlig dag och ett äkta barnkalas!

Hej alla mina bloggvänner!
Det har varit ett långt uppehåll. Mina datorer ville inte godkänna min åtkomst efter att jag uppdaterat mitt Google-konto. Nu skulle jag ta hjälp av min duktiga svärdotter Anna, som är här för tillfället. Men tänka sig! Jag startar datorn och Simsalabim jag kom in på inläggssidan på en gång. Just för tillfället finns inte så mycket utrymme för att skriva något längre inlägg. Jag räknar med att komma igång i morgon! Nu blir det till att kolla om det blir regeringskris. Intressant utveckling i politiken. Alliansen verkar desperat. Tänk vad dom ställer till det!!

Att fylla 75

Igår fyllde jag 75 år. En aktningsvärd ålder? Nåja, nu för tiden finns det gott om 75-åringar. Och gott om folk, som tycker om att gratulera. Det kan jag tacka Face Book för. Jag trodde faktiskt inte att jag hade så många vänner som gillar mig. Jag har slutat räkna, men det borde vara mer än hundra vid det här laget. Det började innan jag vaknat igår morse och håller fortfarande på denna morgon. Fantastiskt! Jag är helt överväldigad.

Därtill har det kommit ett stort antal telefonsamtal från nära och kära och sist men inte minst min älskade livsledsagare, som verkligen ansträngt sig för att göra min dag minnesvärd.

Det började på morgonen med kaffe på sängen, som vanligt. Men inte bara kaffe denna gång. Nej, han hade varit uppe tidigt, stängt dörren till köket, så jag inte skulle vakna och satt igång att baka scones, som serverades till kaffet. Dessutom en flaska Cremant, för visst ska det vara bubbel i glasen en sådan här morgon! Och en bok i present hör liksom också till.

Det ösregnade hela dagen, men det hindrade oss inte att ändå ta en tur till torget och den internationella matmarknaden som pågår där. Vi tänkte köpa färdig lunch att ta med oss hem. Det fick bli italienskt street-food i form av något slags bröd liknande mjukt tunnbröd med fyllning av parmaskinka, ruccola och massor av parmesanost. Sen fort hem med maten och telefonsamtalen.

Dagens höjdpunkt blev kvällens middag, som intogs på en av de nyare restaurangerna i Borås. Ett litet  gemytligt ställe med fisk- och skaldjursrätter som specialitet. Personlig betjäning och varm atmosfär och framför allt det godaste i matväg vi någonsin ätit i Borås (vad jag kommer ihåg). Maken var mycket nöjd med att han valt detta ställe, som han bokat för ett par veckor sedan.

Nöjda travade vi hem genom den lugna staden, där regnet upphört och matlagarna på torget stängt sina vagnar och tält. Bättre födelsedag kunde jag inte ha fått.

Adressen till restaurangen då?! Den kommer här: Freddan och Lisa, klicka bara på länken!

Rivningshus

För ett tag sedan läste jag i lokalbladet att den gamla folkskolan i Kinna skall rivas. Huset är ruttet. Bara riv skiten. Jag tycker ofta att jag blir lite vemodig, när gamla hus, som en haft något slags förhållande till, ska rivas. Jag har inte själv gått i denna skola. När jag gick i realskolan i Kinna hade vi dock skolkök i ett annex till huvudbyggnaden. Och ibland hade vi också gymnastik där.

Men min mamma gick hela sin skoltid där. 6-årig folkskola och någon kortare variant som kallades fortsättningsskola. Sedan var det att börja jobba.

Mamma Dagmar, var en duktig skolflicka. Hon hade avgångsbetyget fullt av stora och små A:n, mest stora. Lärarinnan, Augusta på Åttingen, uppmuntrade henne att söka till realskolan. Morfar och mormor hade ingenting emot det. Tvärtom. Men Dagmar kände sig inte hemma bland de "fina" familjernas barn.

Dagmar började som elev på Kinna Damekipering och blev en duktig sömmerska. Ibland brukade hon säga att det var dumt att hon inte började realskolan. Hon skulle gärna velat bli textillärare. Men så här på Internationella Kvinnodagen, kan vi väl påminna oss om våra mödrar, som av olika skäl inte blev det de skulle kunnat bli.

Dagmar behöll kontakten med den gamla läraren Augusta ända tills denna dog. Jag träffade henne också. Hon var ett original, kan en gott säga. Bodde ensam i sin födelsegård och cyklade i ur och skur, vart hon skulle. Hon brukade alltid hälsa på mamma och oss tredjedag jul. Sista gången jag träffade henne var just vid en sådan julträff. Då hade jag förlovat mig och när Augusta kom till oss, höll mamma på att sy en finklänning åt mig, som jag skulle ha till nyår. Jag skulle följa med min nyblivne fästman till Stockholm, där han fortfarande hade sin lya kvar. Augusta var mycket intresserad av mina förehavanden och hon gav mig en liten fint virkad spetsduk, som jag fortfarande har kvar. Hittade den förresten så sent som igår, när jag städade linneskåpet.

Tillbaka till skolan. Jag kollade lite på mina gamla bilder och hittade mammas skolkort från sista, dvs 6:e klass. Dagmar står längst fram som nummer tre från vänster. Jag tycker att hon är jättefin, lång och slank och vacker. Året torde vara 1932-33. Hon som blev den snällaste mamma jag kunde fått.

Fågelfolk

Varannan torsdag promenerar vi iväg till Simonsland, där SRF:s (Synskadades Riksförbund) lokalförening har sina lokaler. Vi går till vår studiecirkel i fågelläten.

Det förstår var och en att det inte går att skåda fågel om en är synskadad. Men har en hörseln i behåll så kan en ju hänga med i alla fall. Förresten är det många skådare, som inte heller ser fåglarna, som ju ofta gömmer sig riktigt ordentligt.

Jag har alltid varit fascinerad av fåglar och det är så givande att träffa den här lilla gruppen, fyra damer och fyra herrar, som alla är lika intresserade. Som ledare för cirkeln har vi ett riktigt fågelproffs, medlem i 400-klubben och en gammal kär jobbarkollega till maken och mig. Det roliga med Claes-Göran, som han heter, är att trots att han vet så mycket, så är han fortfarande nyfiken och vill lära mer. Och det är det som är så spännande med fåglar. De har liksom ett hemligt liv, som vi bara kan ana. Trots att en hel del arter är synliga och hörbara för oss, men det är bara en bråkdel av vad vi upplever av deras liv.

Cirkeln har utvecklats genom detta hemliga liv. Så nu diskuterar vi inte bara läten och lyssnar, utan vi har också närmat oss ämnen som, flyttvägar, beteenden, forskningsrön och till nästa gång ska vi prata om fåglar i folktron. Ämnena är oändliga. Men nu väntar vi mest på våren och flyttfåglarna som dyker upp allt eftersom. Den mest efterlängtade är vi överens om. Det är naturligtvis den här, som du kan lyssna till om du klickar klickar och öppnar länken här nedan:
Sånglärkan

Underbarare toner får man leta efter!

PS Domherren, som inleder detta inlägg, har en mera anspråkslös sång. Men vacker att skåda är han i alla fall!

Ylle

Igår, när vi just skulle vika av gatan och gå in i parken, kom en dam mot oss. "Hej", sa hon, och sedan utbrast hon: "Det är första gången jag ser den i verkligheten!" Hon pekade på maken och hans tröja. Det visade sig att hon börjat sticka en likadan till sin son av garn, som hon hade haft liggande länge.

Det var inte första gången den tröjan väckt uppmärksamhet. Härom året när vi gick på Allégatan hörs en röst:"Vilken snygg tröja du har!" Det var en man i övre medelåldern, som hojtade. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kommentera: "och gissa vem som stickat den!".

Jag köpte garn och beskrivning till tröjan från Tidningen Vi, minns inte riktigt när. Garn och beskrivning kommer från Gotland, riktigt ullgarn av prima kvalitet. Mönster och garn kom från företaget Yllet. Mönstret på tröjan är inspirerat av samekulturen och döptes till "Lapplandströjan". Passande namn för min åttondels same till man. Tröjan har liksom dess bärare bibehållit sin spänst genom åren. Den används bara på vintern i stort sett. Det varma yllegarnet, vilket dessutom är tätt dubbelstickat på grund av mönstret passar inte på sommarhalvåret. Men vid den här årstiden är den ypperlig.

När jag fotograferat maken bärande tröjan, kom jag på att jag faktiskt har stickat en landskapströja till mig själv också. Garn och beskrivning köpte jag på en slöjdarutställning i Borås, när vi var ganska nyinflyttade till staden. Det är också rent ullgarn, växtfärgat och skaparen av mönstret döpte den till "Ängön". Inte helt mina hemtrakter, men ganska nära i alla fall. Jag är rätt förtjust i den tröjan också, men Lapplandströjan tar nog priset!

Pånyttfödelse

Det känns som en evighet sedan jag skrev på bloggen senast. Snart tre månader. En del av den tiden har varit väldigt tung. Det beror på att jag varit riktigt sjuk, men ändå inte.

I slutet av november fick jag blödningar från underlivet. På tredje dagen ringde jag till vårdcentralen. Jag förstod att något var fel. En ska inte blöda när en är så gammal som jag. Jag fick komma direkt och efter undersökning framkom att jag hade en knöl i livmodern. Akutremiss till gyn på lasarettet.

Det gick fort, i veckan därpå fick jag tid på gyn. Undersökning, provtagning, knölen konstaterades, prover skickades. "Det kan vara vad som helst från polyper, cysta och .... i värsta fall....."

Jag som nästan aldrig varit sjuk. Bara lite banala förkylningar och några influensor. Ja, artrosen förstås, men efter mer än trettio år ser jag inte det som en sjukdom, mera som ett tillstånd. Jag var inte sjuk nu heller. Kände mig frisk som en nötkärna. Hela situationen var helt absurd.

De två veckorna i väntan på provsvar var jobbiga. Jag försökte ta det lugnt, men det var svårt. Nära och kära försökte trösta mig med att "det behöver inte vara en tumör". Men jag tänkte hela tiden att det är nog så trots allt. Tala om existentiell ångest!

Som alla förstår besannades mina farhågor. Nu närmade sig julen. Skulle det bli operation före jul? Jo, det blev det. 21 december opererades jag. Dagen efter fick jag gå hem. Trött och mörbultad. men ändå förvånansvärt pigg. Tack vare barn och barnbarn, kunde vi fira julen i stugan som vanligt. Jag kunde ta det lugnt och bara överlämna mig till dem.

Jag är så evigt tacksam för den professionella vård jag har fått. I dessa tider, när sjukvården sägs vara i kris, kan jag få vara det goda exemplet på att det faktiskt fungerar. Jag sa till en av undersköterskorna som hade hand om mig på avdelningen, att de alla var så omtänksamma, lugna och förstående och att jag aldrig märkte något av den stress, de ändå är utsatta för. Då svarade hon så enkelt: "Patienterna ska aldrig behöva märka det"!

Nu mår jag bra. Enligt meddelande som jag fått från gyn ska det inte finnas något tecken på att cancern har spridit sig. En extra kontroll ska göras nu på Sahlgrenska, men jag känner mig trygg att det ska vara över.

Igår sken solen så fint över Borås. Det kändes som om det redan är vår i luften. Jag tog en promenad i Annelundsparken och kände mig nästan lite euforisk. Jag tänkte på vad jag varit med om, hur livet plötsligt och oväntat kan ta en vändning. Och jag kände att nu börjar en ny epok i livet. Jag har varit med om en utmaning, som jag klarat av och som gjort mig ännu lite klokare. Och nu kommer det en ny vår. Jag letade efter vårtecken, lite för tidigt, men jag lyckades hitta några spirande snödroppsblad i de torra löven.

Sedan gick jag ner till stan, gick in i en blomsteraffär och köpte en röd ros till min älskade, som var hemma och lagade middagen. Han är värd tusen rosor, men en duger lika bra.